MAX REITER. Speditionsaftalen. Köpenhamn 1963. JuristforbundetsForlag. 141 s. Dkr. 23,75.

    Så gott som samtliga speditionsuppdrag utföres på basis av Nordiskt Speditörsförbunds allmänna villkor. Detta standardavtal för spedi-

tionsbranschen tillkom redan 1919 och har reviderats ett flertal gånger. Den senaste revisionen, som skedde 1959, kan i visst avseende betecknas som den mest betydande. I denna deltog nämligen icke bara speditörsidan utan även kundsidan, vilken var representerad av ett flertal stora varuägarorganisationer.
    Under den långa tid, som villkoren sålunda har varit i bruk, har den juridiska doktrinen visat föga intresse för speditionsbranschens rättsliga problem. Detta förhållande är anmärkningsvärt icke bara pågrund av ämnets praktiska vikt utan även därför, att speditörens växlande uppgifter i transportapparaten på ett särskilt instruktivt sätt belyser ett flertal grundläggande transporträttsliga frågor. Utanför Norden finns också en hel del skrivet i ämnet; så kan nämnas, att den ledande tyska kommentaren till i detta land begagnade speditionsvillkor omfattar bortåt 800 sidor. Intresset för speditionsrätten tycks nu emellertid vara i stigande i Norden. Under föregående år utkom sålunda, förutom en svensk kommentar till de nordiska speditionsvillkoren, den danska bok, vars titel läses här ovan.
    Förf., som är advokat och praktiskt verksam som speditörsjurist, inleder sin framställning med en kortfattad beskrivning av speditörensverksamhet. Sedan rättskällorna inventerats, behandlas slutandet avspeditionsavtal. Huvuddelen av boken upptas av ett par avsnitt om speditörens plikter och ansvar resp. uppdragsgivarens plikter och ansvar. Framställningen avslutas med några anmärkningar rörande speditionsavtalets upphörande och några vid speditionsavtal uppkommande internationellt privaträttsliga problem.
    Avsnittet om speditionsavtalets ingående (särskilt s. 28—30) är i vissa stycken svårforcerat. Av vissa uttalanden synes närmast framgå, att förf. anser anbud icke vara en nödvändig förutsättning för ett speditionsavtal — vilket väl måste betyda att det i första kapitlet avtalslagen angivna schemat för avtals ingående (anbud — accept) icke skulle vara tillämpligt på speditionsavtalet. Andra uttalanden, särskilt om »speditionsordern» och dess juridiska karaktär, synes förenliga endast med avtalslagens hävdvunna modell. Påståendet att speditionsordern skulle innehålla en fullmakt för speditören att utföra sitt uppdrag, får kanske inte tas bokstavligen, ty eljest skulle speditörens allmänt erkända och i speditionsvillkoren § 1 betonade egenskap att normalt handla i eget namn (liksom en kommissionär) helt utraderas.
    I ett sammanhang (s. 64) sägs, att en försändelse till fast pris enligt nu gällande villkor § 18 skulle innebära att speditören icke bär ett ansvar som transportör. Denna sats lär vara alltför generell. Frågan om priset kan här icke vara ensamt avgörande, utan vid bedömningen tillkommer även andra moment, exempelvis transportlöftets utformning i det konkreta fallet, och dessa andra omständigheter kan leda till ett fraktföraransvar. Anledningen till att situationen fast pris tidigare uttryckligen nämndes som ett undantag är att söka i influenser från tysk rätt, där läget emellertid är ett annat, beroende på vissa omständigheter vartill motsvarighet saknas i nordisk rätt.
    Värdefullt är, att förf. så utförligt som skett refererar dansk rätts-

praxis. Framställningen kan väntas ha betydande intresse för dem, som i praktiken har att göra med speditionsverksamhetens rättsliga problem.

Kurt Grönfors