SVENSK RÄTTSPRAXIS
VATTENRÄTT 1959—1963
AV JUSTITIERÅDET PER BERGSTEN
Såsom framhållits i föregående rättsfallsöversikt1 bygger praxis inom vattenrätten icke i samma grad som inom andra rättsområden på vägledande avgöranden i HD. Den kraftiga ansvällningen av mål vid vattendomstolarna har emellertid lett till ökad tillströmning av vattenmål även till de högre instanserna. Efterföljande översikt avser i huvudsak HD-avgöranden som refererats i NJA. Rättsfallen redovisas vid de stadganden i vattenlagen (VL) till vilka de närmast har anknytning.
2 KAP.
3 §. Enligt 2 st. i denna paragraf föreligger hinder mot byggande i vatten bl. a. om fiskerinäring av större betydenhet skulle lida väsentligt förfång genom byggnaden. I NJA 1959 s. 737 (I) prövades tillåtligheten av en vattenkraftanläggning i Mörrumsån, genom vilken möjligheterna till laxreproduktion i ån skulle komma att bortfalla i betydande utsträckning. HD gjorde i detta mål vissa principiella uttalanden beträffande frågan, vilken betydelse som man vid tillåtlighetsprövningen borde tillmäta möjligheterna att kompensera sådan skada genom fiskodlingsåtgärder. För att man skulle kunna utgå från att sådan kompensation verkligen ernåddes borde enligt HD krävas, att betryggande säkerhet härför visades föreligga; tvekan på denna punkt borde sålunda gå ut över sökanden till företaget. Betydelsen av kravet på övertygande bevisning härutinnan framginge, enligt vad HD vidare uttalade, bl. a. därav att riskerna vid ett felaktigt bedömande framstode som betydligt allvarligare för den händelse företaget skulle tillåtas — och alltså en väsentlig, för framtiden bestående skada å fisket skulle uppkomma — än om hinder ansåges möta mot företaget, i vilket fall eventuella, i framtiden vunna vetenskapliga och tekniska rön inom fiskodlingen kunde föranleda ett ändrat ståndpunktstagande utan att annan olägenhet vållats än att företaget uppskjutits.
5 §. Till denna paragraf anknyter rättsfallet NJA 1959 s. 697, som behandlas i det följande vid VL 9:47. Se även NJA 1963 s. 586, som beröres vid VL 9:1—12.
7 §. I NJA 1962 s. 53 har förvärv av strömfall genom inlösen enligt VL 2:7 ansetts ej utgöra fång, för vilket lagfartsstämpel skulle erläggas. Fånget har alltså ej hänförts till »förvärv av fast egendom i enlighet med gällande författningar om jords eller lägenhets avstående
för allmänt behov eller om avledning av vatten» eller till något annat i 1914 års stämpelförordning om förmält förvärv. Jfr NJA 1960 s. 160 (anm. nedan vid VL 9:1—12). Enligt stämpelskatteförordningen d. 21 maj 1964 (nr 308), som fr. o. m. den 1 januari 1965 ersätter stämpelförordningen, föreligger emellertid skyldighet att erlägga stämpelskatt för »expropriation eller annan inlösen på grund av stadgande om rätt eller skyldighet att lösa fast egendom».
8 §. Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om vad som skall iakttagas till skydd för fisket vid byggande i vatten. Formuleringen ger närmast vid handen, att det är byggnadens ägare, som skall ombesörja erforderliga skyddsåtgärder. Ofta är det emellertid lämpligast att åtgärderna utföres av annan, varvid byggnadens ägare får bekosta åtgärderna genom utgivande av engångsavgift eller årlig avgift. I NJA 1959 s. 737 (II) ålades ägaren av kraftanläggning i Mörrumsån att såsom kompensation för förlust av uppväxtplatser för lax och havslaxöring erlägga viss årlig avgift till fiskeristyrelsen, att användas till befrämjande av det på Mörrumsån baserade fisket efter lax och havslaxöring.
10 §. Efter lagändring år 1954 kan fiskeavgift enligt denna paragraf bestämmas att utgå med engångsbelopp, därest det årliga avgiftsbeloppet skulle bli ringa. I NJA 1961 not C 890 har med utnyttjande av denna möjlighet fastställts fiskeavgift med så högt engångsbelopp som 1 000 kronor (ej föremål för prövning i HD).
11 §. Ansökan av vägförvaltning om tillstånd att anordna färjtrafik med lindriven färja i allmän farled lämnades med hänsyn till stadgandet i 1 st. av denna paragraf utan bifall, enär det icke ansågs ådagalagt, att företaget ej komme att orsaka olägenhet av betydelse för farledens fortsatta användning för sitt ändamål, NJA 1962 s. 730.
22 §. Fråga huruvida tillståndsbeslut alltjämt vore gällande, ehuru vissa med tillståndsbeslutet förbundna skadeförebyggande åtgärder, som i och för sig innebar byggande i vatten, ej utförts inom den föreskrivna byggnadstiden, var föremål för bedömande i NJA 1962 s. 597. Rättsfallet behandlas närmare i det följande vid 7 kap.
39 §. Anläggande av fiskebyggnad är en form av byggande i vatten, och tillåtligheten av sådan byggnad skall prövas ur såväl vattenrättslig som fiskerättslig synpunkt. I NJA 1962 s. 201 och 237 var fråga om tillstånd att utsätta fast laxfiskebyggnad på olika platser i Lule älv. Tvistigheterna i dessa mål rörde sig emellertid enbart om de fiskerättsliga frågorna.
