MEDBORGARSKAPSLAGEN 

OCH KUNGL. MAJ:TS PRAXIS 
II

 

AV BYRÅDIREKTÖREN OLLE HELLBERG

 

I en tidigare uppsats i ämnet1 har lämnats en redogörelse för, hur K. M:t vid prövning av naturalisationsansökningar efter den 1 januari 1951 tillämpat de villkor som i 6 § lagen den 22 juni 1950 om svenskt medborgarskap (MbL) uppställts för utlännings förvärv av svenskt medborgarskap. Sedan intresse anmälts, främst av länsstyrelser och advokater, för en översikt av K. M:ts praxis jämväl vid tillämpning av de övriga regler om förvärv och förlust av medborgarskap som lagen innehåller, skall här ett försök göras att tillgodose detta önskemål. Ett föreliggande förslag att decentralisera avgörandet av vissa naturalisationsansökningar till länsstyrelserna har även aktualiserat en översikt i stort av K. M:ts praxis. I översikten skall kort beröras några väsentliga ändringar under de senaste åren i naturalisationspraxis, därefter behandlas reglerna om bibehållande av och befrielse från svenskt medborgarskap samt slutligen lämnas en redogörelse för förklaringsinstitutet, vilket senare genom föreskriften om regeringsrättens hörande innebär, att individens medborgarrättsliga ställning blir föremål för domstolsprövning. De s. k. anmälningsfallen i lagens 3, 4 och 10 §§ handläggas av länsstyrelserna och falla sålunda utanför ramen för denna uppsats, i den mån de icke besvärsvägen fullföljts till K. M:t. Däremot komma några anmälningsfall enligt 18 §, vilken numera har blott historiskt intresse, att något beröras, enär sådan anmälan stundom ledde till förklaringsansökan, genom vilken frågor av formell natur med betydelse för medborgarskapsrätten i dess helhet blevo prövade.
    Vid naturalisation har K. M:t i princip icke dispenserat från kravet på att sökanden skall ha fyllt 18 år. Ansökningar, som inkommit före sökandens 18-årsdag, ha i regel fått vila i avvaktan på denna, om icke alltför lång tid återstått. Barn till naturalisationssökande föräldrar, som under ansökningstiden fyllt 18 år och därmed upphört att vara biperson till fader eller moder, har anmodats inkomma med egen ansökan för att bli föremål för självständig prövning. Detta har i en del fall medfört, att sådana ungdomar kunnat upptagas till svenska medborgare, när föräldrarnas ansökningar icke kunnat bifallas på grund av att ett eller flera naturalisationsvillkor icke varit uppfyllda. Dispens från ålderskravet har K. M:t emellertid givit i ett antal fall, dels med hänsyn till familjens enhet i medborgarskapshänseende dels ock av socialpolitiska skäl. Sålunda må nämnas, att av svenska

 

     1 SvJT 1956 s. 624.

 

OLLE HELLBERG 685medborgare adopterade utländska barn regelmässigt naturaliserats från mycket späd ålder upp till de övre tonåren. Likaså ha i regel barn i upplösta äktenskap naturaliserats, när både den av föräldrarna som anförtrotts vårdnaden och maken i nytt äktenskap varit svenska medborgare. Av socialpolitiska skäl har under senare år barn i äktenskap mellan svensk kvinna och utländsk man i större utsträckning än tidigare naturaliserats självständigt, oaktat äktenskapsskillnadsdom och slutligt beslut om att modern skall ha vårdnaden icke förelegat. Detsamma har gällt om barn såsom biperson till utländska medborgare, vilkas äktenskap ej blivit slutligt upplöst, när vårdnadshavaren ansökt om medborgarskap för egen del. Det bakomliggande skälet till denna dispens har undantagslöst varit att förhjälpa barnet till bidragsförskott, när fadern försummat sin bidragsplikt. Naturalisation av barnet har ägt rum i några fall utan att faderns samtycke därtill funnits och t. o. m. mot hans uttryckliga vilja.
    K. M:t har från MbL:s ikraftträdande vidhållit kravet på sju års hemvist i riket för utlännings naturalisation. Såsom lagen förutsätter har medborgare i annat nordiskt land beviljats medborgarskap efter en hemvisttid av fem år. Den tidigare distinktionen mellan svensk- och finsktalande finska medborgare, som medförde att de finsktalande naturaliserades först efter sex år här i riket, har uppgivits.2 Reduktion av hemvisttiden har medgivits utlänning gift med svensk medborgare, en mindre tid för man men upp till fem års nedsättning för kvinna. Om utländska makar vid skilda tidpunkter inflyttat till Sverige — vanligt är, att mannen först prövar sig fram här ett eller annat år, innan familjen följer efter — ha de regelmässigt naturaliserats samtidigt, därest mannen helt uppfyllt hemvistkravet och hustrun vistats i Sverige i minst fem år. Vissa utlänningar ha i ett stort antal fall fått tillgodoräkna uppehåll utanför Sveriges gränser som kvalifikationstid för medborgarskap. Särskilt må nämnas personer, anställda i svenska industrier med dotterföretag utomlands, som i sin tjänst utlandsstationerats ett eller annat år. Sjömän med lång sammanhängande tjänstetid ombord i svenska fartyg ha regelmässigt fått räkna sådan sjötjänst såsom hemvist i riket, om de vid tiden för naturalisationsansökningarnas prövning och åtminstone under några år omedelbart dessförinnan varit mantalsskrivna och kyrkobokförda och haft fast bostad i Sverige. Tjänst ombord på främmande lands fartyg har principiellt icke räknats naturalisationssökande utlänning till godo. Under senare år har emellertid i fråga om en speciell kategori utlänningar K. M:ts praxis liberaliserats. Under andra världskriget lyckades det en del baltiska småredare att överföra visst tonnage till Sverige. Deras företag hade i regel karaktär av partrederier och delägarna voro ofta själva befälhavare på fartygen. Då svensk lagstiftning icke tillåter utlänning att vara befälhavare på svenskt fartyg, kunde fartygen icke registreras i Sverige utan seglade under många

