NYTTJANDERÄTTSHAVARENS
SAKRÄTTSLIGA SKYDD
AV DOCENTEN HUGO TIBERG
Nyttjanderätt kan hänföra sig till fast eller lös egendom. I skärningspunkten mellan den fasta och den lösa egendomen finns objekt sådana som hus å annans grund och fartyg. Särskilt fartygen aktualiserar en problematik som är brännande aktuell och vilken särskilt tydligt belyser vissa frågeställningar som kan uppkomma i samband med nyttjanderättsöverlåtelser.
Det förekommer i rederibranschen att redaren ingår ett tidscerteparti för ett fartyg som ännu inte är byggt; ja, han bygger fartyget för att utföra tidscertepartiet, och han använder tidscertepartiet som säkerhet för att finansiera bygget. När här tillkommer, att tidscertepartiet kan avse en period så lång som 20 år eller fartygets hela ekonomiska livstid, och att frakten i certepartiet mycket direkt påverkar fartygets värde — ja, då förstår vi att här ställs problem på sin spets på ett sätt som eljest inte är vanligt vid nyttjanderättsupplåtelser.
När jag därför går att redogöra för de allmänna problemen med nyttjanderättens sakrättsliga skydd hoppas jag kunna ge dem en särskild dimension genom sammanställningen med tidsbefraktningsfrågorna.
I. HISTORISK-METODISK BAKGRUND
A. Distinktionen mellan sakrätt och obligationsrätt i romerskrättslig bemärkelse har haft en djupgående inverkan på de rättssystem som i växlande mån har recipierat romarrätten. I avtal kunde parterna tillskapa vilka rättigheter de ville, men en rätt så tillskapad var hos romarna bara en obligatorisk rätt, som enbart kunde göras gällande dem emellan. En sak kunde alltså inte belastas med en enbart obligatorisk rätt, så att senare ägare
blev bundna, utan rätten angick ingen annan än de ursprungliga parterna. Rättigheter som kunde göras gällande »in rem» oavsett i vems hand saken befann sig erkändes i mycket begränsad utsträckning; sakrätterna var, som den tyske rättsvetenskapsmannen HECK har uttryckt det, underkastade »typtvång».1 Först erkändes sålunda bara äganderätt och servitut, sedan panträtt, och så småningom de speciella avtalstyperna superficies och emphyteusis. Särskilt är att observera, att nyttjanderätten aldrig ingick bland sakrättstyperna; emphyteusis, som först var en nyttjanderätt, övergick till att bli en sakrätt sedan man börjat betrakta den som ett köp.1a
Vi har i någon mån övertagit det romerska typtvånget, liksom det skedde i de flesta europeiska länder i samband med receptionen av romarrätten: sakrätter får inte fritt tillskapas. Medan parter i ett avtal kan få ordna sitt rättsförhållande efter gott finnande, så skall omsättningen inte belastas med rättigheter av varierande slag. Slående har detta demonstrerats i rättsfall där tillverkare av grammofonskivor eller böcker har försett sina produkter med påskrift att de inte får användas i vinstsyfte. Sådana bestämmelser har hos oss — till skillnad från på många håll— inte ansetts giltiga, även om upphovsrättslagstiftningen senare tillgodosett tillverkarnas intressen på annat sätt.2 Samma öde har ansetts böra drabba maximi- och minimiprisbestämmelser som tillverkare har velat behäfta sina produkter med.3
Denna distinktion mellan sakrätter och obligationsrätter har även länge ansetts hindra ett begränsat skydd för blotta obligatoriska rättigheter. Man har velat hålla systemet »rent»: obligationsrätten riktar sig endast emot en viss person — gäldenären— och det vore ett skönhetsfel att låta vissa av dessa rättigheter under vissa omständigheter bli skyddade mot tredje man; eller med en fransk jurists ord: »Borgenären är borgenär bara
för gäldenären, och gäldenären är gäldenär bara för borgenären».4
Detta borde då gälla även för nyttjanderätten — som inte hör till de erkända sakrätterna. Den borde aldrig få göras gällande mot annan än upplåtaren; om upplåtaren sålde egendomen vidare vore det en inkonsekvens att nye ägaren under några förhållanden skulle vara belastad med nyttjanderätten.5
B. Redan tidigt visade det sig emellertid finnas behov av att variera det vackra systemet. Behovet framträdde först beträffande fast egendom. Här var ju, åtminstone vad arrende beträffar, landbons levebröd beroende av nyttjanderättens bestånd, ett intresse som borde skyddas före den övertagande ägarens. I dansk och norsk rätt har regeln »köp bryter lega» varit upphävd— uttryckligen beträffande fastigheter6 — sedan Christian V:s lagar. I Allg. Preuss. Landrecht fick legotagaren vid frivillig försäljning sitta kvar, för den händelse han redan fått egendomen i sin besittning,7 och i BGB8 knäsattes huvudprincipen för fast egendom: »Kauf bricht nicht Miete». I Code Civil skyddades legotagaren även vid exekutiv försäljning.9 I England anses visserligen som huvudregel det blotta avtalet oförbindande för tredje man, som inte är »privy to the contract»,10 men undantag har gjorts just för fast egendom, först i rättsfallet Tulk v. Moxhay.11
Även beträffande lös egendom har efterhand den stränga regeln om att dess rättsverkningar är inskränkta till parterna börjat uppluckras. I dansk och norsk rätt anses nu allmänt gälla ett sakrättsskydd för nyttjanderätt till lösöre om legotagaren fått egendomen i sin besittning.12 När det gäller frivillig försäljning brukar man dock inskränka satsen till att gälla där tredje man är ondtroende; köparen blir bunden av de nyttjanderätter
i det köpta som han känner till eller bör känna till, men inte av andra.13 I BGB har en särskild typ av nyttjanderätt införts, som är sakrättsligt skyddad, nämligen Niessbrauch,14 vilken består i en förbehållen nyttjanderätt till hela saken, är av personlig karaktär och vanligen inte kan överlåtas.15 Vad gäller andra nyttjanderätter till lös egendom skyddas de därigenom att BGB uppställer en allmän regel om skydd för rättmätig besittning.16 I fransk rätt kan nyttjanderättshavaren vanligen vända sig mot tredje man med kvasi-deliktuell talan,17 och eventuellt till och med på kontraktuell grund;18 båda situationerna förutsätter att tredje man haft kännedom om upplåtelsen.
