OM ALKOHOLANALYS AV
UTANDNINGSLUFTEN SOM
BEVISMEDEL VID
TRAFIKNYKTERHETSBROTT
AV JUR. OCH FIL. KAND. HANS KLETTE
I den allmänna översyn av trafiknykterhetslagstiftningen, som 1957 års trafiknykterhetskommitté redovisar i SOU 1963:72, framhålles att möjliga förenklingar i handläggningsförfarandet i trafiknykterhetsmål är av betydande intresse. I fråga om bevisningen innebär kommitténs förslag avsevärda nyheter, men redogörelsen för de olika bevismedlen omfattar endast en sida i betänkandet. Alkoholanalys av utandningsluften diskuteras ej i detta avsnitt men omnämnes helt kortfattat i avsnittet om tvångsmedel samt i den medicinska expertredogörelsen. Vid arbetet på en ny svensk trafiknykterhetslagstiftning bör emellertid frågan om alkoholanalys av utandningsluften som bevismedel uppmärksammas. Då en eventuell användning av detta bevismedel måste ses i relation till övriga bevismedel, lämnas här först en kortare översikt av de viktigaste nuvarande bevismedlen, varefter följer en utförligare diskussion om alkoholanalys av utandningsluften.
1. Blodprovsanalysen är det viktigaste bevismedlet enligt den nuvarande lagstiftningen och torde även få den största betydelsen enligt trafiknykterhetskommitténs förslag. Svårigheten att använda detta bevismedel beror för närvarande på att analysresultatet måste kompletteras med uppgifter om blodalkoholkurvans förlopp för att »tillbakaräkning» från provtagningen till körningen skall kunna göras. För att en tillfredsställande beräkning skall kunna göras är det av största vikt att ha riktiga uppgifter om bl. a. matförtäring, mängd och sort av konsumerad alkohol samt tidpunkt för början och slut av alkoholkonsumtionen, men även med dessa uppgifter är en tillbakaräkning ytterst vansklig. Enligt trafiknykterhetskommitténs förslag försvinner tillbakaräkningsproblemet såtillvida att alkoholkoncentrationen vid körningen aldrig skall bli avgörande för straffbarheten.
Bestämningen av blodalkoholkoncentrationen sker genom blodprovsanalys enligt Widmark- och A D H-metoden. Ett medelvärde beräknas för närvarande på värdena av i regel fem analyser av samma blodprov, varifrån ett avdrag av 0,13 promille göres. Detta avdrag sker med hänsyn till de statistiskt beräknade felmöjligheterna, som är förenade med analysförfarandet. Efter detta avdrag kan alkoholkoncentrationen i blodprovet beräknas med 99,9 % sannolikhet. Kravet på tillräcklig grad av säkerhet vid detta bevismedel överstiger sålunda betydligt det anspråk, som ställes på t. ex. vittnesmål.
HANS KLETTE 267 Anledningen till att resultatet av blodanalysen ansetts vara det viktigaste bevismedlet är, att ett flertal vetenskapliga undersökningar av olika slag redovisat ett visst samband mellan blodalkoholhalten och objektiva tecken på alkoholpåverkan. Genom trafikolycksfallsstudier, praktiska körprov, laboratorieprov med körsimuleringsapparater och laboratorieprov av olika kroppsfunktioner har undersökts dels den lägsta blodalkoholkoncentration, som har en mätbar effekt på någon förare, och dels den blodalkoholkoncentration, som påverkar samtliga förare i undersökningarna. De nyare undersökningarna konstaterar en viss mätbar påverkan på många förare vid en blodalkoholkoncentration av 0,3—0,5 promille och de två senaste undersökningarna vid simulerade körprov vid ännu lägre alkoholkoncentration. En alkoholkoncentration av 0,8—1,2 promille konstateras ha en viss mätbar påverkan på de mest alkoholresistenta förarna i undersökningarna. LOOMIS och DREW redovisar mätbara försämringar vid simulerade körprov hos samtliga undersökta förare vid ännu lägre promillehalter.1
Urinprovsanalysen utgör ej något självständigt bevismedel av större vikt i den nuvarande rättstillämpningen. Analysresultatet av urinprovet har dock ofta stor betydelse som kompletterande bevisdatum tillsammans med resultatet av blodprovsanalysen då det gäller att avgöra blodalkoholkurvans förlopp. Det är av största vikt att mer än ett urinprov lämnas för analys, något som dock sällan förekommer.
