Några spörsmål om panträtten i den nya jordabalken

I min skrift »Panträtten i den nya jordabalken. Kritik och förslag» (1964), vilken recenserats ovan s. 183 ff, berördes endast helt flyktigt frågorna om pantbrevs ogiltighet samt om huruvida det med bibehållande av nuvarande system skall tillåtas att flera pantbrev fastställas med samma förmånsrätt. Det synes mig emellertid vara motiverat att något närmare utveckla synpunkterna på dessa ingalunda oviktiga frågor. I samband därmed vill jag gärna i anledning av recensionen tillfoga några korta påpekanden i vissa andra spörsmål.¹

Pantbrevs ogiltighet
Inteckningsförordningens regler om ogiltighet av inteckning äro att se mot bakgrunden av den grundläggande principen att inteckning beviljas till säkerhet för en fordran, vilken därigenom blir förenad med panträtt i den intecknade fastigheten. Åtgärden förutsätter tvenne enskilda rättshandlingar: dels en i ett skuldebrev dokumenterad betalningsutfästelse, dels ett medgivande till inteckning (jämte i vissa fall samtycke av äkta make). Vidare förutsättes, att den som utfärdat medgivandet är ägare till fastigheten. Såsom bevis om äganderätten använder man lagfarten, men lagfartsförhållandet kan vara missvisande.
    De ogiltighetsanledningar, vilka följa av detta tankeschema, kunna ordnas i följande fyra grupper:
    1. Skuldebrevet är ogiltigt.
    2. Inteckningsmedgivandet är ogiltigt (eller giltigt samtycke av äkta make saknas).
    3. Ägaren saknar rätt att förfoga över fastigheten eller hans rätt att förfoga över den är inskränkt.
    4. Inteckningsmedgivandet är lämnat av annan än rätte ägaren.
    I lagberedningens förslag till jordabalk (SOU 1960:24—26) återfinnes samma schema. Den skillnaden har dock inträtt, att den personliga betalningsutfästelsen samt inteckningsmedgivandet ersatts av en »utfästelse av panträtt». Ogiltighetsanledningarna bli nu i principföljande:
    1. Utfästelsen av panträtt är ogiltig.
    2. Ägaren saknar rätt att förfoga över fastigheten eller hans förfoganderätt är inskränkt.
    3. Utfästelsen av panträtt är gjord av annan än rätte ägaren.
    Ogiltighetsanledningarna inskränkas emellertid i högst betydande grad genom den av beredningen lanserade principen att inskrivning i förening med god tro leder till att ett förvärv blir bestående. Denna princip är dock i sin tur försedd med vissa inskränkningar. Förslaget kompletteras med en princip om ersättning till godtroende förvärva-

 

     ¹ Ytterligare inlägg i ämnet inflyter i följande häfte av SvJT.                                     Red.

