Panträtten i den nya jordabalken

I en artikel i föregående häfte av denna tidskrift (s. 368 ff) återkommer prof. OLIVECRONA med ytterligare synpunkter på panträtten i den nya jordabalken. Det är kanske på sin plats att jag såsom den »rec.», som figurerar på åtskilliga ställen i artikeln, träder fram och förklarar mig. En sådan förklaring synes så mycket mera motiverad från den synpunkten, att Olivecrona redan för sina påpekanden i anledning av recensionen beträffande ganska perifera panträttsspörsmål tagit i anspråk ett större spaltutrymme än själva recensionen krävde.
    Inledningsvis torde finnas skäl att något stanna vid Olivecronas åsikter i fråga om jordabalksförslagets reglering av pantbrevs ogiltighet (s. 368—372). Även i den delen finnes f. ö. anknytning till min recension. Såsom framgår av Olivecronas uttalanden ingår sålunda konkurssituationen (15 § IF, motsvarande 8:7 i jordabalksförslaget) bland ogiltighetsfallen, och denna situation behandlades i recensionen. I och med att Olivecrona i sin kampanj beträffande jordabalksreformen tagit upp frågan om pantbrevs ogiltighet, har han kommit in på ett ytterst svårt gebit. Olivecrona synes visserligen själv vara medveten om

ARNE WILHELMSSON 471detta förhållande men är likafullt övertygad om att det system, han föreslår, är överlägset det som lagberedningen under många års arbete konstruerat. Av skäl som utvecklas i det följande har jag svårt att dela denna övertygelse.
    Först några ord om hur jordabalksförslaget är uppbyggt i den nu aktuella delen. Det är två kapitel i förslaget som till drager sig uppmärksamhet i sammanhanget, 21 kap. med bestämmelser om företräde i rättsförvärv på grund av inskrivning och 22 kap. med bestämmelser om godtrosförvärv på grund av inskrivning m. m. För att rätt förstå jordabalksförslaget måste man ha klart för sig skillnaden mellan dessa båda kapitel. Summariskt kan denna angivas så att, medan 21 kap. behandlar företrädet mellan rättsförvärv, som vart för sig är rättsenliga, syftet med 22 kap. är att undanröja en brist, som vidlåder förvärvet som sådant (jfr principregeln att inskrivning icke har någon betydelse för det materiella rättsläget, 23:21). I 21 kap. förekommer två paragrafer (6 och 7 §§), enligt vilka ett panträttsförvärv kan få ge vika för ett äganderättsförvärv. Enligt 22 kap. är det i första hand tre paragrafer (2, 3 och 4 §§) som avgör när en panträtt, trots att en ogiltighetsgrund förekommer, skall vara giltig; härvid är att beakta uppdelningen av ogiltighetsgrunderna i kvalificerade och okvalificerade. Påpekas må att dessa bestämmelser måste särhållas från dem som reglerar förhållandet mellan fastighetsägaren och panthavaren, då panträtten är gällande (22:4 tredje st. med hänvisn. till 8 kap.). Vidare kan nämnas att enligt bestämmelserna i 22 kap. — men icke enligt dem i 21 kap. — ersättning av allmänna medel kan utgå till förvärvare, som lider förlust på grund av reglerna i kapitlet (22: 5). Av det anförda framgår att den verkan beträffande panträtt, som följer av reglerna i 21 kap. — panträtten kan ej göras gällande mot den konkurrerande äganderätten — är annorlunda än den ogiltighetsverkan, som följer av bestämmelserna i 22 kap.
    Nu förklarar Olivecrona att man bör »göra pantbrevets giltighet absolut» och att, om en sådan princip införes, ogiltighetsfrågorna försvinner. Innebörden av hans ståndpunkt är tydligen att likhetstecken skall sättas mellan de situationer, då vid konkurrens panträtten ej kan göras gällande (21 kap.), och de situationer, då panträtten befinnes vara ogiltig (22 kap.). Man skall, säger Olivecrona, efter allmänna civilrättsliga grunder avgöra, vem pantbrevet skall tillkomma. Strax därefter anföres att, om ett på oriktigt sätt tillkommet pantbrev belånats, reglerna om godtrosförvärv är att beakta. Dessa uttalanden är icke så alldeles lätta att förstå. Men meningen måste väl i varje fall vara den att, i de fall då en panträtt enligt det reviderade jordabalksförslaget blir »ogiltig», den i stället enligt Olivecronas förslag skall förvandlas till en ägarpant. Vad angår 21 kap. torde följden av Olivecronas förslag icke bli någon annan än ett obetydligt ingrepp i 2 §. Reglerna i 6 och7 §§ skulle då komma att innebära, att panträtt i vissa situationer av konkurrens med äganderätt, där god tro icke föreligger hos panthavaren, icke skall vika utan förvandlas till ägarpant. Icke heller beträffande 22 kap. synes Olivecronas förslag behöva få några mera ingri-

