EUTHANASI SOM
RÄTTSPROBLEM
AV KANSLIRÅDET, DR JUR. GERHARD SIMSON1
Hos den som av altruistiska skäl dödar annan på dennes begäran eller med dennes samtycke skiljer sig redan det hedervärda motivet så väsentligt från de låga bevekelsegrunder, som eljest brukar finnas hos gärningsmannen, att tillämpningen av de för mord eller dråp gällande bestämmelserna med deras absoluta straff eller ofta ytterst höga minimistraff förefaller orimlig och stridande mot rättskänslan. I fråga om dylika gärningar har ibland sagts att de liknar en självmordssituation. I själva verket är gränsen mellan dödande på begäran och medhjälp till självmord ur juridisk synpunkt många gånger flytande. Detta är troligen anledningen till att i ett flertal utländska lagar dödande på begäran hänförs till straffbar medhjälp till självmord. Så behandlades gärningen redan i den preussiska Allgemeines Landrecht från 1794.2 Denna preussiska lagregel hade emellertid icke något stöd i en fast rättstradition. Rättsutvecklingen har ingalunda varit rätlinjig. Redan hos romarna var det tveksamt huruvida dödandet på begäran överhuvudtaget var straffbart; mycket synes tala däremot. Hos germanerna kunde det icke bli tal om någon missgärning, eftersom ingenting hade skett som krävde blodshämnd från ättens sida. Däremot har det kunnat visas, att gärningen under medeltiden varit straffbelagd under inflytande av kyrkan och den kanoniska rätten. Under 1700- och 1800-talet krävde ledande tyska kriminalister en mildare bestraffning av dylika fall, och deras synpunkter beaktades vid ett flertal lagreformer i skilda tyska stater.
I våra dagar finns det ett stort antal rättssystem, som helt saknar specialbestämmelser om den som av altruistiska motiv dödar annan på dennes begäran.3 Domstolarna har i dessa länder att tillämpa de lagrum, som avser uppsåtligt dödande. Detta måste i regel anses vara en otillfredsställande lösning även då domen sedermera på grund av en nådeakt icke behöver gå i verkställighet. Den som av barmhärtighet befriat en medmänniska från hennes lidanden borde även i straffrättsligt hänseende betraktas annorlunda än som en »benådad mör-
dare». Eljest ställs domaren inför en rättstillämpning, som måste stå i strid med hans samvete. Samtidigt äventyras medborgarnas aktning inför lagen, vars tvingande ordalydelse kräver etisk orätt. I sådana länder, där skuldfrågan avgörs av jury, är därför frikännanden contra legem ingalunda sällsynta. Av förklarliga skäl har därför ett stort antal andra lagstiftare valt att skapa en särskild brottstyp. Vidare innehåller en del lagar specialbestämmelser i anslutning till straffbuden rörande medverkan till självmord. Sålunda behandlas t. ex. i Spanien,4 Portugal5 och Kuba6 i anslutning till den lindrigt bestraffade brottstypen medverkan till självmord såsom ett svårare fall att »hjälpen» går så långt att den medför döden, vilket ofta torde omfatta även dödandet på begäran.
Övriga specialbestämmelser förutsätter den dödades samtycke7 eller ock dennes begäran,8 som emellertid enligt de flesta lagarna skall vara uttrycklig och allvarligt menad eller enträgen.9 I flertalet lagar, som reglerar det fallet att gärningsmannen handlat på begäran, krävs att offret icke blott lämnat sitt samtycke utan därutöver självt tagit det avgörande initiativet till gärningen. I Tyskland (216 §) fordras t. ex. att den dödades önskan varit bestämmande för gärningsmannen att utföra handlingen. Däremot förutsättes i regel icke att medlidande —som ju i allmänhet förekommer vid dödande av obotligt sjuk — skall vara ett utslagsgivande motiv till gärningen. Några sådana bestämmelser finns dock. Enligt art. 227 i den polska strafflagen skall gärningsmannen ha handlat »på begäran och av medlidande». Den grekiska lagen (art. 300) är något mer restriktiv. Enligt denna skall dödandet ha beslutats och utförts på begäran och av medlidande på grund av obotlig sjukdom. I Brasilien (art. 121 1 §) räcker det att bevekelsegrunden har »betydande etiskt värde». I Spanien (art. 9 mom.7) anses det förmildrande om gärningsmannen »handlat på grund av uppenbart viktiga moraliska eller altruistiska omständigheter».
