SVENSK RÄTTSPRAXIS
VÄXEL- OCH CHECKRÄTT 1954 — 1962
AV PROFESSOR HENRIK HESSLER
Växelprocessen är i svensk rätt icke någon summarisk process. Den mot vilken krav på grund av växel framställes har möjlighet — vidlagsökning ev. efter återvinning — att anföra alla de invändningar på grund av det bakomliggande förhållandet han har mot växelinnehavarens krav. Och därmed är han också skyldig att göra detta. Han kan icke i en senare rättegång rörande det bakomliggande förhållandet få invändningar prövade, som kunnat framställas redan i det första målet; sådana invändningar måste avvisas på grund av reglerna om res iudicata.1
Detta framgår av det i föregående översikt (SvJT 1955 s. 42) berörda rättsfallet NJA 1953 s. 439, och det belyses även av NJA 1957 s. 52. I samband med ett avbetalningsköp av en traktor utfärdade de båda köparna en växel å hela avbetalningsdelen av köpeskillingen, 40 000kr. Säljaren yrkade sedermera på grund av växeln att utfå ett mindre belopp, 3 885 kr., i avräkning å kapitalet jämte vissa räntebelopp m. m., och köparna förpliktades i lagsökningsväg att utge det yrkade. Lagsökningsutslaget delgavs den ene köparen, E, och vann laga kraft mot honom — han förde icke återvinningstalan — medan däremotden andre köparen, P, ej anträffades för delgivning. Sedermera stämde köparna säljaren och yrkade, att köpet på grund av fel i den levererade varan skulle förklaras hävt samt säljaren förpliktas utge erlagda amorteringar jämte vissa andra belopp. Säljaren genmälde, att såvitt anginge E lagsökningsutslaget vunnit laga kraft; detta innebure, att han icke kunde undandraga sig köpets fullgörande eller kräva skadestånd som han kunnat göra gällande i lagsökningsmålet. I fråga om P åter hade lagsökningsutslaget ännu icke vunnit laga kraft och här förelåg sålunda litispendens (RB 13:6).
Samtliga instanser ansågo, att hinder på grund av res iudicata resp. litispendens förelåg mot prövning av det genom lagsökningsutslaget utdömda beloppet. Medan emellertid RR menade, att detta medförde, att köparens invändningar mot betalningsskyldighet på grund av köpet över huvud vore prekluderade, ansåg däremot HovR i sitt av HD fastställda beslut, att lagsökningsutslagets verkan begränsade sig till blott det belopp som där blivit utdömt; i övrigt kunde däremot par-
ternas rättigheter och skyldigheter enligt kontraktet bli föremål för prövning.2
Föremål för delade meningar inom doktrinen är, om motsvarande princip bör gälla också i det omvända fallet, att talan på grund av växeln ogillas och detta sker på grund av någon felaktighet i själva växeln; den är t. ex. förfalskad eller ej upprättad i laga form. Är då käranden förhindrad att instämma talan på grund av det köp e. d. som föranlett växelns utställande och yrka betalning härför? Enligt en mening borde hinder häremot föreligga endast om det bakomliggande förhållandet verkligen varit föremål för förhandling mellan parterna i den första rättegången; om så icke varit fallet skulle alltså något hinder mot prövning i ett senare mål icke föreligga.3 Enligt en annan mening borde emellertid i detta fall tillämpas samma princip som i den förut berörda, i bl. a. rättsfallet NJA 1957 s. 52 aktuella situationen. Även i nu ifrågavarande fall borde sålunda, eftersom borgenären i båda processerna eftersträvar vederlag för samma prestation, icke åberopade rättsfakta vara prekluderade; borgenären finge se till, att han subsidiärt eller ev. i högre instans åberopade det bakomliggande förhållandet.4
En annan fråga rörande växel och det bakomliggande förhållandet aktualiseras måhända av NJA 1959 s. 590. Under en växels löptid torde i allmänhet borgenären vara hänvisad till att göra gällande sitt krav just genom att åberopa växeln och därvid följa de regler om förfallotid etc. som gälla för denna.5 En belysning härav ges i NJA 1949 s. 111 (vilket fall icke blev medtaget i föregående översikt). En leverantör hade utställt en växel på belopp, som avsåg ogulden del av förfallna fakturafordringar, vilken växel accepterats av köparen. Leverantören mottog, innan växeln var förfallen, betalning av köparen; denne var då på obestånd, varom säljaren ägde kännedom. Det ansågs här i återvinningsmål, att betalningen utgjorde betalning av icke förfallen gäld; genom utställandet av växeln hade säljaren avstått från att göra fakturafordringarna gällande före växelns förfallodag. Det ovannämnda fallet NJA 1959 s. 590 är refererat på en helt annan fråga än den som nu åsyftas, nämligen huruvida visst äganderättsförbehåll skulle anses giltigt. I målet hade enligt flera olika köpeavtal smågrisar sålts med äganderättsförbehåll. I avtalen föreskrevs bl. a., att köpeskillingen skulle vara förfallen å viss dag men att säljaren trots den stipulerade förfallotiden skulle äga rätt att när som helst uttaga sin fordran, därest han funne kreditrisken ökad. Sedan köparen kommit på obestånd, träffades före den avtalade förfallotiden överenskommelse, att grisarna skulle försäljas på auktion för säljarnas räkning, vilket ock skedde. Sedan försattes köparen i konkurs. Konkursboet förde nu talan om återvinning, enär äganderättsförbehållen ej vore giltiga och det nyssnämnda avtalet om försäljning därför varit till skada för borgenärerna.
