ÅTALSEFTERGIFTERNA ENLIGT 1944 ÅRS LAG UNDER DE SENASTE ÅREN

 

AV T. F. BYRÅCHEFEN SVEN RENGBY

 

 

Riksåklagarämbetet utsände den 24 febr. 1959 till samtliga åklagare en cirkulärskrivelse nr 88 angående handläggning av åtalseftergiftsärenden enligt lagen den 19 maj 1944. Jämlikt denna lag må åtal mot person, som begått brott innan han fyllt 18 år, i vissa fall eftergivas. Vid ringa brott, som uppenbarligen skett av okynne eller förhastande, kan detta ske utan vidare, medan det däremot i andra fall förutsättes bl. a., att den underårige omhändertages för samhällsvård enligt barnavårdslagen eller blir föremål för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan dylik åtgärd erhåller särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning. Ämbetet påvisade, att enligt gjorda sammanställningar barnavårdsnämnderna år 1957 i 55,5 % av åtalseftergiftsfallen icke vidtagit någon åtgärd mot den unge eller också endast tilldelat honom varning, och framhöll som sin uppfattning, att man med hänsyn bl. a. till den utredning, som strafflagberedningen gjort angående åtalseftergifterna år 1949, samt till de uppgifter, som förelågo om brottslighetens utveckling därefter, torde vara berättigad att utgå från att i de nämnda 55,5 % av åtalseftergiftsfallen även måste ingå åtskilliga fall av så allvarlig brottslighet, att det icke varit befogat att stanna vid varning eller ingen åtgärd alls. Därav drog ämbetet den slutsatsen, att på sina håll barnavårdsnämnderna icke vidtogo tillräckliga åtgärder för den unges tillrättaförande, och underströk angelägenheten av att åklagaren i varje särskilt fall noga övervägde, om de åtgärder barnavårdsnämnden förklarat sig ämna vidtaga, kunde anses tillräckliga, och i annat fall anställde åtal. I fråga om övervakningen ansåg ämbetet, att om barnavårdsnämnd uppgivit, att den själv avsåg att ställa den unge under tillsyn, det i regel icke kunde finnas anledning för åklagaren att anställa åtal för att via villkorlig dom få till stånd övervakning, men att en anledning härtill kunde vara, att den villkorliga domen kunde kombineras med föreskrift om skadeståndsbetalning. Denna cirkulärskrivelse hade utarbetats i samråd med socialstyrelsen och publicerades i styrelsens »Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor» nr 111, där barnavårdsnämnderna uppmanades att vidtaga mer energiska och effektiva åtgärder för motarbetande av ungdomsbrottsligheten.
    Ämbetet har därefter i cirkulärskrivelse den 28 sept. 1959 nr 92 ävensom vid åklagarmöten vidare utvecklat sina synpunkter på handläggningen av åtalseftergiftsärendena och därvid särskilt betonat vikten av att åklagaren i förekommande fall tar hänsyn till och utnytt-

 

Denna artikel grundar sig på en undersökning, som förf. utfört på riksåklagarämbetets uppdrag.

SVEN RENGBY 255jar de möjligheter, som erbjudas genom nya reaktionsformer inom kriminalvården såsom kombination av villkorlig dom och böter för ett och samma brott. Dessutom har ämbetet framhållit, att ett bötesstraff, antingen enbart eller kombinerat med en villkorlig dom, med tanke på ungdomarnas numera ganska goda inkomster i många fall torde vara den lämpligaste reaktionen för relativt lindrigt belastade ungdomar, och erinrat om att åklagaren, i fall då han är oviss om vilken reaktion som är den lämpligaste, bör låta detta avgöras av domstol. Slutligen har i ämbetets cirkulärskrivelse nr 129 den 22 jan. 1964 framhållits, att det speciellt i fråga om de yngre åldersgrupperna i åtskilliga fall kunde anses mindre rationellt att genom en villkorlig dom avbryta en av barnavårdsnämnd redan anordnad övervakning för att i stället åvägabringa övervakning genom kriminalvårdens organ. Ämbetet har för den skull förordat, att åklagaren, om han i ett dylikt fall anser ett bötesstraff erforderligt, skall yrka på att domstolen under hänvisning till den av barnavårdsnämnden vidtagna åtgärden och under åberopande av SL 5:2 skall döma till allenast böter.
    Den ändring av praxis i fråga om beviljande av åtalseftergift enligt 1944 års lag, som riksåklagarämbetet förordade i cirkuläret den 24 febr. 1959, har tilldragit sig synnerligen stor uppmärksamhet i den kriminalpolitiska debatten i vårt land. Dessa frågor ha sålunda diskuterats vid bl. a. det nordiska kriminalistmötet i Helsingfors 1962 och även behandlats i dagspressen och i olika tidskrifter. Det har därför synts vara av intresse att undersöka de senaste årens utveckling beträffande åtalseftergifter enligt 1944 års lag — åtalseftergifter enligt barnavårdslagen och enligt RB 20:7 omfattas ej av den gjorda ändringen — och söka klarlägga, vilka konstaterbara verkningar den genomförda ändringen kan ha haft. Möjligheterna i sistnämnda hänseende äro dock begränsade; eftersom ändringen genomfördes under år 1959, måste bedömningen av den därefter följande utvecklingen ske på grundval av siffror för endast två, i vissa fall tre kalenderår (1960— 1961 samt i vissa fall 1962). Då det är fråga om talserier, vilkas variationer, såsom i allmänhet är fallet beträffande kriminalstatistiska serier, normalt äro relativt stora, är det endast i undantagsfall möjligt att genom studier av siffror för ett fåtal år komma fram till några säkra slutsatser.
    I. Så mycket torde emellertid få anses vara fullt klart, att den ändrade politiken resulterat i en betydande minskning av det relativa antalet åtalseftergifter. Sålunda beviljades under femårsperioden 1954— 1958 åtalseftergift i medeltal i 72,6 % av antalet prövade fall, medan andelen åtalseftergifter därefter stadigt sjunkit, så att den år 1962 utgjorde endast 45,9 %. (Siffran för år 1963 var något högre, 47,4 %). De fall, där åklagaren beslutat åtala, ha således ökat från 27,4 % under perioden 1954—1958 till 54,1 % år 1962. En dylik utveckling strider mot de åsikter, som framlades av strafflagberedningen i betänkandet med förslag till åtalseftergifter (SOU 1942:28) — syftet angavs där vara just att förhindra en rad skadliga effekter av själva lagförandet. Dåvarande justitieministern tog dock i stort sett avstånd från straff-

