OM UNDANRÖJANDE AV

STRAFFÖRELÄGGANDE

 

AV DOCENTEN THORSTEN CARS

 

 

Institutet strafföreläggande introducerades i svensk rätt i samband med processreformen 1948. Användningsområdet vidgades 1954 och ytterligare utvidgning har senare varit på tal¹ men ännu icke genomförts.
    Möjligheten för åklagare att begagna strafföreläggande i stället för att väcka åtal har förvisso haft stor betydelse för att dämpa den under efterkrigstiden snabbt ökande belastningen av våra domstolar och åklagare. Antalet godkända strafförelägganden har sålunda stigit kraftigt för varje år: 56 000 år 1948, 100 000 år 1952, 217 000 år 1956 och 262 000 år 1961.² Även om det än mer förenklade parkeringsbotssystemet bidragit till att — åtminstone relativt sett — minska användningen av strafföreläggande, kommer det senare institutet å andra sidan att få ett väsentligt ökat tillämpningsområde, därest trafikmålskommitténs nyligen publicerade betänkande lägges till grund för ny lagstiftning.³
    Med den stegrade tillämpningen av strafföreläggandeinstitutet vinna de med rättelse eller undanröjande av felaktiga strafförelägganden förenade problemen ökad betydelse, eftersom det knappast kan undvikas att även antalet fel stiger. Skulle trafikmålskommitténs förslag att göra underrätt till besvärsinstans lagfästas, växer behovet av enhetliga riktlinjer för tillämpning av besvärsreglerna ytterligare.

 

     Artikeln grundas på en systematisk genomgång av ärenden avseende såväl resning av strafföreläggande, avgjorda av HD 1959—1961, som besvär enligt 59 kap. 5 § RB över strafföreläggande, avgjorda av Svea hovrätt (i det följande förkortad SH) 1959—1962 och första halvåret 1963.
     ¹ Se därom Trafikmålskommitténs betänkande, SOU 1963:27 (i det följande benämnt Trafikmål) s. 96 ff.
     ² Enligt Statistisk årsbok. Tyvärr framgår icke av statistiken hur stor andel av de godkända strafföreläggandena som avser trafikförseelser.
     ³ Trafikmål särskilt s. 107 och 121. Kommittén föreslår även införande av ett nytt institut, ordningsföreläggande, vilket efter godkännande av den misstänkte skulle kunna undanröjas endast efter besvär enligt 59 kap. 5 och 6 §§ RB. 

21—643004. Svensk Juristtidning 1964

    Innan strafföreläggande godkänts,⁴ kan det ändras eller återkallas av åklagaren.⁵ För att godkännandet skall gälla mot den misstänkte måste det enligt förhärskande uppfattning ha tecknats av denne personligen,⁶ ehuru ordalagen i 48 kap. 3 § RB icke synas nödvändiggöra en så restriktiv tolkning. Det förefaller även svårt att finna någon grund för en dylik skillnad i fullmaktshänseende gentemot rättegångsmålen.⁷ Åtminstone i bagatellmål torde sålunda erkännande genom ombud vanligen godtagas och den tilltalade fällas till ansvar enbart på grundval av erkännandet utan någon prövning i sak från rättens sida. I dessa fall äro dock svårigheterna för gärningsmannen att i förväg bedöma konsekvenserna av fullmaktens utfärdande större, enär han icke gärna kan göra ombudets behörighet beroende av den blivande reaktionens omfattning.⁸ När det däremot gäller straffföreläggande kan den misstänkte — om han icke redan vid fullmaktens utfärdande känner till föreläggandets innehåll — gardera sig mot obehagliga överraskningar genom att begränsa ombudets behörighet till att avse ett maximerat bötesbelopp. Risken för att accepterande av godkännande genom ombud skulle ge upphov till en mängd svårbedömbara fall torde icke vara större än att den misstänkte vid personligt godkännande av strafföreläggande genom tillägg eller förbehåll åstadkommer tvekan om godkännandets giltighet.⁹

 

     ⁴ Betalning av böterna är ej att jämställa med godkännande; se JO 1949 s. 248. Även i detta hänseende föreslår trafikmålskommittén ändrade regler, se Trafikmål s. 135 f.
     ⁵ Se ELWING, Tillräckliga skäl (1960) s. 333. Om nytt föreläggande skall utfärdas, synes detta icke böra ske förrän det tidigare föreläggandet åter kommit åklagaren tillhanda eller denne på annat sätt förvissat sig om att något godkännande därav icke hunnit ske. Åtminstone i det senare fallet bör av det nya föreläggandet eller därvid fogat missiv klart framgå att det ersätter det tidigare föreläggandet.
     ⁶ Se ELWING a. a. s. 347.
     ⁷ Jfr ELWING a. a. s. 348 ang. en annan, numera undanröjd olikformighet av besläktat slag. Jfr även NJA 1952 s. 29. Trafikmålskommitténs principiella erinringar (s. 121) mot en ändring av gällande ordning äro svårförståeliga.
     ⁸ Visserligen äger den tilltalade överklaga den dom, som sedermera meddelas, men vanligen torde han i fall av denna typ sakna kännedom om tidpunkten för rättegången och således i praktiken vara ur stånd att iakttaga rättsmedelsfristen.
⁹ Jfr nedan i texten vid not 22.

    Sedan strafföreläggande godkänts av den misstänkte, gäller det enligt 48 kap. 4 § RB såsom lagakraftvunnen dom och kan följaktligen icke ens till den misstänktes förmån återkallas eller ändras av åklagaren.¹⁰ Bestämmelsen i 30 kap. 13 § RB om rättelse av skrivfel, missräkning eller annat dylikt förbiseende skulle visserligen med visst fog kunna anses analogt tillämplig, men av rättssäkerhetshänsyn torde en sådan tolkning böra avvisas.¹¹ Några principiella argument i övrigt synas dock knappast kunna anföras emot den. Den omständigheten att godkännandet i motsats till domen är en (civil) rättshandling får sålunda icke överbetonas.¹² Beslut om rättelse får ju för övrigt icke meddelas förrän parterna erhållit tillfälle att yttra sig. Skulle rättelsen av föreläggandet innebära en straffskärpning och förklarade sig den misstänkte icke ha något att erinra däremot, förelåge en ny rättshandling att grunda rättelsebeslutet på, medan det i händelse av den misstänktes bestridande är föga troligt att åklagaren företoge någon rättelse. Skulle han likväl göra det, befunne sig den misstänkte emellertid i en sämre ställning än när domstol beslutat om rättelse av dom, eftersom han saknade möjlighet att få rättelsebeslutet omprövat av domstol ifall den i 59 kap. 6 § RB bestämda tiden för anförande av besvärmot själva föreläggandet då utlupit. Fråga om rättelse av lagakraftvunnen dom torde nämligen vara att betrakta som ett självständigt ärende och rättelsebeslutet bör således kunna överklagas genom besvär enligt regeln i 49 kap. 2 § 1 st. RB.^12a Här saknas anledning att taga ställning till hur saken skall bedömas idet — i praktiken troligen vanligaste — fallet att domen ännu icke vunnit laga kraft när beslut om rättelse meddelas. Det må

 

     ¹⁰ Se JO 1949 s. 248, 1951 s. 35 ff och 1958 s. 151. Jfr däremot beträffande återbetalning av parkeringsbot 4 § KK den 9 december 1960 med vissa föreskrifter ang. tillämpningen av lagen om parkeringsbot.
     ¹¹ Jfr nedan vid not 21 ang. ett fall av missräkning, där besvär enligt 59 kap. 5 § RB biföllos. Jfr även det nedan i not 102 in fine anförda rättsfallet.
     ¹² Jfr nedan vid not 69. Även om åklagaren vid utfärdande av strafförelägganden utövar en dömande funktion, skulle det emellertid strida mot RB:s anda att låta honom genom ett rättelsebeslut till men för den misstänkte åstadkomma en titel för exekution av en påföljd, som denne aldrig godkänt.
     ^12a Jfr HASSLER, Svensk civilprocessrätt (1963) s. 476 angående talan mot beslut i domstolsärenden i allmänhet. — Underrättelse om tiden för rättelsebeslutets meddelande bör genom domstolens försorg alltid avsändas till part, som lider men av rättelsen. Se 9 § 2 st. lagen om handläggning av domstolsärenden.

endast anmärkas, att missnöjd part i varje fall lär vara berättigad att låta talan mot domen omfatta även rättelsen, vare sig denna betraktas så att en del av domen helt enkelt utbytts och bestämmelserna om vad eller revisionsansökan således äro direkt tillämpliga eller rättelsen anses vara ett beslut under rättegången mot vilket talan enligt 49 kap. 8 § 1 st. och 54 kap. 4 § RB skall föras i samband med domen. Meddelas rättelsebeslutet någon av de sista dagarna innan fullföljdsfristen utlöper, kandet emellertid vara praktiskt omöjligt för missnöjd part att hinna klaga i rätt tid. Därest man icke vill hänvisa parten att ansöka om återställande av försutten tid — ett institut som icke torde vara avsett för ifrågavarande fall — synes endast återstå att även här anse ett självständigt ärende föreligga och tillåta särskild talan mot rättelsebeslutet. Att beteckna ett efter målets avgörande meddelat utslag såsom beslut under rättegången verkar för övrigt något stötande för språkkänslan. Besvär över rättelsebeslut torde kunna grundas på såväl formella skäl —exempelvis att rättelsen ehuru i och för sig riktig är alltför omfattande eller företagits alltför lång tid efter domens meddelande för att lagligen kunna ske i denna form^12b — som materiella omständigheter.
    Vad nu sagts om skillnaden mellan lagakraftvunnen dom och godkänt strafföreläggande i fråga om möjligheten att överklaga ett rättelsebeslut saknar givetvis relevans om rättelsen skulle vara till den misstänktes förmån. Fog synes icke finnas för ett antagande att 30 kap. 13 § RB komme att tillämpas mindre restriktivt av åklagare än av domstolar eller att möjligheten att i efterhand meddela beslut om rättelse skulle inbjuda till mindre noggrannhet hos åklagare än hos domstolar. Då stöd saknas för att beträffande strafföreläggande göra stadgandets tillämpning beroende av huruvida rättelsen skulle vara till förmån eller till nackdel för den misstänkte, torde man emellertid få stanna vid att åklagare icke i något fall äger ändra eller rätta ett godkänt strafföreläggande.
    RB innehåller uttryckliga bestämmelser endast om ett rättsmedel — därtill av extraordinär natur — mot godkänt strafföreläggande, nämligen besvär enligt 59 kap. 5 §. Stadgandet följer närmast efter reglerna om domvillobesvär och förefaller att ha utformats med dessa som förebild ehuru med beaktande av skill-

 

     ^12b Jfr CARS, Om resning i rättegångsmål (1959) s. 201 not 413.