Situationen i England är jämförelsevis komplicerad: s. k.»restrictive convenants», som söker behäfta egendom med vissa villkor, har av common law som huvudregel ansetts oförbindande för tredje man.19 En särregel har införts genom Restrictive Trade Practices Act, 1956, men den avser bara minimipriser. Emellertid har i praxis en särregel ifrågasatts även för fartyg: i det kända rättsfallet Lord Strathcona S. S. Co. v. Dominion Coal Co.20 ansåg Privy Council att en köpare som kände till beståndet av ett långtidscerteparti var bunden av certepartiet enligt principen om constructive trust. Detsamma borde då så mycket mera gälla för bare-boat charter, den verkliga skeppslegan— nyttjanderätten till fartyg. Emellertid har man senare framkastat tvivel om regelns verkliga innebörd och utsträckning:21 i Lord Strathcona sades uttryckligen att köpeavtalet måste sägas ha ingåtts sub conditione att certepartiet skulle fortsätta att gälla.
Om alltså som huvudregel även i England gäller, att tredje man inte är bunden av de nyttjanderättsavtal som förre ägaren slutit, hindrar inte detta att nyttjanderättshavaren på annan
grund kan rikta talan mot tredje man. Han kan nämligen rikta skadeståndstalan mot honom där det kan visas att tredje man »wilfully induced the breach of contract».22
Av denna korta framställning har framgått, att nyttjanderätten i de behandlade utländska systemen kan skyddas på något av tre olika sätt: antingen — som i Danmark och Norge — tillerkänner man den direkt sakrättsligt skydd, eller — som i tysk rätt vid lega av lös sak — knyter man skyddet till den rättsenliga besittningen, vare sig det nu är fråga om nyttjanderätt eller någon annan rätt, eller — som i Frankrike och i viss mån i England — gör man tredje man skadeståndsskyldig på utomobligatorisk grund därför att han anses ha obehörigen ingripit i rättsförhållandet mellan parterna i avtalet. I svensk rätt är möjligheterna att skydda nyttjanderättshavaren betydligt mindre än dem som vi möter i de nämnda utländska systemen.
C. Obenägenheten att skydda nyttjanderätter och andra rättigheter som endast är obligatoriska sammanhänger dels med typtvånget och dels med önskvärdheten att hålla systemet »rent»— fritt från »halvsakrätter».
Vad typtvånget beträffar framstår det egentligen som rättmärkvärdigt om det uppfattas så att lagstiftaren måste hålla nere antalet tänkbara sakrätter. En annan sak är att det är förståeligt att man vill kontrollera karaktären av sakrätterna, och inte vill tillåta sakrätter till skydd för vad slags intressen som helst. Vad gäller lös egendom har den uppfattningen framförts i litteraturen att typtvånget motiveras av respekt för det odelade äganderättsbegreppet; endast i fråga om de förvärv genom vilka full äganderätt förvärvas — alltså främst köpet — har en sakrätt ansetts kunna uppkomma redan genom avtalet.23 Utvecklingen har emellertid gått därhän, att andra avtalstyper alltmer ökat i betydelse, och att för övrigt själva äganderättsförvärvet —åtminstone i vår köplag — tillåtits ske gradvis. Man kan under sådana omständigheter fråga sig om det fortfarande finns samma anledning att motsätta sig en begränsad ökning av antalet »fulla» sakrätter.
Vad sedan gäller önskvärdheten att hålla systemet fritt från »halvsakrätter», alltså frågan huruvida begränsat skydd bör till-
erkännas vissa rättigheter som traditionellt betecknas som obligatoriska, finns det knappast skäl att här gå in på en dogmatisk diskussion. Att nu slå vakt om sakrätternas exklusivitet, och helt vägra de obligatoriska rättigheterna skydd på den grunden att gränsen bör hållas klar tycks mig vara som att skjuta på höns som vid det här laget inte bara är döda utan redan grundligt djupfrysta. Jag vill instämma i den allmänna uppfattningen att det som skall diskuteras inte är vikten av att hålla begreppen åtskilda utan de reella skäl som talar för och emot ett skydd för blotta fordringsrätter.
De två synpunkterna — typtvångets uppgivande (så att man ökar antalet sakrätter) och åstadkommandet av ett begränsat skydd för obligatoriska rättigheter — hänger nära samman. Om det är de reella skälen som skall diskuteras, bör rättigheter av vad slag det vara må utformas på ett sätt som gagnar samhällets behov, och det kan betyda att de måste ges ett skydd som varierar i olika fall; en nyttjanderätt kanske skyddas mot ondtroende förvärvare av egendomen men inte mot upplåtarens borgenärer.