 

     2 Det må här anmärkas, att denna åtskillnad med hänsyn till modersmål mellan kategorier finska medborgare icke slopats i följd av de uppmärksammade debatterna i samband med Nordiska rådets 12:e session i Stockholm i febr. 1964 utan redan något år tidigare.

686 OLLE HELLBERGår under s. k. bekvämlighetsflagg med registrering i någon mindre syd- eller mellanamerikansk stat. När sedermera dessa baltiska redare sjökaptener sökte svenskt medborgarskap, avslogs deras ansökningar, enär de icke kunde redovisa sju års oavbrutet hemvist i Sverige. Svenskt medborgarskap har numera beviljats ett antal av dessa balter, sedan det framkommit, att de haft sina rederikontor här i riket och att de personligen under långa perioder årligen varit bosatta hos sina familjer i Sverige. Genom naturalisationerna har således möjlighet beretts att överföra fartygen till den svenska handelsflottan.
    Villkoret »fört en hederlig vandel» är tämligen svårtolkat, vilket icke minst avspeglat sig i praxis. Bokstavligt torde lagens ord täcka endast karaktärsegenskaper, som röra en persons heder, men i och för sig hederliga människor visa i livet ofta beteenden, vilka medföra avståndstaganden och fördömanden från skilda samhällsmedlemmars sida. Ordet hederlig synes ha bort ersättas med »hedrande» eller kanske »anmärkningsfri», när villkoret överfördes från den tidigare MbL av år 1924. Förutsättningarna för naturalisation återfunnos före ikraftträdandet av 1924 års lag i K. F. d. 27 dec. 1858, som beträffande utlännings vandel innehöll uttrycket »äger god frejd», ett betydligt vidare begrepp. K. M:t har i praxis tolkat villkoret hederlig vandel extensivt och i enlighet med det numera föråldrade uttrycket god frejd. Brott, för vilka en naturalisationssökande dömts till frihetsstraff, såväl före som efter inflyttningen till Sverige, har beaktats men i regel bedömts mildare, när sökanden under en längre tid efter domen kunnat redovisa en anmärkningsfri vandel. När någon dömts till fängelse, t. ex. för sådant rörande en sökande icke sällan förekommande brott som rattfylleri, har medborgarskap brukat beviljas tidigast efter tre hela år från brottstillfället. Vid villkorlig dom har på samma sätt med naturalisation fått anstå, tills tre år förflutit från domen, d. v. s. en period motsvarande den normala prövotiden för den som ställts under övervakning. I normalt avslagsmässiga ärenden ha undantagsvis personer, som låtit mycket grova brott komma sig till last och som härför ådömts långa frihetsstraff, fått börja räkna den sjuåriga kvalifikationstiden för medborgarskap först, när straffet till fullo avtjänats, med andra ord när den från dagen för villkorlig frigivning löpande prövotiden gått till ända. Bötesstraff har i regel icke medfört att en naturalisationsansökan avslagits av vandelsskäl, såvida icke fråga varit om upprepade förseelser i tiden fram emot ansökningstillfället eller ett anmärkningsvärt stort antal dagsböter, ådömda relativt kort innan ansökningen kommit under K.M:ts prövning. Den naturalisationssökandes allmänna skötsamhet på arbetsplatser och i hyresförhållanden har även beaktats, men under senare år har mera sällan enbart anmärkning från hyresvärd eller arbetsgivare medfört avslag på en ansökan, om övriga naturalisationsvillkor varit uppfyllda.
    Kravet på en utlännings möjlighet att försörja sig och sin familj har under den senaste tioårsperioden sällan eftergivits. Ett kriterium på bristande försörjningsförmåga har K.M:t ansett vara oreglerade skulder till det allmänna, såsom restförda skatter och ådömda böter, som

