LARS WELAMSON. Läkarsekretessen. En rättslig undersökning. Sthm 1962. Norstedts. 135 s. Kr. 21,00.
Under senare år har problemställningen offentlighet—sekretess i olika sammanhang behandlats. Det senaste inlägget — offentlighetskommitténs diskussionspromemoria — har föregåtts av andra. Flera av dessa bära tillfällighetens prägel. Så är inte fallet med prof. WELAMSONS ovannämnda arbete. Ehuru begränsat till ämnet omspänner det överraskande mycket av den problematik som vår föråldrade offentlighetslagstiftning aktualiserar.
I en kort inledning anger W. läkarsekretessens funktioner som enligt hans mening är tre: en förtroendefunktion, en etisk funktion och enrent medicinsk funktion. I sin förtroendefunktion vill läkarsekretessen förebygga att sjuka av rädsla för offentlighet avhålla sig från att söka läkare och meddela denne alla för en effektiv vård önskvärda upplysningar. Den etiska funktionen, för vilken W. vill finna ett anknytningskriterium i ärekränkningslagstiftningen, har om jag förstått W. rätt närmast en mentalhygienisk uppgift och den medicinska att hindra en patient att få del av sådana sjukdomsuppgifter som kunde äventyra hans tillfrisknande eller psykiska balans.
Huruvida in abstracto en klar åtskillnad kan göras mellan förtroendefunktionen och den etiska funktionen synes något ovisst. De lege lata är emellertid ett särhållande mellan dessa båda funktioner inte obefogat hos oss. Att den medicinska livslögnsbefordrande funktionen går att avgränsa från de båda andra står klart.
Såsom läkarsekretessen utformats hos oss innefattar den tystnadsplikt, handlingssekretess och vissa begränsningar i processuella vittnes- och editionsplikter. Mellan dessa skilda slag av sekretess råder saklig inkongruens vid sidan av andra olikheter. Att presentera ämnet på ett sådant sätt att en inte initierad läsare skall kunna följa resonemangen är inte lätt. W. har valt att först allmänt informera om förhållandet mellan handlingssekretess och tystnadsplikt (kap. 1) och därefter först behandla läkarsekretessen inför allmän domstol och vid förundersökning i brottmål (kap. 2) och sedan läkarsekretessen i förhållande till annan än domstol och part i rättegång (kap. 3). I avslutande sammanfattande synpunkter summerar han sedan undersökningens resultat och uttalar kritik mot gällande författningsregler på området. Dispositionen, som tillåter vissa pedagogiskt betingade upprepningar, förtjänar allt erkännande.
Att boken trots detta och en lättflytande stil kräver ett stort uppbåd av andlig energi hos läsaren är ämnets och inte författarens fel. Vad man saknar är egentligen endast en redogörelse för de typer av domstolsmål, där läkarsekretessen aktualiseras. Sannolikt har väl W. ansett
en dylik redogörelse falla utom ramen för en rättsdogmatisk undersökning. Rättssociologiskt skulle en sådan dock ha varit av värde. Vad är förklaringen till att judikaturen i ämnet är så sparsam trots att läkarvittnesmål inte är ovanliga med gällande svårtolkade lagstiftning?
I första kapitlet hävdar W. med allt fog att reglerna för handlingssekretess aldrig kan åberopas för undantag från lagstadgad tystnadsplikt. Hur läget gestaltar sig då tystnadspliktsregler saknas har han ej haft anledning att ingå på. När han i noter anmäler avvikande åsikt från författare som endast behandlar förhållandet handlingssekretess—oreglerad tystnadsplikt är detta sålunda inte träffande, vilket naturligtvis inte utesluter att dessa författare ändå kan ha misstagit sig vid besvarande av för dem aktuella frågor. Detta kapitel innehåller utöver en instruktiv redovisning för vissa grundproblem referat av gällande lagbestämmelser liksom också av läkarförbundets rättsligt oförbindande codex ethicus i här relevant del. Många av författningsbestämmelserna ha numera överförts till nya författningar (8 § 1963 års allmänna läkarinstruktion, 35 § 1962 års sjukvårdslag, brottsbalken osv) och väl också i några fall blivit tillämpliga å en vidare personkrets. Även i senare sammanhang som då W. kommer in på sekretess till sjukförsäkrades eller dödas skydd har författningsmaterialet förnyats, i stort sett— utförsäkringsregeln i sjukförsäkringslagen har utgått — dock utan att framställningen förlorat i aktualitet.
