Reflexioner över ett namnärende

I dom 1956 på äktenskapsskillnad mellan A och B tillerkändes hustrun B vårdnaden om makarnas tre barn. Sedan B ingått äktenskap med C, ansökte hon, med C:s samtycke, i december 1959 hos Statistiska centralbyrån om att hennes och hennes nye makes släktnamn— ett son-namn, i motsats till A:s släktnamn — måtte jämlikt 1 § femte punkten 1901 års SläktnamnsF godkännas såsom släktnamn för barnen (då 10, 7 och 5 år gamla). B och C saknade vid denna tid gemensamma barn. A, som av centralbyrån underrättades om B:s ansökan, bestred bifall till densamma, enär bl. a. två av barnen börjat skolan och inskrivits under sitt ursprungliga släktnamn samt han till B betalade »fullt underhåll», 200 kr/mån., för ettvart av samtliga barn. Sedan B inkommit med ytterligare handlingar — vilka icke kommunicerades med A — biföll centralbyrån i april 1960 ansökningen.
    Under förmenande att de av B utan A:s kännedom lämnade uppgifterna i relevanta delar var oriktiga, hemställde A i juni 1961, att HD måtte, jämlikt grunderna för 58 kap. RB, bevilja resning samt med undanröjande av centralbyråns beslut förklara B:s ansökan om namnändring ej böra bifallas. B ifrågasatte, huruvida HD var behörig upptaga A:s ansökan till prövning, samt fann i övrigt uteslutet att de av A åberopade omständigheterna skulle kunnat leda till annat avgörande hos namnmyndigheten.
    HD beviljade i juli 1962 den sökta resningen och förordnade, att ärendet skulle upptagas av patent- och registreringsverket (vilket under mellantiden trätt i centralbyråns ställe såsom namnmyndighet).1
    B vidhöll sin ansökan liksom A sitt bestridande, varjämte ytterligare utredning förebragtes.
    I infordrat yttrande fann sig barnavårdsnämnden i B:s hemort böra, med hänsyn till »de rådande stridigheterna i namnfrågan», såsom »lämplig lösning» föreslå bärandet av de båda fädernas släktnamn i förening, därvid styvfaderns namn ställdes framför faderns. A anförde häremot bl. a., att den föreslagna sammanställningen var omöjlig, att blott den omvända — med faderns släktnamn främst —kunde komma under övervägande, att, med hänsyn till innehållet i B:s yrkande, namnmyndigheten på grund av vedertagna processprinciper torde vara förhindrad pröva, huruvida barnen skulle äga bruka dylikt dubbelnamn, att det blev mycket besvärligt för barnen att frakta med sig ett dubbelnamn genom livet, bortsett från den »alias N. N.»-karaktär, som på ett föga önskvärt sätt kunde i mångas ögon häfta vid en

 

     1 Se NJA 1962 s. 449; för parternas argumentation och resningsärendet i övrigt hänvisas till detta referat.

CARL M. ELWING 291dubblering, samt att ett dubbelnamn än tydligare utpekade barnens s. a. s. dubbla faderskap.
    I beslut den 10 maj 1963 förklarade patentverket, att ärendet förehafts till »preliminär prövning», därvid verket — enär efter resningsbeslutet några väsentliga nya omständigheter ej framkommit — funnit tillräckliga skäl icke föreligga att medge den begärda namnändringen. Därest B hade något ytterligare att anföra — uttalades det vidare i beslutet — skulle detta vara patentverket tillhanda före den 1 juni 1963, efter vilken tidpunkt verket ansåg sig oförhindrat att avgöra ärendet.
    Genom beslut den 11 juni lämnade patentverket B:s ansökan utan bifall, enär den föreliggande utredningen icke mot A:s bestridande kunde anses övertygande visa, att den begärda namnändringen skulle vara till barnens bästa.2

