Tillägnelse av varor i snabbköpsaffärer: stöld, bedrägeri eller bedrägligt beteende?

Tillägnelse av varor i snabbköpsaffärer är en form av kriminalitet, som tycks ha ökat starkt under de senaste åren. Det kan då vara anledning att fråga sig, hur denna brottslighet skall straffrättsligt rubriceras. Bör den, som tar en vara i en snabbköpsaffär utan avsikt att betala, dömas för stöld, eller finns det möjligen någon annan brottsbeskrivning, som passar bättre in? Som redan rubriken anger, är det minst tre olika brott, som här kan komma ifråga, nämligen stöld, bedrägeri och bedrägligt beteende av den typ, som behandlas i SL 21:2 st. 2. Jag bortser i fortsättningen från att det i de konkreta fallen vanligen blir fråga om de lindrigare formerna av de båda förstnämnda brotten, d. v. s. snatteri och bedrägligt beteende enligt 21:2 st. 1. I fortsättningen avses med stöld även snatteri, med bedrägeri även bedrägligt beteende enligt 21:2 st. 1 och med bedrägligt beteende endast, såvitt ej annat angives, brott mot 21:2 st. 2.
    Troligtvis bedömer domstolarna i allmänhet den angivna brottsligheten som stöld. Hur man kommer till detta resultat är inte utan vidare klart. För att stöldansvar skall kunna inträda krävs ju, att rekvisitet tillgrepp föreligger, d. v. s. att kunden olovligen tagit vad annan tillhör. Nu bygger ju snabbköpsaffärernas idé på att kunden själv skall ta varan. Själva tagandet synes alltså vara lovligt. Men är så fallet, kan naturligtvis ansvar för stöld aldrig komma ifråga. Vill man begagna stöldparagrafen, får man alltså på något sätt konstruera ett olovligt tillgrepp. I kommentaren till förmögenhetsbrotten kommer man till detta resultat genom att förklara,¹ att tillgreppet är olovligt, eftersom varan får tagas endast om den bäres synlig. Regeln skulle alltså lyda, att kund får lov att taga vara endast om han bär den synlig. En närmre analys av situationen visar emellertid, att det inte kan vara det efter tagandet följande döljandet av varan, som gör tillgreppet olovligt. Döljandet kan ju inte få tillbakaverkande kraft. Tillgreppet måste vara olovligt i det ögonblick det sker, alltså redan innan döljandet skett. Vill man med hjälp av döljandet göra tillgreppet olovligt, får man gripa till avsikten att dölja varan och således dekretera, att tillgrepp av vara i uppsåt att dölja den är olovligt. Inte det objektiva döljandet utan gärningsmannens uppsåt att dölja varan blir det väsentliga. Därmed är man mycket nära ett annat sätt att angripa problemet, ett sätt, som belyses av följande rättsfall.

 

     ¹ EKEBERG—STRAHL—BECKMAN, Strafflagen jämte förklaringar till den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott, 5: te uppl. (1961), s. 197. 

30—643004. Svensk Juristtidning 1964

    Fall 1 (underrättsfall). B åtalades för att i en snabbköpsbutik ha »i tillägnelseuppsåt olovligen tagit» en chokladkaka och en burk ost. B fälldes pådenna punkt för snatteri.