40 §. I paragrafen föreskrives, att vad i VL finnes stadgat om byggande i vatten även skall äga tillämpning i fråga om uppförande av bro eller annat byggande i vatten för allmän väg eller järnväg; dock gäller det undantaget, att bestämmelserna i VL 2:3 1 st. ej utgör hinder mot sådant företag. Anledningen till undantaget är enligt motiven, att man velat undvika att VD kunde komma att förbjuda ett företag som redan tillåtits av annan myndighet (NJA II 1919 s. 174). I NJA 1960 s. 122 hade en vägförvaltning sökt tillstånd hos VD att uppföra bro, ehuru vägens sträckning ännu ej var fastställd. HD avvisade den-
na ansökan på den grund att det icke blivit i laga ordning bestämt, att till allmän väg skulle anslutas en bro på ifrågavarande plats. Ej heller den för tvångsrätt enligt VL 2:3 grundläggande förutsättningen, att den byggande förfogar över vattenområde, inom vilket byggandet skall ske, var uppfylld i förevarande fall (jfr föredraganden i HD). Rådighet över det vatten, där bro skall uppföras, torde dock erhållas i och med att arbetsplan för vägen fastställts (se 18 § lagen om allmänna vägar).
62 och 63 §§. Dessa bestämmelser har i sin lydelse fr. o. m. den 1 juli 1964 (SFS 1964:110) ersatt VL 2:45 2 st. och 2:58 1 st. I sistnämnda lagrum stadgades, att den som ville utföra grävning eller sprängning eller anordna upplag eller vidtaga annan åtgärd, som kunde befaras medföra menlig inverkan på grundvattentillgång, vore skyldig att iakttaga de försiktighetsmått som skäligen föranleddes av omständigheterna. Då denna bestämmelse infördes i VL i samband med vattentäktslagstiftningen år 1939, förklarades den utgöra ett lagfästande av vad som redan finge anses gälla enligt allmänna grannelagsrättsliga grundsatser (NJA II 1940 s. 4 och 66). Beträffande servitut till skydd för grundvattentäkt enligt VL 2:45 2 st. framhölls, att nämnda grundsatser kunde medföra att fastighetsägaren bleve pliktig att tåla servitutet utan ersättning (NJA II 1940 s. 39). Vattenvårdskommittén konstaterade i sitt år 1960 avgivna betänkande, vilket ligger till grund för 1964 års lagändringar, att VL 2:58 i praxis fått en tillämpning som ginge vida utöver vad som täcktes av ordet »försiktighetsmått» (SOU1960:38 s. 87). Detta uttalande föranleddes närmast av vad kommittén inhämtat rörande länsstyrelsernas och regeringsrättens tillämpning av VL 2:58 2 st. (numera VL 2:64). Sedan betänkandet avlämnades, har vissa avgöranden i HD tillkommit, se NJA 1962 s. 508 och 517 samt 1963 not A 58. Även dessa avgöranden torde få anses giva uttryck åt en tendens att av hänsyn till skyddet för grundvattnet låta fastighetsägare utan ersättning tåla betydande inskränkningar i rådigheten över sin egendom. I den nya lagstiftningen har aktsamhetsregeln (VL 2:63) fått något ändrad avfattning i syfte att den bättre skall svara mot den innebörd som givits åt densamma i rättstillämpningen (prop. 1964:42 s. 42 och 73).
3 KAP.
20 §. I NJA 1960 s. 713 hade vid syneförrättning rörande ett vattenavledningsföretag vissa områden antagits vara samfällda och därför åsatts delaktighetstal såsom en enhet. Genom sedermera verkställdgränsbestämning fastslogs emellertid, att områdena var delade jämlikt JB 12:4. Någon anvisning om hur det skall förfaras i en sådan situation finnes ej i VL. Företagets styrelse löste frågan så, att den vidsammanträde med delägarna i företaget framlade en av lantbruksingenjören upprättad debiteringslängd, vari områdenas delaktighetstal fördelats på de fastigheter till vilka områdena enligt gränsbestämningen hörde. Samtliga instanser godtog det angivna förfaringssättet. En ledamot av HD ansåg dock, att ny syneförrättning borde äga rum.
4 KAP.
14 §. De talrika ändringar som under senare år vidtagits i VL har medfört vissa övergångsproblem. Till en början var lagstiftaren restriktiv när det gällde att göra ny lag tillämplig på redan befintliga anläggningar, men vid senare lagändringar har man varit mindre återhållsam i detta avseende. I fråga om regleringsavgifterna har ändringar genomförts åren 1944, 1955 och 1959. Genom 1955 års ändring höjdes avgiftslatitudens minimi- och maximigränser, varvid i övergångsstadgandet föreskrevs att, därest avgift fastställts genom dom, som meddelats före ikraftträdandet, nya lagen ej skulle äga tillämpning med avseende å den tidrymd av tjugu år, för vilken avgörandet beträffande avgiften skulle gälla. Härtill knöt departementschefen följande uttalande (NJA II 1955 s. 306): »Då lagändringen väsentligen åsyftar en kompensation för penningvärdeförsämringen — om ändringen kan anses innebära en realökning av latituden, är denna mycket måttlig —synes det ej föreligga hinder att tillämpa den nya latituden även på äldre företag — — — Redan fastställda avgifter bör dock få gälla intill utgången av löpande tjuguårsperiod.» I NJA 1962 s. 840 har HD prövat innebörden av detta övergångsstadgande beträffande två fall, nämligen när avgift som fastställts före ikraftträdandet omprövades till följd av att strömfallet bebyggts efter avgiftens bestämmande (VL 4:14 5 st. sista p.) och när efter ikraftträdandet avgift bestämdes för strömfall, som icke omfattades av dessförinnan meddelat avgiftsbeslut (4:14 2 st.). HD:s majoritet ansåg äldre lagen tillämplig i båda de avsedda fallen. Avgörandet är diskutabelt särskilt såvitt angår det senare fallet, där minoritetens ståndpunkt har starkt stöd i övergångsstadgandets lydelse och i motiven.