naderna mellan rättegångsmål och strafföreläggande. Tre olika besvärsgrunder ha reglerats i var sin punkt av första stycket. Om besvärsinstitutet överhuvud finnes vara tillämpligt i ett visst fall, saknar det emellertid ur rättsföljdssynpunkt betydelse vilken av de tre besvärsgrunderna som åberopas.
    Enligt stadgandet i dess ursprungliga lydelse kunde godkänt strafföreläggande undanröjas endast på besvär av den som föreläggandet avsåg, men genom lagändring, som trädde i kraft den 1 juli 1959, föreskrevs att undanröjande skall ske »efter besvär». Samtidigt tillades ett andra stycke av innehåll att sedan straffföreläggande undanröjts för samma gärning ej må dömas till eller föreläggas svårare straff. Möjlighet finnes således icke för åklagaren att besvära sig till men för den misstänkte.^12cÅklagaren är i stället hänvisad att genom RÅ söka resning enligt 58 kap. 3 § RB.^12d Detta förefaller ur rättssäkerhetssynpunkt att vara en lämplig ordning — i synnerhet om underrätt göres till besvärsinstans beträffande strafföreläggande — ty ändring av lagakraftvunna avgöranden i extraordinär väg till men för tilltalad eller misstänkt är en så allvarlig åtgärd att den bör ankomma på högsta instans.^12e
    Den fortsatta framställningen kommer att disponeras på följande sätt. Efter en redogörelse för hur de olika besvärsgrunderna tillämpats i praxis följer en kritisk analys av besvärsinstitutets utformning mot bakgrund av denna praxis. Därvid kommer — de lege lata — att förordas en betydligt extensivare tillämpning av 59 kap. 5 § RB än som kommit till uttryck i hovrättsavgörandena.
    Den första grunden — att godkännandet icke kan anses som en giltig viljeförklaring — är tillämplig dels om någon viljeförklaring överhuvud icke föreligger — den misstänkte har exempelvis på den plats på föreläggandet som är avsedd för godkännande skrivit något annat eller mera än namnet — dels om det visserligen föreligger en viljeförklaring men denna av någon anledning är att anse som ogiltig. Skäl finnes icke att behandla dessa fall olika, enär det ej sällan kan vara svårt att i praktiken skilja dem åt. »Godkännande» användes således som en rent teknisk benämning på ett ifyllande av den rad på föreläggandet

 

     ^12c NJA II 1959 s. 115 och 118.
     ^12d Jfr nedan not 84.
     ^12e Jfr däremot HURWITZ, Den danske strafferetspleje, 3 uppl., 1959, s. 308.

som är avsedd för godkännande. Har denna rad överhuvud ej ifyllts — och har den misstänkte ej heller i övrigt på föreläggandet klart angivit att han godkänner detsamma — föreligger ej ens i angivna bemärkelse något godkännande och föreläggandet utgör en nullitet: 59 kap. 5 § RB behöver eller kanske rentav icke kan tillämpas.^12f
    Denna första besvärsgrund torde få betraktas som något suigeneris för det i nyssnämnda paragraf reglerade besvärsremediet. I vissa speciella fall kan den visserligen tyckas motsvaraden i 59 kap. 1 § 3 p. första ledet RB upptagna domvillobesvärsgrunden — att domen givits mot någon, som ej varit rätteligen stämd och ej heller fört talan i målet — men denna likhet visar sig vid närmare påseende endast vara skenbar. Till belysning härav må anföras följande exempel. A som av polisen omhändertagits för fylleri uppger B:s namn och godkänner sedermera i samma namn ett strafföreläggande avseende detta fylleri. Då böterna skola indrivas hos den till förseelsen oskyldige B, uppdagas rätta förhållandet och B eller åklagaren anför besvär över föreläggandet. I detta fall lärer man knappast kunna anse att godkännandet är en ogiltig viljeförklaring, ty B har överhuvud aldrig godkänt strafföreläggandet och A har ju vid underskrivandet av detta ingalunda handlat under inflytande av tvång, svek eller villfarelse. Besvären ha också stundom avvisats i sådana fall.¹³
    Om exemplet ändras så att A i B:s namn undertecknar en fullmakt för en polisman att mottaga stämning i målet och erkänna förseelsen samt B härefter av domstol dömes för denna, torde däremot domen eller åtminstone dess konsekvenser för B kunna undanröjas efter domvillobesvär enligt 59 kap. 1 § 3 p. första ledet RB.¹⁴ Den person, i vars namn erkännandet gjorts,

 

     ^12f Möjligen gäller detsamma om det är uppenbart att det som skrivits på den för godkännande avsedda raden icke är den misstänktes namn utan t. ex. ordet »nej». Någon risk för att föreläggandet kan komma att verkställas föreligger ju då icke.
     ¹³ Se t. ex. SH:s beslut nr VII:Ö 42 och 43/1962. Bifall till besvären enligt 1 p. blev det däremot i SH:s beslut nr IX:Ö 57/1960, där en ledamot emellertid var skiljaktig och avvisade besvären med den motiveringen att straffföreläggandet, enär det icke godkänts av den person i vars namn det var utfärdat, saknade rättsverkan mot honom.
   ¹⁴ Se CARS a. a. s. 166 med hänvisningar i noterna 210 och 211.

har emellertid ett legitimt intresse av att få strafftiteln mot sig undanröjd oavsett om det är fråga om en dom eller ett godkänt strafföreläggande. Att avvisa besvär enligt 59 kap. 5 § RB på den grund att strafföreläggandet saknar rättsverkan — vad man nu vill inlägga i detta mångtydiga ord — mot B synes därför vara mindre korrekt. Svensk rätt torde överhuvud — och med rätta— intaga en restriktiv ståndpunkt i fråga om judiciella avgörandens ogiltighet ipso jure. I praxis förekommer visserligen i uppenbara fall att verkställighetsåtgärder mot B ej ifrågakomma och att strykning av hans namn i straffregister o. d. sker, oavsett om strafföreläggandet (eller domen) undanröjes.¹⁵ Men om A ej anträffas eller om han förnekar att det är han som begått förseelsen och det ej ändå är uppenbart att B är oskyldig, lär exekutiv myndighet knappast kunna underlåta att vidtaga åtgärd mot B. Det kan för denne vara erforderligt att exempelvis höra vittnen för att styrka sitt alibi och detta är endast möjligt i ett domstolsförfarande.¹⁶ Eftersom det vore något stötande att avvisa — eller enbart på förevarande grund ogilla — besvären i uppenbara fall, såsom då åklagaren besvärat sig eller åtminstone medgivit bifall till B:s besvär, men upptaga dessa i tveksamma fall, torde man få anse hovrätt generellt behörig att förutsättningslöst pröva även besvär av denna typ. Det är här icke närmast fråga om ett materiellt fel — såsom att B icke begått förseelsen, vilket fall kommer att behandlas senare — utan snarare om ett formellt fel, nämligen att »rätt person dömts i fel namn».¹⁷ Den andra besvärsgrunden förefaller därför att vara

 

     ¹⁵ Jfr WELAMSON, Domvillobesvär av tredje man (1956) s. 104 med not 33 och CARS a. a. s. 166 not 211. Avkortning av böterna synes kunna ske enligt 14 § 2 mom. bötesindrivningsförordningen (jfr NJA 1961 C 11 där resning beviljades trots att böterna avkortats). De praktiska konsekvenserna — exempelvis i verkställighetshänseende — torde för övrigt vara desamma för B vare sig föreläggandet undanröjes eller besvären antingen ogillas eller avvisas med den uttryckliga motiveringen att föreläggandet rätteligen ej avser B. Däremot är B givetvis icke betjänt av ett avvisningsbeslut, som grundas endast på att han icke är behörig att anföra besvär över ifrågavarande straffföreläggande, enär han påstått sig icke själv ha godkänt detsamma.
     ¹⁶ Beträffande möjligheten att hålla muntligt förhör i besvärsmålet se 59 kap. 6 § 2 st. 3 p. RB som hänvisar till bl. a. 52 kap. 10 § samma balk.
     ¹⁷ Se SvJT 1956 rf s. 27 samt 1957 rf s. 61 och 68 angående verkan mot den verklige gärningsmannen av en dom i dylika fall. Mot bakgrunden av dessa rättsfall — se särskilt RÅ:s yttrande i det sistnämnda — skulle kunna hävdas att vid bifall till besvär över strafföreläggande i förevarande fall endast

tillämplig; att utfärda strafföreläggande med oriktig namnangivelse och låta den misstänkte godkänna det i fel namn bör kunna anses utgöra fel vid ärendets behandling lika väl som utfärdande av strafföreläggande beträffande en förseelse som redan blivit rättskraftigt avgjord, varom mera senare. Den här framförda uppfattningen motsäges icke därav att resning av strafföreläggande beviljats i fall av detta slag.¹⁸ Såsom senare skall beröras har resningsinstitutet även i andra fall — ehuru ursprungligen överhuvud ej avsett för strafföreläggande — tilllämpats subsidiärt då hovrätterna varit alltför restriktiva vid tillämpningen av 59 kap. 5 § RB.
    Exemplet med A och B kan även varieras på följande sätt. När A införes på polisstationen och utger sig för att vara B, anmodas han att godkänna ett där för delgivning liggande straffföreläggande, som avser en av B tidigare begången förseelse. För att ej avslöja sin rätta identitet godkänner A detta föreläggande i B:s namn. Även här synes det närmast vara fråga om ett fel vid ärendets behandling såtillvida att obehörig person tillåtits godkänna strafföreläggandet. B bör därför vara berättigad att efter besvär få detta undanröjt oavsett om han förmår visa att han är oskyldig till den med föreläggandet avsedda förseelsen.^18a
    Den omständigheten att den misstänkte på grund av namnbyte godkänt strafföreläggande i annat namn än det, som upptagits i föreläggandet, utgör givetvis icke grund för undanröjande.^18b
    Den första besvärsgrunden har tillämpats i sådana typfall av misstag som då den misstänkte vid delgivning av strafföreläggande förklarat sig icke vilja godkänna detsamma men skrivit sitt namn på den för godkännande av föreläggandet avsedda platsen

 

det i föreläggandet angivna namnet på den misstänkte borde ändras; en annan möjlighet vore givetvis att ogilla besvären men i motiveringen klart ange att föreläggandet rätteligen ej avser B (utan i stället A). Någon skillnad i de praktiska konsekvenserna för B torde icke föreligga mellan dessa fall. Något större behov av dylika speciella förfaringssätt, beträffande vilka det för övrigt kan vara tveksamt om stöd finnes i 59 kap. 5 § RB, torde emellertid icke föreligga i fråga om sådana förseelser som kunna vara föremål för strafföreläggande; exempelvis saknar iterationsfrågan här betydelse (däremot kan preskription hindra ny lagföring av den verklige gärningsmannen, jfr nedan vid not 99). Äro förutsättningarna för bifall till besvären uppfyllda, synes därför strafföreläggandet alltid böra undanröjas.
     ¹⁸ NJA 1959 C 786 och 1960 C 611.
     ^18a Jfr CARS a. a. s. 207 ff, särskilt s. 212 f.
     ^18b SH:s beslut nr IV:Ö 21/1963.

i tro att han undertecknade erkännande av delgivningen.¹⁹ Besvär ha bifallits enligt 1 p. även i fall av villfarelse, såsom då den misstänkte — sedan han efter att ha godkänt strafföreläggande för olaga parkering erhållit ett nytt föreläggande avseende samma förseelse — på anmodan av åklagaren undertecknat även det senare föreläggandet i den tron att ett underskrivet duplettexemplar behövdes för arkivering.²⁰
    Ett annat exempel på tillämpning av 1 p. är följande. En person godkände ett strafföreläggande, i vilket påföljden angavs som »25 dagsböter om 9 kronor tillhopa 125 kronor», och inbetalade 125 kronor. Sedan felet upptäckts och den misstänkte vägrat att erlägga ytterligare 100 kronor, anförde åklagaren besvär. Dessa biföllos med den motiveringen att det av strafföreläggandet icke framginge vilket straff som därigenom förelagts samt det ej heller blivit klarlagt att den misstänkte vid tidpunkten för godkännandet av föreläggandet haft insikt om vilket straff som därmed åsyftats.²¹ Det torde emellertid vara tveksamt om den misstänktes insikt bör tillmätas någon relevans. Avgörande för om undanröjande skall ske bör i stället vara huruvida rent objektivt en sådan inadvertens eller otydlighet i uttryckssättet föreligger att svårighet vid verkställigheten kan uppkomma. Möjligen böra fall av ifrågavarande slag därför hänföras under den andra besvärsgrunden. Vilken av besvärsgrunderna som åberopas till stöd för ett undanröjande har ju, såsom tidigare framhållits, icke någon betydelse ur rättsföljdssynpunkt. Av hovrättens motivering i det refererade fallet synes för övrigt framgå att man analogt tillämpat den fjärde domvillobesvärsgrunden i 59 kap. 1 § RB — att domen är så mörk eller ofullständig, att därav ej framgår, huru i saken dömts — och för dess tillämpning torde icke krävas att klaganden saknat insikt om vad domstolen åsyftat med sin dom.

