Om checkbedrägeri
I 74 § checklagen stadgas ansvar för den som med uppsåt till annans förfång antingen utställt check utan täckning eller ock, före utgången av den tid, inom vilken av honom utställd check skall uppvisas till betalning, utan skälig anledning återkallat checken eller förfogat över täckningen.
En förutsättning för straffansvar enligt lagrummet är sålunda att checken inneburit förfång för annan. Enligt ett uttalande i lagrådet av justitierådet STENBECK,1 till vilket departementschefen anslöt sig, avses härmed ej att förmögenhetsförlust tillskyndats checkinnehavaren. Att en check ej blir inlöst måste i regel utan hänsyn till det tidigare rättsförhållandet2 mellan utställaren och checkinnehavaren anses lända denne till sådant förfång, som avses i stadgandet. En checkinnehavare har rätt att utgå från att täckning skall finnas och om han ej erhåller betalning för checken har därför förfång tillskyndats honom.
Emellertid innefattar icke den rent formella rättskränkning som består i att checkinnehavaren ej erhåller betalning omedelbart vid uppvisandet ett verkligt förfång. En olägenhet av alldeles oväsentlig betydelse såsom ett ringa dröjsmål med valutan, där ej innehavaren har ett avsevärt intresse av att erhålla denna omedelbart, innebär därför ej förfång i lagens mening. Huruvida ett verkligt förfång föreligger fåri övrigt avgöras medelst en skälighetsbedömning, varvid man å ena sidan söker undvika en chikanös rättstillämpning och å andra sidan söker upprätthålla straffbestämmelsens effektivitet.
Denna uppfattning om förfångsrekvisitets innebörd är den gängse inom doktrinen. ERIK BERGENDAL3 utgår från nämnda uttalande. HESSLER4 och HULT5 framför liknande åsikter. LJUNGMAN6 finner visserligen terminologien olämplig men konstaterar att ordet förfång i checklagen syftar »på en olägenhet av ej alldeles oväsentlig betydelse. Av allt att döma bör härvid krävas att olägenheten är av ekonomisk art.»
Det kan synas självklart, att varje checkinnehavare, som i god tro mottagit en check för vilken täckning sedermera befinnes saknas, lider förfång. Under förarbetena uttalades emellertid inom lagrådet, att brott mot lagrummet ej skulle föreligga om trassatbanken trots den bristande täckningen utan anmärkning inlöser checken. Dessa uttalanden återgåvos av departementschefen sålunda: »Såsom inom lagrådet framhållits, bör straffansvar icke kunna göras gällande, om i tämligen nära anslutning till förklaringen att täckning för checken saknas banken efter förhandling med utställaren eller också denne själv inlöst checken.»
Av dessa uttalanden synes framgå, att man förutsatt att trassatbanken alltid kontrollerar ställningen på vederbörandes checkkonto, innan en check infrias.7 Även ett uttalande av första lagutskottet, »att trassatbanken icke vid checkförbrytelser är behörig målsägande» och att brottet sålunda borde ligga under allmänt åtal, tyder på att så varit fallet. Har banken nämligen inlöst en check utan täckning, har den tillskyndats förmögenhetsförlust, och det är svårt att inse varför den icke skulle vara behörig målsägande.
Intet av uttalandena har sålunda enligt min mening tagit ställning till frågan huruvida banken tillskyndats förfång om den av förbiseende inlöst en check utan täckning. Med den stora omfattning checkväsendet numera fått torde det vara praktiskt omöjligt att i varje fall kontrollera om täckning finnes innan en check inlöses.
Det kan förefalla än mera självklart, att banken lider förfång, eftersom förmögenhetsförlust av beskaffenhet att kunna ådraga utställarenansvar för bedrägeri i praxis ansetts ha åsamkats banken; så t. ex., i Svea HovR:s dom d. 10 dec. 1960 (V avd. V: B 155).
Emellertid har HovR för Nedre Norrland i SvJT 1963 rf s. 68 anslutit sig till den uppfattningen att trassatbanken icke kan lida förfång i 74 §:s checklagen mening. En check inlöst av trassatbanken synes sålunda kunna ådraga utställaren bedrägeriansvar men aldrig ansvar enligt 74 § checklagen.