Beträffande den ändrade lagstiftningen kan numera hänvisas till HÅKAN RAHMS kommentar till sjukvårdslagen och sjukvårdsstadgan och HUGO DIGMANS till begravningslagstiftningen. Brottsbalkens ärekränkningskapitel (5 kap. 4 §) innehåller bestämmelser om skydd för avliden, som ger uttryck för ändrad rättsuppfattning på området. Offentlighetskommitténs PM (Lund 1964) och besvärs sakkunnigasslutbetänkande (SOU 1964:27) har tillfört debatten en mängd material av betydelse såväl de lege lata som de lege ferenda.
Slutligen bör nämnas att vid återgivandet av medicinalstyrelsens alltjämt gällande cirkulär den 27 nov. 1959 (MF nr 91) angående tystnadsplikt för dem som meddela sjukvård m. m. genom ombrytningsfel ett stycke om förhållningsregler för personal vid statens mentalsjukhus bortfallit.
I kapitel 2 konstateras inledningsvis att läkares befrielse från vittnesplikt i fråga om yrkesutövning exklusivt regleras av 36:5 2 st. RB samt att denna regel i motsats till många utländska inte medger domstolen att företaga någon avvägning in concreto mellan motstående bevis- (utrednings-) och sekretessintressen. En sådan har lagstiftaren själv gjort genom 4 st. samma lagrum.
Formellt är detta riktigt. Befrielseregeln förutsätter emellertid tillvaron av andra och vidare tystnadspliktsregler för att bli meningsfull. Detta förhållande i förening med lagrummets tillkomsthistoria och avfattning i nära anslutning till på grundval av läkarinstruktionens tystnadspliktsregel utbildad praxis gör att dess materiella innebörd inte helt torde kunna isoleras från sistnämnda oförändrat gällande tystnadspliktsregel. Och att domstol (och läkarvittne) helt skulle kunna
undgå att göra intresseavvägningar synes uteslutet, låt vara att dessa intresseavvägningar inte har samma karaktär som lagstiftarens. W. påpekar f. ö. själv att läkarvittnet vid spontant omvittnande av fakta som inte omfattas av befrielseregeln kan straffas för överträdelse av läkarinstruktionens tystnadspliktsregel.
Den i befrielseregeln ingående lokutionen »något, som på grund av deras (läkarens) ställning förtrotts dem (honom) eller de (han) i samband därmed erfarit» återgår nästan ordagrant på en uppmärksammad HD-dom från år 1925 (NJA 1925 s. 269). I belysning av denna dom kan av lagtexten slutas att läkares egna iakttagelser för att fritagas från vittnesplikt på något sätt måste anknyta till patientförtroenden. Sådana kan ostridigt inte skapas genom tvångsundersökningar. Oavsett om en lämnad patientuppgift eller läkariakttagelse varit ett nödvändigt led i en tvångsundersökning eller inte åtnjuter den därför enligt W. inte läkarsekretess i annan rättegång. Bortsett från dessa och i 4 st. berörda fall skapar uttryckligt patientförbehåll om diskretion vittnespliktsbegränsning. Motsvarande gäller enligt lagmotiven även då uppgifter lämnats under omständigheter som skäligen motivera antagande om förtroende. Att till sådana omständigheter även kan föras konkludent handlande ligger i sakens natur.
