Nyfunna källor till svensk straffrättshistoria

Den svenska straffrättens historia under det viktiga sekel, som närmast föregått 1734 års lag, är till stora delar oskriven. Allenast på vissa avgränsade områden föreligga specialstudier, såsom H. ANTELLS om dråpsbrotten (1894—95) eller, senare, H. MUNKTELLS om tortyren (Lychnos 1939), om speglande straff (SvJT 1941) och om tillräknelighet m. m.1 samt J. E. ALMQUISTS om tidelagsbrottet (1926) och N. STJERNBERGS om horsbrottet,2 vartill komma de specialstudier i processrättsliga ämnen, vilka även beröra straffprocessen, såsom I. AFZELIUS' avhandling om parts ed (1879) och T. ENGSTRÖMERS om vittnesbeviset (1911). De försök till en systematisk framställning av straffrätten, som gjorts, närmast G. OLINS Några blad ur det svenska straffsystemets historia (Minnesskrift till 1734 års lag, 2, s. 807 ff.) och Munktells Brott och straff i svensk rättsutveckling (1943) vittna snarast om de svårigheter, som författarna mött vid försök att finna källmaterial till sina studier. Olin säger härom rent ut, att en undersökning av Svea hovrätts rättskipning i brottmål under 1600-talets tidigare hälft väl vore mycket intressant men icke låter sig göra, enär det föreliggande primärmaterialet till omfattningen vore ytterst obetydligt. Han angiver närmare, vad som vore det bevarade primära arkivmaterialet. Han beskriver det såsom bestående av allenast en årgång av Svea hovrätts resolutioner i brottmål (1695) samt några fragment av årgångarna 1626, 1630 och 1699. Till detta skulle komma vissa prejudikatsamlingar, varom mera nedan. De senare kunna dock, framhåller Olin, icke ersätta det förlorade primärmaterialet. Olins källa är MALMSTENS Anteckningar om Svea hovrätts arkiv (Meddelanden från svenska riksarkivet. Ny följd 1:33—35, 1914) samt några uppgifter i Almquists nyssnämnda arbete om tidelagsbrottet. Taga vi del av de övriga arbeten, som här nämnts, skola vi finna, att de i fråga om rättspraxis i hög grad bygga just på de nämnda prejudikatsamlingarna.
    Är den avskräckande redogörelse för det bevarade arkivaliska källbeståndet, som sålunda lämnats, riktig, eller finnas möjligen andra källor bevarade, vilka skulle möjliggöra en mera fyllig och säker framställning av svensk straffrätts historia? I så fall skulle möjlighet finnas för den straffrättshistoriskt kunnige att i icke oviktiga hänseenden komplettera den bild, som tidigare tecknats.
    Det må här genast sägas, att de av Olin lämnade uppgifterna, vilka avse Svea hovrätt, och som troligen verkat hämmande på eventuellt intresserade forskare, lyckligtvis äro alldeles missvisande. Det är väl i och för sig riktigt, att Svea hovrätts arkiv lidit stora förluster. Dessa

 