2 Se EKELÖF a. a. s. 97 f. och OLIVECRONA, Rätt och dom s. 235.
3 Se senast OLIVECRONA, Rätt och dom s. 330 f.
4 EKELÖF a. a. s. 92. Denna mening synes ha stöd i NJA 1902 s. 92.
5 Se t. ex. HOLMBOE, Lov om veksler (1932) s. 6.
Huvudfrågan i målet var som sagt huruvida äganderättsförbehållen voro giltiga; så ansågs av HD. Vad som i nu förevarande sammanhang är av intresse är en passus i HD:s dom. Det heter där — sedan det konstaterats, att äganderättsförbehållen voro gällande, då avtalet omförsäljningen av grisarna träffades — att »vid sådant förhållande och då (säljarna), oaktat (köparen) lämnat växlar å köpeskillingarna, vid sagda tidpunkt enligt köpeavtalen voro berättigade att i anledning av (köparens) obestånd omedelbart uttaga sina återstående fordringar», hade de även ägt att ur auktionssumman uttaga betalning. Med det citerade avsnittet åsyftas uppenbarligen att slå fast att de fordringar för vilka egendomen på grund av äganderättsförbehållen häftade voro förfallna, då försäljningen skedde och att därför rätt förelåg för säljarna att göra sig betalda ur det vid auktionen influtna beloppet.6 De här omtalade växlarna omnämnas egendomligt nog över huvud icke i referatet i övrigt och, såvitt jag kunnat finna, ej heller i de i akten hos NRev förvarade handlingarna. Man kanske emellertid kan med stöd av sammanhanget gissa att de av köparen å köpeskillingarna lämnade växlarna till förfallotid haft de i köpeavtalen som förfallotider utsatta dagarna. Det ifrågavarande avsnittet i HD:s dom skulle sålunda åsyfta att fastslå, att säljarna icke varit bundna av den i växlarna angivna tidpunkten utan kunnat falla tillbaka på vad som var föreskrivet i köpeavtalen om en under vissa omständigheter — ökad kreditrisk — tidigare förfallotid.
Det kan således se ut som om det förelåg en motsättning mellan 1949 års och 1959 års fall: i det förra kunde man icke mot växeln falla tillbaka på det bakomliggande förhållandets förfallotid, i det senare var detta däremot möjligt. Emellertid är det nog — bortsett från den osäkerhet som av ovan anförda skäl vidlåder 1959 års fall på förevarande punkt — icke säkert, att det är fråga om någon verklig motsättning. I det förra fallet utfärdades växeln med däri angiven förfallotid efter det att den bakomliggande fordringen redan förfallit till betalning. I det senare fallet däremot har väl den särskilda bestämmelsen om skuldens förfallande till betalning vid ökad kreditrisk mer framstått som en bestämmelse om verkan av ett anteciperat kontraktsbrott. Är detta antagande riktigt, skulle tydligen även vid en talan mot gäldenären om utfående av växelbeloppet den i köpeavtalen, men ej i växlarna, intagna särskilda förfallobestämmelsen ha fått åberopas.
I detta sammanhang må anföras NJA 1962 s. 175. En hustru hade gått i proprieborgen för vissa mannen beviljade krediter. Mannen hade senare för dessa krediter utfärdat en växel, vilken å förfallodagen omsatts med en ny sådan i vilken liksom i den första upptagits viss förfallodag. Före denna dag försattes mannen i konkurs. Frågan gällde, huruvida borgensförbindelsen skulle anses ingången på viss tid, i vilket fall förbindelsen enligt 4 § KF den 28 juni 1798 var preskriberad, enär talan ej anhängiggjorts inom ett år från förfallodagen. Såvitt här är av intresse gjorde borgenären gällande, att krediten skulle
ha fått förlängas även efter den sista växelns förfallodag och att därför någon bestämd tid icke gällde för vare sig huvudförbindelse eller borgensförbindelse. HD ansåg det icke styrkt, att gäldenären på grund av avtal, kreditförhållandets natur eller annan omständighet varit gentemot borgenären fri från skyldighet att på den angivna förfallodagen lösa växeln. På grund därav ansågs borgensförbindelsen preskriberad. En ledamot menade, att för den ursprungliga krediten ej någon förfallodag varit bestämd. I den omständigheten i och för sig att i växeln utsatts viss förfallodag kunde icke läggas den betydelsen att borgenären och gäldenären skulle i sitt inbördes förhållande ha träffat nytt avtal om tid för betalningen av skulden. 1798 års KF var förty icke tillämplig.
Sistnämnda ståndpunkt förefaller svårförståelig. Utfärdande av växelförbindelse och åtagande av betalningsvillkor enligt denna är ju icke något som s. a. s. gäller blott gentemot tredje man utan avser principiellt sett också förhållandet de ursprungliga parterna emellan. Utfärdas för reglering av ett skuldförhållande en växel, ersätter dess bestämmelser om exempelvis förfallotid vad som kan ha gällt i detta hänseende tidigare, så länge växeln är i kraft.7 Detta hindrar icke, att det på sätt av majoriteten i HD antydes, kan vara avtalat, att växeln skall få omsättas; en dylik rätt kan, menar HD, även utan avtal följa av kreditförhållandets natur eller andra omständigheter. Och i dylik händelse kan, efter majoritetens mening, icke någon bestämd förfallotid anses föreligga. Ett sådant fall var emellertid icke för handen här, och följaktligen var förfallotiden att anse som bestämd.
