SVENSK RÄTTSPRAXIS

 

CIVIL- OCH STRAFFPROCESSRÄTT 1958—1962¹

 

AV PROFESSOR LARS WELAMSON

 

I. DOMSTOLSVÄSENDET

Underrätts domförhet. Mål om brott, varå icke kan följa straffarbete eller avsättning, hade i NJA 1960 s. 608 handlagts av underrätt med tre i nämnden, oaktat underrätten enligt 4:3 SL bestämde gemensamt straff av straffarbete för det åtalade brottet och annan brottslighet, över vilken förut blivit dömt. Denna tillämpning av 1:5 st. 2 och 1:12 st. 2 RB överensstämmer med vad i 4:4 st. 2 p. 3 SL stadgas därom, att vid avgörande av fråga om förening av straff enligt detta lagrum underrätt alltid är domför med tre i nämnden. Att den av HD befunnits riktig framgår därav, att HD på klagan av den tilltalade med yrkande om straffnedsättning och villkorlig dom ej beviljade prövningstillstånd. Såsom i en till referatet fogad not framhålles, hade nämligen HD, därest vid tillståndsprövningen ansetts att underrätten ej varit domför, skolat meddela prövningstillstånd för fortsatt handläggning av frågan om undanröjande av de i målet meddelade domarna. (Jfr 51:26 st. 1, 55:15 st. 2 och 59:1 p. 2 RB.) — Att annan handläggning av tvistigt ärende angående förordnande av god man för omyndigförklarad än som avses i 3 och 4 §§ lagen om handläggning av domstolsärenden skett utan medverkan av nämnd har i NJA 1958 C 376 föranlett undanröjande och återförvisning.

 

    Domare. Domares åtgärd att till vederbörande åklagare översända akten i ett av honom avgjort mål för de åtgärder åklagaren kunde vilja företaga i fråga om undersökning angående osanna vittnesutsagor har ansetts utgöra en omständighet ägnad att rubba förtroendet för hans opartiskhet i en mot vittne i målet sedermera anhängiggjord rättegång om ansvar för mened och förty göra honom jävig att handlägga sistnämnda rättegång. SvJT 1960 rf s. 56. — I NJA 1960 s. 186 har domare (hovrättsassessor och t.f. revisionssekreterare) ansetts med tillämpning av 25:4 SL och 51 a § arbetsordningen för rikets hovrätter förfallen till ansvar för tjänstefel genom att han under flera år genom upprättande av koncept och utkast till rättegångs-

 

     ¹ Närmast föregående översikt återfinnes i SvJT 1959 s. 225 ff. Föreliggande översikt är upprättad efter väsentligen samma principer som den närmast föregående, ehuru vissa skiljaktigheter betingas av rättsfallsmaterialets sammansättning. Litteraturhänvisningarna avse i allmänhet endast ställen, där respektive rättsfall kommenterats. Hänvisningar till EKELÖF, Rättegång I—III avse, där annat icke utsäges, andra upplagan. 

26— 643004. Svensk Juristtidning 1964

skrifter och genom annan juridisk rådgivning i betydande omfattning och delvis mot ersättning lämnat biträde i rättsliga angelägenheter. Se härtill närmare STRAHL i SvJT 1964 s. 95 f.

 

    Åklagare. Se nedan under IV C, Behörighet att fullfölja talan till HD.

 

    Vite. Beslut vid tilltalads utevaro från huvudförhandling att utdöma honom förelagt vite har undanröjts, då målet utan hinder av den tilltalades utevaro företagits till handläggning, resulterande i beslut om sinnesundersökning och vilandeförklaring i avbidan på utlåtande över undersökningen. NJA 1959 C 1084. — Se även rättsfall anmärkta nedan under II C, Laga förfall, och under IV A, Rätt till fullföljd.

 

II. RÄTTEGÅNGEN I ALLMÄNHET

A. Rättegången i tvistemål

 

    Svensk domstols behörighet. I AD 1958 nr 7 förelåg spörsmål om skyldighet för främmande stat att svara vid arbetsdomstolen i mål angående föreningsrättskränkning. Det besvarades nekande. — Se vidare nedan under Lokal kompetens och Talerätt.

 

    Allmän domstol och administrativ myndighet. I mål angående vårdslöshet i trafik förpliktades föraren av en kronan tillhörig bil att till X utgiva ersättning för bl. a. förlorad arbetsförtjänst. Vid utanordnande av denna ersättning verkställde kronan med tillämpning av 7 § UppbF avdrag för gäldande av preliminär A-skatt och inbetalade för X:s räkning det innehållna beloppet till uppbördsmyndighet. Efter stämning å kronan yrkade X, som påstod att kronan icke ägt verkställa nämnda avdrag, åläggande för kronan att till X utgiva mot avdraget svarande belopp. Denna talan har ansetts icke kunna prövas avallmän domstol. NJA 1960 s. 180. — Allmän domstol ansågs däremot behörig att pröva anspråk på utfående av prishöjningsavgift enligt KK 23 maj 1952 (nr 250) om prishöjningsavgift på brödsäd. SvJT 1958 rf s. 74. — I NJA 1960 s. 63 hade kommunal befattningshavare (baderska vid kommunalt badhus), som avskedats i strid mot det å tjänsten tillämpliga tjänstereglementet, yrkat förpliktande för kommunen att återinsätta henne i tjänsten. Yrkandet ansågs kunna upptagas till prövning av domstol.

 

    Andra spörsmål angående domstols behörighet. — Interimistiskt förordnande om umgängesrätt med barn har i SvJT 1958 rf s. 19 ansetts kunna meddelas i mål om äktenskapsskillnad. — Förbud för makar att besöka varandra ansågs i NJA 1958 s. 564 ej kunna meddelas i särskild rättegång efter dom å hemskillnad. Angående betydelsen, för spörsmål om arbetsdomstolens behörighet, av bestämmelser i kollektivavtal rö-

rande förhandlingsordning och preskription, se AD 1958 nr 23 II (jfr SCHMIDT, Kollektiv arbetsrätt, 4 uppl. s. 112), 1958 nr 26 (jfr SCHMIDT, a. a. s. 183), 1958 nr 30, 1959 nr 20, 1961 nr 18, 1961 nr 36 (jfr SCHMIDT, a. a. s. 182) och 1962 nr 37. — Här må ock anmärkas AD 1960 nr 37. — Se vidare rättsfall anmärkta nedan under VII.

 

    Domstolarnas inbördes kompetens. Allmän domstol och specialdomstol. Sedan enligt vägrättskontrakt ägaren av en fastighet till vägdistrikt upplåtit för omläggning av en väg erforderlig mark på villkor bl. a. att han skulle såsom ersättning erhålla viss mark av en intilliggande fastighet, yrkade — efter stämning å kronan — vid ÄgodR senare ägare av först berörda fastighet, att kontraktet måtte på den grund att en däri angiven förutsättning för upplåtelsen icke uppfyllts förklaras ogiltigt, i vad detsamma avsåge ersättning för den i anspråk tagna marken (samt att kronan måtte förpliktas utgiva annan ersättning för denna mark). Det självständiga yrkandet om ogiltigförklaring av kontraktet, i vad avsåge ersättning för den i anspråktagna marken, ansågs icke tillhöra ÄgodR:s prövning. Denna domstol befanns däremot oförhindrad att vid prövning av yrkandet om ersättning för i anspråk tagen mark i sina domskäl ingå i bedömande, huruvida käranden vore bunden av den genom kontraktet ingångna överenskommelsen om sådan ersättning. NJA 1960 s. 59. — Skadeståndstalan — utan att åtal väckts — mot den som genom viss åtgärdmed dammbyggnad försvårat vattnets avrinning på den grund att åtgärden inneburit egenmäktigt förfarande eller skadegörelse ansågs i SvJT 1958 rf s. 15 skola handläggas såsom vattenmål. Angående spörsmål om behörighet för arbetsdomstolen eller allmän domstol, se NJA 1959 s. 522 (jfr SCHMIDT, a. a. s. 60 f.), AD 1958 nr 1, 1958 nr 2, 1958 nr 23, 1958 nr 26 (jfr SCHMIDT, a. a. s. 60 och s. 280), 1959 nr 24 (jfr SCHMIDT, a. a. s. 128), 1960 nr 4, 1960 nr 35, 1960 nr 38 (jfr SCHMIDT, a. a. s. 124 och s. 134), 1961 nr 1 (jfr SCHMIDT, a. a. s. 121), 1961 nr 9, 1962 nr 32 och 1962 nr 35.
    Lokal kompetens. I rättsfallet SvJT 1960 rf s. 2 ansågs forum enligt 69 § UL för tvist angående utmätning av fordran som icke grundas på löpande skuldebrev eller presentationspapper vara domstolen där secundogäldenären har sitt hemvist. Då rättsfallet närmast gäller tilllämpningen av utsökningsrättsliga regler, skall det här icke närmare kommenteras. Anmärkas må emellertid, att det indirekt berör frågan om räckvidden av lokaliseringsregeln i 10:3 st. 2 p. 2 RB, vilken upptagits till diskussion av SCHMELING i TSA 1960 s. 117 ff. Jfr även SOU 1961:53 s. 48. — Ett annat och mera betydelsefullt bidrag till tolkningen av 10:3 RB erbjuder rättsfallet NJA 1962 s. 354. HD fann här, att svensk domsrätt i mål om betalningsskyldighet mot en utomlands domicilierad utlänning kunde grundas på att den svenske käranden hade en ostridig — och förfallen — skuld till svaranden, vid det förhållandet att fog icke visats för påstående att käranden genom otillbörlig underlåtenhet att betala skulden velat tillskapa forum försvaranden i Sverige. Problemet har bl. a. behandlats av DENNEMARK,

Om svensk domstols behörighet i internationellt förmögenhetsrättsliga mål, s. 169 ff., vilken förfäktat en ståndpunkt överensstämmande med den av HD intagna. Det förefaller likväl finnas visst utrymme för tvivel, huruvida denna ståndpunkt är helt lycklig. Det allmänna förmögenhetsforum — som enligt vad Dennemark själv framhållit har påtagliga nackdelar, vilka göra det önskvärt att stadgandet härom såvitt möjligt får en något restriktiv tillämpning (a. a. s. 146 ff.) — har motiverats med synpunkten att här i riket befintlig egendom icke skall kunna undandragas från exekution.² (Detta skulle ju eljest i stor utsträckning bli fallet, eftersom utländska domar i allmänhet icke erkännas och verkställas i Sverige.) Nämnda synpunkt gör sig emellertid normalt knappast gällande, då egendomen utgöres av en den svenske borgenärens egen skuld, eftersom denne principiellt har möjlighet att åberopa sin fordran till kvittning mot skulden, såvida motparten försöker utverka en exekutionstitel.³ — Det berörda rättsfallet aktualiserade även spörsmål om derogation av svensk domsrätt. Det förhållandet, att derogationsklausul fanns intagen i orderbekräftelser beträffande skilda leveranser, som skett i anslutning till ett mellan parterna träffat huvudavtal — vilket däremot icke innehöll sådan klausul —ansågs icke förhindra upptagande av talan grundad på påstående ombrott mot huvudavtalet. — I NJA 1958 C 367 hade, sedan HovR funnit underrätten behörig att upptaga ett tvistemål, svaranden fullföljt talan mot beslutet under påstående att underrätten varit obehörig dels på grund av att svaranden hade hemvist utom dess domvärjo, dels ock på grund av omständighet som avses i 10:10 RB (det obligatoriska fastighetsforum). HD fann, att HovR:ns beslut väl lagligen icke finge överklagas i vad avsåge invändningen om forum domicilii, men att däremot hinder icke mött för svaranden att föra talan mot beslutet i det senare hänseendet. Detta ställningstagande synes innebära en högst överraskande rättstillämpning. Enligt 54:7 RB må talan mot HovR:s beslut, varigenom underrätten befunnits behörig upptaga mål, ej föras med mindre invändningen mot underrättens behörighet grundas på omständighet, som vid fullföljd högre rätt haft att självmant beakta. Vilka dessa omständigheter äro anges för tvistemålens del i 10:19 RB.⁴ Enligt detta stadgande må fråga om lägre rätts behörighet upptagas av högre rätt självmant endast om »tvisten är sådan att den skall upptagas av annan myndighet än domstol eller av särskild domstol eller omedelbart av högre rätt eller enligt lag eller författning skall omedelbart prövas av skiljemän». Jag har för min del föreställt mig, att regler om lokal behörighet för viss allmän underrätt aldrig äro hänförliga

 

     ² Se NJA II 1935 s. 544 och NJA II 1943 s. 99, jfr DENNEMARK, a. a. s. 145 f.
     ³ För fall där svenskens fordran är den större, skulle han visserligen kunna bli nödsakad att processa därom även utomlands för att erhålla överskjutande belopp. Härvidlag blir han emellertid icke bättre ställd om skulden anses domsrättsgrundande, såvitt domen — vilket vanligen är förhållandet— icke kan verkställas i svarandens hemland.
     ⁴ Jfr PLB i motiven till 54:7 RB, s. 549: »Undantaget från förbudet mot fullföljd ansluter sig till de i 10 kap. 19 § och 19 kap. 10 § givna bestämmelserna.»

till regler om »särskild domstol».⁵ EKELÖF, Rättegång II s. 46 f. (jfr s. 26 not 15), nämner f. ö. just forumregeln i 10:10 RB såsom exempel på en regel, vilken icke skall beaktas ex officio av högre rätt. — Eftersom frågan om svensk domsrätt icke omedelbart regleras av 10 kap. RB, får det däremot anses icke stridande mot 54:7 och 10:19 RB — och även i sak tillfredsställande — att invändning om att svensk domstol (med hänsyn till ordre public) ej vore behörig pröva mål mot här domicilierad flykting om underhållsbidrag till hans utomlands boende barn ansetts grundad å omständighet, som vid fullföljd högre rätt haft att självmant beakta, till följd varav talan mot hovrätts ogillande av invändningen befunnits av HD tillåten trots att HovR:n tillkännagivit att talan mot dess avgörande ej finge föras. (Isak hade emellertid invändningen ingen framgång.) NJA 1960 s. 755. Jfr DENNEMARK, Om svensk domstols behörighet i internationellt förmögenhetsrättliga mål s. 350 f., 357. — Jämlikt 8 § 2 st. 1 p. KF d. 31 dec. 1931 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap upptages yrkande, som efter dom å äktenskapsskillnad väckes angående vårdnad om barn, i den stat, där den, mot vilken talan riktas, har hemvist, även om yrkandet avser ändring av beslut, som meddelats i annan stat. Denna domsrättsregel ansågs i NJA 1962 s. 305 skola beaktas ex officio. — Se vidare angående svensk domsrätt i sjörättsmål NJA 1960 A 61 (jfr DENNEMARK, a. a. s. 179 ff., 357), i skillnadsmål SvJT 1958 rf s. 1 (jfr DENNEMARK, a. a. s. 135, 349) och SvJT 1960 rf s. 30 (jfr KARLGREN i SvJT 1961 s. 649) och i mål rörande hyra för fastighet i utlandet SvJT 1958 rf s. 13 (jfr DENNEMARK, a. a. s. 63, 211 ff., KARLGREN i SvJT 1961 s. 649 och HJERNER i SvJT 1963 s. 198). Se i detta sammanhang även SvJT 1958 rf s. 56 (jfr DENNEMARK, a. a. s. 146 med hänvisningar).

 

    Talerätt. Internationell anknytning har också ett i NJA 1962 s. 123 refererat fall, som närmast gäller ett spörsmål om talerätt. Barn, fött i äktenskap mellan italiensk man och italiensk kvinna hade — genom modern såsom ställföreträdare — instämt mannen, vilken var bosatt i Sverige och dåmera svensk medborgare, med yrkande att det måtte förklaras sakna äktenskaplig börd. Barnets talan avvisades, enär enligt italiensk lag rätten att väcka talan med sådant yrkande tillkommer allenast äkta mannen eller dennes arvingar, och, enligt vad som framhålles i referatrubriken, »oansett att parterna underkastat sig svensk rättsordning». Det citerade uttrycket kan måhända i och försig låta förmoda, att man ansett den italienska talerättsbestämmelsen tillämplig, oaktat svensk lag i övrigt vore att betrakta som lex causae.

 

     ⁵ Jfr PK III s. 28, som föreslog officialprövning av högre rätt endast för fall där — »målet icke bör här i riket upptagas eller det icke hör under allmän domstol eller det enligt lag eller särskild författning hör under skiljemäns prövning.»

Detta — som i och för sig förefaller vara en föga rimlig ståndpunkt— torde emellertid icke vara rättsfallets innebörd. I HR:ns beslut, som icke ändrades av HovR:n, vars beslut i sin tur fastställdes av HD, uttalas efter anmärkning om föräldrarnas och barnets medborgarskap: »Oansett att parterna önska i förevarande mål underkasta sig svensk rättsordning, skall vid angivna förhållanden barnets talan bedömas enligt italiensk lag». I betraktande härav måste rättsfallets innebörd antagas vara, att i förevarande fall parterna icke kunnat disponera över frågan om tillämplig lag och att frågan om talerätt ansetts vara att bedöma enligt samma lag som vore tillämplig på bördsfrågan i övrigt. Man synes också sakna anledning att generellt hänföra spörsmål om talerätt till sådana processuella frågor, som böra bedömas efter lex fori. Härvidlag må erinras om att i rättsfallet NJA 1930 s. 692 en preskriptionsfråga ansetts vara att bedöma enligt lex causae t. o. m. oavsett att bestämmelserna om. preskription enligt denna lag voro att hänföra till reglerna om rättegångsförfarandet. I det här aktuella fallet hade en i italiensk lag föreskriven frist för mannen att framställa yrkande om förklaring att barnet skulle frånkännas äktenskaplig börd blivit försutten. En tillämpning av svenska talerättsbestämmelser skulle tydligen ha lett till att nämnda preskriptionsbestämmelse på en omväg blivit satt ur funktion. — En annan inernationellträttslig talerättsfråga aktualiserades i NJA 1961 s. 145 av ett utav bulgariska staten framställt yrkande angående skyldighet att insätta visst belopp på svensk-bulgariskt clearingkonto. Rättsfallet, i vilket parterna å ömse sidor hänförde sig till utlåtanden av professorerna Eek och Jägerskiöld, utgör ett led i den omfattande Takvorian-tvisten. Det är tyvärr alltför komplicerat för att av utrymmesskäl kunna här närmare beröras. Se DENNEMARK, Om svensk domstolsbehörighet i internationellt förmögenhetsrättsliga mål s. 103 ff., 183 not 49 och HJERNER i SvJT 1963 s. 194 f. — Ägare till förkomna aktier har, oavsett att de uppgivits ha varit pantsatta när de förkommo, i NJA 1960 s. 163 funnits behörig att ansöka om deras dödande jämlikt 1927 års lag om dödande av förkommen handling. — Spörsmål om talerätt för dödsbo eller enskild dödsbodelägare, som tidigare vid flerfaldiga tillfällen vållat bekymmer i praxis, har under den aktuella perioden ställts på sin spets i bl. a. NJA 1961 s. 720. Sedan lagfart på grund av bouppteckning och testamente beviljats efterlevande make, anfördes domvillobesvär över beslutet härom av arvingar till den avlidne under påstående att genom testamentet erhållits allenast nyttjanderätt. Besvären ansågos kunna prövas utan hinder av att dödsboet avträtts till förvaltning av boutredningsman och ej blivit skiftat. Se angående förhållandet mellan dödsbo och enskilda dödsbodelägare vidare rättsfall anmärkta nedan under Processgemenskap och Intervention. — I SvJT 1960 rf s. 78 ansågs partsrederi äga talerätt (formell partsbehörighet) i visst fall. (Jfr EKELÖF, Rättegång II s. 52 not 7.) —I SvJT 1962 rf s. 8 hade ledamöter av stadsfullmäktige i stad begärt att RR:n måtte till prövning upptaga frågan om entledigande av en till överförmyndare i staden vald person. Sedan RR:n i anledning härav

meddelat beslut, enligt vilket skäl för entledigande icke ansågs för handen, överklagades beslutet av några av stadsfullmäktigeledamöterna. Mot en minoritet, vilken i en lång motivering åberopade bl. a. vissa uttalanden av lagberedningen angående rätt till talan och fullföljd i sådana förmynderskapsfrågor, där rättens ställning bestämmes av officialprincipen, fann sig HovR:ns majoritet utan varje motivering oförhindrad upptaga besvären till prövning. I en fotnot till referatet har emellertid återgivits de synpunkter, som enligt uppgift av referatlämnaren varit för majoriteten huvudsakligen vägledande. — I NJA 1948 s. 788 och 1952 s. 72 har HD i arvsskattemål vidtagit rättelse till förmån för klagande skattskyldig i hänseende som icke avsågs med dennes fullföljda talan, i förstnämnda fall i enlighet med erinran av advokatfiskalen. Enligt NJA 1962 s. 125 har HD emellertid icke varit beredd att taga steget att tillerkänna advokatfiskal rätt att anföra besvär till skattskyldigs förmån. Åtminstone de lege ferenda synes detta steg vara att förorda. — Spörsmål, huruvida överlåtelse av fastighet förhindrade överlåtaren att föra talan rörande ersättning för en av vägsamfällighet före överlåtelsen från fastigheten uttagen slagg, prövades och besvarades nekande i NJA 1959 s. 466, (refererat på annan fråga). — I NJA 1959 s. 81 fann HD, att i vattenmål (av aktuell beskaffenhet) kommun väl finge anses äga rätt att såväl vid vattendomstolen som i högre instans andraga vad kommunen för tillgodoseende av sina allmänna intressen aktade nödigt, men att det likväl icke kunde antagas, att i sådant mål behörighet att såsom part föra — och således även självständigt fullfölja — talan för det allmänna tillkommer annan än kammarkollegiet. — Sedan i ansökningsmål vattendomstol meddelat Stockholms stad tillstånd att anlägga en tunnel i Liljeholmsviken på sådant djup under vattenytan att det vid Hammarbyledens utförande fastställda bottendjupet i farleden bibehölles, vädjade Köpings stad mot domen under påstående att, enär mera djupgående fartyg ej kunde passera över tunneln, genom anläggningen förutsättningarna för att framdeles få till stånd trafik i Mälaren med sådana fartyg försämrades. Vad sålunda åberopats ansågs icke utgöra omständighet som berättigade till talan mot domen. NJA 1959 s. 540. Se till de båda sist anförda rättsfallen TSA 1961 s. 87 ff. — Angående fråga — i fall som avses uti 4 a och 4 b §§ 1948 års jordförvärvslag (motsvarande 11 och 12 §§ i 1955 års lag) — huruvida lantbruksnämnden ägde föra talan mot den för fastighets försäljning anordnade auktionen, respektive huruvida den av utmätningsman för fastighetens exekutiva försäljning verkställda värderingen kunde särskilt överklagas, se NJA 1959 s. 390 resp. NJA 1958 s. 558. — I NJA 1961 s. 444 ansågs lappby äga i vattenmål föra talan om ersättning för intrång i renskötsel. —Reglerna om skyldighet att till statsverket återgälda belopp, som utgivits i anledning av parts fria rättegång, ha givit upphov till ett flertal rättsfall, som till dels gälla skilda frågor men likväl ha sådant samband inbördes och med frågan om talerätt, att de lämpligen redovisas gemensamt i detta sammanhang. I NJA 1958 s. 87 klagade biträde enligt LFR över belopp som av HovR tillerkänts honom i ersättning.

