SVENSK RÄTTSPRAXIS

 

STRAFFRÄTT 1959—1962

 

AV PROFESSOR IVAR STRAHL

 

 

Grundlagarna. Stadgandet i § 110 RF, att riksdagsman ej utan tillåtelse av den kammare till vilken han hör må ställas under tilltal för sina gärningar eller yttranden i denna sin egenskap, har i NJA 1960 s. 758 av alla domare i målet utom ett justitieråd ansetts icke vara tillämpligt, när den som förmenat sig ha blivit ärekränkt genom sådant yttrande vill i den för tvistemål stadgade ordningen väcka talan mot riksdagsmannen med yrkande allenast om skadestånd. Se AGGE i SvJT 1963 s. 161 ff och 320 samt där anförd litteratur. Enligt författningsutredningens förslag till regeringsform (SOU 1963:16) 6:15 resp. 6:20 (se SvJT 1963 s. 300) skall begränsningen i åtalsrätten gälla jämväl skadeståndstalan. En reservation förekommer emellertid på denna punkt. I NJA 1959 s. 495 (tillståndsprövning) ansågs tryckt skrift, vilken avsänts från tryckeriet för att utlämnas till den som beställt tryckningen, icke på den grund vara att betrakta såsom utgiven.

 

    Dolus. I NJA 1961 s. 14 ansågs föreskriften i 56 § 1 mom. vägtrafikförordningen om maximifart icke ha avseende på föraren av bogserad bil. Två ledamöter av HD hade emellertid därutinnan motsatt uppfattning. De anförde: »Straffbestämmelsen får anses tillämplig även på förare av en bogserad bil, då denne icke gjort vad som skäligen kunnat fordras för hindrande av överträdelse. Lindboe (= föraren) har uppgivit, att han vid tillfället icke tänkt på att hastigheten varit för hög. Han kan följaktligen icke undgå ansvar för fortkörning.» Avfattningen av detta votum tyder på att fortköring uppfattas såsom ett culpöst brott, och detta är måhända riktigt. (I fråga om maximivikt av last ansågs i NJA 1960 s. 314 culpa tillräcklig.) Det kan emellertid ifrågasättas, om man icke kommer till samma resultat även om för brottet kräves dolus. I krav på uppsåt till hastighet överstigande viss gräns kan nämligen icke inläggas ett krav på att föraren skall veta, på sätt dolusläran anger, att fordonets fart överstiger viss i km pr timme angiven gräns. Det måste vara tillräckligt att han iakttager bilens rörelse, vilket han icke kan undgå att göra om han icke är blind. Bilförare, som själv reglerar hastigheten, gör sig därför skyldig till uppsåtlig

 

     Tidigare rättsfallsöversikter avseende straffrätt finnas i SvJT 1936 s. 590, 1940s. 684, 1945 s. 32, 1949 s. 161, 1953 s. 552 samt 1960 s. 179 och 256. 
     Där ej annat anges avse hänvisningar till lagrum strafflagen. Hänvisningar ha i regel icke gjorts till rättsfall och litteratur vartill hänvisas i rättsfallsreferatet. I allmänhet har också hänvisning till de båda strafflagskommentarerna och till »Om påföljder för brott» ansetts kunna undvaras. 

5—643004. Svensk Juristtidning 1964

fortkörning om han låter bilen ha en hastighet som, fastän han icke vet det, överskrider denna. Mellan föraren av bogserande bil och föraren av bogserad bil består emellertid den olikheten, att den senare måste ingripa i händelseförloppet för att farten skall sakta. Vad hankan dömas för är underlåtenhet att ingripa. Om underlåtenhetsbrott torde emellertid över huvud gälla, att underlåtenhet icke är straffbar med mindre man kunde begära att den underlåtande företog den underlåtna handlingen. Även om fortkörning anses såsom ett uppsåtligtbrott, kan man därför med de två dissiderande ledamöterna för straffbarhet kräva, att den tilltalade icke gjort vad som skäligen kunnat fordras för hindrande av överträdelse.
    Kravet på dolus är i allmänhet uppfyllt vilken av de tre formerna av uppsåt som än föreligger. Enligt ganska många straffbud fordras emellertid dolus directus. Det är sällsynt, att kravet är uppfyllt genom dolus directus eller indirectus men att dolus eventualis ej är tillräcklig. Enligt 6 § lotteriförordningen d. 19 maj 1939 är det förbjudet att kungöra bl. a. dragningslista eller liknande meddelande beträffande utländskt lotteri, såframt ej av omständigheterna framgår att avsikten icke är att främja deltagande i lotteriet. Med avsikt förstås enligt numera vanligt språkbruk dolus directus. I NJA 1961 s. 715 blev emellertid ansvar för det daglig tidning innehållit meddelanden om vinstnumren i utländskt lotteri ådömt chefredaktör, som låtit införa sådana meddelanden och som, ehuru hans »direkta syfte» med införandet icke varit att främja deltagande i lotteriet, likväl måste ha insett att ett dylikt främjande skulle bli en nödvändig följd av att vinstnumren publicerades. Ordet avsikt förstods alltså här såsom omfattande förutom dolus directus även dolus indirectus, något som är förklarligt med hänsyn till vad som får antagas vara meningen med bestämmelsen. Målet behandlades icke såsom tryckfrihetsmål; det rörde icke yttrandefriheten.
    En rymling som körde bil ökade farten, när en polisman ställde sig i vägen för att hejda honom, och körde rakt emot polismannen. Denne lyckades kasta sig upp på bilens stänkskärm och undkom därigenom med någon skada. Rymlingen åtalades i NJA 1959 s. 63 för försök till dråp, i andra hand grov vårdslöshet i trafik, och en kamrat till honom, som befann sig i bilen och uppmanade honom att öka farten, för anstiftan till försöket, i andra hand medhjälp till trafikbrottet. I de lägre instanserna dömdes den förre för grov vårdslöshet i trafik, den senare för medhjälp därtill. RÅ överklagade med yrkande om ansvar för försök till dråp eller till svår misshandel, resp. anstiftan till försöket. RÅ gjorde gällande, att starka rättspolitiska skäl av både teoretisk och praktisk art tala för att man vid vissa brottssituationer borde godtaga ett uppsåtsbegrepp som bestämmes av huruvida det för gärningsmannen i handlingsögonblicket framstår såsom övervägande sannolikt att de omständigheter föreligga eller den effekt inträder som konstituera brottet. Ett sådant s. k. sannolikhetsuppsåt godtogs emellertid icke av HD, utan HD fasthöll vid gängse lära om dolus eventualis. HovR:ns domslut fastställdes, av majoriteten med motivering att de tilltalade

visserligen måste ha insett att risk förelåg för att polismannen skulle dödas eller tillskyndas svår kroppsskada men att det icke kunde hållas för visst att de skulle ha handlat på sätt som skett jämväl för det fall att de föreställt sig att deras åtgöranden måste ha polismannens död eller svår kroppsskada för honom till följd. En ledamot kom till samma slut med en motivering som lämnade utrymme åt det s. k. sannolikhetsuppsåtet, medan ytterligare en ledamot, tillämpande läran om dolus eventualis, dömde för försök till misshandel med uppsåt att åstadkomma svår kroppsskada resp. för anstiftan av sådant försök. I RÅ:s plädering och i ett särskilt yttrande av justitierådet Karlgren utvecklas synpunkter på uppsåtsbegreppet, och en diskussion av detta med utgångspunkt i rättsfallet har förts av TOMAS HULDÉN och KARLGREN i SvJT 1960 s. 598 ff och 702 f. Se också RUDHOLM i 22:a nordiska juristmötets förhandlingar s. 140. Se om uppsåtsrekvisit vidare NJA 1960 s. 529, varom under 21 kap.
    Värnpliktiga skulle efter permission inställa sig senast d. 21 sept.kl. 5,45 men kommo icke förrän d. 22 kl. 22,45. Orsaken var missöde med en motorcykel men tydligen också att de planerat återresan illa. I SvJT 1961 rf s. 9 dömdes de av RR:n och en ledamot av HovR:n för tjänstefel men av HovR:ns majoritet för undanhållande, alltså för ett brott som i fall av detta slag är ett uppsåtligt underlåtenhetsbrott. Detta torde vara riktigt, om de icke gjort tillräckligt allvarliga ansträngningar för att komma i rätt tid och insågo risken. Straffbud, som är tillämpligt vid underlåtenhet att utföra en handling, avser icke blott den som underlåter handlingen utan även den som underlåter att sörja för att kunna utföra denna, och insikt om att han genom underlåtenhet i sistnämnda hänseende utsätter sig för risken att icke kunna företaga handlingen torde vara till fyllest för att göra underlåtenheten uppsåtlig. Se HovR:ns domskäl i rättsfallet SvJT 1952 s. 833. Jfr MO i ämbetsberättelsen 1951 s. 184 f.
    En hotellvärd hade sökt och erhållit tillstånd att anordna danstillställningar med utskänkning av rusdrycker åtskilliga kvällar. Han trodde uppenbarligen, men oriktigt, att han hade sökt och erhållit tillstånd också för en viss annan kväll i samma månad. I SvJT 1961 rf s. 13 dömdes han av HovR:n för danstillställning med olovlig försäljning av rusdrycker den kvällen. Om det för ansvar kräves uppsåt, borde hans glömska ha fritagit honom från ansvar, emedan han trodde sig ha ett för honom individuellt meddelat tillstånd; se min framställning i SvJT 1962 s. 201 f. Men det är kanske riktigt att, såsom HovR:n gjorde, anse oaktsamhet i det ifrågavarande avseendet vara tillräcklig.

 

    Culpa. Förare av renhjord ansågs i NJA 1960 s. 292 ha visat ovarsamhet genom att föra hjorden på allmän väg utan att avdela någon att gå ett stycke före och varsko mötande motorfordon. HD ansåg ovarsamhet föreligga ehuru den tilltalade förfarit enligt gammalt bruk som dittills veterligen icke påtalats och som ej heller tidigare lett till olycka. HD:s pluralitet fann emellertid ovarsamheten med hänsyn bl. a. därtill vara ringa. Arbetsgivares oaktsamhet med avseende å dröjsmål

med att inbetala skattebelopp, som han innehållit å anställdas lön, ansågs i NJA 1960 s. 238 med hänsyn till omständigheterna icke vara grov. Se också under 14 kap., Skattestrafflagen och Trafikbrottslagen. Jfr SvJT 1961 rf s. 13 under Dolus.

