SVEA HOVRÄTT 350 ÅR

 

AV PRESIDENTEN STURE PETRÉN

 

När Svea hovrätt innevarande år kan blicka tillbaka på en 350-årig tillvaro, hänför sig detta jubileum icke endast till upprättandet 1614 av en ny överdomstol utan också till inledningen av en hel rättsutveckling, som möjliggjordes genom hovrättens tillkomst och vars mognade frukt blev 1734 års lag. Instiftandet av hovrätten var tillika det första ledet i den nydaning av hela riksstyrelsen som genomfördes av Gustaf II Adolf och Axel Oxenstierna. Hovrätten blev sålunda det första av våra som kollegier organiserade ämbetsverk, vilka så länge skulle komma att bilda stommen i den svenska samhällsbyggnaden. Därmed framstår hovrätten också som kärnan i det gamla Ämbetssverige, vars fortlevande och relationer till våra dagars Organisationssverige förefaller att böra utgöra ett lockande ämne för våra samhällsforskare.

 

43—643004. Svensk Juristtidning 1964

674 STURE PETRÉN    Det ligger ett morgonskimmer över Gustaf II Adolfs tidigaste regeringsår, då en ung konung, vägledd av en premiärminister av europeiskt format, börjar omvandla den ålderdomliga och bristfälliga svenska statsapparaten till en effektivare sådan efter ett mönster, som ännu i dag är fullt igenkänneligt under alla senare avlagringar. Förloppets administrativa och tekniska innebörd har utförligt skildrats av Edén i hans klassiska arbete om den svenska centralregeringens utveckling, medan Ahnlund i sitt monumentala Oxenstiernaverk beskrivit det politiska och personliga kraftfält vari nyordningen tillkom. Vad särskilt angår hovrätten har dessutom omständigheterna kring beslutet vid riksdagen i Örebro 1614 om dess upprättande närmare behandlats av Westman i hans bidrag till minnesskriften ägnad 1734 års lag.
    Att efter Gustaf II Adolfs trontillträde den nya regimens ansträngningar i fråga om riksstyrelsens reorganisation först kom att inriktas på domstolsväsendet var emellertid föranlett av att den föregående tiden på rättskipningens område efterlämnat sällsynt osaliga minnen och tillika gett upphov till en fortgående upplösning av de lagstadgade formerna för särskilt den högstadomsmaktens utövning. I det förra hänseendet var läget att under Karl IX vågor av politisk förföljelse med åtföljande blodsdomar och egendomsindragningar gått över landet. Att hos de härav drabbade familjerna regimskiftet skulle tända hoppet att återvinna den förlorade egendomen var så mycket naturligare som konfiskationerna i många fall hade sträckt sig utöver vad gällande lag medgivit och drabbat även egendom tillhörande de dömdas hustrur och barn.
    Konfiskationerna hade också av Karl IX:s sekreterare utvecklats till ett medel varigenom de kunde berika sig själva. För någon som tillhörde denna personkrets var det nämligen möjligt att först ordna med konfiskation av en gård eller arvslott och därefter åt sig själv utverka konungens förläningsbrev på densamma. En rovlysten sekreterare i inflytelserik position kunde emellertid också tillämpa den direktare metoden att enbart genom hot om angivelse förmå ägaren av en begärlig gård att i formellt frivilliga former överlåta densamma på honom. En bonde i Botkyrka socken har sålunda berättat hur det tillgick, när Erik Jöransson Tegel, Jöran Perssons son och en av Karl IX:s mest betrodda sekreterare, tilltvang sig hans hemman.