472 ARNE WILHELMSSONpande konsekvenser. Sålunda torde den föreslagna uppdelningen i kvalificerade och okvalificerade ogiltighetsgrunder kunna kvarstå. Man skulle bara jämka regleringen så, att panträtt vid kvalificerad brist beträffande något bakomliggande äganderättsförvärv eller i fråga om själva panträtten alltid komme att förvandlas till ägarpant i stället för att bli ogiltig. Motsvarande jämkning skulle ske såvitt avser bestämmelserna om panträtt där ett bakomliggande äganderättsförvärv vidlådes av okvalificerad brist, ehuru bara i de fall då godtrosförvärv icke föreligger. Huruvida reglerna om ersättning av allmänna medel skulle behöva ändras torde i detta sammanhang kunna lämnas därhän.
    Såvitt jag rätt förstår Olivecronas förslag1 skiljer detta sig alltså från det reviderade jordabalksförslaget i det hänseendet att »ogiltighetsverkan» ändras till »ägarpantsverkan». En sådan skillnad är väl dock icke alldeles betydelselös. Fall kan måhända förekomma då en fastighetsägare hellre ser att hans fastighet blir gravationsfri än att han tillföres ägarpanter. — Vidare förefaller det som att sådan ersättning av allmänna medel, vilken jordabalksförslaget under vissa närmare angivna förutsättningar tillerkänner den rättsägare vars förvärv icke skall gälla, enligt Olivecronas ståndpunkt skulle utgå även till den i konkurrenssituationerna vikande parten.
    Beträffande den av Olivecrona tecknade situationen att en fastighetsägare genom räntebetalningar e. d. så att säga accepterat ett pantbrev, vilket tillkommit genom förfalskning, må anföras följande. Enligt det reviderade jordabalksförslaget vill det synas som att fastighetsägaren skulle kunna åberopa förfalskningen också mycket lång tid efter panträttens tillkomst och oavsett att han själv med vetskap om förfalskningen belånat detsamma; läget synes f. ö. bli detsamma enligt Olivecronas förslag. Detta förhållande torde emellertid knappast behöva medföra olägenheter. Sålunda är panthavaren enligt förslaget, under förutsättning att han var i god tro vid sitt förvärv, för ev. förlust tillförsäkrad ersättning av allmänna medel, därest panträtten förklaras ogiltig eller — enligt Olivecronas förslag — blir förvandlad till ägarpant. Och om panthavaren ägt att som skadestånd utkräva beloppet av fastighetsägaren eller någon annan, inträder kronan i rätten mot denne (22:8).
    Härefter några ord om frågan huruvida det bör tillåtas, att flera pantbrev, som intecknas samma dag, får lika rätt (jfr i Olivecro-

 

     1 Tyvärr kan jag icke finna att OLIVECRONA i sitt härefter följande slutinlägg — som jag beretts tillfälle att läsa i manuskript — lyckats klargöra sin ståndpunkt. Möjligen skall Olivecrona uppfattas så, att han konsekvent i jordabalken, konkurslagen etc. vill genomföra principen, att pantbrevet från början tillhör fastighetsägaren (jfr recensionen s. 183 och 185). Men i så fall syftar hans förslag väsentligt mycket längre än till »en stark förenkling» av reglerna i 21 och 22 kap. F. ö. kan nämnas att redan i 1909 års jordabalksförslag meddelades speciella bestämmelser om den betydelse som i olika konkurrenssituationer skulle tilläggas god tro; sådana bestämmelser kan naturligtvis i det nu aktuella jordabalksförslaget svårligen undvaras — under hänvisning till allmänna civilrättsliga regler — eftersom det innehåller ett kapitel som just avser en generell reglering av företrädet i rättsförvärv på grund av inskrivning.