Skyldighet att erlägga regleringsavgift vid korttidsreglering har införts genom 1959 års lagändring. Avgiften skall beräknas i förhållande till den genom regleringen uppkommande ökningen av värdet å den uttagbara vattenkraften i det eller de strömfall för vilkas räkning regleringen utföres, varvid värdeökningen skall uttryckas i ett däremot svarande antal turbinhästkrafter. Delade meningar mellan VD och överinstanserna angående sättet för beräkning av antalet turbinhästkrafter förelåg i NJA 1962 s. 856. Se även NJA 1962 not A 51 och 52; avgiften har i dessa båda fall på anförda skäl bestämts till lägsta beloppet inom den ordinära latituden.
7 KAP.
Om byggande eller annan åtgärd i vatten verkställes utan iakttagande av föreskrifter, som i anslutning till tillståndsbeslutet meddelats till förebyggande av skada, kan detta i vissa fall medföra exekutionsrättsliga och straffrättsliga påföljder enligt VL 13 kap. Men vilken inverkan har sådan underlåtenhet på giltigheten av tillståndsbeslutet? Beträffande samtliga typer av företag enligt VL har meddelats bestämmelser, som gör giltigheten av tillståndsbeslut rörande ett företag beroende av att företaget fullbordas inom viss tid (VL 2:22, 2:50, 5:6,6:13, 7:58 och 8:43). I NJA 1962 s. 597 hade VD lämnat tillstånd till
upptagande av vissa kanaler i den tidigare sänkta Hornborgasjöns botten men förbundit tillståndet med föreskrift, att skyddsvallar till viss höjd skulle anläggas utmed kanalerna. Syftet med vallarna var att i möjligaste mån bevara en vattenspegel i en del av sjön. Senare meddelade VD en dom, som bl. a. innebar att tillståndet till upptagande av kanalerna skulle ingå bland de föreskrifter som gällde för sänkningsföretaget. Vid utgången av den för arbetenas fullbordande bestämda tiden hade kanalerna utförts, medan däremot vallarna ej var färdiga. Kammarkollegiet såsom företrädare av allmänna intressen hävdade nu bl. a., att tillståndet till sänkningsföretaget eller till kanalerna vore förfallet. HD uttalade, att föreskrifterna om vallarna uppenbarligen vore att anse som villkor för upptagande av kanalerna men att uppförandet tillika vore att bedöma såsom byggande i vatten och rätten att uppföra vallarna därför beroende av om tillstånd därtill förelåge. Såvitt anginge de delar av vallarna som ej färdigställts före byggnadstidens utgång vore tillståndet att uppföra vallarna förfallet; men då arbetena i övrigt fullbordats vid utgången av denna tid, föranledde ej VL 2:22 till att tillståndet i avseende å dessa skulle vara förfallet. Enär tillståndet till upptagande av kanalerna innefattade jämkning av det tidigare beslutet angående sänkning av sjön, ansågs emellertid även VL 7:58 tillämpligt. Detta stadgande skiljer sig från VL 2:22 i så måtto, att enligt 2:22 tillståndsbeslutet är förfallet endast såvitt det avser sådan del av byggnaden som ej kommit till stånd, medan 7:58 utan sådan begränsning stadgar, att frågan om företaget är förfallen. Såsom framgår av motiven till 7:58 (NJA II 1920 s. 414) är skillnaden fullt avsiktlig. Enligt HD:s tolkning skulle likväl såvitt fråga vore om motstående intressen verkan av underlåtenheten att inom föreskriven tid fullborda tillstadda arbeten icke sträcka sig längre än enligt 2:22. I målet prövades emellertid även i vad mån uraktlåtenheten att ställa sig åläggandet beträffande vallarna till efterrättelse kunde på grund av andra regler än de i VL upptagna ha medfört verkningar för företaget. I detta hänseende uttalades visserligen av HD, att uppförandet av vallarna vore att betrakta som ett villkor av stor betydelse för tillståndet att utföra kanalerna. HD fann dock, på anförda skäl, att den nämnda uraktlåtenheten ej vore av beskaffenhet att medföra, att företaget skulle anses förfallet. Härvid åsyftades tydligtvis sänkningsföretaget i dess helhet. Med hänsyn till vallarnas stora betydelse för tillståndet till upptagande av kanalerna synes med fog kunna hävdas den meningen, att åtminstone detta tillstånd skulle anses ha förfallit.
