JUSTITIEKANSLERSÄMBETET

250 ÅR

AV JUSTITIEKANSLERN STEN RUDHOLM

 

Justitiekanslersämbetet kan sägas ha blivit inrättat av Karl XII genom den kansliordning som han den 26 oktober 1713 utfärdade från slottet Timurtasch, dit han efter kalabaliken i Bender förts av den turkiske sultanen. Den nya kansliordningen innebar en genomgripande omvandling av den centrala myndigheten för riksstyrelseärendena, kanslikollegiet. Detta uppdelades nu i ett förvaltande verk för vissa utrikes ärenden m. m. och sex särskilda expeditioner, nämligen en revisionsexpedition och fem statsexpeditioner. Revisionsexpeditionen ställdes under ledning av en högste ombudsman. Dennes uppgift angavs vara att ha ett allmänt inseende över huru lagar och författningar efterlevdes och huru varje ämbete fullgjorde sin skyldighet. Närmare bestämmelser om högste ombudsmannens uppgifter meddelades i en särskild instruktion, utfärdad samma dag den 26 oktober 1713. Kort tid därefter, den 2 januari 1714, utnämndes den förste innehavaren av det nya ämbetet och den 23 oktober 1714 trädde ämbetet i funktion. Genom en ny kansliordning 1719 ändrades ämbetets benämning från högste ombudsman till justitiæ canceller, men ämbetets uppgifter och befogenheter lämnades orubbade.
    Ämbetet har alltså nu funnits i 250 år. Att en myndighet varit verksam under en så lång följd av år är i vårt land på intet sätt enastående. Men förhållandet kan måhända motivera en återblick och i det följande skall lämnas en översiktlig redogörelse för ämbetets ställning och allmänna uppgifter under de förflutna åren.¹
    Till en början må nämnas att det i Sverige redan före 1713 fanns ämbeten, som i viss mån kan betraktas som föregångare till justitiekanslersämbetet. Under senare delen av 1500-talet ålåg det sålunda den s. k. riksprofossen att ha tillsyn över de

 

     ¹ En närmare skildring av ämbetets tillkomst och utveckling lämnas av E. NAUMANN i Historiska studier, tillägnade Ludvig Stavenow, 1927. Se också Betänkande ang. justitiekanslerns, justitieombudsmannens och militieombudsmannens allmänna ämbetsställning m. m., SOU 1939:7 s. 74 ff. 

1—643004. Svensk Juristtidning 1964

allmänna åklagarna i riket och att å Konungens vägnar uppträda som högste åklagare. Vid Svea hovrätts tillkomst år 1614 övertogs hans åligganden av hovrättens advokatfiskal. År 1638 inrättades ett fristående ämbete, generalriksschulzen, vilken bl. a. skulle efterspana alla stämplingar och ha »grann uppsyn på justitiens administration». Någon större betydelse synes detta ämbete dock icke ha fått. År 1665 tillkom en ny övervakandemyndighet genom utnämningen av en under kansliet lydande generalinspektör över ordningarna; denna myndighet försvann emellertid redan efter några år.
    Huvuduppgiften för det genom 1713 års kansliordning inrättade högste ombudsmannens ämbete angavs i instruktionen för ämbetet bestå »först där uti at hafwa ett allmänt inseende, huru Förordningar warda efterlefwade samt hvar och en uti dess Embete efterkommer sin skyldighet, hwilket han wärckställer dehls genom eget föranstaltande, dehls genom förfrågningars och förslags ingifwande till Kongl. Maj:t och dehls genom befalningars utfärdande i Kongl. Maj:ts namn. För det andra att sielf wid wissa tilfällen föra talan emot dem som sig i högamåhl förbryta.» Av ämbetets åligganden torde uppgiften att tillse att ämbetsmännen, och framför allt landshövdingarna, med eftertryck skötte sin tjänst, så att »deras klåckor ej äro utan kläpp», ha för Karl XII framstått som väl så betydelsefull som uppgiften att vaka över att förordningarna efterlevdes.²
    Med det nya ämbetet tillskapades sålunda en kontrollerande och övervakande myndighet med räckvidd över hela den svenska förvaltningen. I senare kansliordningar och instruktioner för ämbetet har denna allmänna kontroll- och tillsynsuppgift i allt väsentligt behållits. I den nu gällande instruktionen av den 30 december 1947 ålägges sålunda justitiekanslern att ha tillsyn överatt domare och andra som är underkastade ämbetsansvar fullgör sin skyldighet (1 §) och att vaka över att lagar, författningar och instruktioner efterleves av domare och andra som är underkastade ämbetsansvar (3 §).
    Justitiekanslerns uppgifter i övrigt och hans allmänna ställning inom förvaltningen har dock icke alltid varit desamma. Vid mitten av 1700-talet ändrades hans ställning under en kortare

 

     ² Jfr NAUMANN, Om centralförvaltningen under Karl XII:s tid, s. 549 (i Karl XII. Till 200-årsdagen av hans död, 1918. Utg. av S. Bring).

Titelsidan till 1713 års ämbetsinstruktion

 

tid på det sättet, att han icke längre utnämndes av Konungen utan tillsattes av ständerna efter val, som avsåg tiden fram till nästföljande riksdag. Justitiekanslersämbetet förvandlades därigenom från ett av Konung och riksråd beroende ämbete till ett ständernas eget förtroendeämbete. Under denna period, 1766—1772, är justitiekanslersämbetet närmast att anse som en föregångare till det år 1809 inrättade och under ständerna lydande justitieombudsmannaämbetet.

