Om lagfart å giftorättsgods efter ena makens död
Vid förhandlingar1 med Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution år 1962 redogjordes bl. a. för en ny praxis vid två stockholmsdomsagor. Inskrivningsdomarna vägrade bevilja lagfart för dödsboet, då den efterlevande maken ensam har lagfart å fastigheten. Något godkännande av dödsbodelägarna vid den efterlevande makens avyttring av fastigheten eller uttagande av inteckning vore ej heller erforderligt i detta fall. Vid förhandlingarna kritiserade referenten denna nya praxis och gjorde gällande, att denna rätt för efterlevande maken att utan dödsbodelägarnas samtycke förfoga över fastigheten innebar att arvingarnas giftorättsanspråk på ett enkelt sätt skulle kunna göras illusoriskt.
Det enligt uppgift vid hypoteksombudsmännens förhandlingar utbredda förfarandet att bevilja lagfart för dödsboet i de fall då den efterlevande maken ensam har lagfart å fastigheten torde bero på en felaktig bouppteckningspraxis. Enligt ÄB 20:4 st. 1 skall boets tillgångar och skulder antecknas sådana de voro vid dödsfallet. I andra stycket heter det, att jämväl efterlevande makens tillgångar och skulder skall antecknas i bouppteckningen. I stället för att upptaga vardera makens giftorättsgods under särskild rubrik uppställes i flertalet fall båda makarnas tillgångar såsom dödsboets.2 Att dödsbolagfart inte bör ifrågakomma i ett dylikt fall framhålles även av referenten vid hypoteksombudsmännens förhandlingar.3 Frågan huruvida dödsbodelägarna ändock skulle behöva ge sitt tillstånd till efterlevande makens förfogande över fastigheten skall här upptagas till närmare behandling.
Make är enligt GB 6:2 fri i förvaltningen av sitt giftorättsgods. Denna huvudregel begränsas av inskränkningarna i GB 6:4 och 6:5. Regeln att make inte får sälja eller inteckna fast egendom, vari andra maken har giftorätt, utan dennes samtycke har på grund av inskrivningsväsendet stor praktisk betydelse. Den effektivaste garantin för regelns efterlevnad är nämligen, att inskrivningsdomaren i samband med ansökan om lagfart och inteckning är skyldig att kontrollera att sådant samtycke finnes (6 § lagfartsförordningen och 4 § inteckningsförordningen).
Vid denna kontroll tvingas inskrivningsdomaren taga ställning till
den rättsliga karaktären hos denna förvaltningsinskränkning. Vid ena makens död uppstår nämligen som ovan framhållits fråga huruvida, intill dess bodelning skett, den efterlevande makens rådighet över sitt giftorättsgods alltjämt lider av inskränkningen i GB 6:4. Med andra ord: har vi att göra med en förmögenhetsrättslig befogenhet? Är regeln av förmögenhetsrättslig natur åligger det inskrivningsdomaren att inhämta samtycke från den avlidne makens dödsbodelägare, för den händelse den efterlevande maken vill avhända sig eller med inteckning för gäld belasta sin fasta egendom.
Enligt uttalanden i motiven4 har man endast med stor försiktighet ansett sig böra ge ena maken en medbestämmanderätt i den andres förvaltning av sin egendom. Den fasta egendomens betydelse, framför allt för den jordbrukande befolkningen, fann man emellertid motivera särregler beträffande sådan egendom. Den fasta egendomen var ofta familjens huvudförmögenhet och dess gemensamma hem. Härtill kom att båda makarna och hemmavarande barn deltog i driften av jordbruket. En förkovran av fastigheten var inte sällan ett resultat av båda makarnas arbete. En avyttring av fastigheten kunde således medföra genomgripande förändringar i makarnas levnadsförhållanden, varför en sådan förändring ej ansågs få företagas utan samtycke av andra maken.
De skäl som anfördes för inrymmande av en medbestämmanderätt åt andra maken vid dispositioner över fast egendom gällde särskilt ifråga om jordbruksfastighet, där familjen hade sitt hem och sin verksamhet. Främst av svårigheten att i lagfarts- och inteckningsärenden pröva frågan om ägarens familj har sitt hem på fastigheten eller om viss förvärvsverksamhet är knuten till denna utformades GB 6:4 att generellt avse fast egendom.5 Att regeln gjordes så allmän försvarades också med att en fastighet även eljest var av väsentlig betydelse för familjens ekonomi.