8 KAP.
Under detta kap. må beröras ett rättsfall, NJA 1963 s. 44, som rör tilllämpligheten av 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Enligt 7 § i nämnda lag skall anläggning som avses i lagen vara försedd med de anordningar som erfordras för att den skall på ett tillfredsställande sätt tjäna sitt ändamål; dock äger huvudmannen bestämma, att servisledningar icke eller endast till viss del skall ingå
i anläggningen. I det nämnda rättsfallet hade en kommun för anslutning av fastighet till en av kommunen omhänderhavd vatten- och avloppsanläggning ombesörjt nedläggande av servisledningar på fastigheten. Dennas ägare yrkade ersättning för skada och intrång i anledning av arbetena för servisledningarnas nedläggande. Enligt föreskrifter som kommunalfullmäktige antagit beträffande anläggningen skulle kommunen ombesörja anläggandet av servisledningar. HI) fann med hänsyn härtill, att servisledning skulle oavsett vilken sträckning den erhållit anses ingå i anläggningen, såframt annat ej överenskommits med fastighetsägaren. Då i det föreliggande fallet ej styrkts, att sådan överenskommelse träffats, ansågs de servisledningar, som kommunen låtit anlägga på fastigheten, i sin helhet ingå i kommunens anläggning. Därmed var dock ej ersättningsfrågan löst. Borde kommunen betala ersättning för skada och intrång på fastigheten, ehuru ledningen anlagts helt i fastighetsägarens intresse? Jfr lagen om allmänna vägar, där i 19 § 3 st. finnes en uttrycklig jämkningsregel. En liknande jämkningsregel för vatten- och avloppsanläggningar föreslogs i SOU 1951:26 s. 405 men upptogs ej i 1955 års lag, som över huvud ej innehåller några bestämmelser om ersättning för skada och intrång. HD förklarade, att fastighetsägaren ej vore skyldig att för den nytta som bereddes fastigheten genom anslutningen till vatten- och avloppsanläggningen gottgöra kommunen i annan ordning än genom erläggande av avgifter i enlighet med de taxor som gällde för anläggningen. Fastighetsägaren tillerkändes därför ersättning för kostnaderna för att återställa fastighetens trädgård i oskadat skick även som för intrång utöver vad han »skäligen varit pliktig att tåla».
9 KAP.
1—12 §§. I vattenmål förekommer ej sällan, att ersättningsanspråk för skada eller intrång framställes utan att äganderätt eller annan klart fixerad rätt till den skadade egendomen kan åberopas. Den grund som anföres till stöd för ersättningsyrkandet är i dessa fall vanligen, att vederbörande på grund av allemansrätt, tyst medgivande av ägaren e. dyl. kunnat för visst ändamål utnyttja mark- eller vattenområde och nu hindras därifrån genom företaget. Formuleringen av ersättningsreglerna i VL 9 kap. liksom vissa uttalanden i förarbetena till VL antyder, att den byggande skulle kunna åläggas ersättningsskyldighet så snart det kan påvisas att skada de facto uppkommer. Man möter emellertid svårlösta problem, när man mot bakgrunden av allmänna civilrättsliga grundsatser söker fastställa innebörden av VL:s regler.2 I HD:s praxis har mål av denna art hittills förekommit sparsamt. Beträffande rättsfall före den nu behandlade perioden må hän-
visas till NJA 1945 s. 687 och 1958 s. 215, både avseende försvårad sjöfart. I det senare rättsfallet ansåg HD:s majoritet ersättningsskyldighet föreligga gentemot vissa fastighetsägare, som ej kunde åberopa annan rätt än att i vattenområdet sedan lång tid tillbaka funnits sjöfartsled. Vad angår det fallet att fastighet, som är belägen invid eller i närheten av vattenområde utan att ha del däri, får försämrad utsikt genom ingrepp i vattenområdet, föreligger ett avgörande i NJA 1960 s. 726. Domstolarna anlade grannelagsrättsliga synpunkter, ehuru med olika resultat i olika instanser. Av HD:s ställningstagande torde kunna slutas, att ersättning för förfulad utsikt i fall som här avses endast i undantagsfall kan påräknas. I samma mål ogillades ersättningsyrkanden i vissa andra avseenden (intrång i konstnärsverksamhet, fördyrat vägunderhåll), där samband mellan företaget och den skadliga effekten visserligen kunde påvisas men grund för ersättningsskyldighet likväl ej ansågs föreligga. Se vidare NJA 1962 not A 46 (ersättning för olägenheter beträffande båtfart och tvätt utgick till person, som var födorådstagare å fastighet och hade fastighetsägarens särskilda medgivande att utnyttja båt- och tvättplats) samt NJA 1962 not C 851 och 852 (servituts- eller nyttjanderätt behövde ej vara intecknad för att grunda ersättningsrätt).3
Ang. ersättning för skada genom försämrade radiomottagningsförhållanden, se NJA 1962 not C 1018.4
I SvJT 1963 rf s. 85 behandlas frågan om verkan i ersättningshänseende av att fastighet överlåtits efter det skada på grund av vattenkraftanläggning inträffat men innan ersättning för skadan blivit bestämd. I målet yrkade nye ägaren E. ersättning för försvårad virkesutdrivning under prövotid, men sökanden gjorde gällande, att E., som förvärvat fastigheten först efter kraftverkets tillkomst, varit skyldig att finna sig i de förhållanden som rådde vid tidpunkten för förvärvet och därför ej var berättigad att föra ersättningstalan. VÖD konstaterade, att i målet icke hade upplysts något om E:s förvärv av fastigheten, och ansåg vid sådant förhållande böra antagas, att den ersättning för försvårad virkesutdrivning som belöpte på tiden efter förvärvet skulle tillfalla E.; det förhållandet att E. förvärvat fastigheten först efter det att kraftverket kommit till utförande medförde icke att sökandena befriades från ersättningsskyldighet. Hithörande spörsmål har diskuterats i SvJT av NYSTRAND (1962 s. 231), FISCHER (1962 s.756) och AF KLINTBERG (1963 s. 286). Den ståndpunkt som VÖD intagit i 1962 års dom synes riktig. Rätten till ersättning bör i regel betraktas som en till fastigheten hörande rätt, beträffande vilken in dubio talerätt tillkommer den aktuella ägaren.