MEDBORGARSKAPSLAGEN OCH KUNGL. MAJ:TS PRAXIS 687en naturalisationssökande icke förmått gälda under en längre period. Mindre oguldna skatte- och bötesbelopp ha dock icke varit naturalisationshindrande. Vad som i den tidigare uppsatsen i ämnet sagts om försörjningsförmåga, som fingerats föreligga för personer, berättigade till allmän ålderspension efter förvärv av medborgarskap, har utsträckts till att omfatta jämväl sjuk- och invalidpensionsfall, i vilka vederbörande haft högst tio år kvar till ålderspension. I dessa fall har läkarintyg infordrats för att styrka varaktig sjukdom och arbetsoförmåga. I och med den nya lagen om allmän försäkring ha dylika läkarintyg blivit obehövliga för prövning av naturalisationsansökningar.
    Villkorlig naturalisation, d. v. s. suspensiv naturalisation med åläggande för den naturaliserade att inom viss tid styrka, att han befriats från medborgerskap i sitt tidigare hemland, har regelmässigt ägt rum i de fall det varit känt, att sökanden genom naturalisationen icke ipso jure förlorat medborgarskap enligt hemlandets lag. K.M:t har dock i praxis icke tillämpat denna form av naturalisation, när utlänningen saknat hemlandspass och i stället innehaft svenskt främlingspass. I syfte att begränsa uppkomsten av dubbelt medborgarskap samt för att skydda den naturaliserade mot komplikationer vid eventuellt efter naturalisationen företaget besök i det gamla hemlandet har den naturaliserade under hand informerats om att han i sitt gamla land alltjämt kunnat anses inneha medborgarskap där, för att han själv skolat kunna vidtaga åtgärder för att vinna befrielse från sitt tidigare medborgarskap. Ansökning från tysk och österrikisk medborgare har under senare år kompletterats med skriftlig försäkran från sökanden, att han icke erhållit eller ämnat ansöka om tillstånd att efter naturalisation i Sverige bibehålla sitt tidigare medborgarskap. Enligt de tyska och österrikiska nationalitetslagarna förloras visserligen enligt huvudregeln medborgarskapet av den som förvärvar annat medborgarskap men en möjlighet finns att i särskild ordning bibehålla medborgarskap i dessa länder. Om Sverige ansluter sig till en inom Europarådet utarbetad överenskommelse om begränsning av flerfaldigt medborgarskap m. m., kommer man emellertid att kunna avstå från dylik försäkran av tysk och österrikisk medborgare.3
    Regeln i 8 § MbL om utlandssvensks förlust vid 22 års ålder av svenskt medborgarskap genom preskription är dispensabel. K.M.:t må nämligen på ansökan, som gjorts före 22-årsdagen, medgiva att medborgarskapet bibehålles, därest icke preskriptionen avbrutits genom omständigheter, som visa att vederbörande haft viss samhörighet med Sverige under utlandsvistelsen, i vilket fall förlust icke inträder. I praxis har K.M:t regelmässigt bifallit ansökningar från barn (utlandssvenskar i andra generationen) till svenska medborgare, vilka utflyttat från och själva varit födda i Sverige. Stundom har även personer i

 

     3 Konvention d. 6 maj 1963 angående begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap och angående militära förpliktelser i fall av flerfaldigt medborgarskap (Bland signatärerna återfinnas Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike).