Någon svensk litteratur, som behandlat relationen mellan alkoholhalten i blodet och i urinen, har tidigare ej varit tillgänglig, men genom BONNICHSENS och ÅBERGS redogörelse för problemen får myndigheterna möjlighet att använda urinprovet som bevismedel på ett helt annat sätt än tidigare.1a
2. Protokollet över läkarundersökningen eller den kliniska undersökningen är av underordnad betydelse som bevismedel för närvarande. I trafiknykterhetskommitténs förslag har detta bevismedel fått en väsentligt större betydelse. Ett nytt undersökningsprotokoll skall användas, och detta ger möjlighet till en större utförlighet i rapporteringen av utförda prov och undersökningsresultat. Vidare skall den undersökande läkaren som konklusion uttala om föraren varit lätt, medelmåttigt eller höggradigt påverkad av alkohol eller eventuellt icke påverkad. Något uttalande om hans lämplighet att föra motorfordon skall ej längre förekomma. Dessa ändringar medför att resultatet av läkarundersökningen blir något mera användbart som bevismedel, men vissa principiella begränsningar i användbarheten kvarstår dock fortfarande.2 Följande omständigheter bör speciellt observeras: a) Undersökningen är ej tillräckligt nyanserad för att försämringar i den undersöktes körförmåga skall kunna upptäckas. b) Det beteende som
1 Se BJERVER & GOLDBERG i SOU 1951:44, GOLDBERG i SOU 1953:20 samt i SOU 1963:72, LOOMIS & WEST, Quarterly Journal of Studies on Alcohol, 19 (1958) s. 30 ff, och DREW m. fl., Medical Research Council Memorandum No.38 (London 1959).
1a Se SOU 1963:72 s. 258 ff.
2 Se SOU 1953:20 s. 134 ff samt SOU 1963:72.
268 HANS KLETTEvanligen är orsakat av alkohol kan också vara orsakat av andra faktorer. c) Undersökningen beror dels på undersökarens tolkningar, erfarenhet och skicklighet och dels på den undersöktes beteende, för vilket hans upplevelse av undersökningssituationen är av stor betydelse och även hans förmåga att »strama upp sig» under själva undersökningen. d) Någon möjlighet att jämföra den undersöktes beteende i normalt och alkoholpåverkat tillstånd finns i regel ej. Dock finns en möjlighet att upprepa undersökningen dels efter några timmar och dels efter en dag för att bedöma beteendet vid normalt tillstånd.
Även om resultatet av den kliniska undersökningen har ovanstående nackdelar som bevismedel, har den dock en viktig funktion att fylla. Vid en undersökning utförd av läkare eller av specialutbildad polispersonal kan konstateras, om den undersökte har någon sjukdom eller skada.
3. Sakkunnigutlåtande i form av skriftligt yttrande från Statens rättskemiska laboratorium förekommer för närvarande i ett stort antal fall. Flertalet av fallen berör tillbakaräkningsproblemet och dolda uppgifter om alkoholkonsumtion. Ett mindre antal fall berör problemet, om alkoholkonsumtion efter körningen har förekommit. Om trafiknykterhetskommitténs förslag upphöjes till lag, bortfaller tillbakaräkningsproblemet, varför sakkunnigutlåtandet i framtiden torde få mindre betydelse som bevismedel. I de fall, där fråga uppkommer om alkoholkonsumtion efter körningen har förekommit, kan sakkunnigutlåtande få en viss betydelse. Bonnichsen och Åberg har emellertid även här givit myndigheterna en möjlighet att själva utnyttja de senaste forskningsresultaten.