Påföljderna för dödande på begäran eller efter samtycke är mycket olika, och straffskalorna företer stora skillnader. Minimistraffen är i allmänhet jämförelsevis låga, ibland mycket låga, och, framför allt i nyare lagar, utsättes endast ett högsta straff. I Danmark (239 §) är lägsta straffet häkte 60 dagar, i Grekland (art. 53, 300) fängelse 10 dagar, i Schweiz (art. 36, 114) fängelse 3 dagar, samtidigt som den
schweiziska domstolen vid »aktningsvärda motiv» i stället för fängelse kan döma till häkte eller böter (art. 64, 65), och även enligt den gamla nederländska strafflagen från 1881 (art. 293) kan det åtminstone teoretiskt räcka med 1 dags fängelse, ehuru högsta straffet är 12 år. I andra länder har domstolen möjlighet att tillämpa lagens allmänna bestämmelser om nedsättning av straff på grund av särskilda omständigheter (Jugoslavien, Portugal, Rumänien, Ungern m. fl.). I Tyskland (216 §) har det tidigare minsta straffet om två års fängelse genom 1953 års tredje lag om ändring av strafflagen nedsatts till fängelse sex månader, alltså alltjämt ett jämförelsevis högt straff. Samma minimistraff är fastställt i 1962 års tyska förslag till strafflag. Enligt det tidigare tyska förslaget till strafflag av år 1922, det s. k. Radbruch-förslaget (31, 220 §§), var minsta straffet endast en veckas fängelse. I Norge (235 § 2 st.) må straffet nedsättas under det för uppsåtligt dödande bestämda straffet och till en lindrigare straffart.10 Italiensk domstol måste däremot döma till en mycket sträng påföljd, minimistraffet är alltjämt fängelse i sex år (art. 579).11
Den nya svenska brottsbalken saknar liksom nu gällande rätt dylika regler. Vissa andra möjligheter föreligger dock att komma till rätta med dessa problem. Straffrättskommitténs förslag att genom en uttrycklig bestämmelse (1 kap. 10 §) vid dråp och misshandel ge domstolen möjlighet att nedsätta straffet eller helt fria från straff, om samtycke till gärningen lämnats av den mot vilken gärningen riktade sig, godtogs ej i denna form.12 Efter ingående överväganden ansåg lagstiftaren lämpligare att domstolen med stöd av de allmänna bestämmelserna om nedsättning och uteslutning av påföljd (33 kap. 4 § 2 st.) ådömde lindrigare straff under där angivna förutsättningar, nämligen om synnerliga skäl därtill är och hinder uppenbarligen ej möter av hänsyn till den allmänna laglydnaden. I sådana fall, där på grund av särskilda omständigheter någon påföljd överhuvud taget icke anses erforderlig, blir det även möjligt för domstolen att helt efterge påföljd (33 kap. 4 § 3 st.). I propositionen med förslag till brottsbalk13 framhålles, att dessa bestämmelser är avsedda att tillämpas endast i mycket exceptionella fall med beaktande av gärningens art och bevekelsegrunderna för gärningen. I fråga om dödande efter samtycke förutsättes därför att ett utmätande av normalstraffet eller av straff överhuvud taget skulle uppfattas såsom uppenbart stötande för den allmänna rättskänslan. Så kan vara fallet just vid gärningar som här äri fråga.