PANTRÄTTEN I DEN NYA JORDABALKEN 473nas art. s. 372 f). Olivecrona framkastade i sin skrift tanken att också samma dag sökta panträtter ovillkorligen skulle placeras i viss ordningsföljd. Min i recensionen gjorda invändning, att en intressemotsättning kan föreligga mellan olika sökande, avvisar Olivecrona nu med ett resonemang, som innebär, att för uppkomsten av en sådan intressemotsättning måste förutsättas att fastighetsägaren förfarit bedrägligt. Jag tror ej att så behöver vara fallet. I tider med kreditåtstramning får en fastighetsägare sålunda vara tacksam för varje kredit som beviljas. Man kan då öppet anhålla om kredit i flera kreditinstitut samtidigt och över allt erbjuda inteckningssäkerheter, som avses skola bli placerade och även rymmes inom exempelvis sextio procent av fastighetens taxeringsvärde. Något bedrägeri skulle det alltså icke vara fråga om. Därest panträtter, som sökes samtidigt, nödvändigtvis måste placeras i viss ordning, får ett speciellt förfarande igångsättas, där ordningsföljden bestämmes. Är det icke att tillgripa våld i onödan?
    I en tidigare not (s. 371) har Olivecrona förklarat, att frågan om ogiltighetsreglerna är ett exempel på vikten av att panträtten genomtänkes på nytt, när nu pantbreven skall utfärdas av inskrivningsdomaren. I förevarande sammanhang uttalar Olivecrona i en not, att spörsmålet om flera panträtter med samma rätt är ytterligare ett exempel på ifrågavarande förhållande. Resonemanget synes svårförståeligt (jfr recensionen s. 183). Anmärkas kan att Olivecrona visserligen icke lämnat något medgivande på den punkten men uttalandena måste— såvitt jag förstår — innebära att Olivecrona icke längre omfattar sin tidigare deklarerade uppfattning, att lagberedningens panträttsutfästelse icke hade någon reell funktion att fylla (SvJT 1962 s. 308).
    I sin artikel återkommer Olivecrona (s. 373 f) till det nyfastställelseinstitut, som han lanserat i sin bok. Syftet med institutet är närmast att under övergångstiden efter nya jordabalkens ikraftträdande på enklaste sätt få »skadade» äldre inteckningshandlingar ersatta med nya pantbrev. I min recension ställde jag mig tveksam till huruvida behov verkligen förelåg av institutet i fråga. Samtidigt erinrade jag om ett »stämpelskatterättsligt» utbytesinstitut, som på förslag av jordabalksutredningen introduceras i den nya stämpelförordningen. Olivecrona bestrider nu riktigheten av mitt påstående, att de båda instituten skulle vara varandra ganska lika. Skillnaderna mellan de båda instituten bör emellertid icke överdrivas. Därtill kommer att man viden bedömning beträffande behovet av Olivecronas nyfastställelseinstitut bör ha i minnet, att det gängse civilrättsliga utbytesinstitutet fått undergå en behövlig modernisering i jordabalksförslaget (26:10). Men det är icke bara när det gäller behovet av institutet, som Olivecronas förslag enligt min åsikt ingiver tveksamhet. Innebörden av institutet tycks sålunda bl. a. vara att, om en inteckning icke längre gäller för det ursprungliga beloppet, detta belopp likväl skall kunna återställas under förutsättning av medgivanden från fastighetsägaren och efterföljande rättsägare (se Panträtten i den nya jordabalken s. 79). Men varför skulle efterföljande rättsägare lämna dylika medgivanden? Olivecrona nämner i sin skrift, att rättsägarna kanske icke observerat, att inteck-