4. Vittnen har i princip lika begränsade möjligheter som läkare att registrera tecken på alkoholpåverkan. Ur de flesta synpunkter är ett vittnes bedömning långt osäkrare än en läkares, men i ett avseende kan den vara säkrare. Ett vittne, som har iakttagit den alkoholpåverkade föraren före upptäckten-gripandet, har en bild av förarens beteende, som ej är påverkad av undersökningssituationen. Vidare kan vittnesmålet vara av vikt för att ge upplysningar om alkoholkonsumtionen. Det bör dock betonas, att den misstänkte sällan lämnar uppgifter om konsumtionsdeltagarna, så att dessa kan höras som vittnen.
Jag övergår nu till frågan om möjligheten att använda alkoholanalys av utandningsluften som bevismedel. Redogörelsen avser endast kvantitativa analyser, varför analyser som göres för kvalitativt eller semikvantitativt bruk lämnas utanför.
Den svenska diskussionen om alkoholanalys av utandningsluften är ytterst kortfattad och har endast förekommit i lagstiftningssammanhang — SOU 1953:20 s. 99—102 och 1963:72 s. 244—246.2a Man måste därför utgå från utländska undersökningar och erfarenheter och applicera dessa på svenska förhållanden. I det följande skall mer eller mindre ingående beröras: 1) Den vetenskapliga grundprincipen bakom analysmetoden, 2) Två slags analysapparater, deras användning och
2a Märk vidare LILJESTRAND & LINDE, Skand. Arch. Physiol. 60 (1930) s. 273 ff.
ALKOHOLANALYS AV UTANDNINGSLUFTEN 269tillförlitlighet, 3) Den administrativa användningen av apparaterna, 4) Fördelar och nackdelar med att använda alkoholanalys av utredningsluften som bevismedel, samt 5) Förslag om användning av alkoholanalys av utandningsluften som bevismedel.
1. Den vetenskapliga grundprincipen bakom analysmetoden är, att det råder ett lagbundet förhållande mellan alkoholhalten i blodet ochi alveolarluften, d. v. s. den djupa utandningsluften från själva lungblåsorna. Detta förhållande har bestämts experimentellt till 1 : 2100 vid 34° temperatur. Samma resultat har nåtts med »rebreathed air».3 Om denna konstant har i stort sett rått enighet. Dock har ifrågasatts speciellt två faktorers inverkan på konstanten: Utandningsluftens temperatur och andelen alveolarluft i det uppsamlade luftprovet.4
2. De fem kommersiellt tillgängliga apparaterna för kvantitativ alkoholanalys av utandningsluften är »Drunkometer», »Intoximeter», »Alcometer», »Breathalyser» och »Kitagawa-Wright breath alcohol detector». Under de senaste åren har breathalysern och Kitagawa-Wrightapparaten tilldragit sig det största intresset, då dessa apparater visat sig vara mycket användbara för medicinskt-rättsligt bruk.
»Breathalyser» konstruerades 1954 av Borkenstein i USA, och har använts i bl. a. USA, Kanada, Australien och Schweiz. Den är ett bärbart instrument, som väger omkring 7 kg och är inneslutet i en metalllåda på 9 × 10 × 8 tum samt drives elektriskt. Sedan konstruktionen har den undergått vissa mindre förändringar och tillverkas i Europa av Appareils Electroniques, Genève. Priset för en apparat är omkring 3 000 kronor men kan reduceras betydligt vid inköp av ett större antal apparater.
Analysförfarandet har tre faser. I den första uppsamlas en bestämd mängd alveolarluft; i den andra ledes luften genom en testampull med en lösning av kaliumbikromat och svavelsyra; och i den tredje avläses färgförändringen i lösningen på en elektrisk mätare, som ger ett direktmått på blodalkoholkoncentrationen. Övergången mellan faserna sker genom vridning av en kontrollklaff. Till apparaten kan också användas plastpåsar, där alveolarluft uppsamlas och lagras för senare analys i apparaten.5
»Kitagawa-Wright breath alcohol detector» konstruerades 1962 av Kitagawa, Japan, och Wright, England, och har ännu ej hunnit användas för medicinskt-rättsligt bruk. Den är ett bärbart instrument och drives elektriskt. Sedan kort tid tillbaka tillverkas instrumentet i England av The Minerva Detector Co. Ltd. och kallas The Hermes alcoholanalyser. Priset för en apparat är omkring 1 500 kronor, men bolaget räknar med att kunna sänka priset till hälften vid massproduktion.