re, när förvärvet icke skall gälla, resp. till ägare som lider förlust i motsatt fall.
    I jordabalksutredningens förslag (SOU 1963:55) har ytterligare en ändring i förutsättningarna för ogiltighetsreglerna inträffat, i det att pantbreven utfärdas av inskrivningsdomaren. Ogiltighetsfallen bli nu följande:
    1. Ansökningen om pantbrev är ogiltig. Detta är dock enligt 22:4 st. 1 i princip irrelevant. Pantbrevet blir trots ansökningens ogiltighet i princip giltigt. Emellertid gäller enligt andra stycket i samma lagrum undantag för det fall att ansökningshandlingen är förfalskad eller behäftad med vissa andra grövre ogiltighetsanledningar.
    2. Pantbrevet är förfalskat. Såsom jordabalksutredningen framhåller, är detta en eventualitet med vilken man knappast har att räkna, ehuru den för fullständighetens skull upptages (motiven s. 396).
    3. Ägaren saknar rätt att förfoga över fastigheten eller hans förfoganderätt är inskränkt. Han är t. ex. försatt i konkurs eller behöver samtycke, resp. tillstånd för intecknande av fastigheten (22:4 st. 2).
    4. Ansökan om pantbrev har gjorts av annan än rätte ägaren. Här skiljes mellan två fall:
    a) Äganderätten till fastigheten förklaras tillkomma annan än den som gjort ansökningen om pantbrev. Pantbrevet blir likväl i princip giltigt under förutsättning av god tro hos förste panthavaren eller senare innehavare (22:2). Undantag härifrån gäller dock enligt 22:3 för vissa fall.
    b) Pantbrev har utfärdats på ansökan av ägare, som redan överlåtit fastigheten (utan att förvärvaren sökt lagfart). Pantbrevet blir dock giltigt under förutsättning av god tro hos förste panthavaren eller senare innehavare (21:7). Fallet behandlas liksom ett fall i 21:6 under rubriken »företräde i rättsförvärv».
    Den av lagberedningen föreslagna ersättningsprincipen upptages även i jordabalksutredningens förslag.
    Den föreslagna regleringen är som synes ganska invecklad. Den medför, att ett i ett gravationsbevis upptaget pantbrev någon gång kan bli förklarat ogiltigt på grund av förhållanden som icke komma till synes i grundboken och därför icke heller anmärkts i beviset. I stor utsträckning bli vissa subjektiva omständigheter (god eller ond tro) avgörande för frågan om ett pantbrevs giltighet. Även andra omständigheter måste dock komma med i spelet och föranleda svårlösta tillämpningsfrågor.
    Enligt ordalydelsen av det föreslagna stadgandet i 8:7 (jfr 22:4 st. 2) skall t. ex. ett pantbrev, som utfärdas medan fastighetsägaren är i konkurs, ovillkorligen bli ogiltigt, och detta skall antecknas i grundboken, när förhållandet styrkes. Skall tillämpning härav ske även om konkursen avslutats utan att fastigheten blivit såld?^1a Enligt 22:4 st. 2 är vidare ett pantbrev ovillkorligen ogiltigt, om det upprät-

 

     ^1a Jfr Panträtten i den nya jordabalken s. 69. Där berördes bland ogiltighetsfallen endast konkursfallet. Det är emellertid lämpligt att placera in detta i ett större sammanhang. 