De nämnda omständigheternas betydelse för frågan om ansvar för
medverkan till annans självmord skall här icke beröras.14 Däremot skall ett speciellt problemkomplex behandlas som ofta leder till en privilegiering. Man talar vanligen om euthanasiproblemet. I strikt och etymologiskt riktig mening förstås härmed en handling som avser att förhjälpa en döende till en lätt död. Begreppet har emellertid utvidgats till att omfatta befriandet av en hopplöst lidande, d. v. s. fall dären dödssjuk men ännu icke döende beredes ett snabbt och smärtfritt slut. Den engelske filosofen och munken ROGER BACON (1214—1294), som skapade ordet euthanasi, tolkade detta i denna vidare mening och förordade handlingar av sådan innebörd. Slutligen betecknas med euthanasi i ordets vidaste mening utplånandet av s. k. »lebensunwertes Leben».
Vad den sistnämnda formen av euthanasi angår, »Vernichtung lebensunwerten Lebens», vars sanktionerande efter första världskriget krävdes i en gemensam skrift av den tyske straffrättsläraren KARL BINDING och den tyske psykiatern ALFRED HOCHE,15 är det i första rummet frågan om tillåtligheten av att döda sinnessjuka och totalt vanföra eller vanställda människor. Binding, som dog innan skriften utkom, var den politiskt liberale, mest framstående representanten förden klassiska straffrättsläran, Hoche en betydande, humant tänkande psykiater, som efter nazismens genombrott fick avstå från sin professur vid universitetet i Freiburg. Författarna utgick såsom självklart från att livsviljan måste repekteras hos envar, »även hos den sjukaste, den mest pinade och mest onyttiga människan». De ansåg dock två undantag böra göras, nämligen dels beträffande dödssjuka som icke voro i stånd att ge uttryck för sin vilja, t. ex. svårt lemlästade eller medvetslösa vilka man borde bespara uppvaknandet till en plågsam agoni, dels beträffande sådana sinnessjuka som stod på djurstadiet och hos vilka det icke kunde finnas någon mänsklig vilja att vare sig leva eller dö.
Att, som de senare händelserna under den nazistiska diktaturen i Tyskland visat, politiska irrläror kan drivas så långt, att ett människoliv anses värdelöst även på grund av etnologiska eller andra skäl, hör icke till de problem, som här skall behandlas. Denna utveckling visar i stället att begreppet »onyttigt liv» under särskilda omständigheter kan leda till en fruktansvärd urartning och till folkmordgärningar.
Ett mycket omdiskuterat och omtvistat problem är det straffrättsliga skyddet av vissa förslöade eller obotliga sinnessjuka och av heltidiotiska spädbarn. Som förut sagts, har från seriöst håll någon gång hävdats, att dylika gärningar mot »andligt döda» under vissa snävt angivna förutsättningar borde vara tillåtna. Med åberopande av etiska, sociala och juridiska faktorer har påståtts, att det funnes människoliv som i så hög grad saknar egenskapen av »Rechtsgut» att deras
fortbestånd varaktigt hade förlorat varje värde icke blott för samhället utan framför allt för vederbörande själv.16
I antiken har man faktiskt ofta ansett att ett dylikt tillvägagångssätt vore rimligt i sådana fall och att därför vanställda eller svagsinta barn icke hade någon rätt att leva vidare. Detta gäller framför allt Sparta (spädbarn) och Keos (senila). Men även PLATON godkände att förkrympta barn utsattes, och han gick till och med så långt att han förkastade läkarbehandling av dödssjuka såsom meningslös.17 Likaså uttalade den romerske filosofen SENECA att det stod i överensstämmelse med mänskligt förnuft att dränka skröpliga och vanställda barn och att på så sätt skilja det som var obrukbart för livet från vad som var sunt.18 Detta var tillåtet enligt dåtida romersk rätt. Hos vissa germanska folk förekom liknande rättsuppfattningar. Dessa uppfattningar undergick i västerlandet en grundlig förändring i och med kristendomens genombrott. Allt mänskligt liv, även vanställt och urartat liv, har alltsedan dess såsom en Guds skapelse förklarats