Lydnadsbrott eller grovt lydnadsbrott

Vid de domstolar som har att handlägga militära mål behandlas återkommande mål angående lydnadsbrott av värnpliktiga, vilka av samvetsskäl anser sig förhindrade såväl att fullgöra vapentjänst som att

göra ansökan om vapenfri tjänst. Lydnadsbrottet består regelmässigt i att den värnpliktige vid inryckningen, sedan han beordrats att mottaga utrustning, förklarar sig vägra att utföra den givna befallningen. Straffet för lydnadsbrott är disciplinstraff eller fängelse (SL 26:1) eller, om brottet är grovt, fängelse eller straffarbete i högst fyra år (SL 26:2). Frågan om lydnadsbrott av förevarande art skall hänföras under straffbudet för enkelt lydnadsbrott eller för grovt sådant synes av skäl som nedan skall angivas böra uppmärksammas.
    Mål av ifrågavarande slag föres ofta av de tilltalade genom alla instanser. Ansökan om dispens avslås regelmässigt av Högsta domstolen. En genomgång av notisfallen i NJA avd. C för åren 1961 och 1962 visar följande. Svea hovrätt med underlydande domstolar har genomgående bedömt lydnadsbrotten såsom enkla (se 1961 C 22, 23, 46, 74, 132, 280, 281, 415, 422, 454, 516, 658, 820, 865 och 1962 C 54, 170, 326, 695, 696, 1153). Detsamma gäller Göta hovrätt (se 1961 C 562 och 1962 C 229, 569, 657). I två av fallen har hovrätten därvid ändrat underrättens rubricering från grovt lydnadsbrott (1961 C 562 och 1962 C 229). Hovrätten över Skåne och Blekinge med underlydande domstolar har däremot dömt för grovt lydnadsbrott (se 1962 C 570, 1084, 1115). Enahanda är förhållandet med hovrätten för övre Norrland (se 1961 C 16, 259, 536 och 1962 C 526, 712, 793, 1166). I ett av fallen har hovrätten därvid ändrat underrättens rubricering från enkelt lydnadsbrott (1961 C 536). Vad angår övriga hovrätter och underlydande domstolar har rättstillämpningen skiftat. Hovrätten för Västra Sverige har sålunda fastställt överklagade domar både i fall då lydnadsbrottet bedömts såsom enkelt och då det bedömts såsom grovt (se å ena sidan 1961 C 455, 537, 735 och 1962 C 448 samt å andra sidan 1961 C 478, 514 och 1962 C 83, 213, 243, 586, 932). Detsamma gäller hovrätten för Nedre Norrland (se å ena sidan 1961 C 58, 359 och 1962 C 524, 1171 samt å andra sidan 1962 C 219, 255, 410, 525, 1172, 1174). I ett fall har dock hovrätten tagit ställning till rubriceringsfrågan genom att ändra underrättens rubricering från enkelt lydnadsbrott till grovt (se 1961 C 137).
    Den föreliggande bristande enhetligheten i rättstillämpningen —som kan konstateras även vid genomgång av notisfall i NJA för tidigare år och som återspeglas också i rättsfallen NJA 1959 s. 202 och 1962 s. 650¹ — förefaller ej tillfredsställande. Nu förhåller det sig visserligen så att, såsom notisfallen visar, rubriceringen ej inverkat på straffmätningen (se särskilt fallen 1962 C 712 och 793, där hovrätten

 

     ¹ I det förra rättsfallet, som rörde resning, hade i det avdömda målet domstolarna tillämpat straffbudet för enkelt lydnadsbrott. I motiveringen för avslaget å resningsansökningen har Högsta domstolen gjort ett uttalande enligt vilket gärningar av förevarande slag är att bedöma som »lydnadsbrott». Att med uttalandet avsetts att taga ställning till den föreliggande rubriceringsfrågan saknas dock tillräckligt skäl att antaga. I det senare rättsfallet, ett dispensprejudikat, hade underdomstolarna dömt för grovt lydnadsbrott. Ej heller i detta fall hade Högsta domstolen anledning att ingå på rubriceringsfrågan.

för Övre Norrland utan ändring av underrättens rubricering av gärningen som grovt lydnadsbrott nedsatt straffet från fängelse två månader till fängelse en månad). Rubriceringsfrågan har emellertid betydelse i processuellt hänseende. Om lydnadsbrottet bedöms såsom grovt, kan målet avgöras endast med stor nämnd. Vidare erfordras den tilltalades personliga inställelse. Förstnämnda förhållande har vid den domstol till vilken undertecknad hör i ett fall lett till att stor nämnd inkallats till allmänt ting, där övriga mål varit sådana att tremansnämnd varit tillfyllest.
    Bestämda skäl synes tala för att lydnadsbrott av förevarande art —i överensstämmelse med rättstillämpningen vid domstolarna tillhörande Svea hovrätt och Göta hovrätt — icke bör bedömas såsom grova. Den vilken såsom vapenfri värnpliktig vägrar att utföra beordrat arbete dömes för grovt tjänstefel och för sådant brott ingår ej högre straff än fängelse i straffskalan; således samma straffmaximum som vid enkelt lydnadsbrott. I fråga om såväl handlingens beskaffenhet som den brottsliges motiv till brottet är lydnadsbrott och tjänstefel av nu förevarande slag likartade. Vid lydnadsbrott rör det sig om vägran att fullgöra vapentjänst och vid tjänstefel att fullgöra arbete, som ålagts i stället för vapentjänst. Båda brottstyperna är vidare att hänföra till vad som brukar kallas övertygelsebrott. Att i fråga om vapenvägrare brottet bedömes såsom brott mot krigslydnaden har sin grund i den tillämpade praxis att konstatera vapenvägran genom en framställd befallning. Med ett annat tillvägagångssätt för fastställandet av sådan vägran blir, såsom även framgår av Högsta domstolens motivering för avgörandet i NJA 1959 s. 202, vapenvägrarna att döma för grovt tjänstefel; något som även synes ha skett i vissa fall (se exempelvis NJA 1962 C 420, 1024). Det är således en rent formell juridisk konstruktion som avgör om vapenvägran i det enskilda fallet skall bedömas som lydnadsbrott eller som tjänstefel. Det straffrättsliga inskridandet vid såväl vapenvägran som arbetsvägran har sin grund i nödvändigheten att hävda kravet på den medborgerliga skyldigheten att fullgöra värnplikt. Bestraffningen av lydnadsbrott i allmänhet är däremot betingad av hänsynen till disciplinen inom krigsmakten. De domstolar som dömer för grovt lydnadsbrott har ju även, såsom förut nämnts, dragit de praktiska konsekvenserna av likheten mellan de båda brottstyperna genom att tillämpa samma straff förlydnadsbrottet som för grovt tjänstefel. Det synes då inte följdriktigtatt vid valet mellan SL 26:1 och SL 26:2 stanna för det lagrum, vars strängare straffskala i dessa fall överhuvud aldrig bringas i tillämpning.

Gunnar Seldén