I VL finns bestämmelser, som för särskilda fall reglerar den befattning som VD har att taga med träffade avtal (se bl. a. VL 9:1, 9:45 och 11:60). Dessa bestämmelser avser sådana fall, då vattenkraft eller annat tagits i anspråk jämlikt VL. I NJA 1960 s. 488 var fråga om avtal,
som träffats utan samband med sådant ianspråktagande. Ett kraftbolag hade genom olika avtal förvärvat vattenrätter och i dessa avtal åtagit sig att såsom vederlag leverera elektrisk kraft från en planerad vattenkraftanläggning. Bolaget begärde därefter hos VD tillstånd till anläggningen och åberopade till stöd för sin dispositionsrätt till vattenkraften bl. a. de sålunda träffade avtalen. Genom dom, som vann laga kraft, meddelade VD tillstånd till anläggningen. Sedermera yrkade bolaget vid VD, där mål om oavgjorda frågor rörande anläggningen alltjämt var anhängigt, att VD måtte fastställa de leveranser av ersättningskraft som avtalats vid förvärvet av vattenrätterna. VD avvisade detta yrkande med den motiveringen, att den dom varigenom tillstånd lämnats till anläggningen grundats bl. a. på de rättigheter som bolaget förvärvat genom avtalen och att följaktligen ianspråktagande enligt VL ej ägt rum. VÖD kom till samma resultat. Mot detta ställningstagande åberopades från bolagets sida tidigare tillämpad praxis vid vattendomstolarna, vilken enligt bolagets mening överensstämde med det praktiska livets behov och därför borde upprätthållas, även om den ej hade stöd av någon uttrycklig lagbestämmelse. HD biträdde emellertid den ståndpunkt vartill VD och VÖD kommit.
Även i NJA 1962 s. 66 var fråga om avtal som avsåg blivande åtgärd i ett vattendrag. I arrendekontrakt rörande vissa kronan tillhöriga lägenheter hade upptagits bestämmelse, att arrendator vore skyldig att vidkännas det intrång som under arrendetiden kunde åsamkas lägenheten genom eventuell blivande reglering av ett närbeläget vattendrag. Kronan hade sedermera till ett enskilt bolag upplåtit rätt till ett strömfall i vattendraget, varefter bolaget begärde tillstånd till vattenreglering. Arrendatorerna gjorde gällande, att arrendekontrakten icke berättigade kronan att överlåta rättigheten till intrång å lägenheterna,och de gjorde även andra invändningar i avseende å tillämpligheten av den nämnda avtalsbestämmelsen; bl. a. åberopades 33 § avtalslagen. De fick stöd av VD och VÖD, men HD fann dem skyldiga att tåla intrånget av regleringen utan ersättning.
Den ersättning som utgår, när vattenkraft tages i anspråk enligt VL 2:5, avser endast den förfoganderätt över själva vattnet som den byggande enligt lagrummet erhåller. Särskild ersättning skall alltså utgå för skada som uppkommer genom den inverkan tillgodogörandet av fallhöjden har på vattenståndsförhållandena. I konsekvens härmed har i NJA 1963 s. 586 ersättning förklarats skola utgå såväl förindämd fallhöjd som för skada å fiske genom dämningen.
I NJA 1961 s. 580 hade VD i deldom lämnat ett kraftbolag tillstånd att uppföra en vattenkraftanläggning och därvid förpliktat bolaget att lösa vissa fastigheter; verkställighetstillstånd enligt VL 11:67 hade även givits. Sedan talan mot domen fullföljts hos VÖD och HD, förklarade HD att ansökningen om tillstånd till anläggningen ej kunde bifallas. Inlösningsförfarandet fullföljdes likväl, och bolaget sökte med åberopande av deldomen lagfart å fastigheterna. Denna ansökan avslogs emellertid med den motiveringen, att frågan om inlösen finge anses ha förfallit. Det framgick i målet, att parterna var överens om
att förvärvet skulle bestå; att ordna mellanhavandet genom köpeavtal var dock ogörligt med hänsyn till att förvärvstillstånd enligt 1925 års lag sannolikt ej skulle erhållas.
Inlösen av fastighet enligt VL 9:3 har i NJA 1960 s. 160 ansetts ej vara stämpelpliktigt förvärv. Jfr anm. vid VL 2:7.
46 §. I NJA 1959 s. 501 var fråga om vattentäkt, som nyttjades för köpings räkning och som menligt inverkade på vissa närliggande fastigheters brunnar. Mot fastighetsägarnas krav på ersättning för detta intrång invändes, att köpingen genom vattentäkten sattes i stånd att förse fastigheterna med erforderligt vatten och att enligt 6 § i 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar skyldighet förelåge att ansluta fastigheterna till köpingens vattenanläggning. HD hänvisade emellertid till uttalanden i förarbetena till 1955 års lag, enligt vilka lagstiftaren avvisat tanken att i nämnda lag reglera rättsförhållandet mellan en anläggning av ifrågavarande slag och den fastighetsägare som genom anläggningen lede intrång i sin rätt till vatten (se NJA II 1955 s. 327). Rättsförhållandet borde därför i princip bedömas enligt VL:s regler, utan beaktande av att fastighetsägaren samtidigt kunde vara skyldig att bli ansluten till anläggningen. Endast om särskilda omständigheter förelåge, såsom att fastighetsägarens andel i anläggningen vore så betydande att han måste betraktas såsom i första hand intresserad i denna, kunde ett annat bedömande vara påkallat. Då sådana särskilda förhållanden icke visats föreligga beträffande ifrågavarande fastighetsägare, tillerkändes dessa ersättning för intrånget i form av vattenleveranser eller brunnsfördjupning.