Apparaten uppsamlar en viss mängd alveolarluft och leder denna genom en analystub (glasrör), som är fylld med en konstant vikt av
3 Se HARGER m. fl., Quarterly Journal of Studies on Alcohol, 17 (1956) s.1 ff.
4 Se DUBOWSKI, Alcohol and Road Traffic, s. 203 ff (B. M. A. London 1963).
5 Se BORKENSTEIN och SMITH, Medicine, Science and The Law, 2 (1961) s.13 ff.
270 HANS KLETTEkiselsyrepartiklar överdragna med kromtrioxid. Innehållet i glasröret skiftar färg av alkoholen, och längden av färgförändringen mätes på en ljusmätare, som ger ett direkt mått på blodalkoholkoncentrationen. Processen är fullständigt automatisk.6
Tillförlitligheten av alkoholanalys av utandningsluften bestämmes genom jämförelse mellan analysresultatet av samtidigt tagna prov av utandningsluften och av blodet. Ett flertal undersökningar av breathalyserns tillförlitlighet omnämnes av BORKENSTEIN och SMITH.7 Resultatet av dessa undersökningar och egna erfarenheter har övertygat författarna om att en analys med breathalyserna aldrig visar mer än 0,10 promille över en blodprovsanalys. Senare undersökningar har också rapporterat en hög tillförlitlighet.8
Hittills har endast en undersökning publicerats om tillförlitligheten av mätningar med Kitagawa-Wright-apparaturen. Denna undersökning, som gjorts av BEGG, HILL och NICKOLLS och som även omfattar breathalyserprov med luft uppsamlad direkt i apparaten och med luft först uppsamlad i plastpåse, skall nu refereras.9
Författarna har på grundval av undersökningsresultaten beräknat tillförlitligheten av observationerna som följer:
| |
Blod |
|
Breathalyser |
|
| |
|
Direkt |
Påse |
Kitagawa-Wright |
| 95 % |
± 0,072 ‰ |
± 0,143 ‰ |
± 0,114 ‰ |
± 0,164 ‰ |
| 99 % |
± 0,094 ‰ |
± 0,188 ‰ |
± 0,150 ‰ |
± 0,216 ‰ |
| 99,9 % |
± 0,120 ‰ |
± 0,240 ‰ |
± 0,191 ‰ |
± 0,275 ‰ |
Tabellen kan läsas så att t. ex. 99,9 % av blodprovsobservationerna förväntas ligga inom ± 0,12 promille från det »sanna» värdet. Vi har mött samma slags resonemang en gång tidigare i denna artikel. Vid beräkningen av alkoholkoncentrationen i blodprovet göres i Sverige för närvarande ett avdrag på 0,13 promille med hänsyn till de statistiskt beräknade felmöjligheterna vid analysförfarandet och härigenom kan blodalkoholkoncentrationen beräknas med en sannolikhet av 99,9 %. Med motsvarande beräkningar vid de tre analysmetoderna av utandningsluften skall alltså göras avdrag på respektive 0,240, 0,191 och 0,275 promille.
Vid jämförelse på olika blodalkoholnivå mellan var och en av luftmetodernas analysresultat och blodanalysresultatet visade sig vissa skillnader. De direkta breathalyserresultaten låg hela tiden under blodresultaten — från — 0,038 promille vid en blodalkoholnivå på 0—0,30 promille till — 0,189 promille vid en blodalkoholnivå på 0,875—1,10 promille. Proven med påsluft gav något lägre resultat — från — 0,046 promille till — 0,233 promille vid motsvarande blodalkoholnivåer — Kitagawa-Wright-apparaten gav låga värden vid den lägsta blodalkoholnivån och höga värden vid de högsta blodalkoholnivåerna.
