SJÄLVDEKLARERAD BROTTSLIGHET BLAND SKOLBARN I STOCKHOLM

SJÄLVDEKLARERAD

BROTTSLIGHET BLAND

SKOLBARN I STOCKHOLM

AV FIL. KAND. KERSTIN ELMHORN

I. Undersökningens ram

Enkätundersökningar som företogs bland universitetsstuderande i Norge¹ och Sverige² under 1959 visade liksom tidigare amerikanska och engelska undersökningar av dold brottslighet bland ungdom,³ att nästan alla de tillfrågade begått någon lagöverträdelse under skoltiden. Härmed aktualiserades frågan om relationen mellan de förment laglydigas och de registrerade lagöverträdarnas faktiska kriminella belastning.

    Mot denna bakgrund beslöts 1959 att inom ramen för justitiedepartementets forskningsverksamhet utreda denna speciella fråga samt att i samband härmed även i andra avseenden studera strukturen av den faktiska, eller med ett riktigare uttryck, den självdeklarerade brottsligheten bland 9—14-åringar i Stockholm. Problemet skulle angripas så direkt som möjligt, d. v. s. genom en enkät bland en normalgrupp barn i den aktuella åldern.
    Det är ett allmänt känt förhållande, att huvudparten av den totala brottsmängden antingen är helt dold eller åtminstone ouppklarad och därmed ännu till största delen undandragen vår kännedom, i varje fall i vad avser gärningsmännen. År 1961 utgjorde barn under 15 år, d. v. s. de icke straffmyndiga, 1/4 av de personer, som i Sverige anmälts till polisen för strafflagsbrott under detta år.⁴ Det finns ingen anledning att anta, att de yngstas andel skulle vara lägre när det gäller den dolda brottsligheten. Snarare är motsatsen att vänta. Föreliggande utredning av de minderårigas deklarerade brottslighet utgör därför ett försök till preliminär kartläggning av en kvantitativt betydande del av den totala brottsligheten, dock med sådan inriktning på den lindrigare delen därav som följer av undersökningsgruppens låga ålder.
    Sju grundskolor och två realskolor utvaldes att representera Stockholms tre huvudområden: innerstaden, söderort (de södra förorterna)

¹ ANDENÆS, SVERI och HAUGE, Kriminalitetshyppigheten hos ostraffede I, Norsk undersökning, NTfK 1960 2—3 s. 97—112.

² STRAHL och NYQUIST, Kriminalitetshyppigheten hos ostraffede II, Svensk undersökning, NTfK 1960 2—3 s. 113—117.

³ PORTERFIELD, Youth in trouble, North 1946, s. 37 f, MURPHY, SHIRLEY och WITMER, The incidence of Hidden Delinquency, American Journal of Orthopsychiatry 1946 s. 687 f, samt SHORT och NYE, Scaling Delinquent Behavior, American Sociological Review, 22 1957, s. 326—31.

⁴ Beräkning på grundval av Brottsligheten 1961, Statistiska Centralbyrån, Stockholm 1962.

37—643004. Svensk Juristtidning 1964

578 KERSTIN ELMHORNoch västerort (de västra förorterna). Jämsides härmed företräder grundskolorna var sitt skoldistrikt. Dessa skiljer sig bl. a. i fråga om socialgruppsfördelning samt bebyggelsens art och ålder. Vinsten med att endast ta med 7 av de 55 skoldistrikten var, att varje distrikt i gengäld kunde ingå med en hel klassavdelning för varje åldersnivå och undervisningsform. Genom att skoldistrikten blev likformigt företrädda blev de möjliga att jämföra, vilket var ett av undersökningens primära syften. Deltagande klasser togs ut på ett sätt, som kan betraktas som i det närmaste slumpmässigt. I undersökningen deltog 48 klasser med sammanlagt 950 pojkar,⁵ utgörande något mindre än 3 % av populationen, d. v. s. pojkarna i folkskolans och enhetsskolans klasser 3—8 samt i de realskoleklasser som motsvarar klasserna 7—8 i övriga skolor. Populationen omfattar de vanligaste skoltyperna och undervisningsformerna med ca 6/7 av alla Stockholms skolpojkar i den berörda åldersgruppen. Urvalets representativitet har ansetts vara till fyllest för att resultaten i stort sett skall kunna betraktas som giltiga för populationen.
    Det kan kanske vara på sin plats att i korthet beröra differentieringsförhållandena för de skolformer som är representerade i undersökningen, särskilt som ett av de mer intresseväckande resultaten hänför sig till differenser mellan olika skolformer i fråga om kriminell belastning. Folkskolan är 8-årig, och övergång till realskolan, d. v. s. till en mera teoretiskt inriktad och begåvningskrävande skolform, sker huvudsakligen efter klass 4 men också efter klass 6. När undersökningen genomfördes, tillämpades detta dubbla skolsystem fortfarande i innerstaden och i västerort. I söderort däremot hade redan den enhetsskola införts, som nu i en mera renodlad form och under beteckningen grundskola omfattar hela huvudstaden. Enhetsskolan var 9-årig med linjedifferentiering efter klass 6. Med en viss förenkling kan denna uppdelning sägas innebära, att elever med fallenhet för teoretiska studier fördes samman i teoretiska klasser med en mera krävande undervisning än på den praktiska linjen. Båda linjerna studerade i lokalt hänseende parallellt.
    Av instruktionen framgick indirekt att det var fråga om frivilligt deltagande. Ingen elev vägrade dock sin medverkan. Bortfallet pågrund av felaktigt ifyllda formulär var mindre än 1/2 %. Däremot underlät 8 % att i fråga om minst en brottstyp besvara den sista delfrågan, som gällde polisens kännedom om den tillfrågades skuld.
    Nackdelen med att ta med hela klasser från relativt få skolor i stället för enstaka individer från ett större antal skolor är den ökade risken för beroende mellan observationerna. Man får nämligen räkna med att eleverna i samma klass i viss utsträckning tillhör samma gruppbildningar på fritiden och tillsammans begår brott, vilka härigenom kommer att påverka resultaten med oproportionerligt stor vikt. För att dämpa effekten härav har den statistiska bearbetningen huvudsakligen utgått från klasserna och inte från individerna som observationsenheter.

⁵ Ett parallellstuderat flickmaterial omfattade 665 individer.

BROTTSLIGHET BLAND SKOLBARN 579 Som undersökningsmetod valdes anonym enkätundersökning. Frågeschemat konstruerades med tanke på att i möjligaste mån täcka den brottsliga aktivitet, som enligt tidigare genomgång av anmälningar till kriminalpolisen föreföll utmärkande för åldersklasserna 9—14 år. Under förutsättning att frågorna uppfattats korrekt, torde endast mer sällsynta eller obetydliga brottstyper ha fallit vid sidan av formulärets nät. Frågeschemats åldersanpassade formuleringar av 21 brottstyper återfinns i den vänstra kolumnen nedan och denna rapports motsvarande beteckningar i den högra. Brottstyperna 1—5 intar en särställning genom sin bagatellartade karaktär. De åtföljs av (1), vilket utmärker, att de blivit åsatta en gravhetspoäng 1, medan en mellangrupp belastats med 5 poäng och de gravaste typerna med 10 poäng. Individernas kriminalitetsindex bygger förutom på frekvenser på dessa gravhetspoäng. Varje sådan poängsättning måste bli godtycklig och kan givetvis diskuteras.