oantastligt och heligt. Avgörande härför var övertygelsen att även i en sådan kroppvistades en ren själ. I ett senare skede har från evangeliskt håll motsatta åsikter framkommit när det gällde idioter, s. k. monstra och liknande varelser. Här må framför allt nämnas MARTIN LUTHER. Luther rekommenderade bl. a. fursten av Anhalt-Dessau att kasta en tolvårig sinnessjuk och vanställd flicka i floden, då ett sådant missfoster icke kunde vara annat än en djävulens bastard, en bortbyting, en »massacarnis» utan själ. Denna uppfattning vidhöll han åtta år senare (1541) vid ett av sina bekanta bordssamtal uttryckligen som den riktiga.19
Ändå har icke hos något kulturfolk dylika handlingar blivit tillåtna i lag. Till och med i det nazistiska Tyskland, där sjukhusläkare dödade otaliga sinnessjuka genom injektioner — deras antal uppskattas til lminst 80 000 — skedde detta under andra världskriget icke med stöd av kungjord lag utan på grund av en hemlig, till justitieministern FRANZ GÜRTNER den 27 aug. 1940 överlämnad, till dagen för krigsutbrottet postdaterad »Führerbefehl» av den 1 sept. 1939.20 Statssekreteraren i riksjustitieministeriet FRANZ SCHLEGELBERGER lämnade direktiv till domare och åklagare att »utan handläggning till riksjustitieministern vidarebefordra samtliga inlagor och polisanmälningar, som avsåg denna aktion». Till de anhöriga meddelades att vederbörande hade avlidit i sjukdom och på grund av epidemifara omedelbart fått kremeras. Indignationen bland folket och i synnerhet i kyrkliga kretsar visade sig emellertid så stark, att de nazistiska makthavarna redan i
augusti 1941 beslöt aktionens inställande. Dessa livsberövanden skedde ingalunda av etiska utan av utilitaristiska skäl (»Recht ist, wasdem Volke nützt»). På grund av den av kriget orsakade livsmedelsbristen önskade man komma ifrån mathållningen åt arbetsoförmögna och skapa plats i anstalterna åt sårade. I sådana fall har den amerikanska domstolen i Nürnberg i dom den 19 aug. 1947 mot dr KARL BRANDT m. fl. och sedermera även de västtyska instansdomstolarna21 hittills efter krigsslutet konsekvent dömt läkarna och deras assistenter för uppsåtligt dödande respektive medhjälp därtill, såvida icke gärningsmannen kunnat åberopa nödsituation (fruktan för svåra och akuta repressalier) som uteslöt skuld.
Det är icke nödvändigt att här diskutera den principella frågan huruvida rättsordningen överhuvud taget får känna till »lebensunwertes Leben» och får undanta sådant från straffrättsligt skydd. Problemet existerar visserligen men är trots sitt allvar i dag icke aktuellt för lagstiftning och rättspraxis. Säkert är att ett sådant undantag trots de båda nämnda ansedda författarnas i och för sig beaktansvärda argument är oförenligt med nuvarande överallt dominerande uppfattning hos kulturfolken om livets värde och väsen och därför icke har någon utsikt att kunna realiseras. Lyckligtvis ter sig detta problem i många fall numera även ur medicinsk synpunkt sett annorlunda än för några årtionden sedan. Vetenskapen har under tiden lyckats att just för behandling av schizofrena även i de allra svåraste, tidigare såsom hopplösa ansedda kliniska fallen framställa verksamma kemoterapeutiska medikamenter, som i förening med psykoterapeutiska behandlingsmetoder i allt större omfattning lett till oväntade förbättringar eller åtminstone till hoppingivande ansatser till sådana framgångar. Det prognostiska begreppet »varaktigt obotlig», som måste omfatta patientens hela livstid, skulle därför här icke längre som på det tidigare sättet kunna användas som juridiskt rekvisit. Visserligen gäller detta icke samtliga fall bland de svåraste sinnessjukdomarna. För vissa av dem finns det alltjämt icke någon som helst utsikt till bot, ej heller för idiotiska spädbarn, som föds utan hjärna, med svåra hjärnmissbildningar eller liknande defekter.22 I de sistnämnda fallen räknar man emellertid endast beträffande högst 10 % med en livslängd av mer än fyra år.