I NJA 1961 s. 552 aktualiseras liksom i en del av de ovan behandlade fallen ett spörsmål om det bakomliggande förhållandet ehuru det här gäller en situation av helt annat slag än som berörts i det föregående. Det gäller nämligen frågan om gäldenären mot den som efter överlåtelse förvärvat en växel kan åberopa invändning grundad i det bakomliggande förhållandet till överlåtaren. Enligt 17 § VxL gäller ju den för gäldenären mycket stränga regeln att så får ske endast om förvärvaren — växelinnehavaren — »vid växelns förvärvande uppsåtligen handlat till gäldenärens förfång». I det nämnda rättsfallet hade P, som innehade en musikaffär, sålt ett piano till O. Köpeskillingen skulle amorteras under viss tid och i kontraktet var intaget äganderättsförbehåll. Köparen hade vidare å denna del av köpeskillingen accepterat en växel. Säljaren överlät därefter såväl kontrakt som växel till ett bolag (en pianofabrik). Växeln omsattes sedermera i samband med avbetalning med en ny sådan. Bolaget yrkade i målet att på grund av växeln utfå växelbeloppet. Pianot hade emellertid aldrig levererats till köparen och denne bestred på grund därav betalningsskyldighet.
HR:n utdömde beloppet. HovR ogillade däremot bolagets talan. Det konstaterades i HovR:s dom, att säljaren överlåtit kontraktet till bolaget. HovR fann, att denna överlåtelse inneburit, att bolaget inträtt icke blott i säljarens rättigheter utan även i dennes skyldigheter enligt
kontraktet. Bolaget hade därför blivit skyldigt att tillhandahålla köparen pianot. Växeln var en omsättningsväxel av en växel som tillhandahållits bolaget i anslutning till överlåtelsen av kontraktet. Med hänsyn därtill kunde bolaget icke å växeln grunda bättre rätt än den säljaren haft enligt kontraktet.
HD fastställde emellertid HR:s domslut och dömde sålunda ut beloppet. HD anförde, att den omständigheten att bolaget förutom växeln även mottagit kontraktet — uppenbarligen för att bolaget, som såvitt visats saknade kännedom om att pianot icke levererats, skulle erhålla säkerhet i detta — ej kunde anses medföra rätt för köparen att mot bolagets krav på grund av växeln framställa invändning om utebliven leverans. Två ledamöter ville fastställa HovR:s domslut, enär köparen icke genom överlåtelsen av kontraktet kunnat gå förlustig sin rätt att mot betalningsyrkande på grund av kontraktet göra invändning om utebliven leverans; då växeln, som utställts av bolaget, enligt sin lydelse avsåg omsättning enligt kontrakt, måste köparen anses berättigad att även mot växelkravet åberopa, att leverans ej skett.
Den situation som här förelåg är ju praktiskt mycket viktig. Vid de allra flesta avbetalningsköp går det väl numera till så att säljaren för att få likvid diskonterar den i samband med köpet erhållna växeln hos ett finansieringsinstitut, t. ex. en bank, och i samband därmed som säkerhet överlåter avbetalningskontraktet för att långivaren i händelse av underlåten betalning skall kunna göra gällande äganderättsförbehållet. Bör då köparen verkligen vara förhindrad att åberopa invändningar på grund av köpet — t. ex. såsom här bristande leverans —därför att växeln överlåtits och sålunda om man tillämpar 17 § VxL invändningar kunna framställas mot innehavaren endast om denne förvärvat växeln uppsåtligen till gäldenärens förfång? Sådan skadeavsikt som här i lagrummet åsyftas lärer väl endast i undantagsfall kunna styrkas. — Det skulle föra för långt att här gå närmare in på detta och en del därmed sammanhängande spörsmål, vilka på de senaste åren aktualiserats även i utländsk rätt. De komma att av förf. behandlas i ett annat sammanhang.
NJA 1957 s. 156 bjuder på flera frågor av stort checkrättsligt intresse. Läget var i korthet följande. G hade den 21 april 1954 utställt en check till B som remittent med anledning av att B lämnat G en försträckning. Checken saknade täckning, vilket B kände till, och meningen var att checken t. v. icke skulle uppvisas till betalning. Under senare delen av maj — sålunda efter uppvisningstidens utgång — indosserade B checken till P utan vederlag, för att denne skulle ombesörja diskontering. P överlät i strid mot överenskommelse checken till ett bolag och tillgodogjorde sig valutan för egen del. Bolaget företedde checken för inlösen i banken i början av juni, men likvid vägrades på grund av bristande täckning. Kort tid senare återbetalade G till B det genom försträckningen erhålla beloppet.
Bolaget förde i målet talan mot G och B om utfående av checkbeloppet.
Enär checken icke uppvisats till betalning inom 20 dagar från ut-
ställandet (29 § ChL), hade tydligen det checkrättsliga ansvaret för checkgäldenärerna förfallit, 40 § ChL; förutsättning för att regresskrav skall kunna göras gällande är enligt detta stadgande, att checken blivit i rätt tid uppvisad. Härtill kom emellertid att uppvisningstiden också utgått redan då B indosserade checken till P och denne sedermera överlät den till bolaget. De av B till P och av denne till bolaget gjorda överlåtelserna hade därför, enligt 24 §, »ej annan verkan än som i allmänhet följer av fordrans överlåtande». Med detta och motsvarandestadgande i VxL 20 § åsyftas ju bl. a. att vid en överlåtelse företagen efter omloppstidens utgång — efter protest etc. — förvärvaren icke får någon självständig rätt; mot honom kan sålunda framställas alla de invändningar som kunnat framställas mot överlåtaren (se t. ex. NJA 1941 s. 640).
