HEINRICH NAGEL. Auf dem Wege zu einem europäischen Prozessrecht. Baden-Baden 1963. 113 s. Kr. 22,05.

    De raskt ökande handelsförbindelserna i Västeuropa ställa växande krav på möjligheterna att verkställa en i ett land meddelad civildom även i andra västeuropeiska länder. Bremen-domaren HEINRICH NAGEL, som har stor erfarenhet av en omfattande internationell-privaträttslig domarverksamhet från sin hemstad och som är väl orienterad inte endast i kontinental rätt utan även i anglosachsisk och skandinavisk, har i det här anmälda arbetet till diskussion tagit upp frågan om förbättrade exekutiva möjligheter inom Europeiska gemensamma marknaden (EEC) vad gäller domar meddelade i något EEC-land.
    Utgångspunkten är Romfördragets bestämmelser på området, främst dess art. 220, vilken bl. a. gäller ömsesidig verkställighet av domar. Härom stadgas dock endast att förhandlingar skola upptagas om förenklade formaliteter. Om det här behandlade området omfattas även av regeln i art. 100, som ger EEC:s ministerråd befogenhet att meddela riktlinjer för samordning av sådana bestämmelser i medlemsländerna, som ha omedelbar betydelse för den gemensamma marknadens upprättande och fungerande, kan måhända synas tveksamt. Sannolikt skall spörsmålet dock besvaras jakande. Även förbudet i fördragets art. 7 mot diskriminering på grund av medborgarskap kan här bliva av vikt och åberopas av Nagel i olika sammanhang.
    Särskilt långt har man ännu icke kommit på detta område inom EEC. Alltjämt gälla bilaterala verkställighetsöverenskommelser mellan länderna av delvis rätt skiftande innehåll. Nätet av överenskommelser är emellertid långt från heltäckande; mellan vissa länder saknas överenskommelser, bl. a. mellan Frankrike och Tyskland. Haag-överenskommelsen av den 1 mars 1954 angående vissa till civilprocessen hörande ämnen, täckande bl. a. särskilda kostnadsfrågor, gäller dock mellan alla EEC-länderna. Emellertid har ett utredningsarbete inletts inom EEC och en första rapport framlagts, ehuru med föga vittgående förslag.
    Nagels tes är att för att nå verkliga framsteg är en viss harmonisering av medlemsländernas materiella processrätt erforderlig, om än blott på avgränsade fält. I ett första avsnitt genomgår Nagel de interna bestämmelser, som påverka utformningen av verkställighetsfrågornas lösning, bl. a. reglerna om fri rättegång, om säkerhet för rättegångskostnader, om delgivning i utlandet, om bevisupptagning i utlandet, om tredskodom och lagsökning, om forum i tvistemål, om kvarstad och om skiljedomars verkställbarhet. På dessa fält råda stora nationella avvikelser, men det borde enligt Nagel vara en uppgift för en blivande europeisk processrätt att bringa dem under en minsta gemensamma nämnare. Som Nagel själv framhåller skänka relevanta artiklar