Enligt W. kan däremot en förtroendesituation inte uppkomma vid rutinartad hälsokontroll, vård av medvetslös eller då patient själv ej förstått innebörden av vad han meddelat. I vittnesplikten skulle vidare ingå läkariakttagelser för vilka konfidentiella patientmeddelanden saknat varje betydelse. Teoretiskt är detta resonemang oantastligt men den praktiska betydelsen förefaller begränsad. Ovanför ett visst åldersstreck upphör hälsokontrollerna att ha rutinkaraktär för den undersökte. Småkrämpssymptomen övergå omärkligt i fixeringsbilder av allvarligare slag. Den medvetslöse vaknar till liv och att sedan skilja mellan vad som är ursprunglig iakttagelse och iakttagelse i växelverkan till senare patientuppgift eller konkludent handlande blir svårt för att inte säga omöjligt. Och vilka kriterier ger säkert besked om att patienten inte förstår vad han säger. Lagtexten tillåter ingen gradering av förtroendena efter deras betydelse för diagnos och behandling. Det är vidare svårt att utanför tvångsundersökningar föreställa sig situationer där »patientförtroenden» a priori är uteslutna. Bygger inte varje frivilligt läkarbesök på förtroende i den meningen att allt vad som framkommer vid besöket skall stanna mellan patient och läkare?
W:s av lagtext och 1925 års rättsfall underbyggda tes är emellertid att frivillig hänvändelse till läkare inte i och för sig medför att därvid gjorda läkariakttagelser faller utanför vittnesplikten. Härför krävs därutöver att iakttagelserna ha samband med uttryckligt eller underförstått diskretionsförbehåll. I det senare fallet har en domstol att avgöra dels vilka omständigheter som allmänt sett kan grunda ett dylikt förbehåll, dels om någon eller några sådana omständigheter föreligger in casu. Den förra tankeoperationen innesluter intresseavvägningar inom ramen för en teleologisk lagtolkning. Den senare behöver inte göra det om situationen kan typifieras, vilket väl inte alltid är fallet. Men hur
skall domstolen få vetskap om omständigheternas förekomst utan att läkaren samtidigt blottställer patienten? Skall domstolen tillgripa sanktionsmedel så fort en läkare inför ställd fråga »blankt» påstår en förtroendesituation samt bristande patientsamtycke? På denna punkt skiljer sig situationen markant från den då fråga är om utlämnande av allmän handling. I det senare fallet är utlämningsmyndigheten fullt förtrogen med handlingens innehåll, i det förra har domstolen endast yttre kriterier att hålla sig till.
Här uppkommer ett svårartat dilemma som en lika sparsam som svårtydd rättspraxis får illustrera. Vid tolkning av det ena av rättsfallen— 1925 års HD-mål — erbjuder sig enligt W. ett myller av alternativ beroende på att HD använt lokutionen »såvitt i målet förekomna omständigheter ge vid handen» som premiss för slutsatsen att det begärda vittnesmålet inte skulle avse förtroendefakta eller därtill anknutna egna iakttagelser. Då det rörde sig om uppgifter av eljest typisk förtroendekaraktär — i ett skilsmässomål vid en tid då äktenskaplig otrohet ännu var straffbelagt — förefaller det rec. efter genomgång av alternativen sannolikast att HD menat att den omständigheten att patienten varit intagen på en barnbördsavdelning i detta fall betagit uppgiften om fosternedkomsten denna karaktär och därmed i brist på omständigheter som talat i motsatt riktning också undanryckt grunden för hemlighållande av den ungefärliga tidpunkten för fostrets avlande, som väl utan patientens medverkan grovt kunnat bestämmas med ledning av fosterutvecklingen. Så långt skulle vittnesmålet alltså inte behövt röra förtroendefakta. Kvar står emellertid såsom W. framhåller att domstolen här tagit en risk för att vittnesmålet även kunde komma att röja fakta, som läkaren undfått i förtroende eller iakttagit i anledning av sådant meddelande.