 

     ¹⁹ SH:s beslut nr II:Ö 19/1959 och III:Ö 42/1960. Jfr SvJT 1959 rf s. 34.
     ²⁰ SH:s beslut nr Ea II:Ö 84/1962. I ett par likartade fall biföllos besvären enligt 2 p., SH:s beslut nr VII:Ö 4/1962 och VIII:Ö 41/1962. Se vidare nedan i texten om undanröjande på grund av res judicata.
     ²¹ SH:s beslut nr I:Ö 20/1963. I fall av detta slag kan det stundom vara svårt att tillämpa det i 59 kap. 5 § 2 st. RB stadgade förbudet mot reformatioin pejus. Man lär väl emellertid vid ny lagföring av den misstänkte icke få överskrida den påföljd, som skolat följa enligt den för den misstänkte förmånligaste tolkningen av det undanröjda föreläggandet.

    Stundom har godkännandet varit behäftat med sådana brister att någon rättshandling överhuvud ej ansetts föreligga. Ett strafföreläggande, som avsåg innehav »sedan omkring den 15 juni 1958» av radiomottagningsapparat i bil utan tillstånd, godkändes av den misstänkte med följande tillägg: »Bilen inköptes den 30 augusti 1958 med radio inmonterad. Kan straffet bli lindrigare då tiden utan licens var kortare än uppgivet? Väntar svar beträffande detta.» Sedan besvär över föreläggandet anförts yttrade hovrätten i sitt beslut: »Av N:s påteckning å föreläggandet framgår att han icke godtager gärningsbeskrivningen utan gör en tidsbegränsning av betydelse för påföljden samt att han underkastar sig det förelagda straffet allenast under förutsättning att det icke kan bliva lindrigare till följd av tidsbegränsningen. Enär strafföreläggandet följaktligen ej är att anse som godkänt av N, föranleda besvären ej vidare yttrande av hovrätten.»²² Såsom ovan framhållits råder det emellertid en så diffus skillnad mellan vad som icke är en viljeförklaring och vad som är en ogiltig sådan att anledning saknas att behandla dessa fall olika. Det kan för övrigt ifrågasättas om den misstänkte icke har rätt att genom ett uttryckligt undanröjande av strafföreläggandet få fastslaget att det saknar rättslig betydelse.²³ Såtillvida föreligger en saklig skillnad mellan de båda alternativen att förbudet mot reformatio in pejus gäller i det senare men ej i det förra fallet.
    Den andra besvärsgrunden — att vid ärendets behandling förekommit sådant fel, att föreläggandet bör anses ogiltigt — synes rent språkligt kunna åberopas vid felaktig tillämpning av såväl formell som materiell rätt. För att den tredje besvärsgrunden skall ha någon självständig betydelse torde 2 p. emellertid få antagas åsyfta endast felaktig tillämpning av formell rätt och sålunda närmast motsvara första, andra och femte domvillobesvärsgrunderna i 59 kap. 1 § RB.²⁴

 

     ²² SH:s beslut nr VII:Ö 42/1959. Jfr däremot NJA 1961 C 847, där det av akten framgår att den misstänkte på baksidan av det godkända strafföreläggandet antecknat att parkering likväl icke vore förbjuden på ifrågavarande plats.
     ²³ Jfr WELAMSON a. a. s. 88. Det kan ju riskeras att en utmätningsman anser föreläggandet giltigt och verkställer det.
     ²⁴ 1. om målet upptagits, ehuru däremot förelegat rättegångshinder, som vid fullföljd högre rätt haft att självmant beakta;
     2. om rätten ej varit domför; — — —

    Kravet på att felet skall vara av sådan art att föreläggandet bör anses ogiltigt synes motsvara föreskriften i den femte domvillobesvärsgrunden att felet kan antagas ha inverkat på målets utgång.^24a För bifall till besvär enligt 2 p. bör därför fordras viss sannolikhet men icke full bevisning för att den åberopade besvärsgrunden verkligen påverkat föreläggandets innehåll eller rentav varit av betydelse för att det överhuvud utfärdats eller godkänts, där så rätteligen ej bort ske.
    Brott mot »forumbestämmelserna», såtillvida att strafföreläggande utfärdats av åklagare inom annat distrikt än det där förseelsen begåtts, har föranlett undanröjande enligt 2 p.²⁵ Här synes man emellertid kunna ifrågasätta huruvida felet verkligen är av den art att föreläggandet bör anses ogiltigt. Om åklagaren istället för att utfärda strafföreläggande väckt åtal vid domstolen inom sitt tjänstgöringsområde och denna ej avvisat åtalet, skulle dess dom ej kunnat undanröjas enligt 59 kap. 1 § 1 p. RB endast på den grund att forumreglerna åsidosatts. Dessa tjäna — vid sidan av syftet att åstadkomma en så tillförlitlig utredning som möjligt — främst processekonomiska ändamål,²⁶ och har underrätt åsidosatt någon av forumbestämmelserna — förutsatt att den ej är av exklusiv natur²⁷ — skulle ju fördelarna av att högre rätt på denna grund undanröjde domen och återförvisade målet till rätt domstol knappast kunna uppväga därmed förenade kostnader och besvär.²⁸ Vad gäller strafföreläggande, där någon muntlig utredning icke förekommer, sakna för övrigt de angivna ändamålssynpunkterna så gott som helt betydelse och det verkar ur andra synpunkter än de rent organisationsmässiga — såsom för att undvika dubbla förelägganden — vara helt likgiltigt, åt-

 

     ^5. om i rättegången förekommit annat grovt rättegångsfel, som kan antagas hava inverkat på målets utgång.
     ^24a Jfr CARS a. a. s. 206 ff beträffande innebörden av motsvarande uttryck i resningsbestämmelserna.
     ²⁵ SH:s beslut nr II:Ö 19/1962. Strafföreläggandet avsåg vägtrafikförseelse, vilken av statspolis rapporterats begången inom ett visst åklagardistrikt. Vid kontroll framkom att gärningen förövats inom angränsande åklagardistrikt, där den misstänkte för övrigt var bosatt. Åklagardistrikten tillhörde olika domsagor.
     ²⁶ Se EKELÖF, Rättegång II (1958) s. 204.
     ²⁷ Se därom EKELÖF a. a. s. 227.
     ²⁸ Jfr EKELÖF a. a. s. 229.

minstone för den misstänkte, vilken åklagare som beivrar förseelsen.²⁹
    Åsidosättande av bestämmelserna i 48 kap. RB utgör givetvis fel vid ärendets behandling men felet är ej alltid av den art att strafföreläggandet blott därför bör anses ogiltigt. Sålunda ha besvär ogillats, som grundades därpå att strafföreläggande utfärdats trots att målsägande funnes; denne hade nämligen förklarat sig icke ha något ersättningsanspråk.³⁰
    Åsidosättande av föreskriften i 48 kap. 1 § 1 st. 1 p. RB att strafföreläggande icke må utfärdas för andra brott än sådana, varå allenast böter kunna följa, har i praxis föranlett undanröjande.³¹ Anledningen till att institutets användningsområde begränsades till ordningsförseelserna var att det av offentlighets- och rättssäkerhetshänsyn ansågs angeläget att förbehålla domstol att döma över alla andra straffbelagda gärningar, oavsett om påföljden i det enskilda fallet kunde förutsättas stanna vid ett mindre bötesstraff.³² Det skulle nu kunna hävdas, att om strafföreläggande — å högst 40 dagsböter — likväl utfärdats beträffande en brottslig gärning, varå fängelse kan följa, och den misstänkte godkänt föreläggandet, så har han icke därigenom lidit någon skada som isolerad motiverar undanröjande avföreläggandet; lagföring vid domstol skulle ju snarare ha varit till men för gärningsmannen, som då kunnat riskera ett högre

 

     ²⁹ Den principiella bedömningen av här anförda exempel torde icke förändras av att man betraktar detta icke som ett åsidosättande av forumbestämmelserna i 19 kap. RB utan som ett fall av bristande behörighet hos åklagaren, jämställd med att denne väcker åtal vid domstol utanför sitt tjänstgöringsdistrikt. Jfr OLIVECRONA, Rättegången i brottmål enligt RB, 2 uppl., 1961, s. 33 och 35 angående uppdelningen av behörigheten mellan olika åklagare och betydelsen därav.
     ³⁰ SH:s beslut nr VII:Ö 27—29/1960. Enligt 48 kap. 1 § 2 st. RB må straffföreläggande ej användas, om anledning förekommer att målsägande finnes. Även i detta hänseende föreslår trafikmålskommittén en utvidgning av möjligheterna att begagna strafföreläggande, se Trafikmål s. 117 ff och 178.
     ³¹ SH:s beslut nr Ea II:Ö 60/1962 (strafföreläggandet avsåg brott mot 64 § utlänningslagen, som stadgar dagsböter eller vid försvårande omständigheter fängelse i högst sex månader; jfr Cars a. a. s. 223 f med noterna 531 och 532) och III:Ö 2/1963 (strafföreläggandet avsåg brott mot bl. a. 81 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen); i det senare fallet åberopades 3 p., vilket förefaller att vara mindre korrekt, enär det här är fråga om ett fel vid tillämpning av formell rätt. Se även nedan not 41.
     ³² Se PLB (SOU 1938:44) s. 497 f och Trafikmål s. 96 ff.

straff. Att undanröja strafföreläggandet vore därför onödigt, allra helst som en därpå följande lagföring med hänsyn till förbudet mot reformatio in pejus ej skulle kunna föranleda någon straffskärpning. Mot denna uppfattning kan emellertid anföras, att i mål av något mera komplicerad art än de, som blott avse ordningsförseelser, ett muntligt kontradiktoriskt förfarande kan tänkas leda till frikännande av den tilltalade eller mildare bedömning av gärningen än vad som är möjligt enbart på grundval av handlingarna i målet. Det kan således ej uteslutas att bifall till besvären i dylika fall leder till ett gynnsammare resultat för den misstänkte.
    Om större antal dagsböter än 40 förelagts, måste undanröjande av föreläggandet givetvis vara till förmån för den misstänkte.³³
    Enligt 48 kap. 1 § 1 st. 4 p. RB får vid brottsflerhet strafföreläggande ej utfärdas med mindre det sker gemensamt för alla brotten. Eftersom ett gemensamt straff för hela brottsligheten i regel är förmånligare för gärningsmannen än separata straff för varje förseelse, bör strafföreläggande, som icke avser alla de föråklagaren vid dess utfärdande kända brotten, undanröjas.³⁴ Det

 

     ³³ SH:s beslut nr VII:Ö 41/1962, där besvären dock biföllos enligt 3 p.; jfr ovan not 31 in fine.
     ³⁴ SH:s beslut nr VIII:Ö 64/1962, där besvären emellertid biföllos enligt3 p.; jfr ovan not 31 in fine. I ett annat tämligen likartat fall (SH:s beslut nr IX:Ö 23/1960) blev utgången däremot en annan: En åklagare hade utfärdat ett strafföreläggande avseende olovlig körning vid ett tillfälle, vilket föreläggande godkänts av den misstänkte. Denne förelades därefter av annan åklagare böter för olovlig körning samt brukande av oregistrerat och obeskattat fordon vid samma tillfälle. Sedan även detta strafföreläggande godkänts, besvärade sig bägge åklagarna. Hovrätten fann icke någon omständighet ha förebragts, på grund varav det första föreläggandet skulle vara ogiltigt, samt undanröjde det senare föreläggandet enär det även innefattade gärning, som avsågs med det första föreläggandet. Rätteligen borde detta ha undanröjts, eftersom den förste åklagaren lär ha känt till ej endast att den misstänkte saknade körkort utan även att fordonet var oregistrerat och obeskattat. I annat fall torde det vara att anse såsom ett fel vid ärendets behandling att icke undersöka fordonets registrerings- och skatteförhållanden. I förhållande därtill är den andre åklagarens felaktiga förfarande — att icke beakta att den olovliga körningen var res judicata — sekundärt (jfr SH:s nedan i not 39 refererade beslut nr IV:Ö 23/1961). Undanröjes det första föreläggandet, finnes ej längre någon anledning att undanröja det senare. Genom hovrättens beslut gick den misstänkte miste om sin lagfästa rätt till ett gemensamt straff för alla de samtidigt begångna förseelserna.