Motparterna till den av klaganden biträdda parten, vilka förpliktats återgälda statsverket dess kostnader i anledning av den fria rättegången, ansågos — av tre ledamöter mot två i HD — vara att betrakta såsom klagandens motparter i besvärsmålet, till följd varav klaganden varit skyldig att nedsätta (icke blott fullföljdsavgift utan även) belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning. Med detta avgörande synes det svårt att förena ett i SvJT 1958 rf s. 34 refereratfall, vari HovR fann part, som förpliktats återgälda statsverket dess kostnad i anledning av motpartens fria rättegång, icke äga föra talan mot beslut, varigenom motpartens biträde enligt LFR tillerkänts ersättning. Antagandet att sistnämnda ståndpunkt icke skulle komma att stå sig i HD vinner ytterligare stöd av NJA 1962 s. 540, vari part ansågs äga föra talan om nedsättning av den ersättning, som av allmänna medel tillerkänts hans eget enligt LFR förordnade biträde. (I detta fall hade återbetalningsskyldighet icke ålagts motparten.) Medan motpart, som ålagts återgälda statsverkets kostnad, omedelbart beröres av frågan om ersättningens storlek, kan ju den part, som haft fri rättegång, beröras därav endast i det (i praktiken icke vanliga) fallet, att talan enligt 13 § LFR anställes med hänsyn till att partens ekonomiska ställning förbättrats. Att redan denna eventualitet givit honom talerätt synes dock icke orimligt. Vid första påseende kan man nu fråga sig, hur denna ståndpunkt i sin tur kan förlikas med NJA 1960 s. 144. Sedan underrätt i mål mellan A, kärande, och B, svarande, angående hyra meddelat dom, varigenom målet (efter förlikning) avskrivits från vidare handläggning samt B förpliktats att till statsverket återgälda dess kostnad i anledning av att A åtnjutit fri rättegång i målet, sökte B återställande av försutten tid för fullföljd av talan mot domen. I detta ärende ansågs (av fyra ledamöter mot en i HD) A icke vara B:s motpart och sålunda 58:6 st. 1 och 58:12 RB icke utgöra hinder mot att ansökningen bifölls utan att A erhållit tillfälle att avgiva förklaring. I betraktande av bl. a. att en ledamot av majoriteten deltog även i 1962 års avgörande har det förmodligen ansetts utslagsgivande, att i 1960 års fall risken för den part, som åtnjutit fri rättegång, att få vidkännas återbetalning var ännu mera avlägsen, eftersom den var beroende av både att den talan, till vars fullföljd motparten blev i ståndsatt genom återställande av försutten tid, bleve bifallen eller att ersättningen icke kunde uttagas av klaganden och att sedermera talan enligt 13 § LFR komme att anställas. Situationen blev sålunda ur förevarande synpunkt tämligen närbesläktad med 1962 års fall först i nästa skede, då B — som man får förmoda — fullföljde talan inom den återställda tiden. I enlighet med den i 1962 års fall intagna ståndpunkten borde tydligen A vid denna fullföljd betraktas såsom B:s motpart. Med den i 1960 års fall intagna ståndpunkten harmonierar f. ö. det förhållandet, att i NJA 1958 s. 87 endast de parter i huvudsaken, som ålagts återbetalningsskyldighet, synas ha betraktats såsom biträdets motparter, oaktat återbetalningsskyldighet i och för sig kunde tänkas komma att utkrävas av den part, som haft fri rättegång,

nämligen under förutsättning enligt 13 § LFR att ersättningen icke kunnat uttagas av de primärt återbetalningsskyldiga och att hans egen ekonomiska ställning förbättrats. — Se angående talerätt även NJA 1961 s. 246 och SvJT 1962 rf s. 1 (utsökningsmål), AD 1958 nr 23 (jfr SCHMIDT, Kollektiv arbetsrätt, 4 uppl. s. 50), 1958 nr 30 och 1958 nr 37 samt vidare nedan under IV A, Rätt till fullföljd.

 

    Processhabilitet. I NJA 1958 s. 264 hade — efter det att medling ägt rum — make väckt talan om hemskillnad under åberopande av 11:2 st. 2 GB. Enär andra maken befanns ha vid tidpunkten för medlingen på grund av sinnessjukdom saknat rättslig handlingsförmåga, blev talan avvisad. Eftersom det väl får antagas, att deltagande i medling är en angelägenhet av så personlig art, att det icke kan ske genom ställföreträdare, blir synbarligen konsekvensen, att hemskillnad enligt 11:2 GB överhuvud icke står till buds för den, vars make på grund av sinnessjukdom saknar rättslig handlingsförmåga. I och för sig synes emellertid detta vara en fullt acceptabel ståndpunkt, eftersom frågan om möjlighet att erhålla skillnad på grund av makes sinnessjukdom reglerats särskilt i 11:13 GB. Remarkabelt är däremot, att det av NJA 1962 C 404 att döma synes icke uteslutet, att en persons sinnessjukdom och därav följande bristande processhabilitet kan göra det omöjligt att överhuvud genomföra civilprocessuella och exekutiva åtgärder mot honom. Rättsfallet har — jämte ett annat fall som i det följande skall beröras — refererats och diskuterats av SUNDSTRÖM i SvJT 1963 s. 262 ff. Av utrymmesskäl må här hänvisas till Sundströms referat (a. a. s. 264 f.). Sundström vill för sin del se förklaringen till det märkliga resultatet, att käranden på grund avsvarandens sinnessjukdom icke kunde få en fråga om skyldighet för denne att utgiva tomträttsavgäld upptagen till prövning, i att man icke antagit kongruens mellan civilrättslig rättshandlingsförmåga och processhabilitet. Sundström menar, att en icke underårig person aldrig borde kunna frånkännas processhabilitet, med mindre han blivit omyndigförklarad. För min del tror jag emellertid knappast vare sig att s. a. s. felet ligger där Sundström vill placera det eller att lösningen är att söka efter de av Sundström angivna riktlinjerna. Låt oss — för att renodla problemställningen — antaga att en fullt frisk person hyrt en lägenhet och bebott den en tid. Sedermera blir han sinnessjuk och vägrar i detta tillstånd såväl att erlägga hyra som att avflytta. Enligt min mening vore det äventyrligt, om domstol i mål om hyresbetalning och vräkning skulle utan varje hänsynstagande till svarandens sinnessjukdom ha att endast konstatera, att svaranden ej vore omyndigförklarad, och därmed pröva målet utan att svarandens intressen företräddes av någon kapabel person. Från denna utgångspunkt förefaller det naturligt, att man borde söka tillse, att svaranden finge en ställföreträdare. Närmast till hands ligger då tanken på omyndigförklaring. Sådan kan emellertid icke ske av rätten ex officio utan endast på framställning av (behörig person eller) myndighet —i fallet överförmyndarnämnden i Stockholm. Om, såsom skedde i fal-

let, myndigheten icke vill göra bruk av sin initiativrätt, kommer man icke vidare på denna väg. Såvitt myndighetens inställning föranletts av uppfattningen, att svaranden vore processhabil, får det väl visserligen antagas, att den omprövar sin inställning efter det att talan avvisats på grund av svarandens bristande processhabilitet. Problemet ligger emellertid möjligen djupare än så. Det är mycket möjligt, att myndigheten resonerar — och att överförmyndarnämnden i fallet resonerat — på följande sätt. Denne man har, frånsett förevarande mål, inga angelägenheter som är mera komplicerade än att han kan sköta dem på ett ur sin egen synpunkt tillfredsställande sätt. Och att han icke må vara processhabil i detta mål kan icke lända honom till skada, eftersom det ju innebär, att han icke kan förpliktas till någonting, så länge ställföreträdare saknas. En omyndighetsförklaring skulle alltså icke fylla någon funktion för tillvaratagande av hans egna intressen. Och det är endast på denna grund som omyndigförklaringenligt lagens avfattning kan äga rum. Förhållandet synes härvidlag vara likartat beträffande förordnande av god man (som f. ö. kan ske ex officio men å andra sidan på grund av sjukdom endast då denna kan antagas vara övergående). Enligt min uppfattning pekar rättsfallet på en brist i lagstiftningen, bestående i att lagtexten icke synes medge förordnande av ställföreträdare för en sinnessjuk person i annan persons legitima intresse av att få ett anspråk mot den sinnessjuke upptaget till prövning.⁶ Naturligtvis måste det likväl antagas vara sällsynt, att en person, som är processinhabil i viss rättegång, befinnes i stånd att vårda sina övriga angelägenheter och därför med hänsyn härtill utan behov av förmyndare. Detta får väl förmodas vara anledningen till att det berörda, ur principiell synpunkt högst intressanta fallet redovisats endast i notisform. — Vare sig den person, vars processhabilitet kan ifrågasättas, har ställning av kärande eller av svarande, kan det bl. a. uppkomma problem om bevisbördan för processhabilitet. NJA 1959 s. 195 ger vid handen, att då en person, vars talan avvisats på grund av att han trots föreläggande icke styrkt sin behörighet att föra talan inför domstol, överklagar avvisningsbeslutet, han skall i besvärsmålet anses processhabil, så länge annat förhållande icke visats. (Jfr EKELÖF, Rättegång II s. 51 not 3.) Om bevisbördan för processhabilitet i huvudmålet har HD i detta rätts-

 

     ⁶ Även de lege lata synes det f. ö. något diskutabelt, huruvida svarandens bristande processhabilitet bör föranleda avvisning av målet. Såvitt en frist för talans väckande är aktuell, synes det föga rimligt att en kärande, som gjort vad på honom ankommer genom ansökan om stämning å den sinnessjuke i egenskap av hans motpart, skulle kunna lida rättsförlust, även om det sedermera skulle visa sig att ställföreträdare kan förordnas. Å andra sidan är det naturligtvis icke heller tillfredsställande, att ett mål på grund av omöjlighet att delge stämningsansökningen med behörig ställföreträdare skulle kunna bli liggande oavslutat för oöverskådlig tid. — I detta sammanhang må anmärkas, att i ett fall en persons egen ansökan att jämlikt 10:1 p. 4 FB bli omyndigförklarad avvisats av underrätt med motivering att vederbörande vore sinnessjuk och förty saknade rättshandlingsförmåga. (Beslut 14/2 1964 av Stockholms RR I avd. i mål F 34.) Med detta ställningstagande har jag svårt att förlika mig.

fall saknat anledning att omedelbart uttala sig. I ett av SUNDSTRÖM i SvJT 1963 s. 265 återgivet rättsfall, NJA 1962 C 922, har emellertid beslut av lägre instans att avvisa kärandens talan på grund av bristande processhabilitet av HD undanröjts med motivering, att det av föreliggande utredning icke kunde anses uppenbart, att käranden på grund av sin sinnesbeskaffenhet saknade processbehörighet i målet. Eftersom det icke förefaller antagligt att man skulle ställa lindrigare krav på bevisning om processinhabilitet för att en besvärstalan i habilitetsfrågan skall kunna avvisas än för att talan i huvudmålet skall kunna avvisas, bör förstnämnda rättsfall sannolikt icke tolkas e contrario. Det förefaller troligt, att i enlighet med sistnämnda avgörande kärandes påstående om sin processhabilitet skall i båda hänseendena tagas för gott, så länge dess oriktighet icke är uppenbar. (Enligt denna ståndpunkt skulle sålunda partens besvärstalan i 1959 års fall icke ha avvisats även om sannolikheten för processinhabilitet uppgått till den grad som normalt avses med uttrycket »visat» ehuru icke till den högre grad som principiellt anses motsvara rekvisitet »uppenbar».)— I praxis före RB:s ikraftträdande har antagits, att fullföljd av en processinhabil part icke kan ratihaberas av laga ställföreträdare (NJA 1934 s. 65). I doktrinen har av HASSLER⁷ och EKELÖF⁸ hävdats, att denna ståndpunkt icke borde upprätthållas. Nämnda åsikt har nu vunnit anslutning i SvJT 1960 rf s. 88, och man får hoppas att den kommer att stå sig också i HD, om frågan där ställes på sin spets. (Jfr härtill nedan under Processgemenskap. Se angående processhabilitet även NJA 1959 s. 230, anmärkt nedan under IV A, Rätt till fullföljd.

 

    Rättegångsombud. I NJA 1960 C 360 har HD vid bedömande av fråga om avvisning jämlikt 12:5 RB av ombud, som i åtskilliga hänseenden befanns icke ha fört partens talan i HovR:n på ett tillfredsställande sätt, tagit hänsyn till bl. a. att ombudet var partens make och fört partens talan även vid underrätten.

 

    Fastställelsetalan. I SvJT 1960 rf s. 83 hade en person, A, hos notarius publicus, B, deponerat visst belopp, som till honom av C erlagts såsom likvid för en skuld till D. Sedan B utbetalat medlen till D, yrkade E, som förmenade att B härigenom förfarit felaktigt, fastställelse av skyldighet för B att i skadestånd till honom utgiva det deponerade beloppet eller det mindre belopp E genom lagakraftvunnen dom kunde visa sig berättigad att utfå av D, jämte nödiga indrivningskostnader. E uppgav härvid obestritt att D vore insolvent. Då B bestred skadeståndsskyldighet, ansåg HovR:n i motsats till underrätten att förutsättningar för prövning av fastställelsetalan förelågo. — Se angåen-

 

     ⁷ HASSLER, Den nya rättegångsbalken I s. 186, Civilprocessrätt s. 124, Svensk Civilprocessrätt s. 92.
     ⁸ EKELÖF, Rättegång II första uppl. s. 292 f. (jfr andra uppl. s. 109.) Se vidare hänvisningar under referatrubriken till SvJT 1960 rf s. 88.

de fastställelsetalan vidare NJA 1960 s. 52 och NJA 1961 C 50 samt AD 1958 nr 23 (jfr SCHMIDT, Kollektiv arbetsrätt, 4 uppl. s. 61) och AD 1962 nr 14.

 

    Ändring eller justering av talan. Testamente klandrades av Z under påstående, att X vid testamentets upprättande ej var vid sunt och fullt förstånd. Sedan underrätten ogillat Z:s talan, gjorde denne, efter fullföljd till HovR:n, i andra hand gällande, att testamentet blivit av X genom handlingens sönderrivande återkallat. HovR:n, där motparten bestred att sistnämnda omständighet finge åberopas, fann hinder häremot icke möta. Mot HovR:ns dom, varigenom underrättens domslut fastställdes, fullföljde Z talan under åberopande jämväl av den först i HovR:n anförda omständigheten. HD prövade — ehuru motparten ej längre hade något att erinra mot åberopandet av denna omständighet— huruvida hinder häremot förelegat, och besvarade frågan nekande. NJA 1959 s. 658. Jfr EKELÖF, Rättegång II s. 142 och III s. 91 ff. med hänvisningar. Se angående rättsfallet vidare nedan under III, Bevisbördan. — I bolagsordning, som upptog visst förbehåll om lösningsrätt vid övergång av aktie, stadgades för sådant fall bl. a. att, om samtidigt flera aktier hembjödes till inlösen, aktierna skulle, så långt kunde ske, fördelas mellan dem, som ville lösa, i förhållande till deras aktieinnehav. Genom beslut vid två på varandra följande bolagsstämmor ändrades detta stadgande sålunda att, vid hembud av flera aktier, dessa skulle, så långt kunde ske, jämnt fördelas bland dem, som ville lösa. A och B, aktieägare i bolaget, yrkade i ansökan om stämning å detta, under åberopande av 133 § 1 mom. 1 st. ABL, att beslutet måtte upphävas, enär det rubbade rättsförhållandet mellan redan utgivna aktier och följaktligen, då ej samtliga aktieägare förenat sig om detsamma, icke tillkommit i laga ordning. Under målets förberedelse gjorde A och B i andra hand gällande, att beslutet uppenbarligen innebure fördel för de aktieägare, som röstat för beslutet, till nackdel för A och B samt därför borde upphävas såsom ogiltigt jämlikt 76 § 2 st. ABL. Sistnämnda yrkande ansågs icke innefatta ändring av talan i strid mot 13:3 RB. NJA 1960 s. 166. — I NJA 1961 s. 540 hade X ansökt om att hans hustru — liksom han själv aktieägare i bolag, som trätt i likvidation — måtte förordnas till god man enligt 153 § ABL. Sedan denna ansökan bifallits av underrätten, överklagades beslutet av makarna Y, som bl. a. yrkade att annan person måtte förordnas av HovR:n eller målet måtte återförvisas för förordnande av sådan. HovR:n, som fann X:s hustru icke böra förordnas, ansåg sig förhindrad upptaga makarna Y:s först i HovR:n framförda yrkande och lämnade förty X:s ansökan utan bifall. Makarna X besvärade sig över beslutet och yrkade därvid i andra hand, att annan god man måtte utses. HD, som i likhet med HovR:n fann X:s hustru icke böra förordnas, upptog sistnämnda yrkande och återförvisade ärendet till underrätten för utseende av annan person till god man. — Angående ändring av talan, se vidare NJA 1961 C 578 och SvJT 1961 rf s. 29, sistnämnda fall anmärkt nedan under IV A, Omfattningen av högre rätts prövning.

    Återkallelse av medgivande. I SvJT 1962 rf s. 37 hade frånskild make i enlighet med sitt medgivande av underrätt förpliktats utgiva underhållsbidrag med visst belopp till ett makarnas barn, varom vårdnaden tillerkänts andra maken. Vid fullföljd av talan yrkade den underhållspliktige i HovR:n nedsättning av underhållsbidraget i vad avsåge förfluten tid, under påstående att han i underrätten icke fått klart för sig att yrkandet i vissa delar gällde sådan tid. HovR:n fann medgivandet bindande, då klaganden i underrätten biträtts av advokat samt ej heller i övrigt någon omständighet förebragts, som kunde föranleda till annat. — NJA 1960 B 7 utgör däremot ett fall, där ett först i högre instans framställt bestridande tillerkänts relevans. — Se vidare SvJT 1961 rf s. 29, anmärkt nedan under IV A, Omfattningen av högre rätts prövning. Jfr EKELÖF, Rättegång IV s. 56 med hänvisningar.
    
   Talans väckande. I NJA 1959 s. 235 ansågs anspråk hos fiskevärderingsnämnd på ersättning för mistad fiskerätt kunna framställas genom telegram.
    
   Processgemenskap. I första upplagan av Rättegång II s. 380 har EKELÖF hävdat, att situationen, då flera ställföreträdare för en part företaga processhandlingar, som strida mot varandra, måste bedömas enligt 14:8 st. 2 RB, eftersom mer än en dom icke kan meddelas i målet. Detta skulle innebära bl. a., att om en av flera dödsbodelägare ensam fullföljer talan för dödsboets räkning, överklagandet skulle upptagas till prövning. I NJA 1959 s. 97 (jfr härtill BECKMAN, Svensk familjerättspraxis under C VIII B 2) och 1961 s. 384 blev emellertid fullföljd talan i dylikt fall avvisad. (I det senare av dessa fann dock en ledamot med hänsyn till den föreliggande situationen hinder icke möta mot prövning av den fullföljda talan.) HD:s avböjande av en analogisk tilllämpning av 14:8 st. 2 RB har möjligen influerats av den skillnad mellan flerpartsförhållande och kollektivt ställföreträdarskap, som består i att i förra fallet rättegångskostnadsansvar vid ogillat överklagande begränsas till den klagande parten, medan i det senare fallet kostnadsansvar vid prövning och ogillande av den fullföljda talan ju i princip skall drabba parten och normalt icke synes kunna åläggas enbart den klagande ställföreträdaren. (Jfr EKELÖF, Rättegång III s. 184 not 17.) — I konsekvens med den av HD sålunda intagna ståndpunkten står tydligen, att om samtliga delägare i ett dödsbo gemensamt fullföljt talan å dödsboets vägnar men en av dem senare återkallar ändringssökandet, återkallelsen enligt NJA 1962 C 26 icke kan betraktas såsom irrelevant. I denna situation ansåg emellertid HD dödsboet ha bort beredas tillfälle att genom åtgöranden i den ordning ÄB stadgar få avgjort, vilken ståndpunkt dödsboet skulle intaga i rättegången, samt att låta sig bli i densamma behörigen företrätt. Den delägare som önskar talans prövning skall alltså i en dylik situation ha möjlighet att begära förordnande av boutredningsman och söka förmå denne att upprätthålla talan. HD:s avgöranden i 1959 och 1961 års fall ge ingen antydan om att en motsvarande lösning skulle stå till buds där en av flera dödsbodelägare ensam fullföljt talan. I 1961 års fall var emellertid en ledamot beträffande motiveringen av skiljaktig mening och för-

klarade sig fästa avseende jämväl därå, att övriga dödsbodelägare tidigare i målet ådagalagt, att icke dödsboet såsom sådant hade något intresse av målets utgång. Möjligen får detta votum antagas implicera, att fullföljd av en bland flera ställföreträdare i och för sig skulle kunna ratihaberas av de övriga. Jfr vidare EKELÖF, Rättegång II, andra uppl.s. 197 f. (Jfr ock vad som anförts ovan under rubriken Processhabilitet i anslutning till SvJT 1960 rf s. 88.) Se angående NJA 1961 s. 384 vidare nedan under Intervention. Rörande förhållandet mellan dödsbo och enskilda dödsbodelägare, se ock NJA 1961 s 720, anmärkt ovan under Talerätt. — I SvJT 1961 rf s. 14 hade tvist uppkommit angående innebörden av en föreskrift i testamente, att viss kvarlåtenskap skulle delas lika mellan testators »syskonbarn». Vid testators frånfälle funnos åtta syskonbarn, som emellertid voro fördelade på fyra grenar, sålunda att i vardera av grenarna A och B fanns ett syskonbarn och i vardera av grenarna C och D funnos tre syskonbarn. C-grenen yrkade nu efter stämning å övriga syskonbarn att syskonbarnen måtte förklaras skola ärva lika efter huvudtalet (och sålunda få vardera 1/8). Käromålet medgavs — icke onaturligt — av D-grenen, medan A och B bestredo bifall under förmenande att varje gren borde ha lika lott (d. v. s. 1/4 till vardera A och B samt 1/12 till vartdera av övriga syskonbarn). Sedan käromålet bifallits i underrätten, fullföljdes talan av A och B. D-grenen ansökte nu hos HovR:n om att få intervenera i målet å C-grenens sida. A och B bestredo bifall till denna ansökan. HovR:n fann den omtvistade testamentsbestämmelsen vara av sådan art, att endast en dom kunde givas för alla som hade del i saken. Vid sådant förhållande måste enligt HovR:ns mening med hänsyn till D-grenens ställningstagande i målet A:s och B:s fullföljda talan anses riktad även mot D-grenen vilken sålunda vore att betrakta som vadesvarande. I doktrinen har antagits, att de fall, som avses i 14:8 st. 2 RB, där endast en dom kan givas för alla som ha del i saken, äro sådana, där motstridande domar i förhållande till skilda parter skulle föranleda ett rättsläge som icke går att realisera i praktiken, medan nämnda lagrum icke kan antagas ha till uppgift att förhindra att logiskt oförenliga men i praktiken samtidigt realiserbara domar kunna komma att meddelas.⁹ Såvitt jag kan förstå är det aktuella fallet av den sistnämnda typen.¹⁰ Jag har därför svårt att förlika mig med HovR:ns be-

 

     ⁹ Se EKELÖF, Rättegång II s. 194, WELAMSON, Domvillobesvär av tredje man s. 120 f. Jfr också SvJT 1949 s. 357.
     ¹⁰ Rättsförhållandets praktiska delbarhet må illustreras av följande. Antag att C-grenen för talan mot A och vinner. A för i sin tur talan mot D-grenen och vinner. B vinner mot både C-grenen och D-grenen. Hur skall nu arvet fördelas? Jo, B, som är fullständigt vinnande, skall ha 1/4 = 4/16. D-grenen är helt tappande och får nöja sig med samma kvotdel, alltså 4/16. C-grenen skall vidkännas minskning av sin yrkade lott (6/16) i förhållande till B men icke i förhållande till A. Den får alltså avstå hälften av vad som skulle ha blivit fallet om den förlorat mot båda och får därmed 5/16. A skall vidkännas minskning av sin yrkade lott (4/16) i förhållande till C men icke i förhållande till D. Han får alltså avstå hälften av vad som skulle ha blivit förhållandet om han förlorat mot båda och får sålunda 3/16. Det antagna utfallet av skilda processer synes kunna varieras hur som helst utan att det blir omöjligt att efter enahanda riktlinjer komma fram till en delning av kvarlåtenskapen, där delarna tillhopa bli 16/16.

dömande. (Jfr även EKELÖF, Rättegång II s. 194 not 109.) I och för sig ligger det visserligen något tilltalande i att söka förebygga, att det kan komma att meddelas domar mot skilda parter, som äro logiskt oförenliga och av vilka därför någon måste vara materiellt oriktig. Ett konsekvent genomförande av denna tanke skulle emellertid medföra vittgående ingrepp i RB:s regelsystem med tillbakasättande i gengäld av andra viktiga synpunkter. Det berörda rättsfallet är också kuriöst ur synpunkten, att D-grenen, som i underrätten intagit ställning av svarande, plötsligt i HovR:n fått se sig automatiskt förflyttad till samma sida som käranden-vadesvaranden. C-grenens åtgärd att stämma även D-grenen synes ha varit alldeles meningslös, eftersom mellan dessa grenar icke bestod någon intressemotsättning. Utifrån HovR:ns ståndpunkt skulle väl det riktiga ha varit att anse nödvändig processgemenskap föreligga mellan C-grenen och D-grenen. Enligt den här förfäktade ståndpunkten synes man däremot ha haft att helt bortse från förhållandet mellan dessa båda grenar. Processen synes i HovR:n ha bort fullföljas mellan övriga parter med D-grenen såsom intervenient, eftersom denna gren nu ansökte om intervention och hovrättsdomen otvivelaktigt kunde få bevisverkan med avseende på dess förhållande till A och B.