    I. Namnfrågan. Uttrycklig föreskrift om att barn i äktenskap må erhålla tillstånd att antaga styvfaderns släktnamn finns för närvarande icke meddelad. Enligt den praxis som tillämpats av Statistiska centralbyrån — och som övertagits från K. Maj:t i samband med den genomförda decentraliseringen av prövningen utav namnärenden — må sådant tillstånd emellertid ges; det förutsättes härför, att namnmyndigheten finner namnbyte, t. ex. på grund av den samhörighet som barnet vunnit med styvfadern, vara till barnets bästa.3 Att barnets fader motsätter sig åtgärden är intet ovillkorligt hinder för namnändring. Huruvida avseende skall fästas vid dylikt bestridande beror på det intresse som fadern förut visat sitt barn och på hans fullgörande av eventuell underhållsskyldighet mot barnet. Därest fadern varit försumlig härutinnan, kan således en ansökan bifallas även mot hans vilja.4
    Frågan om förhandenvaron av de materiella förutsättningarna för ett bifall till B:s ansökan — vid den första såväl som vid den andra prövningen — skall här lämnas därhän. Det må dock i detta sammanhang ifrågasättas, huruvida icke det förhållandet, att barnen under en längre tid burit C:s släktnamn, skulle utgöra skäl mot att vid den förnyade prövningen ogilla B:s begäran. Häremot kan emellertid invändas att den nämnda effekten är resultatet av ett namnmyndighetens förfarande, som av överprövande instans bedömts som inkorrekt, och att effekten därför rimligen icke skall lända till A:s nackdel vid den nya prövningen — helst som den ifrågavarande tidsintervallen ej är att tillskriva någon passivitet från A:s sida. En parallell kan

 

     2 Patentverkets Dnr N 3177/1962.
     3 Redogörelser för praxis lämnas i JO:s ämbetsberättelse 1958 s. 240 ff.och SOU 1960:5 s. 151 ff. Jfr första lagutskottets utlåtande 34/1949 s. 13 f.
     4 I förevarande fall motiverade centralbyrån — enligt förklaring till JO (se JO nr 359/1960) — sitt beslut sålunda, att den »vid övervägande av de å ömse sidor anförda skälen och den förebragta utredningen funnit sig övertygad om att barnen vunnit sådan samhörighet med styvfadern att namnändringen på grund därav och med hänsyn till omständigheterna i övrigt borde anses vara till deras bästa».

292 CARL M. ELWINGf. ö. dragas med beslut jämlikt 6 kap. föräldrabalken om ändring i bestående vårdnadsförhållande; för sådant beslut, vars konsekvenser får anses vara betydligt mera vittgående än beslutets om namnändring, är irrelevant att barnet stått under vederbörande makes vårdnad under en följd av år.
    I övrigt skall här blott framhållas att ovannämnda praxis uppenbarligen antagit den huvudregeln, att namnändring i situationer av förevarande typ ej medges, då fadern motsätter sig sådan. Att förhållandet mellan barnet och styvfadern är gott är här ej tillräcklig grund för bifall. Undantagsvis kan namnändring beviljas även mot faderns bestridande, därvid det emellertid måste åligga modern-sökanden att styrka, att rekvisiten för dylik åtgärd är uppfyllda, d. v. s. att fadern på sätt ovan skisserats underlåtit uppehålla kontakten med barnet. Styrkes detta, namnändring, efter myndighetens diskretionära prövning, beviljas såsom sökanden yrkat. Styrkes ändringsrekvisiten ej, skall ansökan ogillas.
    Om något slags »lämplig lösning» av en tvist angående namnfråga kan det tydligen ej vara fråga i sådana fall som detta. Att svårigheter kan uppstå beträffande namnfrågan, antingen barnet i fortsättningen kallas vid det ena eller andra släktnamnet, ändrar härutinnan intet.
    Då namnmyndigheten på nytt upptar namnärendet till behandling — såsom här skett — står den i processuellt avseende inför frågan, huruvida (den ursprungliga) ansökan om namnändring skall bifallas; av denna prövning beror, huruvida det tidigare avgörandet av saken skall bestå. Materiellt sett måste det emellertid vara felaktigt att beteckna ett ändrat ståndpunktstagande därvidlag såsom en »ny namnändring» eller »återgång till tidigare namn» — vilket i och för sig kunde finnas olämpligt.5 Ett sådant betraktelsesätt skulle f. ö. kunna leda till att effekten av den felaktiga åtgärd, som korrigerats genom resningsbeslutet, räknades den vinnande resningssökanden till men vid namnärendets slutliga avgörande.