24—643004. Svensk Juristtidning 1964

tats på grund av en förfalskad ansökan. Detta kan te sig plausibelt nog. Men tänker man sig in i de praktiska situationer som kunna tänkas förekomma, blir bilden en annan. Vilket är väl det fall, där man närmast har att räkna med att en namnteckning på en ansökan om pantbrev förfalskas? Det är förmodligen det, att en gift man sköter sin hustrus fastighet — utan behörighet att ta ut pantbrev — och behöver pengar för något ändamål som han inte vill avslöja för henne. Han förfalskar då hennes namn, får ut ett pantbrev och belånar detta i hopp att kunna reda upp saken innan det nytillkomna pantbrevet observeras av ägarinnan. (Fallet förekommer.) Antag nu att bubblan spricker och hon löser in lånet. Om hon sedan belånar pantbrevet på nytt skall hon väl icke kunna få det förklarat ogiltigt. Men hur skall läget bedömas t. ex. om hon med vetskap om förfalskningen fortsätter att betala räntor? Vilket beteende från hennes sida skall medföra att hon (i strid med lagens ord) skall förlora möjligheten att göra förfalskningen gällande? Skall en förfalskning kunna göras gällande av en ny ägare till fastigheten, som fått avräkna den på sin köpeskilling? Skall det kunna ske efter hur lång tid som helst?
    På detta sätt kan man fortsätta att spekulera. Det är uppenbart, att det måste kunna uppstå en hel del situationer, då det skulle leda till stötande resultat att tillämpa lagen efter dess ordalydelse. Men avgränsningen av dessa fall måste föranleda mycken tveksamhet. Fallen måste bli sällsynta, och än sällsyntare måste de fall bli, vilka föranleda en rättegång, som föres upp till högsta instans. Någon vägledande praxis kan därför inte på mycket lång tid komma till stånd. Hela ogiltighetsområdet kommer därför att präglas av en viss brist på klarhet och exakthet.
    Man kan emellertid ifrågasätta, om det överhuvudtaget finns skäl att bibehålla några ogiltighetsfall alls. Vad det gäller är ju att bestämma vilka konsekvenser det skall ha att ett pantbrev blivit utfärdat, trots att det förelåg vissa brister i underlaget för åtgärden. Förutsättningarna för regleringen av denna fråga äro enligt jordabalksutredningens förslag helt andra än enligt inteckningsförordningen. 1. Pantbrevet utfärdas av inskrivningsdomaren, ej av den enskilde fastighetsägaren. 2. Pantbrevet har icke längre den dubbla funktionen att representera både en personlig fordran och en betalningsrätt i fastigheten. Frånkännes innehavaren betalningsrätt i fastigheten, behöver han alltså icke disponera pantbrevet för att kunna göra gällande en personlig fordran. 3. Ersättningsprincipen har kommit till: det är tydligen av underordnad betydelse om ersättning skall utgå till en godtroende innehavare av ett pantbrev eller till en fastighetsägare.
    När inskrivningsdomaren skall utfärda ett pantbrev, kan han endast göra summarisk utredning angående förutsättningarna för åtgärden. Bevittningen å ansökningshandlingen får tjäna som garanti för att ansökningen verkligen är gjord av ägaren. Lagfartsförhållandet får tjäna som legitimation för sökanden, ehuru det alltid är tänkbart att hans fång är behäftat med något fel, resp. att han redan överlåtit fastigheten till annan person, vilken ännu icke sökt lagfart. Ett

och annat felslag måste därför inträffa. Men man behöver icke låta ett sådant inverka på pantbrevets giltighet. Tillkomsten av ett pantbrev innebär blott att en del av fastighetens värde mobiliseras genom en åtgärd av inskrivningsdomaren. Man kan därför mycket väl låta åtgärden bestå, oavsett om en brist i förutsättningarna för densamma kan påvisas. Det är med andra ord möjligt att göra pantbrevets giltighet absolut.
    Införes en sådan princip, försvinna ogiltighetsfrågorna. I stället får man efter allmänna civilrättsliga grunder avgöra, vem pantbrevet skall tillkomma. (För fastighetsägaren kan det icke spela någon roll om han får föra en talan om bättre rätt till ett pantbrev i stället fören talan om ogiltigförklarande.) Har ett pantbrev utfärdats på ansökan av någon, som sedermera förlorat fastigheten på grund av en klandertalan, bör pantbrevet förklaras tillhöra den som vunnit äganderättsprocessen. Om den som sålt en fastighet sedermera utan köparens samtycke tar ut ett pantbrev i den, får pantbrevet anses tillhöra köparen. (Denne bör ju vid slutlikviden alltid kräva att få se ett färskt gravationsbevis, varför han inte riskerar förlust, i varje fall ej om han inte dröjer med att söka lagfart.) Har ett pantbrev upprättats på grund av en förfalskad ansökan, tillkommer pantbrevet fastighetensägare. Var fastighetsägaren i konkurs när pantbrevet upprättades, hör det till konkursboets egendom o. s. v. Har ett på oriktigt sätt tillkommet pantbrev belånats, äro reglerna om godtrosförvärv att beakta.
    De mer eller mindre svårbedömda rättsfrågor, som kunna uppstå när man har ogiltighetsreglerna, elimineras delvis om pantbrevets giltighet blir absolut. I den mån de finns kvar, komma de upp i en bättre form. Frågan blir icke under vilka omständigheter man i strid med lagens ord skall förklara ett med vissa brister i underlaget behäftat pantbrev för giltigt. I stället blir det blott att tillämpa allmänna grundsatser om äganderätten till pantbrev och om godtrosförvärv av panträtt i sådana. Ersättningsreglerna kunna lika väl lämpas efter ett sådant system som efter ogiltighetssystemet.²
    Med en sådan ordning uppnår man en högst betydande förenkling av lagtexten, vilket är en icke föraktlig vinst, särskilt när det gäller ett så omfattande och svårt lagkomplex som den nya jordabalken.³ Man vinner också att en viss osäkerhet i omsättningen avlägsnas.

