Replik

Författaren till förestående inlägg har missförstått mina tankar då han synes antaga, att mina förslag endast skulle föranleda smärre jämkningar i 21 och 22 kapitlen JB. Vad jag syftar till är en stark förenkling av reglerna. Bestämmelserna i 21:6 och 7 kunna således utgå. Skulle t. ex. en säljare av en fastighet efter försäljningen ta ut ett pantbrev i fastigheten utan samtycke av köparen, så blir pantbrevet att räkna som köparens tillhörighet, utan att detta särskilt behöver stadgas. Om säljaren sedan förfogar över pantbrevet genom att belåna det, förfogar han över annans egendom, och konsekvenserna därav få bedömas enligt allmänna civilrättsliga regler. Närmast uppstår frågan om långivaren gör ett godtrosförvärv.
    I 22 kap. skulle reglerna om pantbrevs ogiltighet utgå. Uppkommande rättsfrågor finge avgöras på basen av den principen, att pantbrevet från början alltid skall anses tillhöra fastighetens rättmätige ägare. Förfogar någon annan över pantbrevet (t. ex. någon som sedermera frånvinnes fastigheten efter klander), får frågan om förfogandets giltighet avgöras enligt allmänna civilrättsliga regler.

    Nog synes mig en sådan förenkling av bestämmelserna i 21 och 22 kap. vara mycket önskvärd. (Det är t. ex. inte lätt att tillägna sig 21:6, som hänvisar till 5 §, som hänvisar till 4 §, som hänvisar till 3 §.) Någon förändring i principerna för ersättningsreglerna har jag icke ifrågasatt.
    Flera pantbrev med samma rätt? Någon intressemotsättning, som skulle kunna motivera en regel att flera pantbrev kunna fastställas med samma rätt, föreligger icke mellan två långivare, som handlat under förutsättning att denna regel redan gäller. — Det fall att man hos olika långivare samtidigt får belåna olika pantbrev, som gå med samma rätt, torde vara mycket opraktiskt. — Skall den nämnda regeln kunna motiveras, torde det endast kunna ske med hänsyn till förhållandena vid arvskiften, gåvor till barn och kanske några andra jämförliga situationer. (Min uppfattning om den i lagberedningensförslag upptagna »utfästelsen av panträtt» har icke ändrats.)
    Nyfastställelse. Ett sådant institut skulle vara av stor betydelse för att underlätta och påskynda upprensningen av gamla tilltrasslade inteckningsförhållanden. Det är klart att en upprensning icke kan ske utan en arbetsinsats, men denna motsvaras av en vinst på längre sikt både för inskrivningsdomarna och kreditinstituten.
    Huvudregeln vid nyfastställelse måste givetvis vara att ett pantbrev icke kan utfärdas till högre belopp än det, för vilket inteckningen gäller. Men om efterföljande rättsägare äro med därpå, bör det väl inte finnas något hinder för att en skadad inteckning nyfastställes till det ursprungliga beloppet. Mången gång kommer det säkert att bli möjligt att utverka erforderliga samtycken; skadan kan vara obetydlig eller det kan finnas andra omständigheter som medföra att rättsägarna inte finna anledning motsätta sig åtgärden.
    Ogulden köpeskilling. Det resonemang som författaren nu anför till stöd för att man skulle bibehålla ett institut »panträtt för ogulden köpeskilling» är ett praktikabilitetsresonemang, som är något helt annat än lagberedningens rättviseresonemang, vilket kritiserats i min skrift Panträtten i den nya jordabalken s. 46 f. Det synes mig vara synnerligen ansträngt att motivera institutets bibehållande med tanke på ytterst brådstörtade försäljningar, där man ändock inte kan förstå, varför inte kreditfrågan skulle kunna ordnas lika väl eller bättre utan institutet i fråga. — Författaren synes mig underskatta betydelsen av den vinst det skulle innebära att eliminera efterverkningarna av institutet ogulden köpeskilling. En klar gränsdragning, som ger vid handen att detta institut endast tillhör det äldre systemet, blir i framtiden av stort värde.

Karl Olivecrona