Några frågor kring olovlig körning

Under senare år har brottet olovlig körning blivit synnerligen vanligt. Sålunda fälldes år 1958 tillhopa 12 538 personer till ansvar förbrott mot 2 § eller 3 § trafikbrottslagen (SOU 1963:27 s. 14). Eftersom brott mot 2 § endast åtalas i ringa utsträckning avser siffran till allra största delen olovliga körningar. Motsvarande siffra var 13 813 för år 1959, 13 639 för år 1960 och 12 302 för år 1961.
    Flera vid handläggning av brottet olovlig körning ofta uppkommande frågor förtjänar att uppmärksammas, och avsikten är att här beröra några sådana frågor.

 

Vanemässig olovlig körning
Att särskilt brott föreligger vid varje tillfälle en körkortslös person för körkortspliktigt fordon är numera fastslaget genom rättsfallet NJA 1962 s. 525. Men vid grov olovlig körning kan tvekan ibland uppstå. Ett stort antal domstolar brukar ju — utan direkt stöd i lagtexten —vid tillämpningen av 3 § första stycket andra punkten trafikbrottslagen benämna brottet »grov olovlig körning». Olovlig körning kan vara att anse som grov av flera orsaker, t. ex. att förarens körkort varit återkallat eller att föraren vid tidigare tillfällen dömts för olovlig körning. Om en person, vars körkort återkallats, för körkortspliktigt fordon vid ett flertal tillfällen anses flera brott föreligga och straff för grov olovlig körning böra utdömas med tillämpning av 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen. Men om tillfällena varit så många att vanemässighet kan anses föreligga, blir det då endast ett brott? Lagtextens uttryck »har brottet skett vanemässigt» eller »är det eljest att anse som grovt» tyder onekligen närmast på att endast ett brott skulle anses föreligga. Det synes emellertid icke vara klart att brottslighet alltid skall uppfattas som enhetlig då vanemässighet endast utgör straffskärpningsgrund. Riksåklagarämbetet framhöll detta i före nämndarättsfall samt anförde vidare bland annat:

    Anses varje körning utgöra ett brott för sig, får straffskärpningsgrunden den innebörden att en körning, som ingår som ett led i en vanemässigt bedriven verksamhet, bedömes som ett särskilt, grovt brott. Det förut berörda rättsfallet NJA 1927 s. 315 synes utgöra stöd för ett sådant betraktelsesätt. Det må i detta sammanhang framhållas, att man icke torde kunna göra en sådan åtskillnad att man i fall, när den ifrågavarande straffskärpningsgrunden förefinnes, behandlar flera på en gång till bedömande förliggande olovliga körningar som ett kollektivdelikt men i övriga fall bedömer varje körning som särskilt brott. Konsekvensen av en dylik tillämp-

ning av straffbestämmelserna i 3 § skulle bl. a. bli den, att straffmaximum för icke vanemässig olovlig körning vid två skilda tillfällen av en person,vars körkort återkallats, bleve fängelse 1 år, medan däremot straffmaximum för två vanemässiga — och därför såsom grova betraktade — olovliga körningar vore allenast 6 mån:s fängelse.

    Med hänsyn till vad ämbetet sålunda anfört anser jag — om än med viss tvekan — att varje körning, som ingår i en vanemässig olovlig körning, bör bedömas som ett särskilt brott. Domstolen bör således vid vanemässighet tillämpa 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen. Och detta bör ske trots att domstolen i de flesta fall troligen icke kan få någon närmare uppgift om antalet körningar. Antalet har ju intresse bland annat — då frihetsstraff ådömes — med hänsyn till uppgiften till kriminalregistret. Oftast torde dock antalet körningar överstiga tio, och i sådana fall fordras ju icke uppgift om exakta antalet brott.