Sålunda har sedan länge rättigheter som brukar betraktas som rent obligatoriska i många situationer omgärdats med ett tredjemansskydd, som man inte brukar betrakta som sakrättsligt: jag vill i detta sammanhang bara erinra om förmånsrätterna i något fall kunde man till och med tänka sig ett straffansvar för tredje man som stört borgenären vid hans utövande av fordringsrätten, nämligen då tredje man förmår ägaren till egendom i vilken annan har pant att sälja egendomen så att panträtten går förlorad (anstiftan till olovligt förfogande SL 22:4).24 Skadeståndsansvar skulle då följa direkt av 6 kap. strafflagen. Förfogande över gods vari annan endast har nyttjanderätt är emellertid inte straffbart, och man torde väl knappast hos oss kunna tänka sig att som i fransk rätt hålla tredje man ansvarig endast på grund av kännedom om upplåtelsen av en begränsad rätt till egendomen.
Det kan vara värt att framhålla att inga legislativa svårigheter borde möta hos oss mot en uppmjukning av den strikta
gränsdragningen mellan sakrätter och obligationsrätter, eftersom vår lagsystematik inte bygger på den uppdelningen, såsom t. ex. BGBs systematik gör. Mot den bakgrunden kunde det vara ägnat att förvåna, att svensk rätt i så stor utsträckning har hållit sig kvar vid den gamla regeln att nyttjanderätter och andra fordringsrätter inte skall åtnjuta sakrättsligt skydd.
II. NYTTJANDERÄTTSHAVARENS SAKRÄTTSLIGA SKYDD
I SVENSK RÄTT
Jag övergår sedan till frågan om nyttjanderättshavarens sakrättsliga skydd i gällande svensk rätt. Som jag inledningsvis nämnde, har sakrättsskydd genomförts i stor utsträckning för nyttjanderätt till fast egendom, däremot inte för nyttjanderätt till lös egendom. Det är därför lämpligt att uppdela behandlingen i dessa två huvudavdelningar, fast och lös egendom. Jag börjar då med fast egendom, för att sedan övergå till lös egendom eller rättare sagt lösa saker: de särskilda problem som uppkommer beträffande nyttjanderätt till hus på annans grund lämnar jag därhän.25
A. I det numera upphävda stadgandet i gamla JB 16: 15 stadgas att »köp bryter legostämma». Landborna var i svårt underläge och var helt beroende av sina herrars förfogande över egendomen; såldes gården fick landbon gå från gård och grund.26 När man här särskilt tidigt har ansett sig böra bevilja ett visst sakrättsligt skydd, så sammanhänger det emellertid inte bara med det uppenbara behovet av att skydda landborna, utan ännu mer med möjligheten att genom inteckningsväsendet bereda publicitet åt upplåtna nyttjanderätter, så att spekulanter på fastigheten liksom tillämnade långivare kunde förvissa sig om fastighetens ekonomiska bärkraft, och så att bevissvårigheter rörande god tro vid förvärv kunde undvikas.26a
Det sakrättsliga skydd, som bereds genom inteckning, gynnar inte bara nyttjanderätter i vanlig bemärkelse, utan även sådana»partiella» nyttjanderätter som jakt- och fiskerätt eller rätten
att på fastigheten taga sten, grus, lera och så vidare. Här är det uppenbart, att det är tillgången till inteckningsmöjlighet som i första hand varit anledningen till beviljande av ett sakrättsskydd.
Beträffande arrende och hyra har dessutom ytterligare i nyttjanderättslagen 1907 möjlighet beretts att skydda dem trots avsaknad av inteckning. Här har det sociala behovet varit pådrivande faktor, men kanske även den omständigheten, att i nyttjanderätt till fast egendom kan ligga ett betydande värde för nyttjanderättshavaren, t. ex. goodwill-värde för en upparbetad affärsrörelse, som man bör ta hänsyn till.
Låt oss då se närmare på det skydd som de olika nyttjanderätterna har tillerkänts.
(1) Om uthyrning till flera stadgar först NyttjL 1:5 att den första upplåtelsen skall skyddas, där ej annan fått inteckning. Motsvarande gäller om företrädet före andra begränsade rättigheter, såsom servitut. Det är att märka, att det i detta avseende inte spelar någon roll om den senare nyttjanderättshavaren tagit fastigheten i besittning; han måste ändå avträda den till den senare nyttjanderättshavaren.
(2) Vilken rätt äger då nyttjanderättshavaren mot ny ägare av fastigheten efter frivillig överlåtelse?
Om nyttjanderätten har förbehållits vid försäljningen, så borde den enligt allmänna regler om tredjemansavtal fortfarande gälla. Detta stadgas också uttryckligen i NyttjL och IF.27 I själva verket svarar den nye ägaren även för att nytt förbehåll intas om han i sin tur överlåter fastigheten, så att även den nye ägaren blir bunden.
Nyttjanderätten består vidare där nyttjanderättshavaren har fått inteckning28 för sin rätt, en möjlighet som infördes under1800-talet29 och kom att upptagas i 1875 års inteckningsförordning. Inteckning förutsätter skriftligt kontrakt.