Frågeschemats formulering	20. Hotat eller tvingat någon att ge Dig pengar, cigarretter eller annat
1. Tagit pengar hemma	21. Ryckt väska från någon vuxen för att stjäla den
2. Pallat frukt	Rapportens beteckning
3. Plankat in på bio eller idrotts-plats	1. Snatteri i hemmet (1)
4. Pangat gatlyktor eller fönsterrutor	2. Pallning (1)
5. Anlagt eld, som varit eller kunnat bli farlig	3. Plankning (1)
6. Varit med och förstört parksoffor, telefonhytter e. d.	4. Lamp- eller fönsterkrossning (1)
7. Förstört antenner, backspeglar och annat på bilar eller motorcyklar	5. Ovarsam hantering av eld (1)
8. Åkt med på moped, mc eller i bil, som Du visste eller trodde var stulen	6. Åverkan på parksoffor eller telefonhytter (5)
9. Plockat grejor från bilar, mc, mopeder eller cyklar för att sälja eller använda	7. Åverkan på motorfordon (5)
10. Slaktat mc, moped eller cykel	8. Åktur i egenskap av passagerare i eller på fordon som veterligen eller enligt misstanke var stulet (5)
11. Köpt någon sak, cykel, moped, mc eller bil, fast Du visste eller trodde att den var stulen	9. Stöld av delar från cykel eller motorfordon (5)
12. Tagit saker eller pengar i affär eller från någon	10. Slakt av cykel eller motorfordon (10)
13. Olovligt tagit ut och behållit pengar från andras postanvisning eller bankbok	11. Häleri (mest moped) (5)
14. Fått ut pengar genom försäkringsbedrägeri	12. Butiksstöld (5)
15. Tagit cykel	13. Post- eller bankbedrägeri (10)
16. Tagit moped eller mc	14. Försäkringsbedrägeri (10)
17. Tagit bil	15. Cykelstöld (5)
18. Tagit Dig in på vind, i källare eller barack och tagit något där	16. Moped- eller mc-stöld (10)
19. Tagit Dig in i automat, kiosk, affär eller lägenhet och tagit något där	17. Bilstöld (10)
	18. Vinds-, källar- eller barackinbrott (5)
	19. Automat-, kiosk-, affärs- eller lägenhetsinbrott (10)
	20. Våld eller hot mot person i förening med tillägnelseuppsåt (10)
	21. Väskryckning (10)

580 KERSTIN ELMHORN    Beräknad med split-halfmetoden⁶ var instrumentets, frågeschemats, mätsäkerhet 0,86 av 1,00 möjliga, vilket kan betraktas som tillfredställande med hänsyn till svårigheten att dela upp frågorna i fullt likvärdiga hälfter.
    En särskild undersökning visade, att de avgivna svaren i mycket liten omfattning var beroende av vem som fungerat som försöksledare.
    Förutom den sedvanliga förberedande prövningen av frågeschemats funktionsduglighet företogs en ingående semantisk studie av hur barnen uppfattat frågeschemats formuleringar. Som väntat antydde resultaten av denna prövning att de svagast begåvade hade något större svårigheter än övriga att förstå frågorna. Vidare kunde man iaktta en tendens att lägga in den betydelse i brottsbeskrivningarna, som var mest aktuell för respektive åldersgrupper. I övervägande antalet fall var formuläret korrekt uppfattat.
    Det är betydelsefullt att hålla i minnet, att det rör sig om en fullständigt anonymitetsskyddad enkät, där elevernas identitet inte kunde röjas vare sig genom handstil eller genom uppgifter om exempelvis föräldrarnas yrke. Lärarna var inte närvarande under enkäten. De från skolan helt fristående enkätledarna ägnade avsevärd tid åt att framhålla anonymiteten, bl. a. genom att i förväg förklara alla insamlingsmomenten, vilka tillsammantagna utgjorde en klar garanti för att anonymiteten inte var fiktiv. Kriminalitetsindex för det anonyma elevmaterialet blev också säkerställt högre än för den mindre kontrollgrupp, där eleverna fick sätta ut sina namn på formuläret.
    De elever, som deltog i enkäten, hade ingen möjlighet att meddelasig med varandra förrän denna var avslutad. Inom klasserna förekom dock visst meningsutbyte av allmän karaktär men utan direkt anknytning till de konkreta frågorna.
    Svarens relation till det verkliga förhållandet har inte kunnat beräknas på vanligt sätt i brist på åtkomligt relevant jämförelsematerial. I stället har tillförlitligheten helt måst bedömas på grundval av resultatens inbördes samstämmighet. Från olika angreppsvinklar ger denna intryck av att vara betryggande. För att endast nämna ett enkelt exempel uppvisar den relativa frekvensen för olika brottstyper så anmärkningsvärda likheter skolorna emellan, att dessa rimligtvis ej kunnat uppstå vare sig av en slump eller på grund av en allmän och medveten önskan att vilseleda. Däremot kvarstår möjligheten att exakt samma attityd till de enskilda brottstyperna i samma grad påverkat svaren över hela linjen.
    De enskilda svaren vittnar om en i detta sammanhang överraskande öppenhet. Även andra tecken tyder på att resultaten äger ett ansenligt mått av tillförlitlighet, som dock inte kan bli föremål för någon exakt bestämning. Att en sådan är omöjlig bör inte få undanskymma,

⁶ Frågeschemat delas i två hälfter, som är så likvärdiga som möjligt, varefter delarna behandlas som två separata test. Överensstämmelsen mellan resultaten enligt vart och ett av dessa betraktas som ett mått på mätsäkerheten hos formuläret i dess helhet.

BROTTSLIGHET BLAND SKOLBARN

att resultaten, om än med ett oundvikligt inslag av osäkerhet, likväl innebär en viss utvidgning av våra kunskaper på detta svårtillgängliga område.

II. Resultat

Stockholms 9—14-åriga skolpojkar har i genomsnitt gjort sig skyldiga till i det närmaste 4 (3,7) av de typer av brott som upptagits i frågeschemat. Om markeringarna slås ut endast över de 92 % av pojkarna, som tillstått någon av frågeschemats brottstyper, blir medeltalet i stället drygt 4 (4,3). För fördelning av antalet brottstyper/person se Tab. 1.

Tab. 1. Fördelning av frågeschemats 21 typer på brottstyper/person

Antal typer	0	1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11	12	13	14	15	16	17	18	19	20	21
% deltagare	7,6	16,6	17,8	15,3	12,1	8,2	4,9	4,8	3,6	2,6	1,5	1,1	0,6	1,1	0,8	0,5	0,2	0,2	0,1	0,2	0,0	0,1

De bagatellartade brottstyperna (1—5) och de gravare (6—21) är så karaktärsskilda, att det är motiverat med särbehandling av dessa kategorier. För att börja med de 16 gravare typerna har drygt hälften av pojkarna (53 %) någon markering av detta slag. Medelvärdet för denna mera belastade hälft av materialet ligger på nära 3 (2,8) typmarkeringar, medan det för totalmaterialet stannar vid 1,5 (1,4). Varannan pojke har således prövat på i genomsnitt 3 typer av gravare brott. Fördelning av antal sådana brottstyper/person framgår av Tab. 2.