SVEA HOVRÄTT 350 ÅR 675Erik Jöransson hade mitt i den kallaste vintern låtit kasta honom i det djupaste tornet på Stockholms slott och, sedan han fått sitta och svälta och frysa där ett antal dagar, under hot omhängning eller halshuggning låtit i en tunna hastigt vinda honom upp och ned i tornet sju gånger. Vimmelkantig och utmattad av dessa påtryckningsmedel, hade bonden gått med på att överlåta sin gård till Erik Jöransson. Mot bakgrunden av fall sådana som detta kunde den nyinstiftade hovrätten av en författare hälsas som den trygga hamn dit alla de som i det förflutna lidit förtryck och oförrätt ägde fritt tillträde för att klaga sin nöd samt hämta tröst och undsättning.1
    Rättsotryggheten under Karl IX hade ytterligare förvärrats av den nyss antydda upplösningen av domstolsväsendets former. Denna tog sig uttryck bl. a. däri att företagsamma parter, vilka räknade med att finna gehör på högsta ort, med förbigående av de nedre instanserna vände sig direkt till konungen med sin talan och på denna väg, ibland utan vederparternas hörande, lyckades utverka rättsliga avgöranden till sin favör. Olägenheterna av sådant genombrytande av instansordningen var påtagliga, även om motparten fick tillfälle att bliva hörd. Den vittnesbevisning som kunde åstadkommas vid domstolarna ute i landet var nämligen i regel icke möjlig att förebringa i Stockholm eller där konungen eljest kunde uppehålla sig. Detta var särskilt kännbart i jordatvister, i vilka den viktigaste bevisningen ofta bestod i gamla allmogemäns vittnesutsagor om hävdeförhållanden i äldre tid. Ju äldre dessa vittnen var, desto större verkan kunde väntas bliva tillagd deras uppgifter. Icke sällan var de också så ålderstigna, att de icke visste hur gamla de själva var. Vittnesförhöret fick i så fall inledas med ett försök att utreda vittnets ålder, på sätt emellanåt ännu kan visa sig erforderligt i Orienten. Frågeschemat kunde då gestalta sig såsom när Lasse i Barkare 1630 skulle vittna om vem som i forna dagar hävdat Lindön i Mälaren utanför Västerås, om vilket vittnesförhör en bevarad anteckning lyder:
    Spordes hur gammal han var. Han sade, han är 70 år, javäl 80 år. Om han minnes något långt tillbaka? Han sade, ja, något långt. Om han minnes konung Göstaf? Det nekade han, utan när konung Johan var hertig, då minnes han. Spordes hur gammal han var, när konung Johans bröllop stod. Svarade, då var han skäggbrusten dräng.

 

    1 Erik Schroderus i förordet till den av honom översatta och 1616 utgivna Georgij am Waldt, Rättegångs Oordning.

676 STURE PETRÉN    Att sådana vördnadsvärda vittnen skulle kunna vandra eller rida den långa vägen till rikets huvudstad och tillbaka hem igen var tydligen i de flesta fall uteslutet och något annat färdsätt kom vid denna tid icke i fråga, om icke sjövägen kunde anlitas. Av nu antydda och andra skäl inskärptes också vid hovrättens tillkomst att parter icke fick vända sig till denna utan att först ha fått sin sak prövad vid vederbörande underrätt eller underrätter. I denna del medförde sålunda hovrättens instiftande ett stärkande av underinstansernas ställning. I ett annat hänseende innebar däremot hovrättens tillkomst att dessas handlingsfrihet beskars, nämligen när det gällde att låta avkunnade dödsdomar omedelbart gå i verkställighet. Medan förut missdådare, som av härads- eller rådhusrätter dömts från livet, i många fall omedelbart avrättats, skulle i fortsättningen sådana domar först underställas hovrättens prövning. Nödvändigheten härav hade menigheterna till en början svårt att inse och flera fall förekom i vilka folkliga reaktioner föranledde verkställandet av dödsdomar, utan att dessa varit underställda hovrätten. Ett av dem gällde en häxa från Sunnerbo, vars farlighet ansågs ådagalagd genom att hon på sina vandringar genom bygden ständigt setts åtföljd av en hare och en flock skator.
    Särskilda problem uppkom i förhållandet mellan hovrättenoch de stora stadsdomstolar som kom att lyda under denna. Stockholms borgmästare och råd, vilka tidigare stått i omedelbara relationer till den kungliga domsmakten och ibland medverkat vid dess utövande genom att deltaga i riksrådssessioner på rådstugan, fann sig sålunda endast ovilligt i att se sina domar upptagas till omprövning av hovrätten. Förhållandet mellan de båda domstolarna kom därför länge att vara spänningsfyllt. Ömtåliga var också tidvis relationerna till Reval och Riga, vilka storahandelsstäder med bevarade egna rättssystem var underställda Svea hovrätts jurisdiktion ända fram till det svenska Östersjöväldets fall. Redan frågan om vilket språk som skulle begagnas vid skriftväxlingen mellan hovrätten och dessa båda tysk-baltiska städers domstolar var ägnad att ge anledning till diskussioner. När Riga 1621 införlivats med det svenska väldet och därmed stadens borgmästare och råd såsom domstol kommit att lyda under Svea hovrätt, motsatte dessa sig till en början att hovrätten skrev till dem på svenska och begärde att skriftväxlingen i båda riktningarna måtte föras på tyska. Hovrätten gick