Bolaget grundade nu sin talan mot G och B först och främst på stadgandet om obehörig vinst i 57 § ChL, d. v. s. det stadgande enligt vilket checkinnehavare, då checkfordran preskriberats eller checkrätten prejudicierats, äger hos checkgäldenär utsöka vad denne till fordringsägarens skada skulle vinna om fordringen förfölle. Vidare åberopades också, att bolaget genom överlåtelserna förvärvat den fordran som föranlett checkens utställande. Kravet ogillades av samtliga instanser. I HD var en ledamot, JR KARLGREN, skiljaktig beträffande motiveringen.
Den första fråga som här uppkom var, om talan enligt 57 § över huvud kunde föras av annan än den som innehade checken vid checkrättens förlorande, d. v. s. här vid uppvisningstidens utgång.8 HR ansåg tydligen, att detta icke var möjligt. HR förklarade, att eftersom bolaget förvärvat checken efter det att checkrätten gått förlorad och 57 § sålunda icke var tillämplig, kunde bolagets talan såvitt den grundades på innehavet av checken och 57 § ChL ej bifallas. Denna uppfattning är emellertid såsom framgår av överinstansernas avgöranden icke riktig. Visserligen förhåller det sig så, att då i 57 § talas om »checkinnehavaren» och hans rätt att utsöka obehörig vinst därmed avses den som då checkrätten går förlorad innehar checken. Men det fordringsanspråk som här gives honom kan i och för sig senare överlåtas. Och vid en sådan överlåtelse av checken som avses i 24 § ChL — överlåtelse efter uppvisningstidens utgång etc. — är det sålunda detta överlåtarens krav om obehörig vinst som överföres till förvärvaren.9 I HD:s dom heter det: »Som bolaget förvärvat checken först efter utgången av den i checklagen bestämda tiden för checks uppvisande till betalning, kan bolaget icke å 57 § nämnda lag grunda rätt mot checkgäldenär, med mindre den som vid utgången av sagda tid var innehavare av checken ägde göra sådan rätt gällande och denna rätt sedermera övergått å bolaget. Vid uppvisningstidens utgång innehades checken. . . av B. Anspråk enligt 57 § checklagen kan därför ifrågakomma allenast mot G.»
Nästa fråga blev härefter: hade G (checkutställaren) till B:s (remittentens) skada gjort en vinst genom checkrättens bortfallande? Förelåg m. a. o. hos B förutsättning för anspråk på obehörig vinst? Ägde B då han överlät checken rätt att utkräva beloppet såsom obehörig vinst hos G, en rätt som då ev. genom överlåtelsen av checken övergått först till P och sedan till bolaget?
Innebörden av stadgandena om »obehörig vinst» i ChL och VxL är som bekant föremål för olika meningar. En översikt av de viktigare uppfattningarna lämnades i föregående rättsfallsöversikt.10 Här må blott erinras att enligt den s. k. befrielseteorin obehörig vinst anses föreligga hos den växel- eller checkgäldenär som om växeln eller checken ej preskriberats eller prejudicierats och han blivit krävd, icke skulle ha kunnat kräva ut beloppet av någon annan. Han är då den täckningspliktige. Enligt valutateorin åter skulle den gäldenär göra en obehörig vinst som fått uppbära valuta för sin växel- eller checkförpliktelse men genom preskriptionen eller prejudicieringen icke skulle komma att ge någon ersättning därför.
I förevarande fall synes det nu klart att G i förhållande till B skulle göra en obehörig vinst i den meningen att om checken ej prejudicierats utan han förpliktats enligt checkrättens regler, han icke kunnat söka detta belopp tillbaka av någon. Han var tydligen checkens täckningspliktige. Emellertid har HD likväl icke ansett ett fall av obehörigvinst föreligga. Man förklarar tvärtom, att G icke gjort någon vinst till B:s skada genom checkrättens bortfallande. Och skälet härtill är, enligt HD, att G sedan checkrätten gått förlorad blivit pliktig att infria den till grund för checkens utfärdande liggande försträckningen.11
Man har sålunda här ansett krav på obehörig vinst uteslutet, enär gäldenären (G) haft att utge beloppet på grund av det bakomliggande rättsförhållandet; försträckningen måste, då checkrätten bortfallit, återbetalas. Inom doktrinen ha yppats i viss mån olika uppfattningar i frågan, huruvida vid sidan av krav enligt bestämmelserna om obehörig vinst i VxL och ChL kan tänkas stå en borgenär till buds möjligheten att föra talan på grundval av det bakomliggande rättsförhållandet. RODHE12 har i fråga om växel ansett, att såvitt angår de ursprungliga växelpersonerna, acceptant och trassent, man väl kunde tänka sig en talan på grund av det bakomliggande rättsförhållandet såsom ett alternativ till talan enligt bestämmelsen om obehörig vinst. Vilken väg som väljes är, menar Rodhe, i allmänhet en smaksak. Då annan än utställaren — sålunda i regel någon som efter överlåtelse fått växeln —för talan mot sin närmaste förman, är man däremot efter Rodhes mening hänvisad till krav enligt reglerna om obehörig vinst.
