Finlands lagstiftning 1963¹

Lagstiftningsåret 1963 har avsatt betydande spår inom folkrättens, straffrättens, inkl. straffverkställighetens, och socialrättens områden, medan den civilrättsliga och civilprocessuella lagproduktionen haft ett »mellanår». De viktigaste lagarna under året har varit sjukförsäkringslagen, den första i sitt slag i Finland, och den nya lagen angående omsättningsskatt.
    Med hänsyn till sitt ämne förtjänar lagen om fornminnen av d. 17 juni (295) att nämnas först. Lagen, vilken trätt i stället för en 80 år äldre författning i ämnet, innehåller stadganden om fasta fornlämningar, lösa fornföremål och fartygsfynd. Fasta fornlämningar, över vilka lagen meddelar en uttömmande katalog, förklaras vara fredade såsom minnen av Finlands tidigare bebyggelse och historia. De får icke utan tillstånd rubbas. Till fast fornlämning hör även ett för lämningens bevarande erforderligt s. k. skyddsområde kring densamma. Skyddsområdets gränser kan fastställas vid lantmäteriförrättning eller av länsstyrelse efter avtal med markägaren.
    Då allmänt behov det kräver kan fornlämning jämte skyddsområde eller del därav exproprieras av staten mot full ersättning. Om i övriga fall nytt skyddsområde vållar ägaren betydande olägenhet vid nyttjande av hans fastighet har han rätt till ersättning ur statsmedel. Tillsynen över fredningen av fasta fornlämningar utövas av arkeologiska kommissionen, som även har rätt att undersöka fornlämning, avgränsa och iståndsätta densamma samt utföra röjningar och andra nödiga åtgärder.
    Såsom lösa fornföremål räknas mynt, vapen, redskap, prydnadsföremål m. m., vars ägare icke är känd och som kan antagas vara minst 100 år gammalt. Upphittat fornföremål bör ofördröjligen tillställas arkeologiska kommissionen i befintligt skick och med noggranna uppgifter om fyndplatsen. Kommissionen har rätt att mot skälig ersättning inlösa föremålet till Finlands nationalmuseum eller annat museum. Föremål av ädelmetall ersättes intill dess metallvärde, ökat med 25 %. — Vrak som anträffas i havet eller i vattendrag är fredat. Därom gäller i tillämpliga delar bestämmelserna om fast fornlämning. Anmälan om fartygsfynd skall utan dröjsmål göras till arkeologiska kommissionen. — Lagens regler är sanktionerade genom straffbestämmelser.
    Folkrätt. En förordning om övervakning av rikets land- och vattenområden samt luftrum (185) gavs d. 18 april. Förordningen gäl-

 

     ¹ Närmast föregående översikt, avseende år 1962, ingick i denna tidskrift 1963 s. 555 ff.
     ² Siffran inom parentes anger här och i fortsättningen numren i författningssamlingen.

ler i fredstillstånd varande främmande stats militära avdelningar, personer i militäruniform, handels-, örlogs- och luftfartyg samt robotar och med varandra krigförande främmande staters handelsfartyg. Förordningen tryggar bl. a. utländska fartygs rätt till s. k. fredlig genomfart av finländskt territorialhav. Rymdåldern har avsatt spår i stadgandet att avskjutande av annan än militär robot till finländskt territorium eller genom Finlands luftrum endast är tillåtet då statsrådet beviljat tillstånd därtill.
    Samma dag utfärdades en förordning innefattande neutralitetsbestämmelser (194). Denna förordning tillämpas på främmande makter som befinner sig i krig med varandra, räknat från den tidpunkt republikens president bestämmer. Däri ingår bl. a. stadganden angående krigförande makts örlogsfartyg, luftfartyg, rörliga radiostationer och bränsleupplag. Förordningen stadgar ett allmänt förbud för finländska medborgare och personer bosatta i landet att under krig på något sätt medverka till att förordningen överträdes.
    Genom en lag av d. 7 juni (419) har godkänts fördraget med Sovjetunionen om utarrendering till Finland av den Sovjet tillhöriga delen av Saima kanal och ön Malyj Vysotskij och genom en förordningav d. 30 aug. har fördraget, sedan ratifikationsurkunderna utväxlats, bringats i kraft.
    Angående en särskild förvaltningsnämnd för Saima kanal har d. 6 sept. utfärdats en förordning (419).
    Ytterligare kan antecknas en ny lag om utrikesrepresentationen avd. 30 dec. (651).