SVEA HOVRÄTT 350 ÅR 677dock endast med på en kompromisslösning av innebörd att dess egna skrivelser till Riga skulle avfattas på svenska, varemot stadens borgmästare och råd skulle äga skriva på tyska till hovrätten. Denna eftergift från hovrättens sida skedde emellertid genom en skrivelse av den 11 december 1622 från dess president Magnus Brahe till de »ädle, höglärde, vise och välaktade gode herrar och män, borgmästare och råd i Riga stad, våre gode vänner», vari det svenska språkets principiella överhöghet först hävdades i följande stormaktsmässiga ordalag:
    Och kunne I själve lätteligen betänka att faller det eder molest, som unius tanquam urbis Magistratus och riksens undersåtere äre, att vi skrive eder på vårt tungemål svenske till, huru mycket besvärligere skall det oss förekomma till att acceptera edre tyske skrifter. Ty även så besvärligit som I befinne till att hålla en svensk secreterare, så otjänligt befinne vi till att hålle en tysk allenast för eder. Men där man saken ville disputera, så vore det fast tjänligere att I såsom subditi accomoderede eder till eder överhets tungomål än att summa totius Regni curia contra expressas patriæ leges, sine privilegio, sig till edert moderspråk, vilket vi dock vid dess värde ställe oppå sin ort, demittere skulle, synnerligen när man betraktar icke lätteligen hända kunna, det Rätten skall alltid vara med sådana personer beklädd, av vilka var och en skall det tyska språket så fullkommeligen förstå, att han däruppå utan allt tvivelsmål döma kan, vilket dock alldeles av en domare fordres. Och plägar det Magistratus autoritatem icke allenast intet labefactera utan fastmera hos den gemene mannen förmera, när de den skickligheten hos sine föreståndare förnimme, att de såväl uti främmande såsom sitt eget modersmål förfarne äre, igenom vilken förfarenhet man både hos præsentes och posteritatem ett berömligt namn förvärva och behålla pläger: Så att I eder med föga billighet kunde besväre, om vi än uppålade eder alle edre handlinger och juridicos Actus uti vårt tungomål hos oss att utföre, mycket mindre våre till eder utsände brev och domar uti vårt modersmål att acceptera, och fördenskull ringa skäl hava kunnen med oss om sådant vidlöfteligen att expostulera.
    Vad åter angår hovrättens förhållande till den högsta domsmakten, representerad av konungens personliga domsrätt, var detta icke reglerat på ett otvetydigt sätt i rättegångsordinantian av den 10 februari 1614, varigenom hovrättens upprättande beslöts, och den i anslutning därtill den 16 februari samma år utfärdade fullmakten för hovrättens första ledamöter. Avvägningen i detta hänseende blev också under hovrättens första verksamhetsår föremål för vissa, delvis dramatiska fluktuationer,varefter läget klargjordes genom det i rättegångsprocessen avden 23 juni 1615 upptagna stadgandet om revisionsinstitutet.