 

    1 kap. Huruvida gärning är ett brott enligt svensk lag är en fråga, som bör hållas isär från den i 1 kap. behandlade frågan om svensk strafflags tillämplighet. Vissa brott, t. ex. mord och stöld, äro otvivelaktigt brott enligt svensk lag varhelst de begås, andra gärningar t. ex. brott mot näringsfrihetsförordningen eller arbetstidslagen uppenbarligen icke. Svenska föreskrifter för reglering av trafiken gälla endast i Sverige, och det kan icke komma i fråga att döma någon för vårdslöshet i trafik för det han utomlands överträtt en sådan föreskrift. Men i NJA 1960 s. 430 dömdes under stark dissens i HD och mot HovR:ns åsikt enligt 1 § trafikbrottslagen till ansvar för vårdslöshet i trafik genom körning utanför riket, vilken ansågs ovarsam enligt en allmän bedömning av körsättet. Antagligen innebär ståndpunkten, att vid bedömningen hänsyn skall tagas till trafikföreskrifter på gärningsorten; se BECKMAN och NORDSTRÖM i TfR 1962 s. 321, se ock TfR 1961 s. 459 f. I NTfK 1960 s. 346 f och 1961 s. 79 ff och 82 f samt NKÅ 1961 s. 129 ff, 143 och 148, har trafikbrottslagstiftningens tillämplighet beträffande gärning utanför landets gränser diskuterats med inlägg från danskt, norskt och svenskt håll.
    I NJA 1961 s. 507, varom också under 2 kap., dömdes en svensk för vårdslöshet i trafik och rattfylleri i Danmark. Rattfylleriet bestod icke i s. k. promillekörning. Sådan är icke straffbelagd i Danmark. I NJA 1961 s. 596 ansågs också det s. k. smitningsbrottet i 5 § trafikbrottslagen kunna begås i Danmark: en svenska hade efter trafikolycka i Danmark begivit sig till Sverige, men brottet ansågs tydligen, och med rätta, begånget i Danmark. Även i Danmark är sådan gärning straffbelagd. HD tog vid straffmätningen hänsyn till att danska domstolar för smitning i regel icke ådöma strängare straff än böter och lät brottspåföljden stanna vid sådant straff. Konsekvent utfört skulle detta betraktelsesätt leda till att, om smitningen icke varit straffbelagd i Danmark och danska domstolar alltså skulle sätta straffet för smitning till noll, smitning i Danmark icke skulle kunna bestraffas i Sverige. Denna ståndpunkt förefaller tilltalande, när det gäller ett brott av så lokalt betonad karaktär som smitning. Ståndpunkten innebär emellertid, att det skulle finnas en kategori av brott som äro brott enligt svensk lag under förutsättning att gärningen är straffbelagd på gärningsorten. En hel del gärningar måste oberoende av denna förutsättning vara brott enligt svensk lag även om de begås utomlands. Ty i 1:2 andra st., liksom också i BrB 2:2 andra st., har såsom förutsättning, icke för att en gärning skall vara brott enligt svensk lag, utan för att vad som är ett brott enligt svensk lag skall falla under den svenska straffrättsskipningens kompetens uppställts bl. a., att gärningen ej var fri från straff enligt lag som gällde på gärningsorten. Man ser rätta sammanhanget bäst vid en jämförelse mellan de båda styckena i BrB 2:2.

Styckena handla båda om gärning som är brott enligt svensk lag och som begåtts utrikes. Enligt första st. ligger sådant brott under den svenska kompetensen, om det begås av svensk medborgare eller av utlänning med hemvist i Sverige. Enligt andra st. ligger brott av ifrågavarande slag under den svenska kompetensen även om det begås av annan utlänning, men blott under vissa förutsättningar, bland dem att gärningen ej var fri från ansvar enligt lag som gällde på gärningsorten. Denna förutsättning vore onödig, om utrikes begången gärning icke kunde vara brott enligt svensk lag med mindre gärningen vore straffbelagd på gärningsorten. Se om NJA 1961 s. 596 också under 5 kap.
    En finsk medborgare bedrog en annan finsk medborgare ombord på ett finskt fartyg, medan detta i reguljär trafik mellan Finland och Sverige gick i Stockholms skärgård. Brottet förövades otvivelaktigt inom riket, men fråga uppstod, i NJA 1960 s. 479 (tillståndsprövning), huruvida icke den omständigheten att det begåtts å utländskt fartyg ändock borde föranleda svenska straffrättsskipningen att icke taga befattning med brottet. Så ansågs i Naumanns tidskrift 1870 s. 383, men frågan gällde där undersökning huruvida ett utländskt fartygs strandning i Sveriges yttre territorialvatten orsakats genom brottslig handling av utlänning ombord på fartyget. I 1960 års rättsfall upptogs åtalet till prövning, utan förordnande av Konungen, och bedragaren dömdes. Likaså dömdes i NJA 1944 s. 144, utan förordnande av Konungen, en svensk som stulit från ett tyskt fartyg efter det att detta strandat inom Sveriges yttre territorialvatten. Se JÄGERSKIÖLD i Nordisk tidsskrift for international ret 1943 s. 135 ff, AGGE, Den svenska straffrättens allmänna del i huvuddrag, h. 1, 1944, s. 80 f, SUNDBERG, Folkrätt, 2:a uppl., 1950, s. 167 ff och KARLGREN i SvJT 1961 s. 652 samt kungliga brev anmärkta i lageditionen vid 1:1 och 2.
    En av förutsättningarna för att utlänning skall kunna dömas enligt svensk lag och av svensk domstol är enligt 1:2, att han finnes här i riket. I NJA 1961 s. 235 uppstod fråga, huruvida dansk medborgare som fört bil i Sverige kunde, sedan han lämnat landet, här åtalas för vårdslöshet i trafik. Stämningsansökan avvisades i de lägre instanserna men ansågs av majoriteten inom HD böra bifallas. Såsom skäl härför åberopades, att enligt överenskommelse med Danmark delgivning av stämning i målet kunde ske där och att det icke vore uppenbart att rättegången icke skulle kunna genomföras eller att målet eljest på grund av rättegångshinder icke skulle kunna upptagas till prövning. Ungefär detsamma anförde HovR:n i SvJT 1961 rf s. 6. Ståndpunkten innebär, att i uttrycket »här i riket finnes» icke inlägges annat eller mer än en erinran om att de processuella förutsättningarna för genomförande av en straffprocess mot utlänningen skola vara för handen. Så torde uttrycket också vara att tolka i BrB 2:2. Jfr NJA 1963 s. 54.

 

    2 kap. Enligt NJA 1959 s. 99 och SvJT 1959 rf s. 4 skall förvandling av böter icke ske, om efter bötesdomen den bötfällde är intagen i anstalt för förvaring; se 17 § förvaringslagen. Jfr 23 § ungdomsfängelselagen, som har samma innebörd. Se JO:s ämbetsberättelse 1964 s. 227 ff

och mina anteckningar i SvJT 1960 s. 197. Enligt BrB 34:12 och 13 skall detsamma gälla om bötfälld är intagen i anstalt för undergående av ungdomsfängelse eller internering. I SvJT 1962 rf s. 47 hade ÖÄ:t efter ansökan av nykterhetsnämnd förordnat om en bötfällds intagande i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. RR:n fann, att detta förordnande, ehuru någon anmälan av åklagare enligt 11 § bötesverkställighetslagen icke skett, tillkommit bl. a. på grund av de brott för vilka böterna ålagts och ansåg därför att jämlikt grunderna för nämnda lagrum frågan om böternas förvandling förfallit. HovR:n fann däremot innehållet i lagrummet icke tillämpligt. Emedan förordnandet icke gått i verkställighet, förvandlade HovR:n böterna. Kritik, icke mot utgångens lagenlighet men mot dess lämplighet, hos BELANNER i SvJT 1962 s. 669 f.
    En man, som dels dömts att betala dagsböter, dels förpliktats att betala förelagda viten, hade betalat en del av det belopp han sålunda var skyldig och det erlagda beloppet antecknades hos indrivningsverket såsom avbetalning på böterna; SvJT 1960 rf s. 24. Sedermera begärde åklagare förvandling av vitena. Böterna hade preskriberats. Den dömde yrkade då, att det betalade beloppet skulle avräknas på vitena, och fick medhåll av domstolarna: att avbetalningen av indrivningsmyndigheten avräknats på böterna vore icke avgörande utan den för den dömde mest fördelaktiga avräkningen skulle ske. Denna regel tillämpades också i SvJT 1962 rf s. 33, där emellertid även andra frågor förelågo. En man hade ålagts en rad bötesstraff vid olika tidpunkter. En bötespost hade enligt indrivningsmyndighetens bokföring betalats, innan nästa bötesstraff ålagts honom. Till dessa böter och denna betalning togs ej hänsyn vid beräkningen av förvandlingsstraffet. Den bötfällde hade emellertid betalat mer, och fråga uppstod om denna betalning fick tillgodoräknas honom på bötesposter som när betalningen skedde icke ens ådömts. Så ansågs. I det förslag till följdförfattningar till BrB, vilket när detta skrives är framlagt för riksdagen, äro bestämmelser upptagna i dessa ämnen. Enligt dessa skall betalning i första hand avräknas på det äldsta bötesstraffet. Se i ämnet RUDA i SvJT 1962 s. 143 f.
    En bötfälld, som icke betalat böterna, fick i SvJT 1962 rf s. 36 av HovR:n d. 17 maj 1961 förvandlingsstraffet ådömt villkorligt med övervakning. Det upplystes, att han d. 11 aug. 1960 hade intagits i arbetshem för att han av lättja och liknöjdhet försummat sin underhållsskyldighet gentemot hustru och barn och att han d. 4 mars 1961 försöksutskrivits därifrån. Med hänsyn till den frihetsberövande åtgärd, som han sålunda underkastats, fann HovR:n, att det kunde antagas att förvandlingsstraffets verkställighet ej erfordrades för hans tillrättaförande.
    Om ådömande av normerade böter såsom gemensamt straff se SvJT 1960 rf s. 25 under Skattestrafflagen.
    I NJA 1961 s. 388 meddelades i militärt brottmål villkorlig dom med övervakning för ett flertal brott, däribland våld mot polisman. Jämliktlagen om villkorlig dom 1 a § och lagen om disciplinstraff för krigs-