    I och med Gustaf III:s statsvälvning år 1772 blev justitiekanslern åter en Konungens och rådets förtroendeämbetsman. Under åren 1787—1809 var justitiekanslersämbetet också förenat med det av Gustaf III återupplivade riksdrotsämbetet och justitiekanslern hade under denna tid i viss mån ställningen såsom rikets justitieminister.
    Genom 1809 års regeringsform blev justitiekanslersämbetet ett fristående ämbete under Konungen utan sammankoppling med något riksråds- eller statsrådsämbete. Den politiska karaktär som ämbetet haft under tiden närmast före 1809 upphörde alltså. Fram till 1840 och den då genomförda departementalreformen ålåg det emellertid justitiekanslern, liksom två av högsta domstolens ledamöter, att vara närvarande i statsrådet när justitieärenden behandlades. I samband med departementalreformen upphörde även det chefskap över nedre justitierevisionen som tillkommit justitiekanslern alltsedan ämbetets inrättande. Det har gjorts gällande att, under perioden 1809—1840, justitiekanslern snarare än justitiestatsministern var »den verklige chefen för justitieväsendet».³ Häremot har anförts att det är en riktigare beskrivning av justitiekanslerns ställning under denna period att säga, att »han var en juridisk klockarfar, bl. a. så att han fungerade som ett slags advokatfiskal åt HD».⁴
    I 1809 års regeringsform upptogs grundläggande bestämmelser om justitiekanslern i en särskild paragraf, 27 §. I denna paragraf uppställdes för första gången vissa allmänna kompetenskrav för ämbetets innehavare. Han skulle sålunda vara lagfaren, skicklig och oväldig samt ha nyttjats i domarvärv. I paragrafen angavsvidare justitiekanslerns arbetsuppgifter i stort. Såsom Konungens högste ombudsman ålåg det honom främst att föra eller låta föra Konungens talan i mål, som rörde allmän säkerhet och kronans rätt, samt att, å Konungens vägnar, ha tillsyn över rättvisans handhavande och i sådan egenskap beivra fel, som gjordes av domare och ämbetsmän. En närmare precisering av arbetsuppgifterna gavs i den nya instruktion för justitiekanslern som utfärdades i anslutning till regeringsformen.
    Efter år 1809 har endast två förändringar av större betydelse genomförts beträffande justitiekanslerns ställning och uppgifter.

 

     ³ T. ex. av NAUMANN, a. a. s. 249, och HERLITZ, Om lagstiftning, 1930, s. 262.
     ⁴ WEDBERG, Justitiekanslern och högsta domstolen 1809—1840, Statsvetenskaplig tidskrift 1931 s. 362.

Den ena av dessa sammanhängde med 1840 års departementalreform och har nyss berörts. Den andra förändringen inträdde år 1948 och hade samband med rättegångsreformen. Denna medförde bl. a. en väsentlig ökning av arbetsuppgifterna för högsta åklagarmyndigheten, vilken enligt den äldre rättegångsordningen utövades av justitiekanslern. Med hänsyn till omfattningen av justitiekanslerns övriga arbetsuppgifter ansågs det lämpligast att från justitiekanslersämbetet bryta ut de allmänna åklagaruppgifterna och lägga dessa på ett nyinrättat ämbete, riksåklagarämbetet, som i samband därmed gjordes till chefsmyndighet för åklagarväsendet i riket.⁵

    Justitiekanslerns arbetsuppgifter efter 1948 års omorganisation framgår, förutom av det berörda stadgandet i regeringsformen, av instruktionen för ämbetet. Uppgifterna kan sammanföras i följande fyra huvudgrupper: 1) uppgiften som kronjurist, 2) uppgiften som kronans ombudsman, 3) uppgiften att öva tillsyn över ämbets- och tjänstemän, 4) vissa särskilda åligganden av olika slag.
    Sina uppdrag som kronjurist erhåller justitiekanslern i allmänhet på det sättet, att Kungl. Maj :t eller ett statsråd infordrar hans yttrande i något ärende, som är föremål för Kungl. Maj:ts prövning och avgörande. Ärendena är av skiftande slag och de kan avse bl. a. frågor om fideikommiss, ändring av stiftelseändamål (s. k. permutationsärenden) och över huvud ärenden i vilka avgörandet väsentligen beror på ett rent rättsligt bedömande. Många gånger är ärendena av mindre omfattning, men ibland kan de föranleda ingående utredningar. Vanligt är att justitiekanslerns yttrande inhämtas över lagförslag som utarbetats inom statsdepartementen eller av särskilda kommittéer eller sakkunniga; lagremisserna har för övrigt, med den starkt ökade lagstiftningsverksamheten, kommit att kräva allt större andel av justitiekanslersämbetets arbetsresurser, inte utan förfång för ämbetets verksamhet i övrigt. — Det sammanlagda antalet remissärenden har under senare tid uppgått till omkring 200 årligen, därav ett tjugutal lagremisser.
    Justitiekanslerns uppgift att såsom kronans ombudsman tillvarataga statens intressen i civila rättegångar, där kronan är part, är av förhållandevis begränsad omfattning. Åtskilliga äm-

 

     ⁵ SOU 1946:92 och prop. 268/1947 samt SvJT 1947 s. 132 ff och s. 436.