är däremot tveksamt huruvida undanröjande bör ske, om åklagaren sedan han utfärdat strafföreläggandet men innan detta godkänts fått vetskap om ytterligare brott av den misstänkte.³⁵Ännu tveksammare är det givetvis ifall de »nya» brotten visserligen begåtts före strafföreläggandets godkännande men icke blivit kända för åklagaren förrän efter denna tidpunkt. Innan något försök göres att besvara dessa frågor, synes det vara lämpligt att något beröra rättegångsfelens konstruktion och följder enligt RB.
    Icke sällan äro rättegångsfel eller fel vid ärendets behandling av den art att de ej kunna tillräknas någon befattningshavare vid domstolen respektive åklagar- eller polismyndigheten som försummelse utan snarare utgöra så att säga objektiva fel i systemet.³⁶ Såsom typiska exempel därpå må anföras att dom meddelas respektive strafföreläggande utfärdas beträffande en gärning, som redan är genom dom eller godkänt strafföreläggande rättskraftigt prövad³⁷ eller föremål för (annan) rättegång,³⁸

 

     ³⁵ Frågan har i praxis besvarats nekande; se SvJT 1960 rf s. 49 (Göta hovrätt) och SH:s beslut nr II:Ö 28/1960.
     ³⁶ Jfr CARS a. a. s. 162. Såsom exempel på fel, vilka ej ens objektivt kunna tillräknas domstolen, må anföras följande fall (avgjort genom SH:s beslut nr VII:Ö 9/1963). Två makar hade gemensamt köpt en fastighet, varvid säljaren åtagit sig att söka lagfart för dem å denna. Genom förbiseende av säljaren kom köpebrevet emellertid att utfärdas på mannen såsom ensam köpare och lagfart beviljades följaktligen för denne å hela fastigheten. Felet upptäcktes icke förrän beslutet vunnit laga kraft och makarna anförde då domvillobesvär. Dessa ogillades på den grund att något fel icke begåtts av inskrivningsdomaren. Denne saknade ju anledning att misstänka att något fel förelåg och han hade ej heller någon skyldighet att undersöka andra handlingar än de i ärendet ingivna samt fastighetsböckerna.
     ³⁷ Om gärningsidentitet icke skulle anses föreligga och de båda gärningarna utesluta varandra, kan i stället det ena strafföreläggandet (eller domen) undanröjas på den grund att den misstänkte (tilltalade) är oskyldig till den därmed avsedda förseelsen; jfr CARS a. a. s. 167 not 218 och s. 192 not 357 med där anförda rättsfall ävensom vad nedan anföres om undanröjande på materiella grunder. Vid parkeringsförseelser, som det här i stor utsträckning är fråga om, har gärningsidentitet ansetts föreligga exempelvis när de båda föreläggandena angivit samma tidpunkt och plats för förseelsen samt identiska siffror men olika länsbokstav på den felparkerade bilens registreringsskylt (SH:s beslut nr II:Ö 56/1962), medan gärningsidentitet icke ansetts föreligga då föreläggandena avsett parkering av samma bil vid samma tidpunkt på samma gata men utanför fastigheter med olika nummer (NJA 1958 C 392). HD:s ståndpunkt i det sist anförda rättsfallet synes något diskutabel och det kan ifrågasättas om icke det senare strafföreläggandet i stället bort undanröjas på den grund att den med föreläggandet avsedda gärningen redan varit rättskraftigt avgjord. Jfr även NJA 1956 s. 700.
     ³⁸ Se JO 1950 s. 236 och ELWING a. a. s. 334.

eller att dom meddelas respektive strafföreläggande utfärdas ehuru statsåklagarprövning enligt 57 § nykterhetsvårdslagen,69 § barnavårdslagen eller 19 § ungdomsfängelselagen icke skett.³⁹ I alla dessa fall skulle ju en grundligare efterforskning ha kunnat avslöja rätta förhållandet och förhindra att domen meddelades eller strafföreläggandet utfärdades. En så långt gående undersökningsplikt kan emellertid av praktiska skäl sällan ifrågakomma.^39a Det skulle ju exempelvis vara omöjligt att i samtliga fall av lagföring för fylleri kontrollera huruvida vederbörande tidigare åtalats eller dömts för samma gärning vid samma eller annan domstol eller godkänt strafföreläggande avseende samma gärning och utfärdat av samma eller annan åklagare⁴⁰eller om han före eller efter förseelsens begående blivit intagen på anstalt av ifrågavarande slag. Åtminstone när det gäller ordningsförseelser nödgas man således i praktiken lita på att vederbörande i förekommande fall själv omtalar att han tidigare blivit lagförd för samma gärning eller intagen på anstalt. Skulle han likväl av någon anledning — såsom glömska, missförstånd eller rädsla för att bliva återförd till anstalten — ej avslöja rätta förhållandet och dom sålunda meddelas eller strafföreläggande utfärdas och godkännas, undanröjes domen eller föreläggandet på grund av rättegångsfel respektive fel vid ärendets behandling.⁴¹
    I praxis har man emellertid gått ännu längre. Om utfärdande av strafföreläggande avseende en förseelse, beträffande vilken redan tidigare dom meddelats eller strafföreläggande godkänts, sällan kan tillräknas åklagaren (eller någon annan av det all-

 

     ³⁹ Att statsåklagarmedgivande erfordras för utfärdande av strafföreläggande i förevarande fall se ELWING a. a. s. 335.
     ^39a Jfr EKELÖF a. a. s. 199.
     ⁴⁰ Uppgift härom kanske icke hunnit införas i kontrollstyrelsens straffregister när utdrag där ur expedieras på begäran av domstol eller åklagare i det senare målet.
     ⁴¹ Det förekommer dock även att besvären i dylika fall bifallas enligt 3 p. Se t. ex. SH:s beslut nr I:Ö 5/1961 och III:Ö 43/1961. — Jfr även SH:s beslut nr VII:Ö 19/1959, där omständigheterna voro följande. Sedan den misstänkte godkänt ett strafföreläggande avseende olovlig körning, besvärade han sig under åberopande av att hans körkort vid anmärkningstillfället varit återkallat (han hade för polisen förtigit att han tidigare innehaft körkort) och förseelsen förty vore att anse som grov olovlig körning, varå fängelse enligt 3 § 1 st. 2 p. trafikbrottslagen kan följa; strafföreläggande borde därför icke ha utfärdats. Hovrätten biföll besvären.

männas representanter) som försummelse, så lär den omständigheten att ifrågavarande gärning efter strafföreläggandets utfärdande men före dess godkännande blivit föremål för åtal och dom eller nytt strafföreläggande, som hunnit godkännas innan det första föreläggandet blivit godkänt, ännu mindre kunna lastas den åklagare som utfärdat (det första) strafföreläggandet. Likväl anses denna omständighet utgöra ett fel i systemet och föranleder därför undanröjande av (det sist godkända) straffföreläggandet.⁴² Det är ju tidpunkten för strafföreläggandets godkännande och ej för dess utfärdande som är av betydelse i rättskraftshänseende.⁴³ Eftersom utfärdande av strafföreläggande ej heller är att i litispendenshänseende jämställa med väckande av åtal, synes det däremot vara felaktigt att undanröja det sist utfärdade strafföreläggandet, om detta hunnit godkännas innan det först utfärdade föreläggandet blivit godkänt.⁴⁴
    Vad gäller rättegångsmål bedömes åsidosättande av bestämmelsen om statsåklagarprövning i 57 § nykterhetsvårdslagen, 69 § barnavårdslagen och 19 § ungdomsfängelselagen på samma sätt som brott mot res judicata- och litispendensreglerna. Om domstol innan dom meddelats erfar att den tilltalade är intagen på anstalt av ifrågavarande slag och åtalsprövning av statsåklagare ej ägt rum, skall åtalet sålunda avvisas,⁴⁵ eventuellt först sedan åklagaren beretts tillfälle att avhjälpa bristen men un-

 

     ⁴² Se t. ex. SH:s beslut nr III:Ö 16/1961 (det första strafföreläggandet utfärdades 3/6 och godkändes 12/12-59, det andra föreläggandet utfärdades9/6 och godkändes 24/11-59) och Ea I:Ö 20/1961 (strafföreläggande utfärdades 29/9 och godkändes 10/12-60 medan dom meddelades 25/11-60).
     ⁴³ Vanligen torde felet bestå däri att föreläggandet delgivits den misstänkteför sent. Det synes dock ej finnas skäl att behandla det fallet annorlunda än det att föreläggandet väl delgivits den misstänkte innan målet avgjorts iannan ordning men godkänts först därefter; jfr nedan vid not 76. Har den misstänkte efter delgivningen dröjt med godkännandet utöver den av åklagaren enligt 48 kap. 3 § 2 st. RB föreskrivna tiden, lärer åklagaren dock ej vara skyldig att godtaga detta godkännande; jfr ELWING a. a. s. 334. Undanröjande av föreläggandet är då ej erforderligt, men om besvär likväl anföras måste hovrätten givetvis pröva dem och bör då undanröja föreläggandet för att förhindra att det av misstag bliver verkställt.
     ⁴⁴ Så skedde i SH:s beslut nr V:Ö 29/1961. Även om det i regel är olämpligt att utfärda flera strafförelägganden beträffande samma förseelse, kan ju detta i undantagsfall vara påkallat. Åklagaren kan exempelvis ha fog förantagande att det första föreläggandet förkommit.
     ⁴⁵ OLIVECRONA a. a. s. 61 f.

derlåtit att göra det. Avvisas åtalet likväl icke eller bliver den tilltalades anstaltsvistelse känd först sedan domen meddelats, kan denna undanröjas efter domvillobesvär enligt 59 kap. 1 §1 p. RB.⁴⁶ I konsekvens härmed synes åklagare, vilken efter utfärdande av strafföreläggande får kännedom om att denmisstänkte redan vid denna tidpunkt var eller därefter blivit intagen på anstalt av ifrågavarande slag, böra såvitt möjligt återkalla föreläggandet eller åtminstone dröja med delgivning därav intill dess statsåklagare hunnit pröva åtalsfrågan och vid negativ utgång av denna prövning återkalla föreläggandet. Hinner åklagaren ej återkalla föreläggandet innan det godkänts eller får han först därefter vetskap om anstaltsvistelsen, bör föreläggandet kunna undanröjas.⁴⁷
    För att härefter återvända till frågan huruvida undanröjande av strafföreläggande bör ske om åklagaren efter dess utfärdande fått kännedom om ytterligare förseelser av den misstänkte, förefaller det svårt att finna något skäl för att behandla detta fall annorlunda än de närmast föregående. Enligt 4 kap. 1 § SL skall domstol döma till gemensamt straff för alla brott, som äro föremål för dess prövning, och enär strafföreläggandet först genom godkännandet bliver att jämställa med en (lagakraftägande) dom synes det böra avse alla gärningar som då föreligga till bedömande, d. v. s. rapporterats till åklagaren.⁴⁸ Att denne