 

Res judicatafrågor
    Ett problem, som ofta uppkommer i mål angående vanemässig olovlig körning, kan belysas av följande exempel. En person har genom lagakraftvunnen dom dömts för olovlig körning den 15 januari och den 15 februari. Senare framkommer, att han vanemässigt fört bil under hela januari och februari. Kan han då dömas för grov olovlig körning under hela tiden eller måste undantag göras för nämnda två körningar? Dessa kan givetvis inte innefattas i den nya domen. Om det inte framkommit ytterligare olovliga körningar nämnda två dagar synes problemet i praktiken böra lösas så att åklagaren i det nya målet i sin gärningsbeskrivning gör undantag för dessa två dagar. I annat fall bör uttryckligt undantag göras för de två körningarna. Om så icke gjordes skulle ju av den nya domen icke framgå huruvida de tidigare gärningarna — i strid mot 30 kap. 9 § RB — åter prövats.
    Det är ganska vanligt att en person dömes för vårdslöshet i trafik vid visst tillfälle och att det då eller senare framkommer att han saknat körkort. Domen i frågan om vårdslöshet i trafik synes mig icke utgöra hinder mot prövning av senare åtal för olovlig körning.¹
    Enligt OLIVECRONA bör vid tillämpningen av 30 kap. 9 § RB den frågan ställas om i det nya åtalet samma historiska förlopp avses som i det förra åtalet.² Olivecrona berör bl. a. rättsfallet NJA 1957 s. 82, i vilket rättsfall en bilförare, sedan han genom lagakraftvunnen dom dömts till ansvar för vårdslöshet i trafik och han därvid under åberopande bl. a. av förekommen spritförtäring funnits ha saknat nödiga förutsättningar att på betryggande sätt kunna föra bilen, åtalades för att han vid samma tillfälle gjort sig skyldig till rattfylleri. Majoriteten

 

     ¹ Se t. ex. Stockholms rådhusrätts tjuguandra avd:s dom DB II:190 den 22 maj 1964 (den tilltalade dömdes för grov olovlig körning den 27 maj 1963 »å gator i Stockholm» trots att han tidigare dömts för vårdslöshet i trafik samma dag vid förande av samma bil i korsningen Valhallavägen—Lidingövägen).
     ² Se OLIVECRONA, Rättegången i brottmål enligt RB (andra uppl. 1961) s. 152. 

41—643004. Svensk Juristtidning 1964

i HD fann att det nya åtalet icke bort upptagas till prövning. Olivecrona säger härom:³
    »När majoriteten i HD åberopar, att det genom den tidigare domen prövats, huruvida N »på grund av spritpåverkan» ägde nödiga förutsättningar att på betryggande sätt kunna föra bilen, skulle egentligen motsättningsvis följa, att det nya åtalet bort upptagas till prövning, om N:s spritpåverkan icke åberopats i det första målet. Huruvida majoriteten verkligen avsett att uttrycka en sådan princip är icke möjligt att avgöra. Det kan också förhålla sig så, att man icke velat binda sig för en princip om res judicata i relationen rattfylleri —vårdslöshet i trafik. Försiktigtvis — och kanske för att majoriteten skulle kunna enas om skrivsättet — har då åberopats, att förarens spritpåverkan omnämnts i det första målet (som förklaring till att föraren var trött).
    Hur det än må förhålla sig med tankegången bakom motiveringen synes det mig klart, att det nya åtalet i ett sådant läge bör avvisas, oberoende av om spritpåverkan omnämnts eller ej. Det är fråga om exakt samma handlingsförlopp, samma faktiska förfarande i båda målen. Vad som tillkommer i det nya åtalet är ett påstående om en viss alkoholkoncentration i blodet. En sådan omständighet bör rimligtvis åberopas redan i det första åtalet.»⁴
    Ett justitieråd ansåg emellertid, att hinder icke mött att upptagadet nya åtalet till prövning. Och vid tolkningen av majoritetens ståndpunkt synes mig avgörande betydelse böra tillmätas den omständigheten att det särskilt framhållits att det genom den tidigare domen prövats, huruvida föraren under färden på grund av spritpåverkan saknade nödiga förutsättningar att på betryggande sätt kunna föra bilen. Om någon sådan prövning icke ägt rum borde enligt min mening det nya åtalet ha kunnat upptagas.
    Av intresse i detta sammanhang är även rättsfallet NJA 1957 s. 513, i vilket rättsfall HD i mål mot bilförare ang. grovt vållande till annans död m. m. funnit utrett, att bilföraren gjort sig skyldig till grov vårdslöshet i trafik och därvid — oansett att mot bilföraren i målet förd talan om ansvar för rattonykterhet genom underrättens därutinnan lagakraftvunna dom ogillats — lagt bilföraren till last såsom försvårande omständighet, att det var efter betydande spritförtäring som han förde bilen på sätt som skedde. Om situationen omkastas såtillvida, att i en dom angående vårdslöshet i trafik såsom försvårande omständighet beaktats att bilföraren varit i viss mån påverkad av starka drycker och denna omständighet sålunda inverkat på straffmätningen, torde väl dock — i analogi med utgången i rättsfallet NJA