 

    Intervention. Utom i det närmast ovan berörda målet ha spörsmål om intervention aktualiserats i ett par fall. I NJA 1959 s. 12 hade begäran av offentlig försvarare för misstänkt om ersättning av allmänna medel avslagits, i vad den avsåg arbete och kostnader, som belöpte sig på tiden före hans förordnande. Sedan beslutet överklagats av såväl försvararen som den misstänkte, prövade HovR:n lagligt avvisa den sistnämndes talan. HD fann emellertid, att saken måste anses röra dennes rätt, i följd varav han jämlikt 14:9 RB ägde deltaga å försvararens sida, och att hans överklagande tillsammans med denne innebure ansökan om intervention. Frågan, huruvida den misstänkte haft ställning av ordinär eller självständig intervenient, synes icke ha ställts på sin spets i fallet. (Jfr dock OLIVECRONA, Rättegången i brottmål enligt RB, 2 uppl. s. 100.) Det senare alternativet synes emellertid vara det riktiga (jfr EKELÖF, Rättegång III s. 122 not 195), eftersom skyldigheten för den misstänkte — mot vilken förundersökningsledaren enligt beslut icke funnit tillräckliga skäl till åtal — att betala kostnaderna för försvaret var helt beroende av om dessa utginge av allmänna medel eller icke. —rättsfallet NJA 1961 s. 384 fullföljdes talan mot beslut om avhysning av dödsbo av en dödsbodelägare, icke blott å dödsboets vägnar (ur vilken synpunkt fallet behandlats ovan under Processgemenskap) utan även för egen del. I sistnämnda hänseende gjorde klaganden gällande att han, som bodde i lägenheten, förvärvat en självständig hyresrätt till densamma. HD fann emellertid, att dödsbodelägaren, även om han skulle vara innehavare av en gentemot hyresvärden gällande hyresrätt till lägenheten, icke i sådan egenskap ägt fullfölja talan mot det gentemot dödsboet riktade avhysningsutslaget. Samma ståndpunkt i principfrågan om rätt till självständig intervention i mål mellan hyresvärd och hyresgäst för tredje man, som förmenar sig ha

erhållit en självständig hyresrätt, hade tidigare uttryckts av en minoritet i HD i NJA 1960 s. 408. (Jfr härtill EKELÖF, Rättegång II s. 206, IIIs. 122 med not 178.) Ehuru i detta fall tredje mans besvär faktiskt upptogos till prövning av majoriteten, torde anledning saknas till antagande, att denna i nämnda principfråga varit av annan mening. Sedan tredje man — som gjorde gällande att han förvärvat en självständig hyresrätt innan kontraktet uppsagts hos hyresgästen — tillåtits intervenera av Öex, som ogillade ansökningen, och hyresvärden fullföljt talan, uttalade nämligen HovR:n i beslut om avhysning av hyresgästen, att fog saknades för antagande, att dennes hyresrätt upphört före den tidpunkt, till vilken han uppsagts. HD-majoriteten fann HovR:ns utslag böra så förstås, att HovR:n prövat och underkänt tredje mans påstående om en självständig hyresrätt, och ansåg med hänsyn härtill utslaget vara verkställbart mot denne. Det förefaller åtminstone möjligt, att meningsskiljaktigheten i HD väsentligen hänfört sig till frågan, om vid bedömande av hovrättsutslagets rättsliga betydelse avgörande vikt borde tillmätas det förhållandet, att motiveringen innebar ett ställningstagande till tredje mans anspråk, eller den omständigheten, att slutet innehöll en förpliktelse för allenast hyresgästen.

 

    Säkerhetsåtgärder. I SvJT 1962 rf s. 27 uppkom fråga om tillämpning av 15:3 RB i mål om bättre rätt till fyra fastigheter mellan ett bolag och ett dödsbo. Bolaget, som hade ensamt besittningen till tre av fastigheterna och till den fjärde av dem jämte en arrendator, vilken efter upplåtelse av bolaget brukade inägomarken till denna, hade yrkat att dödsboet måtte vid vite förbjudas att bruka eller annorledes råda över fastigheterna. HovR:n fann, med hänsyn till angivna besittningsförhållanden, att — för den händelse dödsboet utan bolagets medgivande skulle i något avseende taga någon av fastigheterna i bruk — ett dylikt förfarande måste anses innefatta sådan besittningsrubbning som i lag är belagd med straff. Vid sådant förhållande befanns vitesförbud icke lagligen kunna meddelas, och då HovR:n icke fann annan i 15:3 RB avsedd åtgärd erforderlig för säkerställande av bolagets rätt, blev bolagets yrkande ogillat. En minoritet om två ledamöter var skiljaktig ifråga om motiveringen i så måtto, att de funno åtgärd enligt 15:3 RB icke lagligen kunna beviljas i samband med talan avseende allenast fastställelse av att bolaget vore framför dödsboet ägare till ifrågavarande fastigheter. (Jfr EKELÖF, Rättegång III s. 23.) — Se även SvJT 1958 rf s. 56 och 1960 rf s. 39 samt nedan under B, Säkerhetsåtgärder.

 

    Omröstning. För ett bolags räkning hade en åkare med sin lastbil forslat virke till en av bolaget anordnad avläggsplats å isen på Luleälv. Därvid hade isen brustit och bilen sjunkit. Sedan mål om skadeståndsskyldighet gentemot bolaget fullföljts till HD, uppstod meningsskiljaktighet, huruvida bolaget vore att anse såsom vållande till skadan eller om det på annan grund än vållande ådragit sig ansvarighet för denna. Med fyra ledamöter mot en ansåg HD särskilda omröstningar böra anställas om dessa alternativa grunder. NJA 1961 s. 523. Dissi-

denten, JustR Riben, har utvecklat sin mening i ett långt och intressant yttrande med bl. a. granskning av tidigare omröstningspraxis. Det förefaller dock tvivelaktigt, om de därvid anförda skäl, som skulle motivera en särställning i omröstningshänseende av fall, där strikt ansvar utan åberopande av lagbestämmelser göres gällande såsom alternativ till culpaansvar, äro fullt bärande.

 

    Grundvalen för domstols avgörande. Preskription — enligt 1862 årsförordning — av statsverkets anspråk på gåvoskatt (I) och arvsskatt (II) har i NJA 1962 s. 343 ansetts böra av beskattningsmyndigheten självmant beaktas. Det förhållandet, att skattskyldig inbetalat skattebeloppet ansågs icke betaga honom möjlighet att åberopa preskriptionen. Jfr SvJT 1959 rf s. 55 anmärkt nedan under II C, Rättegångshinder.

 

    Mellandom. I ett mål mot kronan om skadestånd för förlust av ordinarie arbetsinkomst förelåg mellan parterna tvist rörande grunderna för beräkningen av denna beträffande skilda tidrymder. På begäran av parterna, som förklarade sig icke vara beredda att yttra sig om riktigheten i och för sig av varandras beräkningar rörande den ordinarie arbetsinkomst käranden skulle anses ha förlorat, meddelade underrätten mellandom angående nyss nämnda beräkningsgrunder. HovR:n fann emellertid, att de frågor, som varit föremål för prövning i domen, lagligen icke kunnat upptagas till behandling annat än i samband med prövning i hela dess vidd av kärandens talan, såvitt avsåge ersättning för förlust av ordinarie arbetsinkomst. SvJT 1962 rf s. 56. Avgörandet ligger i linje med den mot en extensiv eller analogisk tillämpning av 17:5 RB principiellt avvisande ståndpunkt, varom talats i föregående rättsfallsöversikt.¹¹ — Bestämmelsen i 17:5 st. 2 RB att i fall, som där avses, mellandom mot kärandens bestridande må meddelas allenast på grund av synnerliga skäl belyses av NJA 1958 s. 109. — I mål angående ansökan av stad om tillstånd att, för tillgodoseende av dennas behov av vatten, bortleda dylikt från en viss sjö har på framställning av staden vattendomstol, jämte deldom rörande företagets tillåtlighet, meddelat mellandom avseende fråga, huruvida fastigheter inom sjöns nederbördsområde besvärades av servitut till skydd mot förorening av vattnet i sjön, varefter vattenöverdomstolen ej funnit skäl att göra ändring i vattendomstolens dom beträffande denna fråga. Enär talan icke vid vattendomstolen väckts om fastställelse huruvida servitutet bestode eller icke bestode, har HD ansett mellandom ej kunna givas enligt 17:5 st. 1 RB. Vidare har, då de av stadens motparter, som ej kommit tillstädes vid vattendomstolens huvudförhandling, icke, såvitt handlingarna visade, blivit i den för kallelsen till parterna stadgade ordningen underrättade om stadens begäran om mellandom, sådan dom funnits ej heller kunna meddelas enligt 2 st. av samma § eller grunderna för detta lagrum. NJA 1961 s. 395. — I det ovan under ru-

 

     ¹¹ Se SvJT 1959 s. 232.

 

27 — 643004. Svensk Juristtidning 1964

briken Fastställelsetalan anmärkta fallet NJA 1961 C 50 beröres i förbigående ytterligare en fråga om mellandom.

 

    Stadfästelse av förlikning. Frågan, huruvida underhållsbidrag skulle anses bestämt genom dom eller genom avtal, som uppkommit i flera i föregående översikt anmärkta fall,¹² har också under den aktuella perioden aktualiserats i ett par fall. I både SvJT 1960 rf s. 63 och NJA 1962 s. 438 fördes sålunda mot frånskild make talan om höjning av underhållsbidrag, som utdömts i äktenskapsskillnadsmålet i enlighet med dennes medgivande. Underhållsbidraget ansågs i båda fallen ha bestämts genom avtal, såvitt anginge frågan om tillämplighet av 7:7 st.1 FB. — Genom olika avtal hade ett bolag förvärvat vattenrätter och därvid åtagit sig att från planerad vattenkraftanläggning (Järpströmmen) leverera elektrisk kraft. Sedan genom dom, som vunnit laga kraft, tillstånd lämnats till vattenkraftanläggningen, yrkade bolaget vid vattendomstolen — där mål om oavgjorda frågor med avseende å anläggningen alltjämt var anhängigt — att vattendomstolen måtte fastställa samtliga de leveranser av ersättningskraft, varom avtal träffats vid förvärvet av vattenrätterna. Yrkandet avvisades. NJA 1960 s. 488. Den för vattenrättsliga förhållanden specifika problematiken belyses ingående bl. a. av utlåtanden, som i målet avgivits av professorerna Hassler och Olivecrona.

 

    Res judicata. Genom bodelning i anledning av boskillnad tillskiftades hustrun aktier i visst bolag. I tvist mellan bolaget och hustrun förklarades denna av HD enligt NJA 1954 s. 473 skyldig att hos bolagets styrelse hembjuda aktierna till inlösen. Sedermera väckte mannen talan mot hustrun om återgång av bodelningen under påstående att en förutsättning för att hustrun därvid tillskiftats aktierna varit, att hembudsskyldighet icke förelåge. Till gemensam handläggning med detta mål instämde bolaget båda makarna med yrkande om förklaring, att en återgång av bodelningen icke kunde påverka hembudsskyldigheten och bolagets lösningsrätt. Bolaget gjorde vidare gällande, att hinder mötte mot prövning av återgångsyrkandet, enär genom HD:s omförmälda dom blivit rättskraftigt avgjort, att hustrun vore hembudsskyldig samt bolaget förklarat sig vilja lösa aktierna. Nämnda påstående om res judicata lämnades av HD utan avseende i NJA 1958 s. 282. Det synes också otvivelaktigt, att avgörandet av tvisten mellan hustrun och bolaget i enlighet med principen om rättskraftens begränsning till parterna icke kunnat prejudicera mannens eventuella rätt till aktierna. — Medan sålunda nyss anmärkta rättsfall illustrerar huvudprincipen om rättskraftens begränsning i subjektivt hänseende, belyses rättskraftens principiella begränsning till den aktuella rättsföljden instruktivt av NJA 1961 s. 230. Vid kollision mellan två motorcyklar, den ena förd av A och den andra av B, hade båda förarna skadats. I mål, vari allmän åklagare yrkade ansvar å A

 

     ¹² Se SvJT 1959 s. 232.

för vårdslöshet i trafik samt B såsom målsägande förde talan mot A om skadestånd, blev A genom dom, som vann laga kraft, dömd till ansvar och förpliktad att till B utgiva ojämkat skadestånd. I senare rättegång yrkade A förpliktande för B att såsom medvållande ersätta A för dennes skador. Enär frågan om skadeståndsskyldighet icke genom den lagakraftvunna domen blivit rättskraftigt avgjord i vidare mån än att A förpliktats att till B utgiva visst skadestånd, ansågs hinder icke möta mot att upptaga A:s talan till prövning. — I SvJT 1961 rf s. 53 hade genom skiljedom köpare av gods berättigats häva köpet och återfå köpeskillingen mot återställande av godset. Sedermera instämdes köparen av säljaren under påstående att godset vanvårdats av köparen och med yrkande om skadestånd, alternativt förklaring att köparen gått förlustig sin hävningsrätt. Sistnämnda alternativa yrkande avvisades, men skadeståndsyrkandet upptogs till prövning. Också detta bedömande synes väl förenligt med principen om rättskraftens begränsning till den i målet yrkade rättsföljden. (Jfr EKELÖF, Rättegång II s. 175 med not 35, III s. 87 med not 49.) — I NJA 1960 s. 334 hade i lagakraftvunnet förrättningsutlåtande enligt lagen om enskilda vägar angivits, att kostnaden för förrättningen skulle med visst procenttal påföras bl. a. viss fastighet med X såsom uppgiven ägare, varjämte särskilda kostnadsbelopp — utan utsättande av fastigheternas beteckningar — påförts de såsom fastighetsägare upptagna personerna, däribland X. På ansökan av X om återställande av försutten tid för fullföljd, varvid upplystes att X vid tiden för förrättningen ej längre var ägare till fastigheten, fann HD att innebörden av utlåtandet måste vara att angivna betalningsförpliktelser åvilade fastigheternas ägare och att under sådana förhållanden förrättningen icke kunde anses röra X:s rätt. — Se angående res judicata även NJA 1958 C 718 och rättsfall anmärkta hos EKELÖF, Rättegång III s. 105 not 116. — I detta sammanhang må anmärkas fallet NJA 1961 s. 782, avseende fråga om rättelse i fastighetsbok. Se även ovan under Intervention och under Ändring eller justering av talan. — Angående stadfästelse av utländsk dom å äktenskapsskillnad, se SvJT 1958 rf s. 38 och därtill KARLGREN i SvJT 1961 s. 648 f.

 

    Rättegångskostnad. I SvJT 1962 rf s. 73 hade en person, med förmälan att oenighet uppstått mellan honom och andra samägare till viss fastighet rörande fastighetens förvaltning, ansökt om förordnande jämlikt 6 och 8 §§ samäganderättslagen att fastigheten skulle utbjudas å offentlig auktion och god man förordnas att ombesörja auktionen. Övriga delägare motsatte sig försäljning. Sedan en omfattande skriftväxling ägt rum, avgjorde HR:n saken efter förhandling. Då ansökningen därvid helt bifölls, ansågs sökanden av HovR:n — i motsats till HR:n, som med hänsyn till ärendets beskaffenhet kvittade rättegångskostnaderna — berättigad att av motparterna erhålla gottgörelse för sina rättegångskostnader. Det synes tillfredsställande att man sålunda utnyttjat den möjlighet, som 11 § lagen om handläggning av domstolsärenden i och för sig erbjuder, att tillämpa regeln i

18:1 RB om kostnadsersättning åt vinnande part, då i domstolsärende rått en verklig intressemotsättning mellan enskilda parter. — Liksom i domstolsärenden kan det ligga nära till hands att slentrianmässigt kvitta rättegångskostnaderna i mål angående rättsförhållande, som enligt lag ej må bestämmas annorledes än genom dom (18:2 RB). Såsom framgår av förarbetena är emellertid kvittningsmöjligheten här avsedd såsom ett undantag närmast med tanke på fall, där någon egentlig tvist icke rått mellan parterna. NJA 1961 s. 631 ger också exempel på att huvudregeln i 18:1 RB tillämpats i vårdnadsmål, ehuru sådana mål i och för sig äro av den i 18:2 RB avsedda beskaffenheten. Ett exempel på fall, där omständigheterna i tvistigt vårdnadsmål ansetts berättiga utnyttjande av kvittningsmöjligheten i 18:2 RB, är däremot NJA 1962 C 225. Jfr EKELÖF, Rättegång III s. 176, som finner det riktigt, att kostnadsersättning utdömes då mannens talan om äktenskapsskillnad bifalles på grund av hustruns otrohet och den förre i anledning härav tillerkännes vårdnaden om makarnas barn, men också att kostnaderna kvittas då tvist om vårdnaden enbart hänfört sig till frågan om vad som är bäst för barnet — Sedan utomäktenskapligt barn, H, genom sin moder och barnavårdsmannen, till HR instämt K, med yrkande att denne måtte förklaras vara hans fader, vidgick under målets förberedelse modern, att hon under konceptionstiden haft samlag även med annan. Enligt utlåtande över härefter verkställd blodundersökning ansågs uppenbart, att K icke var H:s fader. Med anledning härav återkallades H:s talan, varpå HR:n avskrev målet. HD fann väl den omständigheten, att återkallelsen föranletts av upplysning om förhållande, som parten icke före rättegången bort känna till, kunna utgöra ett skäl för att jämlikt grunderna för 18:3 st. 2 RB göra avsteg från huvudregeln i 18:5 st. 2 RB, att part som återkallar sin talan skall ersätta motparten hans rättegångskostnad. Med hänsyn till att det för modern måste redan vid målets anhängiggörande ha framstått såsom ovisst, huruvida K vore fader till barnet, ansågs emellertid det förhållandet, att upplysning om blodgruppsegenskaperna vunnits först under rättegången, icke i och för sig föranleda avsteg från nyssnämnda huvudregel. Ej heller i övrigt ansågs omständigheterna vara sådana att denna regel borde frångås. NJA 1962 s. 658. (Jfr JO 1960 s. 101.) EKELÖF, Rättegång III s. 162, ställer sig kritisk till avgörandet. — Angående 18:3, 5 och 6 RB se även AD 1960 nr 9.
    Spörsmål om tillämpning av 18:4 RB ha aktualiserats i en rad fall. Av dessa ha NJA 1958 s. 314, 1958 s. 603 och 1959 s. 209 behandlats av EKELÖF (Fördelning av rättegångskostnaderna enligt RB 18:4, Rättsvetenskapliga studier ägnade minnet av Phillips Hult, s. 110 ff.), till vars framställning må hänvisas härvidlag och överhuvud beträffande problem rörande tillämpning av 18:4 RB.¹³ I NJA 1959 s. 688 förpliktade RR Trafikförsäkringsföreningen att till K utgiva skadestånd i anledning av trafikolycka, beräknat till lägre belopp än det fordrade

 

     ¹³ Se även EKELÖF, Rättegång III s. 172 ff. och HASSLER i SvJT 1961 s. 417 ff.