män dömdes den tilltalade därjämte, ehuru han icke längre fullgjorde tjänstgöring vid krigsmakten, till arrest i 20 dagar. HD yttrade, att villkorlig dom i allmänhet ej borde ifrågakomma för våld mot polisman och att det för ordningen inom krigsmakten vore angeläget att brott varom i målet vore fråga kännbart bestraffades. Vissa skäl talade emellertid för villkorlig dom, bl. a. att det vore viktigt att den tilltalade avhölle sig från sprit. För hans tillrättaförande vore en villkorlig dom med övervakning den lämpligaste åtgärden. En man, som vid tiden för HD:s dom var 21 eller 22 år, dömdes i NJA 1962 s. 759 för försök till rån till åtta månaders ovillkorligt straffarbete. I HovR:n hade han under stark dissens fått villkorlig dom med föreskrift bl. a. om tillsyn av hjälpverksamhetsläkare och kurator. HD:s motivering, från vilken en ledamot var skiljaktig, var, att sådan villkorlig dom visserligen kunde vara lämpligare beträffande denne tilltalade än ett ovillkorligt frihetsstraff men att det med hänsyn till den allmänna laglydnaden vore påkallat att sådant straff ådömdes honom. I NJA 1961 s. 507, varom också under 1 kap., ansåg HD, att villkorlig dom ej borde ifrågakomma för viss brottslighet vari ingick, förutom grovt egenmäktigt förfarande,vårdslöshet i trafik och rattfylleri; en 19-åring hade av okynne satt sig i och startat en på en kaj stående bil, som tillhörde annan, med påföljd att bilen ramlade över kajkanten. Möjligheten att använda villkorlig dom med böter vid rattfylleribrott diskuterades under förarbetena till den reform, varigenom denna kombinationsmöjlighet infördes; se NJA II 1959 s. 60 ff. Lagrådet ansåg, att reformen med hänsyn till att trafiknykterhetslagstiftningen vore föremål för översyn icke borde föranleda ändrad praxis. Första lagutskottet uttalade sig däremot för ändrad praxis i gränsfall. Se också NJA II 1957 s. 407 och KLACKENBERG i SvJT 1962 s. 388.
    En man, som för bl. a. grovt bedrägeri dömts till åtta månaders straffarbete villkorligt och förpliktats att betala 2 815 kr. i skadestånd med föreskrift att han skulle göra avbetalningar med 20 kr. i veckan, hade icke betalat någonting under flera år och detta trots varning och förlängning av prövotiden; NJA 1959 s. 576. Övervakningsdomstolen och sedermera även HovR:n, dit han klagade, förklarade då anståndet förverkat. Någon dag före HovR:ns beslut betalade han såsom första avbetalning 20 kr. och sedermera med upplånade medel 1 720 kr., vilket målsäganden godtog såsom full betalning. HD fastställde emellertid förverkandeförklaringen med hänsyn till att han så grovt åsidosatt vad honom ålegat till fullgörande av sin skadeståndsskyldighet. Fallet skiljer sig väsentligt från NJA 1953 s. 624, varest fråga var om förverkande emedan den dömde icke ställt sig till efterrättelse föreskrift om läkarbehandling i form av sanatorievård. Där hade man mycket starka skäl att vara tveksam, bl. a. emedan läkarbehandlingen var föreskriven i främsta rummet för att den dömde skulle bli frisk så att han icke av ekonomiskt trångmål förleddes till brott och han under prövotiden dock tycks ha rett sig ekonomiskt. En föreskrift om skadeståndsskyldighet åter har till uppgift såväl att tillgodose den skadeståndsberättigade som att förläna skärpa åt reaktionen mot brottet.

Sedan en man fått villkorlig dom utan utsatt straff, begick han ett brott under prövotiden; SvJT 1959 rf s. 48. HR:n förklarade då anståndet förverkat och dömde till fängelse för båda brotten. Den dömde klagade emellertid och yrkade, att han måtte få villkorlig dom för det senare av brotten och att den villkorliga domen för det tidigare brottet måtte få bestå. HovR:n biföll hans talan på det sättet, att den lät det gemensamma straffet bestå men förordnade om villkorligt anstånd med dess verkställighet. Att förfara på detta sätt förefaller mera praktiskt än att, såsom HovR:n kunnat, helt bifalla ändringsyrkandet. En, mera formell än saklig, invändning mot förfaringssättet är, att domstolarna icke kunde döma över det första brottet utan att förklara den villkorliga domen förverkad och att det ter sig som en motsägelse att en förklaring om förverkande av villkorlig dom för ett brott användes för att göra det möjligt att ånyo meddela villkorlig dom för brottet.
    När HovR fastställde en av HR meddelad dom vari den tilltalade dömts till straff och en villkorlig frigivning från ett tidigare straff förklarats förverkad, hade detta straff redan genom en annan, lagakraftvunnen, dom undanröjts jämlikt 4:3 och den villkorligt medgivna friheten också genom denna dom förklarats förverkad. HovR:n hade därför i sin dom bort undanröja den förstnämnda förverkandeförklaringen. Emellertid inverkade denna icke på strafftidens längd. I NJA 1960s. 640 (tillståndsprövning) ansågs därför HovR:ns underlåtenhet att undanröja förverkandeförklaringen icke utgöra skäl att upptaga målet till prövning i HD. Sedan en 4:3-dom överklagats, fann HovR:n i SvJT 1961 rf s. 45, att domen meddelats medan prövotiden efter villkorlig frigivning från ett av 4:3-domen omfattat straff ännu löpte, varför den villkorligt medgivna friheten hade bort förklarats förverkad. Emedan endast den dömde klagat, ansåg sig HovR:n emellertid förhindrad att i sin dom meddela förverkandeförklaring. (Jfr SvJT 1959 rf s. 73, varom under 4 kap.) HovR:n konstaterade, att vid sådant förhållande det straff, från vilket villkorlig frigivning skett, var att anse som till fullo verkställt. Innebörden härav blir, att straffåterstoden efter den villkorliga frigivningen vid verkställighet av det gemensamma straffet avräknas från detta såsom en verkställd del därav.

 

    3 kap. Efter att ha tillgripit en bil tog en man ur ett fack i bilen ett där förvarat körkort utfärdat för kvinna. Han utraderade den å kortet angivna födelsetiden och ifyllde sin egen samt ändrade årtalet för körkortets utfärdande. Därefter förvarade han körkortet i sin plånbok. Det ansågs vara klart, att hans avsikt var att genom ytterligare ändringar få körkortet att se ut som om det vore utfärdat för honom. Åtalad för försök till urkundsförfalskning, SvJT 1962 rf s. 19, frikändes han av RR:n, emedan åtgärderna vore så klumpigt utförda att det förefölle föga sannolikt att därav — även om de för gärningens fullbordan ytterligare erforderliga åtgärderna vidtagits — skulle föranledas någon fara i bevishänseende. HovR:n fällde honom däremot: trots klumpigheten funnes icke anledning antaga annat än att, när förfalskningen påbörjats, fara förelegat att hans åtgärder skulle leda till fullbordad för-

falskning på sätt han avsett. Detta må vara sant, men man kan ifrågasätta, om han icke frivilligt avbrutit gärningens utförande och därför borde gå straffri på grund av tillbakaträdande. I SvJT 1961 rf s. 76. varom under 21 kap., förelåg fråga om fullbordanspunkten vid bedrägeribrott.
    Enligt 3:2 är det, vid de brott för vilka detta är stadgat, straffbar förberedelse att med uppsåt att utföra eller främja straffbelagd gärning taga viss befattning med gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådant hjälpmedel. I SvJT 1960 rf s. 62 hade två män ertappats då de begivit sig till ett hus för att undersöka möjligheten att göra inbrott där, enligt avtal medförande den ene en skiftnyckel och två tänger, den andre en mejsel. Åtal mot den förstnämnde för förberedelse till grov stöld ogillades, av HovR:n under anförande att verktygen icke genom sin beskaffenhet vore särskilt ägnade för brottslig verksamhet. Det är riktigt, att ordet »sådant» är restriktivt, mera restriktivt än »dylikt». Föremål, som vart för sig icke äro »sådant hjälpmedel», kunna emellertid vara det tillsammans. I NJA 1960 s. 442 bifölls ett åtal för förberedelse till grov stöld, emedan den tilltalade, när han greps, med uppsåt att föröva stöld i sina kläder förvarade 4 slipade mejslar av olika längd och grovlek, en s. k. skomakarkniv samt 6 nycklar i knippa, varav 4 lika s. k. huvudnycklar. Samlingen måste, förklarade HD, vara att anse såsom hjälpmedel av det slag som avses i 3:2. När tre män sammanträffat i avsikt att stjäla medelst sprängning av kassaskåp och gemensamt sökt efter lämplig brottsplats, hade en av dem burit en väska med sprängningsutrustning. I NJA 1962 s. 56 ansågs, att de gemensamt medfört utrustningen och att därför även en av dem vilken icke hjälpt till att bära väskan tagit sådan befattning med sprängämne som innebär straffbar förberedelse. I SvJT 1959 rf s.57, där en man sökt anstifta två personer att vittna falskt men dessa redan från början varit fast beslutna att icke vittna såsom han begärde, ansåg HovR:ns majoritet, men icke RR:n, att faran för menedsbrott var ringa, varför mannen frikändes.
    En iridiumisotop kvarglömdes å arbetsplats i en olåst blybehållare; NJA 1959 s. 254. Därefter togs den, obekant av vem, ur behållaren och lades i en öppen träback, som under några dagar medfördes i en bil så att människor utsattes för fara att skadas av strålningen. Preparatet ansågs av HD falla under uttrycket »gift eller dylikt» i 19:6, och sådant spridande som straffbelägges i 19:8 ansåg HD också ha ägt rum. Att de glömska varit grovt oaktsamma ansågs likaledes, och alla voro ense om straffet. Meningsskiljaktighet yppades emellertid inom HD i frågan, huruvida de skulle dömas för medverkan till oaktsamt spridande eller såsom gärningsmän till detta. Den förstnämnda meningen omfattades av flertalet; angående omröstningen se EKELÖF, Rättegång, h. 3, 1961, s. 67. Det är svårt att se, varför icke de tilltalade borde anses ha själva utfört spridandet lika väl som den som förgiftat en brunn eller satt upp giftiga tapeter i ett rum. I så fall behövde 3:4 icke tillämpas. Lagrummet torde f. ö. icke ens ha varit tillämpligt, ty det innehåller ett krav på främjande som näppeligen var uppfyllt i rättsfallet. Främ-