Vad särskilt gäller hyra och arrende skyddas dessutom besittningen, under förutsättning att hyresgästen eller arrendatorn har fått skriftligt kontrakt; har nyttjanderätten muntligen överlåtits måste nye ägaren särskilt uppsäga nyttjanderättshavaren för att bringa avtalet till upphörande. Tanken är, att nye ägaren
genom att lägenheten eller fastigheten är tillträdd får kännedomom upplåtelsens existens, genom det skriftliga avtalet om dess betydelse och om avtalsvillkorens närmare innehåll.30 Att en spekulant skulle sakna möjlighet att iaktta huruvida tillträde har skett måste höra till undantagen, och lagberedningen har inte ansett sig med anledning av denna möjlighet stadga någon specialregel om förvärv i god tro.
Utöver detta finns i nyttjanderättslagen inget stadgande om att ägaren skulle bli bunden av nyttjanderätter av annan anledning, t. ex. på grund av ond tro.31 Enbart det förhållandet att en köpare är medveten om nyttjanderättens existens borde då inte heller kunna konkludent tolkas som något förbehåll om nyttjanderättens bestånd. I detta avseende föreslås en ändring i det nya jordabalksförslaget.32
(3) Vid utmätning och i konkurs aktualiseras frågan om nyttjanderättshavarens ställning gentemot fastighetsägarens övriga borgenärer. Nyttjanderätten kan här bara skyddas genom att den blir förbehållen vid den exekutiva försäljningen. Först i och med försäljningen kan nyttjanderättens ställning avgöras, och till dess — i vart fall — får nyttjanderättshavaren sitta kvar. Han har därefter rätt att åtnjuta uppsägningstid.
Vid försäljningen beaktas bara skriftliga nyttjanderätter. Ointecknade nyttjanderätter förbehålls vid första utropet, men offras om det måste ske för att utmätningssökandens intresse skall tillgodoses; alla »bättre» rättigheter skyddas.33 Är nyttjanderätten intecknad, har den prioritet i förhållande till andra rättigheter inklusive panträtter efter dagen för inteckningen; en intecknad nyttjanderätt som faller inom lägsta budet är alltid skyddad. Faller den utom lägsta budet kan den liksom ointecknade rättigheter offras, om det skulle bli nödvändigt för att tillgodose utmätningssökanden.
(4) Vad gäller hyra av bostad har ett särskilt problem uppstått på grund av den moderna lagstiftningen om besittningsskydd för hyresgäst. Hyresgästens ställning har förstärkts på ett sätt som gör de vanliga sakrättsreglerna inaktuella. I hyresreglerade fastigheter har hyresrätten kommit att få ett »svart»
värde, som ofta kan vara mycket betydande — en del av fastighetsvärdet är det väl reellt sett — men som inte kan lagligen realiseras. Fastighetsägaren kan inte komma åt värdet genom att ordna en skenexekution av fastigheten, ty den som då köper fastigheten måste uppsäga hyresgästerna, och den uppsägningen kommer hyresnämnden att förklara ogiltig såsom stridande mot god sed i hyresförhållanden.34 Även enligt besittningsskyddslagen kan uppsägningar överprövas.
Bortsett från detta speciella problem med hyresregleringen finner vi alltså beträffande fastighet jämförelsevis utvecklade och väl preciserade regler om nyttjanderättshavarens sakrättsliga skydd. Beträffande lös egendom är skyddet inte på långa håll så väl tillgodosett.
B. Sedan gammalt har man ansett att satsen »köp bryter legostämma» gäller även för lös egendom, och här har satsen inte modifierats med lagstiftarens hjälp. Till stor del sammanhänger väl detta med att man ansett lega av lös sak vara en ekonomiskt och socialt mindre viktig angelägenhet, och att man tänkt sig att nyttjanderättens förlust i de flesta fall inte skulle innebära en så stor olycka för legotagaren. Att klimatet i dessa avseenden har förändrats förefaller troligt. Lega av lösa saker används i våra dagar i många ekonomiskt betydelsefulla transaktioner, särskilt vad gäller motorfordon, maskiner och fartyg.
(1) I HB 13:2 finns emellertid ett gammalt stadgande som ger nyttjanderättshavare ett visst skydd mot tredje man: här stadgas att om någon »leger tvem ett», så skall den behålla egendomen, som först hyrde. Det är omtvistat om denna regel skall gälla sedan godset utlämnats till den senare legotagaren,35 men i vart fall anses den förstes nyttjanderätt gälla, där den senare vid besittningstagandet var i ond tro. Den förste legotagaren kan alltså här vända sig mot annan än medkontrahenten; han har en i viss mån sakrättsligt skyddad rätt.
(2) I det viktiga fallet frivillig försäljning av legogodset är man däremot tämligen överens om att legotagaren inte är skyddad — i princip inte ens emot en köpare som känner till upplåtelsen. Nyttjanderätten måste förbehållas för att stå sig emot tredje man — då gäller den enligt principen om tredjemansav-
tal. Det saknas emellertid inte tendenser till att satsen »köp bryter legostämma» håller på att luckras upp även i fråga om den lösa egendomen. Särskilt utvecklingen i praxis beträffande pantavtalet tyder på en sådan uppluckring.