 

     ³ OLIVECRONA a. a. s. 161.
     ⁴ Jfr EKELÖF, Rättegång, tredje häftet (andra uppl. 1964) s. 140 f. Beträffande kriteriet för gärningens identitet ifrågasätter Ekelöf om det ej bör föreligga överensstämmelse med avseende på endera handlingen eller angreppsobjektet (brottsresultatet). Ekelöf anser att den som åtalats för att han framfört en bil utan att ha körkort ej kan åtalas för att härvid ha gjort sig skyldig till olovligt brukande av bilen. 

1957 s. 82 — något nytt åtal för trafikonykterhetsbrott icke böra tilllåtas.
    Det kan väl även diskuteras om det är fråga om exakt samma handlingsförlopp i de båda fallen. Vid åtal för rattfylleri eller rattonykterhet brukar åklagaren i gärningsbeskrivningen angiva att körningen ägt rum omkring ett visst klockslag. Detta är ju av vikt bl. a. för att underlätta beräkningen av alkoholkoncentrationen i förarens blod under körningen. En sådan tidsangivelse täcker ju inte endast det ögonblick då föraren gjort sig skyldig till vårdslöshet utan också åtminstone en del av den föregående eller efterföljande färden. Rattfylleribrottet är alltså utsträckt under längre tid än vårdslöshetsbrottet. Motsvarande gäller beträffande brottet olovlig körning. Och detta brott tillhör otvivelaktigt en annan gärningsgrupp än vårdslöshet i trafik. Det vore ganska opraktiskt om ett efterföljande åtal för olovlig körning icke skulle få upptagas till prövning.
    Liknande problemställning uppkommer därest den vårdslöse föraren senare visar sig ha fört ett bristfälligt utrustat, oförsäkrat eller obeskattat fordon. Även i dessa fall torde enligt min mening ett nytt åtal kunna upptagas till prövning. Undantag får givetvis göras för fall då det i vårdslöshetsmålet varit under bedömande huruvida utrustningen varit bristfällig.

 

Utvidgat åtal

Om en person vid förundersökningen erkänt vissa olovliga körningar händer det ibland att han vid huvudförhandlingen vidgår ytterligare sådana körningar och att åklagaren därför utvidgar åtalet. Av praktiska skäl synes enligt min mening ett sålunda utvidgat åtal böra kunna prövas omedelbart. Den åsikten att sådan prövning icke får ske, eftersom erkännandet beträffande de nya körningarna icke stödes av övrig utredning, har emellertid flera företrädare. Enligt min uppfattning kan dock erkännandet sägas ha visst stöd av utredningen, då däri ju åtminstone finns uppgift om att den tilltalade saknat körkort vid tiden ifråga.

 

Straffmätnings- och registreringsfrågor
Vid Stockholms rådhusrätt utdömes relativt kraftiga bötesstraff för olovlig körning eller grov olovlig körning. En olovlig körning brukar sålunda första gången medföra 25—40 dagsböter och en grov olovlig körning 40—60 dagsböter. Vid iteration brukar böterna höjas med minst 20 dagsböter per gång. Den gräns där rätten övergår till att utdöma frihetsstraff är givetvis ganska obestämd, men det kan nog sägas att den som de senaste tre åren dömts tre gånger för olovlig körning eller två gånger för grov olovlig körning riskerar frihetsstraff.
    Det är sålunda för en riktig straffmätning av stor vikt att domstolen erhåller kännedom om tidigare domar avseende olovlig körning.
    I de fall då den tilltalade tidigare haft körkort som återkallats torde det i regel av körkortsregisterutdrag, som brukar införskaffas, framgå