SVEN RENGBY

lagberedningens synpunkter; han uttalade i propositionen (se NJA II 1945 s. 101):
Strafflagberedningen har särskilt framhävt, att åtal mot unga lagöverträdare skulle vara skadligt för dem. Om åtalet anhängiggöres genom häktning, torde detta nog ofta vara riktigt. Ehuru garantier mot missbruk av häktningen kunna skapas på annat sätt än genom åtalseftergift, är det en given fördel, därest bestämmelserna härom i sin mån motverka att underåriga bliva föremål för häktning. I de fall då häktning ej äger rum är jag däremot ej övertygad, att strafflagberedningens nämnda synpunkt bär så långt. I fråga om vissa brott är det visserligen otvivelaktigt, att det för den unge lagöverträdaren är menligt att kännedom om hans överträdelse sprides till en större krets, och en rättegång måste, även om den hålles inom lyckta dörrar, alltid i viss mån sprida en sådan kännedom. Själva lagföringen som sådan torde däremot i vårt land försiggå i samtidigt så värdiga och fria former att den är ägnad att jämte trygghetskänsla ingiva respekt utan att verka alltför stel och högtidlig. Vid övervägande i vilka fall åtal må eftergivas mot underårig synes man därför icke böra tillmäta påståendet att själva lagföringen skulle vara skadlig för stor betydelse. Avgränsningen bör i stället ske efter prövning, huruvida åtal är behövligt eller ej.
    Den närmare innebörden av förändringen, dvs. vilka reaktioner som kommit till användning i stället för åtalseftergift, kan man få en uppfattning om beträffande strafflagsbrottslingarna. Vid en dylik jämförelse bör man som basår använda det senaste möjliga, år 1958, men likväl söka korrigera för inverkan av ökningen i hela antalet fall. Om man endast jämför siffrorna för en eller flera grupper år 1961 och ett tidigare år, blir jämförelsen utan en dylik korrektion alltmera missvisande ju tidigare basår som väljes; så har t. ex. från 1951 till 1961 hela antalet fall ökat från 3 629 till 9 189 eller med 153 %. Tabell 1 avser strafflagsbrottslingar, för vilka åtalsprövning ägt rum enligt 1944

Tabell 1

	1958	1961	Procentuell ändring	Procentuell änd- ring, korrigerad för ökningen i antalet fall
Åtalseftergift enligt 1944 års lag	5 515	4 838	− 12	− 35
Ovillkorligt frihetsstraff2	150	266	+ 77	+ 31
Villkorlig dom	385	1 477	+ 284	+ 183
Ovillkorligt bötesstraff	442	2 116	+ 379	+ 254
Skyddsuppfostran, samhällsvård (beslut av domstol)	304	492	+ 62	+ 20
Hela antalet fall	6 796	9 189	+ 35

     ² Dessa siffror visa icke, hur många ungdomar under 18 år, som dömts till ovillkorligt frihetsstraff. Antalet sådana fall utgjorde endast 47 år 1958 men steg följande år till 108 för att därefter åter sjunka till 89 år 1960, 86 år 1961 och 59 år 1962. Av de totalt 286 personer, som år 1961 dömdes till ovillkorligt frihetsstraff för brott begånget i åldern 15—17 år, hade alltså flertalet (200) hunnit fylla 18 år innan domen avkunnades.