och på grund av medvållande från K:s sida jämkat till två tredjedelar. Föreningen klagade i HovR:n och yrkade — under godtagande av RR:ns uppskattning av skadan — att bli helt befriad från skadeståndsskyldighet. HovR:n jämkade skadeståndet ytterligare till en tredjedel. K ansågs berättigad till full ersättning för sin underrättskostnad och till jämkad ersättning för hovrättskostnad. — Under referatrubriken till nämnda fall ha anförts bl. a. NJA 1958 s. 239 och 1958 A 58, vartill i noter upplysts, att i dessa fall — båda rörande skadestånd i trafikmål, som på grund av kärandens medvållande jämkats, i det förra fallet till 1/3 och i det senare fallet till 1/2 — käranden tillerkänts full ersättning för sina rättegångskostnader i samtliga instanser. — Rörande rättegångskostnader, då i skadeståndsmål talan fullföljes å ömse sidor och jämkat skadestånd utdömes, se NJA 1962 s. 660. (Se angående detta fall vidare nedan under IV A, Omfattningen av högre rätts prövning.) — I NJA 1960 s. 177 hade i mål angående vårdslöshet i trafik underrätt förpliktat A att till B utgiva skadestånd, därvid ersättningen på grund av medvållande från B:s sida jämkades och viss post skattades till lägre belopp än det fordrade. B — ensam — klagade i HovR:n med yrkande om helt bifall till sin skadeståndstalan. B tillerkändes, oaktat vadetalan icke till någon del vann bifall, av HovR:n ersättning för sin hovrättskostnad. Efter fullföljd i kostnadsfrågan blev emellertid i stället motparten av HD tillerkänd ersättning för sin hovrättskostnad. (Jfr OLIVECRONA, Rättegången i brottmål enligt RB, 2 uppl. s. 352 f.) — I NJA 1961 s. 7 hade dödsbo krävt en person på betalning för en av denne accepterad växel å 1 000 kr, som överlämnats till den sedermera avlidne. Svaranden, som bestred kravet på grund av att vederbörande erhållit full gottgörelse för sin fordran, förpliktades betala 150 kr, medan resterande belopp befanns ha återbetalats dels genom en kontantlikvid å 700 kr dels ock genom en till 150 kr värderad ren. HD:s majoritet förordnade om kvittning av rättegångskostnaderna, medan en minoritet om två ledamöter tillerkände dödsboet jämkad kostnadsersättning. Samtliga i avgörandet deltagande ledamöter förenade sig emellertid om följande intressanta principmotivering: »I fall som det föreliggande, där talan avseende förpliktande att gälda visst belopp, efter framställd invändning om att vederbörande erhållit full gottgörelse för sin fordran, delvis bifallits, är det i 18 kap. 4 § 2 st. RB meddelade stadgandet icke så att förstå, att den del vari talan bifallits och den vari talan ogillats borde vid stadgandets tillämpning i allmänhet uppfattas som två skilda mål, vilket ej sällan komme att medföra, att den som fått sitt krav delvis bifallet likväl skulle åläggas att ersätta någon del av motpartens rättegångskostnader. Dylikt åläggande bör förekomma endast under helt säregna omständigheter. Fastmera bör den part, vars talan till en del vunnit bifall, i regel tillerkännas ersättning för sina kostnader, allt efter omständigheterna till fullo eller med ett jämkat belopp, dock att i enlighet med vad i nämnda stadgande föreskrives även kvittning av kostnaderna må ifrågakomma.» Det citerade uttalandet synes näppeligen höjt över diskussion. Denna åsikt, liksom vissa andra synpunkter på tillämpningen

av 18: 4 RB, har jag utvecklat i en uppsats i Festskrift för Karl Olivecrona.
    Spörsmål huruvida 18:7 RB borde tillämpas på rättegångsombud ha aktualiserats i NJA 1958 C 300 och NJA 1961 s. 157. Sistnämnda fall är av intresse bl. a. genom uttalande av HD, enligt vilket domstol, varest fråga uppkommer, huruvida ombud bör åläggas ersätta rättegångskostnad, bör höra ombudet över den tilltänkta åtgärden. —Bland ersättningsgilla kostnader omnämnas i 18:8 RB endast kostnader för talans förberedande och utförande. Härtill har EKELÖF, Rättegång III s. 156, uttalat, att i ett kravmål icke utdömes någon ersättning för de indrivningskostnader, som borgenären åsamkat sig före rättegången. I anslutning till att Ekelöf för egen del ifrågasätter lämpligheten härav framhålles emellertid i en not — med hänvisning till SvJT 1958 rf s. 65, vari gäldenär ålades ersätta borgenärs inkassokostnad — att i den mån en gäldenär är civilrättsligt ansvarig för inkassokostnad, borgenären kan inräkna denna i det belopp, för vilket han yrkar betalning i stämningsansökningen. Frånsett den rent tekniska skillnaden med avseende å anspråkets framställande är emellertid det väsentliga just under vilka omständigheter en gäldenär är civilrättsligt ansvarig för inkassokostnad. I det anmärkta rättsfallet synes icke ha förelegat några speciella omständigheter härvidlag. Det vill sålunda förefalla som om HovR:n räknat med en allmän princip om skyldighet för gäldenär att gälda inkassokostnader, som föranletts av hans betalningsförsummelse. I och för sig synes en dylik princip väl motiverad. Med hänsyn till frågans stora praktiska betydelse kan man endast beklaga att den icke synes ha ställts på sin spets i HD.—Angående fråga om aktiebolags rättegångskostnad i mål, där bolagets talan förts av advokat i egenskap av ställföreträdare för bolaget, se TSA 1961 s. 382 ff. — I SvJT 1962 rf s. 50 fann HovR — i enlighet med yttrande av styrelsen för Sveriges advokatsamfund — att 75 kr finge anses utgöra skäligt ombudsarvode i mål angående lagsökning på grund av växel, där någon fullständig redogörelse icke lämnats för det arbete som nedlagts å målet. (Jfr TSA 1961 s. 275 f.) — Part, som i ansökan om betalningsföreläggande yrkat ersättning för rättegångskostnad utan angivande av belopp, ansågs i SvJT 1958 rf s. 46 endast kunna erhålla ersättning för lösen av föreläggandet och slutbevis. Jfr SOU 1963:28 s. 46 f. med vidare hänvisningar. — I vattenmål ansågs kostnad, föranledd av sammanträde, som avses i 4 § KK d. 24 april 1953 angående förberedelse av vissa företag enligt VL, utgöra ersättningsgill rättegångskostnad enligt 11:1 sista st. och 11:65 VL samt 18:8 RB. NJA 1960 s. 55. —I SvJT 1958 rf s. 52, där huvudförhandling i vattenmål av särskild anledning kommit att hållas drygt två år efter det att kostnadsräkning för viss teknisk utredning ingivits, yrkade parter dels viss förhöjning med hänsyn till penningvärdesförsämringen av ett i den första räkningen upptaget belopp, dels ock ränta å oguldna belopp. Den ersättning som tilldömdes parterna bestämdes till belopp som beräknades inkludera kompensation för ränteförluster och försämrat penningvärde, varvid i motiveringen anfördes, att parterna icke torde kunna undgå skyldighet

att till det tekniska biträdet utgiva sådan kompensation. Det intresse som ränteyrkandet avsåg blev sålunda i viss mån beaktat vid bestämmande av rättegångskostnadsersättningens kapitalbelopp. Däremot utdömdes icke någon ränta i teknisk mening avseende jämväl tid intill dess betalning komme att ske. I framställning till Kungl. Maj:t har styrelsen för Sveriges advokatsamfund utgått från — sannolikt med rätta— att ränta å rättegångskostnadsersättning icke lagligen kan utdömas. Med framhållande att denna ståndpunkt är klart otillfredsställande har styrelsen hemställt om lagändring härvidlag. Se TSA 1964 s. 80 ff. —Angående rättegångskostnad i vattenmål se även NJA 1958 C 47. — Rörande rättegångskostnad i mål om inlösen av mark enligt byggnadslagen gäller enligt dess 137 §, jfrd med 67 § expropriationslagen, som huvudregel, att den som begär inlösen skall ersätta motparten hans kostnader. Enligt 138 § 2 st. byggnadslagen skall, där yrkande om inlösen ogillas, gälla i fråga om rättegångskostnad vad därom i allmänhet är stadgat, alltså i regel att den, vars yrkande ogillas, skall ersätta motparten hans rättegångskostnad. I NJA 1961 s. 484 uppkom fråga om tilllämpning av dessa bestämmelser för det speciella fallet, att två ägare till olika delar av en tomt ömsesidigt yrkat att få lösa den andres tomtdel. En tillämpning av nämnda regler efter deras ordalydelse skulle här ge det märkliga resultatet, att den som berättigats till inlösen skulle vara skyldig ersätta motpartens kostnad, samtidigt som motparten skulle vara skyldig ersätta hans egen kostnad. HD fann emellertid, att 138 § 2 st. byggnadslagen icke kunde anses tillämpligt i den aktuella situationen utan att den lösenberättigade borde stå för sina egna och ersätta motpartens rättegångskostnader. Såsom utvecklats av JustR Hedfelt i ett särskilt yttrande, står detta bedömande i överensstämmelse med såväl det särskilda stadgandets tillkomsthistoria som med expropriationslagens huvudtanke att den, som nödgats avstå sin egendom, skall bli fullt kompenserad även i fråga om kostnader för förfarandet. — Med hänsyn till stadgandet i 28 § 2 st. lagen om arbetsdomstol har arbetsdomstolen i AD 1959 nr 4 icke bifallit yrkande om solidariskt rättegångskostnadsansvar för medparter utan fördelat kostnadsansvar mellan dem. — Se angående rättegångskostnad även rättsfall, anmärkta under IV A, Omfattningen av högre rätts prövning.

 

    Fri rättegång. I föregående översikt har berörts ett av HD avgjort fall, där vid prövning av barns ansökan om fri rättegång hänsyn ansetts skola tagas till underhållsskyldighet enligt 7:1 och 7:4 st. 1 FB. (NJA 1957 s. 465, se SvJT 1959 s. 239.) Under den aktuella perioden har motsvarande spörsmål aktualiserats i två fall, som i så måtto skilja sig från det av HD bedömda, att vårdnadshavaren vägrade att medverka till rättegång om fastställande av faderskap och underhållsbidrag, som anhängiggjordes av barnavårdsman. I SvJT 1960 rf s. 88 ansågs vårdnadshavarens vägran relevant och beviljades fri rättegång, medan i SvJT 1962 rf s. 43 bedömandet blev det motsatta. — I mål om överflyttande av vårdnaden om barn från särskilt förordnad förmyndare till en av föräldrarna ansökte förmyndaren under åberopan-

de av barnets ekonomi om fri rättegång. Ansökningen bifölls av HovR:ns majoritet på så sätt, att barnet beviljades fri rättegång. En minoritet av två ledamöter ansåg emellertid den särskilt förordnade förmyndaren föra talan som part i målet och därför barnets ekonomiska villkor icke kunna inverka på frågan, huruvida förmyndaren skulle beviljas fri rättegång. SvJT 1960 rf s. 33. — Särskilda problem, delvis berörda av JO i 1943 års ämbetsberättelse s. 125 f., uppkomma, då av flera medparter med gemensam talan någon men icke alla ha fri rättegång. I SvJT 1959 rf s. 49 hade av två parter med gemensam talan och gemensamt ombud den ene fri rättegång med ombudet som biträde. Ombudet begärde och beviljades av HovR:n ersättning av allmänna medel för hela det arbete han (efter beslutet om fri rättegång) nedlagt å målet. Det vill också synas som om en begränsning av det av allmänna medel utgående beloppet till del som kunde anses belöpa på parten med fri rättegång skulle stå mindre väl i överensstämmelse med principen om medparternas solidariska ansvar för rättegångskostnad. Det förefaller likväl möjligt att undgå konsekvensen, att medparten utan fri rättegång härigenom under alla förhållanden slipper varje ansvar för denna kostnad. Enligt 8 § 2 st. LFR skall ju vid målets avgörande skyldighet att återgälda kostnad för parts fria rättegång åläggas motpart eller annan, som enligt lag skulle varit skyldig gottgöra parten kostnaden. Åtminstone såvitt medparterna förlora målet och kostnadsersättning icke kan åläggas motpart, synes därför parten utan fri rättegång böra åläggas återgälda statsverket den del av dess kostnad för den fria rättegången, för vilken han haft att svara i förhållande till sin medpart, om denne icke haft fri rättegång. Att beslut om inbördes fördelning av solidariskt kostnadsansvar enligt 18:11 RB förutsätter yrkande synes icke böra anses hindra denna lösning, eftersom i den aktuella situationen fördelningen sker av hänsyn till statsverket och dettas intresse av återbetalning enligt LFR i princip skall beaktas av rätten ex officio. — Enligt vad som anmärkts i föregående översikt¹⁴ får det numera anses klart, att ersättning av allmänna medel åt biträde enligt LFR i princip kan avse även arbete, som utförts före biträdesförordnandet. Motsvarande gäller beträffande offentlig försvarare. Såsom belyses av NJA 1959 s. 12 (beträffande offentlig försvarare) och SvJT 1959 rf s. 10 innebär detta emellertid icke, att sådant arbete av betydelse för målet skulle automatiskt vara att ersätta av allmänna medel, utan bedömandet blir beroende av de särskilda förutsättningar, under vilka ombudet erhållit sitt uppdrag och utfört sitt arbete. — Med den i NJA 1952 s. 434 intagna ståndpunkten — bekräftad i NJA 1958 C 639 — att kostnad för utredning, som på begäran av biträde enligt LFR utförts av annan person och icke är av beskaffenhet att kunna hänföras till bevisning, i princip kan ersättas av allmänna medel såsom ingående i biträdets arvode, har man funnit en praktisk form för tillgodoseende av rimliga anspråk på ersättning för dylik utredning.¹⁵ Däremot

 

     ¹⁴ SvJT 1959 s. 239 f.
     ¹⁵ Jfr SvJT 1953 s. 698.

har man enligt min uppfattning i NJA 1959 s. 48 icke funnit en i saktillfredsställande lösning av ersättningsfrågan för det fall, att part med fri rättegång förebragt bevisning genom en av honom själv utsedd sakkunnig. Dylik bevisning ansågs i rättsfallet icke kunna ersättas av allmänna medel. Någon vidare motivering för denna ståndpunkt har icke givits. I 3 § 2 st. LFR, vari talas om ersättning av allmänna medel av kostnad för bevisning som icke förebragts utan skäl, avses emellertid endast kostnad som enligt lag skall utgivas av parten eller parterna solidariskt. Såsom i målet framhållits i ett yttrande av JK-ämbetet — under åberopande av Gärde m. fl. s. 559 — finnes ju ingen lagbestämmelse som berättigar privat sakkunnig att i målet bli tilldömd ersättning i vidare omfattning än han skulle ha erhållit såsom vittne. Förmodligen har man med hänsyn härtill ansett sådan sakkunnigs arvode på sin höjd kunna hänföras till sådana i 4 § 4 st. LFR angivna, med de i 3 § avsedda jämförliga kostnader, vilka kunna ersättas av allmänna medel endast om de varit »nödvändiga» för rättegången. Om man utgår från att i fallet sakkunnigbevisningen icke varit nödvändig, om den också bort anses icke ha förebragts utan skäl, har HD onekligen haft formellt stöd i de angivna bestämmelserna. (Att ersättningen icke inbegreps i biträdets arvode synes i och för sig invändningsfritt, eftersom det här gällde bevisning, vars ersättning särskilt reglerats i nämnda bestämmelser.) Det förefaller likväl kunna diskuteras, om det varit nödvändigt att giva 3 § 2 st. LFR en så restriktiv tillämpning. Därest man tillåtit sig att under detta lagrum inbegripa alla kostnader för bevisning, för vilka parten rättsligen är ansvarig, hade man kunnat undgå det föga tilltalande resultatet, att av part föranstaltad utredning i rättsfrågor och med bokföringsgranskning och liknande kan ersättas av allmänna medel under betydligt mera liberala förutsättningar än egentlig sakkunnigbevisning, som åberopats av part. Å andra sidan måste medges, att det är svårt att finna någon annan förklaring till att arvode åt privat sakkunnig icke kan utdömas i rättegången — men väl i processen inräknas bland de rättegångskostnader för vilka tappande motpart ålägges ersättningsskyldighet — än att man velat undvika att statsverket under några omständigheter kunde komma att få svara för sådana kostnader.— I ett i TSA 1960 s. 413 anmärkt hovrättsfall har yrkande av advokat, vilken i egenskap av särskilt förordnad förmyndare haft att utföra talan i ett mål där myndlingen beviljats fri rättegång, att jämlikt 4 § 4 st. LFR erhålla arvode av allmänna medel för sitt arbete blivit ogillat. Denna ståndpunkt är förmodligen enligt gällande bestämmelser ofrånkomlig. I sak synes den emellertid olycklig. För fall, där ersättningen icke kan åläggas eller uttagas av motparten, innebär den nämligen att endera den förordnade förmyndaren blir utan ersättning för ett i och för sig ersättningsgillt arbete eller myndlingens tillgångar belastas av ett arvode, som skulle ha utgått av allmänna medel och i de flesta fall stannat på statsverket, därest han haft biträde enligt LFR. Förhållandet har uppmärksammats av styrelsen för Sveriges advokatsamfund och föranlett framställning om lagändring. Se TSA 1960 s. 412 f. — I NJA

1960 C 220 hade biträde enligt LFR hos HD ansökt om ersättning för arbete bestående i genomgång av HovR:s dom och överläggningar i frågan om talan skulle fullföljas mot domen. HD fann det med ansökningen avsedda arbetet icke ha varit av beskaffenhet att biträdet enligt LFR blivit berättigat till särskild ersättning härför. Såvitt innebörden härav skulle vara, att arbete av detta slag överhuvud icke kan ersättas enligt LFR, därest talan sedermera icke fullföljes, även om arbetet varit mera omfattande än vad som rimligen kunnat betraktas såsom en utöver biträdets tidigare ersatta arbete kostnadsfri service åt parten, synes icke heller denna ståndpunkt i sak särdeles tillfredsställande. Medellös part kan ju då bli urståndsatt att i mera komplicerade fall få juridiskt bistånd i frågan, huruvida talan mot en dom bör fullföljas eller icke. Ståndpunkten ligger emellertid helt i linje med att biträde enligt LFR, enligt vad som berörts i föregående översikt,¹⁶ icke anses berättigad till ersättning för arbete med förberedande av en talan, som sedermera icke blivit väckt. — Enligt NJA 1960 s. 386 kan fri rättegång icke erhållas, när HovR är första domstol. Denna ståndpunkt överensstämmer med 1 § LFR men synes likaledes sakligt otillfredsställande. Angående entledigande av biträde enligt LFR se TSA 1960 s. 129 ff. — Angående fri rättegång se vidare rättsfall anmärkta ovan under rubriken Talerätt och nedan under B, Offentlig försvarare.

 

B. Rättegången i brottmål

 

    Svensk domstols behörighet. Ett flertal rättsfall ha gällt frågan om tolkningen av stadgandet i 1:2 SL: »Utländsk man som här i riket finnes varde efter Sveriges lag och vid svensk domstol dömd för brott som han begått inom riket — — —». I NJA 1952 s. 29 har nämnda lagrum antagits medgiva utfärdande av stämning, för ett inom riket förövat brott, å utlänning som lämnat landet men för sig ställt ombud här i riket med behörighet att mottaga stämning i saken. I NJA 1961 s. 235 och 1961 C 666 har HD gått ett steg längre och ansett stämning kunna utfärdas även i fall, där svaranden vid tidpunkten för stämningens utfärdande ej ens genom behörigt ombud var representerad i Sverige men delgivning av stämning enligt gällande internationell överenskommelse kunde ske i svarandens hemland. Med hänsyn till sist anmärkta förhållande fann HD den omständigheten, att svaranden vistades utom riket, icke kunna i och för sig anses utgöra hinder mot att åtalet mot honom upptogs vid svensk domstol. HD åberopade vidare, att det ej vore uppenbart, att rättegången icke kunde genomföras eller att målet eljest på grund av rättegångshinder icke kunde upptagas till prövning. Det kan kanske ligga nära till hands att förmoda, att HD menat kravet på den tilltalades befintlighet i riket icke behöva obetingat upprätthållas ens vid tidpunkten för domen. Denna ståndpunkt hade i målet hävdats av RÅ-ämbetet och föredragan-

 

     ¹⁶ Se SvJT 1959 s. 239 f.

de revisionssekreteraren. Därvid hade bl. a. framhållits, att vid tillkomsten av 1:2 SL tilltalad alltid skulle inställa sig personligen i brottmål och att man saknade anledning uppfatta uttrycket »som här i riket finnes» annorledes än såsom en erinran om andra regler rörande de processuella förutsättningarna för genomförande av åtal, i vilket hänseende uttrycket numera icke vore adekvat, sedan möjlighet skapats att under vissa förutsättningar avgöra brottmål utan hinder av den tilltalades utevaro. (Jfr SvJT 1961 rf s. 6.) Att detta är rättsfallets innebörd har också antagits av STRAHL i SvJT 1964 s. 69. (Jfr ELWING, Tillräckliga skäl s. 305 not 62 och s. 348 ff, med hänvisningar.) Eftersom 1:2 SL upptar utlännings vistelse i riket endast såsom förutsättning för att han skall kunna dömas, kan emellertid avgörandet ocksåväl förenas med ståndpunkten, att stadgandet härvidlag bör tillämpas enligt sin ordalydelse, därest man antager att HD — i och för sig rimligt nog — icke funnit det uppenbart, att svaranden icke skulle komma att befinna sig i riket vid senare tidpunkt, då rättegången sålunda kunde genomföras. (Jfr 45:8 RB.) Förevarande HD-avgöranden synas sålunda knappast utgöra helt säkra belägg för uppfattningen, att en utlänning, som personligen befinner sig utomlands och ej heller är här representerad genom behörigt ombud, skulle kunna här dömas för brott utan hinder av stadgandet i 1:2 SL. I detta sammanhang må anmärkas att i SvJT 1958 rf s. 34 1:2 SL icke ansetts utgöra hinder mot att för här i riket begångna brott besluta om häktning av utlänning, som avrest från riket. (Jfr emellertid OLIVECRONA, Rättegången i brottmål enligt RB, 2 uppl. s. 209 not 8. Se sedermera även NJA 1963 s. 54, där emellertid HD i sitt beslut åberopade bl. a. att förutsättningar förelåge för utlämning av den misstänkte från det land där han vistades, till Sverige.) — I NJA 1960 s. 479 ansågs åtal för brott, förövat av finsk man å finskt fartyg, vilket var insatt i reguljär passagerartrafik mellan Stockholm och Helsingfors samt vid tiden för brottet befann sig i Stockholms skärgård å svenskt territorialvatten, kunna upptagas av svensk domstol. (1:2 SL och 19:2 RB.) Jfr STRAHL i SvJT 1964 s. 69 med hänvisningar.

 

    Andra spörsmål och domstols behörighet. I NJA 1962 s. 808 hade biskop åtalats för att genom otillbörlig påtryckning på underlydande präst ha gjort sig skyldig till tjänstefel. Allmän domstol ansågs behörig att pröva målet trots invändning att den tilltalade handlat under utövande av själavårdande verksamhet. — Fråga om ansvar jämlikt 6 och 10 §§ lotteriförordningen för det daglig tidning innehållit meddelanden om vinstnummer i utländskt lotteri har i NJA 1961 s. 715 prövats i annan ordning än den för tryckfrihetsmål stadgade. — Av intresse för frågan om domstols lagprövningsrätt är NJA 1961 s. 253, varom vidare nedan under Åtalsrätt.

 

    Lokal kompetens. Sedan brottmål avgjorts av underrätt och talan fullföljts till HovR, gjorde åklagaren framställning jämlikt 19:7 st. 2 RB om målets överflyttning till annan hovrätt. Framställningen ansågs icke lagligen kunna bifallas. SvJT 1961 rf s. 14. (Jfr OLIVECRONA,

Rättegången i brottmål enligt RB, 2 uppl. s. 116.) — Angående fråga i militärmål, huruvida sådana synnerliga skäl förelegat, som enligt 73 § militära rättegångslagen fordras för målets upptagande vid den misstänktes hemvistforum, se SvJT 1962 rf s. 53. (Jfr sedermera MO 1964s. 87 ff.)

 

    Åtalsrätt. Ärekränkning, bestående i beskyllning för tjänstefel, hör enligt 16:15 SL under allmänt åtal. Sådant brott må därför enligt 20:8 st. 1 RB icke åtalas av målsägande, med mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat att allmänt åtal ej skall äga rum. Se NJA 1958 s. 726. — En av flera samägare till en fastighet har i SvJT 1961 rf s. 28 ansetts behörig att angiva olovlig jakt å fastigheten till åtal. — Spörsmål, huruvida i behörig ordning av valutakontoret beslutad angivelse förelåg vid åtal för brott mot valutaförordningen, aktualiserades i NJA 1961 s. 253, anmärkt ovan under Andra spörsmål om domstols behörighet. Se härtill HJERNER i FT 1960 s. 24 ff. och 1961 s. 27 ff. — Sedan målsägande angivit M till åtal för våldtäktsförsök och misshandel men sedermera återkallat angivelsen, uppkom i SvJT 1960 rf s. 23 fråga, huruvida åklagaren efter återkallelsen ägt väcka ansvarstalan mot M för misshandel. Frågan besvarades nekande, enär det våld, varom åklagaren förde talan mot M, med hänsyn till sin ringa beskaffenhet måste anses innefattat i den påstådda gärningen försök till våldtäkt.

 

    Åtalseftergift. Ansökan om åtalseftergift har i HD funnits innefatta ett ämne, som ej är föremål för nåd. NJA 1959 s. 511.

 

    Offentlig försvarare. I NJA 1961 C 1248 (refererat i TSA 1962 s. 53) hade HovR, där talan förts om ansvar och skadestånd för intrång i rätt till musikaliskt verk, tillerkänt offentlig försvarare ersättning allenast för den verksamhet, som kunde anses belöpa på ansvarsfrågan. HD fann emellertid, att den offentlige försvararen haft att i denna egenskap biträda den tilltalade i målet i dess helhet i HovR:n och tillerkände honom därför ersättning för verksamheten i även övriga delar av målet. — Sedan en person av underrätt dömts för att ha ett flertal gånger färdats å tåg med förfalskade månadsbiljetter, vann domen i ansvarsfrågan laga kraft, men talan fullföljdes till hovrätten beträffande yrkande om utdömande av avgift enligt 23 § 3 järnvägstrafikstadgan. Offentlig försvarare ansågs icke kunna tillerkännas ersättning av allmänna medel för det biträde han i hovrätten lämnat den tilltalade i denna del. SvJT 1959 rf s. 36. — Angående storleken av arvode till offentlig försvarare, se TSA 1958 s. 288, NJA 1959 C 181(refererat i TSA 1959 s. 191), TSA 1962 s. 55 II och NJA 1962 s. 627, refererat även i TSA 1962 s. 677. (Se sedermera även TSA 1963 s. 451 ff.) — I föregående rättsfallsöversikt har jag med gillande av den i SvJT 1953 rf s. 65 intagna ståndpunkten betecknat såsom en tillfredsställande lagtillämpning, att eventuell återbetalningsskyldighet till statsverket av ersättning åt offentlig försvarare beaktas vid prövning

av ansökan om fri rättegång. Ståndpunkten ifråga, som godtagits även i ett i TSA 1960 s. 185 refererat hovrättsfall, har emellertid underkänts icke blott i SvJT 1961 rf s. 30 (se härtill hänvisningar under referatrubriken) utan även av HD i NJA 1961 s. 143. — Se vidare NJA 1959 s. 12 anmärkt ovan under A, Intervention.