i Rom-fördraget icke något stöd åt hans förslag om en harmonisering av vissa nationella processregler. Ett närmare studium av de existerande bilaterala avtalen belysa emellertid med stor tydlighet, att just olikheterna i de bakomliggande nationella processuella reglerna föranleda svårigheter vid utformningen av detaljbestämmelserna, avseende verkställigheten av en i det andra avtalslandet meddelad civildom. Är man ej beredd att slå av på kraven om upprätthållande av gamla kära processuella institut, blir det utomordentligt svårt att finna en kompromisslösning som alla parter kunna acceptera, konstaterar Nagel. Bl. a. gäller det att göra de egna forumreglerna acceptabla, så att landet ej sträcker ut sina domstolars kompetens till områden, vilka grannländerna anse naturligt falla under deras jurisdiktion. Vidare måste reciprocitetskraven uppgivas i vissa lägen.
    Forumreglerna ha visat sig spela en betydande roll, i det att många länder ej äro beredda att medverka till verkställighet av utländsk dom i en tvist, i vilken också det egna landets domstolar skulle ha varit behöriga, därest målet instämts till dem. På denna punkt är av vikt att forumreglerna äro principiellt olika utformade i fransk och tysk processrätt. Förekomsten av exklusiva forumregler för t. ex. vissa slag av familjerättsfrågor komplicerar läget ytterligare.
    Principiellt bör ett sådant tillstånd eftersträvas, att varje dom från utlandet som är formellt i ordning kan användas som exekutionstitel. På denna princip bygger den nordiska lagstiftningen på området. För ett multilateralt EEC-avtal anser Nagel dock nödvändigt att bibehålla tre undantag från en generell regel, nämligen sådana motiverade av hänsyn till ordre public, av den dömande domstolens obehörighet samt av processuella fel, genom vilka den underlägsna parten förhindras att åtnjuta de processuella fördelar, som processordningen tillägger honom.
    Mellan EEC-länderna spelar ordre public stor roll. Ett europeiskt ordre-public-begrepp bör därför eftersträvas, vilket det dock torde taga viss tid att utforma. I nordiska sammanhang behöva vi ytterst sällan tillämpa ordre-public-hänsyn vad gäller dom eller beslut från annat nordiskt land. Möjlighet finnes dock därtill, för Sveriges del enligt 11 § lagen den 2 december 1932 om erkännande och verkställighet av dom, som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge.
    Frågan om litispendens måste också lösas. Nagel föreställer sig att man, i enlighet med vad som gäller nationellt, skall låta den process, som först anhängiggjorts, få företräde. I ett multilateralt avtal måste slutligen förfarandereglerna utformas så, att icke en verkställighetsansökan i själva verket giver upphov till en helt ny process mellan parterna. I annat fall förlorar ju hela verkställighetsinstitutet sin betydelse.
    Av de spörsmål, som Nagel berör, ha åtskilliga betydelse också ur nordisk synpunkt, t. ex. betydelsen av olikheten med avseende å möjlighet till delgivning i utlandet. Enligt norsk rätt kan exempelvis norsk medverkan icke påräknas för delgivning av en kallelse eller annan liknande handling som innehåller hot om frihetsberövande ingripande vid underlåtenhet att efterkomma kallelsen. Rätt till direkt skriftväx-

ling mellan domstolarna är en annan företeelse, för vilken Nagel pläderar. På nordisk basis har motsvarande spörsmål reglerats genom ett särskilt protokoll mellan Danmark, Norge och Sverige av den 26 juni 1957. Olikheterna i språk måste dock skapa svårigheter, som Nagel synes ha förbisett.
    Boken har intresse även för oss, icke endast därför att rättsförhållandena inom EEC äro av betydelse i och för sig utan också därför att en nyordning på EEC-bas av frågor rörande civildoms internationella verkställbarhet torde komma att gälla alla inom EEC verksamma oberoende av nationalitet och hemvist. En harmonisering av de stora europeiska länderna kan ej heller undgå att ha inflytande på processrättens utveckling i vårt land.
    Slutligen kan vara av intresse att erinra om att — medan Nagel menar att verkställighet av utländska civildomar tillhöra ett relativt framskridet stadium av internationell rättslig samverkan — det nordiska juridiska samarbetet började just på det nu behandlade området. För mer än 100 år sedan — den 15 juni 1861 — utfärdades nämligen i Danmark och Sverige ensartade lagar om verkställighet i det egna landet av i grannlandet meddelade civildomar som de första i en lång serie av nordiska lagstiftningsprodukter. Förklaringen till de olika uppfattningarna på denna punkt torde vara att söka däri, att man i det nordiska samarbetet i högre grad än eljest är vanligt i det mellanfolkliga arbetet bygger på förtroende för varandras rättsordningar. Man förutsätter icke i varje läge att den egna lösningen av ett juridiskt problem a priori måste vara bättre än grannländernas.

Gustaf Petrén