betsverk och myndigheter har nämligen tillagts befogenhet att själva företräda kronan i rättegångar.⁶ Det åligger emellertid justitiekanslern att öva uppsikt å myndigheternas verksamhet i sådant hänseende. — Antalet rättegångsmål, där justitiekanslersämbetet företrätt kronan, har under senare tid uppgått till 25—50 mål om året.
    Tillsynen över tjänstemännen har alltsedan justitiekanslersämbetets tillkomst utgjort en central uppgift för ämbetet. Omfattningen och inriktningen av tillsynsverksamheten har naturligen påverkats av att på olika områden andra statliga tillsynsorgan bildats. I princip omfattar emellertid tillsynen alla befattningshavare — statliga såväl som kommunala — som är underkastade ämbetsansvar. Undantagna från tillsyn är endast riksdagens ombudsmän, liksom justitiekanslern är undandragen deras tillsyn, samt statsråden. Tillsynsverksamheten utövas i huvudsak på samma sätt och i samma former som motsvarande verksamhet av ombudsmännen.⁷ För att kunna utöva sin tillsynsmyndighet har justitiekanslern också samma befogenheter som tillkommer ombudsmännen. Han kan sålunda företaga inspektioner hos domstolar och myndigheter — alltsedan 1746/1747 års riksdag har justitiekanslern haft ett särskilt reseanslag för sådant ändamål — och han har rätt att övervara deras överläggningar och beslut och att taga del av deras protokoll och andra handlingar. Alla myndigheter och tjänstemän är skyldiga att ge honom de upplysningar som han begär. Ytterligare en form för justitiekanslerns tillsyn, utöver inspektioner och särskilda undersökningar i anledning av anförda klagomål, är granskningen av de statliga myndigheternas årliga arbetsredogörelser. Denna granskning har till syfte främst att tillse att ärendena behandlas och avgöres utan onödigt dröjsmål.
    Det förhållandet att likartade tillsynsuppgifter tillkommer skilda tillsynsorgan, justitiekanslern å ena sidan samt riksdagensombudsmän å den andra, kan naturligt nog tänkas föranleda konflikter dem emellan. De farhågor härför som uttalats, icke minst i samband med JO-ämbetets tillkomst,⁸ har emellertid

 

     ⁶ Se BERGLUND i SvJT 1956 s. 365 f. Jfr också Riksdagens revisorers berättelse 1959 s. 288 ff.
     ⁷ Se härom BEXELIUS i SvJT 1960 s. 81 ff och Statsvetenskaplig tidskrift 1961 s. 201 ff samt HENKOW i Statsvetenskaplig tidskrift 1962 s. 1 ff.
     ⁸ Se ALEXANDERSON, Justitieombudsmannen (i Sveriges Riksdag XVI).

icke besannats. Att förhållandet mellan de båda tillsynsorganen redan från början utvecklade sig gynnsamt kan väl i någon mån sammanhänga med att, som det då framhölls, »kloka personer nu bekläda dessa båda sysslor».⁹ Men självfallet kan anordningen med skilda tillsynsorgan medföra, och den medför väl också, ett visst dubbelarbete, både för dem som har att utöva tillsynen och för dem som blir föremål för den. För att undvika onödigt dubbelarbete hålles en viss informell kontakt mellan justitiekanslern och ombudsmännen. Detta gäller t. ex. i fråga om tid och plats för inspektionsresor samt i viss utsträckning även i fråga om ingripanden med anledning av klagomål eller uppgifter i pressen.
    När det gäller undersökningar med anledning av klagomål från enskilda är för övrigt att märka att JO:s verksamhet härvidlag är av väsentligt större omfattning än justitiekanslerns. Om en enskild medborgare anser sig ha blivit orättfärdigt behandlad av en myndighet eller av någon tjänsteman, torde det för honom ofta framstå som mest naturligt att han i första hand vänder sig till JO såsom riksdagens, »folkets», egen ombudsman. Om å andra sidan en myndighet själv önskar få en viss åtgärd granskad, är det naturligt att myndigheten anmäler förhållandet till justitiekanslern i dennes egenskap av Kungl. Maj :ts ombudsman. Det ligger i sakens natur att klagomål från enskilda mot en myndighet förekommer vida oftare än anmälningar från en myndighet om begångna fel.
    Antalet ärenden hos justitiekanslern, sammanhängande med hans tillsynsverksamhet, har under senare år uppgått till mellan 200 och 300 årligen. Av dessa har åtskilliga upptagits av justitiekanslern på grund av dennes egna iakttagelser vid inspektioner eller eljest men flertalet handlagts efter anmälningar från myndigheter eller klagomål från enskilda.
    Vad slutligen angår de övriga åligganden som åvilar justitiekanslern är dessa av inbördes ganska skiftande slag. Här skall endast erinras om justitiekanslerns åligganden att vaka över tryckfriheten och att vara exklusiv åtalsmyndighet i fråga om tryckfrihetsbrott — uppgifter som tillkommit justitiekanslern alltsedan 1766 års tryckfrihetsförordning — samt om hans be-

 

     ⁹ ALEXANDERSON a. a. s. 90. De kloka personer som åsyftades var H. G. Trolle Wachtmeister (JK) och L. A. Mannerheim (JO).

fattning med advokatväsendet, innefattande främst uppsikt över advokatsamfundets disciplinära myndighet.¹⁰ Tryckfrihetsåtalen har under senare år huvudsakligen avsett pornografiska eller antisemitiska skrifter och uppgått till i medeltal fem om året.