 

     ² Här har man ett exempel på vikten av att panträtten genomtänkes på nytt, när pantbreven skola utfärdas av inskrivningsdomaren.
     ³ Påpekas må här, att 22:4 st. 1 i förslaget erhållit en ologisk utformning. Där säges: »Mot panträtt må ej åberopas att pantbrevet är ogiltigt eller eljest ej må göras gällande mot fastighetens ägare.» För att något argument skall kunna göras gällande »mot panträtten» måste panträtten förutsättas bestå. Vad som skall kunna göras gällande mot panträtten är att pantbrevet är ogiltigt. Alltså bygger stadgandet på den förutsättningen att panträtten består, trots att pantbrevet är ogiltigt. Samtidigt är meningen med stadgandet att säga, att pantbrevet skall bli bestående, trots ogiltigheten av pantbrevet. Vad som skall utsägas är att pantbrevet i princip skall anses giltigt, oavsett om brister i förutsättningarna för utfärdandet förelegat.

Gravationsbeviset kommer ovillkorligen att lämna fullt korrekt upplysning om hur fastigheten är belastad. Ett i gravationsbevis upptaget pantbrev blir nämligen alltid gällande den dag beviset utfärdas. Inga förhållanden, som ej redovisas i grundboken, kunna föranleda någonting annat.
    Tilläggas bör, att en handling för att vara ett pantbrev måste ha upprättats av inskrivningsdomaren. En handling av likartat utseende, som upprättats av annan person, är icke något pantbrev i lagens bemärkelse. Det behöver därför icke särskilt stadgas, att en sådan handling icke skall anses giltig som pantbrev. Man har ej ansett det behövligt att stadga t. ex. att en förfalskad riksbankssedel icke skall gälla.

Flera pantbrev med samma rätt?
I Panträtten i den nya jordabalken framkastades mot slutet (s. 87 f) den tanken, att man icke skulle tillåta att flera pantbrev, som intecknas samma dag, få samma förmånsrätt. De skulle alltså ovillkorligen placeras i en viss ordningsföljd. Anledningen till detta förslag är attdet synes mig olämpligt att ha flera pantbrev med samma förmånsrätt. Det skulle bidra till reda och klarhet, om man visste att pantbrev alltid gälla med förmånsrätt efter varandra, aldrig vid sidan av varandra. Om en sökande försummar att begära, att flera samma dagsökta inteckningar skola gå med förmånsrätt efter varandra i vissordning, beror detta i de flesta fall på okunnighet eller förbiseende, vilket ofta, men kanske ej alltid, rättas till efter ett påpekande från inskrivningsdomarens expedition. Något behov av att kunna ha flera pantbrev med samma rätt föreligger icke, såvitt jag kan se. Det lämnades dock öppet, om det kunde finnas några för mig okända förhållanden, som kunde motivera att den nuvarande regeln bibehölles.
    Rec. anmärker nu härtill, att jag skulle bortse från den »intressemotsättning av vitalaste slag», som kan råda mellan olika sökande (s. 187). Vilken intressemotsättning kan väl avses härmed? Enligt det nya systemet är det alltid fastighetsägaren som är sökande (8:1), även om någon annan lämnar in ansökningshandlingen.⁴ För att en

 