47 §. I NJA 1959 s. 697 hade i samband med tillstånd till anläggande av kraftverk med två maskinaggregat fallägare tillerkänts ersättning i penningar för vattenkraft, som tagits i anspråk vid anläggningen jämlikt VL 2:5. Kraftverksägaren ansökte sedermera om tillstånd att insätta ytterligare ett aggregat. Fallägarna begärde då ersättning i penningar för den ytterligare vattenkraft som komme att tagas i anspråk genom det tredje aggregatet. Det i det tidigare tillståndsbeslutet lämnade medgivandet enligt VL 2:5 ansågs emellertid — oavsett attden framrinnande vattenmängden vid vissa vattenföringar icke skulle kunna tillfullo utnyttjas i byggnadens turbiner — ha inneburit att kraftverksägaren fick taga i anspråk de ifrågavarande strömfallsdelarna i deras helhet. När ersättning för strömfall som sålunda tagits ianspråk utgått i penningar, förelåg enligt HD icke rätt till ytterligare ersättning i den händelse att till följd av utbyggnad för större vattenmängd än förut den ur strömfallet uttagbara vattenkraften ökades eller kunde utnyttjas på fördelaktigare sätt. Fallägarnas krav på ytterligare ersättning ogillades alltså. Detta ståndpunktstagande torde sammanhänga med att ersättning i penningar för förlust av vattenkraftskall utgå på en gång (VL 9:47) och att följaktligen den förlorade vattenkraften redan i byggnadsmålet måste värderas i sin helhet. Ersättning i kraft blir däremot icke till sin storlek bestämd för all framtid utan kan enligt vissa regler (VL 9:29—31) i betydande omfattning jämkas.
67 §. Enligt 3 st. i denna paragraf gäller, att belopp som i enlighet med HD:s beslut nedsatts hos länsstyrelsen eller guldits i annan ordning ej må till någon del återkrävas, även om, efter klagan över ersättningsbeslutet, ersättningen bestämmes till lägre belopp eller ersättning förklaras icke skola utgå. Beträffande innebörden av stadgandet har i NJA 1953 s. 341 ansetts, att i det avsedda fallet icke ens avräkning å skadeersättning som sedermera kan komma att ytterligare tillerkännas samma fastighetsägare får äga rum. Det har ej varit ovanligt, att sökande till kraftverks- eller regleringsföretag fullföljt talan mot ersättningsbeslut, trots att ersättningen guldits. Han har då varit nödsakad att betala det fastställda beloppet, därför att han snarast velat taga det meddelade tillståndet i anspråk (se VL 9:66 1 st.). Anledningen till att sökanden fört ersättningsfrågan vidare till högre instans torde ha varit intresset att få till stånd ett prejudicerande avgörande i frågan. I tidigare praxis har ej ansetts föreligga hinder mot att fullföljd talan i dylikt fall upptages till prövning, vilken praxis även godtagits av HD (NJA 1954 s. 482). En omsvängning har emellertid skett genom ett plenimål, NJA 1961 s. 743, där HD (med 12 röster mot 12) intagit motsatt ståndpunkt. Avgörande för majoriteten var, att den som utan rätt till återkrav erlagt ett av domstol bestämt ersättningsbelopp enligt allmänna processrättsliga grundsatser är avskuren från möjlighet att fullfölja talan om ersättningens fastställande till lägre belopp. Minoriteten å sin sida hänvisade till tidigare praxis och framhöll, att ett avvisande av fullföljd talan i nu avsedda fall skulle innebära en icke önskvärd inskränkning av eljest föreliggande möjligheter att bringa frågor rörande lagtolkning och rättstillämpning under prövning av högre rätt.
I plenimålet var fråga om ersättningsbeslut, som meddelats i samband med själva tillståndet till företaget. Bedömningen har naturligt nog blivit densamma i fall då ersättning fastställes efter uppskov enligt VL 11:66 2 mom. (NJA 1963 s. 715). Därest ersättningsbeslutet går i omedelbar verkställighet på grund av förordnande jämlikt VL 11:67 2 st., är alltså sökanden förhindrad att föra talan mot beslutet. Om sökanden vill fullfölja talan mot ersättningsbeslutet, måste han därför begära inhibition med tillämpning av 3 st. i samma lagrum, och den högre instansen kan upptaga den fullföljda talan till prövning endast om den bifaller inhibitionsyrkandet. Det sagda ger anledning att ytterligare understryka det i motiven till VL 11:67 2 st. gjorda uttalandet, att möjligheten att meddela verkställighetsförordnande enligt nämnda lagrum bör utnyttjas med försiktighet (NJA II 1953 s. 98).
Med hänsyn till utgången av plenimålet torde den högre instansen, då sökande part fullföljer talan i ersättningsfråga, böra ex officio inhämta besked huruvida ersättningsbeloppet guldits; i vart fall bör detta ske, då omständigheterna gör det sannolikt att så är fallet (NJA 1963 s. 715). I fall då talan upptagits av VÖD, ehuru ersättningen betalats, har HD emellertid ej undanröjt VÖD:s dom utan endast avvisat den till HD fullföljda talan, NJA 1962 not C 146 och 312, 1963 s. 715.
Undanröjande är ej erforderligt, enär domen redan på grund av den uttryckliga bestämmelsen i VL 9:67 3 st. är verkningslös, såvitt sökandens talan till någon del bifallits. I NJA 1963 s. 715 ville dock en minoritet i HD undanröja VÖD:s dom med åberopande av att rättegångsfel ägt rum.