688 OLLE HELLBERGtredje generationen medgivits rätt att bibehålla svenskt medborgarskap, när de tillhört svenska familjer, som genom t. ex. svensk affärsrepresentation utomlands och livliga förbindelser med Sverige undermånga år särskilt väl kunnat bevara sin svenskhet, ehuru de kanske ej haft tillfälle att för någon tid före barnens 22-årsdag skicka hem dem till Sverige. Dessa senare fall ha dock utgjort undantag. Utlandssvenskar, som försummat att ansöka om medborgarskapets bibehållande inom föreskriven tid, ha i regel naturaliserats, om de icke vunnit medborgarskap i bosättningslandet och en i tid inkommen ansökan troligen skulle ha bifallits. Bestämmelserna i 8 § MbL äro tillämpliga även på naturaliserade svenska medborgare, som aldrig haft hemvist i Sverige. I de givetvis ytterst få dylika fall, som förekommit till prövning, har K. M:t bifallit ansökningarna om bibehållande av medborgarskap. Vid tvekan, huruvida medborgarskapet preskriberats eller icke, brukar vederbörande av utrikesdepartementet anmodas att hos K. M:t begära förklaring att han är svensk medborgare.
    Befrielse från svenskt medborgarskap må K. M:t enligt 9 § MbL bevilja den som är eller önskar bli medborgare i annat land. Stadgandets syfte är att begränsa förekomsten av dubbelt medborgarskap, vare sig en person på grund av olika rättssystem eller konflikt mellan svensk och utländsk nationalitetsslag redan innehar dubbelt medborgarskap eller dubbelt medborgarskap kan uppstå, om svensk söker naturalisation eller annorledes förvärvar medborgarskap i annat land. Ansökningar om befrielse har K. M:t undantagslöst bifallit, när sökanden icke varit bosatt i eller har stått i begrepp att emigrera från Sverige samt styrkt sig äga ett effektivt medborgarskap i annat land, helst bosättningslandet.4 Om sökanden visat sig ännu icke inneha annat medborgarskap, har K. M:ts befrielsebeslut fått sådan formulering, att beslutet fått verkan först sedan nytt medborgarskap förvärvats.5 Några ansökningar om befrielse från medborgarskap av personer, som sedan födelsen innehaft svenskt medborgarskap enligt svensk lag och samtidigt medborgarskap i annat land, där de blivit födda och enligt födelselandets lag förvärvat medborgarskap på grund av territorialitetsprincipen, ha K. M:t i regel lämnat utan bifall, när det framkommit att vederbörande varit bosatta i Sverige och icke haft för avsikt att utflytta. Oftast torde dessa ansökningar ha gjorts i syfte att undgå

 

     4 K. M:t har i princip fri prövningsrätt men Sverige är bundet av art. 6 i Haagkonventionen d. 12 april 1930 för lösande av vissa konflikter mellan medborgarskapslagar. I artikeln har avtalats, att envar, vilken äger två medborgarskap, som han förvärvat annorledes än på grund av egen fri vilja, må avsäga sig medborgarskapet i en stat med tillstånd av denna stat. En motsvarande överenskommelse finns i art. 2 av den i not 3 ovan nämnda Europakonventionen d. 6 maj 1963, vilken Sverige emellertid i juli 1964 ännu icke tillträtt.
     5 Dylika suspensiva beslut har i lagstiftningen förutsetts för att förhindra att personer bli statslösa. En multilateral överenskommelse med enahanda syfte finnes i art. 7 av den i not 4 berörda 1930 års Haagkonvention samt numera även i art. 7 av FN-konventionen d. 30 aug. 1961 om begränsning av statslöshet, som tillkommit under svensk medverkan men som Sverige i juli 1964 ännu icke tillträtt.

MEDBORGARSKAPSLAGEN OCH KUNGL. MAJ:TS PRAXIS 689svensk värnplikt. Befrielseansökningar från s. k. »världsmedborgare» ha självfallet avslagits, då de lagligen icke kunnat vinna K. M:ts bifall.
    Enligt 11 § 2 st. MbL må den som vill erhålla förklaring att han är svensk medborgare därom göra ansökan hos K. M:t, som efter regeringsrättens hörande äger meddela sådan förklaring. I denna ordning må dock enligt samma lagrum icke prövas fråga, huruvida någon på grund av anmälan hos länsstyrelse jämlikt 3, 4 eller 10 § MbL förvärvat medborgarskap. Länsstyrelses beslut i anmälningsärenden kunna emellertid överklagas den sedvanliga administrativa besvärsvägen och avgörandet ankommer således i dessa fall på K. M:t i regeringsrätten. Genom förklaring kan endast fastställas, att någon är svensk medborgare. Visar utredningen i ärendet att så icke är fallet, konstaterar K. M:t endast, att förklaring icke kan meddelas, oftast utan att ens indirekt angiva i vilket annat land vederbörande kan tänkas äga medborgarskap. Att någon vid viss tidpunkt i det förflutna varit svensk medborgare, kan icke fastställas genom förklaring, se RÅ 1954 not. Ju 115.
    Såsom framgår i det följande av denna framställning blir i förklaringsfallen icke blott gällande MbL utan lika ofta de tidigare MbL:na av år 1894 och 1924 tillämpliga vid K. M:ts prövning av ansökningarna. Grundmaterialet i dessa ansökningsärenden består därtill så gott som alltid av en mer eller mindre omfattande utredning rörande utländsk lagstiftning, som införskaffas genom utrikesdepartementets försorg. Stundom kan det vara mycket svårt för våra beskickningar och konsulat i främmande länder att tillhandahålla ett så tillförlitligt material att K. M:t på detsamma kan grunda ett avgörande. Det gäller särskilt, när en utländsk lag från svensk synpunkt är oklar. Upplysningar om dess rätta tolkning måste då inhämtas från myndigheter, institutioner och rättslärda i det främmande landet.
    Enligt 7 § 1894 års MbL förlorades svenskt medborgarskap av svensk, som utflyttat ur riket och icke inom tio år därefter hos beskickning eller konsulat i bosättningslandet förklarat sig önska bibehålla medborgarskapet. Förlusten omfattade såsom bipersoner till gift man även hans hustru och vid tiden för förlusten omyndiga barn. Ett antal förklaringsansökningar på senare år av barn till sådana emigranter ha fått negativ utgång, emedan fadern försummat fatalietiden: RÅ not. Ju 1951: 33 och 36, 1955: 21 och 27 samt 1960: 61. I rf 1961 not. Ju 40 kunde dock förklaring meddelas, emedan sökandens fader, som förlorat medborgarskap på grund av försummad tioårsförklaring, återvunnit svenskt medborgarskap jämlikt 4 § 1924 års MbL, när han år 1925 tagit hemvist i Sverige, samt återvinningsregeln i 6 § sistnämnda lag medfört svenskt medborgarskap även för hans hustru och barn, när dessa efter någon tid följt efter till Sverige.
    Fram till d. 1 jan. 1951, då gällande MbL trädde i kraft, förblev gift kvinna i medborgarskapshänseende biperson till sin man. Gifte hon sig med utlänning och förvärvade dennes medborgarskap genom giftermålet, förlorade hon jämlikt 8 § 1924 års MbL sitt svenska medborgarskap, om hon redan hade eller sedermera tog sitt hemvist i man-