I det förevarande fallet är det icke fråga om acceptant och utställare vid växel men i stället om en checks ursprungliga personer, utställare och remittent. Jag antager därför, att Rodhe här skulle anse
11 Jfr CAVALLIN a. u. s. 65.
det möjligt med en talan på grund av det bakomliggande rättsförhållandet men att det vore en smaksak, huruvida man gick på denna väg eller stödde sig på 57 § ChL.
Såvitt jag kan finna ger emellertid det diskuterade fallet icke stöd för att det skulle vara en smaksak, vilken av vägarna man går, utan tvärtom för att åtminstone i den här ifrågavarande situationen talan på grund av det bakomliggande förhållandet är primär i förhållande till talan om obehörig vinst.13 Man förklarar ju, att obehörig vinst icke förelåg just därför att plikt att infria den bakomliggande försträckningen var för handen.14
Med denna mening i fråga om huruvida obehörig vinst över huvud uppstått hade HD tydligen icke anledning att taga ståndpunkt till frågan om, ifall sådan förelegat i B:s hand, kravet därpå också skulle ha övergått till senare förvärvare av checken. Av domen synes emellertid kunna utläsas, att man ansett att så skulle ha varit fallet. Vid diskussionen av frågan, huruvida överlåtelsen omfattat den fordran som föranlett checkens utställande — ett spörsmål vartill strax återkommes — förklarar nämligen HD, att överlåtelsen av checken icke »avsett annat än den med checken såsom sådan följande rätten»; till den rätt som följer med checken såsom sådan måste väl hänföras också ett krav om obehörig vinst enligt 57 § ChL. Av det följande skall framgå, att man däremot icke ansett kravet enligt det bakomliggande förhållandet (d. v. s. försträckningen) övergå genom checkens överlåtelse. Härav synes då framgå, att de båda vägarna — d. v. s. krav om obehörig vinst enligt 57 § och krav med stöd av det bakomliggande rättsförhållandet — ingalunda äro likvärdiga. Och att å andra sidan den senare grunden är primär i förhållande till den förra, sålunda attnågon obehörig vinst icke anses föreligga mellan två parter, därest beloppet kan utkrävas med stöd av det bakomliggande förhållandet dem emellan, har framgått av det föregående.
Det kan frågas, hur läget skulle ha gestaltat sig, om bolaget, i motsats till vad här var fallet, hade kunnat åberopa ett eget obehörigvinstkrav. Checkrätten hade m. a. o. icke varit förfallen redan då checken kom i bolagets hand utan förfallit först sedan detta skett; bolaget hade sålunda då varit checkborgenär vid checkrättens bortfallande och kunnat direkt åberopa 57 §. Antag att bolaget hade fört talan mot utställaren G i denna situation. Hade G då kunnat försvara sig med att han, sedan checken prejudicierats, redan betalt sin försträckningsskuld till B? Eller, om han ännu icke gjort detta, skulle han då ha kunnat invända, att han dock vore pliktig att infria försträckningsfordringen (hos B) och därför icke komme att göra någon obehörig vinst till följd av checkrättens bortfallande?
Det torde få antagas, att G efter det han fått klarhet om att checkrätten förfallit, icke behöver avvakta, att någon checkinnehavare (så-
lunda här bolaget) skall uppträda och anställa krav på obehörig vinst. G måste vara oförhindrad att gälda sin skuld till B och att sedan åberopa detta till friande från ersättning på grund av obehörig vinst.15 Det synes emellertid knappast kunna förändra läget, att kravet enligt reglerna om obehörig vinst är det som först anmäler sig. Av HD:s dom i förevarande mål synes följa, att också i denna situation G mot kravet skulle kunna invända, att han icke gjort någon obehörig vinst, enär han är pliktig att utge beloppet till borgenären i det bakomliggande rättsförhållandet, d. v. s. B.16 Obehörig vinst skulle sålunda föreligga blott om borgenären i det bakomliggande förhållandet blivit tillgodosedd genom checken, d. v. s. fått valuta, då han överlät checken vidare.
Så långt i fråga om bolagets krav, i vad det grundades på stadgandet i ChL 57 § om obehörig vinst. Såvitt kan bedömas föreligger på denna punkt icke någon olikhet mellan HD:s majoritet och JR Karlgren.