 

    Väckande av enskilt anspråk. I mål, vari allmänt åtal fördes för misshandel å polismän, framställdes utan stämning enskilt anspråk avseende ersättning för lön och ekiperingsbidrag, som utbetalats till polismännen för tid då dessa till följd av misshandel varit sjuklediga. Den sålunda väckta talan ansågs icke kunna upptagas till prövning. NJA 1962 s. 174. (Jfr sedermera NJA 1963 s. 227, där JustR E. Söderlund utförligt utvecklat principiella synpunkter på frågan om tilllämpningen av 45:2 st. 2 RB i fall av förevarande typ. Jfr även EKELÖF, Rättegång II s. 188 med hänvisningar.) Den av HD intagna ståndpunkten har föranlett riksdagen att i anledning av motioner vid 1963 års vårsession anhålla om utredning angående sådan ändring i RB, att även den som inträtt i den skadelidandes ställe skall äga rätt att väcka talan utan stämning, om så lämpligen kan ske, samt att åklagaren jämväl i sådana fall skall vara skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra partens talan, om det kan ske utan olägenhet och hans anspråk ej finnes obefogat. Se WIGELIUS i SvJT 1963 s. 547.

 

    Häktning. Se SvJT 1958 rf s. 34 (jfr NJA 1963 s. 54), anmärkt ovan under rubriken Svensk domstols behörighet.

 

    Säkerhetsåtgärder. I sin ämbetsberättelse 1959 s. 157 ff. och 1962 s. 46 ff. har JO i anslutning till där återgivna rättsfall hävdat, att domstol icke i samband med frikännande äger besluta, att beslag, kvarstad eller skingringsförbud skall bestå till dess domen vunnit laga kraft. I SvJT 1961 rf s. 87, där underrätten förfarit i strid mot denna ståndpunkt, har också HovR:n, då den efter fullföljd ej gjorde ändring i domen, hävt beslaget. (Jfr EKELÖF, Rättegång III s. 36 med not 33.) — I SvJT 1959 rf s. 33 hade underrätt, i samband med att den tilltalade fälldes till straffarbete och förpliktades utgiva skadestånd, förordnat om kvarstad till säkerställande av skadeståndsanspråket beträffande viss i förvar tagen egendom, vilken skulle kvarbli i förvar till dess domen vunnit laga kraft. Sedan den tilltalade fullföljt talan med yrkande om villkorlig dom och hävande av kvarstaden, konstaterade HovR:n, att kvarstaden upphört att gälla i och med att domen i skadeståndsfrågan vunnit laga kraft.

 

    Omröstning. Ett intressant bidrag till tolkningen av 29:2 st. 2 RB utgör NJA 1961 s. 724, även om det på grund av särpräglade förhållanden synes tvivelaktigt, i vad mån det tillåter några slutsatser av större principiell räckvidd. Den tilltalade hade åtalats för att dels ha lämnat oriktiga uppgifter i samband med ansökan hos handelslicensnämnden om exportlicens, dels ock under åberopande av den sålun-

da erhållna exportlicensen ha uppsåtligen medelst vilseledande utfört varor i strid mot utförselförbud. Dessa båda förfaranden voro vid tiden för gärningarnas förövande straffbelagda enligt skilda författningar, därvid för det senare brottet stadgats obligatoriskt förverkande av varans värde. Vid tidpunkten för målets bedömande hade emellertid lagstiftningen ändrats bl. a. så, att de avsedda förfarandena utgjorde ett enda brott, bestående i att någon uppsåtligen medelst vilseledande förmår tillståndsgivande myndighet att medgiva utförsel av gods och därigenom föranleder att godset utföres i strid mot förbud. För detta brott behöver förverkande av varans hela värde ej ådömas, om det befinnes vara uppenbart obilligt. Vid målets bedömande i HD visade det sig, att en ledamot ansåg det icke styrkt, att uppsåtligt vilseledande vid tullbehandlingen förekommit, medan HD:s övriga ledamöter härvidlag voro av annan åsikt. Tillika förelåg meningsskiljaktighet i så måtto, att två ledamöter ansågo tillämpning av ny lag ejleda till ett för den tilltalade förmånligare resultat. HD företog här särskild omröstning först i skuldfrågan, varvid förstnämnda ledamot blev utvoterad, och därefter i påföljdsfrågan, varvid majoriteten med tillämpning av ny lag ådömde en lindrigare påföljd än den som med tillämpning av äldre lag ådömdes av nyssnämnda två ledamöter. Denna ordning synes förtjäna instämmande, även om den förvisso icke är lätt att utläsa ur 29:2 st. 2 RB. Enligt domen har ju HD:s majoritet aldrig ansett det vara fråga om flera brott (eller ens flera brottsexemplar) enligt den lag som slutligen tillämpades. Däremot kan det ifrågasättas huruvida icke efter orden förutsättningarna för tillämpning av 29:2 st. 2 p. 2 RB varit uppfyllda, eftersom meningsskiljaktighet rådde om tillämpningen av ny eller gammal lag och antalet tillämpliga straffstadganden varit flera enligt gammal lag. Uppenbarligen skulle det emellertid ha varit irrationellt att företaga en omröstning enligt 29:2 st. 2 p. 2 RB, som skulle ha blivit bindande endast ifråga om det antal brott, för vilket straff skulle ådömas. (Jfr härtill WELAMSON i SvJT 1956 s. 465 ff.) Rättsfallet synes närmast ge ytterligare belägg för att omröstningsfrågor kunna te sig alltför invecklade för att en tillämpning efter bokstaven av 29:2 st. 2 RB skall kunna erbjuda en tillfredsställande lösning. Angående den straffrättsliga bedömningen se STRAHL i SvJT 1964 s. 97 f. — I NJA 1961 s. 410 uppkom fråga, huruvida särskilda omröstningar borde anställas, då i mål omansvar för statstjänsteman olika meningar förelågo beträffande bestämmande av såväl frihets- som ämbetsstraff. Frågan besvarades av HD nekande med fyra röster mot en. Reservanten JustR Joachimsson har i ett särskilt yttrande utvecklat skälen för sin ståndpunkt, enligt vilken till särskilda omröstningar borde upptagas först frågan om straffarbete eller fängelse borde ådömas, därefter frågan om avsättning eller suspension borde följa och tiden för suspension samt slutligen frågan om tiden för frihetsstraff. Också en ledamot av majoriteten JustR E. Söderlund har närmare utvecklat de skäl som varit bestämmande för hans ståndpunkt. — I mål om ansvar för deklarationsbrott hade den tilltalade i NJA 1960 s. 366 frikänts av HR:ns ordföran-

de medan samtliga nämndemän ville döma honom för vårdslös deklaration och av dessa tre bestämde straffet till 4 000 kronors böter samt de sex övriga röstade för 3 000 kronors böter. HR:ns dom utfärdades i enlighet med sistnämnda ledamöters mening. Efter fullföljd av den tilltalade fastställdes domen av HovR:n. Sedan HovR:ns dom överklagats, fann HD att HR:ns dom borde ha utfärdats i enlighet med ordförandens mening, eftersom icke minst sju nämndemän varit ense om slutet. Uppenbarligen är också detta den enda lagtillämpning, som är förenlig med 29:3 RB, även om det de lege ferenda förefaller kunna diskuteras, huruvida icke regeln majus includit minus borde kunna användas också för att framräkna en mening, om vilken minst sju nämndemän kunna anses ha förenat sig. Det synes knappast alltför djärvt att våga en gissning, att de tre nämndemän, som röstade för det strängare straffet, icke skulle ha vidhållit sin mening, om de haft klart för sig, att deras meningsskiljaktighet härvidlag skulle ha lett till den tilltalades frikännande. Det synes med andra ord finnas viss anledning förmoda att vid skiljaktiga meningar inom nämnden regeln majus includit minus tillämpas under hand, så snart nämndemännen ha klart för sig betydelsen härav. De lege lata synes rättsfallet ha störst intresse för frågan om konsekvenserna av HR:ns felaktiga röstberäkning. En ledamot av HD fann det rättegångsfel, som sålunda ägt rum, icke vara av beskaffenhet att, sedan hovrätten dömt i målet, föranleda undanröjande av domstolarnas domar. Majoriteten inom HD intog emellertid motsatt ståndpunkt. Reservanten har tydligen fäst avgörande vikt vid att rättegångsfelet saknat betydelse för frågan om hovrättsdomens materiella riktighet, medan majoriteten menat den tilltalade böra givas möjlighet till slutligt frikännande i betraktande av att, därest domen utfärdats i enlighet med ordförandens mening, åklagaren till äventyrs icke fullföljt talan. — I NJA 1959 s. 254, där i HD förekommo delade meningar om bl. a. huruvida ansvar skulle ådömas för medhjälp eller gärningsmannaskap, bestämdes domslutets motivering med beaktande av jämväl de ledamöters vota, vilka beträffande domslutet stannade i minoritet. Referatrubriken ger ingen antydan om något omröstningsproblem, vilket är desto mera förvånande som den angivna rättstillämpningen i och för sig synes ganska överraskande. Se härtill EKELÖF, Rättegång III s. 69 med hänvisningar.

 

    Identitetsspörsmål och därmed sammanhängande frågor. I artiklar i SvJT 1957 ha OLIVECRONA och EKELÖF hävdat, att åklagarens åberopande i stämningsansökningen av viss omständighet icke såsom gärningsmoment, d. v. s. såsom för straffbarhet nödvändig ingrediens i det åtalade händelseförloppet, utan endast såsom försvårande omständighet icke borde möjliggöra för domstolen att enligt 30:3 RB beakta omständigheten såsom gärningsmoment enligt annan brottsbeskrivning än den av åklagaren åberopade. (SvJT 1957, särskilt s. 12 och s. 308 f.) Denna fråga synes icke ha blivit direkt belyst i praxis under den aktuella perioden. Däremot har i NJA 1958 s. 360 ifrågasatts, huruvida man, vid bedömande av om ändring av åtal eller åtalsjustering

föreligger, borde bortse från att visst förhållande åberopats i stämningsansökningen, därest det skett icke såsom gärningsmoment utan endast såsom försvårande omständighet. I rättsfallet hade en person åtalats för grov förskingring, varvid i stämningsansökningen åberopats bl. a., att han för att dölja förskingringen falskeligen upprättat ett redovisningsallegat. Sedan åtalet bifallits i underrätten och talan fullföljts av den tilltalade, hemställde åklagaren i HovR:n — samtidigt som han bestred ändring — att den tilltalade måtte dömas för urkundsförfalskning, om förskingringen ansåges ej styrkt. HovR:n, som ej fann förskingring styrkt, ansåg emellertid yrkandet om ansvar för urkundsförfalskning innefatta »sådan utvidgning av åtalet som ej lämpligen bör prövas i målet». (I förbigående må anmärkas, att denna formulering tyder på att HovR:n ansett 45:5 st. 1 RB tilllämpligt icke blott på underrätt. Jfr härtill RÅ-ämbetets uttalanden i HD och där åberopad litteratur.) RÅ-ämbetet, som fullföljde talan, fann en tänkbar förklaring till HovR:ns bedömande vara, att denna ansett förfalskningen ha åberopats endast såsom försvårande omständighet. Enligt ämbetets mening vore emellertid förfalskningsmomentet anledningen till att förskingringen av åklagaren rubricerats som grov, och den finge anses utgöra ett gärningsmoment i grov förskingring. Vid sådant förhållande vore icke fråga om en utvidgning av åtal utan tvärtom om en alternativt gjord inskränkning av åtal. HD fann med hänsyn till 45:5 st. 3 RB hinder ej ha förelegat att, när HovR:n ogillade åtalet för förskingring, pröva åklagarens i andra hand framställda yrkande om ansvar för förfarandet med allegatet. Såsom motivering därför uttalades, att åklagaren under punkt 1 i stämningsansökningen vid angivande av den gärning, för vilken den tilltalade i HR:n i enlighet med åklagarens yrkande dömts för grov förskingring, tillika åberopat, att den tilltalade för att dölja förskingringen falskeligen upprättat ett redovisningsallegat. Av HD:s formulering synes i allt fall icke kunna med säkerhet utläsas, att HD fäst avgörande vikt vid att förfalskningsmomentet må ha kunnat uppfattas såsom ett moment i gärningen grov förskingring och icke blott såsom försvårande omständighet. (Jfr dock EKELÖF, Rättegång II s. 134 not 81 och s. 140 not 99 och OLIVECRONA, Rättegången i brottmål enligt RB, 2 uppl. s. 177.) Enligt min mening finnes det ingen rimlig anledning till att möjligheten att bifalla åklagarens i målet framställda andrahandsyrkande skulle vara beroende av det förhållandet, att lagen upptager skilda brottsbeskrivningar för förskingringsbrott av olika svårhetsgrad i stället för en enda brottsbeskrivning, inom vars latitud förfalskning i syfte att dölja förskingringen kommer i betraktande endast såsom försvårande omständighet. Jag finner det för min del tämligen klart att åklagarens andrahandsyrkande icke rimligen kunnat avvisas. Detsamma gäller NJA 1959 s. 331, där en person hade åtalats för bl. a. bedrägeri mot ett flertal målsägande, bestående i att han genom vilseledande uppgifter angående sin avsikt och förmåga att anskaffa bostad, förmått dem att till honom överlämna penningar, och där åklagaren icke ansågs ha ändrat talan genom att sedermera i andra hand göra gällande, att mot-

tagande av de i stämningsansökningen angivna penningbeloppen utgjorde brott mot hyresregleringslagen. (Jfr OLIVECRONA, Rättegången i brottmål enligt RB, 2 uppl. s. 139 med not 9 och s. 177, EKELÖF, Rättegång III s. 133.) — I NJA 1962 s. 128 hade åklagaren efter det att talan om ansvar för rattfylleri i underrätten ogillats, i HovR:n alternativt yrkat ansvar för rattonykterhet, avseende samma körning. Andrahandsyrkande ansågs — naturligt nog — icke utgöra ändring av åtal. — I NJA 1961 s. 352 hade en person åtalats för rattonykterhet och olovlig körning, bestående i att han i spritpåverkat tillstånd skjutit en låst bil fram och tillbaka. Sedan åtalet bifallits i underrätt och HovR och den tilltalade fullföljt talan till HD, gjorde RÅ-ämbetet i andra hand gällande, att förfarandet borde bedömas såsom vårdslöshet i trafik. HD prövade jämväl sistnämnda påstående (men frikände den tilltalade). Intressantare än detta enligt min mening likaledes naturliga bedömande är emellertid följande principuttalande i ett särskilt yttrande i fallet av JustR Lind: »Medan rattfylleri eller rattonykterhet är ett specialfall — det ojämförligt vanligaste — av den vårdslöshet det innebär att utan att vara vederbörligen i stånd därtill företaga sig att föra ett motorfordon, hänför sig brottet vårdslöshet i trafik i allmänhet till sättet att föra det omhänderhavda fordonet. Regelmässigt måste därför anses föreligga ändring av åtal, när en åklagare, som åtalat för rattfylleri eller rattonykterhet, vill yrka ansvar för vårdslöshet i trafik.» En konsekvens av ett dylikt bedömande blir tydligen, att det regelmässigt skulle stå vederbörande åklagare fritt att efter ogillande genom lagakraftvunnen dom av åtal för rattfylleri eller rattonykterhet väcka åtal för förande av fordonet vid samma tillfälle, bedömt såsom vårdslöshet i trafik. För min del har jag svårt att förlika mig med en dylik ståndpunkt. Mig förefaller det rimligt att en frikännande dom över åtal för att vid ett visst tillfälle ha framfört motorfordon bör i princip innebära trygghet mot straffrättsliga konsekvenser av ifrågavarande körning. (Att en viss avgränsning i tid och rum av vad som skall utgöra samma tillfälle resp. samma körning blir erforderlig är en sak för sig.) Det synes mig böra åligga åklagaren att i ett sammanhang utreda samtliga förhållanden av intresse härvidlag, och en omprövning av ansvarsfrågan efter lagakraftvunnen dom är enligt min uppfattning icke befogad annat än om förutsättningarna för resning i vederbörlig ordning konstaterats för handen. — Likartade synpunkter synas kunna anläggas på den situation, som aktualiserades i NJA 1962 s. 414. Tjänsteman i riksbanken hade åtalats för bedrägeri, bestående i att han å sin checkräkning hos banken utställt check som saknat täckning, uppburit betalning för checken hos en affärsbank samt å senare dag, då checken inkommit till riksbanken för inlösen, till täckande av bristen gjort inbetalning till riksbanken med bl. a. belopp som erhållits hos andra affärsbanker på två sistnämnda dag utställda checkar. Enligt åklagarens gärningsbeskrivning vid HR:n hade förfarandet inneburit vinning för den tilltalade och skada för riksbanken. Sedan den tilltalade — som av underrätt och HovR blivit fälld för bedrägeri mot riksbanken — fullföljt talan till HD, gjorde RÅ-ämbetet

 

28—643004. Svensk Juristtidning 1964

vid huvudförhandlingen inför HD i andra hand gällande, att bedrägeriet förövats mot de affärsbanker, å vilka checkarna överlåtits mot betalning. HD fann — under åberopande av att åklagarens gärningsbeskrivning vid HR:n icke innehöll att affärsbankerna vilseletts och ej heller att dessa banker lidit någon skada samt att enligt den tilltalades uppgift åklagaren vid HR:n på fråga uttryckligen förklarat sig göra gällande allenast att bedrägeriet var riktat mot riksbanken — det icke kunna i målet prövas, huruvida den tilltalade gjort sig skyldig till bedrägeri gentemot affärsbankerna. Den förändring av gärningsbeskrivningen som RÅ-ämbetets i andra hand framförda påstående innebar, synes ur förevarande synpunkter skäligen oväsentlig. För den tilltalades förfarande, betraktat som bedrägeri mot riksbanken, förefaller det ha utgjort en förutsättning att affärsbankerna icke utgått från att checkarna saknade täckning, eftersom affärsbankerna eljest näppeligen skulle ha honorerat dessa, och denna förutsättning måste av samma skäl ha omfattats av ett uppsåt att bedraga riksbanken. Den alternativa gärningsbeskrivningens påstående om vilseledande av affärsbankerna synes sålunda under alla förhållanden ligga den ursprungliga gärningsbeskrivningen mycket nära.¹⁷ Och frågan, huruvida skada uppkommit för riksbanken eller för affärsbankerna, har ju varit beroende av omständigheter vid sidan av den tilltalades handlande, främst bankernas inbördes reglering av betalningsansvaret. Väl kan det förvisso anses i och för sig angeläget att såvitt möjligt undvika, att alternativa påståenden av det aktuella slaget framföras först i högre instans. Konsekvensen av en ståndpunkt, enligt vilken de uppfattas såsom ändring av åtal, blir ju emellertid i gengäld, att det står åklagaren fritt att i stället lägga dem till grund för ett nytt åtal. Enligt min mening vore det med hänsyn till de synpunkter som uppbära rättskraftsreglerna synnerligen otillfredsställande, om HD:s dom över det påstådda bedrägeriet mot riksbanken — varigenom den tilltalade frikändes härför — icke skulle utgöra hinder mot prövning av åtal för i allt väsentligt samma förfarande med checkarna, betraktat såsom bedrägeri mot affärsbankerna. Att vissa processuella olägenheter kunnat följa i den aktuella rättegången, om den alternativa gärningsbeskrivningen bedömts såsom en åtalsjustering, förefaller mindre beaktansvärt. (Angående den straffrättsliga bedömningen se STRAHL i SvJT 1964 s. 90.)— I NJA 1959 s. 134 hade allmän åklagare vid HR påstått ansvar för grov oredlighet mot borgenärer, bestående däri, att den tilltalade undanhållit konkursförvaltningen i hustruns konkurs viss egendom under åberopande av ett för skens skull upprättat kvitto, varigenom den tilltalade angivits ha förvärvat egendomen, samt sedermera beedigat bouppteckningen utan att rättelse skett och använt genom försäljning

 

     ¹⁷ Av referatet — som märkligt nog synes ha föranletts endast av den straffrättsliga frågan — framgår icke med säkerhet, vari vilseledandet av affärsbankerna enligt den alternativa gärningsbeskrivningen närmare bestämt skulle ha bestått. Ur förevarande synpunkter synes det dock näppeligen avgörande, huruvida det påståtts ha bestått i mera än just presenterandet av checkarna i syfte att få betalning trots vetskap att de saknade täckning.

av egendomen erhållen köpeskilling för makarnas räkning. HR:n —som ej fann skäl att frånkänna kvittot verkan och förty icke ansåg styrkt, att den tilltalade genom underlåtenhet att uppgiva egendomen till bouppteckningen gjort sig skyldig till brottslig gärning — dömde den tilltalade för mannamån mot borgenärer, bestående däri att han, som antogs ha i samband med upprättandet av kvittot lämnat hustrun försträckning och därigenom fått ställning av borgenär, i hemligt samförstånd med henne vid senare tidpunkt överfört egendomen i sin besittning. HovR:n, dit endast den tilltalade vädjade, fastställde HR:ns dom. Sedan den tilltalade sökt revision, ansågs HD av tre ledamöter mot två kunna upptaga till prövning av RÅ-ämbetet framställt yrkande att den tilltalade måtte fällas till ansvar för grov oredlighet mot borgenärer. (Jfr OLIVECRONA, Rättegången i brottmål enligt RB, 2 uppl. s.137 f, 149, 171, 176.) — Då avgörande i brottmål, vari föreskrivet åtalsmedgivande rörande olovligt förfogande saknades, fått form av dom, ansågs denna omständighet icke böra medföra annat bedömande av rättskraftsfrågan än om avvisning skett. SvJT 1959 rf s. 74. (Jfr OLIVECRONA, Rättegången i brottmål enligt RB, 2 uppl. s. 142 med hänvisningar, EKELÖF, Rättegång III s. 131.) — Sedan genom lagakraftägandedom yrkande om ansvar å en person för bodräkt — alternativt stöld —medelst avverkning av skog lämnats utan bifall, åtalades samma skogsavverkning jämlikt 36 § 2 mom. skogsvårdslagen på den grund att denskett i strid mot avverkningsförbud. Åtalet ansågs icke kunna upptagastill prövning. SvJT 1958 rf s. 22 (Jfr OLIVECRONA, Rättegången i brottmål enligt RB, 2 uppl. s. 154 med hänvisningar, EKELÖF, Rättegång III s. 138.) — Förande av bil utan körkort har ansetts utgöra ett brott för varje tillfälle. Lagakraftvunnen dom för att vid visst tillfälle ha framfört bil utan körkort har med hänsyn härtill icke ansetts utgöra hinder mot prövning av åtal för enahanda förfarande, förövat före delgivning av stämning i det första målet. NJA 1962 s. 525. På motsatt sätt har däremot bedömts yrkesmässig olaga utövning av tandläkarkonsten i SvJT 1960 rf s. 44 och olovlig rusdrycksförsäljning i SvJT 1960 rf s.74. — Sedan en person genom lagakraftvunnen dom fällts till ansvar för underlåtenhet att efterkomma anmaning att överlämna indraget körkort, har i SvJT 1958 rf s. 23 ansetts föreligga hinder mot prövning av talan om ansvar för det vederbörande vid förnyad anmaning alltjämt vägrat överlämna körkortet. (Jfr till de fyra sist anförda rättsfallen STRAHL i SvJT 1964 s. 75 f. med hänvisningar och OLIVECRONA, Rättegången i brottmål enligt RB, 2 uppl. s. 167 f.) — I mål angående ansvar för misshandel jämlikt 14:5 SL framställdes skadeståndsyrkande i anledning av att den tilltalade vållat den misshandlades död. Oaktat vid den straffrättsliga bedömningen gärningen funnits föranleda ansvar icke enligt nämnda lagrum utan blott enligt 14:11 SL, ansågs skadeståndsyrkandet kunna bifallas. NJA 1962 s. 469. Fråga var om självständigt konkurrerande skadeorsaker, och HD har härvidlag antagit skilda bevisbörderegler böra gälla i ansvars- och skadeståndsfrågorna. Utifrån denna uppfattning har uppenbarligen stadgandet i 29:6 p. 2 RB — enligt vilket vid kumulation av talan om ansvar och om enskilt

anspråk avgörandet i ansvarsfrågan är bindande vid prövningen av det enskilda anspråket — icke kunnat förhindra bifall till skadeståndsyrkandet, eftersom stadgandet får anses gälla endast i den mån ansvarsfrågan är att bedöma enligt samma regler som det enskilda anspråket. Se härtill närmare särskilt yttrande av JustR Karlgren.