 

44—643004. Svensk Juristtidning 1964

690 OLLE HELLBERGnens hemland. Eljest bibehöll hon det svenska medborgarskapet jämte mannens. I rf RÅ 1951 not. Ju 12 ansåg pluraliteten i regeringsrätten, att sökanden tagit hemvist i mannens hemland, som var Tyskland, trots att hon enligt egen uppgift rest dit blott för ett kortare besök men genom inkallelse till arbetstjänst tvungits kvarstanna mot sin vilja. En av regeringsrätten ledamöter fann sökandens inkallelse till arbetstjänst vara force majeure och önskade bifalla förklaringsansökningen. I rf 1960 not. Ju 201 var fråga om en svenska, som gift sig meddansk medborgare 1949 och därefter vid ett tillfälle före d. 1 jan. 1951 uttagit utvandringsbevis och bosatt sig i Danmark, ehuru hon sedermera återinflyttat till Sverige. Förklaring kunde i detta fall icke meddelas. I en rad rf not. Ju 1951:59, 1952:41 och 81, 1954:5, 1955:17 och 136, 1957:33 samt 1958:113 och 170 har hustrus vistelse i mannens hemland bedömts icke ha haft karaktär av hemvisttagande, varför ansökningarna, enär förlust av medborgarskap icke inträtt, kunnat bifallas.
    Barn u. ä. till utländsk kvinna och svensk man förvärvar svenskt medborgarskap, om föräldrarna ingå äktenskap. Legitimation som förvärvsgrund till medborgarskap förekom redan i 3 § 1894 års MbL och överfördes till 3 § resp. 2 § 1924 och 1950 års MbL:ar. Numera måste barnet legitimeras, innan det fyller 18 år mot tidigare 21 år, om legitimationen skall medföra medborgarskap. Legitimation torde redan före 1894 års MbL ha varit förvärvsgrund, se RÅ 1951 not. Ju 3.6 Om barn u. ä. till svensk moder förvärvat svenskt medborgarskap vid födelsen och sedermera genom legitimation blivit utländsk medborgare, har stundom fråga uppstått, huruvida det svenska medborgarskapet förlorats eller ej. Enligt 8 § 1924 års MbL gick det legitimerade barnet förlustigt medborgarskapet oberoende av hemvist men enligt 7 § 4.1950 års MbL inträder förlust endast, om barnet innan det fyllt 18 år flyttar ur riket och då har utländskt medborgarskap. I rf RÅ 1956 not. Ju 37 var ett barn fött u. ä. av svensk kvinna, vilken efter någon tid gift sig med barnets fader, som var brittisk medborgare. Brittisk nationalitetslag saknade regler om legitimation intill d. 1 jan. 1949, då sådana infördes i en ny lag, som sistnämnda dag trädde i kraft med retroaktiv verkan i vad gällde legitimation. K. M:t fann vid prövning av förklaringsansökan av vederbörande, alltid bosatt i Sverige och dåmera myndig och gift med svensk medborgare, att sökandens förvärv av brittiskt medborgarskap icke skett genom föräldrarnas giftermål utan genom ikraftträdandet av ny lagstiftning, i följd varav hon icke förlorat sitt svenska medborgarskap. Motsatt utgång blev det i rf 1960 not. Ju 185. En ung svenska födde på Sicilien en son u. ä. och gifte sig kort därefter med barnafadern, som var italiensk medborgare. Fadern lät själva bröllopsdagen registrera sonen hos vederbörlig folkbokförare såsom makarnas gemensamma barn och får därmed anses ha fullgjort det faderskapserkännande som enligt italiensk lag förutsättes för utomäktenskapligt barns förvärv av italienskt medborgar-