ÅTALSEFTERGIFTERNA ENLIGT 1944 ÅRS LAG 257års lag, dvs. ungdomar, som vid brottets begående voro i åldern 15— 17 år. Dessutom gäller, att barnavårdslagens åtalseftergiftsregler icke voro tillämpliga och att i straffskalan för det begångna brottet frihetsstraff ingick. Siffrorna i de två första kolumnerna ha hämtats ur HAMMARBERG, Ungdomsbrottsligheten (Statistisk Tidskrift 1963 s. 10).
    En ökning har som synes ägt rum i fråga om samtliga de typer av reaktioner, vilka beslutas av domstol, men ökningen är högst olika för olika reaktioner. För ovillkorligt frihetsstraff och överlämnande till skyddsuppfostran/samhällsvård har ökningen varit av samma storleksordning som minskningen i antalet åtalseftergifter, medan däremot ökningen för villkorlig dom och framför allt för bötesstraff varit synnerligen kraftig. Det övervägande flertalet av dem, som på grund av ändrad praxis icke meddelats åtalseftergift, torde därför i stället ha fått villkorlig dom med eller utan böter eller dömts till enbart böter. Vad den villkorliga domen angår, är emellertid att märka följande. Den åklagare, som har att besluta i ett dylikt ärende, torde i allmänhet se problemet icke enbart som ett val mellan åtal och åtalseftergift utan tillika som ett val mellan de olika åtgärder, som man kan få till stånd på den ena eller den andra vägen. En sådan tankegång överensstämmer väl med vad första lagutskottet yttrade i samband med riksdagsbehandlingen av förslaget till 1944 års lag (se NJA II 1945 s. 111): »Vad härefter angår den individualpreventiva synpunkten bör åtalseftergift komma till stånd när man därigenom kan uppnå åtgärder som äro bättre än straff ägnade att tillrättaföra den brottslige.» Då man genom en lagändring för domstolarnas del inför en reaktionstyp, som tidigare icke stått till buds, synes det självfallet, att åklagarna kunna komma att anse denna nya reaktion vara i vissa fall bättre ände i samband med en åtalseftergift möjliga reaktionerna ägnad såväl att tillrättaföra brottslingen som att påverka hans omgivning och därför välja åtal i fall, då man tidigare skulle ha meddelat åtalseftergift, utan att detta i och för sig kan sägas innebära någon skärpning av praxis. En sådan ny reaktionstyp är den i 1 a § lagen om villkorlig dom från och med den 1 januari 1960 införda möjligheten att för ett och samma brott kombinera villkorlig dom med ett ovillkorligt bötesstraff, en kombination, som särskilt har använts just i fråga om unga lagöverträdare. Av de år 1961 redovisade 1 489 villkorligt dömda i åldern 15—17 år vid brottets begående hade 509, dvs. 34,2 %, fått den villkorliga domen kombinerad med böter enligt nämnda paragraf (motsvarande siffra för personer, som vid brottets begående fyllt 18 år, var 13,9 %). Om proportionen skulle vara densamma bland strafflagsbrottslingarna, skulle detta innebära, att av de i ovanstående tablå upptagna 1 477 villkorligt dömda hade 505 fått den villkorliga domen kombinerad med ett bötesstraff enligt 1 a §. Det skulle alltså återstå 972 villkorligt dömda strafflagsbrottslingar, vilket (efter korrektion) betyder en ökning med 87 %.
    De ovan funna resultaten gälla, som inledningsvis nämndes, strafflagsbrottslingarna. En intressant fråga är naturligtvis, huruvida dessa resultat skulle visa sig giltiga, även om man kunde utsträcka under-

 

