Replik

    Rådman Markstad har levererat en utförlig kritik av de åsikter rörande sjukkassebedrägerier, som jag framfört i en uppsats i SvJT 1963 s. 321 ff och i en kommentar till HD:s dom av den 14 nov. 1963 i SvJT 1964 s. 204 ff. Kritiken sätter i huvudsak in på tre punkter. Jag avstår från ett detaljbemötande och koncentrerar mig på dessa tre punkter.
    Punkt 1. Mot den av mig gjorda distinktionen mellan faktisk och medicinsk arbetsoförmåga invänder Markstad, att denna distinktion föranleder olika bedömning av likartade fall. Den som brutit ett ben (faktisk arbetsoförmåga) och börjar arbeta under sjukskrivningstiden utan att underrätta sjukkassan, kan vanligen utan svårighet fällas för bedrägeri, medan däremot den för rygginsufficiens sjukskrivne (medicinsk arbetsoförmåga) — om man antar, att rätten till sjukpenning är utformad såsom jag gjort gällande — har stora möjligheter att undgå att bli fälld. Detta finner Markstad besynnerligt. Så besynnerligt är det emellertid i och för sig inte. Rätten till sjukpenning har förvisso inte utformats med tanke på att eventuella obehöriga förfaranden skall friktionsfritt låta sig subsumeras under bedrägeripara-

grafen. Att här uppstår svårigheter är därför ingenting att förvåna sig över. Däremot är det högst otillfredsställande att likartade fall behandlas olika. Just därför har jag ifrågasatt det lämpliga i att använda bedrägeriparagrafen som sanktionsparagraf till lagen om allmän försäkring. Markstad menar emellertid, att svårigheterna försvinner, om man uppfattar rätten till sjukpenning på ett annat sätt än jag gjort. För att undgå svårigheterna har man bara, menar Markstad, att ansluta sig till RÅ:s tolkning av rätten till sjukpenning. Jag har hävdat, att det enda villkoret för rätten till sjukpenning är arbetsoförmåga. Lagen säger nämligen så. RÅ, vars argumentering Markstad begagnar, säger, att vid medicinsk arbetsoförmåga får man dessutom ta hänsyn till vad som måste »antagas ha varit lagstiftarens mening». Ur denna antagna mening utläser RÅ villkoret, att den medicinskt arbetsoförmögne för att få rätt till sjukpenning skall avhålla sig från arbete. Jag har tidigare uttalat, att jag finner RÅ:s ståndpunkt mycket praktisk men kommit med vissa invändningar, som inte här skall upprepas (Markstad berör dem inte alls).¹ Såvitt jag förstår, är skillnaden mellan RÅ:s och min uppfattning i grunden den, att vid svårighet att tillämpa bedrägeriparagrafen på obehöriga förfaranden mot försäkringskassa vill RÅ genom en på lagmotiven stödd tolkning av rätten till sjukpenning underlätta tillämpningen, medan jag vill undanröja svårigheterna genom att i princip ersätta bedrägeriparagrafen med straffbestämmelser i lagenom allmän försäkring.
    Punkt 2. I fråga om HD:s dom av den 14 nov. 1963 har jag gjort gällande, att den kan tolkas på i varje fall tre olika sätt. Markstad åter godkänner endast en tolkning. Detta skulle inte vara mycket att ta upp till diskussion, om inte Markstad genom att underkänna mina alternativa tolkningsförslag sökt visa, att HD-domen är ett förträffligt prejudikat, som löser svårigheterna vid tillämpningen av bedrägeriparagrafen. Denna uppfattning kan jag inte dela. De tre tolkningsmöjligheter jag uppställt är följande. 1. HD har funnit, att P genom att arbeta under sjukskrivningstiden visat, att han ej varit (faktiskt) arbetsoförmögen, varför han ej varit berättigad till sjukpenning. 2. HD har funnit, att P ej varit berättigad till sjukpenning, eftersom han genom sitt arbete förverkat denna rätt. 3. HD har funnit (RÅ:s tolkning), att P visserligen varit medicinskt arbetsoförmögen men likväl ej berättigad till sjukpenning, emedan han ej uppfyllt villkoret att avhålla sig från arbete (jfr ovan under punkt 1). Markstad uppträder nu till RÅ:s stöd och förklarar dennes tolkning vara den enda tänkbara. Speciellt har mitt alternativ med förverkande av rätten till sjukpenning ådragit sig Markstads ogillande. Jag är böjd att anta, att RÅ:s tolkning återger hur HD resonerat, men alldeles otänkbart är det väl inte, att HD:s vaga uttalanden om varför P ej varit berättigad till sjukpenning rymmer flera uppfattningar. Hur som helst kan jag av HD-domens formulering fortfarande inte utläsa, att RÅ:s tolkning är den enda tänkbara. Enligt Markstad skulle HD ha »fastslagit, att eftersom

 

     ¹ SvJT 1964 s. 205 f.