 

    Civilrätt. Reglerna om medling vid hemskillnad har reviderats genom en lag d. 20 juni om ändring av äktenskapslagen (342). Då makar på grund av varaktig söndring gemensamt söker hemskillnad skall de till rätten inlämna intyg över att medling skett. Medling får enligt de nya reglerna verkställas, förutom såsom tidigare av kyrkoherde eller motsvarande person i annat trossamfund, även av medlare som tillsatts av socialnämnden i makarnas hemkommun och avmedlare som av vederbörande domkapitel utsetts härtill i den församling, inom vars område någondera maken är bosatt. Medlingsförfarandet har för att förhindra ytlighet gjorts omständligare: Medlaren skall rådpläga en gång med vardera maken och i regel en gång med bägge makarna tillsammans. Intyg över att medling ägt rum får utfärdas tidigast 30 dagar efter den första rådplägningen. Hemskillnad måste sökas inom ett år efter det medlingen avslutats.

 

    Socialrätt. I en lag av d. 7 juni (281) om förskott på underhållsbidrag stadgas att förskott ur allmänna medel på ansökan under vissa förutsättningar skall erläggas på vissa förfallna bidragsbelopp.Det är fråga om familjerättsliga bidrag, som fastställts i avtal eller dom och skall utgå för underhåll av barn, såväl inom- som utomäktenskapliga. Lagen tillämpas även på underhållsbidrag, vilka utdömts såsom skadestånd på kriminell grund. Ansökan skall i regel göras av

barnets förmyndare. Förskott beviljas och utbetalas av kommunal socialnämnd tillsvidare och högst till dess barnet fyllt 18 år. Beloppets storlek är fixerat till 40 mark i månaden. Socialnämnden har regressrätt mot den underhållsskyldige, som omedelbart kan avfordras betalning eller godtagbar säkerhet. På ansökan kan likväl länsstyrelse till följd av den underhållspliktiges icke-självförvållade sjukdom, lyte eller arbetslöshet eller av annan befogad anledning besluta att ersättning helt eller delvis icke skall indrivas hos honom. Ansökan bör även bifallas om den ersättningsskyldige genom att erlägga beloppet skulle äventyra sin möjlighet att försörja sig själv och sina anhöriga. Ersättningsbeloppen stannar alltså i dessa fall det allmänna till last. Statens andel i de utbetalda, icke indrivna förskotten är 75 % och erlägges per kalenderår efter särskild anhållan av socialnämnden.— Över socialnämnds beslut får besvär anföras hos länsstyrelse, vars utslag är slutligt. Övervakningsmyndighet är socialministeriet.
    En lag om sysselsättning gavs d. 28 juni (331). Lagen inledes med ett principuttalande om att staten genom allmänna ekonomiskpolitiska åtgärder bör sträva till att trygga sysselsättningen och i detta syfte särskilt främja skapandet av nya bestående arbetstillfällen. I syfte att utjämna växlingarna i efterfrågan på och utbudet av arbetskraft bör staten och kommunerna söka koncentrera sina investeringsarbeten och sådana anskaffningar, som ger arbete i hemlandet, till tider då arbetslöshet förekommer. För tryggande av sysselsättningen kan staten bevilja lån och understöd, anordna eller stöda yrkeskurser och helt eller delvis bekosta transporten av arbetstagare från en ort till en annan. Arbetsföra och arbetsvilliga personer, vilkas arbetslöshet ej är självförvållad och som icke kunnat placeras genom arbetsförmedlingen, skall i mån av möjlighet beredas arbete i sin hemkommun eller i statens arbeten.
    Den allmänna ledningen av och tillsynen över sysselsättningsåtgärderna tillkommer kommunikationsministeriet. Landet är indelat i arbetskraftsdistrikt och i varje kommun finnes en arbetskraftskommission, som underlyder resp. distriktsbyrå. Kommissionen har till uppgift att draga försorg om att arbetslösa anvisas arbetstillfällen. Till densamma hör representanter för arbetsgivare och arbetstagare. I kommissionens beslut får ändring sökas hos ministeriet. — Statsrådet bör för varje kalenderår till riksdagen avge särskild berättelse angående de åtgärder som vid tillämpningen av lagen vidtagits. — En förordning om sysselsättning har givits d. 28 juni (333).
    Sysselsättningslagen kompletteras genom en samtidigt given lag om arbetslöshetsersättning (332). Dylik ersättning kan ur statsmedel beviljas person, som godkänts för intagning i arbetskraftskommissions register och icke kan placeras i arbete samt därför är i behov av ekonomiskt stöd. Ersättningsbeloppen är fixerade till vissa belopp, vilkas storlek beror av den fastställda ortsklassificeringen och den omständigheten huruvida den arbetslöse har familj eller icke. Ersättningen utgår för högst 120 dagar per kalenderår. Kommunerna delta ri finansieringen av ersättningarna. Arbetslöshetsersättning skall sökas