 

     6 Jfr MALMAR, Förvärv och förlust av svenskt medborgarskap s. 19.

MEDBORGARSKAPSLAGEN OCH KUNGL. MAJ:TS PRAXIS 691skap. K. M:t fann på en av modern för sonen gjord ansökan om förklaring att, då sonen vid föräldrarnas giftermål förvärvat italienskt medborgarskap och då icke haft hemvist här i riket, han på grund av stadgandet i 7 § 4. MbL förlorat svenskt medborgarskap. Vid tiden för ansökningens prövning torde icke ha varit klarlagt, att italiensk nationalitetslag saknar legitimation som förvärvsgrund till medborgarskap. Det i rättsfallet berörda barnet hade förvärvat italienskt medborgarskap på grund av faderns erkännande av faderskapet. Att detta i tiden råkade sammanfalla med föräldrarnas giftermål bör ha varit irrelevant. Endast legitimation grundar förlust enligt 7 § 4. MbL. Barnet blev emellertid, sedan det med sin mor tagit hemvist i Sverige, naturaliserat något år senare. I rf 1960 not. Ju 184 födde en svenska i Spanien ett barn en månad efter det att hennes äktenskap med svensk medborgare blivit upplöst. Som fader antecknades i det spanska födelsebeviset en nederländsk medborgare, med vilken modern senare ingick nytt äktenskap. Sedan den förste mannen fört bördstalan, förklarade svensk domstol barnet sakna äktenskaplig börd i moderns första äktenskap. Enligt nederländsk nationalitetslag förvärvar barn u. ä. principiellt medborgarskap i Nederländerna genom faderskapserkännande, om fadern vid tiden för barnets födelse är nederländsk medborgare. Genom en civilrättslig särregel har dock sådant erkännande inga rättsverkningar, därest barnet avlats under äktenskapsbrott, vilket utan tvivel skett i förevarande fall. På ansökan av modern förklarade K. M:t barnet vara svensk medborgare, enär det, sedan det förklarats sakna äktenskaplig börd, finge anses ha förvärvat svenskt medborgarskap vid födelsen jämlikt 1 § 1 st. 3. MbL.
    Förvärv och förlust av svenskt medborgarskap är enligt skilda regler i MbL beroende av individens innehav eller förvärv av medborgarskap i annat land. I rf RÅ 1951 not. Ju 5 hade en svensk kvinna bosatt sig och senare naturaliserats i Palestina, då brittiskt mandat. Under den brittiska mandattiden hade hon samma ställning som infödd palestinsk medborgare men betraktades icke sedermera av den nya autonoma staten Israel som en dess medborgare. Kvinnan förklarades vara svensk medborgare, enär hon år 1948 vid hemvisttagande i Sverige förlorat medborgarskap i Palestina och därför återvunnit sitt svenska medborgarskap jämlikt 4 § 2 st. 1924 års MbL. Rf 1951 not. Ju 16 behandlar en i Norge född och där intill 22 års ålder bosatt svenska, som vid nämnda ålder förlorat svenskt men samtidigt förvärvat norskt medborgarskap. Genom giftermål med tysk medborgare och bosättning i Tyskland förlorade hon det norska medborgarskapet. På en efter hemvisttagande i Sverige gjord ansökan om förklaring att hon vore svensk medborgare fann K. M:t att sökanden, som alltjämt var tysk medborgare, icke jämlikt 4 § 2 st. 1924 års MbL återvunnit svenskt medborgarskap. Det förklaringsärende, som redovisas i rf RÅ 1959 not. Ju 34, rörde en svenska, som i England gift sig med en läkare från dåvarande brittiska protektoratet Nigeria. Efter bosättning i Nigeria beviljades hustrun på ansökan därom status av »British protected person of Nigeria», varvid hon bl. a. erhöll brittiskt pass. Frågan om förlust av svenskt