10 KAP.
77 §. För att sådan ny båtnadsuppskattning som avses i denna paragraf skall komma till stånd förutsättes, enligt vad som fastslagits i NJA 1960 s. 581, att särskilda omständigheter tillkommit; anledning tillförändrad båtnadsuppskattning skall alltså ha varit av beskaffenhet att först efter företagets fullbordande bli uppenbar.
11 KAP.
1 §. I ansökningsmål kan enligt VL 11:66 deldom meddelas i vissa särskilt angivna fall. Beträffande möjligheterna att i vattenmål meddela dom rörande viss del av målet är i övrigt, enligt hänvisningen iVL 11:1, bestämmelserna i RB tillämpliga. I NJA 1961 s. 395 prövades förutsättningarna för meddelande av mellandom enligt RB 17:5 i visst fall. En stad hade begärt tillstånd att bortleda vatten från en sjö. VD meddelade — förutom deldom enligt VL 11:66 rörande företagets tilllåtlighet — mellandom beträffande frågan, huruvida fastigheter inom sjöns nederbördsområde besvärades av servitut till skydd mot förorening av vattnet i sjön. HD förklarade emellertid förutsättningar för mellandom icke vara förhanden. Enär talan icke vid VD väckts om fastställelse, huruvida servitutet bestode eller icke bestode, kunde sålunda mellandom ej givas enligt 1 st. av RB 17:5. Ej heller kunde sådan dom meddelas jämlikt 2 st. i samma paragraf eller grunderna för detta lagrum, då de av stadens motparter som ej kommit tillstädes vid VD:s huvudförhandling icke blivit i den för kallelser till parterna stadgade ordningen underrättade angående stadens begäran om mellandom.
30 §. Enligt förevarande paragraf får ansökan om ändring av befintlig anläggning i vatten i regel ej upptagas, därest ej jämväl prövning av anläggningens laglighet påkallas. Bestämmelsens syfte är främst att förebygga motstridiga domstolsavgöranden. I NJA 1959 s. 1 sökte vissa städer — med åberopande av VL 2:15 — tillstånd att i anslutning till åtgärder för vattenbortledning begagna och ändra en annan tillhörig dammbyggnad. Ägaren av dammbyggnaden bestred ansökningen med framhållande, att ändring därav ej finge ske utan att dess laglighet dessförinnan prövats, och vägrade att själv medverka till sådan prövning. HD fann i likhet med VÖD:s majoritet att, då medgivande till dammbyggnaden ej erhållits enligt VL eller äldre lag samt prövning av anläggningens laglighet ej heller påkallats i samband med den i målet ifrågasatta ändringen, hinder jämlikt VL 11:30 mötte mot prövning av städernas ansökan.
35 §. Enligt 1 mom. i denna paragraf ankommer det på kammarkollegiet att bevaka allmänna intressen i vattenmål. Även kommun kan
ofta finna anledning att i sådana mål föra fram synpunkter på frågor av allmänt intresse. I NJA 1959 s. 81 förklarade HD:s majoritet, att kommun ägde att såväl vid VD som i högre instans andraga vad kommunen för tillgodoseende av sina allmänna intressen aktade nödigt men att det ej tillkomme annan än kollegiet att såsom part föra — och således även självständigt fullfölja - talan för det allmänna. Denna ordning har emellertid ej ansetts tillfredsställande, och genom lagändring år 1961 har till VL 11:35 fogats ett tillägg av innebörd att kommun i vissa mål, bl. a. om byggande i vatten och vattenreglering, må föra talan för tillgodoseende av allmänna intressen i orten (NJA II 1961 s. 445).
Ytterligare ett rättsfall före 1961 års lagändring, NJA 1959 s. 540, berör frågan om talerätt för kommun. VD meddelade Stockholms stad tillstånd att anlägga en tunnel i Liljeholmsviken på sådant djup under vattenytan, att det vid Hammarbyledens utförande fastställda bottendjupet i farleden bibehölls. Köpings stad förde talan mot domen under påstående att förutsättningarna för att framdeles få till stånd trafik i Mälaren med mera djupgående fartyg försämrades. Denna talan avvisades av HD med den motiveringen, att Köpings stad icke åberopat någon omständighet, som i och för sig berättigat staden att föra talan mot VD:s dom. Härmed synes ha avsetts, att det intresse som Köpings stad genom sin talan ville bevaka ej var av sådan beskaffenhet att staden kunde anses såsom sakägare i målet (jfr VL 14:4). Genom lagändringen torde denna grund för avvisningen ha förlorat sin aktualitet. Även en annan grund för avvisning ifrågasattes i målet, nämligen att Köpings stad icke vid VD framställt erinran mot Stockholm stads ansökan (föredraganden i HD; jfr även VÖD:s dom). Frågan härom, som ej är så alldeles lätt att besvara, lämnades öppen av HD.
Frågan huruvida lappby ägde i vattenmål föra talan om ersättning för intrång i renskötsel föranledde i NJA 1961 s. 444 högst delade meningar inom HD. Majoriteten (två ledamöter) konstaterade, att lappby som sådan icke äger driva renskötsel och att ej heller ur gällande författningar kan utläsas att lappby må föra talan om ersättning för intrång i renskötsel. Då det emellertid finge anses föreligga ett påtagligt praktiskt behov av att lappby skulle kunna vid domstol bevaka delägarnas gemensamma intressen i fall av intrång i renskötseln och då från andra synpunkter någon allvarligare invändning icke syntes kunna riktas mot en sådan ordning, fann majoriteten övervägande skäl tala för att icke avvisa lappbyns talan i målet. En ledamot kom till samma slut med något annan motivering, medan de båda övriga ledamöterna med skiljaktiga motiveringar ville avvisa lappbyns talan.