6 Se WRIGHT, Alcohol and Road Traffic, s. 251 ff.
7 Se a. a. s. 19.
8 Se BEGG m. fl. samt LEREBOULLET & LELUC, Alcohol and Road Traffic, s. 277 ff. respektive s. 258 ff.
9 Se British Medical Journal, 4 January, 1964, s. 9 ff.
ALKOHOLANALYS AV UTANDNINGSLUFTEN 271 I undersökningen varierades också vissa delar av instrumenten och analysförfarandet för att deras betydelse skulle utrönas. En fördröjning av analysen av påsluften visade sig ha en viss mindre inverkan på resultaten liksom graden av uppvärmning av påsarna före analysen. Beträffande Kitagawa-Wright-apparaten inverkade tiden för upptagningen av luften i apparaten och satsen av analystuber. Det bör framhållas att en förbättrad sats av analystuber numera framställes.10
Möjliga felkällor vid användning av apparaten för alkoholanalys av utandningsluften har diskuterats ingående i litteraturen.11 Det bör betonas att dessa felkällor kan hållas under kontroll genom uppmärksamhet från provtagarens sida och genom att upprepade prov tages.
3. Den höga tillförlitligheten av alkoholanalys av utandningsluften med breathalysern och Kitagawa-Wright-apparaten har gjort det möjligt att använda dessa apparater för medicinskt-rättsligt bruk. I flera länder, bl. a. USA, Kanada och Australien, har polispersonal utbildats för användning av breathalysern vid undersökning av misstänkta alkoholpåverkade motorförare. SMITH och LUCAS har redogjort för uppläggningen och genomförandet av ett program i stor skala för den rättsliga användningen av alkoholanalys av utandningsluften i Kanada.12 Utbildningen av analyspersonalen, som består av polisbefäl, och proceduren vid själva analysförfarandet är av speciellt intresse, men här skall endast den senare frågan behandlas.
Efter lång erfarenhet har man kommit fram till att den lämpligaste proceduren vid en undersökning av en alkoholpåverkad motorförare med breathalysern är följande: Då en person misstänkts för brott, överlämnas han genast till den specialutbildade provtagaren. Under de omkring 15 minuter, som det tar innan apparaten uppvärmts, utför provtagaren en klinisk undersökning av den misstänkte i enlighet med ett formulär, som i stort liknar vårt läkarprotokoll. Undersökningsresultaten nedtecknas på standardformulär, och provtagaren formar sig sedan en egen uppfattning om graden av alkoholpåverkan och eventuell sjukdom eller skada hos den undersökte, vilket också antecknas. Först därefter följer provtagningen i enlighet med en instruktion, i vilken flera kontrollåtgärder är inbyggda. Provtagaren sätter i testampullen, nollställer apparatens mätare och trycker ner värmeknappen i en minut. Därefter gör han s. k. blanktest av rumsluften två gånger och prov på en standardlösning med alkohol och vatten likaså två gånger. Om blanktestet ger utslag på 0,10 promille utbytes ampullen, och om standardlösningen ger för högt utslag eller mer än 0,20 promille för lågt utslag, undersökes ej den misstänkte med denna apparat. Sedan genomköres apparaten med rumsluft och mätaren nollställes, varefter första provtagningen sker. Efter omkring 15 minuter göres en andra provtagning, efter det att apparaten återigen genomkörts med rumsluft och mätaren nollställts. Om de båda analyserna skiljer sig mer än 0,20 promille göres en tredje provtagning. På grundval av ana-
10 Personlig kommunikation med Wright.
11 Se bl. a. BORKENSTEIN och SMITH, a. a. s. 20 ff.
12 Se SMITH och LUCAS, Alcohol and Road Traffic, s. 189 ff.
272 HANS KLETTElysresultatet och den misstänktes egna uppgifter om alkoholkonsumtionen, som antecknas på ett standardformulär, kan provtagaren bilda sig en uppfattning i stort om den konsumerade mängden alkohol. Två urinprov tages också med viss tidsintervall och sändes till ett laboratorium för analys. I de fall, där avståndet är för stort för att transportera en misstänkt till en apparat för provtagning, användes en plastpåse för uppsamling av hans utandningsluft, som senare analyseras i en apparat. Luften i denna plastpåse kan bevaras under 48 timmar och räcker för minst tre provtagningar.