678 STURE PETRÉNÄven om härigenom, liksom genom upprättandet i provinserna av nya hovrätter, Svea hovrätts ställning av endast mellaninstans fastslogs, kom likväl denna hovrätt att, som en följd bl. a. av det starka inslaget av riksråd i dess sammansättning och av ett även i övrigt bevarat nära samband med regeringen, intaga en särställning framför de andra, nytillkomna hovrätterna. Detta kom även till uttryck däri att benämningen Svea hovrätt först under den karolinska tiden kom att träda i stället för vår äldsta hovrätts tidigare beteckning som den »Kungliga Hovrätten i Sverige».
    Även i rent rumslig mening befann sig hovrätten i det svenska statslivets centrum, i det den var inhyst på Stockholms gamla slott, Tre Kronor, vars västra länga rymde den stora rättegångssalen och övriga till hovrätten upplåtna lokaler. Denna placering, betydelsefull genom att den gav möjligheter till nära kontakter med monarken och riksrådet, medförde dessutom att ekot av vad som överhuvud tilldrog sig inom slottets murar snabbt nådde hovrätten. Dennas protokoll innehåller också många upplysningar om dagligt liv i den gamla kungaborgen, från den översta tornvåningen, genom vars gluggar salutkanonerna dundrade vid solenna tillfällen, ned till slottskökets djup, där kökspojkarnaren sade fisk över stenrännan under utbyte av frispråkiga kommentarer till dagens on dit vid hovet. Inom denna ram utspelades hovrättens liv under hela åttiotre år, från den majdag 1614 då dess första session inleddes med en oration av Axel Oxenstierna till den andra majdag 1697 då den stora branden förhärjande gick fram över slottet.
    Det var medan hovrätten hade sitt säte på slottet som dess viktigaste insats i vår rättshistoria gjordes. Den betingades av lagstiftningens eftersläpning i förhållande till samhällsutvecklingen. Redan på Karl IX:s tid hade behovet av en revision av den ålderdomliga landslagen gjort sig gällande, men ansatserna härtill hade icke kunnat fullföljas. I stället hade landslagen i oreviderat skick 1608 för första gången befordrats till trycket och utgjorde alltjämt, supplerad av den lika ålderstigna stadslagen, det svenska rikets gällande rätt. Detta innebar att användbara lagbestämmelser saknades för en mångfald situationer till vilkade förändrade samhällsförhållandena gav upphov. Framför allt var detta fallet på handelslivets område, där livligare förbindelser med utlandet, liksom inflyttning av utländska köpmän och

SVEA HOVRÄTT 350 ÅR 679industriidkare, medförde att nya kontraktstyper, företagsformer och kreditmetoder vann insteg. Det ankom därför på hovrätten att i sin praxis utforma rättsregler, under vilka de nya företeelserna kunde inpassas. Denna hovrättens rättsbildande verksamhet fortgick under hela 1600-talet och förutsatte, icke minst på grund av de internationella sammanhangens ökade betydelse, hos domstolens ledamöter kunskap även om tysk-romersk och annan främmande rätt.
    På hovrätten ställdes därför redan från början kravet att den skulle vara en lärd domstol, även i detta hänseende den första av sitt slag i Sverige. Kravet gällde i första hand den tredje av de tre klasser i vilka hovrättens ledamöter ursprungligen var indelade. Medan den första klassen var sammansatt av riksråd och den andra av adelsmän utanför rådet, skulle den tredje klassen bestå av ofrälse assessorer, beträffande vilka det i rättegångsordinantian var uttryckligen föreskrivet att de skulle vara lärde män. Under hovrättens allra första tider mötte det på grund av bristen i Sverige på akademiskt utbildade jurister svårigheter att uppfylla denna föreskrift, men redan från och med 1630-talet rekryterades icke blott den tredje utan även den andra ledamotsklassen regelmässigt med jurister utlärda från Uppsala akademi eller från utländska universitet, av vilka vid denna tid icke blott de protestantiska tyska utan även de nederländska i Leiden och Franeker livligt frekventerades av svenska studenter. Det var för övrigt en utbredd uppfattning att studier enbart i Sverige icke var tillfyllest för en juridisk karriär utan borde kompletteras med en peregrination i utlandet.
    Ett av många uttryck härför är att den av hovrätten 1640 som auskultant antagne Erik Dryselius följande år, under framhållande av att han dittills aldrig varit utomlands, anhöll om ledighet för att medfölja den merkantila svenska flottexpedition till Portugal som utgjorde förmyndarregeringens exportoffensiv mot detta land. Dryselius fick sin ledighetsansökan beviljad av en förstående hovrätt, till vilken han, berikad av sina portugisiska intryck, så småningom återvände för att fortsätta på den svenska domarbanan.
    Det var sålunda Svea hovrätt i sin nyss angivna lärda sammansättning som främst bar upp den märkliga och ännu blott ofullständigt utforskade rättsutveckling som ledde fram till 1734 års lag. Valet mellan olika tänkbara lösningar på uppdykande