skriftligen hos arbetskraftskommissionen i den kommun, i vars register sökanden antecknats. Den som är missnöjd med kommissionens beslut får överklaga detta hos kommunikationsministeriet. I lagen ingår även vissa straffstadganden, som bl. a. gäller missbruk av ersättning och svikligt förfarande vid ansökan om ersättning.
    Till de bägge sistnämnda lagarna har d. 28 juni utfärdats verkställighets- och tillämpningsförordningar (333 och 334).
    Genom en lag av d. 20 dec. angående ändring av lagen om olycksfallsförsäkring (591) har till förteckningen över de former av skadestånd som enligt lagen kan erläggas fogats invalidvård, vilken kan givas den som uppbär dagpenning eller livränta. Närmare bestämmelser i saken ingår i en samtidigt given lag om invalidvård för emottagare av olycksfallsförsäkring (592). Invalidvård gives, efter nödigbefunnen undersökning, i tre olika former: 1) såsom rehabiliteringsvård, 2) såsom yrkesutbildning eller arbetsträning och 3) såsom understöd eller räntefritt lån till stödjande av närings- eller yrkesutövning. Under den tid rehabilitering på sjukhus, yrkesutbildning eller arbetsträning pågår erlägges dagpenningen eller livräntan, oavsett invaliditetsgraden, till fullt belopp.
    En lucka i den socialpolitiska lagstiftningen fylldes genom sjukförsäkringslagen av d. 4 juli (364). Försäkringen gäller envar som är bosatt i Finland med undantag av utländska medborgare som hör tillfrämmande stats diplomatiska representation. Vid sjukdom äger försäkrad rätt att utfå ersättning för nödiga sjukvårdskostnader och förlust av arbetsförmåga samt vid havandeskap och barnsbörd ersättning för nödiga kostnader även som moderskapspenning. Enligt en samtidigt given promulgationslag (365) börjar lagen i avseende å förmånerna tillämpas i två etapper, från d. 1 sept. 1964 delvis och från d. 1 jan. 1967 i sin helhet. Såsom sjukvårdskostnader ersättes fr. o. m. förstnämnda datum 1) läkarvård, 2) av läkare föreskrivna laboratorie- och röntgenundersökningar, 3) läkemedel som ordinerats av läkare och 4) nödvändiga resor, föranledda av ersatt sjukdom. I avseende å läkemedel ersättes för varje inköp hälften av belopp som överskjuter 4 mark. Vid svåra och långvariga sjukdomar, som uppräknas i sjukförsäkringsförordningen av d. 1 nov. (473), ersättes dock läkemedelskostnaderna i sin helhet. Såsom sjukvårdskostnader betalas även kostnader i anledning av havandeskap och barnsbörd. Fr. o. m. d. 1 jan. 1967 ersättes även läkararvoden till 60 %.
    Dagpenning utgår såsom ersättning för arbetsoförmåga till följd av sjukdom till försäkrade i åldern 16—64 år. Arbetsoförmåga definieras som ett tillstånd, varunder försäkrad medan sjukdomen varar är oförmögen att utföra sitt sedvanliga eller därmed nära jämförbart arbete. En förutsättning för erhållande av dagpenning är att vederbörande icke under de tre föregående månaderna varit utan arbete. Såsom arbete anses även bl. a. hushållsarbete i eget hem samt yrkesskol- och universitetsstudier. På storleken av dagpenningen inverkar den försäkrades arbetsinkomst under ett föregående kalenderår. Dagpenningen kan under vissa förutsättningar utgå med försörjartillägg. — Såsom