 

    ⁴⁶ Att åklagaren varit obehörig att väcka åtal utgör rättegångshinder som högre rätt har att självmant beakta. Jfr CARS a. a. s. 144 not 82.
     ⁴⁷ Sedan SH under flera år givit uttryck för denna uppfattning (se t. ex. SvJT 1957 rf s. 32 samt SH:s beslut nr IV:Ö 33/1960, VIII:Ö 6/1960 ochVII:Ö 31/1961), ändrades praxis genom det i SvJT 1963 rf s. 17 återgivna avgörandet. Något skäl för en så restriktiv inställning, som kommit till uttryck däri, synes dock svårt att finna.
     ⁴⁸ Den omständigheten att ytterligare brott — ehuru begångna före domen— uppdagas först sedan denna vunnit laga kraft utgör icke grund för att i extraordinär väg undanröja eller ändra domen. 59 kap 1 § RB torde nämligen icke vara tillämplig, eftersom det här ej är fråga om rättegångsfel utan åsidosättande av materiell rätt (4 kap. 1 § SL), och för att den i 58 kap. 2 § 4 p. RB reglerade resningsgrunden skall kunna användas måste rättstillämpningen ha framstått som felaktig redan på grundval av processmaterialet (se vidare nedan i texten). Vid strafföreläggande däremot är i förevarande fall fråga om åsidosättande av formell rätt, nämligen 48 kap. 1 § 1 st. 4 p. RB och då finnes — såsom ovan framhållits — icke någon motsvarande förutsättning för begagnande av extraordinärt rättsmedel. Ur denna synpunktmöter således icke hinder mot att undanröja strafföreläggande på den grundatt nya brott, som begåtts före godkännandet, uppdagats därefter. 

22 — 643004. Svensk Juristtidning 1964

vid föreläggandets utfärdande icke känt till hela brottsligheten och således ej kan lastas för någon försummelse, utgör — såsom visats — icke något hinder mot att tillämpa 2 p. För övrigt borde åklagaren, om han fått vetskap om ytterligare brott av den misstänkte innan strafföreläggandet godkänts, såvitt möjligt ha återkallat detta och antingen utfärdat nytt föreläggande eller väckt åtal beträffande samtliga gärningar. Bestämmelsen om gemensamt straff har tillkommit i den tilltalades (misstänktes) intresse och är av så stor betydelse för honom att den icke bör sättas ur spel endast därför att åklagaren väljer att utfärda strafföreläggande i stället för att väcka åtal. Hade denne valt det senare alternativet och före huvudförhandlingen fått rapport om ytterligare förseelser av den tilltalade, torde det nämligen ha ålegat honom att — senast vid huvudförhandlingen — delge den tilltalade stämning beträffande de nytillkomna gärningarna för att möjliggöra för domstolen att utmäta ett gemensamt straff för hela brottsligheten.
    Förebringande av sådana omständigheter, vilka — om de varit kända för åklagaren innan han utfärdade strafföreläggandet —skulle ha kunnat föranleda åtalseftergift, utgör icke grund förundanröjande av föreläggandet,⁴⁹ eftersom meddelande av åtalseftergift ej är obligatoriskt. För övrigt är åtminstone i vissa fall syftet med bestämmelserna om åtalseftergift att bespara åklagare (och domstolar) arbete,^49a och om strafföreläggande väl utfärdats — och godkänts — är ju skadan redan skedd.
    En i praxis vanligen förekommande grund för undanröjande av strafföreläggande är att den misstänkte vid förseelsens begående icke fyllt 15 år. Här synes det ligga närmast till hands att icke anse godkännandet som en giltig viljeförklaring — åtminstone om den misstänkte även vid godkännandet var minderårig — och således bifalla besvären enligt 1 p.; såvitt bekant har detta likväl icke skett i praxis. Olika anledningar till att strafföreläggande utfärdats i dessa fall äro tänkbara. Den vanligaste torde vara att den misstänkte — möjligen av rädsla för eller i syfte att skydda föräldrar eller arbetsgivare⁵⁰ — uppgivit

 

     ⁴⁹ SH:s beslut nr Ea I:Ö 49/1959. Jfr beträffande resning CARS a. a. s. 220 not 509.
     ^49a Se GÄRDE m. fl., Nya rättegångsbalken (1949) s. 243.
     ⁵⁰ Jfr 11 § 3 st. mopedkungörelsen. Regelmässigt är det nämligen i dessa fall fråga om förseelser i samband med mopedåkning.

oriktigt födelsedatum för polisen. Det kan då hävdas, att den först efter föreläggandets godkännande upplysta omständigheten att den misstänkte vid förseelsens begående var minderårig utgör ett faktum av materiell natur (en bristande straffbarhetsbetingelse^50a), som bör korrigeras resningsvägen och ej besvärsvägen.⁵¹ Man kan emellertid — såsom tydligen regelmässigt sker i praxis — betrakta underlåtenheten att före strafföreläggandets utfärdande kontrollera den misstänktes ålder, exempelvis genom infordrande av åldersbetyg — ehuru av praktiska skäl troligen omöjligt beträffande det stora flertalet ordningsförseelser — såsom ett fel vid ärendets behandling och bifalla besvären enligt 2 p.⁵² Enär de flesta materiella felaktigheter, med vilka ett strafföreläggande kan vara behäftat, på motsvarande sätt torde kunna — i varje fall teoretiskt — skyllas på oriktigt eller ofullständigt utredningsmaterial, finnes sålunda utrymme för en extensiv tillämpning av den andra besvärsgrunden. Denna innehåller ju icke såsom den femte domvillobesvärsgrunden något krav på att (rättegångs)felet skall vara grovt. För övrigt harinom doktrinen gjorts gällande att till och med nämnda domvillobesvärsgrund vore tillämplig åtminstone i vissa fall av underlåtenhet av domstolen att ex officio sörja för en fullständig utredning.^52a

    Anledningen till att strafföreläggande utfärdats trots den misstänktes minderårighet kan vidare vara den att den misstänkte visserligen uppgivit rätt ålder men på grund av förbiseende eller skrivfel i förundersökningsprotokoll och/eller strafföreläggande angivits såsom straffmyndig. Här föreligger uppenbarligen ett fel vid ärendets behandling som bör föranleda undanröjande av föreläggandet enligt 2 p.
    Slutligen kan det förhålla sig så att den misstänkte visserligen uppgivit riktigt födelsedatum, vilket även antecknats i straffföreläggandet, men att åklagaren likväl förbisett att den miss-

 

     ^50a Förr talades om bristande tillräknelighet eller imputabilitet. Se AGGE, Straffrättens allmänna del II (1961) s. 164 ff och 252.
     ⁵¹ Resning har i åtskilliga fall av detta slag beviljats enligt 58 kap. 2 § 3 p. RB; se t. ex. NJA 1960 C 161 och 1961 C 11. Åtminstone om den misstänkte även vid godkännandet var minderårig, skulle möjligen kunna påstås att rättegångshinder förelegat och 2 p. på denna grund vore tillämplig. Jfr nedan vid not 54.
     ⁵² Se t. ex. SH:s beslut nr VIII:Ö 6/1962.
     ^52a Se WELAMSON a. a. s. 83 f.

tänkte icke var straffmyndig. I dessa fall synes föreläggandet snarast vara att anse som icke överensstämmande med lag.⁵³Det skulle emellertid även kunna göras gällande, att fel vid ärendets behandling förelupit såtillvida att straff förelagts trots att rättegångshinder — nämligen minderårighet — varit för handen.⁵⁴ Detta synes dock kunna gälla endast om den misstänkte även vid lagföringen — närmare bestämt då han godkände straffföreläggandet — varit under 15 år, och undanröjandet bör i såfall grundas på att den misstänkte vid denna tidpunkt varit minderårig. Hade han då hunnit fylla 15 år, förefaller det icke finnas anledning att behandla minderårigheten på annat sätt än övriga brister i de materiella straffbarhetsbetingelserna. Det kan vidare ifrågasättas, om det verkligen är angeläget eller ens lämpligt att genom en sådan differentiering av minderårighetens följder vinna överensstämmelse med behandlingen av underårighet i civilprocessen — om ena parten exempelvis i en avtalstvist varit processinhabil under rättegången (och ej företrätts av laga ställföreträdare) skall ju domen undanröjas på grund av rättegångsfel, medan det endast kan bliva fråga om att (efter resning) ändra domen och ogilla käromålet därest parten blivit processhabil under tiden mellan det omtvistade avtalets ingående och rättegången. Det föreligger nämligen en betydelsefull skillnad mellan rättsföljderna av underårighet i civilprocessen och minderårighet i straffprocessen. Medan omyndighet vid avtalets ingående utgör ett rättsfaktum, som beaktas av domstol endast om det åberopas av part, åligger det i straffprocessuella sammanhang åklagare och domstol att ex officio beakta ej endast att den misstänkte eller tilltalade är straffmyndig vid lagföringen utan även att han var det vid brottets begående. En enhetlig regel synes därför vara att föredraga, så att åtal ogillas — och ej avvisas — även när vederbörande ännu vid lagföringen icke fyllt 15 år.^54a

 

     ⁵³ Resning brukar i sådana fall beviljas enligt 58 kap. 2 § 4 p. RB; se NJA 1959 C 293 och 1012 samt 1961 C 1003 och 1251. Jfr även SH:s beslut nr VII:Ö10/1961, IX:Ö 40/1961, VI:Ö 27/1962 och VII:Ö 33/1962, där besvären biföllos enligt 3 p. (endast i de båda sista fallen var dock rätt födelsedatum antecknat i strafföreläggandet).
     ⁵⁴ Jfr CARS a. a. s. 191 f med not 356 samt ovan not 51.
     ^54a I de fall då strafföreläggande undanröjts på grund av den misstänktes minderårighet har i besluten — vare sig 2 eller 3 p. tillämpats — åberopats att den misstänkte vid förseelsens begående icke fyllt 15 år, även om han

    Den tredje besvärsgrunden — att föreläggandet eljest ej överensstämmer med lag — har icke sin motsvarighet bland domvillobesvärsgrunderna i 59 kap. 1 § RB utan i den fjärde resningsgrunden — uppenbart lagstridig rättstillämpning (58 kap. 2 § 4 p. RB). Därmed torde nämligen avses endast felaktig tilllämpning av materiell rätt.⁵⁵ Ej sällan kan det emellertid vara vanskligt att skilja mellan materiell och formell rätt. Vid prövning av besvär enligt 59 kap. 5 § RB föreligger i sådana fall ofta endast en sakligt sett betydelselös svårighet att avgöra om 2 eller 3 p. skall åberopas i beslutet, men stundom kan ställningstagandet till frågan huruvida formell eller materiell rätt föreligger vara avgörande för om besvären skola bifallas.
    För tillämpning av den tredje besvärsgrunden, liksom även den fjärde resningsgrunden, fordras nämligen — i motsats till vad som gäller beträffande korrigering i extraordinär väg av rättegångsfel — att rättstillämpningen framstår såsom felaktig på grundval av det i målet eller ärendet föreliggande materialet och ej först i belysning av senare framkomna fakta.⁵⁶ Såsom exempel på denna skillnad må anföras ett hovrättsavgörande⁵⁷ och ett resningsavgörande.⁵⁸ Det förra gällde ett strafföreläggande, vari den straffbara gärningen angavs såsom »fylleri genom att i fastigheten Köpmangatan 16 ha uppträtt berusad av starka drycker», medan det i resningsärendet aktuella strafföreläggandet beskrev förseelsen såsom »fylleri genom att på Räntmästaregatan ha uppträtt» etc. I det första fallet undanröjdes föreläggandet såsom icke överensstämmande med lag, eftersom fylleri för att vara straffbart (enligt 11 kap. 10 § SL) skall begås på allmän plats, vilket enligt gärningsbeskrivningen icke varit förhållandet. I det senare fallet undanröjdes föreläggandet — efter resning enligt 58 kap. 2 § 3 p. RB — på den grund att det sedermera framkommit att den tilltalade uppträtt berusad icke på

 

ännu vid tiden för strafföreläggandets utfärdande och godkännande varit minderårig. Se t. ex. SH:s beslut nr I:Ö 38/1961 och VII:Ö 10/1961.
     ⁵⁵ Se CARS a. a. s. 187.
     ⁵⁶ Se CARS a. a. s. 184. Jfr PLB s. 586: »då den gärning föreläggandet avser icke är i lag belagd med straff.» Med den gärning, som föreläggandet avser, måste förstås den misstänktes handlingssätt enligt gärningsbeskrivningen i strafföreläggandet.
     ⁵⁷ SH:s beslut nr II:Ö 33/1959.
     ⁵⁸ NJA 1959 C 355.