Det andra trettiofem år senare avgjorda målet (SvJT 1960 rf s. 57) har motortrafikens olycksfallsfrekvens och trafikolycksfallens behov av lasarettsvård som bakgrund. Lasarettsintagning kan via lokalpressen medföra en publicitet som t. ex. vid misstanke om rattfylleri i sin tur aktiviserar åklagarmakten. Den på lagtexten byggda motivering som läkaren anförde för sin vägran att utlämna sjukjournalen beträffande en i medvetslöst tillstånd införd trafikskadad anknöt effektfullt till förtroendefunktionen dvs det för samhälle, läkare, patient och närstående gemensamma intresset av att vårdbehövande snabbt kommer underbehandling på lasarett. Detta intresse kunde äventyras om en sjuk eller skadad person vid lasarettsvård riskerade att få sin ställning vid en eventuell rättegång försämrad. Att läkaren vann gehör för sina åsikter om rättegångsbalkens vittnes- och editionsregler tyder, såsom W. också anmärker, på att hovrätten tolkat dessa regler på ett för patienten liberalare sätt än W. i fråga om uppgifter och iakttagelser vid utövandet av läkaryrket.
Senare har också EKELÖF (Rättegång IV s. 128 ff) och WILOW (F. T. 1962 s. 230 ff) ifrågasatt riktigheten av W:s ståndpunkt.
Den gemensamma grunden för bådas kritik är att vittnespliktens begränsning med W:s strikta tolkning av lagtexten blir alltför beroende
av tillfälligheter och därmed kommer i strid med den västerländska rättsgrundsatsen om allas likhet inför lagen. De lege lata torde W:s principståndpunkt dock vara den riktiga om än i behov av viss ytterligare nyansering.
I sina resonemang trycker Ekelöf särskilt på att utredningsintresset i de av W. anförda undantagsfallen inte är starkare än i övriga — en avvägningssynpunkt som är främmande för W. — och menar att vid sådant förhållande förtroendefunktionen bör prevalera såsom skedde i 1960 års mål. W. åter lägger särskild vikt vid patientens presumerade sekretessintresse in casu — i 1960 års mål alltså risken för att uppgifter om nykterhetstillståndet skulle försämra processläget för honom —utan att medge att fastställandet av detta sekretessintresse involverar en intresseavvägning från motsatt håll.
Enligt Ekelöf skall ämnet för det uttryckliga eller underförstådda diskretionsförbehållet ha samband med patientens hälsotillstånd. W. synes inte resa något motsvarande krav, förmodligen därför att patientens (»subjektiva») och läkarens (»objektiva») syn på ämnets betydelse i detta avseende inte behöver sammanfalla. Avgörande för W. torde vara att patientförtroendet lämnats i tro att det kunde lända till vägledning för läkaren i hans gärning.
Därutöver har Ekelöf satt i fråga om inte exempelvis misstanke om försäkringsbedrägeri efter den försäkrades bortgång skulle kunna fritaga läkarna från tystnadsplikt mot lagens ordalydelse. Detta resonemang synes svårt att följa med hänsyn både till att RB 36:5 4 st. just tar sikte på detta slags intresseavvägningar och till den ståndpunkt Ekelöf eljest intager (a. a. s. 131 f) beträffande läkares obehörighet att vittna, då patienten avlidit.
Vad W. i fortsättningen anför om tolkningen av huvudstadgandets uttryck »erfarit», som får inbegripa även diagnos och läkaråtgärder, är mindre kontroversiellt. Detsamma gäller rekvisitet »på grund av denna hans ställning» som enligt W:s tolkning blir liktydigt med i sin egenskap av läkare, i sin yrkesutövning (jfr 1960 års rättsfall om avdelningssköterskan). En omtvistad fråga huruvida uppgift om att viss läkarekonsulterats faller utanför vittnesplikten är W. närmast benägen att besvara nekande.