Tab. 2. Fördelning av frågeschemats 16 gravare typer på brottstyp/person

Antal typer	0	1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11	12	13	14	15	16
% deltagare	46,7	24,0	9,4	6,2	3,9	2,7	2,0	0,9	0,8	1,4	0,5	0,5	0,2	0,1	0,3	0,0	0,1

Ser man enbart till de 5 bagatellförseelserna, ligger medelvärdet för de elever som markerat sådana på 2,6 och för totalmaterialet på 2,3.
Den högsta frekvens som kunde markeras för respektive brottstyper var »mer än 3». Eftersom verkligheten bakom en sådan frekvensmarkering lika väl kan vara 50 brottstillfällen som 4, går det exakta antalet inte att beräkna. Med en mycket försiktig frekvenstolkning⁷ skulle 878 av undersökningens 950 pojkar ha varit med om sammanlagt minst 10 000 brottstillfällen, d. v. s. drygt 11 (11,4) per person. Medelvärdet för totalmaterialet blir något högre än 10 (10,5). I viss ut-

⁷ Markering av l g och 2—3 ggr tolkas som 2 ggr, markering av mer än 3 ggr tolkas som 5 ggr.

582 KERSTIN ELMHORNsträckning går markeringarna tillbaka på brott, som är gemensamma för två eller flera deltagare. Enbart för den gravare typen av brott blir medeltalet tillfällen ungefär 6 (5,7) för de elever som markerat sådana brott. För hela materialet blir medeltalet ej fullt 3 (2,9).
    Så som undersökningen lagts upp, refererar erhållna värden till deltagarnas hela brottsaktiva period fram till undersökningstillfället. Härigenom uppstår betydande svårigheter att anställa jämförelser med den årsbundna officiella statistiken. En approximativ beräkning av årsmängden brott för hela åldersgruppen visar, att denna, lågt räknat, håller sig omkring 1 300 brottstillfällen inom de 16 gravare brottstyperna i formuläret. Bortsett från alla bagatellförseelser skulle detta betyda, att det i Stockholm varje år förekommer minst 54 000 individuella deltaganden i brott för åldersgruppen 9—14 år. Korrigeras detta tal med hänsyn till att tidigare undersökningar visat att minst 3/4 av samtliga brott begås av två eller tre personer,⁸ skulle antalet brott röra sig omkring 30 000.
    Som jämförelse kan nämnas, att 53 000 brott av närbesläktad art kom till polisens kännedom under 1959.⁹ Man kan utgå från att de lindrigaste brotten blir anmälda till polisen i mindre omfattning än övriga brott och att de minderårigas brott till stor del — även inom de s. k. gravare typerna — kan betraktas som lindriga. Det vore därför felaktigt att relatera den deklarerade brottsligheten för undersökningens sex årsklasser av minderåriga direkt till den anmälda brottsligheten. Om man antar att ca 2/3 av de yngstas brott anmäles till polisen, skulle ifrågavarande åldrar stå för drygt 1/3 av de brott som kommit till polisens kännedom.
    Denna uppskattning är baserad på brottsaktivitet huvudsakligen under åren 1954—1959, då ungdomsbrottsligheten var något lägre än 1961, som är vårt jämförelseår när det gäller antalet minderåriga strafflagsbrottslingar. Inledningsvis nämndes, att detta antal 1961 uppgick till 1/4 av samtliga strafflagsbrottslingar. Under förutsättning att uppskattningen av de minderårigas brott till drygt 1/3 av anmälda brott är något så när hållbar, skulle den officiella fördelningen av strafflagsbrottslingar på åldersgrupper ge en något underdimensionerad bild av de minderårigas brottslighet. Denna effekt, som erhålles när man ser till individ i stället för brottsmängd, kan ha uppkommit på flera sätt. Det kan inte uteslutas, att den kan bero på alltför grova beräkningsmetoder, vari inbegripes det grundläggande antagandet i föregående stycke. En naturlig förklaring ligger annars däri, att de minderårigas brott på grund av sin ofta lindriga karaktär inte motiverar sådana ansträngningar från polisens sida att de blir uppklarade i samma utsträckning som de äldres brott.
    SVERI har banbrytande visat, att brottsaktiviteten — vad den uppklarade delen beträffar — kulminerar i 14-årsåldern och att de minderåriga svarar för en överraskande stor del av denna brottslighet.¹⁰

⁸ SVERI, Kriminalitet og alder, Uppsala 1960 s. 108—110.

⁹ Brott som kommit till polisens kännedom 1959, Tab. 1 s. 26.

¹⁰ SVERI, Barnekriminaliteten, NTfK 1959 s. 135.

BROTTSLIGHET BLAND SKOLBARN 583Den föreliggande undersökningen tyder på en liknande ålderstrend (Tab. 8) även i fråga om den faktiska brottsligheten. Sammanställningen av antalet uppgivna brott i den aktuella åldersgruppen och samtliga anmälda utvisar att de yngstas andel av brottsmassan är betydande inte bara i och enligt registren utan också om man ser till

Fig. 1. Fördelning av poäng för kriminalitetsbelastning

den brottslighet, som jämställts med den osynliga delen av ett isberg. Förstärkande varandra ger de båda typerna av undersökningsresultat en antydan om vad som kunde vinnas, om man i stället för att bagatellisera barnbrottsligheten satte in en intensiv brottsförebyggande verksamhet speciellt med sikte på de icke straffmyndiga skolbarnen.

584 KERSTIN ELMHORN Kriminalitetsindex har beräknats för varje person genom addering av produkterna av de markerade brottstypernas gravhetspoäng, 1, 5 eller 10, och en tolkning av frekvensmarkeringarna. Härvid har ett belastningsmått erhållits, som i olikhet mot de föregående talen tar hänsyn till de markerade typernas svårhetsgrad.

    Maximum för kriminalitetsindex är 375 poäng. Ingen deltagare har nått upp till detta. De högsta värden som noterats är 312, 307 och 242. Index har indelats i 5 klasser. Den högsta klassen omfattar värden på 70 poäng och däröver, motsvarande en kraftig belastning. 70 poänger hålles exempelvis vid markering av alla 5 bagatellbrotten begångna mer än tre gånger + samma frekvensmarkering för såväl skadegörelse som butiksstöld + två mopedstölder + en bilstöld. På eller över denna nivå återfinns drygt 6 (6,4) % av alla pojkarna.
    Genomsnittligt kriminalitetsindex för hela materialet är drygt 20 (20,5). Här kan inskjutas, att flickornas medelvärde är drygt 6 (6,7), således 1/3 av pojkarnas. Pojkmaterialets medelvärde kan exempelvis svara mot frekvensmarkering 2—3 för alla fem bagatellförseelserna + markering av en butiksstöld + en cykelstöld. Den gräns som lika många över- som underskrider går ungefär vid 8 poäng, vilket framgår av frekvensfördelningen i Fig. 1. Av denna framgår också, att det rör sig om en mycket sned fördelning. Eftersom meningarna kan vara delade om brottstypernas placering i gravhetshänseende, och därmed även om värdet av kriminalitetsindex, bör nämnas, att en fördelning över antalet gravare brottstillfällen skulle ha format sig i kongruens med fig. 1 på grund av ett starkt samband mellan kriminalitetsindex och totalfrekvens för de 16 gravare typerna.
    Den konstaterade höga brottsaktiviteten bland de minderåriga är helt i linje med tendensen i de inledningsvis nämnda undersökningarna, endast ännu mera uttalad genom att beräkningarna baserats inte endast på förekomst- utan även på frekvensuppgifter. Trots att 92 % av materialet gjort sig skyldiga till i genomsnitt drygt 4 brottstyper (bagatellbrott inräknade) och 53 % till minst 3 »riktiga» brottstyper, står det likväl klart, att de som kommer till polisens kännedom utgören klart avgränsad kategori med ännu mycket högre belastning. Kriminalitetsindex för den poliskända gruppen är sålunda 88 poäng mot 17,5 för materialet i övrigt. Även om den höga nivån för den åldersnormala brottsaktiviteten är nedslående, är det lugnande, att de faktorer, som för fram till polisupptäckt, står i tydlig relation till belastningen hos den som åker fast. Dock förekommer det i 1 fall på 6, att polisanmälda pojkar är mindre belastade än genomsnittet — om man får tro på deras svar i enkäten. Farhågorna för att polisupptäckt huvudsakligen skulle bli beroende av slumpfaktorer, när den genomsnittliga brottsaktiviteten når en hög nivå, har i varje fall visat sig obefogade.
    De officiellt registrerade lagöverträdarnas belastning är 5 gånger så hög som de icke upptäcktas. Enligt preliminära resultat från justitiedepartementets klientelundersökning förhåller det sig också så, att endast ett relativt litet antal lagöverträdare kommer till polisens känne-