     1 Två straffrättshistoriska studier (1940).
     2 I Festskrift för Grotenfelt (1929).

STIG JÄGERSKIÖLD 365ha inträffat dels under de gallringar, vilka genomförts under 1800-talet och i synnerhet drabbat den stora serie, som Liber causarum utgör, processakterna, men ock supplikationerna under 1600-talets senare år. Dels ha förlusterna inträffat vid den stora eldsvåda, som år 1802 ödelade delar av hovrättens på Riddarholmen förvarade arkiv.Det är tydligt, att hovrätten sistnämnda år förlorat de för straffrättshistorien viktiga serierna med resolutioner i brottmål ävensom de speciella protokollsserierna i brottmål. Men det är härvid att märka, dels att dessa serier icke utgjorde allt straffrättsligt material i hovrätten, dels att det förlorade materialet till stora delar kan rekonstrueras med andra serier.
    Vad den gräns mellan straffrätt och civilrätt beträffar, som fått bestämma fördelningen av materialet mellan de civilrättsliga serierna —domböcker, protokoll, vota m. m. — och de straffrättsliga — resolutioner, protokoll, vota m. m. — är det tydligt, att vissa ämnen, som vi numera anse straffrättsliga, icke för 1600-talets jurister syntes så. Såsom brottmål i denna mening ha behandlats dråp, mord, hor, lönskaläge, tidelag, misshandel, trolldom, signeri m. m. samt vissa religionsbrott. Såsom civilmål återigen ha, i vart fall ofta, ansetts injurier, ämbetsbrott och andra fiskaliska aktioner, vissa högmålsbrott, dueller m. m.4 Detta framgår av liggaren över civila mål, den s. k. janus regius. Vidare ha i de civila protokollen redovisats brottmål, där av en eller annan orsak hovrätten icke slutligt resolverat.5 Även av andra grunder, som nu svårligen låta sig angivas, ha bland de civila — och ännu bevarade — handlingarna straffrättsligt relevant material kommit att ingå.
    I Svea hovrätts arkiv äro emellertid otvivelaktigt de straffrättsliga serierna till stor del förlorade; allenast liber supplicationum rymmer ansökningar av såväl civil- som straffrättslig innebörd. De i de civila serierna ingående handlingarna låta oss visserligen skönja åsiktsutvecklingen på stora och väsentliga områden, men den exakta kunskapen om den centrala straffrättsskipningen kunna dessa mål likväl icke lämna. Vanligen har man då sökt en ersättning i de stora prejudikatsamlingar, som sammanställdes redan före antagandet av 1734 års lag— delvis i samband med arbetet å denna kodifiering. Bakgrunden till dessa är i främsta rummet den stora hänsyn till prejudikaträtt, som karaktäriserade vår rättsbildning under 1600-talet.6 Prejudikatsamlingarna äro i vissa fall välkända och flitigt utnyttjade, såsom den inom Svea hovrätt av dess auskultant Magnus Bechius-Palmcrantz

 

     3 S. LANDAHL, Skoglar Bergström och gallringen i Svea Hovrätts arkiv, i Donum Boëthianum (1950) s. 199 ff.
     4 Jfr S. JÄGERSKIÖLD, Juridik och politik. Karolinska förbundets årsbok 1963.
     5 Uppgift av professor M. Svederus i Uppsala till vice presidenten S. Leijonmarck i brev år 1720, bland Åbo hovrätts skrivelser till Konungen 1720, RA. Jfr S. JÄGERSKIÖLD, Om krigsfångar, krigsockupation och jurisdiktionsrätt, JFT 1964 s. 160 ff.
     6 Se S. JÄGERSKIÖLD, Studier rörande receptionen av främmande rätt i Sverige under den yngre landslagens tid (1963) s. 79 ff.