i vilken utsträckning olovlig körning förekommit. Se HAHN i SvJT 1961 s. 307.
    De största svårigheterna uppstår beträffande dem som aldrig haft körkort. De körkortsaspiranter som gör sig skyldiga till olovlig körning får räkna med lång väntetid innan de kan erhålla körkort. Många av dem faller då för frestelserna och kör i stor utsträckning olovligt. I den mån de upptäcks minskas ytterligare möjligheterna för dem att få körkort, vilket i sin tur ofta leder till nya olovliga körningar.
    Dessa olovliga körningar antecknas icke i något körkortsregister,och domstolen har icke heller skyldighet att underrätta något annat register. I regel varken kan eller vill de tilltalade redogöra för tidigare domar beträffande olovlig körning.
    Domstolen får därför lita på de lokala register som kan finnas hos domstolen, åklagarmyndigheten eller polismyndigheten. Efterforskningsarbete i sådana register är ofta besvärligt och genomföres säkerligen inte alltid konsekvent. Det medför icke heller alltid ett fullt tillförlitligt resultat. Men även om detta i och för sig skulle vara fallet gäller undersökningsresultatet endast ett lokalt begränsat område. En tilltalad, som tidigare gjort sig skyldig till två olovliga körningar i sin hemort, kanske därför döms till fängelsestraff, medan en annan tilltalad, som tidigare ett flertal gånger vid andra domstolar dömts för olovlig körning, kanske endast erhåller bötesstraff såsom för en förstagångsförseelse. En tilltalad, som är uppriktig och vidgår att han tidigare dömts, riskerar frihetsstraff, men en tilltalad, som oriktigt förnekar att han dömts tidigare, har stora möjligheter att undgå frihetsstraff. Sådana resultat är otillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt.
    En central registrering av domar, vari fällts till ansvar för olovlig körning, synes erforderlig, om olägenheterna skall kunna undanröjas. Antingen bör något av de redan befintliga brottsregistren, i förstahand det allmänna kriminalregistret, kunna utnyttjas, eller bör ett centralt register angående trafikförseelser upprättas.

 

Återkallelsetiderna
För att antalet olovliga körningar skall kunna nedbringas synes det mig även böra övervägas om icke en förkortning kan göras av de väntetider, som enligt 32 § 2 mom. och 33 § 5 mom. vägtrafikförordningen skall förflyta innan en för olovlig körning dömd person kan få körkort.
    Trafiknykterhetskommittén har föreslagit vissa justeringar av de materiella reglerna för körkortsåterkallelser och av återkallelsetiderna. Dessa förslag synes mig utgöra steg i rätt riktning.
    Om domstol på sätt kommittén föreslagit utsätter viss tid, efter vars utgång nytt körkort må utfärdas, är det emellertid ur rättssäkerhetssynpunkt av stor vikt att denna tid respekteras av de administrativa myndigheterna såtillvida att den eller de förseelser, som legat till grund för återkallelsen och bestämmandet av förlusttiden, därefter icke får inverka hindrande på vederbörandes möjlighet att utfå nytt kör-

kort. För närvarande får enligt 33 § 5 mom. vägtrafikförordningen i sådana fall, där återkallelse skett enligt 2 mom. första stycket 2.—6. samma paragraf, nytt körkort enligt huvudregeln ej utfärdas innan ett år förflutit från den dag, då rätten att föra körkortspliktigt fordon fråntogs föraren. Det är emellertid bekant att denna minimitid i praxis i stor utsträckning överskrides. Sålunda brukar i Stockholm enligt inhämtad uppgift lämplighetsintyg av polismyndigheten i flertalet fall icke utfärdas förrän väsentligt längre tid än ett år förflutit. Vid rattfylleri, olovlig körning och fylleri brukar exempelvis tillämpas en tid av minst två år. Denna praxis har visserligen — såvitt avser olovlig körning och fylleri — visst stöd av bestämmelsen i 32 § 2 mom. första stycket vägtrafikförordningen att den som sakfällts för fylleri eller olovlig körning ej må erhålla körkort innan två år förflutit från förseelsens begående, såvida det ej kan anses uppenbart, att sökanden ändock är att bedöma som en skötsam person. Men samma praxis står icke i god överensstämmelse med nyssnämnda i 5 mom. angivna minimitid av ett år. Om i framtiden domstolarna kommer att föreskriva återkallelsetider synes det särskilt angeläget att överskridande endast sker då särskilda skäl motiverar det.