Blotta pantavtalet äger i sig själv ingen sakrättslig verkan; det är en sats som har gällt sedan gammalt. Men i två rättsfall1924 och 192536 har HD ansett den skyddad som bara hade tillförsäkrats panträtt i viss egendom — nota bene gentemot en förvärvare av egendomen som hade faktisk kännedom om utfästelsen; inte bara en som »borde ha känt till» utfästelsen.37 Kan denna sats tillämpas beträffande det i och för sig inte sakrättsliga avtalet om pantsättning, så kunde det ifrågasättas att den kunde tillämpas även beträffande nyttjanderätt. I den diskussion, som förts med anledning av de nämnda rättsfallen, har visserligen allmänt förnekats att en sådan princip skulle kunna betraktas som införd i svensk rätt, men har samtidigt framhållits att en utveckling kan vara på väg.38
(3) Vad sedan beträffar nyttjanderättshavarens rätt mot upplåtarens borgenärer, aktualiserad i utmätning och vid konkurs, så måste man här beakta reglerna i UL 68 § och KL 27 §; varav den senare hänvisar till ULs bestämmelser om vad slags egendom som kan tagas i mät.
I UL 68 § stadgas härom bl. a.: »Ej må i gäldenärens bo något utmätas, som finnes höra annan till, och ej heller utmätningske till förfång för den rätt, annan till gäldenärens gods äger.»
Vad är det då för slags »rätt» som enligt lagrummet skall respekteras? Det har allmänt ansetts att lagrummet endast vore en erinran om vissa inte uppräknade rättigheter som borde beaktas vid utmätningen.39 I en omstridd artikel i Festskrift för Stjernberg har emellertid HASSLER uttryckt uppfattningen att det vore godtyckligt att så inskränka paragrafens tillämpningsområde: obligatoriska rättigheter av alla de slag borde beaktas vid utmätning.40 Hasslers uppfattning har emellertid senare bli-
vit bemött av bland andra NIAL41 och senare LUNDSTEDT.42 Härvid har anförts bland annat, att lagberedningen i förarbetena till testamentslagen redan intagit den mot Hassler motsatta ståndpunkten;43 ett särskilt stadgande ansågs krävas44 för att testamentarisk nyttjanderätt skulle vara skyddad mot ägarens borgenärer.
I och för sig låter sig väl något e contrarioslut inte göras med utgångspunkt från detta stadgande, som ju avser benefik nyttjanderätt, vilken i och för sig inte bör vara lika skyddsvärd som en, där ägaren kan tänkas ha tillförts en motprestation som nu i en eller annan form kommer boet tillgodo. Men Hasslers uppfattning har knappast fått någon efterföljd;45 mot en i huvudsak enhetlig doktrin låter sig väl knappast den uppfattningen upprätthållas att nyttjanderätter i allmänhet skulle stå sig motägarens borgenärer.
Emellertid har av WALIN anförts, att nyttjanderätten i vissa specialfall skulle kunna göras gällande, nämligen där den blivit förbehållen vid en överlåtelse.46 Det som överlåtits skulle då nämligen inte vara en sak, utan bara en viss begränsad rätt till saken, och borgenärerna borde då ej äga större rätt än gäldenären hade. Denna sats skulle enligt Walin gälla dels där förre ägaren själv förbehållit sig en viss nyttjanderätt, och dels där ha nupplåtit en nyttjanderätt till någon annan och förbehållit den vid försäljningen.
Det förefaller mig dock egendomligt att förre ägaren av egendomen skulle kunna skaffa sig en sakrättsligt skyddad nyttjanderätt genom att göra förbehåll vid försäljningen men inte genom att efter försäljningen betinga sig nyttjanderätt i det sålda. Rättsordningen vill hindra det osäkra läge som skulle uppstå om man tillät uppkomsten av obestämda begränsade sakrätter; man får överföra äganderätten, men man kan inte med sakrättslig verkan överföra något som är mindre än full äganderätt.
C. Sammanfattningsvis vill jag beträffande gällande rätt framhålla följande.
Vid nyttjanderätter till fast egendom har ett visst sakrättsskydd beretts nyttjanderättshavaren. På grund av att fastigheter intar en nyckelposition i vårt ekonomiska liv och att det därför är väsentligt att man kan någorlunda entydigt bedöma deras kreditvärdighet, har en möjlighet öppnats att knyta sakrättsskydd till den publicitet som ligger i inteckning av nyttjanderätten. Sedan emellertid ytterligare skydd beretts arrende och hyra som grundar sig på skriftligt kontrakt, har inteckningsmöjlighetens praktiska betydelse minskat väsentligt. Vad särskilt hyra beträffar, har gällande hyreslagstiftning i stor utsträckning medfört att inteckning av hyresrätt har blivit en onödig säkerhetsåtgärd; hyresrätten skyddas ändock starkare än någon annan nyttjanderätt.
Vad sedan beträffar nyttjanderätt till lösöre är läget mera osäkert, och det är möjligt att vi befinner oss i en utvecklingsperiod mot ett vidare skydd. Detta kan tänkas gälla både situationen vid frivillig överlåtelse och situationen vid utmätning hos ägaren eller vid ägarens konkurs. Här finns alltså utvecklingsmöjligheter, som jag nu vill ägna särskild uppmärksamhet. I enlighet med det föregående skulle problemet alltså vara, inte huruvida den traditionella systematiken kunde tänkas lägga hinder i vägen, utan enbart om det förefaller att finnas sakliga skäl för införande av ett vidare skydd för nyttjanderätter.