Några avgöranden i praxis visar, att GB 6:4 har tillämpats restriktivt. En make hade enligt upprättat köpekontrakt köpt ett fastighetskomplex. Lagfart söktes inte å fånget, enär parterna kom överens att köpet beträffande en av de i komplexet ingående fastigheterna skulle återgå. I anledning härav upprättades ett nytt köpekontrakt. Detta innebar således för maken en avhändelse. Något andra makens samtycke ansågs inte erforderligt härför (NJA 1940 s. 440). I ett annat rättsfall hade en byggmästare förvärvat och sålt vidare en fastighet för annans räkning. Byggmästarens hustru ansågs inte behöva samtycka till försäljningen (NJA 1948 s. 5).
Doktrinen är enig därom att den rätt som tillerkänts andra maken inte är av förmögenhetsrättslig natur. NIAL säger härom: »De begränsningar i makes rätt att disponera över egendom som uppställas i GB 6:4 och 6:5 avse däremot att bereda make skydd mot vissa dispositioner av andra maken redan under äktenskapets bestånd. Å andra sidanär här icke fråga om allt slags giftorättsgods utan endast om fastegendom (inklusive tomträtt) samt viss lösegendom, varför dessa stad-
ganden icke kunna sägas ge giftorätten såsom sådan rättslig sanktion under äktenskapet. Icke heller ha stadgandena till uppgift att bereda skydd för andelsrätten i giftorättsgodset vid en framtida upplösning av äktenskapet; huruvida transaktionen innefattar en minskning av den handlande makens giftorättsgods eller ej är i och för sig alldeles likgiltigt för stadgandenas tillämpning. Deras syfte är att tillgodose vissa — av den ekonomiska samverkan som även ett äktenskap enligt nya GB måste innebära betingade — intressen under äktenskapet».6
»Ändamålet med bestämmelserna i GB 6:4 och 5 §§ är», enligt GUNVOR WALLIN, »icke att trygga makes rätt till framtida andel i makens förmögenhet . . . Bestämmelsernas ändamål är att framtvinga ett samråd mellan makarna rörande förhållanden, som ansetts i allmänhet ha ett betydande familjeintresse utöver det, som huvudsakligenräknas i siffror.»7
Om lagrummets syfte säger SCHMIDT: »Bakgrunden till GB 6:4 är en önskan att ge make medbestämmanderätt . . . Syftet med GB 6:4 är inte i främsta rummet att skydda make mot okloka handlingar av andra maken, som kan äventyra familjens ekonomi, utan att framtvinga att makarna samråder med varandra.»8
Här berörda rättskällor är således samstämmiga därutinnan, att den rätt make tillerkänts att förhindra avyttring och pantsättning av visst andra makens giftorättsgods inte är en ena maken tillerkänd rätt av förmögenhetsrättslig natur, utan att regelns syfte endast är att framtvinga samråd mellan makarna till gagn för samlivet och familjen.
För det fall bodelning sker i livstiden finnes uttalat i motiven till GB 9:5, att maken under tiden från boskillnadens beviljande till bodelningen fortfarande äger råda över sitt giftorättsgods »men är därvid underkastad de inskränkningar i sin befogenhet som finnes stadgade i 6 kap. 4 och 5 §§».9 Dessa uttalanden står också i linje med de värderingar av GB 6:4, som ovan presenterats. Inget hindrar att fastigheten fortfarande är makarnas gemensamma bostad etc.
Vid äktenskapets upplösning i anledning av ena makens död äger den efterlevande maken, enligt GB 12:4, fortfarande råda över det giftorättsgods, som tillhörde honom vid dödsfallet. Lagstiftaren har vid skrivningen av motiven nöjt sig med en generell hänvisning av innebörd, att GB 12:4—7 innehåller regler som till sitt innehåll fullkomligt överensstämmer med reglerna i kap. 9, 10 och 11.10 Denna hänvisning ger onekligen stöd för uppfattningen, att GB 6:4 ändock skulle vara tillämplig vid dödsfall. Lagstiftarens ovan berörda uttalanden angående stadgandets syfte i förening med det faktum, att hänvisningen är så allmänt hållen, gör emellertid, att man inte utan vidare kan avfärda tanken, att man vid dödsfallssituationen främst haft den ekonomiska sidan i tankarna. Vad gäller såväl GB 6:4 som
6:5 framstår det som naturligt att vid en bodelning med båda makarna i livet det skydd som nämnda lagrum avser att ge andra maken fortfarande äger sin aktualitet. Vid ena makens död är läget däremot annorlunda.