Dessutom förefaller det tveksamt om människor som är födda sinnesslöa eller blivit det, hur olyckligt deras öde objektivt sett må vara, även kan sägas lida subjektivt och om man därför här överhuvud taget med fog kan tala om en befrielseakt av medlidande med en »li-
dande». I det övervägande antalet fall torde man knappast med säkerhet kunna fastslå att patienten är olycklig. Detta utesluter visserligen, som vi vet, icke att många, måhända nästan alla friska människor i sin tur känner ett naturligt medlidande icke blott med den vanställde utan även med den av idioti drabbade medmänniskan.
Annorlunda ligger det till i de fall där en människa som drabbats av en hopplös kroppssjukdom befrias från sina lidanden.23 Denna dödshjälp i vidare mening gäller människor som lider av en som obotlig prognostiserad framskriden kroppssjukdom, pinas av fruktansvärda, outhärdliga smärtor, får räkna med allt större plågor och är ohjälpligt dömda till en långsam död utan att någon läkare förmår ingripa hjälpande eller lindrande. Var och en känner till sådana fall, var och en kan bli ett sådant fall. Om dessa olyckliga människor, hos vilka man ännu icke kan se slutet av deras plågor och där man därför ännu icke kan tala om dödskamp i trängre mening, av läkare, närstående eller andra personer befrias från sitt lidande, föreligger i regel en handling, som är framsprungen ur en allvarlig konfliktsituation och av etiskt i hög grad aktningsvärda motiv (medlidande, barmhärtighet, kärlek). I de flesta fall torde en enträgen och upprepad begäran eller i varje fall samtycke från den lidande föreligga, vilket betyder att åtminstone i sådana länder, där det finns en specialbestämmelse om »dödande på begäran», ett mildare straff kan utmätas. Under vissa omständigheter kan det även bli fråga om läkares medhjälp till patientens självmord, som icke kan straffas eftersom huvudgärningenär straffri (HEIMBERGER).24 Här gäller det emellertid dogmatiskt besvärliga och omstridda avgränsningsproblem beträffande medverkan.
I övrigt är den juridiska och mänskliga problematiken beträffande denna konfliktsituation omstridd. I Belgien är euthanasin uttryckligen förbjuden i Code de déontologie médicale av 1950 (art. 21),25 och en liknande bestämmelse finns i motsvarande franska code (art. 23 mom.2). HIPPOKRATES' (460—377 f. Kr.) läkared innehåller följande ord: »Jag skall icke giva dödande gift till någon, även om jag blir ombedd; ej heller skall jag föreslå en dylik åtgärd.» Denna mening tolkades under årtusenden som ett förbud mot euthanasi. Moderna invändningar26 att orden även kan avse generellt förbud mot giftmord, alltså något alldeles självklart som ingenting alls har att göra med läkarkonsten,
torde ej vara övertygande. Intill våra dagar behärskas läkarkårens etik i många länder av Hippokrates' gamla förbud trots att hans ed beträffande vissa andra punkter sedan länge blivit obsolet. Talrika lekmän och läkare är emellertid nu för tiden böjda att av humanitära skäl förneka straffbarhet och straffbehov, ja till och med att betecknaden motsatta uppfattningen som grym och barbarisk. Detta gäller även sådana fall, där patienten redan innan den egentliga dödskampen sätter in på grund av förlamning är berövad talförmågan eller underlång tid är helt eller till hälften medvetslös och hans närmaste anhöriga vädjar till läkaren att icke på konstlad väg förlänga hans liv. I England existerar sedan år 1935 »The Euthanasia Society», som förordar legalisering av dödshjälpen och till sina medlemmar räknar många mycket prominenta personer (även framstående teologer och läkare). Även i USA existerar sedan länge sådana sammanslutningar som har många läkare som medlemmar. I rättsligt hänseende argumenterade BINDING att »en gärning varigenom en smärtsam, kanske än mer långvarig, sjukdomen immanent dödsorsak ersättes av en annan men smärtfri» icke innebär ett dödande. I själva verket kan det, som även straffrättsjuristerna framhåller, i vissa fall icke anses förenligt med humanitetens bud att återkalla en medvetslös till medvetande, om detta enligt medicinskt bedömande kommer att medföra plågsamma smärtor. Befinner sig t. ex. en åldrig patient, som lider avframskriden levercirrhos, i djup koma, skulle han endast kunna väckas till plågor, nästa koma eller dödliga blödningar. BINDING och HOCHE ansåg att man i sådant fall skulle kunna supponera ett samtycke av den medvetslöse.