Den nästa fråga som härefter måste avgöras var, huruvida bolaget genom sitt förvärv av checken förvärvat den bakom checkens utställande liggande försträckningsfordringen och med anledning därav kunde göra krav gällande mot utställaren G eller remittenten B. För gäldenärens, d. v. s. utställaren G, del skulle detta betyda — i enlighet med de regler som gäller om icke löpande fordringar — att om han vid betalningen av denna fordran till B känt till (eller bort misstänka), att försträckningsfordringen av B överlåtits och förvärvats av bolaget, så skulle han bli pliktig att betala en gång till, till bolaget, skuldebrevslagen 29 §. Hade han icke haft sådan kunskap (eller misstanke), skulle han gå fri. Under erinran härom särskilt i JR Karlgrens yttrande förklarade emellertid såväl majoriteten i HD som Karlgren, att sådana omständigheter icke förelegat i det förevarande fallet att det kunde antagas, att överlåtelsen av checken avsett även försträckningsfordringen. Utgångspunkten är sålunda, såsom Karlgren uttrycker det, att »en överlåtelse av en check överför ... icke utan vidare till förvärvaren den rätt mot utställaren som överlåtaren må äga enligt det till grund för checken liggande rättsliga mellanhavandet»; härför kräves att särskilda omständigheter visa, att detta varit avsikten, och sådana fanns sålunda icke här. Ståndpunkten torde överensstämma med vad som väl även tidigare varit den härskande meningen i svensk rätt; annorlunda är ju förhållandet i fransk rätt, där rätten till »laprovision» följer överlåtelsen av växeln eller checken.17
HD:s majoritet förklarar härefter, att vid angivna förhållande G:sbetalning till B av försträckningsfordringen icke kunde medföra skyldighet för någon av dem att utge ersättning till bolaget. I JR Karlgrens votum konstateras, att då överlåtelsen av checken enligt det ovan sagda icke omfattat den bakomliggande försträckningsfordringen, kunde bolagets talan mot gäldenären, G, icke vinna bifall. I fråga om borgenären, B, som mottagit betalningen diskuterar emellertid Karlgren
några andra tänkbara ersättningsgrunder. Det kunde tänkas, menar Karlgren, att — oavsett att försträckningsfordringen icke kunde anses överlåten med checken — B genom att mottaga betalning för denna fordran fast han transporterat checken gjort en sådan obehörig vinst på bolagets bekostnad som enligt allmänna rättsgrundsatser — alltså även utan stöd av stadgandet i ChL — borde föranleda ersättningsskyldighet för honom gentemot bolaget. Denna intressanta tanke utföres tyvärr men helt naturligt icke i yttrandet; det konstateras endast, att även om det finge antagas, att G, om han icke betalt till B, kommit att tillhandahålla banken täckning för checken, sådan obehörig vinst ej genom vad som i målet förekommit vore visad.
JR Karlgren upptar härefter ytterligare en möjlighet; han anför: »Och något förhållande, på grund varav B skulle, oaktat checkrätten gått förlorad och bolagets avtal om förvärvet av checken icke slutits med B utan med P, vara regresskyldig gentemot bolaget, har ej förebragts.» Det står icke helt klart för mig, vilken innebörden av detta uttalande — som synes ha en mycket kortfattad motsvarighet i majoritetens domskäl — kan vara. Måhända är det reglerna om hemulsansvar vid överlåtelse av fordran som åsyftas, d. v. s. här den regel som innebär att överlåtaren av en fordran är ansvarig icke allenast för att fordringen tillkommer honom utan också för att det är fråga om en giltig fordran.18 Meningen skulle då vara, att om B själv till bolaget överlåtit en fordran, som senare visade sig icke vara en giltig fordran, B enligt hemulsregler borde bli regressansvarig mot bolaget. Men härhade icke B utan P — som erhållit checken av B utan vederlag och för att fullgöra visst uppdrag åt B — varit överlåtare till bolaget. Man kan emellertid då fråga sig, om icke hemulsansvaret borde kunna av bolaget göras gällande icke blott mot bolagets hemulsman — d. v. s. P — utan även mot hemulsmans hemulsman, sålunda den av vilken P erhållit checken, d. v. s. B. Principiellt sett borde kanske en dylik talan vara möjlig.19 Men meningen med yttrandet, där ju ersättningsskyldighet för B avvisas även såvitt gäller nu ifrågavarande grund, är måhända, att med hänsyn till de omständigheter under vilka B överlåtit checken till P något hemulsansvar för B gentemot P över huvud icke varit för handen och därför ej heller kunnat göras gällande av en senare förvärvare.
Möjligen är det emellertid ett helt annat resonemang som ligger bakom det citerade yttrandet. Meningen är kanske, att bolaget gentemot sin fångesman P kunnat föra talan på grund av det bakomliggande rättsförhållande dem emellan som förde checken i bolagets hand. Mellan bolaget och B däremot förelåg ju icke något sådant bakomliggande rättsförhållande; de hade aldrig haft något med varandra att göra. Ifrågavarande passus i yttrandet skulle, om denna tolkning vore riktig, utgöra ett belägg för att enligt Karlgrens mening talan på grund av det bakomliggande förhållandet kan föras även i andra fall än då
det gäller de ursprungliga parterna i checkförhållandet, sålunda även av den som efter överlåtelse fått checken, mot dennes förman.20
Beträffande 1957 års fall må slutligen anmärkas att bolaget i stämningen grundat sitt anspråk endast på 57 § ChL; först vid huvudförhandlingen i HR åberopades det bakom checkens utfärdande liggande rättsförhållandet. HR avvisade bolagets talan i sistnämnda del, enär den icke väckts genom stämning och förty icke kunde upptagas tillprövning. Ej heller HovR, som lämnade bolagets ändringssökande utan bifall, synes ha prövat annan grund än 57 § ChL. HD prövade däremot såsom i det föregående framgått även frågan om bolaget förvärvat den bakom checkens utfärdande liggande fordringen, vilket ju befanns icke vara fallet; att märka är att HD:s domslut dock löd på fastställande av HovR:s domslut.