jandet skall avse annans handling och måste nog, liksom enligt 10:11 och 18:11 och i enlighet med det genomgående språkbruket i SL, vara uppsåtligt. De tilltalade kände emellertid icke till, att andra skulle komma att föra omkring preparatet. De borde ha dömts, även om det varit ett djur som gjort detta. Att preparatet fördes omkring av människor var irrelevant.
    I SvJT 1959 rf s. 52, varom också under 5 kap., dömdes en man för medhjälp till obehörigt utövande av yrkesmässig biltrafik. Han var icke kund utan hade ett slags kompanjonskap med chauffören, vilken ansågs som gärningsman. I SvJT 1959 rf s. 49 blev däremot en man, som, med vetskap om att annan saknade tillstånd till yrkesmässig biltrafik, under en längre tid regelmässigt i betydande omfattning och mot ersättning anlitat honom för transporter, av HovR:n frikänd, emedan han icke varit verksam med mer än som erfordrades för att den andres brott skulle komma till stånd. Yrkesmässig biltrafik kan ju icke bedrivas utan kunder, och när lagen såsom straffbar nämner endast utövaren får den anses mena, att kunderna skola gå fria på grund av s. k. concursus necessarius. Se mina anteckningar i SvJT 1960 s. 194 f.
    Om medverkan se även under 13 kap. NJA 1962 s. 631 och SvJT 1961 rf s. 81, under 14 kap. NJA 1961 s. 118, under 22 kap. NJA 1960 s. 628, under Skattestrafflagen NJA 1959 s. 597 (tillbakaträdande) och under Trafikbrottslagen SvJT 1959 rf s. 9 och 1961 rf s. 11.

 

    4 kap. Angående ådömande av normerade böter för flera konkurrerande brott se SvJT 1960 rf s. 25 under Skattestrafflagen.
    Om någon skall dömas för brott som förskyller frihetsstraff och begåtts före början av verkställigheten av ett ådömt frihetsstraff för annat eller andra brott, skall enligt 4:3 dömas till gemensamt frihetsstraff för brotten. Skall han dömas också för ett brott som begåtts sedan det nämnda ådömda frihetsstraffet började verkställas, får han enligt 4:3 dömas till gemensamt straff för alla brotten. En förutsättning är emellertid i sistnämnda fall liksom i det förra, att han före början av verkställigheten begått brott som förskyller frihetsstraff. I NJA 1959 s. 86 hade endast ett brott, vilket i och för sig förskyllde böter, begåtts före verkställighetens början. Därför tillämpade HD icke 4:3 utan lämnade det förut ådömda straffet orört och dömde till ett gemensamt straff som omfattade endast de brott för vilka förut icke dömts. HovR:n hade tillämpat 4:3. Ett skäl härför synes HovR:n ha funnit i att den ansåg att det före verkställighetens början begångna brottet icke borde föranleda särskilt straff utan ett med vissa efter verkställigheten begångna brott gemensamt frihetsstraff. Också i NJA 1962 s. 346 omöjliggjordes tillämpning av 4:3 av att det före straffverkställighetens början begångna brottet förskyllde allenast böter.
    Tillämpning av 4:3 förutsätter som sagt, att det aktuella brottet förövats innan frihetsstraff för annat brott började verkställas. När i NJA 1962 s. 436 vid handläggningen i HD befanns att det var fråga om ett brott som begåtts efter det att ett för annat brott ådömt frihetsstraff verkställts, fick därför den domen bestå. Men det förstnämnda brot-

tet var begånget under prövotiden efter en villkorlig dom med utsatt straff. Den villkorliga domen förklarades förverkad och 4:3 tillämpades beträffande det med denna dom avsedda brottet och det aktuella. Sedan en man fått villkorlig dom med ett utsatt straffarbetsstraff av 6 m., hade han fullföljt talan till HovR:n med yrkande om frikännande; SvJT 1959 rf s. 73. Medan målet var anhängigt där, dömdes han genom dom, som vann laga kraft, för andra brott till ovillkorligt straffarbete i 4 m. Det i HovR:n aktuella brottet var således begånget före verkställigheten av detta andra straff. HovR:n tillämpade därför 4:3 och dömde till gemensamt ovillkorligt straffarbete i 7 m. Förbudet mot reformatio in pejus gäller icke mot 4:3, som skall tillämpas ex officio. Jfr SvJT 1961 rf s. 45 varom under 2 kap. Det var där i HovR:n icke fråga om tillämpning av 4:3. Gemensamt straff enligt 4:3 anses ha börjat verkställas, när det första av de däri ingående straffen började verkställas; se NJA 1951 s. 541 och 1962 s. 346. Se också RegR:ns årsbok 1960 s. 86 med en i referatet intagen redogörelse av fångvårdsstyrelsen. I NJA 1960 s. 722 ådömdes därför särskilt straff för brott som hade förövats efter nämnda tidpunkt. En i rättsfallet uppkommen fråga angående 4:14 omtalas i det omedelbart följande.
    I NJA 1960 s. 722 ansågs den tilltalades gärning i och för sig vara att bedöma som grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning. Han hade emellertid tidigare dömts för brott, och 4:14 ansågs därför böra tillämpas med avseende å gärningen. Han dömdes för den skull för grovt bedrägeri och för urkundsförfalskning, varvid både 12:1 och 12:3 åberopades i domen. Brottskonkurrens ansågs föreligga, emedan straffskalan för förfalskning på grund av 4:14 hämtades från 12:3. Se mina anteckningar i SvJT 1960 s. 197 f.
    I SvJT 1960 rf s. 44 ogillade HovR:n talan om ansvar för obehörigt utövande av tandläkarkonsten under tid innan den tilltalade erhållitdel av tidigare åtal för sådant brott vilket lett till fällande dom. (Hänvisningen vid referatet skall avse WELAMSONS arbete s. 237 ff.) I SvJT 1960 rf s. 74 avvisade HovR i stället talan om ansvar för olovlig rusdrycksförsäljning som förövats före delgivning av stämning som lett till fällande dom för sådant brott. Huruvida ogillande eller avvisande är det riktiga synes osäkert, men den frågan torde sakna praktisk betydelse. Åsikten att ett dera bör ske torde grundas på att det ifrågavarande brottet anses vara s. k. kollektivdelikt, något som innebär att särskilda handlingar, som var för sig uppfylla rekvisiten för ifrågavarande brott, tillsammans dock bilda allenast ett brott. Om nu någon blivit dömd för en eller flera sådana handlingar, har han blivit dömd för brottet. Att därefter döma honom för handling som jämte denna eller dessa handlingar bilda ett enda brott anses omöjligt, ty genom den tidigare domen har han, resonerar man, redan blivit dömd för brottet. En frikännande dom utgör däremot enligt detta sätt att resonera icke något hinder mot att döma för handling som icke var föremål för åtal i det målet. I sak har resonemanget det skälet för sig, att man därigenom slipper befatta sig med nyupptäckt brottslighet som kanske är obetydlig i jämförelse med den som avses med den fällande

domen; sedan någon fällts för obehörigt utövande av tandläkarkonsten, upptäckes t. ex., att han behandlat patienten vid något tillfälle som icke var känt i målet (jfr det fallet att det, sedan någon dömts för misshandel, upptäckes att han tillfogat den misshandlade ytterligare några slag). Det kan ju emellertid inträffa, att den nyupptäckta brottsligheten är betydande; den som dömts, emedan han obehörigen behandlat en patient vid ett tillfälle, befinnes kanske ha behandlat denne vid många tillfällen eller behandlat många andra. Det kan tyckas, att man då borde kunna höja straffet. Detta kan man dock icke göra, med mindre de olika delarna av verksamheten kunna betraktas som skilda brott, vilket innebär att brottet icke uppfattas som ett kollektivdelikt. Verksamheten sönderfaller i så fall i delar, vilka var för sig äro ett brott och vilka kunna konkurrera med varandra med påföljd att straffmaximum höjes. Detta betraktelsesätt måste kunna stödjas på en tolkning av straffbudet som tillåter en sådan utsträckning av straffskalan och som visar vad som är bestämmande för flerhet av brott: antalet tillfällen, antalet patienter? Brott äro nog ofta kollektivdelikt, om vanemässighet eller yrkesmässighet är ett brottsrekvisit eller en straffskärpningsgrund, men avgörande är detta förhållande icke. Beträffande körning utan körkort, ett brott där vanemässighet är en straffskärpningsgrund, har HD i NJA 1962 s. 525 intagit ståndpunkten, att det skall anses föreligga ett brott för varje tillfälle som bil framförts utan körkort. Vad beträffar olovlig rusdrycksförsäljning har i 80 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen år 1963 vidtagits en ändring för att det klart skall framgå att vart och ett tillfälle av försäljning skall anses som ett brott. Frågan diskuteras av TORSTEN HULDÉN i SvJT 1961 s. 678 ff och 1962 s. 73 f.