BROTTSLIGHET BLAND SKOLBARN 585dom efter upptäckt på bar gärning. Regeln tycks i stället vara, att pojkar, som redan är kända i grannskapet för sina asociala tendenser, blir anmälda för polisen som misstänkta för aktuella brott.
    Endast 34 pojkar, d. v. s. 3,5 % av materialet, uppger, att polisen känner till att de gjort sig skyldiga till någon av de brottstyper som de markerat som begångna. Som jämförelse kan nämnas, att knappt 1 % av flickorna uppger att de åkt fast för något förprickat formulärbrott, vari spåras ett visst samband med att också belastningen utgör 1/3 av pojkarnas. Att eleven uppgivit poliskännedom behöver inte nödvändigt betyda, att vederbörande blivit officiellt registrerad för det upptäckta brottet. Någon gång kan det röra sig om en mer informell uppmärksamhet från ordningsmaktens sida. I betraktande därav föreligger god överensstämmelse mellan undersökningens 3,5 % för poliskända fall och antalet akter hos kriminalpolisen. Sådana har nämligen lagts upp för i det närmaste 3 % av Stockholms pojkar i samma ålder.
    Minst lika intressanta som uppgifter om antalet poliskända individer i en hel åldersgrupp är uppgifter om i vilken utsträckning de som överträder lagen blir upptäckta och anmälda. Emedan man kan utgåfrån att formulärets fem bagatellartade förseelser endast sällan blir föremål för polisanmälan, har frågeställningen begränsats till de 53 %av deltagarna, som markerat någon av de gravare brottstyperna. Den lilla gruppen poliskända pojkar utgör då knappt 7 (6,6) %. Spegelvärdet och dess innebörd är måhända ännu mera talande: 93 % av de minderåriga lagöverträdarna med markering av gravare brott kommer aldrig i kontakt med polisen med anledning av dessa.
    Ytligt sett kan detta framstå som ett missförhållande. Ändå är det möjligt att fördelarna överväger. Man kan nämligen hoppas, att viss allmänpreventiv effekt uppnås genom att de högst belastade blir föremål för upptäckt. Ur individualpreventiv synpunkt och sett på långsikt är det möjligen fördelaktigt, att flertalet normalbelastade undgår upptäckt med åtföljande social prickning och risk att identifiera sig med de asociala i samhället.¹¹ I flertalet fall inträffar ju också en spontan resocialisering — åtminstone i den bemärkelsen, att inga återfall registreras officiellt. Troligtvis skulle denna process påskyndas av att även de normalbelastade ertappades på ett så tidigt stadium som möjligt med åtföljande adekvat reaktion från de närmast berörda utan att det officiella rättsmaskineriet för den skull fördes in i bilden.
    Tab. 3 visar, dels hur många pojkar som markerat respektive brottstyper, såväl i absoluta tal som i % av materialet, dels hur stor procentuell andel varje brottstyp svarar för av samtliga förekomstmarkeringar. Brottstyperna har placerats i rangordning enligt förekomst, varvid bagatellkategorin behandlats som en brottstyp med rangordning av typerna inom den egna kategorin inom parentes.

¹¹ CHRISTIE, Reaktionens virkninger, NTfK 1961 s. 140.

Tab. 3

Brottstyp	Rang nr	Antal personer med markering av resp. brotts- typ	Antal personer med markering av resp. brottstyp i %	Brottstypens andel av alla markeringar i %
Pallning	(1)	794	84	21
Lykt-eller fönsterkrossning	(2)	378	48	12
Plankning	(3)	454	40	10
Snatteri i hemmet	(4)	335	35	10
Vårdslös hantering av eld	(5)	253	27	7
Ovanstående 5 bagatellförseelser	1	2216	89	61
Butiksstöld, stöld från person	2	333	35	9
Stöld av delar från cykel eller motorfordon	3	201	21	6
Vinds-, källar- eller barackinbrott	4	159	17	5
Åktur som passagerare i eller på fordon som veterligt eller enligt misstanke var stulet.	5	151	16	4
Åverkan på parksoffa eller telefonhytt	6	117	12	3
Cykelstöld	7— 8	96	10	3
Slakt av cykel eller motorfordon	7— 8	95	10	3
Åverkan på motorfordon	9—11	60	6	2
Häleri (moped)	9— 11	54	6	1,4
Automat-, kiosk-, affärs- eller lägenhetsinbrott	9 — 11	55	6	1,4
Moped- eller mc-stöld	12	45	5	1,3
Våld eller hot mot person i förening med tillägnelseuppsåt	13	28	3	0,8
Bilstöld	14-17	13	1,4	0,3
Väskryckning	14-17	10	1,1	0,3
Försäkringsbedrägeri	14—17	9	0,9	0,3
Post- eller bankbedrägeri	14—17	6	0,6	0,2

Som framhållits i annat sammanhang, överväger bagatellbrotten. 9 pojkar av 10 har gjort sig skyldiga till någon sådan förseelse. Som andra brott i ordningen följer butiksstöld och stöld från person, markerat av drygt var tredje pojke. På tredje plats uppträder ännu ett tillgreppsbrott, nämligen stöld av delar från cykel eller motorfordon. En på 5 har markerat denna brottstyp. Vind-, källar- eller barackinbrott, som i verkligheten uppvisar mycket varierande svårhetsgrad, har markerats av var sjätte deltagare liksom åktur som passagerare i eller på fordon, som någon annan stulit.
Olika former av skadegörelse visade sig mindre vanliga än väntat. Åverkan på offentlig egendom, vari inte inbegripits gatlyktor, har sålunda placerat sig först på sjätte plats och åverkan på motorfordon på nionde. Den förra typen av skadegörelse har markerats av en deltagare på 8 och den senare av en på 10. Möjligen kan den relativt låga

