M. M. BOGUSLAWSKI. Internationale Rechtsprobleme des Erfindungswesens. Staatsverlag der D.D.R. Berlin 1963.

    Förevarande arbete utgör en översättning av ett år 1962 i Moskva på ryska utgivet verk. Utgivningen är ett tecken på det tydligen i Ryssland alltmer ökade intresset för patentsystemet och särskilt för utlandspatentering, något som för övrigt kunnat avläsas också på antalet ryska patentansökningar, som inkommit till det svenska patentverket. Vissa planer på anslutning till Parisunionen torde föreligga från rysk sida. Utom Albanien står nu Sovjet som enda europeiska land utanför unionen.
    Visserligen innehåller boken den sedvanliga kommunistiska ideologiska apparaten. Patentväsendet säges vad gäller de kapitalistiska länderna vara ett vapen i monopolens tjänst, under det att samma institut tillämpat av sovjetstaten blir ett medel för främjande av allmännyttan. Icke desto mindre pläderas starkt för att man från rysk sida i ökad utsträckning beaktar patentskyddets betydelse för utrikeshandeln och att man i möjligaste mån efter förebild från de kapitalistiska länderna genom utlandspatentering, licensgivning o. s. v. tillgodogör sig fördelarna av en uppfinningsexport samtidigt som man härigenom också underlättar utväxling av uppfinningar med utlandet. Det understrykes kraftigt att man i Sovjet har en gynnsam inställning till att utländska industrier i Sovjetunionen patenterar sina uppfinningar.
    Verket innehåller inledningsvis en redogörelse för patentsystemet som sådant, dess betydelse för industriutvecklingen, det internationella patentmaterialets värde som kunskapskälla etc. Utförliga exempel gives bl. a. på olika licensavtal som träffats med utländska företag för utnyttjande av sovjetiska uppfinningar och vice versa. Härefter lämnas en översikt över olika internationella överenskommelser på patentområdet, särskilt 1883 års Pariskonvention. I detta sammanhang behandlas också nu aktuella strävanden till förenhetligande av patentväsendet särskilt i Europa. Härvid beröres både inrättandet av Internationella patentinstitutet i Haag, de olika konventionerna som antagits i Europarådets regi och det inom EEC pågående arbetet för skapandet av ett s. k. europeiskt patent. Att mer påtagliga resultat ännu icke nåtts när det gäller att åstadkomma en enhetlig patenträtt och gemensamma institutioner tillskrives »den skarpa konkurrenskampen mellan monopolen i de kapitalistiska staterna».
    Även det pågående nordiska samarbetet, som bl. a. syftar till att införa gemensamma nordiska patentansökningar, kommenteras med orden, att det icke lyckats ens inom denna snäva regionala ram åstadkomma ett praktiskt resultat. Det bör därför nämnas att de nordiska patentkommittéerna nyligen överlämnat sitt gemensamma förslag till vederbörande departement.

536 SAUL LEWIN    Av särskilt intresse för en utländsk publik är det avsnitt som behandlar utlänningars rätt enligt gällande sovjetisk uppfinnarlagstiftning (förordningen angående upptäckter, uppfinningar och innovationer av den 24 april 1959) och förfarandet vid ingivande av ansökningar av utlänningar (s. 188 ff).
    Det sovjetiska systemet för skydd av uppfinningar skiljer sig från det västerländska i huvudsak därigenom, att vid sidan av patent meddelas också s. k. auktorcertifikat. Dessa kan meddelas utom för uppfinningar också i viss utsträckning för upptäckter och s. k. innovationer. Då det gäller uppfinningar torde de lämpligen benämnas uppfinnarcertifikat. Uppfinnarcertifikaten innebär att uppfinnaren överlämnar uppfinningen till staten, som härför lämnar en ersättning efter bedömning av uppfinningens värde för produktionen. Då ett industriellt utnyttjande i Sovjet väl knappast kan ifrågakomma annat än i statlig regi är det naturligt att vad gäller inhemska uppfinnare uppfinnarcertifikaten i praktiken torde vara helt övervägande. Ansökningen är härvid i princip avgiftsfri och då certifikaten icke ger någon ensamrätt blir frågan om skyddstid, årsavgifter o. s. v. inaktuell. Institutet uppfinnarcertifikat har övertagits också av de övriga folkdemokratiska länderna.
    En aktuell fråga är i förevarande sammanhang i vad mån ansökan om uppfinnarcertifikat utanför öststaterna skall kunna jämställas med patentansökan för grundande av prioritet enligt Pariskonventionen. Frågan har nyligen tagits upp av den s. k. Genèvebyrån (BIRPI), somär centralt organ för Parisunionen, bl. a. för att underlätta rysk anslutning till denna.
    Vad gäller patenten torde i övrigt några mer väsentliga skillnader i legislativt avseende icke råda mellan systemen i folkdemokratierna och i västerlandet. I Ryssland meddelas patenten liksom hos oss efter förprövning beträffande nyhet, uppfinningshöjd och teknisk effekt. Skyddstiden utgör 15 år från ansökningsdagen. Central patentmyndighet är den till Sovjetunionens ministerråd hörande Kommittén för uppfinningar och upptäckter. Utlänningar, för vilka ett i Ryssland bosatt befullmäktigat ombud är obligatoriskt vid ansökning, är i detta avseende hänvisade till en till handelskammaren i Moskva knuten patentbyrå.
    Även utlänningar kan välja mellan att söka patent och att anhålla om uppfinnarcertifikat. Man kan förmoda att patenten just för dessa sökande har den största betydelsen. Härigenom bör de nämligen —oavsett att utnyttjandet inom en folkdemokratisk stat knappast kanske under vanliga konkurrensförhållanden — kunna förhindra konkurrerande export till landet av patentskyddade varor.
    Vad beträffar rätten för ryska medborgare att utomlands söka patent framgår av ett följande avsnitt, att detta endast får ske efter tillstånd från vederbörande statsmyndighet och i dess regi. Även frågan om patentens upprätthållande o. s. v. avgöres ur patenthavarsynpunkt av den ryska staten.
    Boken avslutas med ett kapitel om samarbetet inom östblocket på

ANM. AV M. M. BOGUSLAWSKI: RECHTSPROBLEME ERFINDUNGSWESENS 537ifrågavarande område, vilket prisas i entusiastiska ordalag. Tydligen har man emellertid icke heller här lyckats komma fram till gemensamma institutioner eller förenhetligad lagstiftning.
    Bland bilagorna återfinnes bl. a. de för Kommittén för uppfinningar och upptäckter gällande föreskrifterna.
    För en västerländsk publik torde verket huvudsakligen ha intresse som uttryck för det i Sovjetunionen alltmer ökade intresset för det internationella patentväsendet. Detta är naturligtvis att tillskriva den fortgående produktionsökningen och därav följande möjligheter att göra sig gällande också på exportmarknaden inom det industriella området. De delar som behandlar patentinstitutionen som sådan och de internationella förhållandena synes hämtade huvudsakligen ur västerländska källor. Vissa inblickar ges emellertid också i för uppfinnarskyddet i Ryssland och övriga öststater speciella förhållanden.

Saul Lewin