Räntmästaregatan utan på gården till en gatan angränsande tomt, således icke på allmän plats. Här hade alltså i motsats till vad som var förhållandet i det första fallet nya fakta tillkommit som visade att föreläggandet var materiellt oriktigt, men den i föreläggandet upptagna gärningsbeskrivningen, som grundats på de vid föreläggandets utfärdande för åklagaren kända fakta, uppfyllde de i 11 kap. 10 § SL stadgade rekvisiten.
    I det första av de anförda exemplen var det tydligen fråga om ett förbiseende av åklagaren. Enär 59 kap. 5 § 1 st. 3 p. RB icke — såsom 58 kap. 2 § 4 p. RB — innehåller något krav på att lagstridigheten skall vara uppenbar,⁵⁹ torde man emellertid för stadgandets tillämplighet knappast böra fordra att lagstridigheten icke framstår såsom tveksam.⁶⁰ Så är givetvis fallet om den misstänkte förelagts dagsböter för en förseelse, varå enligt lag endast penningböter kunna följa,⁶¹ liksom då föreläggandet väl i enlighet med 48 kap. 1 § 1 st. 4 p. RB avser den misstänktes hela kända brottslighet men i strid mot 4 kap. 1 § SL upptager särskilt straff för varje gärning.⁶² Rättstillämpningen kan även strida mot de utfyllande stadgandena till ett blankettlagbud, såsom då arbetsgivare bötfällts enligt 63 § utlänningslagen för att i sin tjänst ha haft finländsk medborgare vilken saknat arbetstillstånd.⁶³
    Tveksammare synes vara huruvida strafföreläggande kan sägas ej överensstämma med lag därför att HD sedan föreläggandet utfärdats och godkänts frikänt annan person från ansvar för en likartad gärning.⁶⁴

 

     ⁵⁹ Angående innebörden därav se CARS a. a. s. 201 ff.
     ⁶⁰ Processkommissionen (SOU 1926:32) s. 242 uttalar sig på följande orakelmässiga sätt: »en gärning, som enligt en rätt lagtolkning ej är belagd med straff».
     ⁶¹ SH:s beslut nr VII:Ö 31/1960. I NJA 1960 C 653 och 654, där omständigheterna voro identiska, beviljades resning enligt 58 kap. 2 § 4 p. RB.
     ⁶² SH:s beslut nr III:Ö 31/1963, som avsåg ett strafföreläggande, varigenom den misstänkte förelagts 25 kronor i böter för försök till ringa varusmuggling och 20 dagsböter för olovligt förfogande inom frihamn över spritdrycker.
     ⁶³ SH:s beslut nr Ea II:Ö 60/1962. Enligt 37 § 1 mom. 2 st. utlänningskungörelsen äro nämligen nordiska medborgare befriade från skyldigheten att ha arbetstillstånd.
     ⁶⁴ SH:s beslut nr VI:Ö 19/1961, där klaganden med framgång åberopade utgången i NJA 1961 s. 14. Se närmare om detta problem CARS a. a. s. 159

    Av denna översikt över de i 59 kap. 5 § RB reglerade besvärsgrunderna framgår, att lagstiftaren icke behandlat de fall då skuldfrågan blivit felaktigt bedömd i strafföreläggandet, såsom då ny utredning visar att något objektivt eller subjektivt brottsrekvisit brister eller att den person som godkänt föreläggandet överhuvud icke begått den ifrågavarande gärningen, vare sig denna förövats av någon annan person eller den misstänkte begått en helt annan gärning. Anledningen till att 59 kap. 5 § RB saknar en (uttrycklig) bestämmelse om undanröjande av strafföreläggande i sådana fall skulle kunna tänkas vara den att omprövning av bevisningen i extraordinär väg ansetts vara av svårare eller ömtåligare natur än korrigering av rättstillämpningsfel och därför icke lämplig att anförtro åt hovrätt. Till stöd för denna uppfattning kan anföras att ej heller undanröjande enligt 59 kap. 1 § RB kan ske på materiella grunder, vilket klart framgår av resningsinstitutets existens. Emot uppfattningen att ett medvetet övervägande legat bakom ifrågavarande begränsning av 59 kap. 5 § RB talar emellertid såväl att korrigering av felaktig materiell rättstillämpning i rättegångsmål men ej i strafföreläggande förbehållits HD — varför skulle då ej även undanröjande av strafföreläggande, vari skuldfrågan bedömts oriktigt, ha anförtrotts hovrätt? — som framför allt att resningsinstitutet kompletterar besvärsinstitutet när det gäller rättegångsmål medan besvär enligt 59 kap. 5 § RB framstå som det exklusiva rättsmedlet mot godkänt strafföreläggande. Vid lagstiftarens tystnad på ifrågavarande punkt synes det ligga närmare till hands att antaga att man helt enkelt underskattat behovet av rättelse i fall då skuldfrågan felbedömts av åklagaren. Det har kanske knappast ansetts behöva befaras, att en misstänkt skulle godkänna strafföreläggande beträffande brott som han vore oskyldig till.⁶⁵
    Det har emellertid visat sig vara en allvarlig missuppfattning att godkända strafförelägganden icke skulle behöva ändras eller undanröjas på grund av felbedömning av skuldfrågan. Sålunda

 

not 175 in fine och s. 202 ff (det där behandlade tredje typfallet synes närmast överensstämma med det här anmärkta hovrättsfallet).
     ⁶⁵ Jfr PLB s. 242: »Då förutsättningen för ett avgörande i denna form alltid är ett av den misstänkte avgivet erkännande av förseelsen, kan ej heller ur bevisprövningens synpunkt ett befogat anspråk på fri fullföljdsrätt anses föreligga.»

kan det ju hända att en person påtager sig ett brott för att skydda en annan person⁶⁶ och framför allt inträffar det ej sällan att den som godkänner ett strafföreläggande handlar under inflytande av villfarelse. Han kanske själv icke känner till att ett brottsrekvisit saknas — exempelvis vid förseelse mot trafikförsäkringslagen att fordonet i själva verket är försäkrat — eller tror att föreläggandet avser en annan förseelse, som han verkligen begått, och underlåter därför att genomläsa föreläggandet med erforderlig noggrannhet.⁶⁷ Åtminstone i de senare fallen torde man kunna påstå att godkännandet ej är att anse som en giltig viljeförklaring.⁶⁸ Det är nämligen icke givet att man vid prövning av besvär över godkända strafförelägganden måste vara lika restriktiv som vid prövning av civila avtals giltighet. Den misstänkte intager ju, när han godkänner strafföreläggandet, icke ställningen av part i ett rättsförhållande, eftersom åklagaren därvid icke representerar de fiskaliska intressena utan snarast utövar en dömande funktion.⁶⁹ Denna omständighet synes indicera att vid prövningen av godkännandets giltighet ett friare bedömande än enligt avtalslagens ogiltighetsregler är påkallat.⁷⁰
    I vissa fall har bristen i det för åklagaren vid strafföreläggandets utfärdande tillgängliga materialet berott på missuppfattning, förbiseende eller felskrivning från polismans eller upp-

 

     ⁶⁶ I sådana fall är resning ej utesluten; se CARS a. a. s. 105 not 64 samt NJA 1961 C 91 och 297. I bägge dessa fall hade den verklige gärningsmannen —i syfte att dölja att han saknade körkort — för polisen uppgivit namnet på en bekant, som hade körkort, och denne hade med vetskap om rätta förhållandet godkänt strafföreläggande avseende vägtrafikförseelse.
     ⁶⁷ Se t. ex. NJA 1961 C 1141 och SH:s beslut nr II:Ö 19/1963. I båda fallen hade den misstänkte innan han delgavs föreläggandet gjort sig skyldig till parkeringsförseelse, för vilken han väntade ett strafföreläggande, och han godkände därför föreläggandet i den tro att det avsåg denna förseelse, vilket emellertid icke var förhållandet. Resning beviljades i det första fallet, medan besvären i det senare fallet avvisades på grund av försutten fatalietid.
     ⁶⁸ I SH:s beslut nr V:Ö 26/1963 biföllos besvären på den grund att det, sedan den misstänkte godkänt strafföreläggandet — avseende framförande av icke försäkrad moped — i tro att någon försäkring icke funnes på fordonet, visade sig att hans arbetsgivare tecknat en sådan försäkring. Jfr dock de nedan i not 73 anmärkta rättsfallen, där besvären i likartade fall avslagits.
     ⁶⁹ Jfr ELWING a. a. s. 342 med not 30 samt, av motsatt uppfattning, HURWITZ a. a. s. 308.
     ⁷⁰ Jfr OLIVECRONA, Rätt och dom (1960) s. 198 f beträffande verkan av återkallelse av medgivande i civil rättegång.

giftslämnande myndighets — exempelvis länsstyrelses — sida och då kan även fel vid ärendets behandling anses föreligga.⁷¹
    Hovrätterna ha emellertid — stödda av doktrinen⁷² — visat sig restriktiva när det varit fråga om att undanröja strafföreläggande i fall av nu ifrågavarande slag⁷³ och till följd av det i 59 kap. 6 § RB stadgade fullföljdsförbudet har något prejudikat ej kunnat skapas av HD. Denna restriktiva praxis är dock varken enhetlig⁷⁴ eller konsekvent. Sålunda bifallas besvären alltid i sådana fall då straffet för ifrågavarande förseelse hunnit preskriberas under tiden mellan föreläggandets utfärdande och godkännande⁷⁵ — att delgivning av föreläggandet hunnit ske in-

 