Ändå har med undantag av Sovjetunionen hittills icke någon lagstiftare — bortsett från två lagar från 1906 som beslöts av de båda nordamerikanska staterna Ohio och Iowa men förkastades i Washington — vågat att uttryckligen förneka straffbarheten av dylika handlingar. Sannolikt spelar här vid sidan om känslomässiga och religiösa skäl samt gränsdragningssvårigheter även risken för missbruk en betydande roll. Av straffrättskommittén har därutöver framhållits att en specialbestämmelse, hur försiktig en sådan än göres, skulle kunna leda till att svårt sjuka alltför lätt grips av fruktan att de på svenska sjukhus icke skulle kunna vara säkra till livet och att fara kan uppkomma för en visserligen alldeles orimlig men likväl betänklig ryktesspridning. Sovjetunionens strafflag av år 1922 innehöll i art. 143 en bestämmelse enligt vilken det icke var straffbart att döda annan av medlidande; bestämmelsen har emellertid senare upphävts.27
I länder, i vilka opportunitetsprincipen gäller för åtals väckande, kan undvikas att gärningsmannen ställs inför domstol. För Sveriges del kan erinras om den beslutade ändringen i RB (20 kap. 7 § punkt 3), varigenom möjlighet öppnas att underlåta åtal om straff av särskilda skäl uppenbarligen icke är erforderligt för att avhålla gärningsman-
nen från ytterligare brottslighet och det med hänsyn till omständigheterna ej heller eljest kan anses påkallat att väcka åtal. Avgörandetl igger hos riksåklagaren.28 I Uruguay (1933 års strafflag, art. 37) må domstolen, om gärningen skett av medlidande, efterge straff, och detsamma gäller i Colombia (1936 års strafflag, art. 364).
Andra lagstiftare bedömer befrielsen av en hopplöst lidande endast som en förmildrande omständighet. Här kan erinras om de redan omtalade reglerna i Polen och Grekland. Särskilt bör nämnas att i Norge— där det finns en generell möjlighet att helt avstå från åtal — strafflagen i 235 § 2 st. tillåter straffnedsättning eller tillämpning av mildare straffart »om någon av medlidande berövat en hopplöst sjuk livet eller medverkat därtill».
Ett särskilt problem erbjuder dödshjälpen om den sättes in först i dödskampens slutskede. Då gäller det en människa som redan kämpar med döden eller i vart fall en lidande i sista fasen, en döende. Vid vilken tidpunkt detta stadium inträder beror på sjukdomens beskaffenhet och patientens individuella konstitution och motståndskraft. Skillnaderna är avsevärda. I rättspraxis och i rättsmedicinsk litteratur har detta betydelsefulla avgränsningsproblem hittills dryftats föga. Den sjukes sista och hopplösa kamp med döden kan under gynnsamma villkor vara relativt kortvarig men kan i andra fall pågå länge och sträcka sig över många dagar, stundom även över en eller flera veckor. Det skulle innebära en inkonsekvens och ofta leda till orimliga följder om juristerna icke skulle ta hänsyn till detta. Oskarpa begrepp som »dödskamp» eller »att vara döende» bör därför på kriminalrättens område ej tolkas för schematiskt eller snävt utan måste alltid vara anpassade efter den somatiska processen.