karensbestämmelse gäller att dagpenning icke utgår för den dag då arbetsoförmågan inträdde och de sju (till d. 1 jan. 1967 fjorton) närmast följande vardagarna. Kvinnlig försäkrad, vars havandeskap varat minst 180 dagar, har rätt till moderskapspenning, vilken till sitt belopp motsvarar dagpenning på grund av sjukdom och erlägges för 54 vardagar.
    Den försäkrades rätt enligt sjukförsäkringslagen är subsidiär i förhållande till hans rätt till ersättning med stöd av annan lag och omfattar alltså endast en eventuell differens mellan ersättningsbeloppen. Blott i det fall att utbetalningen av den andra ersättningen blir fördröjd av orsak, som icke beror av den försäkrade, har han rätt att primärt utfå sjukförsäkringsersättning. Härvid har sjukförsäkringsmyndighet, folkpensionsanstalten, regressrätt mot den ersättningsskyldige. Om den försäkrade mot sin arbetsgivare har rätt till lön eller motsvarande ersättning för sjukdomstiden, utgår endast en eventuell differens.
    Sjukförsäkringens förvaltning avviker från det system med särskilda kassor som tillämpas i de skandinaviska länderna. Försäkringen ombesörjes av folkpensionsanstalten såsom central myndighet, av regionala kretsbyråer och av lokala sjukförsäkringsbestyrelser och -byråer. Såsom lokalt organ kan likväl även under vissa förutsättningar fungera s. k. arbetsplatskassor, dvs. understödskassor vilkas verksamhet baserar sig på en lag av år 1942. På kassans styrelse tillämpas härvid reglerna om sjukförsäkringsbestyrelser och den har rätt till understöd av folkpensionsanstalten. — Landet är för försäkringen indelat i sjukförsäkringsdistrikt, omfattande en eller flera kommuner. Distrikten är fördelade på sjukförsäkringskretsar, f. n. fem till antalet, med bl. a. övervakningsuppgifter. Beslutanderätten i fråga om gjorda ersättningsansökningar är decentraliserad till bestyrelserna i de olika distrikten. De består av ordförande och fyra andra ledamöter, en läkare och tre lekmän. Bestyrelsens ordförande är samtidigt föreståndare för distriktets sjukförsäkringsbyrå och till honom eller annan funktionär kan beslutanderätt delegeras. — Den allmänna ledningen och övervakningen av sjukförsäkringen åligger folkpensionsanstalten, vid vilken en särskild sjukförsäkringsavdelning inrättats. Pensionsanstalten skall bl. a. utfärda allmänna anvisningar, förvalta den särskilda sjukförsäkringsfonden och utse byråernas föreståndare.
    Rättsmedelsinstanser är sjukförsäkringsnämnderna, som är anslutna till kretsbyråerna, och prövningsnämnden, vars beslut är slutligt. Till sjukförsäkringsnämnd hör ordförande och vice ordförande samt en läkarledamot och två lekmän. I avseende å frågan om den försäkrade är berättigad till ersättning även som beträffande dag- och moderskapspenningens belopp får ändring sökas hos prövningsnämnden, som består av ordförande samt nödigt antal vice ordförande och andra ledamöter; samtliga bör vara förtrogna med socialförsäkringsfrågor. Juridisk och medicinsk sakkunskap skall på stadgat sätt vara företrädd.— Nämndernas medlemmar tillsättes av statsrådet för högst 4 år i sänder.