    II. Ett svårbedömbart problem är, hur området för resningsinstitutets användning inom förvaltningen skall bestämmas. PETRÉN uttalar härom — med utgående från begreppet dom i § 19 regeringsformen— att »dom» måste tolkas mycket vidsträckt och får tänkas omfatta varje förvaltningsavgörande, som medför bestämda rättsverkningar för ett eller flera rättssubjekt eller i förhållande dem emellan och som är utgånget av ett förvaltningsförfarande av någon kvalitet. Vagheten i denna bestämning torde på ett adekvat sätt återge rättsläget.6
    Det ifrågavarande området undergår ständiga förändringar; i praxis har resning kommit till användning beträffande förvaltningsavgöran-

 

     5 I det aktuella ärendet framskymtade dylika tankegångar hos vissa remissorgan även som i pressen.
     6 PETRÉN i Festskrift tillägnad Nils Herlitz, s. 255 ff. Jfr CARS, Om resning i rättegångsmål, s. 94 f.

REFLEXIONER ÖVER ETT NAMNÄRENDE 293den av starkt skiftande beskaffenhet.7 Till raden av exempel härpå blir nu att foga namnmyndighetens godkännande av släktnamn, därvid särskilt kan antecknas att resningsforum här är HD; befogenheten att besluta om resning i förvaltningsmål är som bekant uppdelad mellan nämnda domstol och RegRn. Beträffande mål, där särskilda slutinstanser finns inrättade, beviljas resning av HD, vilket följer av det nyssnämnda grundlagstadgandet.8 Inom denna kategori synes frågan om att skilja mellan olika typer av avgöranden ännu icke ha blivit aktuell i praxis. Beträffande, därefter, sådana mål, där K. Maj:t i statsrådet är högsta besvärsinstans, är läget mera oklart. Man torde här böra skilja mellan avgöranden av olika rättslig kvalitet (ordet »dom»!). HD bör alltså kunna medge resning, om avgörandet kan jämställas med en dom, eljest är resning ej möjlig; gränsdragningen är dock problematisk.9, 10
    Det har sagts vara rättspolitiskt av vikt, att resningsinstitutet finns att tillgå såsom kontrollmöjlighet beträffande det växande antalet avgöranden av olika slag, varigenom administrativa myndigheter ingriper i enskildas rättsförhållanden.11 Omständigheterna i förevarande ärende för detta konstaterande i tankarna.

    III. Det preliminära beslutsförfarandet. Rättegångsbalken skiljer mellan två huvudgrupper av beslut eller avgöranden, som icke avser själva saken; normerande för indelningen är avgörandets innehåll. Beslut, varigenom domstolen skiljer sig från den i målet väckta talan, kallas slutliga beslut (se 17:1 och 30:1 RB). För övriga beslut, beslut i inskränkt mening, genom vilka avgöranden domstolen icke skiljer sig från målet, saknas lagfäst etikett; enklast är att kalla dem ickeslutliga beslut.12
    De icke-slutliga besluten, vilka tydligen alltid avser förhållanden som är fristående till själva tvistefrågan, är av två slag: beslut under rättegången, vilka meddelas innan handläggningen i övrigt är slutförd, och beslut i samband med målets slutliga avgörande genom dom eller slutligt beslut.13 Tidpunkten för avgörandet bestämmer alltså här gränsdragningen.
    I en mängd lagar, främst på det familjerättsliga området, förutsättes det, att domstolen skall kunna meddela interimistiska beslut,d. v. s. förordna om viss åtgärd i sökande partens intresse att gälla intill dess rätten är i stånd att slutgiltigt skilja mellan parterna. Möjlig-

 

 7 Se exemplifieringen hos PETRÉN op. cit. s. 259 ff. Jfr dock NJA 1956 s. 215.
8 HÅKAN STRÖMBERG, Allmän förvaltningsrätt, s. 193.
9 STRÖMBERG op. cit. s. 194; jfr PETRÉN op. cit.
10 Det enda rättsfallet från modern tid i förevarande ämne är ovan citerade NJA 1956 s. 215, som torde böra tolkas så, att ett beslut i ett »rent» ansökningsärende utan något partsförhållande icke kan jämställas med dom. (Resningsansökan, avseende visst beslut av kammarkollegium, upptogs ejtill saklig prövning.)
11 PETRÉN op. cit. s. 259.
12 Se GÄRDE m. fl. Nya rättegångsbalken etc., s. 176 f., 404 och 726.
13 A. a. s. 726.