Dylika euthanasihandlingar är medicinska åtgärder, som i första rummet avser att underlätta döden, men i regel nödtvunget är förenade med en viss, givetvis icke exakt bestämbar förkortning av livet. Ju närmare slutet är och ju olidligare smärtorna blir, desto angelägnare förefaller läkarens ingripande, desto grymmare hans tvekan. Och desto mer ryggar man tillbaka för att här tala om »mord» i strafflagens mening.
I många länder är det svårt att hålla isär kriminalisternas hållning från kyrkans. Den katolska kyrkan har länge med stor beslutsamhet, under åberopande av femte budet, oavsett omständigheterna förkastat varje aktiv åtgärd att avkorta dödskampen. Ej heller den omständigheten, att den år 1935 av kyrkan heligförklarade engelske statskanslern och humanisten THOMAS MORUS (1478—1535) i sin »Utopia» betecknat samtycke icke blott där det gives av en döende utan även givet av en obotligt sjuk och därmed euthanasigärning i vidare mening såsom klokt, ja till och med Gud behagligt, medförde någon ändring i denna hållning.29 Detta har ofta lett till att även många jurister i länder, i vilka rätten och lagtolkningen påverkas av den katolska mo-
ralteologin, betecknat varje aktiv dödshjälp som rättsstridig.30 I praktiken har emellertid även i dessa länder dödshjälpen många gånger tyst tolererats.
Påven Pius XII har i ett tal den 24 febr. 1957 på 9:e italienska kongressen för anestesiologi åstadkommit en viss klarhet beträffande denna hållning. Han avböjde visserligen med eftertryck euthanasin principiellt men tillät med en försiktig formulering ett viktigt undantag på en avgörande punkt. Han uttalade sig ordagrant på följande sätt:
Om medicineringen av narkotiska medel i och för sig framkallar två skilda effekter, å ena sidan en lindring av smärtorna och å andra sidan en förkortning av livslängden, är den tillåten. Det är emellertid nödvändigt att ge akt på huruvida en rimlig proportion föreligger mellan dessa bägge effekter och huruvida den enas fördelar kompenserar den andras nackdelar.31
De flesta evangeliska teologernas åsikt motsvarar i stort sett detta uttalande.
Som förespråkare för dödshjälp kan även nämnas MAHATMA GANDHI, förkunnaren av icke-våld. Han skriver (All Men are Brothers, utg. av Unesco, Paris, 1958, s. 92):
Should my child be attacked with rabies and there was no helpful remedy to relieve this agony, I should consider it my duty to take his life. Fatalism has its limits. We leave things to fate after exhausting all the remedies. One of the remedies and the final one to relieve the agony of a tortured child is to take his life.32
Många, fastän ingalunda alla, nutida jurister förnekar straffbarheten av dödshjälp åt döende och ser däri antingen generellt, eller åtminstone med begränsning till icke närmare angivna undantagsfall, icke något brott.33 Den juridiska motiveringen varierar alltefter rådande straffrättsdogmatik. De speciella rättsproblem som uppkommer i fråga om dödshjälp i sista stadiet diskuteras mycket i den tyskspråkiga straffrättslitteraturen. I de romanska ländernas straffrättsliga läroböcker och kommentarer förbigås de däremot många gånger.34
Där, såsom i Tyskland, vid sidan om de objektiva och subjektivarekvisiten krävs rättsstridighet för att gärningsmannen skall kunna
straffas, förnekar man många gånger just denna. Vissa jurister utgår från det principiella antagandet, att en läkares handlande, om det sker »lege artis», antingen icke kan vara rättsstridigt eller ock överhuvud taget icke kan uppfylla brottsrekvisiten. I enstaka fall har man, åtminstone tidigare, åberopat sedvanerätt (KÖHLER).35 Enligt en annan— likaledes äldre — uppfattning, saknades ett rättsobjekt som kunde kränkas (EDUARD V. LISZT).36 Ibland argumenterade man på så sätt, att det vore fråga om en medicinskt indicerad och därför nödvändig åtgärd, där livsförkortningen utgjorde en visserligen oundviklig men icke avsedd bieffekt, som — även juridiskt sett — icke upphävde den terapeutiska karaktären av läkarens förfarande (ENGISCH, GOETZELER).37 För en svensk jurist torde väl just den synpunkten, att en läkare som förkortar patientens grymma dödskamp handlar i överensstämmelse med läkarkutym och läkarkonstens regler och sålunda i kraft av en legitim yrkesbefogenhet och yrkesuppgift, vara det mest övertygande argumentet mot den medicinska åtgärdens generella straffbarhet. I kriminalistisk praxis hävdar man många gånger att kausaliteten icke kan fastställas. Man supponerar att det i efterhand icke längre kan med full visshet uteslutas att döden även utan åtgärden i fråga skulle ha inträtt vid samma tidpunkt, varför principen »in dubio pro reo» får tillämpas.