     ⁴ Att avfatta vissa stadganden i jordabalken med hänsyftning på det fall att annan än fastighetsägaren lämnar in ansökningshandlingen är enligt min mening onödigt. Beträffande 8:4 se s. 85 f, beträffande 21 kap. se ovan om ogiltighetsfrågorna. — Vad rec. anför s. 187 angående återkallelse av ansökan om pantbrev (8:4 st. 3) innebär att han är ense med mig såtillvida, att en ansökan alltid måste vara oåterkallelig, sedan inskrivningsdagens expeditionstid gått förbi. Att en ansökan om panträtt icke kan återkallas innan den »gjorts», vilket alltid anses ske å inskrivningsdag (oavsett om handlingen lämnats in tidigare), är också klart. Den skillnad, som göres i 8:4 st. 3 mellan återkalleliga och oåterkalleliga ansökningar om pantbrev skulle alltså betyda, att man under expeditionstidens förlopp kan återkalla vissa, men icke alla samma dag gjorda ansökningar. Jag måste ifrågasätta, om en sådan distinktion är påkallad. Det bör väl kunna stadgas generellt, att gjord ansökan icke får återkallas. — En annan fråga uppkommer, därest fastighetsägaren eller annan lämnat in en ansökan om pantbrev före inskrivningsdagen men fastighetsägaren sedermera (innan inskrivningsdagen inträtt) anmäler till expeditionen att han »återkallar» sin ansökan. Detta är icke i

intressemotsättning skall kunna uppstå mellan några andra personer måste förutsättas 1) att fastighetsägaren lämnat undertecknade ansökningsblanketter till två eller flera personer; 2) att han av dem skaffat sig pengar mot dessa blanketter, varvid de räknat med att få ut pantbrev med viss förmånsrätt i fastigheten; 3) att han icke förvar och en av dessa personer omtalat, att han lämnat ut undertecknade blanketter även till annan eller andra personer. Det måste alltså förutsättas ett bedrägligt förfarande från fastighetsägarens sida, i det att han fört långivarna bakom ljuset angående den blivande förmånsrätten. Men icke skall man väl utforma pantreglerna på denna punkt i syfte att skapa rättvisa mellan personer som låtit lura sig på detta sätt.⁵
    För övrigt må påpekas, att med förslagets regler ett svåröverskådligt panträttsförhållande uppstår, om en fastighetsägare samma dag lämnar in två eller flera olika ansökningar om pantbrev, var och en avseende flera pantbrev att sättas i ordning efter varandra. Han gör t. ex. två skilda ansökningar om tre pantbrev, och i båda ansökningarna begär han att pantbreven skola placeras i ordningsföljden 1, 2, 3. Fallet är säkerligen mycket opraktiskt. Men det synes mig avgjort olämpligt att överhuvudtaget tillåta uppkomsten av ett sådant panträttsförhållande, som inträder om båda ansökningarna bifallas. (Enligt 26:8 behöver icke av beslutet framgå, att pantbreven nr 2 skola gå efter båda ettorna och pantbreven nr 3 dessutom efter båda tvåorna.)

Nyfastställelse
I syfte att underlätta upprensningen av äldre, oklara inteckningsförhållanden, som uppkommit särskilt genom relaxationer utan förbehåll samt genom expropriationer, föreslås i Panträtten i den nya jordabalken (s. 77 ff) införande av ett institut »nyfastställelse», innebä-

 

teknisk mening ett återkallande av en panträttsansökan, efter någon ansökan, enligt det nyss sagda, ännu icke är »gjord». Vad fastighetsägaren gör är att han säger till, att han inte vill göra någon ansökan om pantbrev. Den fråga som då föreligger för inskrivningsdomaren är den, huruvida någon ansökan skall anses vara rätteligen gjord. Eftersom 8:4 st. 3 förutsätter, att en ansökan blivit i lagens mening »gjord», träffas fallet icke av denna bestämmelse, ehuru väl det varit avsett att så skulle ske. Om det anses behövligt att binda en fastighetsägare i förhållande till en prospektiv långivare redan i och med det att han överlämnar en undertecknad ansökan om pantbrev till denne, borde det ske genom en fullt tydlig civilrättslig bestämmelse och icke genom en kombination av ett civilrättsligt stadgande, som ingenting säger i frågan, och en administrativ bestämmelse.
     ⁵ Den nuvarande regeln att flera samma dag sökta inteckningar få samma förmånsrätt har säkerligen icke tillkommit med särskild syftning på dylika bedrägliga förfaranden. Den har naturligt framvuxit ur den grundläggande tanken att det är borgenärer som söka inteckning för sina fordringar. Det äldre betraktelsesättet hade en viss motsvarighet i lagberedningens förslag, i det att en borgenär där tänktes göra ansökan om panträtt på grund av fastighetsägarens utfästelse av panträtt. Men denna utfästelse av panträtt har ju fallit bort i jordabalksutredningens förslag. — Här har man ytterligare ett exempel på vikten av att panträtten genomtänkes på nytt, när pantbreven skola utfärdas av inskrivningsdomaren.