294 CARL M. ELWINGheten att meddela interimistiska beslut förestavas av den synnerliga betydelse som det i den ifrågavarande typsituationen har för part, vilken anhängiggjort anspråket, att utan längre tidsutdräkt komma i åtnjutande av den omtvistade prestationen och som till följd av olika sociala värderingar ansetts förtjänt av lagstiftarens särskilda uppmärksamhet. Typexemplet är kravet på underhållsbidrag, från modern till barnet u. ä. mot den påstådde barnafadern eller från den hemskilda makan mot maken; motiven att i dessa fall medge utkrävande av förtida prestation behöver här ej särskilt utredas.
    Det interimistiska beslutet låter sig inte inpassas i ovanstående schema. Det är såtillvida likt domen som det innefattar ett ställningstagande — ehuru av provisorisk, temporär beskaffenhet — till det mellanhavande mellan parterna, som tvisten avser, eller m. a. o. ett avgörande i huvudsaken.14 Men det innebär icke, att domstolen genom beslutet skiljer sig från saken och avviker följaktligen, begreppsmässigt, på denna punkt från såväl domen som det slutliga beslutet. Ej heller delar det interimistiska beslutet det icke-slutliga beslutets kännetecken att hänföra sig till förhållanden, som är fristående från den omstämda tvistefrågan.
    Motsvarande begreppsapparat kan — dock icke helt — appliceras på de förvaltningsrättsliga avgörandena.15 Genom det slutliga beslutet skiljer myndigheten sig från ärendet och avslutar således för sin del handläggningen därav. Enligt sakens natur grundar sig dylikt beslut i allmänhet på en prövning av själva sakfrågan. Övriga beslut är beslut under beredningsstadiet. Till den sistnämnda kategorien hör bl. a. det interimistiska beslutet, vilket här äger enahanda innebörd som på det domstolsprocessuella fältet; som exempel kan nämnas beslut av socialnämnds ordförande om socialhjälp i trängande fall.
    Understundom förekommer på förvaltningsrättens område beslut, innefattande förhandsbesked, vilka svarar mot tvistemålsprocessens fastställelsedomar.16 Om dylika beslut talas i skatterättslig och näringsrättslig lagstiftning. På grund här av har exempelvis beskattningsmyndighet att lämna skattesubjekt, som svävar i villrådighet om hur viss beskattning kommer att ske, förhandsupplysningar i det omfrågade avseendet. För en tillverkare eller försäljare av viss vara kan det vara av stor vikt att på tidigast möjliga planerings- eller produktionsstadium få veta, om och hur produkten blir beskattad. Han är därför i behov av besked från vederbörande beskattningsmyndighet. Beskedet blir bindande, när det aktuella saksammanhanget sedermera prövas i ordinarie ordning av myndigheter eller domstolar. För bruket av dylikt besked fordras dock alltid uttryckligt författningsstöd.17

 

14 Det kan erinras om att det förekommer i specialprocessen, att materiella avgöranden i vissa fall betecknas som beslut.
15 Se härom STRÖMBERG op. cit. s. 109 f. och 115; jfr SUNDBERG, Allmän förvaltningsrätt, s. 268 ff.
16 STRÖMBERG op. cit. s. 77. Se även SUNDBERG op. cit. s. 269 ff.
17 I praktiken förekommer förhandsbesked även utan positivt författningsstöd. Se härom SUNDBERG op. cit. s. 270 f.