    Försäkringen finansieras genom sjukförsäkringspremier som erlägges av de försäkrade, arbetsgivarnas sjukförsäkringsavgifter och statsbidrag. Sjukförsäkringspremie är en penni per den försäkrade vid kommunalbeskattningen åsatt skatteöre. Arbetsgivares sjukförsäkringsavgift utgör en procent, intill d. 1 jan. 1967 1/2 procent, av utbetalt lönebelopp. Tillsammans med arbetsgivares barnbidragsavgift och folkpensionspremie ingår sagda avgift i den arbetsgivares socialskyddsavgift, varom lag givits d. 4 juli (366). Skatten erlägges i form av förskottsinnehåll vid löneutbetalningen; skattemärken till erforderligt belopp fästes i löntagarens skattebok och makuleras. — Staten bidrar årligen med minst en tredjedel av sjukförsäkringens totalkostnader.
    I anslutning till sjukförsäkringslagen har vissa ändringar i folkpensionslagen av år 1956 företagits; detta skedde genom en lag av d. 4 juli (427). Ersättningsformen sjukpension slopades och det stadgades att invaliditetspension kan beviljas på viss tid. Den ovan omtalade prövningsnämnden skall fr. o. m. den 1 sept. 1964 bli rättsmedelsinstans även i folkpensionsärenden i stället för förstärkta styrelsens pensionssektion, som indrages. Ändring i nämndens beslut får i vissa fall sökas hos försäkringsdomstolen, men detta förutsätter att särskilt fullföljdstillstånd sökts och beviljats. — Genom en annan lagändring avd. 28 juni (349) har till folkpensionslagen fogats bestämmelser angående hjälp- och vårdtillägg. Dylika kan beviljas pensionstagare, vilken före uppnådd 65 års ålder varaktigt blivit arbetsoförmögen, resp. i behov av oavbruten vård och tillsyn av annan person.

 

    Skatterätt. En ny lag angående omsättningsskatt av d. 5 dec. (532) har trätt i stället för en lag i ämnet av år 1950. Omsättningsskatt utgår på försäljning av vara i näringsrörelse och på import av vara. Lika med försäljning anses bl. a. uthyrning av vara och servering i förplägnadsrörelse. Skatt utgår inte på försäljning av vara till utlandet. Skattefri är bl. a. försäljning av prenumererade tidningar och tidskrifter, av vissa levande djur och av varor i fråga om vilka säljaren eller importören är varans primärproducent (såsom primärproduktion anses idkande av lantbruk, fiske m. m. även som i regel försäljning av alster av egen primärproduktion). I avseende på försäljning av vara indelas de skattskyldiga företagarna i parti- och minutskattskyldiga. De förra, som idkar tillverkning av vara eller försäljning därav till återförsäljare, betalar skatt på försäljning till köpare som icke själv är partiskattskyldig. De införes i ett särskilt register. Skatten utgår för båda kategorierna med 10 procent av försäljningens beskattningsvärde. — Skattskyldig i fråga om import av vara är importören. Skattefri är vara som är tullfri enligt vissa stadganden och partiskattskyldigs import av vara att nyttjas för försäljning. Skattesatsen är 11,2 procent av varans värde.
    De högsta skattemyndigheterna är ett omsättningsskattekontor, som underlyder finansministeriet och utövar den allmänna tillsynen överbeskattningen, och tullstyrelsen, vilken handhar tillsynen över be-