692 OLLE HELLBERGmedborgarskap genom förvärv av nämnda status utreddes genom UD. Utredningen visade, att en »protected person» icke var i strängare mening brittisk medborgare men väl kunde genom ett enklare förfarande än det för utlänningar i allmänhet gällande förvärva fullt brittiskt medborgarskap. K. M:t fann, att sökanden icke hade förlorat sitt svenska medborgarskap. Inträde i allmän tjänst i annan stat behöver icke nödvändigt medföra förvärv av medborgarskap i den staten. Förlust enligt 7 § 2. MbL inträder i så fall icke. I rf 1951 not. Ju 63 hade en i Norge född svensk fullgjort militärtjänst i Norge utan att ha blivit norsk medborgare och i rf 1953 not. Ju 14 bibehöll en i Sverige naturaliserad tysk sitt svenska medborgarskap efter utnämning till och tillträde som professor vid tyskt universitet.
    Vissa äktenskapsrättsliga situationer kunna få egendomliga konsekvenser för medborgarskapet på grund av bristande kongruens mellan familjerätts- och medborgarskapslagstiftning. Återgång av äktenskap och äktenskapsskillnad kan icke enligt MbL medföra förlust av medborgarskap. RÅ 1953 not. Ju 100 upptar ett fall, då en norsk kvinna genom äktenskap i Tyskland med tysk medborgare förvärvat tyskt medborgarskap. Sedan hon under bestående äktenskap gift sig med svensk medborgare och därigenom enligt då gällande lag blivit svensk medborgare, dömdes på talan av åklagare till återgång av det senare äktenskapet. På därom av kvinnan gjord ansökan förklarade K. M:t henne vara svensk medborgare. I rf 1961 not. Ju 34 hade en grekisk medborgare av den grekisk-ortodoxa läran genom svensk kyrklig vigsel ingått äktenskap med svenska. I äktenskapet föddes år 1958 i Sverige en dotter. Enligt grekisk medborgarskapslag förvärvar barn i äktenskap faderns medborgarskap vid födelsen men enligt grekisk civillag kan giltigt äktenskap ingås allenast genom vigsel i den grekisk-ortodoxa kyrkans ordning, så snart en av nupturienterna tillhör den kyrkan. I annan ordning ingånget äktenskap är en nullitet och barn fött i sådant äktenskap anses sakna äktenskaplig börd. Dottern i förevarande äktenskap hade således vid födelsen icke förvärvat grekiskt medborgarskap men väl svenskt jämlikt 1 § 1 st. 2. MbL. K. M:t kunde således förklara dottern vara svensk medborgare.
    Många i Sverige födda utlänningar ha sig själva ovetande före d. 1 jan. 1951 förvärvat svenskt medborgarskap vid 22 års ålder genom increscens på grund av stadgande i 2 § i såväl 1894 som 1924 års MbL:ar. Rf RÅ not. Ju 1953:26, 1955:130, 1958:20 och 1960:39 äro exempel på dylikt medborgarskapsförvärv. Emellertid ledde detta icke sällan till dubbelt medborgarskap. I 3 § 1950 års MbL har förvärvsgrunden som sådan bevarats men kompletterats med en positiv handling av vederbörande, som efter uppnådd myndig ålder har att hos länsstyrelse, innan han fyller 23 år, anmäla sin önskan att bli svensk medborgare. Den som är statslös eller styrker att han förlorar utländskt medborgarskap vid förvärv av svenskt medborgarskap må göra sådan anmälan redan då han fyllt 18 år. Förlustreglerna i vissa länders nationalitetslagar äro emellertid oklara—lagtexten utvisar icke tydligt men underförstår, att endast fullmyndiga personer kunna förlora medbor-

MEDBORGARSKAPSLAGEN OCH KUNGL. MAJ:TS PRAXIS 693garskap — och det kan därför ibland vara svårt att fastställa, om den som gör anmälan förlorar medborgarskap i ursprungslandet.
    I det föregående har berörts den förlust av medborgarskap genom preskription som vid 22 års ålder drabbar utlandssvenskar på grund av stadgandet i 8 § MbL. Tvekan, huruvida preskriptionen avbrutits, har givit upphov till ett flertal förklaringsansökningar, i anledning av vilka K. M:t haft att pröva, i vad mån en vistelse i Sverige före 22 års ålder kunnat anses som hemvist i riket eller tyda på sådan samhörighet med Sverige att medborgarskapet icke gått förlorat. Utlandssvenskar ha efter fyllda 22 år förklarats vara svenska medborgare, i rf RÅ not. Ju 1956:43 genom vistelse i Sverige hos mormoder å skilda tider under barna- och ungdomsåren intill 16 års ålder samt under ett år i 20—21årsåldern; i 1957:68 genom besök i Sverige sex månader under det tjuguförsta levnadsåret samt anställning här, som börjat kort före 22årsdagen; i 1959:80 genom vistelse hos anförvanter i Sverige under delar av år vid 6, 19 och 21 års ålder; i 1959:194 genom vistelse i Sverige vid 21 års ålder för utbildning och praktik vid industriföretag; i 1961:149 genom endast tre månaders vistelse vid 7 års ålder hos farmoder i Sverige; samt i 1961:192 genom skolgång i Sverige under två perioder, sammanlagt ett och ett halvt år, även som feriebesök under tre somrar.
    Besvär har ytterst sällan anförts över de beslut länsstyrelser efter d.1 jan. 1951 meddelat på anmälan om önskan att återvinna eller förvärva medborgarskap. Här skall endast redovisas några få rättsfall, i vilka frågar av principiellt intresse blivit prövade. Enligt 10 § c) MbL återvinnes svenskt medborgarskap av den som förlorat sådant och därefter oavbrutet varit medborgare i stat, med vilken Sverige träffat överenskommelse7 om ömsesidiga lättnader för medborgare att återvinna och förvärva medborgarskap, genom att efter hemvisttagande här i riket hos länsstyrelse anmäla sin önskan härom. I rf RÅ 1955 not. Ju 13 hade en i Danmark av svenska föräldrar född man, vilken vid 8 års ålder tillsammans med föräldrarna blivit dansk medborgare, hos ÖÄ:t anmält önskan att återvinna svenskt medborgarskap. ÖÄ:t fann, att klaganden på grund av sin anmälan icke återvunnit svenskt medborgarskap, då han dels utvisats från Sverige, dels återkommit vid flera tillfällen mot förbud att återvända dels ock vid tiden för sin anmälan avtjänade frihetsstraff här i riket och efter utståndet straff skulle förpassas. K. M:t ansåg icke att klaganden hade tagit hemvist här i riket och fann ej skäl att göra ändring i ÖÄ:ts beslut. Rf 1961 not. Ju 165 rörde likaledes tolkning av begreppet »hemvist i riket», som enligt flera regler i MbL är ett villkor för förvärv av medborgarskap8. En dansk medborgare gjorde efter tio års hemvist i Sverige anmälan jämlikt 10 §b) MbL. Han hade under större delen av denna tid varit s. k. lokalanställd å handelsavdelningen vid Canadas beskickning i Stockholm och