Anmärkningsvärd är tendensen hos många jurister att i fråga om euthanasi både i trängre och i vidare bemärkelse skilja mellan positivt handlande och underlåtenhet, ehuru detta vid bedömandet huruvida en läkare uppsåtligen dödat annan i många länder icke motsvarar den straffrättsliga dogmatikens allmänna principer.38 I Frankrike ligger det emellertid enligt den förhärskande läran annorlunda till, eftersom mord och dråp icke kan förövas genom underlåtenhet och endast de avsevärt lindrigare bestämmelserna om underlåten hjälp (art. 63 andra st.) är tillämpliga.39 Förmodligen är det känslomässiga överväganden som spelar in vid denna åtskillnad mellan aktivt och passivt handlande. Men också etiska skäl åberopas. Man säger att det endast vore förbjudet att förkorta livet men icke påbjudet att på konstlad väg förlänga detsamma utöver den naturliga döden och att
detta gällde särskilt om det endast kunde bli fråga om en fortsättning av outhärdliga plågor.40 Ofta läser man även i juridiska skrifter i detta sammanhang att läkaren icke får spela öde utan att även han måste böja sig för ödet. Härpå bygger sedan argumentet att ett annat beteende icke skulle stå i överensstämmelse med läkarkårens etik.
Av dessa skäl torde man vara ense om — och detta gäller även kriminalister som betraktar aktiv euthanasi som mord — att ingen läkare kan göras straffrättsligt ansvarig för att han underlåter att medelst speciella stimulantia (kamferinjektioner, blodtransfusioner, respirator, näringstillförsel genom intravenöst dropp o. dyl.) eller andra nu till buds stående åtgärder eller operationer på konstlad väg förlänga ett slocknande liv, där icke annat än svåra plågor skulle förestå den dödssjuke. Eljest skulle man, sägs det, av läkaren kräva ett ur medicinsk synpunkt meningslöst, omänskligt och därmed pliktstridigt handlande.41
Såvitt känt finns många framstående kriminalister, som med tystnad förbigår denna fråga, men icke någon som uttryckligen hävdar att en dylik underlåtenhet skulle medföra straffansvar för dödande.
Särskilt anmärkningsvärt och även ur straffrättslig synpunkt synnerligen betydelsefullt är, att när det gäller en sådan passivitet i regel icke göres och icke heller behöver göras någon åtskillnad mellan dödssjuk och döende. Prof. WERNER SCHÖLLGEN (Bonn), en ledande katolsk moralteolog, har med stor bestämdhet och många instämmanden uttalat som sin uppfattning, att det motsvarar humanitär och kristen etik att erkänna att varje människa har rätt till en naturlig, henne adekvat död.42 Ingen patient, säger Schöllgen, får på ett meningslöst sätt utsättas för »den medicinska teknikens förvrängande möjligheter». Ingen får »genom överflödiga operationer och ingrepp, som icke erbjuder någon human hjälp, eller med ideligen nya sprutor drivas till nya plågor». Schöllgen tillägger med eftertryckligt allvar, att läkaren bör beakta livets gräns och icke får söka övervinna denna gräns »i teknisk hybris eller meningslös titanisk förhävelse». Ingen har sagt emot dessa ord. Schöllgen betecknar underlåtenhet av detta slag som en icke blott tillåten utan av etiska skäl påbjuden euthanasi.