P arbetat, har han ej saknat arbetsförmåga (min kurs.) och därmed ej varit berättigad till sjukpenning». I HD:s dom står det emellertid inte så. Där heter det: »Såsom hovrätten funnit framgår av utredningen, att P under hela den tid, för vilken sjukpenning utgått, var verksam som försäljare . . . och att det honom . . . förelagda arbetet normalt skulle sysselsätta en försäljare på heltid. Med hänsyn härtill var P icke berättigad till sjukpenning.» I domen sägs icke, att P saknat arbetsförmåga; det sägs helt kort, att han ej var berättigad till sjukpenning med hänsyn till sitt arbete. Av orden »icke berättigad» har Markstad ansett sig kunna utläsa, att det inte kan vara fråga om att P förverkat sin rätt till sjukpenning. Personligen kan jag av orden »icke berättigad» ej utläsa, om en viss rätt upphört eller aldrig existerat.
    Markstad anser sig slutligen kunna visa, att min tolkning är omöjlig av den anledningen, att åklagarens gärningsbeskrivning inte innehållit något påstående om förverkande av rätten till sjukpenning. Till stöd för sin uppfattning åberopar Markstad min egen uppsats. I det aktuella fallet hade åklagaren gjort gällande, att P varit sjukskriven såsom helt arbetsoförmögen, att han av läkare ordinerats vila samt att han arbetat under sjukskrivningstiden. Dock påstod åklagaren inte, att P förverkat sin rätt till sjukpenning. Min uppfattning är —med rätt eller orätt — att åklagaren inte behöver uttryckligen påstå, att förverkande föreligger, för att domstolen skall ta upp denna fråga, utan det räcker med att han beskriver ett förfarande hos den åtalade, som enligt lagen om allmän försäkring kan leda till ett förverkande av rätten till sjukpenning. Detta har jag redan antytt i min tidigare nämnda uppsats.²
    Punkt 3. Markstad finner mitt krav på särskilda straffbestämmelser i lagen om allmän försäkring helt onödigt, eftersom tillämpningen av bedrägeriparagrafen, sedan den här diskuterade HD-domen tillkommit, inte längre erbjuder några svårigheter. Frågan kan emellertid ses ur något vidare aspekter.
    Man kan ha olika uppfattning om lämpligheten av att låta en social lagstiftning sanktioneras av straffsanktioner. Bäst vore naturligtvis, om kontrollen kunde göras så rigorös, att obehöriga förfaranden omöjliggjordes, men det är säkerligen inte praktiskt möjligt. Min personliga uppfattning är, att lagen om allmän försäkring måste vara försedd med någon form av straffsanktion. Man får genom straffsanktioner söka förhindra ett alltför långt gående missbruk av de förmåner lagen om allmän försäkring erbjuder. Därmed är inte sagt, att bedrägeriparagrafen skulle vara den lämpliga sanktionsbestämmelsen ens om den utan minsta svårighet läte sig tillämpas i de aktuella fallen. Det kan ifrågasättas, om det är lämpligt att som bedragare stämpla ett antal personer, som kanske i övrigt inte skulle drömma om att bryta mot strafflagen. Mitt argument för att kräva särskilda straffbestämmelser i lagen om allmän försäkring är emellertid ett annat. Skall man ha sanktionsbestämmelser, bör dessa vara så effektiva som möjligt. Enligt mitt förmenande fyller bedrägeriparagrafen här inte kra-

 

     ² SvJT 1963 s. 336.

vet på effektivitet. Praxis hos åtalsmyndigheter och domstolar i olika delar av landet har i fråga om sjukkassebedrägerier hittills varit vacklande. HD:s här diskuterade dom löser ingalunda, även om man fastslår RÅ:s tolkning som den enda rätta, alla de svårigheter, som uppstår vid bedrägeriparagrafens tillämpning på sjukkassebedrägerier. Mitt krav på särskilda straffbestämmelser har jag givetvis inte grundat enbart på det här diskuterade fallet utan på en genomgång av något hundratal fall. En annan, ofta förekommande svårighet, som jag framhållit, ligger på det subjektiva planet. Den består däri, att den åtalade invänder, att han ej förstått, att han ej varit berättigad till sjukpenning. Enligt min erfarenhet är många domstolar benägna att ta hänsyn till denna invändning och frikänner därför den åtalade.³ Själv nämner Markstad ytterligare ett problem, nämligen frågan om upplysningsplikten. Markstad skär dock bort problemet med hänsyn till att det inte är något för sjukkassebedrägerierna specifikt problem. Meningen torde vara, att detta problems lösning stode att hämta ur den generella läran om de oäkta underlåtenhetsbrotten. Min uppfattning är den rakt motsatta. Den generella läran ger föga hjälp. Frågan om upplysningsplikten är ett specifikt problem vid sjukkassebedrägerier, liksom den är det vid t. ex. kreditbedrägerier. Man får ställa sigfrågan, om man just i förhållande till försäkringskassorna vill fastslå en upplysningsplikt och därvid får man ta hänsyn till de för den allmänna sjukförsäkringen specifika omständigheterna.
 

Per-Edwin Wallén