REFLEXIONER ÖVER ETT NAMNÄRENDE 295    Förhandsbeskedet liknar såtillvida det interimistiska beslutet (och domen) som det tar ställning till själva saken. Det har tillsvidare-karaktär i så måtto, att, när den ifrågavarande saken eventuellt prövats i senare sammanhang inför annat forum, det blir det sistnämnda avgörandet som utgör relevant imperativ i rättslivet. Men denna temporära egenskap avser förhandsbeslutets formella sida; i materiellt avseende är beslutet definitivt, eftersom det blir bindande på sätt nyss sagts.
    I fråga om bruket av nu nämnda avgöranden föreligger icke någon valfrihet inom den judiciella sektorn av statsförvaltningen. Rättegångsbalken och övriga lagar med föreskrifter av rättegångstekniskt innehåll reglerar exklusivt vilka former av avgöranden som tillhandahålles domstolarna och förutsättningarna för deras användning.
    I stort sett blir ett motsvarande betraktelsesätt tillämpligt beträffande förvaltningen i övrigt.
    Vad är, slutligen, utmärkande för ett preliminärt beslut?
    Uppenbarligen innebär det ett ställningstagande till saken. Genom beslutet skiljer myndigheten sig icke från denna, och regleringen är, såsom beteckningen anger, avsedd att gälla blott i avvaktan på det slutgiltiga avgörandet av ärendet. Vid detta avgörande är man, i alltfall de iure, obunden av det preliminära ståndpunktstagandet. Det preliminära beslutet är således till sin natur likartat det interimistiska beslutet.
    Dock föreligger en väsentlig olikhet mellan dessa båda kategorier. Det interimistiska beslutet har till uppgift att reglera det förhållande varom tvist råder eller saken eljest gäller under tiden fram till det slutliga avgörandet; till vad detta avgörande kommer att innehålla tar det interimistiska beslutet ingen ställning. Det preliminära beslutet, däremot, uttalar sig om eller åtminstone antyder, hur ärendets slutliga avgörande kommer att — eventuellt under viss uttryckligen angiven förutsättning — falla. Det utgör m. a. o. en förhandsavisering om den beslutande myndighetens inställning till sökandens begäran i ärendet utan att fördenskull äga det ovan omnämnda förhandsbeskedets karakteristika.
    Vad gäller då om det preliminära beslutets användningsområde?
    Först kan konstateras att beslut av dylikt slag veterligen icke omförmäles i lag eller författning. De enda företeelser som kan nämnas i detta sammanhang, därför att de liknar ett preliminärt beslut, synes vara anmärkning mot patentansökan enligt 6 § patentförordningen och röstlängd, som lagts ut för granskning. Enligt det patenträttsliga lagrummet skall patentmyndigheten, då den bl. a. finner att uppfinningens föremål ej är av sådan beskaffenhet att patent må meddelas därå, skriftligen underrätta sökanden därom samt förelägga honom att yttra sig över anmärkningen och, i förekommande fall, avhjälpa befintlig brist. Förhåller sökanden sig passiv, avföres eller avslås ansökningen. Beträffande framlagd röstlängd stadgas i 52 § lagen om val till riksdagen att, därest ingen anmärkning mot densamma framställes inom viss tid, röstlängden blir automatiskt gällande. Genom