    Av det anförda torde framgå att de uppgifter som ankommer på justitiekanslersämbetet är mångahanda och av skiftande slag. Under ämbetets tillvaro har en del åligganden försvunnit medan andra har kommit i stället. Justitiekanslerns huvuduppgifter som kronjurist och som tillsynsorgan över myndigheter och tjänstemän är emellertid i huvudsak desamma i dag som vid ämbetets tillkomst för 250 år sedan.

 

 

JUSTITIEKANSLERSÄMBETETS INNEHAVARE

    I anslutning till den lämnade översikten av justitiekanslersämbetets tillkomst, ställning och allmänna uppgifter skall i det följande lämnas några korta biografiska anteckningar rörande dem som innehaft ämbetet.¹¹

 

Anders Leijonstedt, 1714—1719. Han föddes i Uppsala 1649 och var son till en från Tyskland inflyttad apotekare. Efter studier i Uppsala och utrikes blev han 1685 ledamot och senare direktör i den exekutionskommission, som hade att bevaka Kronans rätt vid Karl XI:s reduktion. År 1698 sändes han såsom envoyé extraordinaire till Brandenburg, där han avslöt en alltsedan Westfaliska freden oavgjord gränstvist om Vor- och Hinter Pommern. Han blev kansliråd 1710 och utnämndes den 2 januari 1714 till högste ombudsman. År 1719 valdes han till lantmarskalk och samma år blev han riksråd och senare president i Kammarrevisionen. Han avled 1725.
    Om L. kan (i Skand. Sällsk. Handl. VII) läsas: »Vid denna riksdag (1719) efterträddes den ryktbare Pehr Ribbing, som fick slagfluss knall och fall, af grefve Gyllenborgs broder, högste ombudsmannen baron Lejonstedt; han var ock måg åt Thegner¹² samt ej långt fallen från trädet för öfrigt; fastän icke på långt när en Gyllenborg eller Ribbing, dock en man med godt hufvud uti väl svåra omständigheter, med behöflig talegåfva, fast stundom i oträngdt mål.»

 

     ¹⁰ Beträffande advokatärendena, se ALSÉN i Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund 1962 s. 145 ff.
     ¹¹ Anteckningarna grundar sig huvudsakligen på uppgifter som, hämtade från skilda källor, sammanställts av justitiekanslern Emil Sjöberg och som förvaras hos justitiekanslersämbetet.
     ¹² Borgmästaren i Stockholm, Olof Thegner.

    Gabriel Stjerncrona, 1719—1723. Han var född i Uppsala 1669 och tillhörde en från Tyskland inflyttad släkt Welt. Efter studier i Uppsala inträdde han 1691 i Svea hovrätt. Han utnämndes till häradshövding 1694 i Tjusts härad och 1696 i Sotholms, Svartlösa och öknebohärad men återvände 1701 till Svea hovrätt som assessor. År 1705 blev han ledamot i lagkommissionen och 1712 lagman i Närke. Den 9 juni 1719 blev han justitiekansler, den förste med denna ämbetstitel. I den efter Karl XII:s död tillsatta kommissionen över Görtz ingick han som ledamot. Han blev president i Svea hovrätt 1723 och avled samma år.
    Å det porträtt av S., som förvaras i Stora rummet i Svea hovrätt, finns följande inskription:

Quod multi claris debent natalibus, omne 
Stierncronius meritis debuit ipse suis.

 

    Thomas Fehman, 1723—1728. Han föddes i Göteborg 1665 och var son till guvernementssekreteraren i Bohus län Nils F. Efter juridiska studier i Uppsala inträdde han 1690 i Svea hovrätt, där han blev advokatfiskal 1705 och i sådan egenskap bl. a. uppträdde som åklagare i rättegången mot Paykull. Han blev ledamot av lagkommissionen 1714, lagman i Värmland 1716, i Strängnäs lagsaga 1718 och i hela Södermanland 1719. I målet mot Görtz utsågs han till åklagare; kommissionens preses, lantmarskalken Pehr Ribbing, hade nämligen förklarat, att han »ej finner någon därtill oförskräcktare och fintligare». Han utnämndes 1723 till justitiekansler och avgick från ämbetet 1728. Han avled 1733.
    F. åtnjöt i sin samtid högt anseende för lagkunskap och allmän skicklighet. Hos eftervärlden är hans anseende likväl (enligt Nordisk familjebok) »tämligen tvetydigt, enär han med sin lagkunskap ej parade oväld och såsom allmän åklagare uppträdde med ovanlig hänsynslöshet och hårdhet, särskilt när han visste det vara till de maktägandes behag».

 

    Johan Cederbielke, 1728—1736. Han föddes 1677 i Lidköping och var son till kyrkoherden Jonas Rudberus. Efter studier i Uppsala inträdde han år 1700 i Svea hovrätt, där han blev advokatfiskal 1711. Han utnämndes till lagman över Livgedinget 1718. Han blev senare lagman i Vänersborgs lagsaga i Värmland och i Västmanland och Dalarna samt slutligen i Södermanland. År 1722 blev han ledamot av lagkommissionen och 1728 utnämndes han till justitiekansler. Från 1736 till 1747 var han landshövding i Västmanland. Han avled 1752.