NJA 1955 s. 399 gäller spörsmålet, om betalning med check skall godtagas som behörig betalning av skuld, närmare bestämt hyra. Checken hade erbjudits hyresvärden på kvällen tolfte söckendagen efter det uppsägning på grund av bristande hyresbetalning skett (d. v. s. sistamöjliga dag, NyttjL 3:34). Det ansågs, att då erbjudandet icke skett å sådan tid nämnda dag, att beloppet kunnat av hyresvärden lyftas samma dag, kunde erbjudandet av checken icke anses såsom fullgjord betalning. Man har sålunda — i överensstämmelse med en av WALIN uttalad mening21 krävt, att kontantbelopp skulle kunna lyftas på förfallodagen.22 I NJA 1921 s. 307 konstaterades att betalaren icke såvitt visats haft anledning förutsätta, att hyresvärden vore ovillig att uppbära betalning med check. Till detta spörsmål har man ju icke haft anledning taga ställning i förutnämnda rättsfall, men såsom Walin framhållit23 skulle man väl numera knappast vägra godtaga check som betalning blott därför att betalningsmottagaren ev. skulle vara ovillig att mottaga betalning i sådan form.24 Till jämförelse må hänvisas till det finska avgörandet i Nord. Domss. 1962 s. 306, där såsom betalning av löseskilling för aktier icke godtogs checkar, och detta oaktat checkarna voro certifierade (se ChL 25 §). I NJA 1962 s. 388 ansåg KB och HovR, att check ej kunde godtagas som betalning av den del av köpeskillingen för å exekutiv auktion inropad fastighet som enligt 117 och 125 §§ UL skall av köparen gäldas genast i reda penningar; erbjudandet av checken skedde under tid då banken hölls öppen. Bankföreningen ansåg i ett i målet avgivet yttrande önskvärt, att vid sådan betalning som här var i fråga check godtoges som likvid så snart rimlig säkerhet för dess behöriga infriande förelåge eller utan större tidsutdräkt eller besvär kunde erhållas. Advokatsamfundets styrelse, som yttrade sig på begäran av HD, ansåg däremot icke att KB förfarit felaktigt, då checken icke godtagits. Det nämnda spörsmålet kom icke att bli prövat som av annat skäl återförvisade målet till KB.
21 Se Allmänna hyreslagen, 3 uppl. 1954 s. 110; se ock 4 uppl. 1960 s. 114 f.
22 Jfr RODHE a. a. s. 33 f.
23 A. st.
Det har stundom hävdats, att bank icke borde få indriva en fordran genom kvittning med det belopp som gäldenären har innestående på checkräkning hos banken. Något klart prejudikat finns knappast, men praxis synes närmast tala emot kvittningsförbud.25 I ett hovrättsavgörande, SvJT 1962 rf s. 70, ansågs också något hinder ej föreligga mot kvittning i konkurs enligt 121 § KL.
NJA 1962 s. 414 gällde ansvar för utställande av check som saknade täckning. En hos riksbanken anställd person, L, som hade checkräkning där, utställde bl. a. en check för vilken saknades full täckning samt lyfte beloppet i annan bank. Påföljande vardag då checken via clearingen inkom till trassatbanken, utställde L en ny check på bristbeloppet samt inbetalade det mot denna sista check erhållna beloppet i riksbanken. Hans konto kom därför denna dag, enär inbetalning bokfördes före belastning av kontot, icke att utvisa någon brist. Den sista checken inkom följande dag till riksbanken och inlöstes, varefter kontot visade brist.
Frågan var i målet, huruvida ifrågavarande förfarande innefattade bedrägeri mot riksbanken. HR:n, vars dom fastställdes av HovR, ansåg, att L genom nämnda åtgärder medelst vilseledande skaffat sig en av riksbanken icke avsedd kredit, vilket inneburit vinning för L och skada för riksbanken. L fälldes därför för bedrägeri. I HD blev han däremot frikänd från detta brott. HD:s majoritet har icke ansett förfarandet att med de för den andra checken erhållna medlen åstadkomma täckning för den första checken innefatta skada för riksbanken. Då den senare checken påfördes L:s konto uppstod visserligen en brist.Men banken hade kunnat återsända checken till affärsbanken; inom riksbanken hade man f. ö. uppmärksammat överdragningen. Uppkomsten av brist i täckningen kunde därför ej bedömas som en riksbanken åsamkad skada. Ej heller den omständigheten att vid kontoföringen banken kunnat förbise, att checken saknade täckning, kunde anses utgöra skada, som vid tillämpningen av SL 21:1 borde komma i betraktande. En minoritet i HD ansåg, att L genom att för den förstnämnda checken skapa en »blott skenbar täckning» förskaffat sig en otillåten kredit, vilken för banken inneburit skada.
Det här nämnda sättet att skaffa täckning för den första checken har sålunda icke ansetts utgöra bedrägeri mot trassatbanken. Av intresse är att HD också kommer in på frågan, huruvida utfärdandet av den andra checken, för vilken vid kontoföringen ej full täckning fanns, utgjorde bedrägeri; så ansågs på anförda skäl ej vara fallet. I målet hade icke — såvitt gäller nu ifrågavarande checkar25a — yrkats ansvarför checkförbrytelse enligt 74 § checklagen, d. v. s. att man med uppsåt eller av vårdslöshet till annans förfång utställt check utan täckning. Av förarbetena till detta stadgande synes framgå, att man icke ansett bestämmelsen kunna vara tillämplig, då det är trassatbanken själv som inlöst checken, vilket väl sammanhänger med att man menat, att tras-
satbanken ju kunnat konstatera, att täckning saknades; om checken likväl löstes skulle det vara fråga om kreditgivning.26 I ett hovrättsavgörande, som faller utanför ramen för denna översikt, nämligen SvJT 1963 rf s. 68, har 74 § ChL i överensstämmelse härmed icke ansetts tillämplig. Av intresse är emellertid att HR:s ordförande ville utdöma straff under framhållande av att med den stora omfattning checkväsendet numera har det ofta måste vara praktiskt omöjligt för trassatbanken att kontrollera behållning på checkkontot, innan check infriades. I det fall som här diskuteras förklarade HD som nämnt, att det förhållandet att förfarandet med den senare checken kunde ha inneburit en viss fara för att banken vid kontoföring kunde komma att förbise, att checken saknade täckning, icke kunde anses utgöra »skada som vid tillämpning av 21:1 SL» (d. v. s. bedrägeriparagrafen) borde komma i betraktande.