rande något mer än blott utbyte av en inteckningshandling mot ett pantbrev. I inteckningens ställe utfärdas ett pantbrev; detta intecknas med samma effekt som om en vanlig ansökan om pantbrev gjorts— dock med en viktig skillnad: pantbrevet erhåller samma plats i förmånsrättsordningen som inteckningen hade. Har t. ex. en gammal inteckning om 10 000 kr. genom relaxation utan förbehåll kommit att bli gällande för blott 4 000 kr., så utfärdas vid utbytet ett pantbrev om 4 000, gällande i den egendom som motsvarar den använda fastighetsbeteckningen den dag utbytet sker. Detsamma skulle ske om en inteckning på motsvarande sätt reducerats genom en expropriation som icke föranlett någon anteckning om vad som utfallit på inteckningen. Pantbrevet kommer att exakt uttrycka för hur mycket det gäller; och för att konstatera, i vilken egendom det gäller, behöver man icke gå tillbaka längre än till dagen för nyfastställelsen.
    Rec. anför nu att detta institut skulle vara ganska likt det »stämpelrättsliga» utbytesinstitut, som jordabalksutredningen föreslår (s. 326 f). Så förhåller det sig dock icke. Utredningens förslag rör icke vid de civilrättsliga reglerna. Det innebär endast, att ett utbyte blir stämpelfritt när det göres i den formen att en inteckning dödas och motsvarande pantbrev utfärdas. Pantbrevet får då förmånsrätt från den dag det utfärdas.
    Såsom beröres i min bok, kan man naturligtvis använda denna utväg i syfte att sanera äldre inteckningsförhållanden. Men det är en utväg som kan vara synnerligen besvärlig och kanske oframkomlig. För att det nya pantbrevet skall få den plats i förmånsrättsordningen som inteckningen hade, fordras nämligen antingen att även efterföljande inteckningar/pantbrev dödas samt fastställas på nytt i samma ordningsföljd eller att de postponeras i förhållande till det nytillkomna pantbrevet. Mitt förslag avser att man skall kunna undvika denna omgång med de hinder den kan medföra. Man skall kunna få pantbrevet s. a. s. insatt på den gamla inteckningens plats. I vissa fall kommer nyfastställelsen att förutsätta samtycke av efterföljande rättsägare. Deras inteckningar/pantbrev behöva dock varken dödas och fastställas på nytt eller postponeras, varför hela förfarandet blir betydligt enklare. I vissa fall behövs intet samtycke av efterföljande rättsägare. Vidare märkes följande. Det finns många fall, då en intecknings värde på grund av förefintliga anteckningar är svårbedömbart, ehuru inteckningen i själva verket icke blivit på något sätt »skadad». Det är av stort intresse att utan större besvär kunna få sådana inteckningshandlingar utbytta mot pantbrev, som icke föranleda någon tvekan.