BROTTSLIGHET BLAND SKOLBARN

frekvensen bero på att frågans formulering i det förra fallet är alltför snäv trots avrundningen med »och dylikt», som syftade till att täcka de flesta former av skadegörelse, eller också rör det sig här om en typ av brott, som liksom våldsbrotten blir vanligare först i 15—18årsåldern. Analysen av brottstypernas inbördes samband tyder på en koppling mellan vålds- och skadegörelsebrott. Det erhållna resultatet kan sålunda vara uttryck för att en särskilt aggressiv minoritet i en högre åldersklass ligger bakom den betydande vandaliseringen i Stockholm.
    Den ökade motorismen till trots är cykelstölderna fortfarande dubbelt så vanliga som de mer uppmärksammade mopedstölderna, markerade av 1 på 10, respektive av 1 på 20 pojkar. Till själva mopedstölderna kommer dock, att ungefär lika många i stället eller dessutom köpt moped, som de visste eller trodde var stöldgods. Om båda slagen av mopedbrott slås samman, står dessa efter vissa korrigeringar dock inte för mer än 3 % av samtliga brottsmarkeringar.
    Lika vanligt som mopedstöld eller häleri är inbrott i automat, kiosk, affär eller lägenhet. För denna åldersgrupp är automater och kiosker sannolikt de mest utsatta objekten. Som framgår av tabellen, förekommer våldsbrotten ganska sparsamt i jämförelse med övriga brott. Den typ, som huvudsakligen riktar sig mot kamrater, har sålunda markerats av 3 pojkar på 100, och väskryckning från vuxna av 1 på 100. Dessa brottstypers andel av samtliga markeringar är 0,8 %, resp. 0,3 %. Mot slutet av listan återfinnes bilstölderna, som i dessa åldrar endast begåtts av 1 deltagare på 70, och som utgör 0,3 % av antalet markeringar, en helt obetydlig andel således. Minst vanliga i denna åldersgrupp är dock bedrägeribrotten, som inte ens noterats för 1 på 100.
    För en klarare överblick över brottslighetens struktur kan brottstyperna grupperas i kategorier. Av Tab. 4 samt Fig. 2 framgår hur stor del av pojkarna som markerat något brott inom respektive kategorier. Tabellen anger också kategoriernas andel av den totala brottsmassan.

Tab. 4

Kategori	Antal markerande deltagare	Andel av deltagare som markerat brott inom resp. kategori 1 % (fig. 2)	Kategorins andel av alla markeringar i %
A. Bagateller	878	89	61
B. »Vanlig stöld»	422	39	18
C. Inbrott	164	17	10
D. Motorfordonsbrott (B + C + D)	193 (492)	16 (52)	6 (34)
E. Skadegörelse	140	14	5
F. Våldsbrott	33	3	<1

Fig. 2

Då bagatellförseelserna dominerar bilden, samtidigt som de på grund av sin lindriga karaktär inte har samma intresse som övriga brott, har jag velat komplettera Tab. 4 med en sammanställning, som utvisar kategoriernas fördelning inom den gravare brottssektorn (Tab. 5).

Tab. 5

Kategorier	Antal markerande deltagare	Brottstypernas kategoritillhörighet av markerade gravare brottstyper i %
B. Stöldbrott utom C och D	422	45
C. Inbrott	164	25
D. Motorfordonsbrott (B + C + D)	193 (492)	15 (85)
E. Skadegörelse	140	12,5
F. Våldsbrott	33	2,5

Med all önskvärd tydlighet framgår tillgreppsbrottens dominerande ställning. Bland de brott, som går in under denna samlingsbeteckning, spelar motorfordonsbrotten en kvantitativt mindre betydande roll. Till omfånget framstår våldskategorin som obetydlig.
Som stöd för de erhållna resultaten i fråga om brottstypernas frekvens kan nämnas, att de relativa frekvenserna för såväl brottstypernas som kategoriernas förekomst endast visar obetydliga differenser vid en ekologisk jämförelse, vare sig man utgår från de stora eller små stadsdelar som ingår i undersökningen. Anmärkningsvärd samstämmighet erhålles också vid jämförelse mellan vissa brottstypers procentuella förekomst i denna undersökning och samma brottstypers förekomst enligt de norska och svenska studentenkäter, som nämnts i inledningen (Tab. 6). Den höga graden av överensstämmelse i det senare fallet är desto mera överraskande, som värdena dels hänför sig till något olika åldersgrupper, dels är insamlade under helt olika perioder av deltagarnas liv. Deltagarna i föreliggande undersökning skiljer sig givetvis också avsevärt från studenterna i socialt och begåv-

BROTTSLIGHET BLAND SKOLBARN 589ningsmässigt hänseende. Slutligen har de använda frågeformulären betydande olikheter. Likväl är brottstypernas inbördes rangordning i samtliga fall densamma, med undantag för stöld av motorfordon i Oslo. Denna avvikelse kan förklaras av att svaren i den norska enkäten, fastän avgivna 1959, gäller studenternas tid i folkeskolen, som på ett ungefär inföll under åren 1945—1952. Antalet motorfordon¹² per 1 000 invånare var i Norge 31 vid början av denna period och 52 vid dess slut,¹³ medan motsvarande värden för Sverige var 119 och 205 för perioden 1952—1959,¹⁴ vartill skolbarnsvärdena i föreliggande undersökning hänför sig.
Enligt deltagarnas uppgifter skulle polisen känna till att vederbörande var den skyldige endast för 41 av de 1430 brottsmarkeringar, som tillhör den gravare typen. Den genomsnittliga uppklaringsfrekvensen för typerna ligger enligt dessa uppgifter så lågt som på 2,9 %. På grund av det ringa antalet brottstypsmarkeringar, där poliskännedom i betydelsen uppklaring prickats för, inalles 41, kan man räkna med att slumpen övat stort inflytande på den omfattning, vari brottstyperna var för sig framstår som uppklarade i detta sammanhang. Ett samband på + 0,74 (högsta möjliga = 1,00) för rangordning mellan å ena sidan uppklaringsfrekvens, beräknad med hänsyn till den

Tab. 6

Typ av brott	Förekomst av antalet deltagare i %
	950 skolbarn i Stockholm		125studenter i Oslo¹		75 studenter i Uppsala²		126studenter i Göteborg³
	%	rang nr	%	rang nr	%	rang nr	%	rang nr
Pallning av frukt	84	1	78	1	83	1	76	1
Åverkan och skadegörelse	48 0.14⁴	2	56	2	57	2	28,17⁴	2
Snatteri i hemmet	35,3	3	49	3	47	3	41	3
Butiksstöld	35,1	4	22	4	40	4	26	4
Stöld av motorfordon	16	5	1	6	7	5	3	5
Inbrott	17	6	10	5	4	6	1	6

¹ ANDENÆS, SVERI och HAUGE, Kriminalitetshyppigheten hos ostraffede I, Norsk undersökning. NTfK 1960 s. 97 f.
² STRAHL och NYQUIST, Kriminalitetshyppigheten hos ostraffede II, Svensk undersökning, NTfK 1960 s. 113 f.
³ FORSSMAN och GENTZ, Kriminalitetsförekomsten hos presumtivt ostraffade, NTfK 1962 s. 318 f.
⁴ Det första värdet gäller en lindrigare form och det andra en gravare.

———————————

¹² Exklusive mopeder, som det dock mestadels rör sig om för denna åldersgrupp. Relationerna mellan resp. länders mopedbestånd vid ifrågavarande tidpunkter kan dock antas förhålla sig ungefär som värdena för övriga motorfordon.
¹³ Statistisk Årbok for Norge 1945—47 samt Statistiske oversikter, Oslo 1950.
¹⁴ Statistisk Tidskrift 1961, 6 s. 352. Sthm 1961.

officiella anmälningsstatistiken över personer,¹⁵ och enligt renodlade enkätuppgifter å den andra, ger dock anvisning om att visst avseende kan fästas även vid de senare uppgifterna. De förstnämnda uppklaringsfrekvenserna har erhållits genom att sätta antalet 9—14-årspojkar, som blivit anmälda för vissa brott, i relation till hela det antal stockholmspojkar i samma ålder, som med stöd av undersökningens resultat beträffande förekomst för närmast motsvarande brottstyper kan beräknas ha begått brotten i fråga under ett år. Denna frekvensserie, som ingår som en kolumn i Tab. 7, bygger således på såväl undersökningens som officiella data och torde vara mera tillförlitlig än den serie, som enbart baseras på undersökningsuppgifterna i den andra kolumnen i samma tabell.