474 ARNE WILHELMSSONningen bara gäller för en del av det belopp, som angives i gravationsbeviset. Men icke ens för detta fall har man väl anledning att räkna med att rättsägarna skall uppträda oegennyttigt och samtycka till en nyfastställelse? Mina betänkligheter mot Olivecronas förslag grundar sig vidare på den omständigheten att inskrivningsdomaren skulle påläggas nya och betydelsefulla uppgifter. Jag är sålunda mera tveksam än Olivecrona beträffande lämpligheten av att vidga inskrivningsdomarens befogenheter med — som det här är fråga om — avgöranden av materiellrättslig natur. I sammanhanget kan nämnas att lagberedningens jordabalksförslag kännetecknades av att inskrivningsdomarengavs mycket viktiga uppgifter — också av materiellrättslig karaktär—i jämförelse med nuvarande förhållanden (se särsk. 30:14 jfrt med 8:17 samt 26:27 jfrt med 26:6 och 26:38 i ber. försl.). Men i jordabalksutredningens förslag är läget annorlunda, även om också enligt detta förslag inskrivningsdomaren skulle ges större befogenheter än dem han f. n. har (se ex.vis 23:4 tredje st. och 23:16 i utr.försl.).
    Olivecronas uttalanden beträffande jordabalksförslagets regler om panträtt för ogulden köpeskilling (s. 374 f) framkallar följande kommentarer från min sida. I min recension förklarade jag bl. a., att Olivecronas kritiska utläggningar i ämnet icke var helt övertygande; en situation, som lämnades olöst, var sålunda den att säljaren och köparen snabbt ville avsluta en affär och att säljaren icke hade några pantbrev uttagna, vilka han kunde behålla såsom dellikvid. Nu påstår Olivecrona till att börja med att resonemanget om denna situation är en efterhandskonstruktion samt att i lagberedningens förslag institutet motiveras med ett rättviseresonemang, som är ohållbart. Olivecrona tycks sålunda vilja göra gällande, att jag lämnat en ny motivering till beredningsförslaget i denna del, när allt jag åstadkommit är att med ett exempel illustrera det som Olivecrona kallar lagberedningens rättviseresonemang.2 Vidare säger Olivecrona, att också den situation, som jag skisserat, kan lösas på det sättet att säljaren tar ut erforderliga pantbrev på egen lagfart; först därefter skulle säljaren utlämna köpetbrevet till köparen. Jag medgiver gärna att den diskuterade situationen kan lösas såsom Olivecrona säger. Men denna lösning är — även om man beaktar möjligheten av att parterna har befullmäktigade ombud — icke fullt tillfredsställande och särskilt icke för det tillspetsade fall, att affären måste klaras upp omedelbart därför att någon av parterna skall resa utomlands. En annan sak är att situationen kanske är ovanlig och att lagstiftaren därför när allt kommer omkring till slut finner att den icke behöver beaktas. Jag har alltså i min recension bara velat visa, att det finnes fog för lagberedningens rättviseresonemang; ifrågavarande resonemang är ingalunda ohållbart.
    Olivecrona pläderar energiskt (s. 375 f) för sådana övergångsregler som snabbt skulle eliminera efterverkningarna av det nuvarande institutet ogulden köpeskilling. Utan att närmare behandla ämnet vill

 

     2 Hur Olivecrona i sitt slutinlägg alltjämt kan särhålla mitt resonemang, som han benämnar ett »praktikabilitetsresonemang», från lagberedningens »rättviseresonemang» är gåtfullt.

PANTRÄTTEN I DEN NYA JORDABALKEN 475jag sammanfatta min i recensionen uttalade skepsis gentemot Olivecronas förslag sålunda. 1) De komplikationer, som Olivecrona vill komma till rätta med, är knappast av den storleksordningen att speciella övergångsarrangemang är nödvändiga. 2) De övergångsbestämmelser, som Olivecrona skisserar, innebär att inskrivningsdomaren skulle, ev. efter ett kommunikationsförfarande, på ett bindande sätt bestämma förmånsrättsläget såvitt angår köpeskillingsinteckningen. Lämpligheten av att tilldela inskrivningsdomaren sådana befogenheter torde kunna ifrågasättas. 3) I sista hand skall inskrivningsdomaren enligt Olivecronas förslag kunna ge upphov till en rättegång om prioritet. I min recension förklarade jag att denna eventualitet var »uppseendeväckande», eftersom det icke var säkert att någon av de tvistande parterna skulle behöva bli nödlidande vid en kommande exekutiv auktion. Härtill genmäler nu Olivecrona att det väl dock är parternas sak att avgöra, om de anser frågan om resp. inteckningars plats i förmånsrättsordningen vara så viktig, att en rättegång är påkallad. Förvisso är det parternas sak att fatta beslut om de vill processa. Men det är icke detta frågan gäller utan i stället spörsmålet huruvida lagstiftaren bör konstruera sådana regler, att parterna tvingas fatta sina beslut utan att klart kunna bedöma processföremålets värde.
    I sin artikel uppehåller sig Olivecrona avslutningsvis (s. 376 f) vid mitt påstående »att inskrivningsdomaren skulle ha att uttala sig omde i lag angivna rättsverkningarna av vissa beslut». Jag måste beklaga att jag tydligen uttryckt mig så att innebörden kunnat feltolkas. Vad jag åsyftat såsom anmärkningsvärt är sålunda detsamma som Olivecrona uttrycker så, att inskrivningsdomaren har att förse pantbrevet med en anteckning, vilken skall innefatta en förklaring som bestämmer pantbrevets läge.

Arne Wilhelmsson