Förutom provtagarens egen kontroll av förfarandet i det enskilda fallet, utövar den vetenskapliga ledaren för analysprogrammet en fortgående kontroll. Han granskar alla testampullerna och standardlösningarna, utför urinprovsanalyserna och jämför resultaten av dessa med resultaten av analyserna av utandningsluften. Dessutom sätter han upp ett inspektionssystem för utrustningen, ett kontrollsystem, enligt vilket provtagarna själva kan kontrollera sin utrustning minst en gång i veckan, och slutligen inspekterar han provtagarnas redogörelser för underhållskontrollen.
Som synes är det kanadensiska undersökningsförfarandet med breathalysern föremål för en mycket noggrann vetenskaplig kontroll, som bör tillfredsställa höga krav på rättssäkerhet. Något liknande program har ännu ej hunnit utarbetas för användningen av Kitagawa-Wrightapparaten, då denna varit tillgänglig endast en kort tid. Utbildningen av analyspersonal samt provtagarens egen kontroll i det enskilda fallet är betydligt enklare vid användningen av denna apparat, eftersom analysförfarandet är helautomatiskt. Avläsningen av analysresultaten gav ej upphov till några fel av praktisk betydelse i undersökningen av Begg, Hill och Nickolls. Vissa mekaniska fel uppstod vid några tillfällen i de två prototypmodeller, som användes i undersökningen, men vissa mindre förändringar i konstruktionen har nu gjorts, och dessa felmöjligheter bör enligt undersökarna vara övervunna. Felen upptäcks för övrigt lätt av provtagaren.13 Kontrollen i övrigt av personal och utrustning bör utformas i enlighet med den som användes i samband med breathalysern.
Det bör vidare framhållas att DUBOWSKI ingående har diskuterat de vetenskapliga kontrollåtgärder, som är nödvändiga vid en användning av alkoholanalys av utandningsluften.14
Redogörelsen för problemen vid alkoholanalys av utandningsluften med de två apparaterna, deras tillförlitlighet och användning måste nu avslutas. Inom den ram, som stått till förfogande, har vissa frågor berörts endast kortfattat, men via litteraturhänvisningarna har den intresserade möjlighet att penetrera problemen mera noggrant. Av framställningen har framgått att resultaten av alkoholanalys av utandningsluften med de två apparaterna har en tillräcklig grad av tillförlitlighet för att kunna användas som bevismedel. Då apparaterna dess-
13 Se British Medical Journal, 4 January, 1964, s. 14.
14 Se DUBOWSKI, Journal of Forensic Sciences, 5 (1960) s. 422 ff.
ALKOHOLANALYS AV UTANDNINGSLUFTEN 273utom med framgång kan användas av specialutbildad polispersonal, framstår de administrativa fördelarna ännu tydligare.
4. Utgångspunkten för redogörelsen över fördelar och nackdelar med att använda resultatet av alkoholanalys av utandningsluften som bevismedel är en lagstiftning som liknar trafiknykterhetskommitténs förslag på två sätt. Dels skall en tillbakaräkning aldrig vara avgörande för straffbarheten och dels skall en fri bevisprövning i princip förekomma. Blodalkoholkoncentrationen skall dock i praktiken utgöra det viktigaste bevisdatum.
Användningen av alkoholanalys av utandningsluften medför jämfört med blodprovsanalys följande fördelar:
A. Provet av utandningsluften kan tagas av specialutbildad polispersonal, medan blodprovet endast kan tagas av en läkare. Detta medför att det förra provet kan göras en kort tid efter körningen, medan det senare provet i regel tages först någon eller några timmar senare.
B. Att bli utsatt för en provtagning av utandningsluften är ej lika obehagligt som att bli föremål för blodprovstagning. Det bör framhållas att en stor grupp av de undersökta aldrig förut varit i kontakt med några myndigheter i liknande sammanhang.