 

   5 kap. Angående bestämmelsen i 5:1, att gärning skall vara straffri om den begås av någon innan han fyllt 15 år, har HD i NJA 1960 s. 521 uttalat, att den bör så förstås att gärning är straffbar om den begås den dag då vederbörande fyller 15 år. Till stöd för HD:s ståndpunkt kan anföras, att bestämmelsen i FB 9:1 om att den som är under 21 år är omyndig anses vara att tolka på detta sätt och att det är vanligt att gratulera på födelsedagens morgon samt också att vad beträffande 5:1 ter sig som en extensiv tolkning är en restriktiv när det gäller bestämmelserna i 18 kap. om åldern hos den mot vilken gärningen förövas. HD:s ställningstagande torde vara utslagsgivande för tolkningen av BrB, där uttrycken att någon är under viss ålder eller att någon ej uppnått, resp. uppnått, viss ålder eller fyllt, resp. ej fyllt, visst antal år användas synonymt; se BrB 26:4 och 6:4.
    I NJA 1960 s. 612 hade en pojke, som vid tidpunkten för brottet och den slutliga domen fyllt 17 men icke 18 år, berusad tagit en bil, kört, blivit förföljd av en polisbil och genom alltför hög fart och annan ovarsamhet kolliderat med en personbil, varvid två personer dödades. RR:növerlämnade honom åt barnavårdsnämnd för skyddsuppfostran, varvid RR:n under åberopande av lagstiftningsförarbeten och praxis men tydligen motvilligt förklarade det vara uteslutet att döma den som icke

fyllt 18 år till frihetsstraff om den brottsliga effekten icke åstadkommits uppsåtligen utan genom vållande. Dagen efter domen intogs pojken i yrkesskola tillhörande barna- och ungdomsvården. HovR:n ansåg, att allmänpreventiva skäl talade emot att en så hänsynslös brottslighet ej skulle leda till påföljd i form av ovillkorligt frihetsstraff, förklarade en tidigare villkorlig dom för grov stöld m. m. förverkad och dömde pojken till straffarbete i ett år 6 m. HD åter ansåg visserligen, att det allvarliga brottet samt den vanart och brottslighet pojken tidigare vid upprepade tillfällen visat måste, särskilt i betraktande av att han snart skulle fylla 18 år, anses i och för sig innefatta skäl som kunde föranleda frihetsstraff, men HD fann icke tillräckliga skäl föreligga för att avbryta den påbörjade behandlingen, om vilken upplysts att pojken därunder visat bättring. Enligt BrB kan ungdomsfängelse ifrågakomma även för den som ej fyllt 18 år, nämligen om sådan påföljd finnes uppenbart lämpligare än annan påföljd. önskemålet, att i ett fall sådant som det ifrågavarande den brottslige skall underkastas påföljd i kriminalrättsskipningens regi, kan därför tillgodoses jämte önskemålet, att anstaltsbehandlingen icke skall behöva upphöra efter förloppet av en i domen bestämd tid. För dom till tidsbestämt frihetsstraff har i BrB för åldersgruppen under 18 år uppställts förutsättningen »synnerliga skäl» för att göra användningen av sådant straff mera restriktiv. Den har under senare år varit betydligt större än tidigare: 1959 108 fall, 1960 89, 1961 86.
    En kvinnlig bilförare hade genom oaktsamhet orsakat en kollision men fortsatt från olycksplatsen. Åtalad, i NJA 1961 s. 596 varom också under 1 kap., förutom för vårdslöshet i trafik även för smitning försökte hon försvara sig med att hon fått en chock vid sammanstötningen, varför hon, så som säges i 5:5 andra st., råkat i sådant tillstånd att hon var från sina sinnens bruk. HovR:n frikände henne från ansvar för smitningen, emedan det icke vore uteslutet att hon företagit denna i sådant tillstånd. HD förklarade däremot, att tillräckliga skäl ej förelåge till antagande att hon vid smitningen befunnit sig i sådant tillstånd, och dömde henne icke blott för vårdslöshet i trafik utan även för smitning. Hon ansågs sålunda kunna dömas till straff, ehuru invändningen om att hon var i sinnestillstånd som omtalas i 5:5 icke var till fullo vederlagd. (HD tillbakavisade icke hennes invändning med att hennes abnormtillstånd, om sådant skulle föreligga, vore självförvållat och därför ej omfattades av 5:5 andra st.) Historiskt är nog HD:s uppfattning riktig: alla ha presumerats tillräkneliga. Lagkommittén, från vars förslag 5:5 härrör, yttrade, att man i allmänhet måste antaga att den handlande velat sin handling samt att det, om motsatsen skall äga rum, måste vara ådagalagt att den handlande befunnit sig i sådant tillstånd av sinnessjukdom eller förvirring att han vid handlingens begående saknat bruket av sitt förnuft (Utlåtande i anledning av anmärkningar vid förslaget till allmän criminallag, 2:a uppl., 1840, s. 87). Se ännu strafflagskommissionen, SOU 1923:9 s. 87. Den omständigheten åter, att domstol enligt 41 § sinnessjuklagen icke behöver föranstalta om sinnesundersökning med mindre anledning föreligger till anta-

gande om abnormt sinnestillstånd, torde icke vara avgörande för frågan om invändningen måste motbevisas. Enligt BrB ligger saken annorlunda till. Begreppsparet tillräknelighet och otillräknelighet är avfört ur strafflagstiftningen. Abnorm sinnesbeskaffenhet, varom stadgas i BrB 33:2, medför, att vissa men endast vissa brottspåföljder äro uteslutna och att, om ingen av de tillåtna brottspåföljderna finnes böra ådömas, domstolen skall förklara den tilltalade fri från påföljd, n. b. om han begått brott. För att brottspåföljd skall kunna ådömas i fall varom 33:2 handlar, måste domstolen efter prövning finna påföljden motiverad. Detta gäller självfallet t. ex. överlämnande för vård enligt sinnessjuklagen men även en sådan påföljd som straffet böter. Vid misstanke om abnormitet måste domstolen: 1. för att icke bryta mot restriktionerna beträffande brottspåföljdernas användning pröva, huruvida abnormitet förelåg, samt 2. för att välja brottspåföljd pröva, huruvida abnormitet föreligger. Detta innebär dock icke, att full bevisning måste krävas i dessa avseenden såsom om fråga vore om förhandenvaron av omständigheter som utgöra brottsrekvisit. Domstolen måste i fråga om val av brottspåföljd kunna få förfara efter vad den finner bäst grundat. Att brottsrekvisiten äro uppfyllda måste däremot vara till fullo styrkt, och detta gäller såväl enligt SL som enligt BrB. Det fanns emellertid i målet omständigheter, som tydde på att den tilltalade märkte att en trafikolycka inträffat, främst visserligen en uppgift av henne själv.
    Enligt 5:14 är tiden för åtalspreskription 25 år, om straffarbete på livstid kan följa å brottet. Emedan det enligt 5:2 ej får dömas till livstids straffarbete för gärning som är begången före fyllda 18 år, fann HD i NJA 1960 s. 387, där fråga var om utlämning, att preskriptionstiden för sådan gärning var allenast 15 år. Detta stämmer med BrB:s terminologi. I NJA 1959 s. 331 åtalades en man för bedrägeri på grund av vissa beteenden beträffande förmedling av bostadslägenheter. Under målet yrkade åklagaren i andra hand ansvar för brott mot hyresregleringslagen. Dessa andrahandsyrkanden avsågo enligt HD i varje särskilt fall det mottagande av penningbelopp som enligt stämningen ingick i den såsom bedrägeri betecknade gärningen. Med hänsyn därtill kunde yrkandena icke anses innefatta ändring av talan, och därför hade ansvaret för brott mot hyresregleringslagen icke preskriberats, ty preskriptionstiden skulle räknas från delgivningen av stämning.
    En hundägare dömdes i SvJT 1959 rf s. 71 av HovR:n för det hon icke anmält sin hund, vilken hon å tid inom de två åren närmast före stämningens delgivning alltjämt ägde. Hon dömdes, fastän mer än två år förflutit från den januari månad då hon enligt hundskatteförordningen skolat anmäla hunden. Ja, varför skulle hundägaren få räkna sig till godo, att det fanns en frist stadgad inom vilken anmälningsskyldigheten skulle fullgöras? Vad kriminaliseringen får anses avse är väl, att äga hund utan att anmäla detta. I NJA 1958 s. 385 ansåg HD, att preskriptionstiden för underlåtenhet att anmäla förvärv av motorfordon icke började löpa så länge den underlåtande ägde fordonet. När ett underlåtenhetsbrott ter sig såsom ett framhärdande i ett konkret

tillstånd, synes det vara en tilltalande och acceptabel lösning av problemet om preskriptionstidens utgångspunkt, att brottet i preskriptionshänseende anses pågå så länge tillståndet varar. Enahanda betraktelsesätt synes vara på sin plats, där brottet består i olovligt bedrivande av en verksamhet. Så i SvJT 1940 rf s. 67, men icke i SvJT 1951 s. 344 där brottet torde ha ansetts bestå i själva inrättandet av ett upplag utan lov. Föreståndaren för en barnkoloni hade i SvJT 1961 rf s. 37 försummat att innan kolonien trädde i verksamhet göra föreskriven anmälan. Han dömdes härför av HR:n, ehuru stämningen delgivits mer än två år efter det anmälan skolat ske. I HovR:n frikändes han, men detta emedan genom skriftväxling och inspektion syftet med anmälningsplikten blivit uppfyllt senast viss dag som låg före de två åren före stämningens delgivning. Annorlunda tedde sig frågan om preskriptionstidens utgångspunkt i SvJT 1961 rf s. 36, där en arbetsgivarehade underlåtit att inom föreskriven tid inbetala innehållen preliminärskatt. I ett sådant fall bör preskriptionstiden, såsom också skedde i HovR:n, räknas från fristens utgång. Emedan underlåtenheten i ett sådant fall icke är knuten till ett fortvarande tillstånd eller en fortgående verksamhet av konkret slag, skulle preskriptionsbestämmelserna annars vid ett sådant underlåtenhetsbrott sakna rimlig mening. I NJA 1934 s. 108 intogs denna ståndpunkt beträffande underlåtenhet att upprätta och stämpelförse avräkningsnota enligt fondstämpelförordningen. Preskriptionstid för underlåten självdeklaration torde också räknas från deklarationsfristens utgång. Med detta betraktelsesätt stämmer illa, att i NJA 1916 s. 401 boktryckare, som försummat att avlämna granskningsexemplar, dömdes för detta brott ehuru mer än två år förflutit från det skyldigheten senast skolat fullgöras.¹