III. NÅGRA SYNPUNKTER DE LEGE FERENDA PÅ UTVECKLINGSMÖJLIGHETER BETRÄFFANDE RÄTTSSKYDD FÖR NYTTJANDERÄTTER TILL LÖS EGENDOM
A. Vad som synes anmärkningsvärt i nuvarande system är framför allt att varken doktrin eller praxis klart erkänner något skydd för legotagare av lös sak gentemot förvärvare som känner till upplåtelsen. Att på detta sätt rubba en tidigare upplåten rätt, vilket kan skada rättsinnehavaren, tycker man borde framståsom illojalt.47 I andra system skyddas också vanligen nyttjanderättshavaren på ett eller annat sätt emot ondtroende singularsuccessorer. Lagberedningen har även, tydligen under intrycket
att ett sådant skydd skulle äga stöd i det allmänna rättsmedvetandet, rekommenderat motsvarande regel när det gäller de nyttjanderätter till fast egendom som inte på annat sätt åtnjuter skydd. I motiven till nya jordabalksförslaget framhåller beredningen till och med att inte bara faktisk kännedom om upplåtelsen utan även det förhållandet att förvärvaren »borde känna till» upplåtelsen bör vara fatal för nye ägarens krav att få sitta ostörd kvar, detta »i överensstämmelse med vad på andra områden ansetts naturligt och riktigt.»48
Om nu detta skulle bli regel i fastighetsrätten, där redan nu nyttjanderättshavarens skydd är jämförelsevis väl tillgodosett, och där man dessutom lägger vikt vid att fastighetsvärdena blir bedömbara på ett objektivt sätt med hänsyn till fastighetskrediten, så borde detsamma så mycket mer gälla beträffande lösegendom.
Vad har då anförts mot en sådan regel om skydd mot ondtroende förvärvare? Man har framför allt framhållit köpets särställning i det ekonomiska livet; omsättningens krav anses motivera ett sakrättsskydd som saknar motstycke på andra håll.49 Dessutom har man velat skydda köpare som inte visste, även om de »borde ha vetat» om nyttjanderättens bestånd.50
Även om omsättningen inte ansåges ha något behov av ett allmänt sakrättsskydd annat än i köpfallet, så verkar detta inte att vara ett skäl att skydda köpare som verkligen känt till upplåtelsen. I situationer där köparen »borde ha känt till» upplåtelsen kan frågan vara mer tveksam; där framstår inte på samma sätt köparens förfarande som illojalt.
Mot regeln om skydd mot ondtroende förvärvare har även anförts, att det vore egendomligt att en nyttjanderätt till lös egendom skulle stå sig mot en köpare med vetskap, medan de socialt och ekonomiskt betydelsefullare nyttjanderätterna beträffande fast egendom endast under särskilda omständigheter är skyddade.51 Mot detta resonemang synes flera invändningar kunna riktas.
Den anförda synpunkten håller i varje fall inte om och när det nya jordabalksförslaget blir verklighet, för då har nyttjande-
rätterna till fast egendom just givits det skydd, som jag nu ifrågasätter för nyttjanderätt till lös egendom.
Vidare bör framhållas, att om gränsen skulle dragas mellan ekonomiskt och socialt viktiga nyttjanderätter, så komme den säkert inte att sammanfalla med gränsdragningen mellan fast och lös egendom. I varje fall är det ekonomiska intresset ofta mycket betydande även när det gäller lega av lösa saker, t. ex. när det gäller lega av specialmaskiner, som ofta »uthyrs» pål ånga perioder.52 Vad gäller det sociala intresset är det inte alls alltid så framträdande beträffande fast egendom; jag behöver bara erinra om partiella nyttjanderätter, såsom rätten att ta vissa produkter från en fastighet.
Över huvud taget verkar frågeställningen i det kritiserade uttalandet förvånande: skulle avsaknaden av ett allmänt skydd mot ondtrosförvärvare av fast egendom vara något skäl emot införande av ett sådant skydd beträffande lös egendom? Med nyttjanderätter till fast egendom förhåller det sig ju så att skyddet för nyttjanderättshavaren redan har ordnats på ett sätt som med hänsyn till de särskilda förhållandena vid fast egendom har bedömts som tillfredsställande, och ett särskilt skydd gentemot ondtroende har med anledning härav inte ansetts påkallat.53
B. Man kunde även fråga sig om det kan finnas skäl att —bortsett från förvärvarens onda tro — medge ett skydd rent generellt för nyttjanderättshavare med besittning, detta i likhet med tysk rätt. Även om en sådan regel väl kunde tänkas, ligger den nu sannolikt väl långt från förverkligande. Man får ta ett steg i sänder. Jag skall därför avstå från att i detta sammanhang behandla frågan om skydd för blotta besittningen.
C. Jag övergår sedan till frågan om skyddet gentemot ägarens borgenärer. Här är frånkännandet av sakrättsskydd inte så stötande som vid ondtrosfallen, men man kan ändå ställa sig frågan om inte nyttjanderättshavaren borde skyddas även mot ägarens borgenärer.