 

    Olof Nordenstråhle, 1737—1739. Han föddes 1683 i Lund, där fadern, Martin Nordeman — en länsmansson från Ångermanland — var professor. Efter studier i hemstaden inträdde han 1706 i Svea hovrätt. Han utnämndes 1718 till assessor i Åbo hovrätt, där han emellertid till följd av kriget aldrig kom att tjänstgöra. År 1727 blev han revisionssekreterare och samma år ledamot av lagkommissionen. Han utnämndes 1737 till justitiekansler och 1739 till riksråd. Sistnämnda år efterträdde han Gustaf Cronhielm som president i lagkommissionen och senare samma år kallades han till kansler för akademien i Lund.

    I Biografiskt lexikon säges om N. bl. a. att »Mest förtjänar han minnets ära därföre, att han kunnat verksamt bidraga att sluta den stora förbistringen i vårt lagväsende genom 1734 års ännu af många så högtvärderade lag».

 

    Bernhard Cederholm, 1739—1741. Han föddes 1678 i Stockholm, där hans fader Nils Björnsson var inspektor vid Stora Sjötullen. Efter studier i Uppsala blev han 1699 kanslist i justitierevisionen. Han förflyttades senare till kansliet och tjänstgjorde en tid vid Karl XII:s fältkansli, bl. a. i Bender och Demotica. År 1718 utnämndes han till lagman i Vadstena läns lagsaga och 1719 blev han lagman i Värmland. Sistnämnda år blev han också ledamot av lagkommissionen. Revisionssekreterare sedan 1733 utnämndes han 1739 till justitiekansler. År 1741 blev han president i Göta hovrätt. Han avled 1750.

 

    Peter Silfverskiöld, 1742—1747. Denne var född 1691 och son till professorn Niclas Hyltenius. Efter tjänstgöring i Göta hovrätt, där han blev advokatfiskal 1719 och hovrättsråd 1735, blev han revisionssekreterare 1737. Han utnämndes till justitiekansler 1742. År 1747 förflyttades han till hovrätten i Åbo såsom dess president. Han avled 1758.

 

    Carl Gustav Löwenhielm, 1747—1750. Han föddes 1701; fadern, Gudmund Nordberg, förvaltade då domarämbete i Värmland. Efter studier i Uppsala blev han 1720 auskultant i Göta hovrätt. Samma år tjänstgjorde han som sekreterare i en kommission rörande trolldom i Värmland. År 1729 blev han häradshövding, först på Dal och senare i Väster Sysslets domsaga. Han förordnades 1741 till revisionssekreterare och 1747 utnämndes han till justitiekansler. År 1750 blev han president i Svea hovrätt och påföljande år riksråd. Han blev president i lagkommissionen 1761, kansler vid universitetet i Lund 1762 och kanslipresident 1765. Han avled 1768.
    Från 1738 framträdde han i riksdagarna som en av de ledande inom hattpartiet. Vid 1740—1741 års riksdag utsågs han till en av de tio deputerade som, sedan man beslutit sig för krig med Ryssland, hade i uppdrag att jämte lantmarskalken på förhand bestämma fredsvillkoren. År 1757 blev han ordförande i den för Pommerska kriget inrättade utredningskommissionen, »hvilken grannlaga och vigtiga förrättning, som varade under hela kriget, han till sådan belåtenhet utförde, att Riksens Ständer gåfvo honom en belöning av 20,000 Daler silfvermynt».
    L. åtnjöt högt anseende för ämbetsskicklighet, driftighet, lärdom och vältalighet, även om (enligt Nordisk familjebok) anseendet i någon mån fördunklades av det »ingalunda grundlösa, om ock överdrivna ryktet, att L. vore mottaglig för utländskt guld».

 

    Johan Gerdeschöld, 1750—1753. Han föddes 1698 i Uppsala, där hans fader Johan Gerdes var stadssekreterare. Efter studier i Uppsala inskrevs han 1719 i Svea hovrätt, där han blev advokatfiskal 1733 och hovrättsråd 1747. År 1750 utnämndes han till justitiekansler. Han återvände 1753 till Svea hovrätt som dess president. Han avled 1768.

    Hans porträtt i Svea hovrätt bär en inskrift liknande den på porträttet över Stjerncrona: »Labore, meritis, Non sanguine.»

 

    Carl Lagerberg, 1753—1755. Han var född 1708 och son till Johan Lagerberg till Brunstorp och Erlandstorp. Han blev auskultant i Svea hovrätt och i lagkommissionen 1730, advokatfiskal i kammarrevisionen 1736, assessor i Svea hovrätt 1747 och revisionssekreterare påföljande år. Han utnämndes till justitiekansler 1753. År 1755 blev han riksråd och 1765 president i lagkommissionen. Han avled 1767.
    I riksdagsarbetet tillhörde L. hattpartiet, dock utan att vara någon utpräglad partiman. Efter sitt inträde på riddarhuset vid 1738—1739 års riksdag insattes han i justitiedeputationen, vars förslag om inrättandet av en särskild högsta domstol författades av honom.