    När hundägaren i det nyss omtalade rättsfallet SvJT 1959 rf s. 71 dömdes enligt hundskatteförordningen för det hon icke anmält sin hund, sades icke i domen, att hon dömdes blott för den underlåtenhet till vilken hon gjort sig skyldig under de två åren närmast före stämningens delgivning. Icke heller i NJA 1958 s. 385 gjordes i domen någon antydan om att den tilltalade utan att anmäla förvärvet av motorfordonet ägt detta under mer än två år före stämningen. I båda fallen skulle ett sådant uttalande i domslutet ha tett sig egendomligt. Vid ett visst underlåtenhetsbrott, nämligen undanhållande, anses det emellertid böra i domen utsägas när undanhållandet började; se MO:s ämbetsberättelse 1961 s. 95 ff. Har undanhållandet börjat med avvikande och alltså består av en handling jämte efterföljande underlåtenhet, kan domstolen ej rätt gärna uraktlåta att omtala avvikandet i domen på sådant sätt, att domen kommer att omfatta hela brottsligheten alltifrån avvikandet. På motsvarande sätt är otvivelaktigt att förfara vid frihetsberövande. Preskriptionstid börjar icke löpa förrän frihetsförlusten upphört, och är brottet icke preskriberat dömes för hela brottsligheten

 

     ¹ I denna framställning har jag icke gjort bruk av den i »Påföljder för brott» s. 77 f från WETTER övertagna tanken, att preskriptionstidens utgångspunkt vid underlåtenhetsbrott skulle bero av hur länge straffet är avsett att verka som tvångsmedel för prestationens framtvingande.

alltifrån frihetsberövandet. Till övervägande hemställes, om icke i alla de fall som nämnts i detta stycke och över huvud i alla fall där ett brott av sig självt fortsätter att begås till dess något inträffar domstolen skall anses döma över hela brottet och alltså ej blott för den del därav som ligger inom preskriptionstiden, räknad tillbaka från stämningens delgivning. Sannolikt anlade HD detta betraktelsesätt i NJA 1953 s. 630, där det dömdes för förvaring av insmugglad sprit. För detta betraktelsesätt åberopas, att domstolen icke kan undgå att vid straffmätningen taga hänsyn till hur länge förhållandet varat. Om, såsom oftast torde vara fallet, den omständigheten att förhållandet pågått även under tid före preskriptionstiden anses försvårande, har därmed, åtminstone i regel, icke skett något som icke skulle ha kunnat ske även om domen avsåge blott den del av brottsligheten som faller inom preskriptionstiden, ty det är möjligt att försvara domen med att brottsligheten under denna tid blivit mera straffvärd genom att den brottslige så länge låtit förhållandet bestå. Ståndpunkten rekommenderar sig genom sin enkelhet: sedan först fastställts att preskription icke inträtt, har domstolen att döma över hela brottet. Det är därvid icke alltid nödvändigt att uttryckligen utsäga detta. Till vad som hänt, eller snarare icke hänt, för länge sedan tages den hänsyn som anses motiverad. Ståndpunkten avviker något från min framställning i »Påföljder för brott» s. 79 och avviker från vad T. STRÖMBERG rekommenderar i »Åtalspreskription», 1956, s. 159 ff.¹
    Annorlunda te sig brott, som bestå i en fortgående likformig verksamhet sådan som olovlig yrkesmässig biltrafik. I SvJT 1959 rf s. 52, varom också under 3 kap., ansågs sådan trafik föreligga. Brottet var icke preskriberat, ty efter det att verksamheten upphört hade icke två år förflutit intill dess att stämningen delgivits. Men verksamheten hade börjat tidigare än två år före stämningens delgivning. HovR:n dömde för verksamheten under hela den tid denna pågått. Det måste ifrågasättas, om det icke varit bättre grundat att döma allenast för den del av verksamheten som föll inom preskriptionstiden. En brottslig verksamhet, som ligger före preskriptionstiden, synes visserligen böra kunna inverka vid straffmätningen men behöver icke göra det på annat sätt än andra handlingar som ligga före denna. Man kan, emedan verksamheten är något som händer, bortse från den del av verksam-

 

     ¹ Ett av Strömberg s. 171 f anfört exempel inbjuder till en invändning som kan synas bestickande. A och B ha för tio år sedan köpt var sin revolver utan att ha och utan att sedermera skaffa sig föreskrivet tillstånd till innehavet. A har för drygt två år sedan gjort sig av med sin revolver, men B har fortfarande sin kvar. Om man nu antager, säger Strömberg, att B är straffbar för alla de tio årens vapeninnehav, skulle han bli straffad för något som A icke kan straffas för, nämligen för vapeninnehavet under de första åtta åren. Enligt Strömberg borde de ställas lika därigenom att B borde kunna dömas för olaga vapeninnehav endast under de sista två åren, något som icke kan läggas A till last. Att enligt texten B skulle kunna straffas för olaga vapeninnehav i tio år, medan A går fri, kan emellertid försvaras med att A gjort sig av med sin revolver för så länge sedan, att enligt preskriptionsreglerna straffrättsskipningen skall lämna honom i fred, och med att straffmätningen icke sker genom att beräkna ett straff för varje år och därefter addera.

heten som ligger före preskriptionstiden, och man kan göra detta oavsett om handlingar före och under preskriptionstiden, därest de skulle bli föremål för dom, tillsammans skulle utgöra ett enda brott. Att förfara såsom nu sagts synes vara att förorda, emedan man därigenom tillgodoser preskriptionsbestämmelsernas syfte att från åtal och dom undantaga handlingar som ligga före preskriptionstiden. Denna s. k. successiva preskription innebär, att varje handling i verksamheten preskriberas för sig. Ståndpunkten intogs i NJA 1938 s. 69 som gällde obehörigt utövande av läkarkonsten och torde i själva verket vara ganska vanlig i praxis; se SvJT 1940 rf s. 67.
    Ansökan om förvandling av böter hade inkommit till domstol, innan tre år förflutit från det bötesbeslutet vann laga kraft. Domstolen hade därefter enligt 12 § bötesverkställighetslagen hänskjutit saken till ny behandling av indrivningsmyndigheten. I nådeärende, NJA 1959 s. 286, uppstod fråga, huruvida böterna voro preskriberade emedan treårstiden dåmera utgått. HD fann emellertid, att preskriptionstiden avbrutits genom ansökningen. Så BrB 35:7, vartill enligt ett för riksdagen framlagt förslag till ny lydelse av 25 § bötesverkställighetslagen skall komma en bestämmelse om att ny preskriptionstid av tre år skall räknas från dagen för beslutet om hänskjutande till ny behandling.

 

    10 kap. I SvJT 1959 rf s. 35 har personalen vid tunnelbanan i Stockholm ansetts icke under sin tjänsteutövning åtnjuta skydd såsom järnvägspersonal enligt K. K. d. 30 dec. 1948 med förordnande om ämbetsskydd för vissa befattningshavare (nu K. K. d. 24 nov. 1961). Vid en valförrättning satt suppleanten för valnämndens ordförande vid valbordet men tjänstgjorde just då icke i någon egenskap. När han såg en bekant, lämnade han sin plats, gick ut ur vallokalen och uppmanade honom att rösta på visst sätt. I NJA 1960 s. 36 åtalades denne suppleant för bl. a. otillbörligt verkande vid röstning. HD fann det visserligen vara uppenbarligen från ordningssynpunkt olämpligt att han lämnat bordet och tagit den andre avsides för att tala om röstningen, men vad som blivit upplyst om samtalet gåve icke vid handen att han därvid skulle ha utsatt den andre för otillbörlig påverkan. HD frikände därför. I SvJT 1959 rf s. 5 ansågs den som av polisman anhållits för fylleri vara berövad friheten på sätt avses i 10:11.

 

    11 kap. Poker anses vara äventyrligt spel; se NJA 1944 s. 256. Sådant faller icke under lotteriförordningen, och att de i 2 § lotteriförordningen angivna begränsningarna iakttagits medför icke att spelet får anordnas efter anmälan som där säges; se NJA 1958 s. 504. Men att ett spel kallas för poker gör icke spelet till äventyrligt. I NJA 1960 s. 339 hade anordnats vad som kallades pokerspel men som skilde sig från poker genom att de spelande icke behövde satsa för att få byta ut ett eller flera av korten samt att vinsten icke berodde av insatsernas storlek, vilken var 50 öre för varje deltagare. Spelet bedömdes av HD under dissens som lotteri, icke som äventyrligt spel.

 

    12 kap. Att någon skriver sitt eget namn utesluter icke, att han därigenom kan anses ha, såsom säges i 12:1, skrivit annans namn. En man

 