366 STIG JÄGERSKIÖLDupprättade, eller mindre ofta använda, såsom det redan tidigt inom hovrätten upplagda s. k. promptuariet. Även andra dylika samlingar finnas.
    I promptuariet har återgivits i systematisk ordning ett antal straffrättsliga avgöranden främst från Svea hovrätts tidigaste verksamhetstid. En förteckning över resolutioner från 1600-talets senare deläges av förste landskanslisten P. E. Gustafsson, Vänersborg, och är likaså av värde.
    Av väsentligt mycket större intresse är emellertid, att Svea hovrätts resolutioner i brottmål i en mycket stor omfattning äro bevarade i andra arkiv än hovrättens eget. I viss utsträckning finnas tidigt gjorda avskrifter, som nu återfinnas särskilt i Uppsala universitetsbiblioteks handskriftsavdelning i den s. k. B-samlingen samt i de Nordinska, Palmsköldska och Westinska samlingarna. Resolutionerna finnas emellertid såsom originalurkunder bevarade hos de myndigheter, till vilka Svea hovrätt vänt sig för resolutionernas verkställande, i första hand länsstyrelserna, medan överståthållarämbetets arkiv till stora delar gått förlorat genom hårda gallringar under 1800-talet. För Svea hovrätts del föreligga sålunda nära nog fullständiga serier med resolutioner i brottmål i länsstyrelsearkiven från Uppsala, Örebro och Falun, i Uppsala landsarkiv, medan Södermanlands länsstyrelses arkiv drabbats av stora förluster. Gävleborgs länsstyrelses arkiv i Härnösands landsarkiv återigen rymmer en viktig serie med hovrättens skrivelser.
    Det sålunda föreliggande materialet torde ersätta den allra största delen av den förlorade serien resolutioner i brottmål i Svea hovrätt. Protokollen återigen och vota — en gång förda i codex rationum criminalium — ha icke här någon omedelbar motsvarighet. För den äldre tiden — intill år 1682 — är detta synnerligen beklagligt, enär resolutionerna icke annat än i undantagsfall låta oss skönja hovrättens resonemang. Resolutionerna säga nämligen i allmänhet icke annat än att hovrätten dömt till visst straff för visst brott, under avvikelse från underrättens dom eller under fastställande av denna. Sedan Karl XI emellertid nämnda år påbjudit, att hovrätten skulle angiva domskäl i sina domar och resolutioner — till exekutorernas vägledning men ock för parters, särskilt de enfaldigas, och i syfte att därmed nedbringa appellerandet — är läget ett annat och för forskningen väsentligt mera förmånligt. Hovrätten redovisar därefter — till en början alltför fylligt — skälen för och emot samt angiver i vart fall grunder för sitt slut. Därmed kan i viss mån de förlorade protokollssviterna kompenseras.
    Vad så beträffar vota i egentlig mening och protokollen över rannsakningar inför hovrätten m. m., så kunna de understundom återfinnas bland de handlingar, som av hovrätten insänts till Kungl. Maj:t i samband med fullföljd eller underställning. Detta material förvaras i riksarkivet antingen bland utslagshandlingar eller, trots ett omfattande arbete på att rekonstruera denna serie, på sakordnade serier, såsom biografica och topografica.

SVENSK STRAFFRÄTTSHISTORIA 367    Vad säger oss då detta stora material? En närmare analys måste anstå till en större och systematiskt upplagd undersökning. Vissa huvuddrag kunna dock redan antydas.
    Förhållandet mellan underinstansernas straffrättsliga bedömning, rättstillämpning och förfarande å ena sidan och hovrättens å den andra framträder i skarp belysning. Uppenbart är sålunda, att hovrätten i mycket hög grad verkat mildrande, ej endast därigenom, att den intill 1680-talet ägt rätt att arbitrera utan ock i övrigt genom ett mera nyanserat beaktande av olika omständigheter i målen, av föreliggande »mitigantia» och eljest personliga förhållanden. Tydligt är vidare, att hovrätten ställt kraven på bevisning mycket högre än underrätterna, varför en fällande underrättsdom ofta kommit att av sådan grund ersättas av ett ställande under Guds dom eller ett klart frikännande, där icke, såsom länge var fallet, svagheter i bevisningen kunde föranleda ett lindrigare straff än det, som skulle utdömts vid full bevisning. Den legala bevisteorins tillämpning, indiciebevisningens betydelse, tortyrens utnyttjande och frekvens kunna ock följas. Givetvis giver oss det stora resolutionsmaterialet efter 1682 även möjlighet att ytterligare skönja utvecklingen av de normer, vilka bestämt ställningstaganden i sådana ämnen som forumfrågor, i fråga om tillräknelighet och eljest ansvarsfriande förhållanden, såsom nödsituationer, berusning m. m. Straffarter, straffmätning, frekvens av olika brott och fångvård kan slutligen undersökas från säkrare utgångspunkter. Det är min förhoppning att senare kunna framlägga en mera genomförd undersökning av dylika frågeställningar. Den genomgång, som jag hittills gjort, har åsyftat att lämna ett underlag för en rättshistorisk skildring av Svea hovrätt under karolinsk tid i samband med domstolens förestående 350-årsjubileum.

Stig Jägerskiöld