Panträtt för ogulden köpeskilling
Förvånande nog har inte blott lagberedningen utan även jordabalksutredningen bibehållit ett rudimentärt institut »panträtt för ogulden köpeskilling», ehuru detta alls inte passar in i det nya systemet. Institutet förutsätter nämligen, att inteckning beviljas till säkerhet för en fordran. Enligt jordabalksutredningens förslag finns inte ens nå-

gon »utfästelse av panträtt», vari ett samband kunde komma till uttryck. Det enda möjliga sättet att etablera något slags samband mellan ett pantbrev och en fordran på köpeskilling för fastigheten blir då det, att fastighetsägaren vid ansökan om panträtt uppger, att pantbrevet är avsett att läggas som säkerhet för sökandens skuld i anledning av köp av fastigheten. Att ett sådant pantbrev skulle tillerkännas förmånsrätt framför ett annat pantbrev, som samme fastighetsägare söker samma dag, är oformligt och innebär en onödig belastning av regelsystemet. Det är därför angeläget eliminera institutet ur den nya jordabalken.
    Häremot anför rec. (s. 185) att institutet skulle behövas för den händelse en fastighetsaffär skall avslutas mycket snabbt och säljaren icke innehar några pantbrev, som han kan behålla som dellikvid.⁶ Vad som avses är tydligen den situationen att en fastighetsaffär utan nödig förberedelse från säljarens sida skall göras upp under tiden torsdag—tisdag. Inte ens för denna (kanske något ovanliga) situation behövs dock regeln att ett pantbrev, som uppges skola tjäna som säkerhet för ogulden köpeskilling, skall få en särskild förmånsrättsställning. Den enklaste och säkraste utvägen för säljaren blir underalla omständigheter att han betingar sig att få på sin egen lagfart ta ut erforderliga pantbrev. Detta kan han göra när onsdagen är inne. Därvid bör blott ordnas så, att köparen icke kan söka lagfart den dagen. Man väntar alltså någon eller några dagar med att lämna honom köpebrevet (vilket eventuellt under dessa dagar kan deponeras hos en pålitlig tredje man). Det kan inte invändas, att köparen nödvändigtvis kan behöva söka lagfart redan på onsdagen för att då kunna ta ut pantbrev. Han kan erhålla pantbrev genom säljarens försorg. Det går att göra upp om att säljaren för köparens räkning skall ta ut pantbrev med viss förmånsrättsställning utöver det eller de pantbrev han behöver själv.⁷
    I boken framhålles (s. 80 ff) angelägenheten av att det gamla besvärliga institutet inteckning för ogulden köpeskilling icke tillåtes efterverka på det sättet, att vissa pantbrev utfärdas med anteckning om att de avse ogulden köpeskilling (kanske för köp som ligga decennier tillbaka i tiden).⁸ Man skulle icke kunna bedöma sådana pant-

 

     ⁶ Detta resonemang är en efterhandskonstruktion. I lagberedningens förslag motiveras institutet med ett rättviseresonemang som är ohållbart. Se Panträtten i den nya jordabalken s. 46 f.
     ⁷ Obegripligt är det när rec. säger (s. 185), att det sätt att ordna kreditfrågan, som jag förordar, icke skulle innebära någon garanti för att säljaren för sina pantbrev får prioritet framför köparens borgenärer, även om han gör ansökan om pantbrev den första möjliga inskrivningsdagen. Säljaren skall ju ta ut pantbrev, innan köparen satts i tillfälle att söka lagfart. Det finns alltså ingen som helst möjlighet för att något pantbrev, som utfärdas på ansökan av köparen, skall kunna komma före de pantbrev som säljaren förskaffar sig för att ha som säkerhet för en krediterad del av köpeskillingen.
     ⁸ Enligt jordabalksutredningens förslag skulle rentav under en tioårig övergångstid inteckning för ogulden köpeskilling i anledning av ett före balkens ikraftträdande avslutat köp meddelas enligt nuvarande regler om inteckning. Jfr Panträtten i den nya jordabalken s. 83.