     6—643004. Svensk Juristtidning 1964

med ett mycket vanligt namn hade i NJA 1959 s. 31 fått sig tillsänt ett postgiroutbetalningskort ställt på hans eget namn men uppenbarligen avsett för annan. När han kvitterade ut beloppet med sitt eget namn, ansågs han av HD ha begått grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning: han hade givit kortet sken av att vara kvitterat av den rätte adressaten. I NJA 1960 s. 537 hade en yngling, såvitt fråga var i målet i HD, på sitt körkort raderat bort de två sista siffrorna i sitt födelseår. Han åtalades för undertryckande av urkund men frikändes av HD. Körkort utgjorde, allmänt sett, icke en handling av sådan art, att innehavaren är skyldig att räkna med att handlingen kan vara av betydelse i bevishänseende annat än för honom själv. I målet förelåge icke några särskilda omständigheter som skulle kunna föranleda ett motsatt bedömande. Det är att märka, att innehavaren av körkort ej är skyldig att bevara detta och därför icke rätt gärna kan straffas för att han gör det odugligt. Se även SvJT 1962 rf s. 19 under 3 kap.
    Att genom att skriva annan, verklig eller diktad, persons namn framställa falsk urkund är enligt 12:1 urkundsförfalskning. Att i urkund lämna osann uppgift om vem man är är enligt 13:11 osant intygande. Men hur skall det senare förfarandet kunna tillgå utan att gärningsmannen undertecknar urkunden? I regel måste han väl göra detta, och då kan han icke gärna underteckna med sitt eget namn utan måste göra det med namnet på den person han uppger sig vara. Har han icke därigenom begått urkundsförfalskning? Logiskt synes detta svårfrånkomligt, och ändock måste det finnas utrymme för tillämpning av bestämmelsen i 13:11. Säkert torde vara, att en oriktig namnteckning som allenast innebär en upplysning om vem personen är, t. ex. en oriktig namnuppgift i en hotelliggare, faller endast under 13:11, men tillämpningsområdet för 13:11 kan icke gärna vara begränsat till sådana fall. Dessa äro icke tillräckliga för att motivera bestämmelsen i SL, och det finns fall som lika väl böra vara undantagna från förfalskningsbrottets område. I NJA 1962 s. 328 hade en rymling från en allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, när han omhändertogs för fylleri, uppgivit falskt namn och legitimerat sig med ett sjukförsäkringsbesked för en för honom okänd person med detta namn. När han dagen därpå frigavs och skulle återfå tillhörigheter som fråntagits honom vid omhändertagandet, utkvitterade han dessa genom att teckna detta namn och undertecknade då också en rättegångsfullmakt med det namnet. Åtalad dömdes han av RR: n för osant intygande såväl med avseende å kvitteringen som beträffande fullmaktens undertecknande. HovR:n, där endast åklagaren förde talan, dömde honom för osant intygande i förra avseendet och för urkundsförfalskning i det senare. HD, där RÅ ville ha honom dömd för urkundsförfalskning också i förra hänseendet och där därför endast kvitteringen var föremål för prövning, uttalade, att denna för honom uppenbarligen icke framstått som något väsentligt annat eller mera än att han, för att undgå att röja sin identitet, skriftligen vidhållit den osanna uppgift han tidigare muntligen lämnat om sitt namn och att gärningen därför ej borde bedömas svårare än såsom osant intygande. Referatet innehåller ingående diskussioner av frågan

om gränsdragningen mellan förfalskning och osant intygande med många hänvisningar; märk särskilt det liknande fallet Granvik i NJA 1942 s. 271. På samma sätt som i 1962 års rättsfall bedömdes i SvJT 1960 rf s. 72 ett likartat fall av kvittering med oriktigt, denna gång uppdiktat, namn vid avvisitering efter omhändertagande för fylleri. Från dessa fall skiljer sig SvJT 1961 rf s. 85 väsentligt. Där dömdes en man av HovR:n för urkundsförfalskning, när han undertecknat kvitton med uppdiktat namn. Visserligen ville han därmed tydligen dölja sin identitet, men han ville också att det skulle se ut som om någon annan än den han verkligen var undertecknat dem, och emedan han icke förut uppgivit något namn, framstod kvitteringen icke för honom blott såsom ett vidhållande av en muntlig uppgift om namn.
    Angående tillämpning av 4:14 vid bedrägeri medelst förfalskning se NJA 1960 s. 722, varom under 4 kap.

 

    13 kap. Kvinna, som uppgivit boet efter en avliden, samt en av dödsbodelägarna förelades efter stämning bouppteckningsed; NJA 1959 s.639. Enligt stämningsansökningen grundades edgångsyrkandet därpå, att de uttagit ett förhållandevis stort belopp på den avlidnas bankräkning under dennas livstid och att uppgifter angående användningen av beloppet erfordrades för bedömande huruvida dödsboet hade redovisningsfordran mot dem. Före edgången hördes de inför rätten, varvid kvinnan — brottmålet stannade i vad angår den andre i HR:n — uppgav att den avlidna, obekant på vad sätt, förbrukat de uttagna medlen så när som på en obetydlig del av dem. I själva verket hade kvinnan själv mottagit åtminstone en betydande del därav som gåva. Efter att ha på detta sätt ljugit tog hon på sin ed, att hennes uppgifter till bouppteckningen voro riktiga och att ej något var med vilja och vetskap utelämnat. Av HR:n dömdes hon för mened. HovR:n däremot frikände henne: hon vore icke skyldig att till bouppteckningen uppge, att hon mottagit gåvor, och eden hänförde sig enligt sina ordalag till bouppteckningen. Majoriteten i HD åter dömde för mened: uppgifter om hennes befattning med de uttagna beloppen vore av skäl, som framginge av stämningsansökningen, av betydelse för antecknandet av boets tillgångar och utgjorde därför sådana uppgifter, som skulle avges under edlig förpliktelse; vad hon uppgav inför rätten före edgången måste, fastän icke särskilt omnämnt i edstemat, anses omfattat av eden, och det funnes icke någon som helst anledning att förmoda, att hon trott att vad hon då uppgav icke skulle ha ingått under eden. Detta förefaller rimligt, blott man verkligen kan vara säker på att hon icke förlitade sig på edens ordalag. Gjorde hon det, skulle hon icke heller enligt majoritetens mening kunnat dömas. En ledamot av HD ansåg, att eden icke omfattade de inför rätten förut lämnade uppgifterna. Också en annan ledamot frikände från menedsansvar: redan vid bouppteckningsförrättningen hade förekommit sådana omständigheter, att det funnits grund för att avgöra om i bouppteckningen borde antecknas en tvistig fordran mot kvinnan på grund av uttagen från bankräkningen; huruvida kvinnan rätteligen erhållit medlen i gåva vore därför utan

betydelse för bouppteckningen, och att hon förnekat att hon mottagit pengarna hade för den skull varit utan betydelse för saken. Denna sistnämnda åsikt kan synas bestickande. Emellertid bör observeras, att vad i 13:4 förklaras straffritt är vad som saknar betydelse för saken, icke allt som saknar betydelse för sakens utgång. Ett vittne begår mened även om den till vars förmån han ljugit skulle ha förlorat (eller vunnit) också utan hans lögn. Även om i förevarande fall en tvistig fordran hade oavsett edgången bort upptagas i bouppteckningen, var det dock om fordringens existens som kvinnan, måhända, ljög vid edgången.
    I NJA 1960 s. 210 dömdes en man, som var part i ett mål, för mened i målet. I detta hade yrkats ansvar å viss annan person för olovlig försäljning av rusdrycker, och mot den ifrågavarande mannen hade framställts yrkande om förverkande av sprit som den förstnämnde skulle ha sålt till honom. Han hade hörd såsom vittne förnekat bl. a. just denna transaktion. Det är klart, att han icke bort höras som vittne och att han ägt vägra att vittna, men när han nu vittnade och talade osanning, kunde han icke frikännas, med mindre omständigheterna inneburit skälig ursäkt för honom, och detta ansågos de icke göra. I NJA 1961 s. 68 ansågs en man som beedigat en konkursbouppteckning ha ådragit sig ansvar för ovarsam utsaga, ehuru han vid beedigandet gjort en reservation beträffande konkursbouppteckningens riktighet. Emedan han senare lämnat fullständiga uppgifter, gick han emellertid enligt 13:14 fri från ansvar.
    Om den som blir av polisman ertappad med brott uppger sig vara viss annan person, har han säkerligen begått falsk tillvitelse mot denne, förutsatt att han kan anses därmed ha påstått att denne betett sig såsom fordras för straffbarhet. Utgången blev denna i SvJT 1960 rf s. 65 och NJA 1962 s. 349.
    Sjukförsäkrad, som utan granskning undertecknat ett av hans hustru skrivet intyg om sjukdom upptagande en dag för mycket, ansågs i SvJT 1961 rf s. 81 ha avgivit sjukförsäkran av grov oaktsamhet; hustrun dömdes för medhjälp. Jfr ett rättsfall på samma ställe om sjukkassebedrägeri varom under 21 kap. Jfr också NJA 1961 s. 533 I och 1962 s. 420, varom under Skattestrafflagen.
    Kravet i 13:11 att den osanna uppgiften skall, frånsett visst undantagsfall, angå annat än egna angelägenheter föranleder ibland tvivelsmål. I NJA 1961 s. 415 uppstod fråga, om kvitto, avseende en skuld som ansågs verkligen existera men icke betalats, föll under lagrummet. Frågan besvarades av HD, i olikhet mot de lägre instanserna, nekande, varvid HD åberopade att straffrättskommittén under förarbetena oemotsagt förklarat att ett kvitto av en privatperson faller utanför lagrummet. Det må medges, att de fall man främst velat hålla utanför det straffbara området äro osanna uppgifter om uppgiftslämnarens egna egenskaper och meriter och att en uppgift om mottagande av betalning är ett gränsfall emedan en sådan uppgift också innebär att den andre betalat. I alla vanliga fall är det emellertid en fordringsägares ensak om han vill anse skulden betalad eller icke, och försiktigheten

talar därför för HD:s och straffrättskommitténs ståndpunkt. Det torde vara irrelevant, att i det fall som var före i målet frågan om betalning verkligen givits var av vikt, emedan därav berodde om gäldenären skulle anses ha tagit muta. Men HD gjorde det förbehållet, att dess uttalande gällde kvitton som icke avse en blott fingerad prestationsskyldighet utan en prestation som verkligen ålegat kvittots mottagare. I annat fall är kvittots utfärdande också en oriktig uppgift om att denne ådragit sig en skuld. Det synes stå i överensstämmelse med förbehållet, att i NJA 1962 s. 631 ansvar ådömdes för utfärdande av kvitton som visserligen voro riktiga i fråga om mottaget belopp men i vilka uppgavs att beloppen erlagts för annan prestation än den som i verkligheten fullgjorts av kvittonas utfärdare. I kvittona uppgavs nämligen, icke blott att kvittonas utfärdare mottagit betalning utan även, sanningslöst, att han levererat och den andre mottagit varor. Vid avfattningen av HD:s dom synes en förväxling ha skett: det var naturligtvis kvittonas utfärdare och betalningarnas mottagare, Andersson, som presterat vad i domen kallas motprestationerna. Avfattningen blir riktig, om ordet »Hans'» utbytes mot »hans». I rättsfallet blev kvittonas mottagare,vilken utskrivit kvittona för underskrift, dömd för medhjälp till osant intygande. Se om fallen ERIK HOLMBERG i SvJT 1963 s. 628 ff.
    I NJA 1962 s. 328 och SvJT 1960 rf s. 72, varom under 12 kap., tilllämpades också 13:11.