65 §. I NJA 1960 s. 55 besvaras frågan, huruvida kostnad föranledd av sammanträde, som avses i 4 § KK den 24 april 1955 ang. förberedelse av vissa företag enligt VL, är ersättningsgill såsom rättegångskostnad i det följande ansökningsmålet. Sökanden ville jämställa sådan kostnad med kostnad som åsamkats genom den administrativa delen av ett expropriationsförfarande (NJA 1942 s. 727). VÖD, vars
dom i denna del fastställdes av HD, förklarade emellertid kostnaden ersättningsgill enligt RB 18:8 samt VL 11:1 och 11:65.
66 §. I samband med att fråga rörande verkningarna av ett företag i visst hänseende uppskjutes, skall VD meddela erforderliga provisoriska bestämmelser angående ersättning eller om åtgärder till skydd för den skadelidande under prövotiden. Några närmare föreskrifter härom har icke givits i lagtexten, utan VD har fått tämligen vidsträckta möjligheter att förfara efter omständigheterna (se NJA II 1953 s. 92 ff). I NJA 1963 s. 634 var fråga om att i mål angående korttidsreglering meddela provisoriska föreskrifter rörande virkesutdrivning under prövotid. Kraft- och skogsintressenterna var ense om att en särskild avläggningsinstruktör var behövlig, men det tvistades om vilken rättsverkan som borde tillmätas instruktörens anvisningar.
95 §. I NJA 1963 s. 148 förelåg till bedömande, hur domstolsavgift skulle beräknas i fall då en vattenreglering åsyftade såväl ökning i uttagbar kraft som värdeökning å kraft genom överföring av förut uttagbar kraft från en tidpunkt till en annan. Den vattenreglering som avsågs i målet åsyftade främst en ökning i uttagbar kraft men möjliggjorde samtidigt värdeökning. Med hänvisning till VL:s motiv (se NJA II 1919 s. 472) förklarade HD, att avgiften skulle beräknas uteslutande på grundval av ökningen i lågvatteneffekt.
99 §. I fråga om behörighet för ställföreträdare och ombud gäller i vattenmål samma grundsatser som i vanliga mål. Stränga krav när det gäller behörighet för den som anmäler vad har kommit till uttryck i NJA 1959 s. 200. Mot VD:s dom i mål om tillstånd till kraftanläggning anmäldes vad för byamäns räkning av A. i uppgiven egenskap av byålderman. Några behörighetshandlingar företeddes ej. Trots att A. i egenskap av byålderman fört talan i målet för byns samfälligheter godtogs hans vadeanmälan endast såvitt den avsåg hans egen talan (i HD med 3 röster mot 2).
101 §. Beträffande anslutningsvad gäller för vattenmål samma regler som eljest, bortsett från att den i RB föreskrivna tiden av en vecka för ingivande av vadeinlaga utökats till två veckor. I NJA 1959 s. 116 prövades i vilken omfattning sökande i ansökningsmål äger genom anslutningsvad fullfölja talan mot VD:s dom. Den vanliga partsställningen i dylika mål är ju, att på ena sidan står sökanden och på andra sidan ett stort antal sakägare. Processens föremål kan vara många frågor av skiftande art. I detta mål tolkade VÖD reglerna om anslutningsvad tämligen snävt, medan HD:s majoritet följde en liberalare linje. Sökandens efter anslutningsvad förda talan fick upptagas till prövning, då de yrkanden som sökanden framställt i VÖD icke avsåg andra delar av målet än sådana beträffande vilka sakägare, som vädjat mot VD:s dom, ägt föra talan och således vore sökandens motpart.
13 KAP.
11 §. Enligt VL 7:45 får vattenavledning ej utföras utan föregången syneförrättning eller prövning av VD, därest sannolika skäl förelig-
ger, att allmän eller enskild rätt förnärmas eller två eller flera med skilda andelar skall taga del i företaget. Straffbestämmelsen i VL 13:11 avser bl. a. den som utför vattenavledning utan medgivande enligt VL 7:45. I NJA 1963 s. 400 hade vattenavledning utförts utan tillstånd; flera fastighetsägare berördes av företaget, men de hade varit ense om åtgärden, och det gjordes ej gällande, att fara förelegat för att allmän eller enskild rätt skulle förnärmas. På talan av allmänåklagare dömdes emellertid de för åtgärden ansvariga till böter av VÖD (VD ogillade åtalet). Deras talan hos HD om befrielse från ansvar understöddes av RÅ, som ansåg VL:s förarbeten giva starkt stöd för att — trots ordalagen i den till VL 7:45 knutna straffbestämmelsen i 13:11 — det icke varit lagstiftarens mening, att sistnämnda bestämmelse skulle avse andra fall av vattenavledning än där sannolika skäl förelegat för ett förnärmande av allmän eller enskild rätt. HD:s majoritet (4 röster mot 1) biträdde emellertid VÖD:s till ordalagen iVL 13:11 anslutande tolkning.
VL:s promulgationslag
Vid prövning av beståndet och omfattningen av den till en gammal kvarn hörande dämningsrätten ansågs i NJA 1960 not A 43 dämningsrätten ej ha gått förlorad, trots att dammanläggningen på 1850-talet utan tillstånd ersatts med en annan anläggning 72 m längre ned i vattendraget, vilken i sin tur 50 år senare ersatts av en damm på ungefär samma plats. Ej heller det förhållandet, att dämningsrätten viss tid ej blivit utövad, medförde att kvarnägaren gått förlustig denna rätt.