brevs förmånsrättsläge blott på grund av tidsförhållandet (och inteckningsbeslutets innehåll) utan måste även undersöka, om de kunna gå före inteckningar som sökts samtidigt eller tidigare. Förhandenvaron av sådana pantbrev föranleda också att det förmånsrättsläge som tillkommer vissa andra pantbrev/inteckningar blir svårbestämbart. För oöverskådlig framtid skulle alltså en rest av de komplikationer som inteckningarna för ogulden köpeskilling nu medföra bevaras. Man måste då alltid se upp med om det kan finnas några pantbrev som uppges representera ogulden köpeskilling och därför orsaka oreda i förmånsrättsordningen. Undersökningarna vålla i förekommande fall besvär och leda dessutom icke till något fullt säkert resultat, eftersom det alltid står öppet för prövning i framtida rättegång, om en inteckning skall anses representera ogulden köpeskilling eller icke.
    Man kan dock ganska lätt undvika all denna efterverkan av det gamla institutet. Vid utbyte av en köpeskillingsinteckning mot pantbrev förses pantbrevet med anteckning att det skall gälla med viss bestämd förmånsrätt. Begäres anteckning om att en »anonym» köpeskillingsinteckning skall anses avse ogulden köpeskilling, göres obligatoriskt utbyte av inteckningsreversen mot pantbrev, varvid förfares på nu angivet sätt. Begäres fastställande av inteckning för ogulden köpeskilling på grund av köp före balkens ikraftträdande, utfärdas ett pantbrev med förklaring om förmånsrättsläget. I en del fall förutsättes ett kommunikationsförfarande för att ärendet skall kunna genomföras. I sista hand (säkerligen ytterst sällan) måste göras en hänvisning till rättegång.
    Rec. finner (s. 187) denna sistnämnda eventualitet »uppseendeväckande», eftersom det inte är säkert att någon av de tvistande parterna skulle behöva bli nödlidande vid en kommande exekutiv auktion. Det är väl dock parternas sak att själva avgöra, om de anse frågan om respektive inteckningars plats i förmånsrättsordningen vara så viktig att en rättegång är påkallad. För övrigt finns ju enligt förslaget (26:4) liksom enligt inteckningsförordningen fall, då hänvisning till rättegång måste ske innan ett inteckningsärende avgöres.
    Vidare anför rec. att mitt förslag skulle strida mot nuvarande syn på inskrivningsväsendet, i det att inskrivningsdomaren skulle ha att uttala sig »om de i lag angivna rättsverkningarna av vissa beslut». Här föreligger en förväxling mellan två olika saker. Förslaget innebär icke att inskrivningsdomaren skulle uttala sig om »rättsverkningarna av vissa angivna beslut» utan att hans uttalande tillerkändes någon bindande karaktär. Det innebär tvärtom att hans beslut om en inskrivningsåtgärd tillägges viss relevans — om så erfordras efter ett kommunikationsförfarande. Såsom säges i boken (s. 81) skulle sålunda ett utbyte av en köpeskillingsrevers mot pantbrev ske i form av nyfastställelse, varvid pantbrevet förses med en anteckning om att det skall gälla med förmånsrätt från viss dag. Anteckningen är icke avsedd vara blott en upplysning om vilket läge köpeskillingsinteckningen hade i förhållande till andra inskrivningar — en upplysning som

kunde visa sig vara felaktig. Jag instämmer alldeles i att det vore olämpligt att ålägga inskrivningsdomaren en sådan uppgift. Min tanke är att anteckningen skall innefatta en förklaring som bestämmer pantbrevets läge. Nyfastställelsen klipper av möjligheten till framtida rättegång om denna fråga. På motsvarande sätt skulle i de båda andra fallen anteckningen innefatta ett definitivt bestämmande av pantbrevets läge, efter det att intressenterna haft tillfälle att yttra sig i ärendet. En sådan ordning måste enligt min mening vara att föredra framför att man på vissa pantbrev antecknar en oförbindande upplysning om att de avse ogulden köpeskilling, vilket medför att förmånsrättsläget icke utan vidare är klart. En sådan eftersläpning av det äldre systemet, vilken skulle innebära en avsevärd belastning av inskrivningsväsendet, är onödig.

Karl Olivecrona