296 CARL M. ELWINGatt protest uteblir, förvandlas alltså den preliminära röstlängden till definitiv.18
    Inom domstolarnas verksamhetsområde saknas, såsom framgår av det sagda, utrymme för preliminära beslut.
    Även beträffande förvaltningen i övrigt får hinder i allmänhet antagas föreligga mot dylika avgöranden. Det torde nämligen gälla såsom en oskriven princip inom förvaltningsrätten, att en myndighet icke får i förväg avslöja, hur den tänker besluta. Denna princip ligger bakom kravet på uttryckligt författningsstöd för förhandsbesked. Dess motivering är, att en myndighet icke skall genom lösmynthet binda sig för en viss ståndpunkt, innan den omsorgsfullt prövat ärendet; myndigheten bör bibehålla sin handlingsfrihet in i det sista, åtminstone utifrån sett.
    I den mån den angivna principen ej kan anses verka hindrande mot bruket av preliminära beslut måste man för ett dylikt förfaringssätt givetvis kräva, att det grundas på något behov. Det måste m. a. o. fordras, att beslutet fyller en förnuftig funktion; enbart sökandens begäran därom utgör självfallet icke tillräcklig förutsättning. Vidtagandet av åtgärder, som icke fyller något förnuftigt syftemål, svär grovt mot det inom all juridik härskande kravet på ändamålsenlighet och stringens. Det är möjligt — antagandet att så kan vara fallet synes nämligen icke böra kategoriskt avvisas — att ett preliminärt avgörande i sak understundom får anses fylla en förnuftig funktion och således befinnas påkallat. Härför torde dock i allmänhet böra krävas att behovet av dylikt beslut ej är alltför kortvarigt utan föreligger under viss längre tidrymd. Liksom vid det interimistiska beslutet bördet vara fråga om situationer, där det definitiva avgörandet regelmässigt förutsätter ej ringa utredning med åtföljande ej obetydlig tidsutdräkt.
    Vad beträffar patentverkets förevarande preliminära beslut stöder sig förfaringssättet möjligen på namnmyndighetens praxis eller på praxis, som av patentverket tillämpas i annat sammanhang (jfr ovannämnda paragraf i patentförordningen). Hur härmed än må vara, frågar man sig till synes förgäves: vilket förnuftigt ändamål eller rimligt behov avser beslutet att tillgodose? Vilket intresse förtjänar att privilegieras genom denna temporära reglering? Vad förlänar åt detta intresse en sådan brådskande karaktär, att ett provisoriskt avgörande av saken är påkallat i maj månad, när, enligt den beslutande myndighetens intentioner, det slutgiltiga avgörandet kan komma att falla redan i juni? I ett ärende som varit anhängigt hos myndigheten sedan juli året förut.
    Avsikten med beslutet kan endast ha varit att för sökanden framhålla, att de av henne anförda omständigheterna icke var tillräckliga för vidtagandet av den sökta åtgärden. Man har svårt att frigöra sig från den uppfattningen, att patentverket med den begagnade formu-

 

     18 Delvis besläktat är även förslag till stadsplan o. d., som utlägges för granskning; här blir emellertid planen icke automatiskt gällande vid utebliven protest, eftersom den skall prövas av högre myndighet.

REFLEXIONER ÖVER ETT NAMNÄRENDE 297leringen velat säga: Beklagligtvis ser vi ingen möjlighet föreligga att trots all förebragt utredning tillmötesgå sökandens begäran, men om sökanden kan uppbringa ett enda litet skäl till, så skall vi se om det inte går! Varför har man annars kombinerat underrättelsen till sökanden om möjlighet att inkomma med ytterligare material med det här påtalade förhandsbeskedet? I stället för att, såsom i domstolsprocessen, enbart lämna en blank anmodan till vederbörande att, därest så önskas, yttra sig före visst datum, efter vilken tid ärendet kommer att företagas till avgörande.
    Mot förfarandet att meddela preliminära beslut kan måhända icke någon vägande invändning riktas, om beslutet ges i ett typiskt ansöknings- eller registreringsärende. Den notifiering som beslutet innebär kan där tjäna ett förnuftigt ändamål, därigenom att sökanden beredes möjlighet att komplettera sina ansökningshandlingar i det eller de avseenden som framgår av beslutet — låt vara att enbart ett föreläggande om komplettering förefaller vara den mest adekvata åtgärden.
    Däremot synes, av skäl som framgår av det ovanstående, en bestämd gensaga böra framställas, när beslutet meddelas i tvåpartsärenden, där ett utpräglat motsatsförhållande mellan parterna råder. I en dylik situation kan åtgärden t. o. m. vara ägnad att rubba tilltron till myndighetens objektivitet. Den omständigheten, att — såsom i förevarande fall — klagan i ordinär väg ej kan föras över myndighetens definitiva avgörande, förbättrar icke bilden. I konflikter av starkt känslomässig karaktär ökas där jämte den psykiska pressen på parterna, kanske mest på den tillsvidare vinnande parten, av det preliminära beslutets icke-definitiva beskaffenhet; detta bör uppenbarligen undvikas.

Carl M. Elwing