 

Tillåtande av olovlig körning
I 3 § tredje stycket trafikbrottslagen stadgas straff för den som tilllåter annan att föra körkortspliktigt fordon utan att denne är berättigad därtill. Denna förseelse brukar ofta av polismyndigheter och åklagare benämnas »medhjälp till (grov) olovlig körning». Detta synes mig vara olämpligt. Visserligen tillämpas strafflagens medverkansbestämmelser analogiskt även utanför strafflagens område. Men den medverkan till olovlig körning, som lagstiftaren avsett att straffbelägga, regleras av bestämmelserna i 3 § tredje stycket trafikbrottslagen. Någon annan medverkan torde därför icke böra falla inom det straffbelagda området.^5,6 Med hänsyn härtill bör ifrågavarande brotts-

 

     ⁵ Se THORNSTEDT, Om företagaransvar, s. 70 f: »Likaledes gäller, att speciella delaktighetsregler, som uppställa snävare förutsättningar för delaktighetens straffbarhet än strafflagens motsvarande regler — antingen genom att inskränka de förfaranden, som grunda delaktighetsansvar eller genom att begränsa delaktighetsansvaret till vissa subjekt — icke få kompletteras medelst analogisk användning av SL.»
     ⁶ Problemet behandlas också av CARL-OTTO LINDBERG i en år 1964 vid Stockholms universitet avgiven stencilerad uppsats, benämnd Om trafikbrott. Lindberg skriver i anslutning till Thornstedts uttalande (s. 54 f.): »Det föreligger alltså doktrinärt stöd för uppfattningen, att har lagstiftaren uttryckligen stadgat straff för viss medhjälp till olovlig körning är det berättigat att därav sluta sig till, att han icke avsett att straffbeläggaandra former av medverkan till brottet. Även den omständigheten att olika straffskalor gäller för grov olovlig körning och för tillåtande av olovlig körning talar mot en analogisk tillämpning av SL:s medverkansregler. Att låna ut sin bil till en person, vars körkort man vet vara återkallat, kan inte anses vara mindre straffvärt än att på annat sätt med råd och dåd främja att sådan person kör olovligt. Men för det senare fallet skulle likväl, om en analogi tilläts, gälla en strängare straffskala med icke blott dagsböter utan även fängelse i latituden. Denna inkonsekvens är kanske

rubriceringar icke innehålla ordet medhjälp utan bygga på ordalagen i sistnämnda lagrum. I NJA 1962 notis C 1030 har hovrätten intagit denna ståndpunkt och ändrat underrättens brottsrubricering »medhjälp till grov olovlig körning» till »tillåtande av olovlig körning».
    Efter åtal för förseelse mot 3 § tredje stycket trafikbrottslagen följer ibland frikännande på subjektiva grunder. Det är svårt att ange vilken aktsamhet som fordras av den »tillåtande», men i ett flertal underrätts- och hovrättsdomar har denne frikänts, om han haft den uppfattningen, att den andre innehade körkort, och han haft fog för denna uppfattning. Det har icke alltid fordrats ett påstående om körkortsinnehav från den andres sida.
    Som exempel på sådana frikännande domar kan jag nämna två fall som handlagts av Stockholms rådhusrätt under mitt ordförandeskap. Båda domarna överklagades av åklagaren, men Svea hovrätt fann —i båda fallen enhälligt — ej skäl göra ändring i domarna.