Det förekommer, att en långivare mottager en check utan täckning för användning såsom påtryckningsmedel vid krav. Förfarandet är straffbart såsom ockerpantning i 21:10 SL men är intressant även ur checkrättslig synpunkt. Fråga är nämligen om en check, som ej honoreras, kan anses lända innehavaren till sådant förfång, som avses i 74 §
checklagen, om innehavaren då han mottog checken kände till att täckning saknades.
I lagtext och förarbeten återfinnes inga uttalanden rörande denna fråga. Det kan förefalla en naturlig tolkning, att en checkinnehavare som ej får betalt lider förfång. En check är ett löfte om att täckning skall föreligga då checken presenteras för inlösen. Att kontrahenterna bestämt en viss dag, före vilken checken icke får uppvisas till betalning, bör kan man tycka icke tillmätas sådan betydelse, att innehavaren icke skulle anses lida förfång om checken efter fristens utgång ej honoreras.
Emellertid är, såsom Erik Bergendal8 framhållit, checken avsedd att vara betalningsmedel, och därest mottagaren vet att checken saknar täckning, har han tydligen mottagit checken icke såsom ett betalningsmedel utan såsom ett kreditpapper. Han lider det förfång, att han icke får betalt för den fordran han har hos utställaren, men strafflagen belägger icke med straff underlåtenhet av en gäldenär att fullgöra en obligatorisk förpliktelse, och lagen kan icke erkänna giltigheten av ett avtal mellan borgenär och gäldenär, varigenom gäldenären medgiver straffskyldighet därest han ej fullgör sin obligatoriska förpliktelse.
I praxis är det sedan länge fastslaget, att kreditchecker utan täckning icke innebär förfång för innehavaren. Svea HovR ogillade i SvJT 1935 rf s. 3 talan mot en person som erhållit lån i en centralkassa mot en postdaterad check: »Enär kassan på grund av vad i målet förekommit måste antagas hava vid mottagandet av checken insett, att täckning för densamma saknades, samt vid sådant förhållande utställandet av checken icke kunde anses hava länt kassan till förfång . . .»
Detta rättsfall bör jämföras med ett likartat avdömt av Svea HovR d. 23 okt. 1936.9 Utgången blev där den motsatta. En postdaterad check lämnades såsom säkerhet för en existerande lönefordran. HovR:n yttrade: »Enär genom vad A erkänt och för övrigt i målet förekommit blivit lagligen styrkt, att A d. 22 dec. 1935 i Stockholm till B, hos vilken A häftade i skuld, överlämnat en av A utställd, d. 15 febr. 1936 dagtecknad och på banken dragen check å 80 kronor, för vilken täckning saknats såväl vid överlämnandet som sedermera, alltså och då A:s berörda förfarande länt B till förfång . . .»
Skillnaden i utgång beror enligt min åsikt på att HovR i det senare rättsfallet tagit fasta på ett uttalande av justitierådet Stenbeck i lagrådet: »Om en person, som hos en annan har en redan uppkommen fordran, av denne mottager en check å fordringens belopp och det sedan visar sig att täckning för checken saknas, är han i allmänhet i samma ställning som om checken aldrig utställts till honom. Men då han mottog checken hade han rätt att utgå från att täckning skulle finnas för densamma, och om han ej erhåller betalning för checken, har därför förfång tillskyndats honom.»
I senare praxis har det förhållandet att checken avsett att reglera en bestående skuld icke tillmätts någon betydelse. Svea HovR fann i
SvJT 1946 rf s. 41 ej skäl göra ändring i RR:ns frikännande dom beträffande en man som översänt en postdaterad check såsom likvid för en skuld till ett bilbolag. Jämför också rubriken till NJA 1942 s. 32, där inga inskränkningar av antytt slag göres: »Check utställdes utan förefintlig täckning och sådan saknades jämväl då checken av mottagaren uppvisades till betalning. Fråga huruvida utställaren, vilken vid utställandet meddelade mottagaren att täckning då ej funnes, gjort sig förfallen till ansvar för checkbedrägeri.»
En kreditcheck kan således ådraga sin utställare bedrägeriansvar men aldrig ansvar enligt 74 § checklagen.
W sålde ett skåp på auktion. I skåpet fanns honom ovetande ett schatull med matsilver. Köparen E vägrade att lämna ifrån sig silvret annat än mot 1 000 kronor. Han fick en av W utfärdad check och W fick silvret. Efter råd av en advokat L återkallade W checken. Ansvar yrkades å W och L för brott mot 74 § första st. checklagen.