 

    Adam Fredenstjerna, 1755—1758. Han föddes 1685 i Viborg, där hans fader var fältskär. Efter tjänstgöring från 1708 i Svea hovrätt blev han 1721 assessor i Åbo hovrätt. Han återkom 1728 till Svea hovrätt, där han blev hovrättsråd 1736. År 1755 blev han justitiekansler. Han utnämndes till president år 1758 i Åbo hovrätt och tio år senare, vid åttiotvå års ålder, i Svea hovrätt. Han avled 1772.
    Då landshövdingen Pehr Ribbing och andra år 1716 i hemlighet uppgjorde det förslag till en ny regeringsform, som med vissa ändringar antogs av ständerna 1719, tjänstgjorde F. såsom sekreterare. Han tillhörde mösspartiet och var en hängiven anhängare av frihetstidens regeringssätt, vilket enligt hans uttalade mening »ej af änglar kunde göras bättre».

 

    Eric von Stockenström, 1758—1769. Han var född 1703 och son till bergmästaren i Nora och Lindes bergslag, Eric Lorentzon S. Efter studier i Uppsala vann han inträde i bergskollegium och blev 1738 bergmästare i Södermanlands, Östergötlands och Smålands bergslag. År 1747 blev han assessor i bergskollegium och 1749 revisionssekreterare. Han utnämndes till justitiekansler 1758. År 1769 blev han riksråd och samma år ordförande i lagkommissionen samt 1771 kansler för universitetet i Åbo. Sedan han 1772 nedlagt sina ämbeten, inträdde han efter statsvälvningen samma år åter i rådet, där han kvarstod till 1789. Han avled 1790.
    Han startade eller understödde på olika sätt flera industriella företag, bl. a. stenkolsbrotten i Höganäs, där han själv »för att vägleda en okunnig och ovan allmoge delade deras arbete».

 

    Johan Rosir, 1769—1772. Han föddes 1709 och var son till en handlande Gunno Petersson. Efter studier i Uppsala blev han kanslist i justitierevisionen 1737. År 1750 blev han revisionssekreterare och ledamot av lagkommissionen. Han blev justitiekansler 1769 — den förste ständervalde — men då han vid 1771—1772 års riksdag icke omvaldes återgick han till sin revisionssekreterarsyssla. År 1772 utnämndes han till president i Svea hovrätt. Han avled 1789.
    Om Rosir har antecknats (i Biografiskt lexikon) bl. a. att »Naturen

syntes hava danat honom till domare. Alltid jämn, kall, ståndaktig, var han höjd över passioner och yttre intryck. Själva hans uppsyn, tänkande, allvarsam, kanske sträv, tycktes tillsäga advokaten, att han skulle förlora sin konst, gycklaren sin kvickhet, hans stadiga och rena blick tycktes bära lastens dom. I sin familj och mot underlydande var han öm, mild och from, varav syntes, att hans strävhet i ämbetet mera härrörde av föresats, än av böjelse».¹³

 

    Carl Fredrik Sebaldt. Andra och sista gången ständerna valde justitiekansler var vid riksdagen 1771—1772, och ständernas elektorer utsåg därvid borgmästaren i Stockholm, talmannen i borgarståndet, Carl Fredrik Sebaldt. Sedan denne med hänvisning till kroppslig och andlig svaghet undanbett sig ämbetet, förlänades han av ständerna justitiekanslers namn, heder och värdighet. Han var född 1713 i Moskva av tyska föräldrar; fadern, som gått i svensk krigstjänst, hörde till dem som togs till fånga vid Poltava.

 

    Joachim Wilhelm Lilliestråhle, 1772—1779. Han var född 1721, son till superintendenten Ingemund Bröms. Efter studier i Uppsala vann han 1744 inträde i Svea hovrätt. År 1757 blev han advokatfiskal i kammarkollegium och 1762 ledamot av lagkommissionen. I enlighet med ständernas val år 1772 utnämndes han till justitiekansler. Han erhöll avsked från ämbetet 1779 efter egen ansökan, som emellertid icke skedde helt frivilligt. Bl. a. lades honom till last »den brist i värdighet ämbetet fick därigenom, att han i arbetsrummet skref vers och hos fruntimmer uppläste domar, att hans bref till stadsfiskaler hade citationer ur Homerus och att han var præses i samfundet pro fide et christianismo och likväl ledamot i tullsocieteten».

 

    Carl Axel Trolle Wachtmeister, 1779—1793 och 1796—1809. Han var född i Karlskrona 1754 och son till majoren greve Fredrik W. af Johannishus och dennes hustru Hilla Brita Trolle. Efter studier i Lund och tjänstgöring i justitierevisionen och i Göta hovrätt utnämndes han 1779, vid tjugufem års ålder, till justitiekansler. Från 1787 var han även riksråd och innehavare av det av Gustaf III återupprättade riksdrotsämbetet, varmed följde högsta uppsikten över lagskipningen i hela riket och presidentskapet i Svea hovrätt. När högsta domstolen tillkom år 1789, blev han dess främste ledamot. Samma år blev han också kansler för Lunds universitet och tre år senare president i lagkommissionen. År 1793, under Gustaf IV Adolfs förmyndareregering, nedlade han justitiekanslersämbetet men återtog detta 1796.
    Under Gustaf IV Adolfs regering spelade han en inflytelserik roll. Hans förhållande till kungen har beskrivits så, att kungen ej hade en trognare tjänare än W., då han hade rätt, men icke heller en orubbligare motståndare, då han hade orätt. När det nya statsrådet bildades efter 1809 års statsvälvning, utnämndes han till rådets förste justitiestatsminister. Han avled 1810 på Trolle Ljungby.

 

     ¹³ Jfr SvJT 1948 s. 339.