Kapitlets nästa avsnitt behandlar undantag från regeln om vittnespliktens begränsning och då i första hand betydelsen av patients samtycke. I princip kan sådant samtycke begränsas, enligt W:s mening dock inte så att vittnesmålet ger en falsk bild av händelseförlopp och orsakssammanhang. Enligt W. skulle det ankomma på läkarvittnet att bevaka att så inte sker genom att ställa patienten inför valet mellan »rent» samtycke eller full sekretess. Grunden för denna uppenbarligen ömtåliga »korrigeringsplikt» får väl, ehuru W. inte utsäger det, sökas i vittnesedens sanningskrav.
Till vems förmån tystnadsplikten gäller är vanligen uppenbart. Det är uppgiftslämnaren, patienten eller annan som i anledning av dennes vård lämnat uppgifter såvitt dessa avsett vederbörandes egna personliga förhållanden. W. avvisar på till synes övertygande skäl tanken att
intressentkretsen vore att bestämma efter 14 § sekretesslagen. Särskilda problem inställer sig emellertid om intressenten är omyndig, minderårig, död eller vittnesmålet kan äventyra patientens hälsa. I förstnämnda båda fall bör samtycke lämnas av ställföreträdare och, om annan eller den omyndige själv stått för uppgiften, jämväl den senare. Har minderårig uppnått 15 års ålder, ifrågasätter W. om inte hans samtycke bör vara tillräckligt. När dödsfall omöjliggjort samtycke får läkaren följa i första hand vad han tror vara den avlidnes i andra hand anförvanternas vilja och därvid även beakta huruvida sekretessintresse kan ha förefunnits gentemot anförvanterna. Att avslöja något mot vad den döde skulle önskat anser W. inte ha stöd i en lagtext, som principiellt förutsätter samtycke. Ekelöf (a. a.) synes intaga en ännu restriktivare hållning i hithörande spörsmål. Den situation han närmast berör— testamentstvist — har senare aktualiserats i RÅ 1963:51 vid tillämpning av 14 § sekretesslagen. Särskilda omständigheter föranledde där att utlämnande av sjukhushandlingar ansågs böra ske trots brist på medgivande från den avlidne. Motsvarande problematik beträffande befrielseregeln i RB 36:5 2 st. karakteriseras av sådan intresseavvägning mellan sekretess och offentlighet, som W. i princip anser förbjuden. Fråga är om inte doktrin och rättspraxis är på väg att slå över i sin strävan att »värna» den avlidnes antagna intressen. Postulatet att den avlidne skulle motsätta sig att sanningen kommer fram förefaller irrationellt på gränsen till vidskeplighet. W:s mellanståndpunkt förefaller välgrundad.
Frågan om samtycke till röjande av för patientens hälsotillstånd farlig uppgift söker W. besvara med hänvisning till 14 och 39 §§ 2 st. sekretesslagen under samtidigt betonande att av allmänna processuella grundsatser måste följa att part har oinskränkt rätt att erhålla kännedom om alla omständigheter som åberopas till bevis. Såvitt denna för all läkarsekretess gemensamma problematik rör mentalt friska men dödsdömda patienter och inte Kung Leargestalter är väl de lege ferenda blott att önska att sjukvården mera inriktade sig på att stålsätta patienterna inför ett oundvikligt öde än att inge dem falska förhoppningar. Varför skall läkarna på den punkten antas besitta högre moraliska kvaliteter?
Efter att ha utrett läkares vittnesplikt vid grövre brott — och därvid ha påpekat att läkare vid mindre grova brott inte äger åsidosätta tystnadsplikt för att hindra att oskyldig fälles — och vittnesplikt på grund av särskild författningsbestämmelse — W. tolkar härvid uttrycket i lag vidare än processlagberedningen — behandlar W. företeende av för annat ändamål upprättad enskild eller allmän handling som bevis i rättegång. Beträffande enskild handling gäller för läkare samma restriktioner som vid vittnesförhör och beträffande allmän handling i första hand 38 § 2 st. sekretesslagen. Detta lagrum analyseras främst med avseende på betydelsen av att domstol äger infordra handling som måhända senare ej får företes i rättegång eller förundersökning, därför att handlingens utfärdare ej får vittna därom. Till sist behandlas sakkunnigbevisning genom läkare, vid vars fullgörande denne varken står
i något förtroendeförhållande visavi den undersökte eller handlar i oträngt mål. Enligt W. är det önskvärt att patienten underrättas därom och olämpligt att för sådant uppdrag läkare anlitas, som tidigare stått i förtroendeförhållande till patienten.