I ett sakkunnigutlåtande avgivet på begäran av W och L yttrade AGGE och THORNSTEDT, att förarbetena icke uttala sig om det fallet, att en check, som utställes för en ogiltig fordran, återkallas. Det vore en förhastad slutsats att av vissa yttranden i lagrådet draga slutsatsen, att med förfång icke avses att uppställa krav på att förmögenhetsförlust skall ha tillskyndats checkinnehavaren, utan endast att checkinnehavaren vid uppvisandet av checken hos trassatbanken icke fått betalt för densamma. Ifrågavarande lagrådsledamöter utginge nämligen vid sitt uppställande av satsen om att förfång ej är liktydigt med förmögenhetsförlust från det fallet att en redan bestående giltig fordran betalas med en check, som ej infrias. Det vore därför alltför djärvt att kategoriskt påstå, att förfång föreligger under alla omständigheter då checkinnehavaren icke får betalt vid uppvisandet av checken hos trassatbanken. Om någon med råntvång tvingade den, som icke är hans gäldenär, att utfärda en check och utfärdaren därpå återkallade checken, föreföll det stötande att anse att rånaren lidit förfång. Exemplet syntes i varje fall visa, att man icke med säkerhet kunde påstå, att checkinnehavaren lider förfång, om han på grund av återkallelse går miste om ett belopp, till vilket han icke har någon rätt.
Rekvisitet »förfång» hängde enligt Agge och Thornstedt i här avsedda fall intimt samman med den för fall av återkallelse uppställda förutsättningen »utan skälig anledning». Vad därmed avsåges vore synnerligen dunkelt. Det vore emellertid klart att utrymme för återkallelse skulle finnas, då »verklig anledning» förelåg (betänkandet) eller då »åtgärden för utställaren skäligen framstod som befogad» (lagrådet). En god överensstämmelse med sistnämnda lagrådsuttalande erhölles, om man antoge, att rätt till återkallelse objektivt sett förelåge bl. a. då det är sannolikt att utställaren i en process skulle förklaras icke vara skyldig att erlägga checkbeloppet till innehavaren.
Stockholms RR upptog i dom d. 12 juni 1957 först till bedömande frågan huruvida återkallelsen skett till E:s förfång: »Under förarbetena till checklagen har uttalats, att det förhållandet, att en check, som utställts utan täckning, ej blir infriad, i regel måste utan hänsyn
till det tidigare rättsförhållandet mellan utställaren och checkinnehavaren anses lända denne till sådant förfång, som avses i 74 § checklagen. RR:n, som delar denna uppfattning, finner att motsvarande bör gälla, därest checkinnehavaren icke utfått checkbeloppet på grund av återkallelse av checken. I förevarande fall har E visserligen genom överlåtelse av checken utfått beloppet, men han har därigenom blivit ansvarig för checkens betalning och därefter på anmaning återbetalat beloppet. Även i detta fall föreligger uppenbarligen förfång enligt checklagens mening. Det måste jämväl för visst antagas, att W och L, när checken återkallades, insågo att återkallelsen skulle för E medföra sådant förfång, som avses i 74 § checklagen».
Vad härefter angick frågan om skälig anledning till återkallelse av checken förelegat fann RR:n till en början, att W och L haft fog förs in i målet hävdade uppfattning, att E genom inropet av skåpet icke förvärvat äganderätt till silvret: »L:s påstående, att checken tillkommit på grund av brottsligt förfarande från E:s sida, vinner däremot icke stöd av utredningen i målet utan får snarare anses vederlagt av vad E och W berättat. Såvitt av vad i målet förekommit framgår kan det icke anses sannolikt, att den mellan W och E träffade uppgörelsen tillkommit under sådana omständigheter, att den enligt 29, 31 eller 33 § avtalslagen icke är gällande. Vid angivet förhållande måste det anses, att återkallelsen skett utan skälig anledning.»
Med hänsyn till vad W och L åberopat till stöd för sin invändning, att de vid återkallelsen voro övertygade om att en sådan åtgärd var befogad, kunde denna invändning icke lämnas utan avseende. På grund av omständigheterna i målet fann RR:n att L:s rådgivning icke kunde bedömas som vårdslös. Det var heller icke styrkt att någon vårdslöshet låg W till last. W och L kunde således icke fällas till ansvar i målet.