Tab. 7

Jämförda brottstyper	Uppklarade brottstyper
	Enligt officiella person- anmälninger 1961 i relation till beräknat antal personer som begått motsvarande brotts- typer under ett år i Sthm			Enligt enkätuppgifter
	antal	i %	rang nr för %	antal	i %	rang nr för %
Bilstöld	75	33,3	1	1	7,7	2
Moped- eller mc-stöld	208	8,4	2	11	7,8	1
Inbrott	180	4,2	3	7	3,3	4
Skadegörelse	96	3,3	4	5	2,8	5
Cykelstöld	38	2,2	5	2	2,1	6
»Vanlig stöld»	183	1,9	6	6	1,2	7
Bedrägeri	4	1,5	7	1	6,7	3
Häleri	11	1,1	8	0	0	8

Av tabellen framgår tydligt, att motorfordonsbrotten klaras upp i större utsträckning än övriga typer av brott. Den låga uppklaringsfrekvensen för »vanlig stöld», som till största delen består av butiksstölder, bör särskilt observeras. Lågt räknat ligger i genomsnitt två brottstillfällen bakom varje typmarkering. Man kan vidare anta, att det genomsnittliga antalet brottstillfällen bakom registrering för visst brott föga överstiger ett. Om man tänker i enskilda brottstillfällen i stället för i brottstyper, blir då uppklaringsfrekvensen ungefär hälften av vad som anges i Tab. 7. För butiksstöldernas del innebär detta, att 99 brott av 100 förblev ouppklarade år 1961 och för mopedstöldernas del 96 av 100.
De påtagliga differenserna mellan brottstyperna i fråga om uppklaringsfrekvens visar, att det är otillfredsställande att utgå från an-

¹⁵ Uppgift för Stockholms stad över icke straffmyndiga personer, som begått lagstridig gärning, efter gärningens art samt efter kön och ålder vid tiden för gärningen; enligt utdrag erhållet från Statistiska Centralbyrån 1963.

BROTTSLIGHET BLAND SKOLBARN 591mälningsstatistikens fördelningar av individer på olika brott, när man vill studera brottslighetens struktur för en viss ålderskategori. I brist på andra data är man dock som regel hänvisad till detta förfarande. Man riskerar härvid att både kvantitativt och kvalitativt övervärdera betydelsen av de brottstyper, som på grund av sin ekonomiska innebörd eller sitt sensationsvärde blir speciellt uppmärksammade av allmänhet och polis och som bl. a. av dessa skäl också klaras upp i större omfattning än andra. Som i en kretsgång kommer dessa omtalade brott att dra till sig växande intresse på bekostnad av de brottstyper, som är underrepresenterade i statistiken över uppklarade brott, d. v. s. de som redan förut är något förbisedda både i teoretiska och praktiska sammanhang. Visserligen förhindrar själva brottens existens och statistiken över brott som kommit till polisens kännedom, att en sådan tendens utvecklas utöver en viss gräns. Dock avspeglas den tydligt i exempelvis det oproportionerligt stora intresse, som länge kommit mopedstölderna till del, jämfört med den stora mängden övriga tillgreppsbrott. En jämförelse mellan Tab. 3 över brottstypernas deklarerade frekvens och uppklaringsfrekvensen enligt Tab. 7 visar, hur fördelningarna över uppklarad och deklarerad brottslighet går i sär. Den uppklarade brottsligheten ger sålunda en förvrängd bild i jämförelse med den deklarerade, främst genom att de grövre brotten spelar en alltför dominerande roll. De grövre brotten utgör en avsevärt lägre andel av den deklarerade brottsligheten än som kunde väntas med hänsyn till de grövre brottens andel av den uppklarade brottsligheten.
I och med självbetjäningsaffärernas snabba utbredning har butiksstölderna tenderat att utvecklas till ett beaktansvärt socialt och ekonomiskt problem. Ännu har detta knappt hunnit avsätta några spår i statistiken över uppklarade brott, men handelns egna organisationer har ägnat allt större uppmärksamhet åt företeelsen i och med att de ekonomiska konsekvenserna blivit uppenbara. Den årliga förlusten beräknas f. n. till c:a 60 milj. kr. I stor utsträckning har butiksstölderna hittills behandlats som privata mellanhavanden mellan affären och »kunderna». Vid tidpunkten för denna rapport har problemet rönt livlig uppmärksamhet i pressen, och affärsidkarna har beslutat att i ökad utsträckning anmäla snatterierna för polisen. Det är inte otänkbart, att dessa faktorer i samverkan inom ett par år kommer att leda till högre uppklaringsfrekvens för »vanlig stöld» som begås av minderåriga.
Kurvan för brottsbelastningen stiger brant med stigande ålder, vilket framgår av Fig. 3 och Tab. 8. I flickmaterialet är ökningen 6faldig, men brottsbelastningen håller sig på en lägre nivå än pojkarnas. För 14-åringarna i pojkmaterialet är belastningen drygt 4 gånger så hög som för 9-åringarna. Som jämförelse kan beträffande pojkarna nämnas, att antalet brottstillfällen inom de 16 gravare varianterna ökar ännu mer än belastningen, nämligen med 6 gånger från 9- till 14-årsåldern. Den något svagare accelerationen för kriminalitetsindex hänger bl. a. samman med att detta mått på brottslighet inkluderar ba-

592 KERSTIN ELMHORNgatellförseelserna, som i motsats till de allvarligare brotten endast visar en svag och jämn ökning.

Fig. 3

Tab . 8

Ålder	1	2	3
Ålder	Krim. index	Gravare brottstyper 1/2-året före undersökningen	Sammanlagda antalet brottstillfällen inom gravare typ
9	9	0,24	1,0
10	8,2	0,14	1,0
11	19,1	0,35	2,2
12	19,1	0,42	2,9
13	30,9	0,85	4,7
14	39,2	1,04	5,9

Eftersom belastningen i den aktuella undersökningen inte är beräknad per år utan för hela tiden fram till undersökningstillfället, är det naturligt, att 14-åringarna har den högsta belastningen. I och för sig behövde detta inte betyda, att den brottsliga aktiviteten är mest intensiv för de äldsta deltagarna. Enligt Tab. 8 är avståndet till indexvärdet för närmast yngre årsklass tvärtom högst för 11- och 13-åringarna. Att så är fallet beror dock till viss del på att den övre gränsen för frekvensmarkeringarna är så låg, att den redan nåtts för 12-åringarnas mest ålderstypiska brottstyper och i viss mån även för 14-åringarnas. Upprepningar av en viss brottstyp utöver denna gräns påverkar inte kriminalitetsindex. Detta ger därför en särskilt förkrympt bild av belastningen för de båda sistnämnda åldersgrupperna. Antalet brottstyper, som uppgivits begångna under halvåret närmast före undersökningstillfället, visar nämligen, att 14-åringarnas nytillskott under en halvårsperiod är avsevärt mycket högre än vad som kommer till uttryck i belastningsdifferensen mellan 13- och 14-åringar. Det står således fast, att 14-åringarna utgör den mest brottsaktiva av undersökningens årsklasser. Däremot kan ingenting sägas om toppen för kurvan därest denna skulle fortsättas så att den omfattade äldre åldersgrupper, eftersom kurvan inte hinner böja av neråt inom ramen för denna undersökning, ökningen i aktuella brott från 13 till 14 år är dock endast hälften så stor som ökningen mellan 12 och 13