17—643004. Svensk Juristtidning 1964

258 SVEN RENGBYsökningen till att gälla hela den brottslighet, på vilken 1944 års lag är tillämplig. Av siffrorna i »Brottsligheten» för år 1961 framgår, att de i tablån angivna antalen för detta år, om man medtog även annan brottslighet än den enligt strafflagen, skulle öka med 1,8 % för åtalseftergifterna, 0,8 % för de villkorliga domarna och 0,4 % för samhällsvård. Ökningen är större för ovillkorligt frihetsstraff, nämligen 7,5 % (19 personer dömdes till dylikt straff för trafikbrott), men ej ens en ändring av denna storleksordning skulle kunna avsevärt påverka de funna resultaten. Ingen anledning finnes att antaga annat än att motsvarande ökningar i 1958 års siffror ligga inom samma storleksordning. I fråga om dessa fyra reaktionstyper (i detta sammanhang ha samtliga åtalseftergifter räknats såsom utgörande en enda reaktionstyp) torde man alltså kunna säga, att vad som uttalats om utvecklingen från 1958 till 1961 gäller också om man ser på hela den brottslighet, på vilken 1944 års lag är tillämplig. För bötesfallen är läget emellertid annorlunda, emedan man beträffande sådana trafikbrott, för vilka åtalsprövningen enligt 1944 års lag företages av distriktsåklagaren (brott enligt 1 § 1 st., 3 § 1 st. 2 p. och 5 § trafikbrottslagen), saknar uppgifter om antalet fall, där den skyldige dömts till böter. Det finnes för den skull ingen möjlighet att uttala sig om hur utvecklingen varit för denna reaktionsform.
    II. En ytterligare, likaledes klart konstaterad följd av den nya politiken är, att fördelningen av de ungdomar, som fått åtalseftergift, på de olika typerna av barnavårdsnämndens åtgärder har ändrats. Om man ur sammanställningar gjorda inom riksåklagarämbetet beräknar medelvärden för perioderna 1954—1958 och 1960—1962, visar det sig, att andelen skyddsuppfostran/samhällsvård stigit från 11,0 % till 14,4 % och att den dessutom fortsatt att stiga under hela sistnämnda period, från 12,9 % år 1960 till 14,0 år 1961 och 16,9 år 1962.³ Övervakningsgruppen har ökat från 35,0 % till 48,4 %, medan däremot den grupp, som omfattar varning, annan åtgärd eller ingen åtgärd, sjunkit från 54,0 % till 37,2 %. De båda första gruppernas siffror ligga åren 1961—1962 även i absoluta tal högre än under år 1958 (trots att hela antalet åtalseftergifter då var betydligt lägre). Även om säkerligen en förskjutning skett från varning etc. till övervakning, torde denna förskjutning likväl icke räcka till för att förklara den starka minskningen av gruppen varning etc. Man måste nog tänka sig, att åklagarna även i många fall, då det varit fråga om relativt lindrigt belastade ungdomar, funnit ett bötesstraff kunna utgöra en lämplig reaktion och därför valt att åtala, något som åtminstone till en del skulle kunna förklara den synnerligen markerade ökningen av antalet bötesstraff.
    III. I viss utsträckning kunna samma eller likartade reaktioner åvägabringas genom en dom och genom en åtalseftergift. Ett av domstol beslutat överlämnande till skyddsuppfostran/samhällsvård skiljer sig icke från ett av barnavårdsnämnd i samband med en åtalseftergift beslutat omhändertagande. Den övervakning, som barnavårdsnämnd anordnar, skiljer sig icke principiellt från övervakning i samband

 

     ³ År 1963 18,4 %.

ÅTALSEFTERGIFTERNA ENLIGT 1944 ÅRS LAG 259med villkorlig dom, ehuru den sistnämnda erbjuder större variationsmöjligheter därigenom att domstolen kan besluta om en rad olika föreskrifter samt dessutom — fr. o. m. den 1 januari 1960 — också ådöma böter enligt 1 a § lagen om villkorlig dom. Att märka är även, att hotet om verkställighet av det villkorligt ådömda straffet resp. om ådömande av ett ovillkorligt frihetsstraff blir en realitet, allteftersom de villkorligt dömda uppnå 18 års ålder. Slutligen torde villkorlig dom utan övervakning kunna jämställas med åtalseftergift kombinerad med varning. Det kan under sådana omständigheter vara av intresse att se, hur användningen av de olika reaktionsformerna har ändrats, om hänsyn icke tages till huruvida reaktionsbeslutet fattats av domstol ellervid åtalseftergift. I tabell 2 har en dylik jämförelse mellan åren 1958 och 1961 gjorts i fråga om strafflagsbrottslingarna. Antalet villkorliga domar utan övervakning har måst beräknas — uppgifter om fördelningen på strafflagsfall och andra finnas icke tillgängliga — detta antal är dock så pass litet, att den därigenom uppkomna osäkerheten saknar betydelse för resultatet; hela antalet sådana domar uppgick år 1961 till 86. Även i fråga om denna jämförelse gäller, liksom beträffande den ovan under I gjorda, att de funna resultaten, om man gör undantag för bötesdomarna, icke skulle bli nämnvärt förändrade, därest man kunde låta jämförelsen omfatta samtliga fall i stället för enbart strafflagsfallen. Siffrorna ha hämtats dels från samma källa som de ovan under I, dels ur »Brottsligheten» åren 1958 och 1961.

Tabell 2⁴

	1958	1961	Procentuell ändring	Procentuell änd- ring, korrigerad för ökningen i hela antalet fall
Ovillkorligt frihetsstraff	150	266	+ 77	+ 31
Övervakning samt villkorlig dom med övervakning	2198	3731	+ 70	+ 25
Skyddsuppfostran, samhällsvård	913	1150	+ 26	− 7
Varning etc. samt villkorlig dom utan övervakning	3093	1927	− 38	− 54
Ovillkorligt bötesstraff	442	2 116	+ 379	+ 254
Hela antalet fall	6 796	9 190	+ 35

     Synnerligen anmärkningsvärt är, att användningen av skyddsuppfostran/samhällsvård icke har ökat ens i samma takt som totala antalet fall, den korrigerade ändringsprocenten är — 7. Övervakningen och de ovillkorliga frihetsstraffen visa en klar ökning av ungefär samma stor-

 

     ⁴ Det bör understrykas, att dessa siffror avse personer, som begått brott före 18 års ålder. Många av dem torde ha hunnit fylla 18 år vid den tidpunkt, då beslutet om reaktionsformen meddelades (se not 2).