Genom att W utan skälig anledning återkallat checken hade han föranlett att E nödgats återbetala checkbeloppet samt undandragit sig sitt genom checken gjorda åtagande att till E utgiva 1 000 kronor. Under dessa omständigheter och då giltigheten av uppgörelsen den 17 juli 1955 icke kunde slutligt prövas i målet förpliktades W att till E återställa beloppet jämte ränta.
W överklagade. Svea HovR fann i dom d. 3 april 1958 (VI:T: 12) bl. a. att E icke förvärvat någon rätt till silvret. Det hade därför ålegat honom att utan villkor om ersättning genast vid anfordran utlämna detta till dess ägare, W. Det saknades i målet anledning utgå från annat än att E insett, att han icke förvärvat äganderätten till silvret och att hans villkor för silvrets utlämnande förty var otillbörligt.
Av W:s uppgifter fick anses framgå, att han såtillvida befunnit sig i ett beträngt läge, att han stått inför valet att genast betala vad E fordrat eller att under tämligen riskfyllda förhållanden och i varje fall på oberäknelig tid avstå från sin rättmätiga besittning av silvret, vilket tydligen varit för honom både dyrbart och kärt. HovR:n fann vidare fog för antagande, att E insett W:s beträngda läge, samt att E begag-
nat detta till att förskaffa sig ifrågavarande betalning, ehuru denna icke skolat utgå.
»Vid övervägande av vad sålunda upptagits och förhållandena i övrigt finner HovR:n sådana omständigheter ha förelegat, att W, då han återkallade checken, varit berättigad antaga, att hans uppgörelse med E var ogiltig på grund av förhållanden som avses i 31 eller 33 § avtalslagen samt att W förty haft skälig anledning till återkallelsen.Vid sådant förhållande är W icke skadeståndsskyldig i yrkat hänseende.»
Låt oss något variera omständigheterna i ovanstående mål. Antag att W utställt checken utan täckning men med avsikt att sörja för sådan innan checken uppvisades. Efter samtal med L underlåter han att inbetala täckning. Checken honoreras ej heller då den av E uppvisas till betalning. Kan vid sådant förhållande ansvar enligt 74 § checklagen utdömas?
Det vore enligt min mening stötande att utdöma ansvar för uppsåtligt utställande till annans förfång av check utan täckning där rätt till återkallelse förelegat. Man kan icke rimligtvis göra skillnad mellan å ena sidan fall då checkutställaren haft täckning för checken men återkallat den och å andra sidan fall då checkutställaren saknat täckning och med vetskap om detta icke brytt sig om att återkalla. Även det fallet att checkutställaren visserligen haft täckning då checken utgavs men innan checken uppvisats till betalning tömt sitt checkkonto i avsikt att hindra innehavaren att få valuta för checken förtjänar att bli bedömt på enahanda sätt.
Än vidare skulle rättsordningen uppenbarligen motverka sig själv om den å ena sidan förklarade att checken tillkommit under sådana omständigheter att utställaren i en process icke skulle förklarats skyldig att erlägga checkbeloppet till innehavaren men å andra sidan tillmätte det blotta faktum att checken icke honorerats vid uppvisandet sådan betydelse att brott mot 74 § checklagen förelåg och därför, såsom väl vore följdriktigt, tillerkände checkinnehavaren skadestånd motsvarande checksummans belopp.
Det torde ha varit överväganden av sistnämnda art som föranledde Stockholms RR att i utslag d. 16 dec. 193610 ogilla en mot en checkutställare förd talan, enär i målet var utrett, att ifrågakomna checkar tillkommit i och för äventyrligt spel, samt med hänsyn till de omständigheter, under vilka checkarna sålunda tillkommit, den tilltalade, oaktat täckning för desamma saknats, icke genom utställandet av checkarna kunde hava gjort sig förfallen till ansvar jämlikt 74 § checklagen. Svea HovR fann ej skäl göra ändring i RR:ns utslag.
Oavsett hur man vill formulera saken — antingen under åberopande att förfång i 74 §:s checklagen mening icke tillskyndats innehavaren eller under hänvisning till de omständigheter under vilka checken tillkommit — torde det vara sakligt motiverat att frikänna utställaren från ansvar jämlikt 74 § checklagen i fall, där checken tillkommit under sådana omständigheter att utställaren i en process icke skulle förklarats skyldig att erlägga checkbeloppet till innehavaren.
Bo Eive Svensson