 

     7 Överenskommelse d. 21 dec. 1950 med Danmark och Norge ang. tillämpning av bestämmelserna i 10 § a)—c) MbL.
      8 Se bl. a. MALMAR, Förvärv och förlust av svenskt medborgarskap s. 16, WAHLBÄCK-NORDSTRÖM, Lagen om svenskt medborgarskap s. 20, och uppsatsav THORE WISÉN i Förvaltningsrättslig tidskrift 1949 s. 224.

694 OLLE HELLBERGför den skull icke kunnat bli vare sig mantalsskriven eller kyrkobokförd på grund av gällande bestämmelser härom. ÖÄ:t ansåg, att klaganden icke haft hemvist i riket föreskrivna tio år och således icke förvärvat medborgarskap genom sin anmälan. Regeringsrättens flesta ledamöter (en ledamot var skiljaktig) synes ha ansett det faktiska hemvistet vara avgörande framför det formella. K. M:t fann hinder icke föreligga för klaganden att förvärva medborgarskap på grund av den gjorda anmälningen och återförvisade målet till ÖÄ:t för ny behandling.
    Enligt 13 § 2 st. MbL må anmälan ej göras genom förmyndare eller vårdnadshavare. I det ovannämnda rf RÅ 1955 not. Ju 13 hade klaganden och hans hustru även gjort anmälan för en sjuårig son. Besvären föranledde icke heller i denna del ändring hos K. M:t. Lagen innehåller å andra sidan intet förbud mot anmälan genom ombud. I de båda rf 1956 not. Ju 139 och 140, som rörde anmälan enligt den numera obsoleta 18 § MbL, ansåg K. M:t dock anmälan genom befullmäktigat ombud icke fullgjord. För anmälan enligt skilda lagrum i MbL har K. M:t fastställt särskilda uppgiftsformulär, och upplysningar däri skola lämnas »på heder och samvete», var jämte i formuläret intagits erinran om straffansvar enligt 13 kap. 10 § strafflagen. Ombud torde därför icke kunna anlitas för en medborgarskapsanmälan.
    Frånsett förklaringsärenden och besvärsmål, som prövas av regeringsrätten, är K. M:ts praxis i medborgarskapsärenden ingalunda fast och rätlinjig. Så länge ärendenas avgörande ankommer på K. M:t, torde de huvudlinjer för vilka här redogjorts i stort komma att följas men på samma gång praxis att successivt anpassas efter samhällsutvecklingen. Ärendena äro så varierande som de självfallet måste bli, när bakom vart och ett av dem alltid finns en människa med ett personligt levnadsöde och individuella karaktärsdrag. Avvikelser från huvudlinjerna måste sålunda ofta ske i både samhällets och den enskildes intresse. En sådan liberalitet vid ärendenas avgörande må icke förmenas en central myndighet som K. M:t. Att i större omfattning delegera den diskretionära prövningsrätt som genom MbL givits K. M:t kan dock komma att visa sig mindre välbetänkt med tanke på svårigheten att uppnå en enhetligrättstillämpning hos ett större antal lokala förvaltningsmyndigheter. De olika länsstyrelsernas bedömning av medborgarskapsansökningar, vilka efter utredning överlämnas till K. M:ts prövning, har nämligen under många år visat sig vara mycket skiftande.