260 SVEN RENGBYleksordning, i båda fallen något mindre än en tredjedel. Däremot har användningen av den lindrigaste reaktionstypen, varning etc. samt villkorlig dom utan övervakning, starkt minskat, så att dessa åtgärder år 1961 användes i mindre än hälften av det antal fall, de skulle ha använts för, om proportionen varit densamma som år 1958. En exceptionell utveckling företer gruppen »Ovillkorligt bötesstraff», för vilken den korrigerade ökningen uppgick till mer än 250 %. Då är dessutom att märka, att häri ej ingå de något över 500 fall, vid vilka villkorlig dom kombinerats med böter enligt 1 a §, enär dessa redovisats i de båda grupperna med villkorlig dom. Skulle hänsyn tagas även till dem, blev den korrigerade ökningen 338 %, dvs. antalet fall med böter var år 1961 mer än fyra gånger så stort som det skulle varit, om proportionerna varit desamma som år 1958.
    IV. De kriminalstatistiska siffror, som ovan använts, avse antalet brottslingar, som blivit överbevisade om brott. Den sifferserie, som ger den bästa uppfattningen om brottslighetens omfattning och utveckling, är däremot antalet till polisens kännedom komna brott. Då man vill söka bedöma värdet av en vidtagen kriminalpolitisk åtgärd, är det uppenbarligen av största intresse att undersöka, huruvida man i brottsstatistiken kan påvisa någon utveckling, som skulle kunna vara en följd av den vidtagna åtgärden. Man skulle alltså i det nu aktuella fallet undersöka några brott, som kunna anses vara typiska ungdomsbrott. Att finna sådana brott erbjuder inga svårigheter; kriminalstatistiken tyder på att de ungas brottslighet betydligt mera än de äldres är koncentrerad till vissa typer av brott. Av de ungdomar i åldern 15—17 år vid brottets begående, som övertygats om strafflagsbrott, redovisades år 1961 icke mindre än 88 % på olika egendomsbrott. Största gruppen kom på 20 kap. med 71 %, den därnäst största, 11 %, på 21 kap., av de övriga 6 % hade närmare 5 förövat skadegörelse. Den största gruppen av övriga strafflagsbrott är 14 kap. med 4,5 %. Som lämpliga brottstyper kan man alltså i första hand anse dels olika brott enligt 20 kap.: inbrottsstöld, annan stöld, tillgrepp av olika slag av motorfordon samt cyklar ävensom rån, dels brott enligt 21, 24 och 14 kap. Av olika skäl äro emellertid dessa typer ej alla lika väl lämpade för en undersökning.
    Som kommer att visas nedan, finnas erforderliga siffror tillgängliga endast beträffande en rad tillgreppsbrott: inbrottsstöld samt tillgrepp av bil, motorcykel, moped och cykel. Emellertid håller antalet motorcyklar i vårt land sedan åtskilliga år tillbaka på att sjunka, det är nu betydligt mindre än hälften av det antal, som fanns år 1954. Det är givet, att denna utveckling måste ha påverkat antalet motorcykeltillgrepp. Dels torde den bero på att motorcyklar nu äro mindre begärliga än tidigare, dels innebär den ju en kraftig minskning av antalet tillgreppsobjekt.
    Även beträffande vanliga cyklar torde gälla, att antal och begärlighet minskat; sedan cykeltillgreppen först särredovisades i polisstatistiken, år 1958, har deras antal stadigt sjunkit från 50 000 nämnda år till 31 000 år 1962.

ÅTALSEFTERGIFTERNA ENLIGT 1944 ÅRS LAG

   Vad angår skadegörelse gäller dessutom, att mörktalet är mycket högt, en stor del av de begångna brotten bli med säkerhet aldrig anmälda för polisen. Detta leder till att ändringar i anmälningsfrekvensen kunna medföra avsevärda variationer i antalet till polisens kännedom komna brott, variationer, som alltså icke ha någonting med variationer i antalet begångna brott att göra. Även i fråga om de av ungdomar begångna brotten enligt 21 kap. och 14 kap. torde mörktalet vara högt.
    Kvar såsom lämpliga för en undersökning bli således inbrottsstöld, biltillgrepp och mopedtillgrepp, det sistnämnda dock med viss tvekan, eftersom mopedens begärlighet bland ungdomarna i åldern 15—17 år troligen befinner sig i sjunkande.
    Det första ledet i undersökningen blir att taga reda på storleken av de »normala» variationerna i det årliga antalet brott av dessa slag. Om man har en tillräckligt lång statistisk tidsserie, kan man i allmänhet utan svårighet konstatera en eventuell stigande eller fallande tendens, i det man genom utjämningsförfaranden kan eliminera de mera tillfälliga variationerna. I det här aktuella fallet finnas emellertid, även om man begagnar de preliminära siffrorna (kvartalsrapporterna), uppgifter endast för tre år, 1960—1962, efter det år, 1959, då riksåklagarämbetet uttalade sig för en ändrad praxis. Detta betyder att, om en ändrad tendens över huvud taget skall kunna konstateras, måste dess inverkan vara så kraftig, att den icke döljes av de normala variationerna. Från och med år 1950, då polisstatistiken infördes, har antalet inbrottsstölder ökat fram till 1958 utom år 1953, då det sjönk med 643 fall. Ökningen varierar mellan 1 548 och 10 758; i medeltal ha de årliga ändringarna uppgått till omkring 4 300 fall. För bil- och mopedtillgrepp finnas specificerade siffror tyvärr först från och med år 1957, dessförinnan redovisades dessa brott sammanförda med motorcykeltillgreppen såsom motorfordonstillgrepp. För detta brott visa siffrorna en ökning under hela perioden utom år 1952. Ökningen har varierat mellan 871 och 9 316 fall med ett medelvärde av något över4 000. Huvuddelen av dessa ändringar torde avse bil- och mopedtillgreppen, eftersom motorcykeltillgreppens antal hela perioden är betydligt lägre än de båda andra brottstypernas.
    Om man studerar utvecklingen efter år 1959, är det tydligt (se tabell 3), att det icke förekommit några variationer, som kunna anses vara onormala.