    Åklagarens och domstolens mening måste i detta fall ha varit, att tillägnelseuppsåtet gjort tillgreppet olovligt. Det borde därför i gärningsbeskrivningen egentligen ha stått, att B tagit angivna varor, vilket tillgrepp på grund av tillägnelseuppsåtet varit olovligt.² Genom denna konstruktion har man gjort det rent objektiva stöldrekvisitet olovligt tillgrepp beroende av ett subjektivt moment, visst uppsåt hos gärningsmannen i tillgreppsögonblicket. Härigenom kommer tillägnelseuppsåtet att få en dubbel funktion vid stöld, då det dels blir ett nödvändigt moment i rekvisitet olovligt tillgrepp, dels måste beaktas i samband med rekvisitet tillägnelse. Konstruktionen är föga tilltalande. Härtill kommer, att man i kommentaren till förmögenhetsbrotten i ett liknande fall tagit ställning till frågan, om ett i sig lovligt besittningstagande kan bli olovligt genom att det sker i tillägnelseuppsåt.³ Detta har skett i fråga om hittegods, där upphittaren redan då han tar hittegodset i besittning har tillägnelseuppsåt. Besittningstagande av hittegods är lovligt. Enligt den utvecklade läran borde emellertid en person, som på gatan får se en tappad börs och som omedelbart beslutar sig för att ta upp den och behålla den, begå stöld. Besittningstagandet borde på grund av tillägnelseuppsåtet bli olovligt. Kommentaren anger emellertid, att detta fall skall bedömas som olovligt förfogande. Gärningsmannens uppsåt anses således i detta fall inte kunna göra ett lovligt besittningstagande olovligt. Det vore en märklig inkonsekvens att då låta tillägnelseuppsåtet få denna effekt vid besittningstagande av en vara i en snabbköpsbutik. Det bör också framhållas, att hela konstruktionen med tillägnelseuppsåtet faller platt till marken, så snart den åtalade hävdar, att tanken att inte betala varan kom på honom först efter det han tagit varan.
    Det finns emellertid flera sätt att försöka komma till rätta med problemet. Ett sådant redovisas i följande rättsfall.

    Fall 2 (underrättsfall). A hade i en affär i köttavdelning, som var inrättad som snabbköpsbutik, tagit en rulle rökt skinka och stoppat i en påse med redan betalda varor. Hon passerade kassan utan att visa upp skinkan. A åtalades och dömdes för snatteri. I domen redovisas med berömvärd klarhet hur HR resonerat. HR förklarade, att A genom att stoppa skinkan i påsen, för vilken hon redan erlagt betalning, helt skilt affären från dess besittning av skinkan. Härigenom hade A olovligen tillgripit densamma.

 

     ² Jfr Svea HovR:s dom VI:B 165/54 rörande tillägnelse av bensin och olja, som en bensinstationsföreståndare ställt ut i dunkar för att kunder nattetid själva skulle kunna fylla på sina bilar. Anteckning om påfyllning skulle göras i en fastkedjad liggare. Den åtalade hade underlåtit att anteckna sina påfyllningar. Åtalet avsåg stöld. HR ogillade talan, eftersom det inte förelåg något olovligt tillgrepp. Häri är endast att instämma. HovR dömde emellertid för stöld. Motiveringen var, att då den åtalade »tillägnat sig ifrågavarande varor i uppsåt att undandraga sig betalning för dessa är han förfallen till ansvar för olovligt tillgrepp».
     ³ A. a. s. 272 f.

    I den anförda domen förlägger HR tillgreppet till stoppandet i påsen med redan betalda varor. När A tar skinkan är det alltså ett lovligt tagande. Hur HR tänkt sig besittningssituationen framgår inte och förefaller att vara egalt. Antingen kan man anse affären fortfarande vara besittare till varan eller också betrakta affären och A som sambesittare. Vid varans döljande i påsen sker mysteriet, den olovliga besittningsrubbningen (och tillägnelsen får man väl förmoda). Nu är det ju en ren slump, om vederbörande döljer varan omedelbart eller väntar en stund för att obemärkt kunna stoppa den i påsen. I det ögonblick varan stoppas i påsen tillgriper vederbörande olovligen den vara som han redan lovligen har i sin hand. Här har man kommit högt upp i de straffrättsliga begreppens idévärld. Icke desto mindre är detta den mest genomtänkta och konsekventa konstruktionen, då det gäller att tvinga in tillägnelse av varor i snabbköpsaffärer under stöldparagrafen.
    Anledningen till domstolarnas benägenhet att döma för stöld i fall av den typ, som nu diskuterats, torde ligga i ett likställande med de fall, då någon tillgriper varor i en vanlig affär. Sådana fall blir ju utan vidare att bedöma som stöld. Det ligger då nära till hands att vilja uppfatta saken på samma sätt, om varorna tagits i en snabbköpsaffär. Emellertid skiljer sig snabbköpsaffärerna från andra affärer på den väsentliga punkten, att kunden själv skall ta sina varor. Detta faktum bör man acceptera. Tillgreppet av varan är lovligt, och stöldparagrafen kan följaktligen inte tillämpas. Vill man till varje pris döma för stöld, leder det, som visats, till mer eller mindre grova förtolkningar av stöldrekvisitet olovligt tillgrepp, förtolkningar vilka leder till en upplösning av tillgreppsrekvisitet. Följden härav kan ses iett fall rörande tillägnelse av bensin.