skattningen i samband med import. Lokala myndigheter med uppgift att fastställa skatten och kontrollera dess betalning är omsättningsskattebyråerna. Statens rätt bevakas vid kontoret och byråerna av särskilda tjänstemän, prövnings- resp. statsombud. På basen av skattedeklarationer skall omsättningsskattebyrå för varje skatteperiod — ett tredjedels kalenderår — verkställa beskattningen. Besvärsinstanser är omsättningsskattekontoret och högsta förvaltningsdomstolen. — Lagen innehåller även bestämmelser om s. k. förhandsbesked, vilket av skattemyndighet på begäran kan meddelas betr. lagens tillämpning på någon särskild affärstransaktion och, sedan det vunnit laga kraft, har bindande verkan beträffande beskattningen.
    Till lagen ansluter sig en förordning angående omsättningsskatt avd. 20 dec. (571).

 

    Straffrätt. Strafflagen har under året undergått ett antal ändringar. Den principiellt viktigaste av dem är av d. 20 juni (320) och gäller lagens 1 kapitel, som erhållit en ny rubrik: »Om tillämpningsområdet för finsk straffrätt» och ny lydelse. Territorialprincipen fastslås till en början: enligt finländsk lag dömes den som begått brott i Finland. Under finländsk jurisdiktion faller även brott, som begåtts på finländskt fartyg eller luftfartyg och å utländskt fartyg eller luftfartyg, då det befinner sig på finländskt territorialhav, resp. ovanför finländskt territorium. Brott anses begånget såväl där den brottsliga handlingen företogs som där följden av brottet inträffade. — Även personalitetsprincipen gäller: finländsk medborgare, varmed likställes i Finland varaktigt bosatt utlänning, dömes enligt finländsk lag även för brott som förövats utom Finland. — Den s. k. skyddsprincipenhar kommit till uttryck i stadgandet att utlänning, som icke är varaktigt bosatt i Finland, dömes enligt finländsk lag för brott, som han begått utom Finland och som riktat sig mot Finland, finländsk medborgare, samfund, inrättning eller stiftelse.
    Lagen går likväl än vidare. Finländsk straffrätt har givits en universell räckvidd genom stadgandet att utlänning som icke är varaktigt bosatt i Finland kan bestraffas för annan utom Finland begången gärning än som ovan sagts, för såvitt densamma också är straffbar enligt lagen på gärningsorten eller gärningen begåtts inom område däringen stats lag gäller. I dylika fall kräves dock för åtal att justitiekansler förordnat härom. Dylikt förordnande erfordras inte om brottet förövats i något annat nordiskt land samt brottet även enligt lagen på gärningsorten är straffbart och vederbörande allmän åklagare anmält detsamma för väckande av åtal. Även i avseende å andra brott som förövats utom Finland gäller med vissa undantag, t. ex. för finländsk medborgares brott mot annan finländsk medborgare, att justitiekanslers åtalsförordnande är en förutsättning för väckande av åtal.
    Från ovan relaterade regler kan undantag föranledas av allmänt erkänd folkrättslig rättstillämpning och avtal med främmande stat.
    Revisionen av strafflagens 1 kapitel har medfört vissa justeringar i strafflagens bestämmelser om koppleri och s. k. vit slavhandel samt