 

    Rättegångskostnad. Liksom under föregående period (se SvJT 1959 s. 237) ha några rättsfall gällt frågan, huruvida tilltalad, mot vilken förts talan om både ansvar och skadestånd, är berättigad att, då han vinner i skadeståndsfrågan, erhålla ersättning enligt tvistemålsreglerna för alla de kostnader som haft betydelse för skadeståndsfrågan, eller endast för den merkostnad som varit hänförlig till allenast skadeståndsdelen. I överensstämmelse med tidigare praxis har frågan besvarats enligt det senare alternativet i NJA 1961 s. 232 och SvJT 1958 rf s. 26. Jfr EKELÖF i Festskrift för Sundberg s. 122 f. och Rättegång III s. 186 med not 125, där HD:s motivering till förstnämnda avgörande kritiseras. — Vid en jämförelse mellan rättegångskostnadsreglerna för tvistemål och brottmål är det påfallande, att 31 kap. RB icke innehåller någon motsvarighet till 18:4 RB och över huvud icke upptar någon bestämmelse för det fall, att parterna äro »ömsom vinnande och tappande». Av motiven framgår visserligen, att då åtalet avser flera brott och den tilltalade fälles för något men frikännes för ett annat, han skall, om utredningen beträffande de olika brotten kan särskiljas, ersätta endast kostnader hänförliga till det brott, för vilket han blivit fälld. (SOU 1938:44 s. 345.) Då 31:1 RB endast räknar med ett enda brott, får lagrummet väl också indirekt anses ge vid handen att med avseende å underrättskostnad varje brott skall bedömas för sig. En betydligt mera svårbedömd fråga är emellertid hur kostnadsfrågan bör avgöras i fall, där åtalet avsett ett enda brott och den tilltalade blivit fälld till ansvar, ehuru enligt ett lindrigare lagrum än det med åtalet avsedda. Det har såvitt känt icke gjorts gällande, att den omständigheten att lindrigare lagrum tillämpats skulle kunna i och för sig föranleda befrielse från eller jämkning av ersättningsskyldigheten enligt 31:1 RB. Däremot har EKELÖF ifrågasatt om icke ifall, där den del av åtalet, som speciellt hänfört sig till gärningens bedömande enligt det strängare lagrummet, dragit särskilda kostnader, dessa kostnader borde stanna på statsverket. (EKELÖF, Rättegång III, 1 uppl. s. 174 f., jfr 2 uppl. s. 180.) Det vill förefalla som om denna Ekelöfs ståndpunkt vunnit anslutning i SvJT 1962 rf s. 51. HovR:n uttalade här visserligen att med hänsyn till avfattningen av 31:1 st. 1 RB den omständigheten, att en gärning av rätten hänföres under ett mildare lagrum än det åklagaren åberopat, icke lagligen kan föranleda till att återbetalningsskyldighet beträffande ersättning till offentlig försvarare helt eller delvis begränsas, med mindre särskilda skäl föreligga. Sådana särskilda skäl ansågos icke föreligga i fallet. Av ett särskilt yttrande av en av HovR:ns ledamöter framgår emellertid, att åtminstone denne för sin del såsom sådant särskilt skäl räknat bl. a. det förhållandet, att utredningen rörande tillämpning av den svårare

brottsbeskrivningen dragit särskilda kostnader. Också enligt min mening tala starka ändamålsskäl för den av Ekelöf förordade rättstilllämpningen för fall, där en åtalad gärning hänföres under mildare lagrum än det med åtalet i första hand avsedda och där särskilda kostnader belöpt på den icke bifallna delen av åtalet. Det oaktat synes man ha viss anledning till tvivel angående dess förenlighet med gällande lag. Det är ju här icke fråga om fall, som lagstiftaren svårligen kan tänkas ha förutsett, utan om tämligen vardagliga situationer. Ehuru motiven icke giva någon upplysning härvidlag, ligger det nära till hands att förmoda, att man genom underlåtenhet att göra undantag från regeln i 31:1 RB avsiktligt velat låta s. a. s. skäligheten stå tillbaka för enkelheten. — Om en tillämpning av 31:1 RB efter dess ordalydelse i så måtto, att vid fällande dom enligt mildare lagrum den tilltalade anses principiellt icke kunna befrias från ersättningsskyldighet för kostnad belöpande på utredning rörande det strängare lagrummets tillämplighet, kan te sig obillig gentemot den tilltalade, synes å andra sidan en tillämpning av 31:10 RB efter dess ordalydelse leda till ett med avseende på rubriceringsfrågor desto gynnsammare resultat för honom. Om han ensam fullföljt talan, skall ju domen enligt detta lagrum anses vid tillämpning av 31:1 RB frikännande, så snart hans talan föranlett någon ändring. I SvJT 1959 s. 249 har jag antagit att detta gäller, även om ändringen begränsats tillen lindrigare brottsrubricering. Detta antagande har bekräftats i NJA 1962 s. 346. (Jfr däremot SvJT 1959 rf s. 44.) — Om talan fullföljes å ömse sidor och hovrätten ej finner skäl att i anledning av någondera talan ändra underrättens dom, är enligt motiven till RB frågan om rättegångskostnaderna »att bedöma med hänsyn till varje talan för sig». (SOU 1938:44 s. 352.) Låt oss nu antaga, att en person åtalats för brotten A och B och i underrätten fällts till ansvar för A men frikänts för B samt att talan fullföljts å ömse sidor med yrkande om fällande respektive frikännande för båda brotten. För det fall, att domen icke ändras, måste motivuttalandet innebära, att den tilltalade i princip skall ersätta jämväl hovrättskostnaderna beträffande brottet A men icke beträffande brottet B. Man kan däremot fråga sig,vad det ovan citerade motivuttalandet innebär för det fall, att fråga är om samma brott, för vilket eller vilka åklagaren yrkat straffskärpning och den tilltalade yrkat straffnedsättning. Det måste här åtminstone normalt vara omöjligt att i kostnadshänseende skilja partens verksamhet för framgång till sin egen talan från hans verksamhet till bemötande av motpartens. En situation av detta slag, ehuru något mindre renodlad, förelåg i SvJT 1960 rf s. 1. På åtal för grovt egenmäktigt förfarande, vårdslöshet i trafik och rattfylleri hade den tilltalade dömts för egenmäktigt förfarande och rattfylleri till fängelse en månad 15 dagar. Talan fullföljdes av åklagaren med yrkande om bifall till åtalet för grovt egenmäktigt förfarande och vårdslöshet i trafik samt om ådömande av suspension och skärpt straff, varjämte den tilltalade genom fullföljd yrkade ogillande av åtalet för rattfylleri och i allt fall straffnedsättning. På begäran av åklagaren och för

att ge ytterligare belägg för den tilltalades spritpåverkan vid förandetav bilen hördes i HovR:n två personer såsom vittnen. I samband med att HovR:n ej fann skäl ändra domen förpliktades den tilltalade återgälda statsverket hela kostnaden för det offentliga försvaret i HovR:n och ersättningen till nämnda två vittnen. Att HovR:n icke gjort en sådan uppdelning av statsverkets kostnader för det offentliga försvaret på åklagarens och den tilltalades fullföljda talan, som nyss anförda motivuttalande synes förutsätta, kan tänkas bero på att den befunnits omöjlig att i det aktuella fallet genomföra. Anledningen kan emellertid också ha varit, att en uppdelning skulle ha varit stridande mot avfattningen av 31:10 RB. Enligt detta lagrum skall HovR:s dom anses (vid tillämpning av 31:1 RB) såsom fällande under en varav tre alternativa förutsättningar, av vilka en är, att av den tilltalade fullföljd talan ej föranlett ändring av domen. Den tilltalade hade genom sitt yrkande om nedsättning av det gemensamma straffet underställt samtliga brott HovR:ns bedömande, och hans talan hade icke föranlett ändring. (Jfr OLIVECRONA, Rättegången i brottmål enligt RB, 2 uppl. s. 347.) — Angående tillämpning av 31:10 RB i fall där hovrätten bestämt straff enligt 4:3 SL, se SvJT 1959 rf s. 73. — I SvJT 1962 rf s. 84 har särskild ersättning för psykologisk testning vid avgivande av 4 §-intyg ansetts icke kunna utgå utöver fastställt arvode. — Angående rättegångskostnad i brottmål, se vidare rättsfall anmärkta ovan under rubriken Offentlig försvarare samt NJA 1959 s. 12 och 48, anmärkta ovan under A, Fri rättegång.

 

C. Gemensamma bestämmelser

 

    Laga förfall. Part, som vid vite ålagts inställelse till sammanträde för muntlig förberedelse vid HR å tingshuset i Hälsingborg, kom ej tillstädes, då målet å utsatt tid företogs, varvid förhandlingen inställdes och vitet utdömdes. Över vitesbeslutet fullföljde parten talan med uppgivande att han på grund av missuppfattning å den utsatta tiden istället inställt sig vid RR:n i Hälsingborg, att han där blivit hänvisad till HR:n, samt att, sedan han samma dag anmält sig där, målet senare på dagen företagits till behandling. HovR:n, som ansåg anledning saknas att ifrågasätta riktigheten av vad parten härutinnan anfört, fann giltig ursäkt för utevaron ha förelegat och befriade parten från utgivande av vitet. SvJT 1961 rf s. 27. — Se även NJA 1959 s. 369 och SvJT 1961 rf s. 57 samt rättsfall anmärkta nedan under V, Återställande av försutten tid.

 

    Delgivning. I 33:15 RB föreskrives bl. a., att då rätten meddelar föreläggande vid förhandling, delgivning skall anses ha skett med dem som närvarit vid förhandlingen. Delgivning enligt detta stadgande ansågs i SvJT 1960 rf s. 1 (jfr randanmärkningar rf s. 48) icke ha skett då rätten vid förhandling i parternas närvaro meddelat, att besked i målet komme att meddelas senare under dagen, samt därefter senare samma dag i parternas frånvaro meddelat bl. a. vitesföreläggande för

inställelse till fortsatt förberedelse. — Av intresse för tillämpning av bestämmelserna om delgivning i rättegång äro också SvJT 1958 rf s. 58 och SvJT 1961 rf s. 46, angående surrogatdelgivning av uppsägning, och NJA 1959 s. 385, angående avbrytande av preskription. Sistnämnda avgörande är det uppmärksammade mål, i vilket delgivning med riksbanken ansågs icke kunna ske med tillämpning av bestämmelsen i 33:19 RB angående delgivning med kronan. I målet hänvisades till åtskilliga utlåtanden som publicerats separat, och till annan litteratur, varom upplysning lämnas i referatet.

 

    Rättegångshinder. Den i 11:3 GB angivna förutsättningen för erhållande av äktenskapsskillnad, att makarna efter vunnen hemskillnad levat åtskilda ett år, har i NJA 1962 s. 545 icke ansetts tillika utgöra villkor för att talan om äktenskapsskillnad enligt lagrummet finge upptagas till prövning. (3 ledamöter mot 2 i HD.) — Angående tillämpning, i mål om ersättning enligt brandförsäkringsavtal, av 34:2 RB med avseende å invändning, att värdering av den brunna egendomen enligt avtalet ankomme på skiljemän, se NJA 1958 s. 109, anmärkt ovan under A, Mellandom. — Mellan ett handelsbolag och köparen av en tomt träffades avtal om att handelsbolaget skulle äga företräde att på vissa villkor uppföra en planerad byggnad å tomten. Talan mot köparen angående skadestånd för kontraktsbrott väcktes, icke av handelsbolaget utan av ett byggnadsaktiebolag som åberopade att det övertagit handelsbolagets rörelse samt dess rättigheter och skyldigheter. Uppkommen fråga, huruvida aktiebolaget vore part i mellanvarandet, bedömdes icke såsom ett spörsmål om rättegångshinder utan ansågs röra själva saken. NJA 1960 s. 23. (Jfr EKELÖF, Rättegång II s. 59.) — Fråga huruvida talan mot vägsamfällighet väckts efter utgången av den i 58 § lagen om enskilda vägar föreskrivna tiden ansågs i SvJT 1959 rf s. 55 icke böra beaktas ex officio. (Jfr EKELÖF, Rättegång II s. 61 not 46.) — Se även NJA 1959 s. 658, anmärkt ovan under A, Ändring eller justering av talan.

 

    Muntlighetsprincipen. Med stöd av 43:5, 50:15 och 55:15 RB har i tvistemål ingivande eller uppläsande först vid huvudförhandling i HD av rättsvetenskapligt utlåtande ansetts ej kunna tillåtas. NJA 1959 s. 611. (Jfr EKELÖF, Rättegång IV s. 185 f.)

 

III. BEVISNING

    Bevisbördan. I NJA 1962 s. 80 hade X till Y sålt en aktiepost, varvid köpeskillingen i kontraktet angivits till 93 000 kronor. I anslutning härtill hade samma dag upprättats en särskild handling, vari Y erkände sig ha av X mottagit 2 000 kronor såsom betalning för 2 mopeder (vilka ostridigt icke levererats). Sedermera erhöll X 93 000 kronor i olika poster, men några mopeder fick han icke. Sedan X:s hustru av X förvärvat rätten till mopederna, yrkade hon åläggande för Y att till henne utgiva 2 000 kronor jämte ränta. Käranden gjorde därvid

gällande att köpeskillingen för aktierna avsetts utgöra i realiteten 95 000 kronor, d. v. s. 93 000 kronor + de två mopederna. Svaranden invände, att överenskommelsen inneburit, att han varit berättigad att lämna mopederna såsom dellikvid i avräkning på beloppet 93 000 kronor och att han sålunda fullgjort sina förpliktelser, då hela beloppet 93 000 kronor i stället betalats kontant. HD biföll käromålet med uttalande av bl. a. följande. Kärandens påstående att kvittot, som ägde samband med aktieförsäljningen samma dag, innebar erkännande av Y att han såsom betalning för aktierna skulle utgiva — utöver det i kontraktet angivna beloppet 93 000 kronor — de två mopederna, vore förenligt med kvittots och köpekontraktets avfattning, medan Y:s uppgifter om vad vid tillfället avtalats icke överensstämde med nämnda handlingar. Häremot hade Y icke förmått visa att — på sätt han hävdat — mopederna till ett värde av 2 000 kronor skulle gå i avräkning å det i köpekontraktet upptagna beloppet. — Vid bedömande av den principiella innebörden av detta avgörande synes det berättigat att utgå från att det, då delade meningar råda om storleken av en avtalad köpeskilling, i princip är säljaren som har att styrka sin uppgift om beloppet. Är detta riktigt, synes avgörandet till en början innebära, att skriftlig handling, innehållande utfästelse att betala det fordrade beloppet, i och för sig utgör tillräcklig bevisning för säljarens uppgift om köpeskillingens storlek. Om man tillika vågar utgåfrån att uttrycket »visa» använts för att beteckna sådan höggradig sannolikhetsövervikt som normalt anses motsvara full bevisning, skulle emellertid rättsfallet innebära, att ifrågavarande avsiktsurkunder tillmätts betydelse icke blott såsom bevis utan också såsom en presumtion. (Termen presumtion användes här i överensstämmelse med den av EKELÖF i Rättegång IV s. 83 f. angivna meningen. Jfr till det anförda a. a. s. 163 med not 13 a.) Försiktighet vid bedömande av rättsfallets principiella innebörd och räckvidd är dock påkallad bl. a. därför att terminologien i bevisbördefrågor knappast har sådan stadga, att man med säkerhet kan utesluta eventualiteten, att uttrycket »ej förmått visa» avser allenast den s. k. falska bevisbördan. Slutligen må anmärkas, att rättsfallet också har intresse med avseende på bevisvärderingen, ehuru det skulle föra för långt att här redogöra för de omständigheter, som haft betydelse för värderingen av bevisningen.— Ett par rättsfall gälla bevisbördan ifråga om vållande av skada. I princip torde enligt svensk rätt den skadelidande anses ha bevisbördan härför. (Jfr EKELÖF, Rättegång IV s. 29.) I NJA 1960 s. 330 har denna princip upprätthållits även för det fall, att vid halkningsolycka tillförlitlig utredning icke kunnat förebringas, huruvida snöfall upphört så lång tid före olyckan, att den sandningsskyldige kunde anses ha eftersatt sin sandningsskyldighet. Det förefaller kunna ifrågasättas, om icke denna ståndpunkt är väl hård mot den skadelidande. Det är ju knappast rimligt att förutsätta, att en fotgängare skall försäkra sig om bevisning angående tidpunkten då snöfall upphör med hänsyn till eventualiteten, att han senare på dagen kommer att halka. Den som är principiellt sandningsskyldig har väl åtminstone

något större anledning och möjlighet att på förhand säkra bevisning om när väderleksförhållandena blivit sådana att sandningsskyldighet först då kan anses ha inträtt. Det förefaller likväl tvivelaktigt, om han på denna grund bör åläggas bevisbördan. Eftersom typiskt sett en sandningsskyldig fastighetsägares trygghet knappast är mera beaktansvärd än en fotgängares, kan det dock möjligen ifrågasättas, om icke den skadelidandes intresse borde kunna tillgodoses åtminstone så långt, att detta speciella bevisbördeproblem löstes med användande av den s. k. överviktsprincipen. — I SvJT 1958 rf s. 82 har antagits att A, som i B:s frånvaro sökt starta en B tillhörig traktor — i syfte att bortforsla den så att den icke skulle vara i vägen för vissa arbeten — var bevisskyldig för att han därvid icke vållat skada å startmotorn, som vid ägarens återkomst befanns föreligga. Denna ståndpunkt ligger i linje med den i NJA 1953 s. 409 intagna, enligt vilken låntagare är bevisskyldig för att skada, som uppkommit under lånetiden, icke vållats av honom, ehuru det må anmärkas att sistnämnda avgörande kan ha i väsentlig mån påverkats av stadgandet i 11:1 HB. Också det nu anmärkta hovrättsavgörandet synes förtjäna instämmande, bl. a. därför att den, som utan bemyndigande av ägaren företar åtgärd med dennes egendom, givetvis typiskt sett har större möjligheter att bevisa, att han därvid iakttagit tillbörlig aktsamhet, än ägaren har att styrka culpa. — Ett rederi hade låtit utställa konossement avseende sjötransport, för vilken bestämmelserna i 1924 års internationella konvention rörande konossement icke ägde tillämpning. I konossementen hade intagits klausul, varigenom rederiet friskrivit sig från ansvar för stöld, även om brottet förövats av passagerare eller personer i fartygets tjänst. Sedan viss egendom förkommit genom stöld, yrkades av försäkringsbolaget ersättning av rederiet. Därvid gjordes gällande dels att klausulen borde frånkännas rättslig verkan, dels ock att rederiet i allt fall vore ersättningsskyldigt på grund av underlåtenhet att vidtaga erforderliga åtgärder till förhindrande av stöld. Klausulen befanns i och för sig giltig, och med avseende på frågan om fel eller försummelse beträffande förvaring och bevakning ansågs käranden ha bevisbördan. NJA 1958 s. 373. — Med fartyg befordrade godspartier upplades efter lossningen i lastskjul i frihamn. I ett för viss lastemottagare avsett varuparti saknades, när frihamnens depositarieansvar inträdde, ett antal av de, med mottagarens namn märkta, i konossementet upptagna kollina. Bl. a. med hänsyn till sorteringen av det från fartyget lossade godset ansågs bevisbördan beträffande tidpunkten, då detta manko uppstått, åvila bortfraktaren. NJA 1962 s. 770. — I NJA 1958 s. 629 förelåg i dispaschmål rörande sjöförsäkring fråga, huruvida mögelskada vid sjötransport uppkommit på grund av varans egen beskaffenhet (jfr 62 § FAL). Hur HD besvarat den i referatrubriken ställda frågan: »Åvilar bevisbördan försäkringsgivaren eller försäkringstagaren?» är icke lätt att avgöra. Se härtill HELLNER i SvJT 1961 s. 349 f., WIKANDER i SvJT 1962 s. 569 f. och EKELÖF, Rättegång IV s. 87 med not 71. — NJA 1959 s. 658 bekräftar den i tidigare praxis intagna ståndpunkten, att klandertalan mot testamente på grund av testators sinnesbeskaffenhet icke kan bi-

fallas med mindre det blivit styrkt, att testator var sinnesrubbad. Rättsfallet ger också uttryck åt ståndpunkten, att, då testamente sönderrivits och delade meningar råda om orsaken härtill, bevisbördan åvilarden, som påstår att sönderrivandet skett av våda. I linje härmed ligger, att HD i NJA 1960 s. 227 intagit ståndpunkten, att då testamente icke kunnat efter testators död återfinnas, påstående att testamentet blivit återkallat skall godtagas, därest icke motsatsen styrkes. Båda de ovan sist anmärkta rättsfallen äro av intresse också för värderingen av bevisning rörande testamentes återkallande. Det förtjänar särskilt anmärkas, att i NJA 1959 s. 658 HD fäste avseende vid att testamentstagaren i rättegången ej aktade nödigt att förebringa den vittnesbevisning som stod honom till buds rörande omständigheterna vid testamentshandlingens sönderrivande och undertecknandet av påskrift, enligt vilken sönderrivandet skett av våda och testamentet fortfarande skulle äga tillämpning. Se angående de båda sist anmärkta fallen vidare BECKMAN i SvJT 1962 s. 623 med hänvisningar. — Angående bevisbördan vid påstående att part vid undertecknandet av viss handling ej förstått innebörden av påteckningen, se NJA 1962 s. 641. — I mål om ansvar för trafikbrott fann HovR:n — under åberopande beträffande viss åtalad gärning (smitning) att det ej vore uteslutet att densamma begåtts i sinnestillstånd som avsåges i 5:5 st. 2 SL — den tilltalade vara i fråga om denna gärning strafflös enligt nämnda lagrum. Då tillräckliga skäl icke förelåge till antagande att den tilltalade vid gärningens begående befunnit sig i tillstånd som nyss sagts, ådömde emellertid HD straff för gärningen. NJA 1961 s. 596. Enligt EKELÖF, Rättegång IV s. 117 not 171, synes HD här ha ansett den tilltalade ha bevisbördan för att brottet förövats i tillfällig sinnesförvirring. Det är i allt fall klart, att rättsfallet innebär ett avsteg från huvudregeln om det mot åklagaren riktade beviskravet i brottmål. Möjligen har detta avsteg ansetts — på sätt RÅ-ämbetet i målet hävdade — följa av 41 § sinnessjuklagen, ehuru det synes diskutabelt, om det verkligen nödvändiggjorts av detta stadgandes avfattning. Troligen ha också förarbetena till 5:5 SL tillmätts betydelse för utgången; se härtill STRAHL i SvJT 1964 s. 77 f. Såsom sakligt skäl mot tillämpning, med avseende å 5:5 st. 2 SL, av den vanliga bevisbörderegeln anförde RÅ-ämbetet följande: »Vad särskilt angår obehörigt avvikande från olycksplats torde det icke vara ovanligt, att bilföraren påstår att han vid olyckan erhållit en psykisk chock och under hänvisning därtill gör gällande strafflöshet enligt 5 kap. 5 § 2 st. SL. En rättstillämpning, enligt vilken bilföraren skulle gå fri från straff så snart det icke kan uteslutas att han när han lämnade olycksplatsen befann sig i sådant sinnestillstånd som i nyssnämnda lagrum avses, måste få allvarliga konsekvenser ur allmänpreventiv synpunkt.» Det är givet att med tillämpning av den vanliga bevisbörderegeln åtskilliga smitare skulle få ganska goda chanser att slippa straff. Lika obestridligt synes emellertid vara, att den som faktiskt handlat i tillfällig sinnesförvirring löper en risk att det oaktat bli dömd till straff, som ökar i samma mån som det mot åklagaren riktade beviskravet avtrubbas eller t. o. m. övergår på den misstänkte. Upprätthållande av starka garan-

tier mot att oskyldiga straffas måste förvisso köpas till priset av att desto flera skyldiga gå fria. Man frågar sig, om detta pris verkligen måste anses för högt med avseende å straffrihetsgrunden i 5:5 st. 2 SL och om det härvidlag verkligen föreligger någon skillnad mellan denna och andra straffrihetsgrunder, såsom nödvärn och samtycke. Se vidare angående rättsfallet och om bedömande av motsvarande situation enligt BrB STRAHL i SvJT 1964 s. 77 f. — Ett visst intresse för frågan om beviskrav i brottmål har också NJA 1958 s. 206. I mål om olovlig körning och rattfylleri fann HovR:n det styrkt att den tilltalade (A) fört bilen, ehuru bl. a. vittnet B intygat, att det var han som suttit vid ratten. Sedermera ogillades menedsåtal av HovR:n, enär det i detta mål icke fullt tillförlitligen styrkts, att bilen förts av A. En på grund av denna dom ingiven resningsansökan i det första målet lämnades utan bifall. EKELÖF (Rättegång IV s. 113 f. med not 164) har ansett fallet möjligen kunna åberopas till stöd för tesen, att det kräves starkare bevisning för att fälla en tilltalad då brottet är grovt än då detta är lindrigt. Givetvis är det möjligt att avgörandet baserats på en sådan tanke. Det förefaller emellertid — bl. a. eftersom det förande av bil olovligen och i berusat tillstånd, för vilket A dömts, knappast kan sägas vara ett lindrigt brott — väl så möjligt att HovR:n i de båda målen bedömt icke beviskravet utan värdet av den förebragta bevisningen olika utan att — enligt HD:s uppfattning — i menedsmålet tillkommit väsentligt ny bevisning. — Angående bevisbördan se även rättsfall anmärkta under II A, Processhabilitet, och NJA 1962 s. 469, anmärkt under II B, Identitetsspörsmål och därmed sammanhängande frågor.