Ett särskilt avsnitt ägnas upplysningar för bevisningsändamål åt enskild part, åklagare eller polismyndighet. Med hänsyn till parts möjlighet att med domstols hjälp utverka allmän handlings företeende omedelbart i rättegången bör enligt W. myndighet redan vid tvivel om utfärdaren får vittna om handlingens innehåll vägra att utlämna den (jfr här RÅ 1963: 51; de särskilda omständigheter som där föranledde utlämnande hänförde sig till sjukdomens art och orsaker, existensen av ett tidigare för bevisningsändamål på grundval av sjukjournalen uppgjort läkarutlåtande, ändamålet med utlämnandet samt att motparten ej motsatt sig journalens utlämnande). Vad åter angår tystnadspliktsregeln i läkarinstruktionen ger jämförelser med 36: 5 RB fog för antagande att varken enskild part eller förundersökningsledare av läkare äger erhålla upplysningar om fakta, som denne inte må om vittna i rättegång. Därigenom vinnes också kongruens mellan tystnadsplikt och handlingssekretess på denna punkt.
Är fråga emellertid om sådant grovt brott som avses i 36: 5 st. 4 RB anser W. övervägande skäl tala för att förundersökningsledare äger avfordra läkare eljest sekretesskyddade upplysningar redan på spaningsstadiet. Vidare menar han att tystnadsplikten inte hindrar läkaren från brottsanmälan enligt 3: 6 SL. Någon anmälningsskyldighet för honom enligt 10: 10 SL skulle dock inte föreligga. Till sist behandlas läkares anmälningsplikt vid dödsfall, beträffande vid behandling å sjukvårdsinrättning uppkomna skador m. m. och enligt lex veneris.
Kap. 3 inleds med redogörelse för olika tystnadspliktsregler och förhållandet mellan dem. Huvudintresset ägnas därefter läkarinstruktionens tystnadsregel, som analyseras led för led. W. konstaterar härvid att det sekretessbegränsande rekvisitet »oträngt mål» endast gäller det andra ledet, som avser läkares självständiga sjukdomsiakttagelser men icke det första ledet som rör vad han som läkare i förtroende meddelats. Enligt W. bör rekvisitet oträngt mål tolkas ganska restriktivt och medge läkaren en intresseavvägning mellan sekretessintresse och upplysningsintresse även i det fall en offentlig myndighet är uppgiftsbegärare. Varje sådan intresseavvägning skulle däremot principiellt vara utesluten i fråga om det första ledet.
Detta riktiga konstaterande synes böra kompletteras med att fastställandet av vad som bör anses inbegripet under förtroendet kan innefatta intresseavvägningar av ömtålig beskaffenhet även om läkaren i motsats till domstolen vid vittnesförhör har vetskap om det relevanta kunskapsmaterialet. W:s teser gäller för resultatet av denna tankeprocess.