Tabell 3

	Inbrottsstöld	Biltillgrepp	Mopedtillgrepp	Motorfordonstillgrepp
1959	− 635	− 3 259	− 462	− 5 103
1960	+ 3 678	+ 373	− 1 513	− 2 284
1961	− 373	+ 2 516	− 376	+ 1 603
1962	+ 5 557	+ 2 887	+ 710	+ 3 177

262 SVEN RENGBY    De tre år i rad sjunkande siffrorna för mopedtillgreppen äro anmärkningsvärda, men de kunna hänga samman med den ovan nämnda omständigheten, att mopeden håller på att bli ett mindre begärligt tillgreppsobjekt. Siffrorna för år 1959 äro genomgående lägre — i fråga om biltillgreppen avsevärt liigre — än för år 1958. Det synes likväl icke sannolikt, att detta mer än möjligen till någon del skulle kunnat förorsakas av den ändrade åtalseftergiftspraxis. Ändringen genomfördes ju först under loppet av nämnda år och det måste ha tagit någon tid, innan ungdomarna i allmänhet fått klart för sig, att en ändring skett.
    En intressant utveckling visa de procentuella ändringarna i antalen inbrottsstölder och motorfordonstillgrepp, vilka återfinnas i tabell 4.

Tabell 4

	Inbrottsstöld %	Motorfordonstillgrepp %
1951	+ 7,6	+ 30,4
1952	+ 19,7	− 3,3
1953	− 2,5	+ 10,4
1954	+ 10,1	+ 60,3
1955	+ 16,7	+ 59,2
1956	+ 6,0	+ 3,5
1957	+ 23,0	+ 25,9
1958	+ 25,1	+ 22,0
1959	− 1,2	− 12,8
1960	+ 6,9	−6,6
1961	− 0,7	+ 4,9
1962	+ 9,9	+ 9,3

    Som synes äro i fråga om inbrottsstöld sju av de tolv värdena lägre än + 10 %, i fråga om motorfordonstillgrepp sex. Dessa lägre värden visa en anmärkningsvärd koncentration till den senare delen av tidsperioden. För båda brottstyperna gäller nämligen, att under åren 1959—1962 icke något värde överstiger + 10 %. Sannolikheten för att en sådan fördelning skulle uppkomma genom slumpens inverkan är endast 0,07 i fråga om inbrottsstölder och 0,03 i fråga om motorfordonstillgrepp. För övrigt komma säkerligen även siffrorna för år 1963 att ligga under + 10 %. För de tre första kvartalen är nämligen ökningen jämfört med motsvarande tid år 1962 för inbrottsstölderna 7,5 % och för motorfordonstillgreppen 0,1 %. Man bör dock ej övervärdera betydelsen härav utan måste avvakta den fortsatta utvecklingen.
    Resultatet av den gjorda undersökningen får i stort sett anses vara negativt, det har icke kunnat visas, att de studerade brottsserierna rönt någon påverkan av den företagna ändringen i åtalseftergiftspraxis. Man kan dock icke därför utgå från att ändringen över huvudtaget icke haft någon inverkan på siffrorna. Det kan ju tänkas, att den ändring i serierna, som skulle kunna förorsakas av reformen, är så liten, att den kan ha dolts av de normala variationerna. Man bör för den skull komplettera undersökningen genom att försöka få någon