C. Provet av utandningsluften upptages direkt i analysapparaten och kan därför ej förväxlas. Framför allt får ej den undersökte misstanken att förväxling av prov kan ha skett.
D. Resultatet av alkoholanalysen av utandningsluften erhålles omgående, medan resultatet av blodprovsanalysen i regel är tillgängligt först efter en eller flera månader. Detta är den viktigaste fördelen, vilken skall diskuteras relativt ingående.
(1). Polisen kan omedelbart avföra vissa personer från vidare misstanke, då det visar sig att de endast druckit en mindre kvantitet alkohol. Av trafiknykterhetskommitténs och egna undersökningar framgår att alkoholkoncentrationen i omkring 10 % av de årligen tagna blodproven ligger under 0,5 promille. Detta betyder att omkring 1 300 personer årligen väntar en eller flera månader för att sedan få veta att de ej vidare misstänks för brott. För flertalet av dessa är väntetiden ett onödigt psykiskt lidande, som kan besparas dem genom en användning av alkoholanalys av utandningsluften.
(2). De personer, vilkas beteende liknar en alkoholpåverkads beteende, men som visar sig ej ha förtärt sprit, kan också urskiljas och sändas till läkare för närmare undersökning.
(3). Den undersökte följer hela analysförfarandet och kan själv avläsa slutresultatet på analysapparatens mätare, som ger ett direkt mått av blodalkoholkoncentrationen i promille. Härigenom får han en bättre uppfattning om att »det går rätt till» vid konstaterandet av blodalkoholkoncentrationen.
(4). På grundval av analysresultatet och tillgängliga tabeller kan den konsumerade mängden alkohol beräknas i grova drag redan på detta tidiga stadium av förundersökningen. Uppgiften kan utnyttjas dels av polisen för att kontrollera om den misstänkte lämnat i stort sett riktiga upplysningar om alkoholkonsumtionen och dels av den
18—643004. Svensk Juristtidning 1964
274 HANS KLETTEmisstänkte. Genom att jämföra polisens uppfattning om förtärd mängd sprit och sin egen kännedom om hur mycket han druckit kan han lättare förstå analysförfarandet och acceptera analysresultatet.
(5). Genom att den misstänkte lämnar uppgifter om alkoholkonsumtionen vid gripandet och i samband med att han fått veta analysresultatet och polisens uppfattning om förtärd mängd alkohol, är det större säkerhet för att han lämnar riktiga upplysningar om alkoholkonsumtionen, än om han lämnar dem en eller flera månader senare, då resultatet av blodprovsanalysen är tillgängligt och då uppgifterna medvetet och omedvetet blir felaktiga.
(6). Väntan på att domstolen skall fälla det slutliga rättsliga avgörandet utgör en stark psykisk press på flertalet åtalade. Bland de omkring 8 000 för trafiknykterhetsbrott årligen dömda finns ett flertal personer, som aldrig förut varit i närmare kontakt med ifrågavarande myndigheter. Enligt en undersökning av för trafiknykterhetsbrott dömda i Malmöhus län under 1959 utgjorde det antal personer, som ej tidigare gjort sig skyldiga till straffregisterbrott, fylleriförseelse, trafikbrott eller trafikförseelse under de senaste fem åren, omkring 40% av hela antalet dömda. För denna grupp är tiden från gripandet till domen den psykiskt mest pressande av hela processtiden och straffverkställighetstiden. Detta framkom vid en intervjuundersökning på fångkolonier med femtio personer ur sistnämnda grupp. Genom att använda alkoholanalys av utandningsluften kan väntetiden förkortas med en eller flera månader, och den psykiska pressen minskas betydligt.
Följande eventuella nackdelar vid användning av alkoholanalys av utandningsluften jämfört med blodprovsanalys kan diskuteras.
A. Resultatet av analysen av utandningsluften har en något lägre tillförlitlighet än blodprovsanalysen, men då skillnaden är ytterst liten är den ej av någon större betydelse. För att beräkna blodalkoholkoncentrationen med 99,9 % sannolikhet måste man göra ungefär det dubbla avdraget vid alkoholanalys av utandningsluften jämfört med avdraget vid blodprovsanalys enligt de refererade undersökningarna.