 

    Bevisvärdering. I NJA 1959 s. 516 förelåg i mål om äktenskaplig börd fråga, huruvida det kunde anses bevisat att mannen efter barnets födelse erkänt barnet såsom sitt (2:1 st. 2 FB). — NJA 1961 s. 325 gäller delvis frågan, huruvida erkännande av faderskap i den ordning 3:4 FB anger vore bindande för mannen, då det barn, erkännandet avsåg, var fött sedan modern ingått äktenskap med annan man samt följaktligen vid tiden för erkännandet hade äktenskaplig börd. Frågan besvarades nekande. (Jfr BECKMAN i SvJT 1962 s. 617.) I målet ansågs vidare icke utrett att flicka, som vid födelsen vägde 4 130 gram och var 52 cm lång, kunde vara avlad 317 dagar före födelsen (3:2 FB). Jfr härtill notisfall, anmärkta av BECKMAN i SvJT 1962 s. 618. — I SvJT 1962 rf s. 21 uppkom spörsmål om tillförlitligheten av parkeringsmätare (I) och tillförlitligheten av det s. k. klocksystemet för parkeringskontroll. (Jfr NJA 1958 s. 165.) — I anledning av talan om ansvar och skadestånd mot bilförare, som vid omkörning påkört och dödat mopedförare, förelågo i SvJT 1960 rf s. 66 spörsmål om graden av den varsamhet bilföraren bort iakttaga och bevisläget då den påkörde ej kunde höras. — Angående bedömande av invändning av tilltalad i mål om rattfylleri, att spritförtäringen ägt rum så kort tid före den åtalade körningen, att otillåten påverkan ej hunnit inträda, se NJA 1961 s. 285. — Angående bevisvärdering, se även rättsfall anmärkta ovan under rubriken Bevisbörda. — I detta sammanhang må även anmärkas

NJA 1959 s. 639, där vid åtal för mened uppkom fråga, huruvida vissa före edgången lämnade uppgifter omfattades av avlagd bouppteckningsed. — Se ock, rörande fastighetsboks vitsord, NJA 1959 s. 326.

 

    Vittne. Spörsmål om sjuksköterskas och läkares tystnadsplikt enligt 36:5 st. 2 RB (för läkaren indirekt tillämpat via 38:2 st. 2 RB) aktualiserades i SvJT 1960 rf s. 57. Fallet har utförligt behandlats av WELAMSON, Läkarsekretessen s. 38 ff., vartill må hänvisas. Jfr även EKELÖF, Rättegång IV s. 128 ff., särskilt s. 130. — Angående 36:5 st. 1 RB, se NJA 1962 s. 746, anmärkt nedan under Editionsplikt. — I NJA 1960 s. 210 hade A åtalats för att olovligen ha försålt sprit till B. Härjämte hade i mål mot B yrkats förverkande av en flaska sprit, som tagits i beslag hos denne samma dag som den åtalade försäljningen skett. Målen mot A och B hade företagits till gemensam handläggning, varvid B hörts såsom vittne i anledning av åtalet mot A. Sedan B i anledning av vittnesmålet åtalats för mened, konstaterades att B rätteligen varit att anse såsom part i målet och alltså jämlikt 36:1 RB icke bort få avlägga vittnesmål. (Jfr härtill EKELÖF, Rättegång IV s. 122 ff. med hänvisningar.) Rättegångsfelet ansågs emellertid icke i och för sig utesluta straff för mened, och omständigheterna ansågos ej heller i övrigt innebära giltig ursäkt för B enligt 13:4 st. 2 SL. — Tjänstefri polisman har ansetts, då han höres såsom målsägande i anledning av åklagarens talan, äga rätt till ersättning för kostnader till resa och uppehälle jämlikt 1947 års lag angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl. SvJT 1958 rf s.78. Förhållandet mellan de sålunda tillämpade allmänna reglerna och särskilda för polismän meddelade bestämmelser belyses av i målet avgivna yttranden av riksräkenskapsverket. — I NJA 1959 s. 16 uppkom fråga, huruvida konstnär, vilken för inställelse vid domstol såsom vittne nödgats avbryta påbörjat arbete på en teckning, som han avsett att sedermera söka försälja, kunde anses ha gått miste om inkomst. HD ansåg detta vara förhållandet och utdömde ersättning med härför yrkat belopp (i motsats till de lägre instanserna, vilka dock icke motsatte sig att vittnet, för att ha såsom erkänsla bjudit anlitad barnvakt på kaffe med fastlagsbullar, erhöll ersättning med 5 kronor).— Angående fråga i visst fall, för vilket antal dagar vittnesersättning skulle beräknas, se SvJT 1962 rf s. 72.

 

    Editionsplikt. Yrkande om editionsföreläggande har avslagits i NJA 1958 s. 501 på grund av att den utredning, som skulle vinnas genom handlingarnas företeende, icke kunde antagas vara av betydelse i målet, och i NJA 1959 s. 230 enär det vore uppenbart, att icke alla de handlingar som omfattades av yrkandet kunde vara av betydelse i målet och parten ej närmare angivit vare sig de omständigheter som skulle styrkas eller de handlingar som därvid ansågos vara av betydelse. — I anledning av yrkande om föreläggande — jämlikt 23:14 p. 3 RB — för styrelsen för Sveriges advokatsamfund att utlämna handlingar i ett av styrelsen handlagt disciplinärende uppkom i NJA 1962 s. 746 fråga, huruvida styrelsen kunde anses fritagen från edi-

tionsplikt enligt 38:2 RB jämförd med 36:5 st. 1 RB och 40 § av samfundets stadgar på den grund att styrelsens ledamöter i denna deras egenskap finge anses vara ämbetsmän eller därmed jämställda enligt 36:5 st. 1 RB. Frågan besvarades jakande. I samband med utarbetandet av de nya stadgar för advokatsamfundet, som fastställts år 1963, har samfundets stadgekommitté jämväl framställt förslag till bl. a. särskilda lagbestämmelser om styrelsens och av denna anlitade personers ställning i sekretesshänseende. Med hänsyn till offentlighetskommitténs arbete har emellertid departementschefen icke ansett sig böra utbryta dessa sekretessfrågor till särbehandling. Se KProp. 156/1963 s. 28. —Angående fråga om editionsplikt för läkare, se SvJT 1960 rf s. 57. anmärkt ovan under Vittne. Jfr offentlighetskommitténs diskussionspromemoria, 1964, s. 61.

 

IV. RÄTTEGÅNGEN I HOVRÄTT OCH HÖGSTA DOMSTOLEN

A. För båda instanserna gemensamma spörsmål

 

    Utfästelse att ej fullfölja talan. I mål mellan byamän och hemmansägare hade byamännen vid bystämma i närvaro av hemmansägaren beslutat att icke överklaga underrättens dom. Byamännen ansågos härigenom ha gentemot hemmansägaren gjort en utfästelse att ej fullfölja talan, som de med hänsyn till 49:1 st. 3 RB ej kunnat återkalla. Sedan byamännen vid senare stämma ändrat sitt beslut och fullföljt talan, blev densamma därför jämlikt 50:6 RB avvisad. SvJT 1958 rf s. 17.

 

    Beräkningen av fatalietid. I SvJT 1960 rf s. 5 aktualiserades i utsökningsmål ett spörsmål om beräkningen av fatalietid, som synes ha visst intresse även för den judiciella processen och därför må här anmärkas. Besvärstid, som skulle räknas från det parten erhöll del av utslag, ansågs ej ha börjat löpa förrän parten genom vederpartens försorg delgivits utslaget, oaktat han tidigare utlöst detsamma. — Angående tillämpning av 60 § andra stycket arvsskatteförordningen, se NJA 1959 s. 289 och s. 586 samt SvJT 1959 rf s. 65. Om betydelsen av att besvärshänvisning varit otydlig, se RÅ 1958 ref. 46.

 

    Fullföljdshänvisnings rättsliga betydelse. Sedan HovR i dom fällt part till ansvar för rättegångsförseelse, hade HovR:n meddelat parten fullföljdshänvisning under förklaring, att prövningstillstånd ej erfordrades i nämnda del. Med hänsyn till stadgandet i 54:15 st. 2 p.1 RB fann HD:s majoritet prövningstillstånd icke erforderligt. NJA 1959 s. 55. Man har anledning fråga sig, i vad mån denna ståndpunkt kan förenas med de i föregående översikter (SvJT 1953 s. 713 f. och SvJT 1959 s. 254) anmärkta rättsfallen NJA 1951 s. 251 (II) och 1955 s. 417. Formellt föreligger en skillnad i så måtto, att i dessa fall HovR:n i fullföljdshänvisningen icke uttalat någonting om prövningstillstånd medan i det föreliggande fallet prövningstillstånd uttryckli-

gen angivits icke vara erforderligt i ansvarsfrågan. Såsom antytts i SvJT 1953 s. 713, förefaller det emellertid tvivelaktigt, huruvida en dylik skillnad är tillräcklig för att motivera ett annat bedömande. Det förtjänar härtill observeras, att i 1959 års fall den ende ledamot som deltagit i något av de tidigare avgörandena, JustR Beckman, stannade i minoritet. — I NJA 1961 s. 367 hade HovR meddelat fullföljdshänvisning i strid mot 20:40 FB. Fullföljd talan blev trots hänvisningen avvisad enligt nämnda lagrum. Avgörandet stämmer med den ståndpunkt jag i SvJT 1953 s. 172 antagit kunna utläsas av tidigare praxis, enligt vilken andra fullföljdsförbud än de i 54:14 RB angivna skola beaktas av HD utan hinder av att HovR:n må ha meddelat fullföljdshänvisning. Jfr härtill ock NJA 1959 C 308. — Se vidare NJA 1960 s. 755, anmärkt ovan under II A, Lokal kompetens, och NJA 1960 s. 758, anmärkt nedan under rubriken Rätt till fullföljd.

 

    Fullföljd genom telegram. I anslutning till de rättsfall från HD, som under denna rubrik angivits i föregående översikt (SvJT 1959 s. 254 f.) må här anmärkas, att RegR ej godkänt fullföljd genom telegram i RÅ 1958 not. K 531 och 1960 not. Ju 28.

 

    Val av rättsmedel. I SvJT 1961 rf s. 49 uppkom i arvsskattemål fråga, huruvida viss ändring i skattebeslutet skulle sökas genom återvinning eller besvär. — I SvJT 1960 rf s. 84 ansågs enbart den omständigheten att parten betecknat rättsmedlet besvär i stället för vad icke föranleda avvisning av den fullföljda talan.

 

    Rätt till fullföljd (över huvud eller genom särskild talan). Sedan vid HR tilltalad dömts för viss förseelse samt åklagaren ensam vädjat med yrkande om straffskärpning, blev domen av HovR:n fastställd. Den tilltalade ansågs i NJA 1961 s. 730 icke äga föra talan mot HovR:ns dom. — I mål om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap hade underrätt förordnat om blodundersökning beträffande X, som icke var part i målet, och förelagt honom vid vite att visa, att erforderliga blodprov tagits. X ansågs icke lagligen äga föra talan mot beslutet. SvJT 1960 rf s. 90. Beträffande frågan om parts rätt till fullföljd mot beslut rörande skyldighet för tredje man att underkasta sig blodundersökning, se SOHLBERG i SvJT 1963 s. 37 ff. och där anmärkta hovrättsavgöranden. — I ärende angående fastställande av arvode åt förmyndare ansågs i NJA 1959 s. 230 den omyndiga äga rätt att fullfölja talan. — I mål om omyndighetsförklaring på egen ansökan har — sedan HR bifallit ansökningen men HovR på talan av den omyndigförklarade upphävt omyndighetsförklaringen — varken förmyndaren, överförmyndaren eller närmaste fränder ansetts äga föra talan mot HovR:ns beslut. NJA 1962 s. 29. — I anledning av ifrågasatt hemskillnad hade på begäran av make häradshövding jämlikt 14:1 GB förordnat särskild medlare. Ärendet ansågs vara sådan rättsvård, varom förmäles i lagen om handläggning av domstolsärenden, och andra maken befanns följaktligen äga fullfölja talan mot det beslut förordnandet innefatta-

de. NJA 1961 s. 710. — I SvJT 1959 rf s. 34 ansågs överlantmätare ej behörig överklaga beslut, varigenom ägodelningsdomare bifallit ansökan om sammanläggning. (3:3 sista stycket FBL samt 21:51 och 21:53 JDL.) — Vattendomstol hade i samband med tillstånd till kraftverksföretag förpliktat sökanden att, innan tillståndet togs i anspråk, utgiva ersättning för värdeminskning å sakägares fastigheter. Ersättningsbeloppen hade gäldats. Vid det förhållandet, att jämlikt 9:67 st. 3 VL ersättningen ej fick till någon del återkrävas, fann HD in pleno i NJA 1961 s. 743 sökanden icke äga fullfölja talan mot ersättningsbeslutet för att få ersättningen fastställd till lägre belopp. (Jfr NJA 1962 C 146.) Avgörandet skedde emellertid med 12 röster mot 12. Den mycket intressanta principfrågan, som utförligt belyses av skilda yttranden i referatet, är alltför komplicerad för att kunna här närmare beröras. Anmärkas må emellertid, att den av HD intagna ståndpunkten föranlett Vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen att gemensamt hemställa om sådan ändring av VL, att erlagd ersättning icke innefattar hinder mot fullföljd av talan mot ersättningsbeslutet. Se TSA 1964 s. 97. — Särskild talan ansågs i NJA 1960 s. 669 ej få föras mot beslut, varigenom meddelats föreläggande att till domstol för registrering ingiva bouppteckning efter avliden. (Jfr 20:9 ÄB samt 49:4 och 8 RB.)— Ej heller fick i NJA 1958 s. 138 särskild talan föras mot beslut, varigenom i militärt brottmål HovR ej funnit skäl förordna om avbrott i verkställighet av arreststraff (6 § militära rättegångslagen och 54:4RB). — Här må ock anmärkas NJA 1958 s. 63 och 558 (utsökningsmål).— I NJA 1960 s. 758 hade mot riksdagsman i den för tvistemål stadgade ordningen väckts talan om skadestånd av en person, som förmenade sig ha blivit av riksdagsmannen i denna hans egenskap ärekränkt. Riksdagsmannen invände, att då tillstånd från den kammare till vilken han hörde ej givits, talan borde på grund av stadgandet i § 110 RF avvisas. Sedan invändningen av underrätten ogillats genom beslut under rättegången, underlät parten att fullfölja talan mot beslutet. Sedan talan i huvudsaken ogillats och käranden fullföljt talan mot domen samt svaranden i HovR:n upprepat sin invändning, meddelade HovR:n »med anledning av uppkommen fråga» huruvida rättegångshinder förelåge särskilt beslut i frågan, enligt vilket HovR:n funne sig behörig samt hänvisade parten att anmäla missnöje och att föra särskild talan mot beslutet, varjämte HovR:n förordnade, att målet skulle vila i avbidan på utgången av denna talan. Riksdagsmannen fullföljde därefter särskild talan till HD. HD:s majoritet uttalade, att riksdagsmannen genom sin underlåtenhet att inom behörig tid fullfölja talan mot underrättens beslut jämlikt grunderna för 49:3 RB gått förlustig rätten att vidare i målet påkalla särskilt beslut i fråga om det av honom påstådda rättegångshindret och att HovR:n bort avvisa riksdagsmannens invändning såsom för sent framställd. Medan en minoritet av 3 ledamöter fann riksdagsmannens till HD fullföljda talan böra avvisas på grund av stadgandet i 49:3 RB — utan avseende därå att HovR:n, som haft att självmant pröva frågan om rättegångshinder, givit riksdagsmannen besvärshänvisning mot beslutet — ansåg emellertid majo-

riteten, att i det läge, vari målet sålunda kommit, hinder icke kunde anses föreligga att upptaga frågan om rättegångshinder i anledning av de till HD anförda besvären. Vid den prövning av frågan, som därefter skedde, fann HD med sex ledamöter mot en rättegångshinder icke för handen. Beträffande huvudfrågan om riksdagsledamots rättsliga ansvar, se AGGE i SvJT 1963 s. 161 ff. och s. 320. (Jfr STRAHL i SvJT 1964 s. 65.) — Då besvärstalan av underrätt avvisats såsom för sent fullföljd men HovR:n på besvär över avvisningsbeslutet funnit först nämnda talan i rätt tid fullföljd, gavs i SvJT 1960 rf s. 5 (utsökningsmål) motparten fullföljdshänvisning beträffande HovR:ns beslut. En ledamot var emellertid skiljaktig under åberopande av grunderna för 49:9 RB. Till förmån för sistnämnda ståndpunkt kan anföras, att det förefaller inkonsekvent att part skulle äga fullfölja talan mot beslut, varigenom HovR:n med ändring av underrättens avvisningsbeslut funnit talan fullföljd i rätt tid, då han enligt 49:9 RB saknar varje möjlighet att reagera i fall, där redan underrätten finner motpartens talan vara i rätt tid fullföljd. — I NJA 1959 s. 200 förelåg fråga, huruvida, sedan vattendomstol meddelat dom i mål om tillstånd att anlägga kraftstation i viss älv, den som för vederbörande byamäns räkning anmält vad mot domen varit — i uppgiven egenskap av byålderman eller på annan grund — därtill behörig. — I detta sammanhang må ock nämnas rättsfall anmärkta under II A, rubrikerna Talerätt och Processgemenskap. Jfr även nedan under C.

 

    Omfattningen av högre rätts prövning. Vad tilltalad, vilken ej fullföljt talan i HD, anförde rörande andra gärningar än den, beträffande vilken RÅ-ämbetet klagade, ansågs i NJA 1962 s. 328 icke kunna komma under bedömande. — I tvistemål hade tappande part vid fullföljd av talan mot underrättens dom i vadeinlagan yrkat bifall till sin talan i saken men först i senare inlaga framställt därav föranledda yrkanden beträffande rättegångskostnader vid underrätten. Hans talan rörande kostnaderna ansågs i NJA 1960 s. 503 av HD med 3 ledamöter mot 2 icke kunna upptagas till prövning. På samma sätt bedömdes i NJA 1962 s. 660 enhälligt ett likartat fall. (Jfr emellertid sedermera NJA 1963 s. 81, där HD med fyra ledamöter mot en ansåg i vadeinlaga framställt yrkande om befrielse från ådömt kostnadsansvar ha implicerat yrkande om att även komma i åtnjutande av kostnadsersättning. Anmärkas må, att den ende av majoritetens ledamöter, som deltagit i något av nyssnämnda avgöranden, nämligen JustR Hedfelt vilken i NJA 1960 s. 503 tillhörde minoriteten, under hänvisning till detta fall ansåg målet ha bort hänskjutas till plenum.) — Sedan klagande i vadeinlaga yrkat nedsättning i honom av HR ådömd underhållsskyldighet, yrkade han vid huvudförhandlingen i HovR:n att bli helt befriad från dylik skyldighet. Yrkandet ansågs — under åberopande av att klaganden först efter tiden för ingivande av vadeinlagan fått kännedom om det förhållande, som föranlett honom att yrka befrielse från underhållsskyldighet — kunna prövas även till den del detta gick utöver vad i vadeinlagan angivits. SvJT 1961 rf s. 29. Jfr

ovan under II A, Återkallelse av medgivande, samt EKELÖF, Rättsmedlen (kompendium 1961) s. 29.

 

    Reformatio in pejus. Tilltalad, som av underrätt dömts till frihetsstraff på viss tid jämte förvisning, ansågs i SvJT 1959 rf s. 6 kunna på egen talan av HovR dömas till längre tids frihetsstraff vid det förhållandet, att beslutet om förvisningen upphävdes. — I NJA 1961 s. 545 och 1962 s. 352 ansågs hinder icke möta att, efter det HovR dömt tilltalad till ovillkorligt frihetsstraff, i anledning av hans mot domen fullföljda talan döma till samma frihetsstraff villkorligt jämte dagsböter enligt 1 a § lagen om villkorlig dom. — Tilltalad, vilken innehade tjänst såsom överfurir, blev för annat brott än i 25:1—4 SL sägs av underrätten fälld till 6 månaders straffarbete samt med tillämpning av 25:7 SL härjämte dömd till avsättning. Sedan den tilltalade ensam vädjat med yrkande om frikännande eller i vart fall straffnedsättning, blev han av HovR:n dömd till 8 månaders straffarbete och suspension under 3 månader. Oaktat den tilltalade vid fullföljd till HD gjorde gällande, att HovR:ns dom innebure reformatio in pejus, blev domen fastställd av HD, som »beträffande ifrågakomna på sätt i 25:7 SL angives av varandra beroende straffarter» fann de av HovR:n utmätta påföljderna tillsammantagna icke kunna anses såsom svårare än de påföljder, till vilka HR:n dömt. NJA 1962 s. 783. — Rörande spörsmål om reformatio in pejus, då HovR efter klagan av enbart den tilltalade utmäter gemensamt straff för flera brott med tillämpning av 4:3 SL, se SvJT 1959 rf s. 73 och 1962 rf s. 72. (Jfr STRAHL i SvJT 1964 s. 75.) Se i detta sammanhang även SvJT 1961 rf s. 45 och därtill STRAHL i SvJT 1964 s. 72.