beträffande åtalsföreskrifterna i några andra lagar. Forumstadgandet i 10 kap. 22 § rättegångsbalken har även ändrats. Åtal för brott som förövats utom Finland skall nu, såvitt icke annorlunda stadgats, väckas vid och målet handläggas av domstolen på den ort, där den misstänkte påträffats eller där han vistas.
    En lag om samarbete mellan Finland och de övriga nordiska länderna vid verkställighet av domar i brottmål (326) gavs d. 20 juni. Lagen avser att möjliggöra att en medborgare i ett nordiskt land, vilken ådömts frihetsstraff i annat nordiskt land, på begäran av myndighet i det sistnämnda landet skall kunna förpassas att utstå straffet i sin hemstat. Såsom likställd med medborgare i det land där straffet skall avtjänas anses den som varaktigt är bosatt i detta land eller utan att vara bosatt i landet uppehåller sig där vid tidpunkten för verkställigheten. I sistnämnda fall bör det anses ändamålsenligt att straffet verkställes i vistelselandet. Med frihetsstraff likställes förvandlingsstraff för böter. — Även verkställigheten av bötesstraff och vissa andra påföljder i brottmål kan överantvardas till verkställighet i ett annat nordiskt land. — Frihetsstraffen förvandlas i Finland till motsvarande strafftid i fängelse, om strafftiden är högst två år, eljest till tukthusstraff.
    I lagen ingår även stadganden om åtgärder som angår villkorligt dömda och villkorligt frigivna. Övervakningen av personer som dömts till eller avtjänat straff i ett annat nordiskt land kan på begäran anordnas i Finland och vice versa.
    Begäran av vederbörande nordisk myndighet om verkställighet i Finland av frihetsstraff eller anordnande av övervakning avgöres hos oss av justitieministeriet, vilket har att göra motsvarande framställning i resp. nordiskt land. I de förstnämnda fallen skall den dömde beredas tillfälle att yttra sig i saken, såframt det utan svårighet kanske.
    Lagen har föranlett vissa justeringar i strafflagens kapitel om återfall i brott, i lagen ang. villkorlig straffdom m. fl. författningar.
    Enligt en lag av d. 20 dec. (587) om förbud mot vissa kärnsprängningar straffas den som i Finland eller från Finland utför eller försöker utföra sådan kärnsprängning, som avses i art. I av det i Moskva d. 5 aug. 1963 ingångna avtalet om förbud mot kärnvapenprov i atmosfären, i yttre rymden och under vattnet. Strafflatituden sträcker sig från tukthus i 4 år till tukthus på livstid.
    För att vetenskapligt utforska brottsligheten och faktorer som påverkar den samt de åtgärder som användes vid bekämpande av brottsligheten inrättas i stöd av en d. 20 mars given förordning (171) statens kriminologiska forskningsinstitut. Detta har en styrelse som består av sakkunniga från olika med kriminologin sammanhängande områden. Institutet kan ha en prefekt som bör inneha doktorsgrad samt olika befattningshavare, såsom forskare, kriminalpsykiater och statistiker. Det lyder under justitieministeriet, som har att utse dess styrelse.