    Under åren 1796—1809 var Fredrik Gyllenborg konstituerad att förestå justitiekanslersämbetet i den omfattning som betingades av W:s åligganden som riksdrots. G. var född 1767. Efter officersutbildning och juridiska studier i Uppsala samt tjänstgöring i Svea och Göta hovrätter blev han 1793 revisionssekreterare och generalauditör. År 1809 blev han justitieråd och 1810 justitiestatsminister. Han avled 1829.

 

    Göran Wilhelm Lode, 1793—1796. Han var född 1741 och tillhörde en gammal lifländsk släkt; fadern, som var officer, var född i Moskva under föräldrarnas fångenskap. Efter tjänstgöring i Åbo och Vasa hovrätter blev han 1792 revisionssekreterare och generalauditör och 1793 justitiekansler. År 1796 återvände han till Åbo hovrätt som dess president. Han avled 1799.

 

    Hans Gabriel Trolle Wachtmeister, 1809—1817. Han var född 1782 och son till Carl Axel Trolle Wachtmeister. Efter studier i Uppsala, där han avlade hovrättsexamen, och resor på kontinenten tjänstgjorde han i justitierevisionen och i Svea hovrätt. Efter statsvälvningen 1809 efterträdde han, 26 år gammal, sin fader som justitiekansler. I de händelser som föregick statsvälvningen spelade han en ingalunda oviktig roll. Han kvarstod som justitiekansler till 1817, då han på egen begäran fick avsked. Han var därefter verksam i olika lärda samfund. År 1840 kallades han av Karl XIV Johan till justitiestatsminister — efter Mathias Rosenblad, som på Karl Johans uppmaning själv begärt avsked för att förekomma en väntad utvotering ur högsta domstolen genom opinionsnämnden — men han undan bad sig ämbetet. Han avled 1871.
    Under W:s första tid som justitiekansler ankom på ämbetet att söka vinna klarhet i händelserna kring mordet på riksmarskalken Axel von Fersen i juni 1810. Eftersom W. på grund av sin hustrus släktskap med Fersen ansåg sig jävig att handlägga frågor, som hade samband med mordet, blev det lagmannen Wilhelm af Klinteberg som i egenskap avt.f. justitiekansler hade att här »ha tillsyn över rättvisans handhavande».¹⁴

 

    Jonas Gustaf Turdfjæll, 1818—1819. Han föddes 1774 och var son till en major vid Västerbottens regemente. Efter studier i Uppsala och tjänstgöring bl. a. i Svea hovrätt blev han revisionssekreterare 1809 och generalauditör 1812. År 1818 blev han justitiekansler (t.f. året innan). Bland hans särskilda uppdrag som justitiekansler kan nämnasuppdraget, enligt kungl. brev den 12 mars 1817, att företaga en undersökning i Visby med anledning av den skål för »Gustaf den femte», som där druckits på Karlsdagen. Han avled 1819.

 

     ¹⁴ Om justitiekanslersämbetets årslånga, men fåfänga, försök att vinna klarhet i denna mörka händelse se bl. a. GERHARD HAFSTRÖM, Justitiekanslern och Fersenska mordet, i Festskrift till Birger Ekeberg (1950) s. 183 ff. — af Klinteberg tillhörde den första uppsättningen justitieråd; han är, säger Wedberg, »känd såsom den av HD:s ledamöter, vilken snabbast tröttnat på tjänstgöringen där» (WEDBERG, Konungens Högsta Domstol 1809—1844, s. 346).

    Eric Johan Bergenskjöld, 1819—1835. Han var född 1785 och son till lagmannen Carl B. Han studerade i Uppsala och blev efter tjänstgöring i justitierevisionen och i Svea hovrätt t.f. justitiekansler 1819 och justitiekansler 1824. År 1835 blev han landshövding i Örebro län, från vilket ämbete han erhöll avsked 1856. Han avled 1865.

 

    Karl Peter Törnebladh, 1836—1837. Han föddes 1774 och var son till bergmästaren i Kronobergs län och Skåne Anders T. Efter studier i Lund och tjänstgöring i Göta och Svea hovrätter blev han 1806 häradshövding i öster Nerikes domsaga. Han var justitieombudsman 1823—1835. År 1836 förordnades han till justitiekansler men entledigades redan påföljande år för att bereda plats för Nerman (se nedan). Han blev konsultativt statsråd 1840 och var justitiestatsminister 1841—1843. Han avled 1844.

 

    Claes Ulrik Nerman, 1837—1840. Han var född 1792 och son till landssekreteraren i Halmstad Johan N. Efter studier i Lund och Uppsala tjänstgjorde han i Göta hovrätt och blev 1827 häradshövding i Nordals domsaga i Dalsland. År 1830 förordnades han till polismästare i Stockholm och i sådan egenskap blev han småningom Karl XIV Johans förtrogne och dennes privata rådgivare. Han blev chef för Karl Johans hemliga polis och 1837 förordnade Karl Johan honom, mot justitiestatsministerns och övriga statsråds bestämda avstyrkande, till justitiekansler. När Crusenstolpe 1838 dömts för majestätsbrott, föranledde detta upplopp och häftiga demonstrationer, som riktade sig bl. a. mot Nerman och fönsterrutorna i dennes hus. År 1840 utnämndes han till landshövding i Kalmar län. Han avled 1852.