    Fall 3 (underrättsfall). Ö, passagerare i en bil, fyllde bensintanken ur en självbetjäningspump. Efter påfyllningen hade det varit hans skyldighet att uppsöka vakten, som befann sig inne i en byggnad, för att betala. I stället hoppade han in i bilen, ropade till föraren att köra och försvann i högsta fart. Ö (liksom föraren) åtalades och dömdes för snatteri.

    Hur det olovliga tillgreppet skulle ha kommit till stånd redovisas varken i gärningsbeskrivningen eller i domskälen, men det kan inte råda någon tvekan om att här föreligger en parallellisering med snabbköpsfallen. Det lovliga tagandet av bensinen blev olovligt, därför att det skedde med tillägnelseuppsåt. Samma kritik, som ovan framförts i snabbköpsfallen, äger också här giltighet. Det brott, som ligger närmast till hands, är givetvis bedrägligt beteende.
    När det gäller tillägnelse av varor i snabbköpsbutiker, är förhållandet detsamma. Varorna tillhandahålles under förutsättning av kontant betalning. Passerar kunden kassan och underlåter uppsåtligen att betala för viss vara, föreligger bedrägligt beteende.⁴ Vid passerandet av

 

     ⁴ SVENNEGÅRD, som behandlat snabbköpsfallen i SvJT 1964 s. 382, vill införa ett särskilt brott för dessa, kallat snatteriförseelse. Detta synes mig onödigt. I övrigt ansluter jag mig till de synpunkter på problemen, som Svennegård framför.