(1) Jag har tidigare framhållit att det inte synes finnas någon anledning att skilja mellan det fall att nyttjanderätten förbehållits i samband med en försäljning och att den upplåtits di-
rekt av ägaren. I det ena fallet tänker man sig att köparen har fått egendomen billigare på grund av nyttjanderätten — i det andra att han har fått eller blivit utlovad en viss ersättning i samband med upplåtelsen. I den ena eller andra formen har —åtminstone i princip — ersättningen kommit boet tillgodo. Skall nu ytterligare nyttjanderätten offras till borgenärerna, så att de får dubbel säkerhet?54
Det finns tydligen anledning även i detta sammanhang att bryta tanken på äganderättens enhet, såsom man har gjort i köplagen, och medge ett mer mångfacetterat äganderättsbegrepp — en äganderätt som kan vara inskränkt av begränsningar av olika slag. Det som utmäts blir verkligen med detta betraktelsesätt inte en »sak» utan en viss rätt till en sak.
(2) Så mycket mer skäl har en sådan differentiering av äganderättsbegreppet när man betänker att äganderätten redan i olika avseenden uppdelats, så att rättsfigurer som påminner om nyttjanderätter har tillerkänts skydd. Så skall ju t. ex. avbetalningsköparens rätt till godset beaktas vid avbetalningssäljarens konkurs. Varför skulle annat gälla om nyttjanderättshavarens rätt?55
(3) Till detta kan fogas en synpunkt beträffande försäkring. Egendom som yrkesmässigt uthyrs är oftast försäkrad. Utfallande försäkringsbelopp tillfaller enligt vår försäkringsavtalslag dem som har konkurrensintressen i godset — vilket kan vara fallet med en nyttjanderättshavare, t. ex. om han har betalt legan i förskott; i litteraturen förekommer också det fall att legan är mycket låg. Skall egendomen utmätas tar man nu ingen hänsyn till nyttjanderättshavarens intresse; inträffar försäkringsfall får nyttjanderättshavaren däremot ersättning direkt av försäkringsbolaget. Är jag alltså nyttjanderättshavare med en värdefull nyttjanderätt och ser att ägaren av det hyrda håller på att komma på obestånd, så ser jag snabbt till att ett försäkringsfall inträffar, och att jag får ut ersättning innan ägaren kommer i konkurs; sedan konkursen inträffat har jag enligt härskande mening inte längre någon rätt till försäkringsbeloppet.56
Mot ett skydd för nyttjanderättshavaren har anförts:
(1) Det står sällan några avsevärda intressen på spel för nyttjanderättshavaren, som ofta kan skaffa ersättningsobjekt på annat håll, och som mer sällan har betalt legan för någon längre tid i förskott.57 Detta må ofta vara sant, men de praktiska situationerna varierar betydligt. Oftast används väl nyttjanderättsformen när det gäller sådana tillfälliga behov att det inte lönar sig för nyttjanderättshavaren att skaffa föremålet själv. I sådana fall är legotiderna vanligen korta, och legotagarens skada är väl inte så stor; detta är oftast situationen vid lega av bilar, båtar och diverse bruksföremål. Men ofta används legoformen därför att legogivaren är en specialiserad företagare; ofta kombineras väl då saklegan med tillhandahållande av personal. Så kan vara fallet vid lega av grävmaskiner eller byggkranar. I andra fall åter används legoformen för vissa specialmaskiner, i fall där ägarna inte tillhandahåller maskinerna på andra villkor därför att de vill ha en viss kontroll över produktionen. Så kan vara fallet med mjölkpaketeringsmaskiner, och så har brukat ske med datamaskiner. I de två senare typerna av fall kan hyrestiderna vara långa, och nyttjanderättshavarens intresse av att besitta saken kan vara synnerligen stort; det är föga tröst för honom att legan slutar utgå, om han inte får behålla »sin» maskin.58 Man torde sålunda knappast med fog kunna påstå, att det rent generellt sällan skulle stå några avsevärda intressen på spel för nyttjanderättshavarna.
(2) Det har vidare anförts, att försäljningspriset vid en exekution kunde pressas på ett orimligt sätt om försäljning skulle ske med förbehåll om bestående nyttjanderätter.59 Även om priset på auktioner alltid är en vansklig och svårbedömd sak, vare sig nyttjanderätter blir förbehållna eller inte, förefaller det onekligen plausibelt att förbehållna nyttjanderätter lätt kunde leda till en reduktion av priset som inte stode i rimlig proportion till nyttjanderättshavarens vinst; en inropare måste ju ofta ha svårt att bedöma hur betungande en nyttjanderätt kan visa sig vara i praktiken. Möjligen kunde man tänka sig att som korrektiv införa en rätt för borgenärerna att lösa nyttjanderättshavaren även där legotiden inte gått till ända.
(3) Slutligen har anförts, att risken för skentransaktioner —utlegande av egendom i stor skala till bulvaner — skulle öka om nyttjanderätt förenades med skydd mot ägarens borgenärer. Emellertid skulle ett skydd för nyttjanderätten givetvis förutsätta tradition, i analogi med vad som gäller för överlåtelse. Då förefaller inte heller risken att vara så påtaglig — den förefaller i vart fall mindre allvarlig för borgenärerna än risken för skenöverlåtelser, eftersom borgenärerna trots nyttjanderättsupplåtelsen i varje fall får äganderätten. Och de uppenbara fallen bör man väl kunna komma åt på annat sätt än att alltid offra nyttjanderättshavarens rätt.60
Av de olika skälen för att nyttjanderättshavaren skulle förvägras skydd emot ägarens borgenärer förefaller det därför att vara den praktiska synpunkten att exekutionspriset kan bli orimligt lågt som har den största vikten. Starka praktiska skäl synes emellertid att tala för att ett skydd skulle beredas nyttjanderättshavaren även i denna situation, och tendensen med ett alltmer uppmjukat äganderättsbegrepp synes mig peka åt det hållet. Det förefaller dock mycket ovisst om ett sakrättsskydd här skall kunna utbilda sig.