Eftersom vad som första ledet innefattar åtnjuter ett förstärkt sekretesskydd blir gränsdragningen mot det andra ledet av vital betydelse.W. vill till första ledet hänföra inte blott vad patienten i förtroende meddelat utan även sådana läkarens egna iakttagelser som ha samband
därmed. Viktiga tolkningsdata härvidlag är 36:5 RB, där vittnesplikten för läkare på liknande sätt begränsats, samt 1925 års HD-mål. Ehuru inget av leden gör ett hävande av sekretessen beroende av samtycke, får det anses självklart att så varit avsett, och likaså att vederbörande läkare i rätt vid utsträckning bör kunna presumera samtycke för upplysningar till andra av betydelse för patientens fortsatta vård. Vidare bör vid obotlig sjukdom eller inför patients snara frånfälle uppgifter därom kunna meddelas anhöriga och detta oavsett om patienten själv underrättas därom. För andra undantag från den i första ledet stadgade principiellt ovillkorliga tystnadsplikten bör enligt W. i princip nödrätt kunna åberopas, dock endast i helt extrema situationer. Som exempel på dylika anför W. sjukdomstillstånd som uppenbarligen kan medföra synnerlig fara för trafiksäkerhet i luften eller till lands eller sjöss, skadeståndskrav på grund av förment felaktig behandling samt med viss tvekan laga åtgärd för indrivande av oguldna läkararvoden. Exemplen liksom över huvud tvånget att laborera med en nödrätt demonstrerar övertygande hur otillfredsställande tystnadspliktsregeln är utformad.
Efter att ha behandlat undantagen från tystnadsplikten enligt stadgandets tredje led — undantag som delvis sakna motsvarighet beträffande befrielseregeln från vittnesplikt — övergår W. till handlingssekretessen. Såvitt fråga är om enskilda handlingar är tystnadspliktsregeln även här bestämmande. Brott mot tystnadsplikt kan nämligen ske genom skriftligt meddelande. Utlämnande av allmän handling regleras däremot av tryckfrihetsförordningen och 1937 års sekretesslag, för vilkas bestämmelser i ämnet redogörelse lämnas.
Enligt W. torde allmän försäkringskassa inte utgöra myndighet enligt TF. JK har senare (RD 202/62) uttalat annan mening och närmast ansett kassan utgöra till statens förvaltning hörande inrättning (jfr 2 kap. 3 § TF). Till stöd härför åberopas att kassan bedriver statlig verksamhet med starkt inslag av rättstillämpning samt att den i grundlag för sådan verksamhet fastslagna offentlighetsgrundsatsen inte bör kunna åsidosättas genom speciella organisationsbestämmelser i författning av lägre konstitutionell valör. Att hos kassan anställda nyligen av arbetsdomstolen ansetts underkastade ämbetsansvar ger ytterligare stöd för JK:s åsikt. För W:s åsikt talar åter att statsmakterna 1961 (KPr 45 s. 189; ALU 45 s. 123) uttryckligen avböjde ett förstatligande av kassorna, att ämbetsansvaret för tjänstemännen är en följd av att kassorna stadfästs av Konungen (och riksdagen) samt att JK:s åsikt innefattar ett av grundlag eljest ej underbyggt tvång i val av organisationsform för statlig verksamhet (jfr SOU 1962:52 s. 203, 213 f., 222 f., 231 f.). I denna svårbedömda fråga se även SOU 1947: 60 s. 70 f. och senast offentlighetskommitténs P.M. s. 25 f.
W. noterar i fortsättningen att läkare ofta verkar dels som befattningshavare hos myndighet, dels som privatpraktiserande och att det kan vara svårt att ange i vad mån offentlig myndighets anlitande av läkare ger honom karaktär av befattningshavare vid verket. Att allmän handling förvaras hos myndighet är enligt W. liktydigt med att myn-
digheten har den faktiska rådigheten över handlingen och behöver alltså inte innebära att den finns inom myndighetens lokaler. Gränsdragningen mellan enskilda och allmänna handlingar i administrationen diskuteras därefter i anslutning till lagtexter, lagmotiv, praxis och doktrin. Särskilt intresse tilldrar sig här länsläkares, provinsialläkares, distriktsläkares och andra tjänsteläkares specialjournaler. Enligt W. talar övervägande skäl för att dessa specialjournaler i likhet med motsvarande journaler vid sjukhus (RÅ 1951:29) utgör allmänna handlingar.