kassan är brottet fullbordat. Dessförinnan befinner det sig på försöksstadiet, vilket inte är straffbart. Kommentaren till förmögenhetsbrotten synes betrakta detta som en nackdel.⁵ Tydligen bör man tillämpa stöldparagrafen. Varför straffriheten på försöksstadiet skulle vara en nackdel är emellertid svårt att förstå. Även om man tillämpar stöldparagrafen, måste det många gånger vara svårt eller omöjligt att bevisa tillägnelseuppsåt, då vederbörande inte gjort mer än t. ex. stoppat varan i fickan. Hur vet man med säkerhet, att inte vederbörande skulle tagit fram varan i kassan och betalt för den? Passerandet av kassan ger en långt bättre gräns för brottets fullbordan, och det förefaller troligt, att de flesta butikskontrollanter redan nu väntar med att ingripa, tills vederbörande passerat kassan utan att betala. Att försöket dessförinnan är straffritt synes inte kriminalpolitiskt stötande.
    Det är emellertid ej heller otänkbart att konstruera de diskuterade fallen som fullständiga bedrägerier. Kunden vilseleder ju kassan om vilket belopp, som borde debiteras, genom att underlåta att visa uppviss vara. Upplysningsplikt, för att hålla sig till rådande bedrägeridoktrin, består förvisso. Dispositionen kommer i detta fall att bestå i kassans underlåtenhet att debitera viss vara. Till denna konstruktion återkommer jag nedan.
    Hittills har behandlats sådana fall, där kunden själv får ta varan. Även i snabbköpsaffärer sker emellertid viss expediering av biträden över disk. I dessa fall erhåller kunden varan av expediten, en situation, som knappast låter sig rubriceras som olovligt tillgrepp. Ett rättsfall får visa detta.
    Fall 4 (HovR över Västra Sverige, dom 1963: III:35). L åtalades för bedrägligt beteende. Enligt gärningsbeskrivningen hade L i en snabbköpsbutik »begärt och erhållit» dels en påse tomater, dels ett paket köttvaror. Varorna hade tillhandahållits under förutsättning av kontant betalning. RR fann, att gärningen var att bedöma som åklagaren gjort. HovR fastställde domen.
    Mot domen synes intet vara att invända. Varorna hade räckts L av en expedit. Något olovligt tillgrepp förelåg således inte. L hade inte kredit. Genom att passera kassan utan att betala begick L bedrägligt beteende.
    Trots att situationen i fall av denna typ förefaller alldeles klar, förekommer dock hos vissa åklagare och domstolar en sådan trängtan efter att få också dessa fall bedömda som stöld, att man inte tvekar att ytterligare förtolka tillgreppsrekvisitet. Två rättsfall kan belysa detta.
    Fall 5 (underrättsfall). B hade vid köttdisken i en snabbköpsaffär erhållit köttvaror för cirka 3 kr. Enligt åklagarens gärningsbeskrivning hade B erhållit varorna »med skyldighet att framvisa och betala varorna i affärens kassa». Detta hade B underlåtit, vilket medfört vinning för B och skada för affären. Åtalet avsåg följaktligen bedrägeri.
    HR dömde för snatteri. I domskälen sägs, att B påstått, att hon ej haft för avsikt att undandraga sig betalning för köttet, då hon fick det i sin hand. Vid kassan hade B lagt upp köttpaketet på disken men stoppat ner det i väskan igen utan att detta upptäcktes. »Enär tillgreppet skett med tillägnelseuppsåt», dömdes B för snatteri.

 

     ⁵ A. a. s. 197.

    Om åklagarens gärningsbeskrivning synes inte mera vara att säga, än att den verkar mycket rimlig. Så mycket egendomligare är HR:s resonemang. HR håller det för ej bevisat, att B saknat uppsåt att betala, då expediten lämnade henne köttpaketet. Härigenom undgår HR problemet, om det inte föreligger ett vanligt kreditbedrägeri. Man har svårt att värja sig för tanken, att HR från början haft klart för sig, att B borde fällas för stöld. Det gällde bara att på något sätt finna ett olovligt tillgrepp. Detta finner man har skett vid kassan. B tillgriper där olovligen den vara hon nyss lovligen erhållit i besittning. Tydligen övergår besittningen från B till kassan i det ögonblick varorna läggs på disken. Eller har B aldrig haft köttpaketet i sin besittning? I så fall är man inne på tanken att först genom nedstoppandet i kassen (för andra gången) sker den olovliga besittningsrubbningen, vilket skulle vara ett parallellresonemang till fallet med nedstoppandet av varan i en påse med redan betalda varor. Hur man än ser på det, måste slutsatsen bli, att vill man leka med besittningsläran, kan man komma till ungefär vilket resultat som helst.

    Fall 6 (Svea HovR, dom nr VIII B 130/63. O hade vid disk i snabbköpsaffär inköpt en krabba, som räckts honom av expedit. Krabban hade han ejlagt tillsammans med övriga inköpta varor utan stoppat den i regnrocksfickan. O passerade kassan utan att betala. Enligt egen uppfattning hade han tagit fram krabban och stoppat ner den igen i tron att den blivit betald. Enligt en butikskontrollant, som iakttagit honom från det att han stoppade krabban i fickan, hade han aldrig tagit fram paketet. O åtalades för snatteri. RR friade under motivering, att uppsåt ej var styrkt. Rättens ordförande var av annan mening. Han ville fälla O för snatteri, emedan denne lämnat butiken utan att erlägga betalning. O hade inte velat göra gällande, att hans underlåtenhet berodde på glömska. Konklusion: »Vid angivna förhållande kan det icke antagas annat, än att han ämnat tillägna sig krabban utan att erlägga betalning för densamma.»
    HovR friade med två röster emot två. I domskälen står att läsa: »Genom att medtaga krabbpaketet, när han lämnade affären, utan att dessförinnan uppvisa detta för kassörskan har O olovligen tillgripit och tillägnat sig detsamma.» Härom var samtliga ledamöter ense. Två fann emellertid uppsåt inte styrkt, medan två fann uppsåt föreligga och ville fälla för snatteri.