    Det första fallet gällde verkstadsägaren G., som åtalades för att han vid ett tillfälle ställt en personbil till bilmontören A:s förfogande »utan att förvissa sig om ifall A. innehade körkort».
    G. bestred åtalet och anförde: G. drev tillsammans med en kompanjonen bilverkstad. De anställde A. som bilreparatör i maj 1960 och frågade därvid A., huruvida denne hade körkort. A. svarade ja och lovade att senare visa upp körkortet. A. hade tidigare haft anställning som bilreparatör vid Mjölkcentralen och under denna anställning haft hand om bilar. A. ägde även själv en bil. A. kom ofta till arbetet hos G. i en bil, som A. fått låna. På grund av dessa omständigheter ansåg G. sig kunna lita på A:s försäkran om innehav av körkort och någon kontroll verkställdes icke. Vid ifrågavarande tillfälle hade A. på kvällen den 7 juli 1960 fått låna bilen för att på morgonen den 8 juli utföra ett ärende för G:s räkning.
    Rådhusrätten godtog G:s uppgifter och yttrade vidare i sina domskäl: Med hänsyn till vad sålunda får anses ha förekommit före ifrågavarande körning måste G., då han vid det med åtalet avsedda tillfället tillät A. att föra B-bilen, anses ha haft skälig anledning antaga, att A. var berättigad att föra bil. Rådhusrätten finner med beaktande härav G. icke övertygad om att vid tillfället ha förfarit brottsligt.
    Hovrättens dom meddelades den 23 maj 1961 (nr Ea II:B 70).
    Det andra fallet gällde direktören F., som åtalades för att han i egenskap av verkställande direktör i ett aktiebolag tillåtit representanten Q. att från slutet av maj 1960 och till den 27 september samma år framföra bolaget tillhörig bil »utan att dessförinnan förvissa sig om huruvida Q. varit därtill berättigad».
    F. bestred åtalet och uppgav därvid bl. a.: Q. anställdes hos bolaget i april 1953 och var kvar i bolagets tjänst till februari 1956. Den 3 mars 1959 återanställdes Q. såsom försäljare inom tullarna i Stockholm. På denna plats behövde Q. icke disponera någon bil. På våren 1960 nämnde disponenten Å. för F. att det vore lämpligt att överflytta Q. till en befattning såsom försäljare i ett förortsdistrikt, avseende vissa områden söder om Mälaren. I denna befattning behövde Q. — vilket F. var medveten om —

 

praktiskt sett mindre betydelsefull men är ur formell synpunkt ganska stötande. Med hänsyn till det anförda måste riktigheten av utgången i — — —NJA 1961 C 169 ifrågasättas. Det förefaller bäst överensstämma med gängse principer för lagtolkning att ej med analogins hjälp utsträcka det straffbara området till att omfatta även andra fall av medverkan till olovlig körning än de som uttryckligen reglerats i 3 § 3 st. TL.»

disponera en bil. F. hade intet att erinra mot överflyttningen. F. hade icke kännedom om huruvida Q. innehade körkort.
    Rådhusrätten yttrade i sina domskäl: Av F:s egna uppgifter finner rådhusrätten framgå, att han i egenskap av verkställande direktör och firmatecknare i bolaget anställt Q. i ifrågavarande befattning och att F. på grund härav måste anses ha tillåtit Q. att vid de i målet angivna tillfällena föra bolaget tillhörig bil. Det är vidare utrett, att Q. icke varit berättigad att föra körkortspliktigt fordon. F. ägde vid anställningstillfället icke kännedom om sistnämnda förhållande. Även om F. sålunda underlåtit att förvissa sig om huruvida Q. varit berättigad att föra körkortspliktigt fordon, har F. dock haft skälig anledning antaga att Q. var berättigad därtill, enär anställandet i ifrågavarande befattning av Q., vilken länge varit i bolagets tjänst och åtnjutit stort förtroende från bolagets ledning, föreslagits av Å., som vid anställningar brukade granska sökandenas kvalifikationer och som även skötte försäljarnas utbildning. Med hänsyn härtill finner rådhusrätten F. icke kunna fällas till ansvar i målet.
    Hovrätten meddelade dom den 4 oktober 1961 (nr Ea II:B 137).⁷