I ett följande avsnitt står innebörden av 14 § sekretesslagen i centrum för uppmärksamheten. I de fall då vederbörandes samtycke legaliserar utlämnande menar W. att samma överväganden som han redovisat vid motsvarande problem vid begränsning i vittnesplikten får aktualitet och nämner som praktiskt exempel att journaluppgift om abortör förutlämnande blott kräver samtycke av patienten trots att uppgiften angår även abortörens personliga förhållanden. De för övriga fall, då vederbörandes samtycke inte utgör tillräcklig grund för utlämnande, avgörande rekvisiten analyseras ingående liksom också undantaget därifrån, då »med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna i övrigt trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande för den vilkens personliga förhållanden i handlingen avses eller för hans nära anhöriga». W. menar att man inte är berättigad att utan vidare utgå från att en myndighet inte missbrukar en uppgift. Hans sakligt väl underbyggdates är att då editionsplikten enligt rättegångsbalken anknutits till där angivna begränsningar i vittnesplikten och dessa restriktioner måste vara normerande även för förundersökningsledares och enskild parts rätt att för bevisning av vederbörande myndighet utverka tillgång till allmän handling, det vore orimligt att varje annat beaktansvärt myndighetsintresse skulle legalisera utlämnande enligt 14 § sekretesslagen. Huruvida tesen går att förlika med ordalydelsen av nämnda lagrum är visserligen osäkert. W. anser emellertid att hans resonemang motiverar ståndpunkten att nyssnämnda myndighetsintresse måste vara kvalificerat för att inte också utlämnandet blir missbruk eller medverkan till dylikt. För läkarsekretessens vidkommande är här att beakta att missbruk föreligger om förtroendeuppgift utnyttjas för annat än avsett ändamål oavsett om detta är beaktansvärt. Det i lagtexten uppställda kravet på trygghet mot missbruk innefattar vidare att det måste föreligga en mycket hög grad av sannolikhet för att inte handlingen på detta sätt missbrukas till skada eller förklenande. Redan detta motiverar att utlämningsbeslutet föregås av allsidig avvägning mellan sekretess- och offentlighetsintressen. Detta måste gälla även gentemot de allmänna försäkringskassorna och bör enligt W. leda till att så snart kassan har minsta anledning förmoda att patient föredrar att själv betala vårdkostnad framför diagnosens vidarebefordran till kassan, detta hans bedömande bör bli utslagsgivande.
Efter att ha påpekat att den befogenhet K. M:t har att utan hinder av sekretesslagens bestämmelser förordna om handlingars utlämnande för
tillvaratagande av allmän eller enskild rätt (38 § 1 st. sekretesslagen) bör utövas med stor återhållsamhet övergår W. till att allmänt behandla frågan huruvida myndigheter äga utfå allmänna handlingar under andra förutsättningar än enskild. På denna punkt intar han en restriktivare hållning än MO och sjukhuslagstiftningskommittén gjort. I princip bör enligt W. från fall till fall prövas i vad mån ett tillhandahållande åt annan myndighet är förenligt med det sekretesskyddade intresset. Han erinrar i detta sammanhang ännu en gång om de stränga krav sekretesslagen reser på garantier mot missbruk särskilt beträffande läkarhandlingar. Kapitlet avslutas med en kortfattad redogörelse för förfarandet vid utlämning av allmänna handlingar.
W:s avslutande och sammanfattande synpunkter på läkarsekretessenandas missnöje med gällande lagstiftning, som betecknas såsom i osedvanlig grad oklar. Om sina egna tolkningsresultat uttalar W. anspråkslöst att de delvis accepterats med största tvekan. Han slår emellertid fast att medan intresseavvägning in concreto mellan offentlighet och sekretess vid befrielseregelns tillämpning vid vittnesmål liksom vid tillämpning av första ledet av läkarinstruktionens tystnadspliktsregel principiellt är utesluten och endast i begränsad utsträckning tillåten enligt sistnämnda lagrums andra led, frågan om utlämnande av handlingar enligt 14 § sekretesslagen principiellt blir beroende av just sådana motstående intressen. Några positiva ändringsförslag presenterarhan inte.
Fritz Kaijser