BROTTSLIGHET BLAND SKOLBARN 593år, vilket kan tyda på att toppen, liksom beträffande den kända kriminaliteten,¹⁶ nås av 14-åringarna eller möjligen av 15-åringarna.
År 1961 var det relativa talet för svenska 13—14-åringar som anmälts för strafflagsbrott 4 gånger så högt som för 9—10-åringarna.¹⁷Denna relation, som avser antalet under ett år registerförda individer, finner sin motsvarighet i förhållandet mellan samma åldersgrupper i fråga om den ackumulerade deklarerade genomsnittsbelastningen (kriminalitetsindex Tab. 8). Även här är förhållandet ungefär 1:4. Samma relation mellan åldrarna gäller även för brottsaktiviteten under en kortare tidsperiod. Eleverna har markerat inom hur många brottstyper de begått brott under halvåret närmast före undersökningstillfället. För den sålunda utbrutna aktuella brottsaktiviteten (inom den gravare sektorn) var 13—14-åringarnas värden 4 gånger så höga som 9—10-åringarnas (Tab. 8). Mot denna bakgrund förefaller det svårt att avgöra, i vad mån den högre registreringsfrekvensen för 13—14-åringarna beror på att vissa av dessa genom den sammanlagda tyngden av alla sina försyndelser blivit »mogna» för polisanmälan i den förfördelade omgivningens ögon — och i vilken utsträckning den ökade anmälningsrisken helt enkelt hänger samman med den intensivare brottsaktiviteten under just den period, som registreringen hänför sig till. I varje fall tycks tyngdpunkten ligga på själva brottsmängden, eftersom antalet polisanmälda är 4 gånger så högt i den högre åldersgruppen som i den lägre, medan antalet faktiska lagöverträdare endast är dubbelt så högt (Tab. 9). Möjligen förstärkes effekten av att allmänhetens benägenhet att polisanmäla en minderårig lagöverträdare kan tänkas stå i ett proportionellt förhållande till dennes ålder, beroende på en strängare attityd till äldre barn än till yngre.
De skoltyper och undervisningsformer, som ingår i undersökningen och som blir föremål för jämförelser i det följande, har presenterats i samband med redogörelsen för urvalet. Framför allt skiljer de sig i fråga om elevernas begåvningsnivå och socialgruppstillhörighet samt beroende på om de teoretiska och praktiska klasserna efter differen-

Tab. 9

Ålder	Elever med gravare brott begånget sista 1/2-året 1959 per 1000 deltagare i resp. åldrar	Ålder	Svenska strafflags- brottslingar 1961 per 1000 i resp. åldrar¹⁸
9	150	9 — 10	7,4
10	130	9 — 10	7,4
11	260	11 —12	14,9
12	260	11 —12	14,9
13	300	13—14	29,0
14	360	13—14	29,0

¹⁶ SVERI, Ungdomsbrottsligheten 1961, Statistisk Tidskrift 1963 s. 212.
¹⁷ SVERI, a. a. s. 210.

38— 643004. Svensk Juristtidning 1964

594 KERSTIN ELMHORNtieringen tillhör samma eller skilda lokala och administrativa skolenheter.
Betydande skillnader väntades med begåvning och socialgrupper som skiljelinjer. Det förra antagandet bestyrktes genom att kriminalitetsindex för de teoretiska klasserna stannade långt under de praktiska klassernas halva nivå (Tab. 10). Till någon del torde denna differens också vara socialgruppsbetingad, om än i lägre grad än vad som tidigare antagits. Den ekologiska analysen, som jag återkommer till, pekar nämligen i riktning mot att sambandet mellan belastning och socialgruppstillhörighet är tämligen svagt vid denna ålder.
Ett annat överraskningsmoment erbjöd den stora differensen mellan eleverna på enhetsskolans praktiska linje å ena sidan och i folkskolornas motsvarighet härtill å den andra, d. v. s. mellan elever, som studerar jämsides med, och elever som studerar helt skilda från kamraterna på den teoretiska linjen. Som framgår av Tab. 10 är belastningen högst i det förra fallet.

Tab. 10

Skoltyp	Undervisningsformer efter differentiering	Undervisningsform	Kriminalitetsindex
Enhetsskola	Teoretisk + praktisk	Praktisk	52
Folkskola	Endast praktisk linje	Praktisk	32
Enhetsskola	Teoretisk + praktisk	Teoretisk	23
Realskola	Endast teoretisk linje	Teoretisk	22

Orsaken till detta märkliga förhållande kan till viss del ligga däri, att enhetsskolans praktiska klasser i högre omfattning än folkskolans tappats på den kategori begåvade barn från socialgrupp III, som under det gamla systemet alltför ofta avslutade sin skolgång utan teoretisk fortbildning.¹⁸ Gör man tankeexperimentet att, i brist på exaktare uppgifter, låta 15 % av eleverna på enhetsskolans praktiska linje — på ett ungefär svarande mot den andel, som skulle gått kvar under det gamla dubbla skolsystemet, men som 1958—1959 valt att gå över till enhetsskolans teoretiska linje — anta den senare linjens medelindex, skulle medelvärdet för enhetsskolans praktiska linje visserligen sjunka till 48 poäng men fortfarande hålla sig betydligt över folkskolornas 32 poäng för motsvarande klassnivåer. En olikhet av svårförklarad omfattning återstår således att tolka.
Ännu värderas teoretisk begåvning högre än praktisk, och frånvaro av teoretisk begåvning uppvägs inte heller alltid av s. k. praktiska anlag och färdigheter. Den praktiska linjens elever kan inte undgå att lägga märke till och ta intryck av denna även bland lärare allmänna värdering. Personliga och sociala karakteristika, som på olika sätt är kopplade till fallenhet för teoretiska studier eller brist på sådan fallen-

¹⁸ SVENSSON, Ability Grouping and Scholastic Achievement, Report on afive year follow-up study in Stockholm, Sthm 1962.