     ⁷¹ Se ovan beträffande strafföreläggande avseende gärning som begåtts av den misstänkte före 15 års ålder samt exempelvis SH:s beslut nr VIII:Ö1/1960 (missuppfattning från förhörsledarens sida). Jfr även NJA 1961 C884 och 1141 (förväxling från polisens sida av bil respektive bilnummer) samt nedan i not 73 refererade rättsfall. Något fel vid ärendets behandling lär däremot knappast kunna sägas ha förelupit om felaktiga uppgifter lämnats åklagare eller annan representant för det allmänna av någon helt utomstående, såsom försäkringsbolag; se SvJT 1960 rf s. 73 II samt SH:s beslut nr V:Ö 26/1963 (refererat ovan i not 68) och VII:Ö 9/1963 (refererat ovan inot 36).
     ⁷² Se EKELÖF, Kompendium över rättsmedlen (1956) s. 164, och OLIVECRONA, Rättegången i brottmål enligt RB s. 358. Jfr även departementschefens yttrande i samband med 1959 års ändring av 59 kap. 5 § RB (NJA II 1959 s. 115): »Någon ändring i fråga om de i nyssnämnda lagrum /59 kap. 5 § RB/stadgade grunder på vilka undanröjande må ske synes mig icke påkallad. I det av riksåklagarämbetet angivna fallet att den som föreläggandet avser icke begått gärningen bör således i enlighet med gällande regler rättelse sökas resningsvägen.»
     ⁷³ Se t. ex. SvJT 1960 rf s. 73 II samt SH:s beslut nr VII A:Ö 39/1957 (sedan den misstänkte godkänt strafföreläggande avseende bl. a. registreringsförseelse, framkom att bilen varit behörigen registrerad; resning beviljadessenare i målet, se NJA 1957 C 1025), I:Ö 61/1961 (misskrivning av bilnummer i rapport), IV:Ö 34/1960 och I:Ö 1/1963 (i de båda sistnämnda fallenhade, sedan strafföreläggande avseende underlåtenhet att taga och vidmakthålla trafikförsäkring för motorcykel respektive moped godkänts, framkommit att fordonet varit trafikförsäkrat under ifrågavarande tid). Jfr även de nedan i not 102 refererade rättsfallen.
     ⁷⁴ Se de ovan i noterna 68 och 71 anmärkta rättsfallen samt SH:s beslutnr VI:Ö 27/1961, där besvären biföllos på den grund att förseelsen visats ha begåtts av A, som falskeligen utgivit sig för att vara B, varefter strafföreläggande utfärdats i dennes namn och av misstag även godkänts av B. Jfr även SH:s nedan i not 102 refererade beslut nr Ea II:Ö 49/1960.
     ⁷⁵ Därvid åberopas i vissa fall 2 p. och i andra fall 3 p. utan att någon klar linje kan skönjas. Vid resning i dylika fall har HD tillämpat 58 kap. 2 § 4 p. RB; se NJA 1958 C 564 och 565.

nan preskription inträtt saknar därvid betydelse.⁷⁶ Här föreligger emellertid felaktig tillämpning av materiell rätt — nämligen åsidosättande av preskriptionsbestämmelserna i 5 kap. 14 § SL— och för att sådan skall kunna föranleda undanröjande enligt 58 kap. 2 § 4 p. eller 59 kap. 5 § 1 st. 3 p. RB måste den, såsom tidigare berörts, framgå redan av föreläggandet sammanställt med det vid dess utfärdande för åklagaren tillgängliga utredningsmaterialet. Så har ju icke varit förhållandet i förevarande fall utan besvären ha bifallits på grund av ett efter föreläggandets utfärdande tillkommet rättsfaktum. Endast om föreläggandet utfärdats så kort tid före preskriptionens inträde att det för åklagaren framstått som osäkert huruvida godkännande skulle hinna ske dessförinnan, kan sådant fel vid ärendets behandling sägas ha förekommit att föreläggandet på den grund bör anses ogiltigt.⁷⁷ Men undanröjande har skett även då någon dylik förebråelse ej kunnat riktas mot åklagaren.⁷⁸
    Trots att det här gäller tämligen bagatellartade förseelser och låga bötesbelopp, har det ansetts vara ett ordningsintresse att materiellt oriktiga strafförelägganden skola kunna undanröjas även i andra fall än de senast berörda. Sedan hovrätterna sålunda ställt sig avvisande, applicerade HD bestämmelserna i 58 kap. 2 § RB även på godkända strafförelägganden — ehuru detta knappast varit lagstiftarens avsikt⁷⁹ — och 1951 bevil-

 

     ⁷⁶ Se STRÖMBERG, Åtalspreskription (1956) s. 216 f.
     ⁷⁷ Se STRÖMBERG a. a. s. 88 och ELWING a. a. s. 346 f.
     ⁷⁸ Se t. ex. SH:s beslut nr II:Ö 38/1960, II:Ö 38/1961 och II:Ö 44/1962.
     ⁷⁹ Jfr CARS a. a. s. 132 angående den statsrättsliga frågan om HD:s rätt att bevilja resning utan stöd av lag. — I anslutning till trafikmålskommitténs redogörelse för utländsk rätt (s. 219 ff) må här tilläggas följande beträffande möjligheten att överklaga respektive motsvarigheter till strafföreläggande. Den danska retsplejeloven saknar regler om appell mot godkänt bötesföreläggande — åtminstone såvitt gäller att få ändring till förmån förden misstänkte — men HURWITZ (a. a. s. 308 f) framhåller, att om det visar sig att »strafansvar for det pågældende forhold af retlige grunde overhovedet ikke kunne pålægges», bör det sålunda från det allmännas sida begångna felet rättas till genom återbetalning av böterna och eventuellt även genom en formlig benådning. Beträffande Finland gäller enligt 9 § lagen om strafforder 1934, att ändring i strafforder ej må sökas genom ordinarie rättsmedel utan endast genom klagan på grund av domvilla jämlikt reglerna i 31 kap. 1 § finländska RB (vilka i huvudsak äro utformade med 59 kap. 1 § svenska RB som förebild). Enligt den tyska Strafprozessordnung

jades för första gången resning av strafföreläggande.⁸⁰ Snart steg antalet resningsansökningar kraftigt och 1957—1958 utgjorde strafförelägganden föremål för ungefär 80 procent av samtliga beviljade resningsansökningar.⁸¹ En väsentlig anledning till den kraftiga stegringen var att resning började beviljas ej endast på grund av materiella eller materiellträttsliga fel utan även på grund av formellträttsliga fel.⁸² Detta berodde i sin tur på att strafföreläggande enligt den ursprungliga lydelsen av 59 kap. 5 § RB kunde undanröjas blott på besvär av den som föreläggandet avsåg, varför allmän åklagare ej ansågs behörig att besvära sig ens till förmån för den misstänkte.⁸³ Således åter ett exempel på att HD var mindre restriktiv vid tillämpningen av resningsreglerna än hovrätterna vid tolkningen av bestämmelserna i 59 kap. 5 § RB.
    Antalet resningsärenden avseende strafförelägganden har efter 1959 års inledningsvis berörda lagändring sjunkit från 45 år 1958 till 19 år 1959 (varav 13 avgjorda under andra halvåret), 18 år 1960 och 33 år 1961.⁸⁴ Samtidigt har antalet besvärsmålenligt 59 kap. 5 § RB stigit. Av Svea hovrätt avgjordes sålunda 20 dylika år 1957, 19 år 1958, 22 år 1959 (därav 12 under andra halvåret), 28 år 1960, 52 år 1961 och 43 år 1962. I flertalet fall biföllos besvären enligt 2 p. och efter den 1 juli 1959 var åklagaren i regel klagande.
    Det må emellertid beklagas, att den i 59 kap. 6 § RB stadgade fataliefristen för anförande av besvär över godkänt strafföre-

 

§ 373 a har det extraordinära rättsmedlet Wiederaufnahme des Verfahrens gjorts tillämpligt även i fråga om Strafbefehl. Vad gäller den franska rätten finnes enligt uttryckligt stadgande i art. 526 Code de procédure pénale icke något rättsmedel mot amende de composition, som godkänts av lagöverträdaren.
     ⁸⁰ NJA 1951 s. 412.
     ⁸¹ CARS a. a. s. 317.
     ⁸² CARS a. a. s. 113.
     ⁸³ Praxis var dock ej helt enhetlig. Se sålunda SvJT 1957 rf s. 32 och 75 ävensom å ena sidan SH:s beslut nr III:Ö 42/1958 och Ea II:Ö 14/1958 (där åklagarens besvär biföllos) samt å andra sidan SH:s beslut nr Ea I:Ö62—68/1958 (där åklagarens besvär avvisades). Jfr även departementschefens yttrande i NJA II 1959 s. 115.
     ⁸⁴ I intet fall har resning av godkänt strafföreläggande sökts till men för den misstänkte; jfr CARS a. a. s. 113 med not 123 a. Endast i fyra av de under 1959—1961 avgjorda resningsärendena avseende strafförelägganden var den misstänkte själv sökande.

läggande icke slopades vid den nämnda lagändringen år 1959. En viss inkonsekvens i rättssystemet kvarstår till följd därav sedan resning och besvär, såsom ovan visats, i stor utsträckning blivit konkurrerande rättsmedel mot samma slags felaktigheter. Även vid formellträttsliga fel kan sålunda behov av resning fortfarande föreligga i sådana fall då besvärsfristen utlöpt.⁸⁵ Trafikmålskommittén har föreslagit att fatalietiden skall förlängas till ett år från det verkställighetsåtgärd företogs.⁸⁶ Detta synes emellertid blott vara en halvmesyr. Något skäl att överhuvud bibehålla en fatalietid för anförande av besvär enligt 59 kap. 5 § RB —vilka ju icke kunna utfalla till den misstänktes nackdel — förefaller svårt att finna så länge icke motsvarande begränsning införes beträffande resning till förmån för den tilltalade. Det torde nämligen icke vara ovanligt att besvärs- eller resningsgrunden kommer till åklagarens kännedom mer än ett år sedan böterna erlagts.⁸⁷
    Fataliebestämmelsen i 59 kap. 6 § RB har emellertid i praxis stundom tillämpats med en viss restriktivitet. Då bötesbetalning skett innan verkställighetsåtgärd företagits hos den misstänkte har visserligen fristen ansetts löpa från dagen för betalningen,⁸⁸men om endast skriftlig anmaning att erlägga böterna tillställts den misstänkte mer än en månad före besvärens ingivande tillhovrätten ha dessa — som det förefaller med rätta — upptagits till prövning.⁸⁹ En sådan anmaning förefaller rent semantiskt knappast vara att jämställa med verkställighetsåtgärd.

 

     ⁸⁵ Av de efter den 1/7-59 avgjorda ansökningarna om resning av strafföreläggande avsågo endast 5 år 1959, 4 år 1960 och 9 år 1961 skuldfrågan, medan de övriga gällde formella eller materiella rättstillämpningsfel, huvudsakligen att den misstänkte icke varit straffmyndig vid gärningens begående eller att res judicata förelegat. Endast i 12 av de under åren 1959—1961 avgjorda resningsärendena avseende strafförelägganden voro böterna obetalda vid ansökans ingivande (huruvida verkställighetsåtgärd företagits framgår icke av akterna) och i hälften av dessa fall åberopades materiella skäl (nya bevis eller omständigheter).
     ⁸⁶ Trafikmål s. 131 f.
     ⁸⁷ Så var fallet i bl. a. följande resningsfall: NJA 1959 C 791, 1166—1168 och 1170—1172, 1960 C 320, 415, 653, 1065, 1094 och 1116 samt 1961 C 321, 584, 616 och 633.
     ⁸⁸ SvJT 1961 rf s. 16 och SH:s beslut nr III:Ö 7/1961.
     ⁸⁹ SH:s beslut nr I:Ö 22/1962 och VII:Ö 41/1962. Se dock SH:s beslut nr II:Ö 19/1963, där besvären avvisades i ett dylikt fall.