 

    Arvid Gustaf Faxe, 1840—1844. Han var född 1799 i Karlskrona och son till överfältläkaren Carl Arvid F. Efter studier i Lund och hovrättstjänstgöring blev han 1834 revisionssekreterare och 1840 justitiekansler. Han var konsultativt statsråd från 1844 till 1848, då han utnämndes till landshövding i Blekinge län. År 1856 förflyttades han som landshövding till Jönköpings län. Han avled 1882.

 

    Nils Samuel von Koch, 1844—1866. Han var född 1801 och son till majoren Nils von K. Efter hovrättsexamen 1820 tjänstgjorde han i justitierevisionsexpeditionen och i Svea hovrätt. År 1840 blev han expeditionschef i justitiestatsexpeditionen. Han blev t.f. justitiekansler 1844 och ordinarie innehavare av ämbetet 1848. Under åren 1845—1850 var han ledamot av lagberedningen. Efter representationsreformen valdes han till ledamot av första kammaren. Han var mycket verksam i riksdagsarbetet och ägnade särskild uppmärksamhet åt undervisningsfrågor och humanitära spörsmål. Han uttalade sig bl. a. för dödsstraffets avskaffande, för gift kvinnas rätt att råda över sin egen arbetsförtjänst och för oäkta barns lika arvsrätt med äktas efter moder. Han avled 1881.

 

    Arendt Dreijer, 1866—1867. Han föddes 1822 och var son till bruksdisponenten på Lögdö bruk i Medelpad. Efter studier i Uppsala och

hovrättsexamen 1843 tjänstgjorde han i justitierevisionsexpeditionen och i Svea hovrätt. Han blev expeditionschef i justitiestatsexpeditionen 1861 och ställföreträdare för JO samma år. Han utnämndes till justitiekansler 1866 och till justitieråd påföljande år. Han avled 1872.

 

    Frans Fabian Huss, 1867—1869. Han föddes 1819 och var son till kyrkoherden i Torps socken i Västmanlands län Johan H. Efter studier i Uppsala vann han inträde i Svea hovrätt, där han blev assessor 1855. År 1866 blev han expeditionschef i justitiestatsexpeditionen och påföljande år ställföreträdare för JO. Han utnämndes till justitiekansler 1867. År 1869 blev han t.f. president i Göta hovrätt och senare samma år justitieråd. Han avled 1891.

 

    Carl Gustaf Carlsson Leijonhufvud, 1869—1886. Han var född 1824 i Örebro och son till ryttmästaren friherre Carl Edvard L. Efter studier i Lund, där han blev fil. dr, och i Uppsala, där han blev jur. kand., inträdde han 1847 i Svea hovrätt. Han blev revisionssekreterare 1863 och byråchef i justitiestatsexpeditionen 1867. År 1869 utnämndes han till justitiekansler. Han avgick 1886 från ämbetet på grund av sjukdom. Han avled 1905.

 

    Johan Erik Elliot, 1886—1899. Han var född 1844 och son till f. d. löjtnanten, entreprenören vid krigsskolan å Karlberg Johan Isak E. Han studerade i Uppsala och avlade hovrättsexamen 1864. Efter tjänstgöring i Svea hovrätt utnämndes han 1877 till kammarrättsråd och 1881 till expeditionschef i lantförsvarsdepartementet. Han blev —»utan att någonsin ha föredragit i HD»¹⁵ — justitiekansler 1886 och president i Svea hovrätt 1899. Han avled 1927.

 

    Emil Sjöberg, 1899—1919. Han föddes i Stockholm 1852 och upptogs som fosterson av notarien Franz S. Efter studier i Uppsala och hovrättsexamen 1875 inträdde han i Svea hovrätt, där han blev assessor 1886. År 1892 blev han revisionssekreterare och 1898 expeditionschef i lantförsvarsdepartementet. Han utnämndes till justitiekansler 1899 och avgick från ämbetet 1919. Under sin ämbetstid var han bl. a.ordförande i kommittén för revision av aktiebolagslagen. Han avled 1939.

 

    Oscar Henry Arsell, 1919—1933. Han föddes 1872 i Malmö. Efter studier i Lund inträdde han i hovrätten över Skåne och Blekinge, där han blev assessor 1906 och hovrättsråd 1909. Sistnämnda år förordnades han till expeditionschef i lantförsvarsdepartementet. Han utnämndes till justitiekansler 1919. År 1933 återgick han till domarverksamhet, nu såsom hovrättsråd och ordförande på division i Svea hovrätt. Han avled 1959.

 

    Karl-Gustaf Hjärne, 1933—1937. Han är född 1892 i Långsele. Efter studier i Stockholm inträdde han i Svea hovrätt, där han blev assessor 1925 och hovrättsråd 1931. Han blev ledamot å lagavdelningen i jus-

 

     ¹⁵ WEDBERG i SvJT 1927 s. 243 f.

titiedepartementet 1932 och utnämndes 1933 till justitiekansler. År 1937 utnämndes han till regeringsråd.

 

    Olof Alsén, 1937—1961. Han är född 1894 i Kristianstad. Efter studier i Stockholm tjänstgjorde han i kammarkollegium och i hovrätten över Skåne och Blekinge, där han blev assessor 1925 och hovrättsråd 1930. År 1929 blev han lagbyråchef i socialdepartementet och 1934 expeditionschef i samma departement. Han utnämndes till justitiekansler 1937, från vilket ämbete han avgick med pension år 1961.