B. Analysen av utandningsluften göres visserligen av polispersonal, som genom sin yrkesinriktning ej kan anses vara neutral i förhållande till den undersökte på samma sätt som analyspersonalen vid det laboratorium, som utför blodprovsanalysen. Då emellertid den undersökte hela tiden följer förfarandet och kan kontrollera slutresultatet genom att själv avläsa blodalkoholkoncentrationen, har detta argument mot användningen av analysmetoden ej någon betydelse. Dessutom kontrolleras analysresultatet ytterligare genom att urinproven analyseras av det neutrala laboratoriet.
C. Den undersökte kan ge ett prov av utandningsluften, där andelen alveolarluft ej är den rätta. Detta upptäckes emellertid av en tränad provtagare och föranleder att ytterligare prov tages utöver de obligatoriska. Dessutom tages alltid två urinprov som kontroll, varför detta argument mot analysmetoden måste anses sakna större praktisk betydelse.
ALKOHOLANALYS AV UTANDNINGSLUFTEN 275 D. I ett mindre antal fall kan den undersökte väntas helt vägra att medverka vid alkoholanalys av utandningsluften och i dessa fall måste blodprovstagning förekomma. Man kunde visserligen tänka sig att analys av två eller flera urinprov skulle kunna göras för att bestämma blodalkoholkoncentrationen, men i dessa fall vägrar troligen den undersökte också att lämna urinprov.
Utöver de ovannämnda fördelarna vid användningen av alkoholanalys av utandningsluften som bevismedel kan nämnas vissa ekonomiska fördelar i form av årligen inbesparade kostnader för ersättning av läkarundersökning, blodprovstagning och blodprovsanalys med omkring 300 000 kronor för statsverket i de fall, där misstanke ej lett till åtal eller åtal ogillats och med omkring 800 000 kronor för allmänheten i fall av fällande dom. Dessutom bör framhållas de fördelar, som skulle skapas för samhället, genom att läkarna ej tages i anspråk för ett arbete, som i jämförelse med deras huvuduppgift är mindre viktigt och som oftast måste utföras på den hårdast belastade tiden av dygnet.
5. Ett system för användning av alkoholanalys av utandningsluften liknande det kanadensiska systemet — eventuellt med Kitagawa-Wright-apparaten i stället för breathalysern — skulle kunna uppbyggas i vårt land. I detta system skulle alkoholanalys av utandningsluften kunna användas på följande sätt:
A. För att efter gripandet avgöra om fortsatt misstanke för trafiknykterhetsbrott skall anses föreligga: minst tre alkoholanalyser av utandningsluften; om därefter misstanke ej finnes, skall urinprov och blodprov ej tagas.
B. Vid misstanke för ringare trafiknykterhetsbrott med dagsböter som enda straff: minst tre alkoholanalyser av utandningsluften tills vidare kombinerad med analys av två urinprov; blodprov skall ej tagas.
C. Vid misstanke för svårare trafiknykterhetsbrott med fängelse i straffskalan: minst tre alkoholanalyser av utandningsluften kombinerade med analys av två urinprov och tills vidare också av ett blodprov.
Det bör observeras att en klinisk undersökning alltid göres av denspecialutbildade polisen före alkoholanalys av utandningsluften och av läkare endast vid blodprovstagning.
Avslutningsvis må framhållas att huvudändamålet med denna artikel varit att diskutera möjligheten att använda alkoholanalys av utandningsluften som bevismedel. Både breathalysern och Kitagawa-Wright-apparaten, där ytterligare förbättringar kan väntas, har visat sig ha en tillräckligt hög grad av tillförlitlighet och användbarhet för att alkoholanalys av utandningsluften med dessa apparater skall framstå som ett möjligt medel för att bevisa trafiknykterhetsbrott. Det bör understrykas att vad här anförts ej innefattar något förslag om att blodprovsanalys i princip skall helt ersättas med analys av utandningsluft.