    Hur dissidenten i RR uppfattat det olovliga tillgreppet går ej att utläsa. I HovR finner man tillgreppet ske, när O lämnar affären utan att betala. O har hela tiden krabbpaketet i fickan. Då han lämnar affären, verkställer han ett olovligt tillgrepp av en sak, som han redan bär på sig. Tanken måste väl vara, att i det ögonblicket sker besittningsrubbningen. Också denna konstruktion synes mig i hög grad orealistisk. Ännu egendomligare är för övrigt tillägnelsen, som ju också anges ske, då O lämnar affären utan att betala. Att de båda ledamöter, som vill fälla O, förlägger tillägnelsen till tillgreppsögonblicket, är helt begripligt. Men hur kan man, om man vill fria, få fram en tillägnelse i denna situation? O har paketet på sig. Skall han tillägna sig det, får det ske genom en psykisk akt. O måste tänka: nu tillägnar jag mig krabban. Men enligt de friande ledamöterna saknar O uppsåt. Hur sker då tillägnelsen?
    I de fall kunden i en snabbköpsaffär begärt och erhållit varan av en expedit synes bedrägeri eller bedrägligt beteende vara de enda brott,

som rimligen kan komma ifråga. Bedrägligt beteende föreligger, eftersom kunden underlåtit att betala vara, som tillhandahållits under förutsättning av kontant betalning. Bedrägeri föreligger, eftersom kunden genom att dölja viss vara föranlett, att varan inte debiterats i kassan.Vilket brott bör då väljas? Varken i doktrin eller praxis synes råda klarhet om, vilket brott som segrar vid konkurrens mellan bedrägeri och bedrägligt beteende. Även om bedrägeri anses föreligga, är det för övrigt i dessa fall ofta fråga om så lindriga brott, att de kan bedömas som bedrägligt beteende av den typ, som behandlas i SL 21:2 st. 1. Brottet kommer således att under alla omständigheter heta bedrägligt beteende. Många domstolar undgår härigenom att redovisa sitt ställningstagande till problemet genom att döma för bedrägligt beteende och åberopa SL 21:2 utan att ange om st. 1 eller st. 2 åsyftas.
    Det är omöjligt att här ta principiell ställning till konkurrensproblemet. Det finns emellertid ett praktiskt skäl, som talar för att man bör bedöma tillägnelse av varor i snabbköpsaffärer som bedrägeri. Bedrägligt beteende förutsätter ju kontant betalning. Även i snabbköpsaffärer kan emellertid kredit förekomma. Att döma för bedrägligt beteende är då uteslutet. Bedrägeriparagrafen är emellertid under alla omständigheter tillämplig. Kassan har ju även i dessa fall blivit vilseledd. Genom att döma för bedrägeri uppnår man, att all tillägnelse av varor i snabbköpsbutiker kan bedömas som ett och samma brott. Intresset av en och samma brottsrubricering i dessa fall har lett domstolarna till att i vissa fall mer eller mindre grovt förtolka rekvisitet olovligt tillgrepp för att därigenom kunna döma för stöld. Varför inte i stället konsekvent tillämpa bedrägeriparagrafen, vilken till skillnad från stöldparagrafen låter sig tillämpas utan att man omtolkar brottsrekvisiten?

Per-Edwin Wallén