    Verkställigheten av bötesstraff har reformerats genom ändringar i strafflagen, förordningen om verkställighet av straff och utsökningslagen samt genom en särskild lag av d. 20 juni om verkställighet i utsökningsväg av bötesstraff samt av vissa andra straffrättsliga påföljder och staten tilldömda ersättningar (316—319). Kärnpunkten i denna reform är att böter skall kunna avbetalas. Tidigare har gällt principen: allt eller intet. Bötfälld, som icke erlagt honom ådömda böter och hos vilken dessa ej heller i utsökningsväg kunnat fullt uttagas, skall i stället hållas i fängelse för det obetalda beloppet. Förvandlingsstraffets storlek, en dag fängelse per dagsbot, dock minst 10 dagar fängelse, skall ej längre utsättas av domstol, utan fastställes av fängelsedirektören, när den bötfällde förpassas till straffanstalt för att helt eller delvis sona bötesstraffet. — Den omständigheten att en person tidigare helt eller delvis avtjänat ett bötesstraff på minst 75 dagsböter utgör ej längre en försvårande omständighet vid utsättande av straff för nytt brott av viss grovlek.
    Ett bötesstraff går i verkställighet då utslag, medelst vilket böterna utdömts, vunnit laga kraft eller ärendet avgjorts genom strafforderförfarande. En bötfälld kan likväl erlägga bötesbeloppet helt eller delvis omedelbart efter utslaget, likaså en åtalad i ett strafforderförfarande omedelbart efter det straffanspråket delgivits honom. Detta hindrar honom likväl icke att söka ändring i utslaget eller anmäla målet till domstols handläggning. Befrias han sedan från bötesstraffet eller dömes han till mindre böter, har han rätt att återfå bötesbeloppet eller vad han erlagt för mycket jämte 6 procents ränta från betalningsdagen. Det lägsta belopp som mottages i avbetalning är ett som motsvarar en dagsbot. Ännu efter det den bötfällde begynt avtjäna förvandlingsstraffet har han rätt att helt eller delvis betala sina böter medverkan att han antingen omedelbart friges eller förvandlingsstraffet i motsvarande mån förkortas.
    Bötfälld kan även på ansökan av utmätningsman beviljas anstånd, i regel högst ett år, med böternas betalning. Förutsättning härför är att den dömde ej utan oskäligt men förmår omedelbart erlägga böterna. Om längre betalningstid än 6 månader beviljas skall härvid uppställas villkoret att betalningen sker i enlighet med särskild betalningsplan. Beslut angående beviljad betalningstid kan senare ändras eller återkallas, om särskilda skäl, såsom det att den dömde försummar att uppfylla honom förelagt villkor, prövas föreligga.
    Den högsta verkställande myndigheten i fråga om verkställighet av bötesstraff, konfiskationspåföljder och utsökning av statens fordringsanspråk i brottmål är länsstyrelse, vilken även skall befordra bötfälld vars böter icke kunnat indrivas till utstående av förvandlingsstraff. Verkställighetsärendena skall uppdragas åt respektive utmätningsman. Länsstyrelsen kan själv på ansökan bevilja betalningstid för gäldande av statens ersättningsanspråk.
    I anslutning till den nya lagstiftningen har d. 9 aug. utfärdats en förordning om verkställighet av bötesstraff samt av vissa andra straffrättsliga påföljder och staten tilldömda ersättningar (406). Verkställig-

 

36—643004. Svensk Juristtidning 1964

hetshandling är fortfarande utdrag av saköreslängd som föres av domstol och andra dömande myndigheter. Den dömde skall beredas tillfälle att omedelbart fullgöra sin betalningsskyldighet med anlitande av postgiroinbetalningskort.

 

    Processrätt. D. 30 dec. gavs en lag om vissa blod- och andra undersökningar rörande ärftliga egenskaper (665). Lagen är tillämplig på mål som angår familjerättslig status och underhållsbidrag för barn utom äktenskap. Rätten kan på yrkande av part eller om det eljest befinnes erforderligt förordna om att i lagens rubrik nämnd undersökning skall äga rum med avseende å modern och barnet samt den i sammanhanget aktuelle mannen. En betingelse är att undersökning kan ske utan att medföra nämnvärd olägenhet. Vederbörande skall först beredas tillfälle att yttra sig i saken. I förordnandet förelägges vid vite vederbörande att med intyg av sakkunnig visa att undersökning blivit verkställd. Om en förpliktad utan laga skäl underlåtit att efterfölja föreläggandet skall han dömas till vitet och nytt vite föreläggas honom. Över beslut genom vilket vite utdömts får besvär anföras.
    En verkställighets- och tillämpningsförordning har utfärdats samma dag (668). Berättigad att taga blodprov är enligt förordningen läkare i statens, kommuns eller av medicinalstyrelsen godkänd inrättnings tjänst. Blodprovet skall tillställas statens seruminstitut. Annan undersökning, varom rätten förordnat, utföres av rättsmedicinsk inrättning vid universitet eller av sakkunnig som medicinalstyrelsen godkänt.

P. E. von Bonsdorff