När det däremot gäller skyddet emot ondtroende förvärvare av egendomen, så är det nuvarande rättstillståndet direkt uppseendeväckande; här synes mycket vägande skäl tala för införandet av ett sakrättsskydd.
D. Beträffande vissa typer av objekt spelar nyttjanderättsupplåtelser eller upplåtelser av nyttjandeliknande rättigheter en alldeles avgörande roll. Särskilt gäller detta fartyg.
I någon utsträckning förekommer att fartyg utlegs på tid utan besättning — skeppslega eller på den internationella marknaden bare-boat charter. I mycket stor utsträckning praktiseras däremot tidsbefraktning, »uthyrande» på tid med besättning och allt: många fartyg sysselsätts regelmässigt i sådan verksamhet. I metodiskt avseende brukar man visserligen hänföra tidsbefraktningen till fraktavtal snarare än nyttjanderätt, men de sakrättsliga synpunkter som gör sig gällande är helt likartade med dem som gäller skeppslegan. Någon distinktion mellan de två formerna finns det därför i detta sammanhang inte anledning att göra.
Karakteristiskt för certepartier i allmänhet är att frakterna är höga i förhållande till fartygsvärdet. Vad tidscertepartier beträffar sluts de ofta på långa perioder — som jag nämnde inledningsvis ibland 20 år eller fartygets ekonomiska livstid. Då härtill kommer, att frakten vanligen är i stor utsträckning bunden, kommer certepartiets bestånd och innebörd att påverka fartygets värde. Sjunker marknadsfrakten sedan certepartiet slutits, så ökar fartygets värde väsentligt därför att det går på ett gynnsamt certeparti. Sådana synpunkter gör att den med certepartiet förenade rätten är förtjänt av särskilt beaktande i olika situationer — även i redarens konkurs.
Härtill kommer att certepartier — oavsett om de är gynnsamma ur marknadssynpunkt — i internationell praxis kommit att användas som kreditbas i stor utsträckning. Vid en exekutiv försäljning av fartyget utan certeparti blir köpesumman kanske inte så hög. Dessutom kan fartyget vara belastat med sjöpanträtter, vilka är »tysta» så att kreditgivaren inte kan skaffa sig kännedom om dem, och vilka har förmånsrätt före fartygsinteckningarna. Kreditinstituten brukar därför inte vara beredda att belåna fartyg högre än till 50 % av deras uppskattade värde.61 Säkerheten kan emellertid förbättras avsevärt, om kreditgivarenkunde få certepartiet som säkerhet förutom fartyget; han kunde då räkna med att få förfallande fraktbelopp inbetalade direkt till sig.
Med den nuvarande ståndpunkten i svensk rätt torde emellertid befraktningsförhållandet upplösas i och med redarens konkurs eller utmätning av fartyget, och pantsättning av certepartiet till kreditinstitutet fyller därför ingen funktion som säkerhet.62 Svensk rätt ligger alltså här hinder i vägen för ett rationellt utnyttjande av ett värdefullt kreditobjekt.
När nu beståendet av certepartier kan ha så stor betydelse för kreditgivarna kan man fråga sig om det är lämpligt att nyttjanderättens bestånd — och därmed fartygsvärdet — skall vara beroende av ond eller god tro hos en köpare av fartyget vid frivillig försäljning, såsom jag har rekommenderat beträffande vanlig lös egendom. Frågan ställs sällan på sin spets beroende på att parterna vid fartygsförsäljning brukar ingå ett s. k. tripartite
agreement, varvid de kommer överens om att köparen övertar certepartiet. Men om certepartifrakten ligger betydligt under marknadsfrakten kunde det tänkas att någon redare vore angelägen att sälja fartyget till en godtroende, varvid det skulle bli fritt från certepartiet. Detta skulle skada kreditgivare, som tagit certepartiet som säkerhet; visserligen ökar fartygsvärdet som följd av att certepartiet bortfaller i nu rådande gynnsamma marknad, men det är ingenting som säger att denna ökning skall svara mot det bortfallna certepartiets värde63 eller att den skall kunna realiseras vid en exekution.
Om man nu till kreditgivarnas fromma införde regeln att fraktavtalet skulle bestå även i redarens konkurs, så kunde ifrågasättas att den skulle kompletteras med en regel om att fraktavtalet skulle bestå även gentemot en godtroende köpare av fartyget, eftersom kreditgivarna skadas även i denna situation. Men en sådan regel skulle uppenbarligen skada den godtroende köparen, liksom den motsatta regeln skulle skada kreditgivarna. Lösningen synes ligga i att öppna en möjlighet för inteckning av långtidscertepartier. I de kommersiella förhållanden det här gäller kan man nog räkna med att denna möjlighet kommer att utnyttjas — till skillnad från förhållandet vid arrende och hyra — under förutsättning att man gjorde inteckning till ett villkor för sakrättsligt skydd.64 Då fartygsaffärer och befraktningar i stor utsträckning sker över gränserna, är det emellertid väsentligt att i detta avseende skapas enhetliga regler i olika länder. Frågan om inteckning av s. k. long-time charter har även upptagits i det internationella sjörättssamarbetet, men några internationella bestämmelser har ännu inte kommit till stånd.65