680 STURE PETRÉNrättsfrågor träffade hovrätten härvid ofta efter att ha fått lyssna till ingående argumentering från teoretiskt skolade advokater samt efter konfrontation av gammal inhemsk rättsuppfattning med utifrån stammande doktrin.
    Hovrättsprocessen i civilmål byggde visserligen på skriftväxling, men skrifterna upplästes vid offentliga förhandlingar inför hovrätten och föranledde då även muntliga repliker. Denna processform med skrifternas uppläsande var endels föranledd av att det, frånsett tryckpressen, icke fanns någon annan möjlighet att mångfaldiga rättegångsinlagorna än att låta göra successiva avskrifter för hand. Med hänsyn till det stora antalet ledamöter av hovrätten mötte hinder både mot att tillverka avskrifter för samtliga dessa och mot att låta originalen cirkulera tillräckligt snabbt mellan dem. Den äldsta hovrättsprocessen var sålunda i princip muntlig, om än baserad på skriftliga inlagor, och dess dramatiska höjdpunkter var förlagda till den direkta muntliga replikväxlingen mellan parterna eller deras ombud inför domstolen.
    Hovrättssalen på Stockholms gamla slott såg därför många slags parter komma och gå. Utländska storköpmän kunde där möta invånare från det översta Norrland, där alla spår av hedendom ännu icke utrotats. För parter från så avlägsna delar av landet innebar en hovrättsprocess månader av bortovaro från hemorten. »Vinden felade» eller »hästen tröttnade», kunde även mera närboende parter anföra som förklaring till att de icke inställt sig på förelagd tid. Parter från Reval och Riga, som hade att bevaka mål utsatta till höstsessionerna, frågade sig med oro huruvida de skulle hinna återvända hem, innan den annalkande vintern skulle göra sjöresan vansklig.
    Hovrättsakterna innehåller också många upplysningar om hur svenskarna och utlänningarna såg på varandra. En liten notis ger oss sålunda en glimt av Louis De Geers uppfattning omden svenska nationen. Denne från Nederländerna inflyttade storfinansiär, som betytt så mycket för vårt ekonomiska liv, kom sent en vinterdag efter en föredragning för riksrådet, åtföljd av sina sekreterare, från rådskammaren ut på altantaket över den östra slottslängan. Nedanför, i Smedjegården, råkade samtidigt utbryta ett tumult mellan några svenskar. Värjor blottades, kötteder steg mot den töckniga vinterhimlen och blod färgade snön. Louis De Geer stannade och betraktade en stund skådespelet, varefter han

SVEA HOVRÄTT 350 ÅR 681gav sina följeslagare en kommentar till detta av innebörd att sådana var svenskarna, lämnade åt sig själva, men att, om de vore rätt ledda, man med dem kunde uträtta stora ting.
    Parter från Livland fick lära sig att rätten i Sverige var mera till förmån för den fattige än för den rike, ett förhållande som icke skulle bliva utan sin betydelse för våra fortsatta relationer till de baltiska provinserna.
    Utländska köpmän fann vidare att det var mycket svårt att indriva fordringar i Sverige. Bekant är en ordväxling som ägde rum mellan Axel Oxenstierna och en engelsk köpman med en fordran på kronan. Då kanslern försökte förmå denne att bevilja anstånd med betalningen mot garanti att sådan skulle följa vid viss senare tidpunkt, blev svaret: »Das ist so viel als nichts». Uppretad genom detta vanvördiga uttryckssätt, lät Oxenstierna draga den misstrogne fordringsägaren inför hovrätten, som dömde honom till en månads fängelse på vatten och bröd.
    Episoden i fråga är intressant även därigenom att den visar att Axel Oxenstierna icke behärskade engelska, varför samtalet mellan honom och den engelske köpmannen fördes på tyska, som i Östersjöområdet var handelns lingua franca. Om engelsmannen varit en lärd person, skulle väl samtalet i stället ha förts på latin,vilket kanslern utmärkt väl behärskade, och det omsorgsfullare ordval som i så fall blivit nödvändigt skulle förmodligen ha besparat hans interlokutör den stockholmska fängelseupplevelsen.
    Även för hovrätten var engelskan ett okänt språk. Då rättsliga dokument på engelska någon gång företeddes, vållade det stora svårigheter att få dem översatta. En gång, upplyses det, uppdrevs en engelskkunnig person som åtog sig översättningen, men denna skedde då med ett ord i taget, utan att domstolen lyckades få innebörden av texten som helhet klar för sig. Tyska och holländska beredde däremot icke sådana svårigheter. I fråga om franskan, kunde en franskspråkig part, särskilt under förra delen av 1600-talet, icke räkna med att bliva förstådd av motparten eller av hovrättens alla ledamöter, men någon eller några av dessa kunde visa sig beredd att fungera som tolk. Det samlade intrycket av 1600-talets civila mål i hovrätten är i alla händelser att det internationella inslaget var påfallande starkt.
    Hovrättens äldsta tider, till vilket jubileet i första hand leder tankarna, är sålunda ur rent rättshistorisk liksom ur allmänhistorisk synvinkel de mest fängslande. Efter tillkomsten av 1734