ÅTALSEFTERGIFTERNA ENLIGT 1944 ÅRS LAG 263uppfattning om storleken av den inverkan reformen kan väntas ha på de undersökta serierna.
    Brott begås ju ej endast av personer i åldersklassen 15—17 år utan av såväl yngre som äldre. Vad barn under straffmyndighetsåldern beträffar, är det sannolikt, att deras brottslighet ej i någon större utsträckning direkt påverkas av en ändrad praxis i fråga om åtalseftergifter; de 14- och 13-åringar, som torde vara de mest aktiva inom denna grupp, ha säkerligen i allmänhet väl reda på att straffbarheten börjar först vid 15 års ålder. Icke heller bland personer över 18 år kan man vänta någon verkan, i varje fall icke på kort sikt. Om brottsligheten verkligen minskat och fortsätter att minska i åldersgruppen 15—17 år, är det däremot tänkbart, att en sådan verkan kan komma till stånd på längre sikt, allteftersom fler och fler av de ungdomar, som genomlevt 15—17 år under tid, då den ändrade politiken tillämpats, komma upp i de högre åldersklasserna.
    I »Brottsligheten» för år 1961 har för första gången intagits en tabell (nr 35), som för vissa brottstyper visar antalet brott per person med uppdelning efter förövarens ålder. Bland de medtagna brotten återfinnas inbrottsstöld, biltillgrepp och mopedtillgrepp men icke stöld, rån och brott enligt 14, 21 och 24 kap. strafflagen, vilket, som ovan nämnts, föranlett, att de senare brottstyperna icke medtagits i undersökningen.
    En bearbetning av denna tabell ger vid handen, att gruppen 15—17 år svarade för omkring 40 % av de däri redovisade inbrottsstölderna. Motsvarande siffror för biltillgrepp och mopedtillgrepp voro 60 % resp. 75 %. De i tabellen redovisade brotten utgjordes av sådana, för vilka vederbörande dömts eller erhållit åtalseftergift. De utgjorde alltså endast en del av de till polisens kännedom komna brotten, närmare bestämt inbrottsstölderna cirka 40 %, biltillgreppen knappt 50 % och mopedtillgreppen något över 10 %. Det kan tänkas, att 15—17-åringarna äro överrepresenterade bland de personer, som blivit övertygade om dylika brott. De kanske lättare bli gripna på grund av ungdomlig oförsiktighet och bristande erfarenhet. I fråga om biltillgrepptorde dessutom gälla, att ju yngre en bilförare ser ut att vara, desto större anledning finnes för iakttagare att anmäla eller åtminstone undersöka förhållandet. Om man likväl som en approximation (beräkningarna kunna ju aldrig bli mer än ungefärliga) antar, att denna åldersgrupp svarade för lika stor andel av de brott, vilkas gärningsmän förblivit okända, som av de övriga, så skulle detta innebära, att av de till polisens kännedom år 1961 komna brotten skulle gruppen 15—17 år ha förövat i runda tal 22 500 inbrottsstölder, 12 500 biltillgrepp och 7 600 mopedtillgrepp.
    Av riksåklagarämbetet gjorda sammanställningar av antalet fall, i vilka åtalsprövning ägt rum enligt 1944 års lag, visa en minskning av antalet prövade fall från maximivärdet 10 215 år 1960 till 10 108 år 1961 (— 1,0 %) och en fortsatt minskning till 10 012 år 1962 (—0,9 %). År 1963 sjönk antalet ytterligare till 9 892 (—1,2 %). Det synes icke troligt, att en minskning av denna storleksordning skulle

264 SVEN RENGBYkunna medföra så stora ändringar i antalet till polisens kännedom komna brott, att de skulle kunna konstateras trots de normala variationernas storlek.
    Som resultat av denna undersökning kan alltså sägas:
    1) att den minskning av antalet prövade fall, som ägt rum, ej är av sådan storleksordning, att man därur borde kunna vänta en märkbar inverkan på antalet till polisens kännedom komna brott;
    2) att variationerna under perioden 1959—1962 i antalet till polisens kännedom komna inbrottsstölder, biltillgrepp och mopedtillgrepp, åtminstone i vad angår de två förstnämnda brottstyperna, synas ligga inom de normala variationsgränserna; samt
    3) att de procentuella årliga ändringarna i antalet till polisens kännedom komna inbrottsstölder och motorfordonstillgrepp under perioden 1950—1962 visa en anmärkningsvärd koncentration av minskningar eller små ökningar just för åren 1959—1962.
    V. Det återstår att något studera innebörden av den ovan nämnd autveckling av antalet prövade fall, som riksåklagarämbetet redovisat för åren 1960—1963. En tänkbar förklaring till minskningen skulle givetvis kunnat vara en lägre uppklaringsprocent, något som skulle medföra en minskning av antalet upptäckta brottslingar. Det visar sig emellertid, att uppklaringsprocenten för den viktigaste typen av egendomsbrott, nämligen dem enligt 20 kap., i stället har stigit från 1960 till 1961. Visserligen har uppklaringsprocenten för brott enligt 21 och 24 kap. fallit, men med hänsyn till den relativt låga frekvensen av dessa brott torde detta icke kunna förklara ändringen.
    En annan förklaringsmöjlighet skulle vara, att ändringen beror på en ändrad åldersfördelning inom gruppen 15—17 år. Fram till år 1960 ha 15-åringarna utgjort den största gruppen och 17-åringarna den minsta. På grund av de sjunkande årskullarna har därefter en ändring skett, så att år 1962 den största gruppen torde ha utgjorts av 17-åringarna och den minsta av 15-åringarna. Om den kriminella aktiviteten är störst bland 15-åringarna och sedan sjunker med stigande ålder, skulle en sådan ändring av gruppens ålderssammansättning, även med oförändrad brottslighetsfrekvens inom varje årsgrupp, medföra en minskning av antalet fall. En överslagsberäkning visar emellertid, att man för att på detta sätt kunna förklara den funna minskningen skulle vara tvungen att utgå från att skillnaderna i brottslighetsfrekvensen för de tre årsgrupperna äro så stora, att de måste anses orimliga.
    Utvecklingen av antalet prövade fall ter sig ännu mera markant, om man, som riktigt är, icke ser på de absoluta siffrorna utan ställer dessa i relation till medelfolkmängden i den ifrågavarande åldersklassen. Det visar sig då, att det relativa antalet fall ökat under hela perioden 1950—1959 med undantag för år 1953, som visade en obetydlig minskning. Ökningen har varierat från 0,7 % år 1952 till 30,9 % år 1951 och har i medeltal uppgått till 13,8 % per år. Antalet fall per 10 000 av motsvarande medelfolkmängd har därigenom stigit från 101,57 år 1950 till maximivärdet 274,82 år 1959. Från och med 1960 har däremot det relativa antalet fall sjunkit till 273,75 år 1960