BROTTSLIGHET BLAND SKOLBARN 595het, framträder klarast i en miljö, där båda kategorierna studerar parallellt och utgör varandra närliggande jämförelseobjekt. Troligtvis upplevs också ett underläge intensivare, när de av skolan och samhället premierade kamraterna utgör en daglig påminnelse om något som många har misslyckats med och tror sig komma att misslyckas med att uppnå, nämligen av samhället erkänd framgång och därav följande status. I detta yttre sociala och inre psykologiska läge kan det för somliga ligga nära till hands att kompensera sig genom överdrifter i rakt motsatt riktning mot det till synes ouppnåeliga, d. v. s. genom olika yttringar av asocialitet. Härigenom markeras också ett frivilligt avståndstagande och förakt gentemot samhället och dess ideal, vilket mildrar upplevelsen av att vara utestängd.
Den skisserade modellen är i linje med de teorier om misslyckandets och kompensationens roll vid uppkomsten av kriminalitet, som framförts av de amerikanska sociologerna COHEN,¹⁹ TAFT²⁰ och MERTON.²¹ Samtidigt står dock det här aktuella resultatet i motsättning till en av teorins följdsatser, som man åtminstone på amerikanskt håll optimistiskt ansluter sig till, nämligen att lika utbildningsmöjligheter verksamt skulle bidra till att minska kriminaliteten. När detta program realiseras, så som har skett hos oss i enhetsskolans form — men utan parallella opinionsförändringar i värderingen av teoretisk begåvning kontra praktisk — erhålles, eller kvarstår, dock en i förhållande till övriga kategorier anmärkningsvärt hög kriminalitet inom den grupp som visserligen erbjudits teoretiska studier men som av andra skäl än sociala inte kunnat utnyttja denna möjlighet. Detta förhållande hindrar givetvis inte, att det nya skolprogrammet från andra utgångspunkter förblir lika välmotiverat. Däremot antyder resultatet på ett nedslående sätt, hur svårt det kan vara att översätta en förklaringsmodell till ett effektivt handlingsprogram — i detta fall att i praktiken omsätta tanken att utbildningsdemokrati skulle ha gynnsam effekt på kriminalitetsutvecklingen — när de individuella förutsättningarna är så olika, att de givna chanserna inte kan utnyttjas så att de upplevs som likvärdiga. Det är heller inte säkert, att den kriminalitet, som eventuellt uppstår som en följd av misslyckanden, vilka endast kan skyllas på bristande resurser hos en själv, antar mera godartade former än den som huvudsakligen riktar sig mot ett orättvist samhälle. Genom den starkare personliga komponenten i det förra fallet kan behovet att värja och kompensera sig här tänkas bli mera aggressionsfärgat. Den föreliggande undersökningen erbjuder dock inte tillräckligt stabilt underlag för mera vittgående slutledningar eller tankeexperiment. Däremot synes undersökningen i hög grad motivera, att de berörda frågeställningarna göres till föremål för specialstudium.
Då det gäller lokala differenser erbjuder resultaten ett flagrant exempel på att även frånvaron av differenser i vissa fall kan ha bety-

¹⁹ COHEN, Delinquent Boys, New York 1956.
²⁰ TAFT, Criminology, New York 1956, s. 336 ff.
²¹ MERTON, Social Theory and Social Structure, Chicago 1957, s. 161 ff.

dande intresse. De väntade olikheterna har helt uteblivit vid jämförelse mellan de tre stora stadsdelarna, trots att dessa klart skiljer sigi fråga om såväl bebyggelsens art och ålder som socialgruppsfördelning. (Tab. 11).

Tab. 11

Stadsdel	Socialgrupp I i % för medverkande skoldistrikt	Kriminalitetsindex
Söderort	8,4	22,5
Innerstad	11,5	21,3
Västerort	26,7	20,1

En obetydlig samvariation mellan kriminalitetsindex och socialgruppsfördelning återkommer i ett svagt negativt samband mellan de sju skoldistriktens andel av socialgrupp I och deras genomsnittliga kriminalitetsindex för odifferentierade och praktiska klasser (Tab.12).

Tab. 12

Stadsdel	Socialgrupp I i %	Rangnr för Socialgrupp I	Kriminalitetsindex	Rangnr för kriminalitetsindex
Rågsved	9,5	5	24,5	1
Matteus	9,4	6	23,9	2
Björkhagen	15,0	2	22,5	3
Maria	13,6	3	22,3	4
Långbrodal	1,9	7	21,7	5
Bromma	42,6	1	19,2	6
Hässelbygård	10,8	4	17,6	7

Med reservation för den osäkerhet, som föreligger med hänsyn till att jämförelsen endast omfattar sju skoldistrikt, tyder resultaten på att de lokala variationerna i den faktiska barnbrottsligheten är obetydliga. De små variationer som skymtar har inget samband med bebyggelsens art och ålder. När sambandet mellan kriminalitetsindex och socialgrupp beräknas på grundval av stadsdelarnas genomsnittliga värden, framstår också detta samband som i det närmaste obefintligt. Även om detta förhållande i förstone kan förefalla överraskande, utgör det samtidigt en förklaring till den goda överensstämmelsen mellan det antal brottstyper, som uppgivits begångna av denna undersöknings normalmaterial och av studentenkäternas universitetsstuderande. Vad det svaga sambandet med säkerhet utsäger är dock endast att socialgruppsfördelningen i ett område icke präglar dess totala brottslighet bland de yngsta. Relationen mellan den individuella belastningen och socialgruppstillhörighet har inte kunnat studeras på grund av deltagarnas anonymitet.

BROTTSLIGHET BLAND SKOLBARN 597    Vid den första konfrontationen med en del av resultaten kan man få intryck av att stå inför en ny och delvis chockerande verklighet. Det är dock endast själva kunskapsstoffet som med säkerhet är nytt. Resultaten kan exempelvis inte tas som intäkt för att det skett någon ökning av ungdomsbrottsligheten. För att en studie av föreliggande slag skall ha något att säga om tendensen i brottslighetsutvecklingen, måste den upprepas med vissa mellanrum, vilket f. ö. är en förutsättning även för analys med sikte på andra frågeställningar. För närvarande utreds förutsättningarna för regelbunden rekapitulation med femårsintervaller. Först resultaten av en sådan serie av undersökningar kan ge ett besked om förhållandet mellan deklarerad och uppklarad brottslighet, vilket är något så när frikopplat från sådana tidsbundna faktorer, som kan tänkas påverka såväl uppklaringsfrekvensen som enkätsvarens uppriktighet.
    Resultatens innebörd är också beroende av det perspektiv, som uppgifter om den dolda vuxenkriminaliteten skulle erbjuda. Det finns skäl att räkna med att undersökningar härav står i tur efter pågående samnordiska undersökningar av självdeklarerad brottslighet hos män vid inskrivning till militärtjänst. Även jämförelser med rekryternasbelastning blir dock av stort intresse och är speciellt ägnade att belysa den faktiska kriminaliteten i åldersgruppen 15—18 år.
    Till de säkrare resultaten av den här redovisade undersökningen hör den påtagligt högre brottsbelastningen hos de polisanmälda, jämfört med genomsnittsvärdet, samt den synnerligen låga uppklaringsfrekvensen. Den förhållandevis höga medelbelastningen i materialet kan ge anledning till konklusioner av mera svårtolkad, men för den skull inte mindre betydelsefull art. Den synes motivera, att åtgärder, som siktar till en sänkning av själva brottsmängden och den skada som därigenom åsamkas allmänheten, inte begränsas till den gravaste kategorin av ungdomsbrottslingar utan i viss mån anpassas även till genomsnittsungdom. Resultatet ifråga framhäver samtidigt det rimliga i att enskilda brott och lagöverträdare av privatpersoner och myndigheter bedöms och behandlas mot bakgrund av vad som är normalt, i betydelsen genomsnittligt för åldersgruppen, och inte med utgångspunkt i den empiriskt sett felaktiga premissen att brott skulle vara en abnorm sällsynthet bland barn. Även om vissa svårigheter ännu gör sig gällande vid försök att placera in undersökningsresultaten i ett större sammanhang synes de likväl ha ökat möjligheterna att betrakta de minderårigas brottslighet på ett mera realistiskt sätt än tidigare, vilket bör vara till fördel från såväl effektivitets- som rättvisesynpunkt.