682 STURE PETRÉNårs lag har hovrättens roll icke varit lika banbrytande för den svenska rättens utveckling som under det föregående skedet, men dess lagskipande verksamhet har i takt med lagstiftningens ständigt fortgående tillväxt fått betydelse för allt fler samhällsområden och mänskliga situationer. Vid sidan härav har hovrätten också ända in i våra dagar icke blott sörjt för utväljandet och utbildningen av blivande domare utan även gjort tjänst som plantskola för rikets ämbetsmän överhuvud. Denna viktiga funktion har hovrätten fullgjort ända sedan 1620-talet, då studenter från Uppsala, lockade av den nya överdomstolens snabbt befästade prestige, började söka sig till denna som auskultanter för att under tjänstgöring som sådana få tillfälle att komplettera sin teoretiska utbildning, undfången i det akademiskadammet, in pulvere academico, som en av dem uttryckt sig. Hovrätten öppnade också sina dörrar för dem, icke endast för att utbilda dem till blivande domare, utan för att de överhuvudskulle bliva »nyttiga karlar och tjäna sitt fädernesland», som orden föll vid ett tillfälle i rätten 1640 under riksdrotsen Gabriel Gustafsson Oxenstiernas ordförandeskap.
    Auskultanten, i sitt från Uppsala medförda akademiska betyg stundom beskriven som en försynt och kunskapsfylld yngling, modestus et doctus iuvenis, fick på olika sätt göra sig nyttig i hovrättsarbetet, främst genom att göra sammanfattningar av målen och uppgöra förslag till domar samt genom att biträda vid granskningen av underrätternas till hovrätten för kontroll insända domböcker. I det förra hänseendet var alltså redan de första auskultanternas uppgifter av samma slag som de vilka i våra dagar åvilar hovrättens aspiranter.
    Växlande är de öden som beskärts Svea hovrätts auskultanter och om vilka den bevarade auskultantmatrikeln lämnar många intressanta upplysningar. Auskultanterna har kommit från många olika sociala miljöer. Man påträffar i matrikeln t. ex. såväl bärare av några av våra främsta adelsnamn som bondsöner från Norrland. Endast en del av dem har stannat på domarbanan, men alla har de under sin tid i hovrätten fått öva sig i att penetrera och behärska ett ofta motsträvigt stoff, att framlägga detsamma på ett koncist sätt, att själva bilda sig en mening därom som tillfredsställde kunskapsmässiga och logiska krav samt att med undvikande av all såväl tvetydighet som mångordighet uttrycka denna på ett pregnant sätt. Den form vari de härigenom

SVEA HOVRÄTT 350 ÅR 683stöpts har, var de än senare hamnat, varit ägnad att göra dem till»brukliga män i riket», som hovrätten själv uttryckt det vid det nyssnämnda tillfället 1640.
    När blicken glider tillbaka över hovrättens 350 år, kan det sålunda konstateras att vår gamla domstol ända från början av sin tillvaro haft två kärnuppgifter, att skipa rätt och att utbilda unga jurister för en fortsatt gärning i det svenska samhällets tjänst. Bådadera kommer att bestå även efter den omstöpning av så mycket i domstolsväsendet som nu förestår.