 

    Tilltrosparagraferna. I NJA 1962 s. 244 uppkommo frågor om tilllämpning av 55:14 RB, särskilt i vad mån lagrummet bunde HD vid värderingen av förut avhörda sakkunniga vittnens omdömen. (40:19 jämförd med 40:7 st. 3 RB.) Se i detta sammanhang även NJA 1962 s. 567 samt 1958 C 917, 1960 C 1064 och 1962 C 634. Jfr BOMGREN i SvJT 1963 s. 348 ff. med hänvisningar och TSA 1963 s. 253 ff.

 

B. Spörsmål berörande enbart rättegången i hovrätt

 

    Vadeanmälan. Se NJA 1959 s. 200, anmärkt ovan under Rätt att fullfölja talan.

 

    Anslutningsvad. I vattenmål hade sökande genom anslutningsvad fullföljt talan mot vattendomstolens dom även i delar, vilka berörde också andra sakägare än dem som själva vädjat. Sedan anslutningsvadetalan i dessa delar avvisats och talan mot avvisningsbeslutet fullföljts, fann HD (med fyra röster mot en) den anslutningsvis förda vadetalan ha bort i dess helhet upptagas till prövning. Såsom motivering anfördes av majoriteten, att de med anslutningsvadet avsedda

 

29—643004. Svensk Juristtidning 1964

yrkandena icke avsåge andra delar av målet än sådana, beträffande vilka sakägare som vädjat ägt föra talan och sålunda vore anslutningsvadekärandens motpart. NJA 1959 s. 116. — Sedan målsägande i trafikmål, vilken vid underrätten fört talan allenast rörande skyldighet för tilltalad att utgiva skadestånd, vädjat mot domen i denna del, uppkom i NJA 1960 s. 511 fråga, huruvida den tilltalade ägt att efter anslutningsvad fullfölja talan beträffande honom ådömt ansvar. Frågan besvarades jakande, därvid HD:s majoritet åberopade, att huvudvadekäranden ägt fullfölja talan mot domen jämväl såvitt avsåge den mot anslutningsvadekäranden förda ansvarstalan, (medan en ledamot var skiljaktig ifråga om motiveringen och ansåg anslutningsvadet ha bort upptagas alldeles oavsett nämnda förhållande).

 

    Rätt till fullföljd mot återförvisningsbeslut. Det utsökningsrättsliga rättsfallet SvJT 1960 rf s. 82 må här anmärkas, då det synes ha visst intresse även för tillämpningen av 54:6 RB.

 

    Fullföljdsförbudet i 19 § 1 st. 2 p. bötesverkställighetslagen. Sedan allmän åklagare vid underrätt yrkat att F ådömda böter måtte förvandlas till fängelse, hade denna dels undanröjt F medgivet villkorligt anstånd med verkställighet av fängelsestraff, vartill honom tidigare ådömda böter förvandlats, dels förvandlat samtliga böter till (ovillkorligt) fängelsestraff, vilket bestämts med tillämpning av 14 § första stycket lagen om verkställighet av bötesstraff. Sedan HovR:n påtalan av F ej gjort ändring i underrättens beslut och F fullföljt talan till HD med yrkande om villkorlig dom, fann HD — i överensstämmelse med HovR:ns fullföljdshänvisning — att talan ej kunde upptagas i vad avsåge tidigare icke förvandlade böter men däremot såvitt anginge HovR:ns beslut i övrigt. NJA 1958 s. 194.

 

    Behörighet att fullfölja talan till HD. överförmyndare har i NJA 1962 s. 157 ansetts icke vara behörig att till HD fullfölja talan i mål angående omyndighetsförklaring (20:37 FB och 20 § RP).

 

    Prövningstillstånd. Se rättsfall anmärkta ovan under IV A, Fullföljdshänvisnings rättsliga betydelse.

 

    Nedsättning. När målsägande i revisionsinlaga förklarat sig fullfölja talan mot HovR:ns dom endast under förutsättning att så skedde jämväl från åklagarens sida samt RÅ-ämbetet icke fullföljt talan mot domen, har vid målets avskrivning målsäganden återfått den nedsatta fullföljdsavgiften. NJA 1959 s. 30. — Sedan A fällts till ansvar av underrätt och denna avvisat av honom mot domen förd vadetalan, lämnade HovR:n mot avvisningsbeslutet förd besvärstalan utan bifall,varefter A överklagade HovR:ns beslut. HD, som ej fann skäl att meddela prövningstillstånd, berättigade A att återfå nedsatt fullföljdsavgift. NJA 1959 s. 383. Såsom framgår av en hänvisning i referatrubri-

ken till 54:17 st. 2 p. 2 RB, torde HD ha funnit A:s talan ha avsett »honom ådömt ansvar». Denna ståndpunkt synes förtjäna instämmande, eftersom A:s fullföljda talan icke tjänade något annat syfte än att möjliggöra en omprövning av ansvarsfrågan. — I NJA 1961 s. 104 hade revisionskärande i samband med fullföljd av talan mot HovR:ns dom i fråga om honom ådömt ansvar och skadestånd nedsatt (utom föreskrivet belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning) jämväl fullföljdsavgift. Oaktat revisionskäranden därefter återkallade sin talan i ansvarsfrågan, berättigades han — samtidigt som HD i skadeståndsfrågan ej fann skäl meddela prövningstillstånd — att återfå fullföljdsavgiften. Detta bedömande kan förefalla något mera problematiskt, eftersom klaganden, därest hans talan ursprungligen avsett endast skadestånd, skulle ha varit skyldig att nedsätta fullföljdsavgift och med den utgång målet fick icke skulle ha berättigats återfå den. HD:s ståndpunkt synes emellertid det oaktat välgrundad, eftersom klaganden icke varit skyldig att nedsätta fullföljdsavgift då han överklagade jämväl i ansvarsfrågan och — därest sådan avgift icke nedsatts — HD efter återkallelsen i ansvarsfrågan icke torde ha kunnat förklara målet desert i skadeståndsdelen på den grund att fullföljdsavgift icke nedsatts. Om i fallet klaganden icke återfått avgiften, skulle detta sålunda ha inneburit, att statsverket berikats med 150 kronor till följd av att klaganden ursprungligen felaktigt trott sig skyldig att nedsätta beloppet. — Se vidare NJA 1958 s. 87, anmärkt ovan under II A, Talerätt.

 

    Avgörande utan huvudförhandling. Sedan tilltalad, som av HovR ådömts frihetsstraff, sökt revision under yrkande om villkorligt anstånd med straffets verkställande, tillstyrkte RÅ-ämbetet, att den tilltalade erhölle villkorlig dom beträffande detta straff, men härjämte dömdes till särskilt bötesstraff enligt 1 a § lagen om villkorlig dom, samt förklarade sig den tilltalade helt instämma i vad ämbetet sålunda förordat. HD företog utan huvudförhandling målet till avgörande. (55:12 st. 1 RB.) NJA 1962 s. 352, (anmärkt även under IV A, Reformatio in pejus).

 

V. SÄRSKILDA RÄTTSMEDEL

    Resning. I NJA 1962 s. 449 beviljade HD resning i ärende om godkännande av släktnamn. — Av intresse för det inbördes förhållandet mellan olika särskilda rättsmedel är NJA 1961 s. 62. Sedan tvistemål avskrivits i anledning av parts utevaro, blev upplyst, att kallelse å parten till inställelse sänts under annan adress än den av honom i målet sist angivna samt ej kommit honom till handa före inställelsedagen. Resning beviljades (och beslutet om avskrivning undanröjdes). Jfr angående förhållandet mellan resning och besvär över domvilla NJA 1962 C 744. — Förutsättningen för resning i tvistemål och i brottmål till förmån för den tilltalade att rättstillämpning som ligger till

grund för domen uppenbart strider mot lag, belyses av NJA 1960 s. 306 (arvskatteärende), NJA 1959 s. 99 (bötesförvandlingsmål), NJA 1962 C 737 (fråga om avbrott i åtal) och NJA 1959 s. 202. Sistnämnda fall har särskilt intresse även för frågan, huruvida bifall till resningsansökan kan sägas vara till den tilltalades förmån. Resningsansökningen — som gjordes av RÅ-ämbetet — avsåg en dom, varigenom en värnpliktig dömts till en månads fängelse för lydnadsbrott på den grund att han — utan samband med ansökan i föreskriven ordning om vapenfri tjänst — inför förman förklarat sig vägra bära vapen och uniform, oaktat förklaringen icke föregåtts av befallning av förman. HD fann ett förfarande av denna innebörd innefatta grovt tjänstefel samt uttalade vidare: »Att domstol, ehuru befallning icke förekommit, tillämpar det lagrum som gäller lydnadsbrott i stället för lagrummet avseende grovt tjänstefel bör — helst som lydnadsbrottenligt 26:1 SL ej är belagt med svårare straff än grovt tjänstefel, vilket städse förskyller fängelse — icke föranleda att resning skall beviljas». (Jfr STRAHL i SvJT 1964 s. 97.) — Beträffande nya omständigheter och bevis såsom grund för resningsansökan må anmärkas NJA 1958 s. 206 (redovisat ovan under III, Bevisbördan), NJA 1962 C 512 (rörande betydelsen av att den tilltalade i målet erkänt den förseelse som sedermera företagen utredning gav vid handen att han icke gjort sig skyldig till), 1961 C 607 (Helandermålet), 1962 C 386 och 1958 s. 584. I sistnämnda fall ansågos stadgandena i 2:22 och 23 VL utgöra hinder mot beviljande av resning enligt 58:1 RB i vattenmål. — Frågan om omfattningen av resningsbeslut aktualiserades i NJA 1961 s. 521. (Jfr NJA 1961 C 520 och 1950 C 67.) Sedan hustru instämt mannen med yrkande om hemskillnad samt om vårdnaden om makarnas barn och underhåll till barnen och för egen del, hade mannen efter stämning yrkat äktenskapsskillnad jämlikt 11:8 GB men förklarat sig medgiva hemskillnaden, därest hans yrkande icke vunne bifall. Han hade vidare yrkat att erhålla vårdnaden om det ena av makarnas två barn och bestritt underhållsskyldighet till hustrun. Sedan HR:n med stöd av hustruns och ett vittnes uppgifter rörande mannens påstående om otrohet ogillat yrkandet om äktenskapsskillnad och bifallit hustruns yrkanden samt domen vunnit laga kraft, blev utrett, att hustrun och vittnet därutinnan lämnat falska uppgifter. Efter resningsansökan av mannen beviljades resning, ehuru endast — frånsett viss rättegångskostnadsfråga — i fråga om äktenskapsskillnad och underhåll till hustrun. (Jfr BECKMAN i SvJT 1962 s. 613 och 619.) — Vid bifall till ansökan om resning i mål, vari HD enligt tidigare beslut ej funnit skäl meddela prövningstillstånd, har jämväl viss i nämnda beslut upptagen fråga rörande rättegångskostnad i HD (frågan om skyldighet att till statsverket återgälda kostnad för offentlig försvarare) förklarats skola i samband med målet efter dess upptagande prövas av den HovR som dömt i målet. NJA 1958 s. 526.

 

    Återställande av försutten tid. Ansökan om återställande av försutten tid i ärende angående tillstånd till linjetrafik har ansetts ej utgöra

fall, varom stadgas i § 19 RF. NJA 1959 s. 384. — Frist för framställande av anspråk på ersättning för mistad fiskerätt är icke heller sådan frist som enligt § 19 RF lagligen kan återställas. NJA 1958 C 1142.— I NJA 1962 C 715 har stadgandet i 58:11 RB ansetts ej tillämpligt på frist som enligt 52:6 RB förelagts part att avhjälpa brist i fullföljdsinlaga. — Ansökan om återställande av försutten tid för överklagande av förrättning enligt 3 kap. lagen om enskilda vägar har i visst fall ansetts tillhöra HD:s upptagande. I ärendet förelåg tillika fråga, vilken betydelse som skulle tillmätas det förhållandet att sökanden, som i mitten av december 1958 erhållit vetskap om att förrättningen avslutats, först den 7 december 1959 ingivit sin ansökan om återställande av försutten tid. NJA 1960 s. 337. Jfr NJA 1960 s. 334, anmärkt ovan under II A, Res judicata, och NJA 1951 s. 710. — Några notisfall, NJA 1961 C 334 och C 719 bekräfta principen, att okunnighet om tidpunkten för domens meddelande och fullföljdstidens utgång innebär laga förfall, då reglerna om meddelande av tid för avgörandet icke blivit iakttagna. — I överensstämmelse med äldre praxis (se SvJT 1959 s. 269 f.) står också, att i NJA 1961 C 247 försutten tid återställts, då parten, som var intagen å straffanstalt, överlämnat sin vadeinlaga till socialkurator därstädes men inlagan av denne icke vidarebefordrats. — Då part i en till HovR ställd och ingiven, såsom besvärsinlaga betecknad skrift anhållit att »hovrätten» måtte återställa försutten vadetid, har skriften — efter det att den av HovR:n överlämnats till HD — i NJA 1959 C 908 av HD upptagits såsom ansökan om återställande av försutten tid (men ej bifallits, då åberopade omständigheter befunnits ej innebära laga förfall). (Jfr i administrativ praxis t. ex. RÅ 1958 not I 144.) — Om part ställt en inlaga till fel instans och den till följd härav icke inkommit eller kunnat inkomma till rätt instans före fatalietidens utgång, är däremot fatalietiden försutten och parten kan principiellt icke heller med utsikt till framgång åberopa sin felbedömning såsom laga förfall. Det synes däremot kunna diskuteras, huruvida det icke vore rimligt att anse laga förfall för handen, därest den instans, till vilken inlagan inkommit, haft möjlighet men underlåtit att vidarebefordra densamma till rätt instans före fatalietidens utgång. Denna ståndpunkt intogs i NJA 1960 C 10 av en ledamot i HD, men majoriteten — som endast uttalade att sökanden icke visat laga förfall —har härvidlag troligen varit av annan mening. — I NJA 1962 C 665 hade värnpliktig i sin hemort (Herrö) den 29/12 omkring kl. 16.00 delgivits beslut, varigenom han av bestraffningsberättigad kårchef (i Härnösand) ålagts arrest för onykterhet i tjänsten. Påföljande dag hade han på postkontoret i hemorten ingivit sin till kårchefen ställda fullföljdsinlaga för befordran såsom rekommenderat brev. Inlagan inkom emellertid »till följd av postbefordringsförhållandena» icke till kåren före fullföljdstidens utgång den 2/1 utan först påföljande dag. Parten ansågs ha fullgjort vad som rimligen kunnat krävas av honom och förty ha haft giltig ursäkt för underlåtenheten att fullfölja talan i rätt tid. Det är av visst intresse att notera, att här laga förfall ansetts föreligga, oaktat HD:s avgörande icke antyder att någon opåräknelig

försening vid postbefordringen skulle ha förekommit utan fullföljdsinlagan med det anlitade befordringssättet förefaller ha varit från begynnelsen dömd att anlända för sent. Icke förty vill man gärna instämma i HD:s bedömande, som får ses mot bakgrunden av bl. a. att fullföljdstiden var endast två dagar och att någon enskild motpart icke fanns.— Rättsfallen NJA 1960 s. 486 och s. 609 bekräfta däremot ståndpunkten, att part normalt även får räkna med vissa mindre betydande förseningar i den vanliga postgången. (Jfr angående postförsening även RÅ 1960 ref. 48.) Rättsfallet NJA 1961 s. 189 ger i sin tur, i likhet med tidigare rättsfall, vid handen, att försummelser efter försändelsens ankomst till adresspostanstalten (i det aktuella fallet bestående i att försändelsen genom postverkets försorg oriktigt nedlagts i annan myndighets brevlåda) bedömas ur partens synpunkt förmånligare. (Jfr WELAMSON i SvJT 1959 s. 271.) — Angående återställande av försutten tid se även NJA 1960 s. 144, anmärkt ovan under II A, Talerätt.

 

    Besvär över domvilla. Domvillobesvär över tredskodom ha avvisats då det stod klaganden öppet att söka återvinning mot tredskodomen. NJA 1960 s. 485. — Då besvär över domvilla ingivits innan den ordinära besvärstiden gått ut, ha de ansetts innefatta jämväl fullföljd ivanlig ordning. SvJT 1958 rf s. 19. — Se även NJA 1961 s. 720, anmärkt ovan under II A, Talerätt.

 

    Besvär över strafföreläggande. Fråga, huruvida godkännande av strafföreläggande utgjorde giltig viljeförklaring, aktualiserades i SvJT 1959 rf s. 34, där den tilltalade uppgav, att han fattat undertecknandet såsom ett erkännande av mottagandet. Oaktat det utreddes, att den misstänkte vid undertecknandet först sagt sig icke kunna godkänna föreläggandet och efter en stund yttrat: »Ja, jag skriver väl på då, jag skall tala med stadsfiskalen om saken», lämnades besvären utan bifall. — På besvär över strafföreläggande fann HovR:n i SvJT 1960 rf s. 49 det förhållandet, att nytt brott, som jämväl föranledde strafföreläggande, uppdagats efter föreläggandets utfärdande men föredess godkännande, icke ha bort föranleda återkallelse av föreläggandet och att förty fel vid ärendets handläggning icke begåtts. — I SvJT 1960 rf s. 73 ansågs strafföreläggande böra på besvär undanröjas såsom icke överensstämmande med lag, då straff för den därmed avsedda gärningen varit preskriberat vid tidpunkten för godkännandet (I), medan däremot 59:5 RB ansetts icke tillämplig, då det upplysts att den misstänkte icke gjort sig skyldig till den förseelse föreläggandet avsåg (II). — Tid för besvär över strafföreläggande — som enligt 59:6 RB skall räknas från tidpunkt då åtgärd för verkställighet av föreläggandet företogs hos den misstänkte — har i SvJT 1961 rf s. 16 ansetts vid frivillig bötesbetalning börja löpa från dagen för bötesbetalningen. (Jfr OLIVECRONA, Rättegången i brottmål enligt RB, 2 uppl. s. 358.) Till nu anmärkta fall, se CARS i SvJT 1964 s. 321 ff., där jämväl åtskilliga icke refererade hovrättsfall angående undanröjande avstrafföreläggande redovisas.

VI. LAGSÖKNING OCH BETALNINGSFÖRELÄGGANDE

    Kontrakt angående checkräkningskredit jämte räkningsutdrag och fotokopior av checkar ha i SvJT 1960 rf s. 16 ansetts icke utgöra sådant fordringsbevis, att fordran på grund därav kunde göras gällande genom lagsökning. — Köpehandling med åtagande att för viss del av köpeskillingen överlämna accepterad växel ansågs i SvJT 1962 rf s. 38 icke innefatta sådan utfästelse av betalningsprestation, att köparen kunde lagsökas därå. — Angående fråga, huruvida åberopade handlingar innefattade bevis om fordran, se även SvJT 1959 rf s. 27. I detta rättsfall förelåg även fråga, om den uppgivna fordringen visats vara till betalning förfallen. — Fråga, huruvida till stöd för begärd lagsökning åberopad inteckningsrevers blivit i behörig ordning uppsagd till betalning, aktualiserades i SvJT 1962 rf s. 39. — Köpeskilling, som till viss del skulle erläggas i förskott, ansågs i SvJT 1959 rf s. 45 vid lagsökning icke vara till betalning förfallen, då tiden för leverans inträtt men säljaren ej fullgjort denna. — Vid lagsökning med stöd av ett skuldebrev, vilket på grund av låntagarens underlåtenhet att fullgöra amortering uppsagts till omedelbar betalning, ansågs i SvJT 1961 rf s. 26 kunna prövas yrkande om dröjsmålsränta, löpande från tidpunkten för den ursprungligen avtalade lånetidensslut, oaktat denna tidpunkt vid lagsökningsansökningens ingivande ännu icke inträtt. På motsatt sätt utföll däremot bedömandet av samma fråga i ett i SOU 1963:28 s. 40 not 10 anmärkt hovrättsfall. — I en vid ansökan om betalningsföreläggande fogad faktura hade upptagits under tiden den 9 mars 1959 till den 31 juli 1960 levererade tvättmaskiner, dammsugare och frysenheter till visst belopp, varjämte bifogat kontoutdrag utvisade ett saldo sökanden till godo å samma belopp. Grunden för fordringen ansågs i SvJT 1961 rf s. 80 härigenom ha blivit tydligt och fullständigt angiven. — Angående lagsökning och betalningsföreläggande, se även rättsfallen SvJT 1962 rf s. 50 och SvJT 1958 rf s. 46, anmärkta ovan under II A, Rättegångskostnad. För en sammanställning av rättsfall rörande lagsökning och betalningsföreläggande se SOU 1963:28, särskilt s. 28 f.

 

VII. SKILJEAVTAL OCH SKILJEDOM

    I tjänstemannaförbunds stadgar hade föreskrivits bl. a. att tvister angående tolkning och tillämpning av förbundets stadgar skulle avgöras av förbundsstyrelsen, att den som icke läte sig nöja därmed ägde hänskjuta frågan till nästkommande kongress samt att lokalavdelning under vissa förutsättningar ägde för avgörande hänskjuta frågan till skiljedom enligt lag. Tillika hade föreskrivits, att tvister av det avsedda slaget icke finge dragas inför domstol. Sedan genom beslut av förbundsstyrelsen medlem uteslutits ur förbundet, ansågs en av honom vid domstol instämd talan angående beslutets giltighet kunna prövas, då föreskriften angående hänskjutande av tvist till skiljedom

avsåge allenast rätt för lokalavdelning att hänskjuta frågan till sådant avgörande, och då föreskriften att tvist icke finge dragas inför domstol ej heller i och för sig föranledde att allmän domstol vore obehörig att upptaga den instämda talan. NJA 1958 s. 654. — I leveransavtal hade intagits, förutom en skiljeklausul av standardtyp, följande bestämmelse under rubriken Likvid: »Uppstår tvist mellan köparen och säljaren i anledning av leveransavtalet, åligger det köparen att, detta oavsett i avvaktan på tvistens lösande fullgöra sin betalningsskyldighet enligt avtalet och äger sålunda icke i anledning av tvisten göra invändning betr. sin betalningsskyldighet». Denna bestämmelse ansågs icke föranleda, att säljarens ansökan om lagsökning för fordran, avseende levererade varor, kunde prövas mot köparens åberopande av skiljeklausulen såsom rättegångshinder. SvJT 1958 rf s. 88. Jfr BOLDING, Skiljedom s. 97. Angående spörsmål om behörighet för arbetsdomstolen eller skiljenämnd se AD 1960 nr 27, 1962 nr 8 och 1962 nr 21. — I SvJT 1959 rf s. 61 hade part i skiljetvist underlåtit att deponera begärt förskott till säkerhet för skiljemännens kostnader, med påföljd att — sedan skiljemännen på grund härav avsagt sig sitt uppdrag — skiljedom icke meddelats inom lagstadgad tid. Skiljeavtalet ansågs därigenom vara förfallet och ej utgöra hinder för parten att draga tvisten inför allmän domstol. Jfr BOLDING, Skiljedom s. 121. — Se även NJA 1958 s. 109, anmärkt ovan under II A, Mellandom, och II C, Rättegångshinder.