    Man torde — för att ett tillåtande skall kunna anses föreligga —böra fordra att den som tillåter annan att föra bil själv är ägare till bilen eller har dispositionsrätt till densamma. I rättsfallet SvJT 1961 s. 11 frikändes den som medföljt ägaren för att öva uppsikt över dennes körning. Men då samäganderätt förelegat har, i rättsfallet SvJT 1949 s. 596, ene ägaren dömts för tillåtande av den andra ägarens körning.
    I några fall har Stockholms rådhusrätt haft att bedöma åtal mot hustru för tillåtande av mannens olovliga körning.
    I ett fall ingick bilen i mannens giftorättsgods och var registrerad på honom. I målet upplystes följande. Mannens körkort var återkallat, och enligt tyst överenskommelse mellan makarna brukade hustrun ha hand om bilens nycklar och köra bilen. Vid det med åtalet avsedda tillfället hade makarnas fyraåriga flicka snarast behövt komma till sjukhus, varför en i viss mån trängd situation förelegat. Mannen hade tagit bilnycklarna och förklarat att han skulle köra bilen samt att hustrun skulle medfölja för att taga vård om flickan. Hustrun protesterade men mannen tog icke hänsyn härtill. Hustrun medföljde med flickan.
    Rådhusrätten fann — med beaktande av omständigheterna — icke visat att hustruns förfarande varit sådant att hon borde fällas till ansvar för tillåtande av olovlig körning. Domen (Stockholms rådhusrätts tjuguandra avd:s dom DB II:151 den 24 april 1964) vann laga kraft.
    Det var sålunda de särskilda omständigheterna som friade hustrun. Något positivt handlande för att förhindra mannens körning kunde i varje fall under rådande omständigheter icke anses böra åläggas henne. Men om situationen varit mindre trängd synes utgången böraha blivit en fällande dom, särskilt som hustrun manifesterat sitt tilllåtande genom att medfölja bilen.
    I ett annat fall ansågs följande upplyst. Efter samråd med hustrun hade mannen i juli 1963 inköpt en skåpbil för att använda den i sin affärsrörelse. Bilen ingick i mannens gitorättsgods och användes endast av honom.

 

     ⁷ Den i BIÖRKLUND-BERGLUND, Vår vägtrafiklagstiftning, Karlshamn 1962, s. 212, hävdade meningen att man som ett minimikrav bör fordra att vederbörande visar upp sitt körkort torde sålunda icke stå i överensstämmelse med praxis. Jfr också NORBERG i SvJT 1962 s. 229 ff.

Han registrerade den emellertid — hustrun ovetande — i hennes namn. Båda makarna saknade körkort.
    Rådhusrätten fann icke utrett att hustrun under den med åtalet avsedda tiden varit ägare till bilen eller att hon då disponerat den. Vid sådant förhållande fann rådhusrätten icke styrkt att hon förfarit brottsligt genom att tillåta mannen att föra bilen utan att ha förvissat sig om att han innehade körkort.
    Domen (Stockholms rådhusrätts tjuguandra avd:s dom DB II:191 den 26 maj 1964) har vunnit laga kraft såvitt gäller den nu behandlade frågan.

 

Rättsvillfarelse
Utlänningar, som mera stadigvarande bosatt sig i Sverige, åtalas ofta för olovlig körning, enär de här i riket fört motorfordon utan att ha varit berättigade därtill genom innehav av svenskt körkort. Det händer ibland, att den tilltalade bestrider ett sådant åtal under påstående att han vänt sig till polismyndigheten eller till annan myndighet och fått det beskedet att han ägde begagna sitt hemlands körkort. Eftersom bestämmelserna inte finns intagna i lagboken är de inte särskilt lättillgängliga. Bestämmelserna är vidare så utformade att risk finns för att myndigheten, om den icke fått tillräckliga uppgifter av den som framställt en förfrågan, kan lämna ett svar som är felaktigt eller som kan missuppfattas. Med hänsyn till det nu anförda torde — om domstolen finner tilltro kunna sättas till den tilltalades uppgifter om att han efter förfrågan hos myndighet svävat i rättsvillfarelse — denna villfarelse i regel kunna anses vara ursäktlig och medföra strafffrihet.⁸

K. E. Rosén