En jämförelse med reglerna i GB 6:5 och 13:12 st. 1 kan måhända ha ett visst intresse. Nödigt bohag liksom nödiga arbetsredskap kanjämlikt GB 6:5 inte avyttras utan samtycke. Rätten till dessa saker är en rent personlig förmån, vilken inte kan utövas av arvingar, jfr GB 13:12 st. 1.11 En man, gift med en hemsömmerska som avlidit, torde inte kunna förmenas rätten att utan barnens hörande avyttraden symaskin som mannen ärvt av sin moder och vilken hustrun använt i sitt arbete. För det fall däremot att bodelning skulle ske, då båda makarna är i livet, torde han till följd av det klara uttalandet i motiven till GB 9:5 vara förhindrad härtill.
Frågan om tillämpligheten av GB 6:4 efter makes död synes inte vara löst i praxis. I SvJT 1963 rf s. 33 refereras ett fall, som enligt rubriken handlar om detta problem. En man köper och erhåller lagfart å en fastighet. Hustrun avlider och fastigheten tages upp som tillgång i bouppteckningen efter henne. Därefter säljer mannen sin fastighet. Köparen söker lagfart å fastigheten under förmälan, att fastigheten utgjort mannens giftorättsgods och att bodelning allt jämt inte ägt rum. Inskrivningsdomaren vilandeförklarar lagfartsansökningen, inte enär säljaren saknar tillstånd enligt 6 § 1 mom. lagfartsförordningen utan enär säljaren inte visats vara fastighetens rätte ägare. Vederbörande inskrivningsdomare har tydligen varit av den åsikten, att säljaren efter hustruns död saknat rådighet över sitt giftorättsgods, och förmenat, att fastighetens rätte ägare vore hustruns dödsbo. Hovrätten undanröjde beslutet, enär hinder i det av inskrivningsdomaren anmärkta hänseendet inte förelåg för bifall till ansökningen.12
Vilka skäl talar då för att den förvaltningsbefogenhet av icke förmögenhetsrättslig natur, som GB 6:4 innebär, skulle övergå till den avlidne makens arvingar? En anledning skulle vara att skydda arvingarna mot förluster vid en försäljning och därmed ge stadgandet syftet att trygga en »rättvis» bodelning. Som korrektiv mot makes vanvård av sitt giftorättsgods står emellertid i första hand vederlagsreglerna.13 Lagstiftaren har också i detta fall i GB 12:5 givit arvingarna möjlighet att av det giftorättsgods, varöver den efterlevande maken enligt GB 12:4 i normalfallet äger råda, få så stor del satt under särskild vård och förvaltning intill bodelningen, som kan antagas vid bodelningen tillkomma dem.14
Ett annat skäl att låta GB 6:4 vara tillämplig efter ena makens död skulle vara det förhållandet att i förarbetena även nämnes hänsyn till familjen, till vilken åtminstone hör barnen. Hänsyn till dem skulle då påkalla att man begär deras tillstånd till en fastighetsförsäljning. Då emellertid barnen härleder sin eventuella rätt från den avlidne och denna rätt enligt vad som förut sagts inte är av förmögenhetsrättslig karaktär och således inte ärftlig, torde man hamna i ett cirkelresonemang. Om man från början avsett att ge barnen ställning av intressenter, fordrar följdriktigheten, att de skulle ge sitt samtyckeäven om båda föräldrarna vore i livet. Än besynnerligare blir resultatet, om GB 6:4 skulle tillämpas till förmån för andra arvingar än dem som har sin bostad i fastigheten. Inga skäl talar här för att förvaltningsbefogenheten skulle övergå.
Referenten vid hypoteksombudsmännens förhandlingar kom till den slutsatsen, att arvingarna inträder i den avlidnes rätt även såvitt avser förvaltningsinskränkningen i GB 6:4. Som framgår av vad här anförts torde emellertid så icke vara fallet.
Goda skäl synes tala för en praxisändring på denna punkt.
Rune Barnéus