    Det synes kunna starkt ifrågasättas om det verkligen finnes någon anledning att vid prövning av besvär avseende skuldfrågan tillämpa 59 kap. 5 § RB så restriktivt som skett i praxis. Såsom framgått^89a torde man i samtliga dessa fall kunna tilllämpa 1 eller 2 p. utan att göra våld på ordalydelsen av dessa stadganden. Varken någon principiell ratio legis för den restriktiva tillämpningen eller någon praktisk fördel därav har kunnat påvisas. Tvärtom iakttager lagstiftaren tystnad på denna punkt,⁹⁰ vartill kommer att en extensiv tillämpning skulle ha påtagliga fördelar. Den tidigare påpekade svårigheten att skilja mellan formell och materiell rättstillämpning, vilken aktualiseras när den påstådda lagstridigheten icke framgår redan av den vid strafföreläggandets utfärdande för åklagaren tillgängliga utredningen utan först av senare framkomna fakta, skulle sålunda reduceras från ett ställningstagande till huruvida besvären skola bifallas eller ogillas till det rent formella spörsmålet om vilken av de tre punkterna som bör åberopas då besvären bifallas. Vidare skulle endast två myndigheter behöva inkopplas i ärendet— åklagaren och hovrätten — i stället för fem, nämligen distriktsåklagare, statsåklagare, RÅ, justitierevisionen och HD.⁹¹Genom det förenklade förfarandet skulle varken den misstänktes rättssäkerhet eller statens straffanspråk behöva trädas förnär, eftersom det endast är fråga om att undanröja strafförelägganden i uppenbara fall där resning eljest skulle kunna ifrågakomma.
    Det skall emellertid icke förnekas att vissa problem kunna uppkomma även vid tillämpning av besvärsreglerna i 59 kap. 5 § RB på materiella grunder, eftersom lagstiftaren vid utformningen av dessa bestämmelser icke haft sin uppmärksamhet riktad på ifrågavarande fall. Svårigheter uppstå framför allt i vissa situationer, som äga samband med frågorna om gärningsidentitet.⁹² Såsom exempel kan anföras att det sedan den misstänkte

 

     ^89a Se ovan särskilt efter noterna 52 och 66.
     ⁹⁰ Något egentligt tolkningsdatum (direktivkälla) torde icke den omständigheten utgöra att departementschefen — såsom refererats ovan i not 72— i samband med en ändring av lagtexten, som icke är av direkt betydelse för ifrågavarande problem, uttalat sig för en viss tolkning. Jfr SCHMIDT i Festskrift tillägnad Nils Herlitz (1955) s. 278.
     ⁹¹ Jfr RÅ i NJA II 1959 s. 114 samt Trafikmål s. 131.
     ⁹² Jfr ovan not 37 beträffande identitetsproblem som aktualiseras i andra fall.

godkänt strafföreläggande avseende tillåtande av olovlig körning (3 § 3 st. trafikbrottslagen) framkommer att den misstänkte själv framfört motorfordonet utan att vara berättigad därtill (3 § 1 st. samma lag). Om identitet ej anses föreligga mellan dessa båda gärningar,⁹³ bör strafföreläggandet givetvis undanröjas på den grund att den misstänkte är oskyldig till den med föreläggandet avsedda gärningen. Oberoende av om undanröjande sker kan nytt strafföreläggande utfärdas eller åtal väckas beträffande den andra förseelsen, ehuru det är brukligt — och lämpligt — att först avvakta beslut om undanröjande av ifrågavarande straffföreläggande.⁹⁴
    Skulle emellertid de båda gärningarna, såsom torde vara det riktiga, anses falla inom den s. k. res judicata-cirkeln⁹⁵ — vilket innebär att åklagaren om han väckt åtal för den ena gärningen väl äger justera åtalet att avse den andra gärningen innan dom meddelats men att han ej kan väcka nytt åtal för denna senare gärning — är det icke lika givet att strafföreläggandet bör undanröjas. Resning kan i dylikt fall beviljas endast enligt 58 kap.2 § 1 eller 2 p. RB — på grund av brottsligt förfarande, exempelvis av åklagaren, eller falsk bevisning⁹⁶ — men ej enligt 3 p. i samma paragraf på grund av nya omständigheter eller bevis,⁹⁷vilket är den vanligaste resningsgrunden. I 59 kap. 5 § RB angives emellertid icke vilken betydelse besvärsgrunden, om den varit känd för åklagaren vid strafföreläggandets utfärdande, måste ha haft för att den skall föranleda undanröjande av föreläggandet. Då det för stadgandets tillämpning, såsom tidigare berörts, i många fall ej ens fordras att något ursäktligt förbiseende, än mindre något tjänstefel, kan läggas åklagaren till last, skulle det kunna förefalla motiverat att i analogi med resningsreglerna bifalla besvären endast om den misstänkte rätteligen bort dömas enligt en mildare straffbestämmelse — för såvitt icke åklagaren eller honom underställd personal (exempelvis

 

     ⁹³ Det ligger utom ramen för denna artikel att upptaga de intrikata frågorna om gärningsidentitet till behandling och analys. Se därom OLIVECRONA, Rättegången i brottmål enligt RB s. 133 ff.
     ⁹⁴ Jfr CARS a. a. s. 160 med not 176.
     ⁹⁵ Se OLIVECRONA a. a. s. 154 f.
     ⁹⁶ Tillfyllest är att det brottsliga förfarandet eller den falska bevisningenkan antagas ha inverkat på utgången. Se Cars a. a. s. 218 med not 500.
     ⁹⁷ Det fordras nämligen att de nya skälen skulle ha lett till att brottet hänförts under mildare straffbestämmelse, vilket ej är fallet här.

polisman) gjort sig skyldig till brottsligt förfarande i samband med föreläggandets utfärdande. Emot denna uppfattning talar emellertid den omtändigheten att 59 kap. 1 § 5 p. RB, vilken är sekundär i förhållande till de övriga domvillobesvärsgrunderna och därför knappast torde vara liberalare i förevarande hänseende än någon av dessa, endast föreskriver att besvärsgrunden kan antagas ha påverkat utgången. Visserligen kan sägas att det i 59 kap. 5 § RB reglerade besvärsinstitutet när det gäller undanröjande på materiella grunder står närmare resnings- än domvillobesvärsinstitutet och att förutsättningarna för tillämpning av 58 kap. 2 § och 59 kap. 5 § RB därför böra vara desamma. Det torde emellertid i avsaknad av uttrycklig lagbestämmelse icke vara möjligt att i förevarande hänseende tillämpa 59 kap. 5 § RB olika allteftersom besvärsgrunden innefattar försummelse av åklagaren eller ej. Lagens tystnad på denna punkt synes därför böra tolkas så att undanröjande kan ske även för att— genom nytt strafföreläggande eller åtal — uppnå en annan rubricering av förseelsen.⁹⁸ Ur preskriptionssynpunkt kan det likväl stundom förefalla mindre tilltalande att bifalla besvären i dessa fall, eftersom det är osäkert huruvida strafföreläggandetsgodkännande har preskriptionsavbrytande verkan och åtal eller nytt strafföreläggande därför måhända ej längre kan ifrågakomma.⁹⁹
    Även med hänsyn till ordre public kan det möjligen anses vara av viss betydelse att lagöverträdare straffas för de gärningar de verkligen begått och ej för andra, även om straffet är detsamma och förseelserna kunna anses tämligen likvärdiga. A fortiori —och framför allt av rättssäkerhetshänsyn — bör undanröjande givetvis ske, om den misstänkte rätteligen bort föreläggas ett lindrigare straff inom latituden för samma eller likvärdigt straffstadgande¹⁰⁰ eller om dagsbotsbeloppet rätteligen bort sät-

 

     ⁹⁸ Huruvida detta skall anses vara till förmån eller nackdel för den misstänkte, kan ej avgöras generellt utan får bedömas från fall till fall. Någon saklig betydelse har frågan emellertid icke, eftersom det i 59 kap. 5 § 2 st. RB upptagna förbudet mot reformatio in pejus endast gäller straffbestämningen men ej brottsrubriceringen (jfr NJA 1954 s. 240). En misstänkt skulle väl knappast föredraga att fällas till ansvar för olovlig körning framför tilllåtande av olovlig körning men möjligen vice versa. Jfr THOMASSON i SvJT 1956 s. 523 ff angående brottsrubriceringens betydelse.
     ⁹⁹ Jfr CARS a. a. s. 99 not 28 och WELAMSON i SvJT 1959 s. 266 f.
     ¹⁰⁰ Se SH:s beslut nr V:Ö 37/1962, där omständigheterna voro följande.

tas lägre.¹⁰¹ Praxis har emellertid varit föga enhetlig i dessa hänseenden.¹⁰²

 

Den misstänkte hade överskridit högsta tillåtna hastighet genom att framföra en lastbil med tillkopplad släpvagn med 74 km/tim. Sedan han godkänt strafföreläggande avseende förseelse mot 56 § 1 mom. 2 st. b) och 67 § 1 st. vägtrafikförordningen, anförde åklagaren besvär under åberopande av att den till lastbilen kopplade vagnen var en påhängsvagn och att fordonen enligt 56 § 1 mom. 2 st. a) samma förordning således fått framföras meden hastighet som översteg den i föreläggandet angivna högsta hastigheten,vilket haft till följd att den misstänkte — enligt en av landsfogden i länet fastställd normaltaxa — förelagts ett alltför stort antal dagsböter. Besvären biföllos enligt 2 p. Jfr däremot beträffande resning CARS a. a. s. 195 not 380 och s. 221.
     ¹⁰¹ Jfr däremot beträffande resning NJA 1961 C 240 (i förundersökningsprotokollet hade på grund av missförstånd från förhörsledarens sida den misstänktes inkomst angivits till 150 kronor per vecka i stället för 150 kronor per månad; HD avslog resningsansökan men tillstyrkte en samtidigt ingiven ansökan om nåd, som bifölls av Kungl. Maj:t) samt CARS a. a. s. 168 och 219 not 502. Se även SvJT 1963 rf s. 76.
     ¹⁰² Se å ena sidan SH:s beslut nr VII:Ö 7/1963 (avseende det ovan i texten anförda fallet att den misstänkte sedan han godkänt strafföreläggande beträffande olovlig körning visar sig själv ha framfört fordonet utan att vara berättigad därtill; hovrätten fann »vad åklagaren anfört och i övrigt förekommit icke innebära omständighet av beskaffenhet att böra jämlikt 59 kap. 5 § RB föranleda undanröjande», vilken motivering emellertid även kan —ehuru icke behöver — innebära att hovrätten funnit besvärsgrunden vara av materiell natur och besvärsinstitutet därför icke tillämpligt) samt å andra sidan I:Ö 50/1961 (sedan den misstänkte godkänt strafföreläggande å 30 kronors böter avseende förseelse mot mopedkungörelsen och vägtrafikförordningen — förseelsen bestod enligt föreläggandet däri att den misstänkte tillsammans med annan person färdats på en moped som var avsedd endast för en person — anförde åklagaren besvär under åberopande av att det varit fråga om en trampcykel och ej moped samt att den misstänkte enligt åklagarmyndighetens praxis därför rätteligen bort åläggas att böta endast 10 kronor; hovrätten lämnade besvären utan bifall, enär den misstänkte visserligen ej begått den med föreläggandet avsedda gärningen »men rättelse av det fel som sålunda förelupit icke kan vinnas i den ordning 59 kap. 5 § RB anvisar»; en ledamot var skiljaktig beträffande motiveringen och instämde i det slut vartill majoriteten kommit »enär åklagaren icke åberopat någon omständighet att jämlikt 59 kap. 5 § rättegångsbalken medföra undanröjande av strafföreläggandet»; avgörande för majoriteten har tydligen endast varit att man ej ansett strafföreläggande kunna undanröjas på materiella grunder, även om man något inkorrekt talar om förelupet fel, medan hinder i övrigt för bifall synes icke ha ansetts föreligga; möjligen har gärningsidentitet — med orätt? — ej funnits vara förhanden) och EaII:Ö 49/1960. Jfr även SH:s beslut nr VI:Ö 40/1961.