ÅTALSEFTERGIFTERNA ENLIGT 1944 ÅRS LAG 265(—0,4 %), 261,36 år 1961 (—4,5 %) och 257,84 år 1962 (—1,3 %). Det är icke troligt, att detta skulle kunna bero på en slumpvariation; sannolikheten för att en dylik fördelning av år med ökning respektive minskning skulle uppkomma slumpvis är endast 0,02. Detta resultat blir icke mindre intressant om det ses i samband med vad som ovan, under IV, påvisats beträffande utvecklingen av antalet till polisens kännedom komna inbrottsstölder och motorfordonstillgrepp. Riksåklagarämbetet har i skrivelse till justitieministern den 7 juni 1962 som sin uppfattning uttalat, att det icke syntes kunna uteslutas, att den då påvisade minskningen av antalet prövade fall stod i samband med den år 1959 inledda skärpningen av åtalseftergiftspolitiken.
    VI. Slutligen skall här något beröras frågan om de olika åklagarnas praxis vid behandlingen av åtalseftergiftsärenden under år 1962. Av de inom riksåklagarämbetet utarbetade sammanställningarna av åklagarnas halvårsrapporter framgår, att praxis fortfarande varit starkt växlande trots de åtgärder ämbetet vidtagit för att uppnå en större likformighet. Man torde emellertid av följande skäl icke böra se alltför allvarligt på detta förhållande.
    1. Det är fråga om tal, som statistiskt sett kunna anses vara relativt små — antalet prövade fall översteg 200 i endast 3 distrikt under första halvåret och 7 under andra och det var i 18 resp. 11 distrikt mindre än 100. Man kan under sådana omständigheter från statistisk synpunkt vänta sig, att procenten åtalseftergifter skall förete stora variationer både i ett visst distrikt under olika tidsperioder och mellan de olika distrikten under en viss tidsperod.
    2. Ungdomsbrottsligheten har säkerligen väsentligt olika karaktär såväl i olika delar av landet som i tätorter å ena sidan, glesbygder å den andra. Dessa olikheter tendera givetvis att öka variationerna hos åtalseftergiftsprocenten.
    3. Uppfattningen om olika slag av brott är troligen olika i skilda delar av landet. Denna omständighet kan ha betydelse för åklagarens beslut i åtalsfrågan bl. a. emedan den kan tänkas inverka på vilka åtgärder barnavårdsnämnden är villig att vidtaga mot den unge.
    Av de i artikeln anförda siffrorna torde framgå, att det ur kriminalpolitisk synpunkt måste anses vara av stor vikt, att man även i fortsättningen uppmärksamt följer utvecklingen på det här behandlade området. Därutöver skulle emellertid säkerligen vissa specialundersökningar vara av intresse. Man skulle t. ex. kunna jämföra ett av åren 1954—1958 och ett av åren efter 1959 med avseende på barnavårdsnämndernas förslag och åklagarnas beslut i fråga om behandlingen av den unge för att få en uppfattning om dels huruvida socialstyrelsensinledningsvis nämnda »Råd och anvisningar» nr 111 lett till en ändrad praxis från barnavårdsnämndernas sida, dels huruvida åklagarna numera i större utsträckning än förut frångå barnavårdsnämndernas förslag. Vidare borde också en återfallsundersökning göras. En sådan kunde lämpligen avse 1963 eller 1964 års fall; man torde kunna anse att den nya praxis nu hunnit stadga sig och dessutom torde den företagna ändringen numera vara ganska väl känd bland allmänheten.