Man frågar sig, om med denna lokution åsyftats att hålla öppen möjligheten, att förfarandet däremot skulle kunna anses betyda sådant »annans förfång» som omtalas i 74 § ChL. Det är väl tänkbart, att man åtminstone velat antyda, att detta sistnämnda spörsmål icke behöver lösas på samma sätt som frågan om bedrägeri. Något positivt stöd för att straffbestämmelsen i ChL skulle kunna bli tillämplig utgör uttalandet naturligtvis å andra sidan icke. Bortsett härifrån kan det otvivelaktigt synas frestande att hävda en lagtillämpning, som innebure att även trassatbanken finge visst skydd mot täckningslösa checkar, särskilt som det ju obestridligen förhåller sig så som uttalades i förutnämnda hovrättsfall att bankerna icke ha praktiska möjligheter att verkställa kontroll av täckningen för varje check. Men fråga är väl, om det icke skulle vara svårt att på ett tillfredsställande sätt avgränsa de fall där trassatbankens inlösande av täckningslös check skulle anses innefatta förfång för banken; uppenbarligen kan så icke vara fallet i alla de fall där dylikt inlösande sker. Frågan får som sagt betraktas som tveksam.27
SvJT 1962 rf s. 32. I 73 § VxL stadgas, att om växel förkommit och i anledning av ansökan om dess dödande offentlig stämning utfärdats enligt 1927 års lag om dödande av förkommen handling, utställaren är pliktig att, såframt »antaglig» säkerhet ställes, utfärda ny växel. Var den förkomna växeln accepterad, är acceptanten pliktig att vid förfallotiden mot enahanda säkerhet betala till den berättigade. Betalningsskyldighet för nämnda växelgäldenärer — utställare och acceptant —inträder sålunda icke först då dödningsbeslut föreligger, såsom gäller i fråga om andra löpande handlingar enligt 1927 års lag 9 §; växelutställare och växelacceptant bli pliktiga att betala redan efter det att offentlig stämning utfärdats, förutsatt att säkerhet ställes.
I här ifrågavarande fall hade en person i lagsökningsmål förpliktats att mot kvitto och återbekommande av accept utge visst belopp. Borgenären sökte verkställighet, men kunde ej förete växeln; han uppgav att denna förkommit samt att på hans ansökan om dödande domstol
utfärdat offentlig stämning enligt 1927 års lag. Ställande av säkerhet enligt 73 § VxL hjälpte här icke, utan utmätning vägrades under hänvisning till utslagets avfattning och till att växeln ej kunnat företes. I den ifrågavarande situationen fordras sålunda att papperet blivit dödat.28
Checkräkningskontrakt jämte räkningsutdrag och fotokopior av check har i SvJT 1960 rf s. 16, liksom i SvJT 1951 s. 339, ej ansetts utgöra sådant fordringsbevis att lagsökning kunde medges. Motsatt utgång däremot i SvJT 1959 rf s. 27 i fråga om avtal om byggnadskreditiv. Ett åtagande i köpeavtal att för viss del av köpeskillingen överlämna accepterad växel ansågs i SvJT 1962 rf s. 38 icke såsom sådan utfästelse om betalningsprestation att lagsökning därå kunde medges.
Slutligen må omnämnas ett ärende ur JO:s ämbetsberättelse 1961 s.160. Enligt 94 § VxL skall rätten på framställning av käranden, om synnerligt hinder ej möter och svaranden är så till hands att han kan infinna sig, utsätta första inställelse till samma dag som stämning sökes eller nästföljande dag. Då käranden först efter stämningsansökningens ingivande begärt snabbehandling av målet, ansåg JO, att något formellt åsidosättande av bestämmelserna i 94 § icke skett. JO synes likväl mena, att särskild snabbhet principiellt sett bort iakttagas; att utsätta växelmål till skriftlig förberedelse — vilket skett i målet —måste enligt JO:s mening betraktas som olämpligt. På grund av särskilda omständigheter i det föreliggande fallet ansågs emellertid något fel icke ha begåtts. I samma ärende uppkom också en annan fråga. Sedan tredskodom meddelats i växelmålet, överlämnades denna och växeln till utmätningsmannen för verkställighet. Sedan denne fått misstanke att växeln var förfalskad, ansåg han hinder mot verkställighet föreligga. Enligt JO:s mening hade det icke ankommit på utmätningsman att på sådant sätt ingå i prövning av huruvida domen varit riktig eller ej och därmed uppehålla ärendet. Svaranden i målet hade andra rättsmedel till sitt förfogande, vid tredskodom i första hand återvinning och i övrigt resning.