 

    14 kap. Enligt 5:12 andra st. skall icke dömas för brottet uppsåtlig misshandel med dödlig utgång i 14:4 och 5, där den dödliga utgången timat mera av våda än av vållande. Men är icke döden alltid orsakad genom oaktsamhet, om den är orsakad genom uppsåtlig misshandel?Misshandel strider ju mot elementära regler för uppförande. Svaret ligger i att misshandeln måste vara culpös i förhållande till den dödliga utgången. Detta brukar uttryckas så, att den misshandlande skall ha haft anledning att taga risken för den dödliga utgången i beräkning. I NJA 1961 s. 731 hade en man slagit eller knuffat omkull en 82-åring, så att denne brutit lårbenshalsen, blivit sängliggande, fått blodpropp och dött därav. RR:n, HovR:n och två ledamöter av HD ansågo 14:5 tillämplig. De satte straffet vid det för fall av synnerligen mildrande omständigheter stadgade minimum av två års straffarbete. Tre ledamöter av HD dömde för allenast misshandel enligt 14:13 och satte straffet till 60 dagsböter. I BrB finnes ingen motsvarighet till 14:4 och 5. Enligt BrB skall i ett fall som det ifrågavarande dömas för misshandel och därjämte, om den misshandlade hade anledning att taga i beräkning att misshandeln kunde leda till döden, för vållande till annans död. Därmed försvinna de höga minima i 14:4 och 5.
    En man ramlade i en trappa och slog sig. Något senare på dagen tilldelade en dryckeskumpan honom ett slag mot käken, så att han föll mot den frusna marken varvid han ådrog sig skador i huvudet. Dagen efter dog han. Kumpanen åtalades för uppsåtlig misshandel med dödlig utgång; NJA 1962 s. 469. En fråga, som sysselsatte domstolarna, var, om möjligen fallet i trappan skulle anses som dödsorsak. Majoriteten inom

HD ansåg det vara möjligt, att fallet i trappan orsakat en blödning och att denna medfört »de irreparabla hjärnskador som varit den direkta dödsorsaken». Därför dömde HD icke enligt 14:5 utan allenast enligt 14:11. Men ett skadeståndsanspråk med anledning av dödsfallet biföllsav HD: hjärnskadorna genom slaget vore »så allvarliga att de med all sannolikhet ensamma skulle ha medfört döden», och det funnes i målet »föga stöd för att» döden »förorsakats av annat än misshandeln». Vid bedömningen av den straffrättsliga frågan vågade man alltså icke utgå från att slaget orsakat döden, men vid bedömningen av den skadeståndsrättsliga frågan vågade man utgå därifrån (och väl också från att den misshandlade icke var döende vid tidpunkten för misshandeln). Att fordra mindre övertygande bevisning för att utdöma skadestånd änför att döma till straff för dödande har nog, såsom utvecklats av justitierådet Karlgren i ett särskilt yttrande, fog för sig. Målet torde ha tett sig mera svårbedömt än det behövt vara genom att HD ställde sig frågan vilketdera, fallet i trappan eller slaget, som orsakat döden, och invecklade sig i överväganden om här icke förelåge två självständigt konkurrerande orsaker. Huruvida fallet i trappan, en olyckshändelse, orsakat döden var väl emellertid irrelevant. Den i målet relevanta orsaksfrågan gällde blott, huruvida misshandeln orsakat döden, och så borde anses vara förhållandet om den misshandlade, därest misshandeln icke ägt rum, skulle ha avlidit (ej obetydligt) senare än han gjorde. Vid besvarande av denna fråga inställa sig svårigheter att utreda och bevisa vad som verkligen ägt rum och hur det skulle ha gått om misshandeln uteblivit, vilket beror av den misshandlades hälsotillstånd vid tidpunkten för misshandeln. Men själva frågan är dock till sin innebörd klar. Om denna orsaksfråga besvaras jakande, inställer sig den ytterligare frågan, huruvida den misshandlande orsakat döden culpöst. Härför kräves, såsom nämnts i det omedelbart föregående, att den misshandlande hade anledning att taga risken för den dödliga utgången i beräkning. Också denna fråga kan vålla svårigheter, men även denna fråga är klar till sin innebörd.
    Ett till en hyvel hörande s. k. kippstål ansågs i SvJT 1959 rf s. 72 vara livsfarligt vapen.
    I NJA 1961 s. 118 har HD med fyra röster mot en tagit ställning i den omtvistade frågan, huruvida rekvisitet »för att bereda sig vinning» i 14:27 andra st., varest straffet är strängare än i första stycket, skall anses avse omständighet av objektiv eller av allenast subjektiv betydelse. I rättsfallet dömdes tre personer för medhjälp till brott enligt andra st., ehuru de icke handlade för att bereda sig vinning utan allenast åsyftade att bistå kvinnan. Att abortören handlade i vinningssyfte ansågs alltså ha objektiv betydelse. Det starkaste skälet härför är nog, att samma rekvisit måste förstås så i 18:11. Den dissiderande ledamoten dömde för medverkan till brott enligt första st., varvid han anförde att de tilltalades medverkan icke innefattade »biträde» åt abortören. Med begreppet »biträde» skulle ett nytt begrepp införas i medverkansläran. De tilltalade erhöllo emellertid straffminskning enligt 3:5. Utöver hänvisningarna i referatet kan hänvisas till THORN-

STEDT i Festskrift för Herlitz, 1955, s. 339 n. 1, och AGGE, Straffrättens allmänna del, h. 2, 1961, s. 263.

 

    15 kap. Att våldtäkt gjorts till angivelsebrott beror naturligtvis framför allt på hänsyn till kvinnan, och det är därför givet att om angivelse icke gjorts, eller, såsom i SvJT 1960 rf s. 23, blivit återkallad, man, såsom domstolarna i rättsfallet också voro, måste vara försiktig med att antaga att våld som förövats sträcker sig utöver våldtäktsbrottet och därför kan bli föremål för åtal utan angivelse. Bestämmelsen i 15:16 om att åtal för våldtäkt ej må anställas sedan sex månader förflutit från det brottet skedde med mindre laga förfall visats (och i visst annat fall) föranledde i NJA 1959 s. 369 avvisande av åtalet. Vad som i målet åberopades såsom förfall bestod huvudsakligen i att den tilltalade, mot vilken angivelse riktats långt före fristens utgång, hade nekat och vägrat att lämna viss upplysning. Enligt BrB 6:11 är det tillräckligt, att angivelse sker inom fristen.

 

    16 kap. Ett aktiebolag, som drev kreditupplysningsverksamhet i stor skala, hade om viss person skriftligen lämnat oriktig och för hans anseende och kredit menlig uppgift. Han yrkade, i NJA 1962 s. 31, skadestånd av bolaget under påstående att han blivit ärekränkt. I alla instanser var man ense om att ärekränkning förelåg. Bolaget sökte försvara sig med att lämnandet av kränkande uppgifter i kreditupplysningsverksamhet icke behövde utgöra straffbar ärekränkning och detta icke ens om i det särskilda fallet på grund av oaktsamhet en oriktig uppgift råkat lämnas. Denna principståndpunkt gillades i HD:s av två ledamöter dikterade dom, medan övriga domare i målet med något varierande uttryckssätt fäste avgörande vikt vid att enligt deras mening misstaget icke var ursäktligt. Enligt BrB, som i olikhet mot SL har bestämmelse om intressekollision vid förtal, torde fallet vara reglerat i ungefärlig överensstämmelse med sistnämnda åsikt. Uttalandet var i och för sig sådant, att det omfattas av beskrivningen på straffbart förtal i BrB 5:1 första st. Det innebar alltså icke endast s. k. ekonomiskt förtal, vilket ej är straffbelagt enligt BrB. Grundtanken i BrB 5:1 är att kränkande uttalande är straffbart, det må vara sant eller osant. Man får dock straffritt uttala sig kränkande, om man är skyldig att uttala sig eller det eljest med hänsyn till omständigheterna är försvarligt att lämna uppgift i saken. En förutsättning är emellertid, att man visar att uppgiften var sann eller att man hade skälig grund för den. Sistnämnda, alternativa, förutsättning är, eller är mycket lik, ett culparekvisit men ett omvänt och, åtminstone i alla vanliga fall, helt objektivt sådant, nämligen så att avgörande är om en person i uppgiftslämnarens situation hade skälig grund att då uttala sig på sätt som skett. Ett vittne torde regelmässigt kunna försvara sig med att sägat. ex.: Jag såg det. Men av den som ger kreditupplysning, vilket är försvarligt, måste man fordra att han, om upplysningen är kränkande, visar antingen att den är sann eller att han, om så erfordrats, undersökt saken med tillbörlig omsorg, så att han haft anledning att tro på

uppgiften. I det sistnämnda ligger ett aktsamhetskrav. Att han skulle få vara oaktsam och ändock gå fri från ansvar är svårt att inse, såvida man icke med oaktsamhet förstår redan avvikelse från en aktsamhet som är så stor att den icke fordras. Tanken, att uppgiftslämnaren även om han icke visar sig ha haft skälig grund för uppgiften skulle gå fri emedan oaktsamhet då och då måste inträffa i en omfattande verksamhet och denna är nyttig, synes främmande för svensk straffrätt. (l skadeståndsrätten är man benägen att tvärtom utsträcka ansvaret för verksamheter i vilka skada i det långa loppet måste inträffa.) Det förefaller icke på sin plats, att såsom skedde i rättsfallet, hänvisa till att ämbets- och tjänstemän kunna undgå straffrättsligt ansvar för oaktsam handling i tjänsten. Att de kunna det beror, i den mån det icke förklaras med den berörda dubbla betydelsen av termen oaktsamhet, på att icke alla fel i tjänsten ens objektivt äro tjänstefel och på att åtal kan underlåtas. Vad som kan hända i ett stort företags verksamhet är emellertid, att en osann och kränkande uppgift släpps ut, ehuru den borde ha kontrollerats bättre, och att på grund av arbetsuppdelningen ingen av de anställda kan påstås ha släppt ifrån sig papperet utan att ha skälig grund. Ingen kan då straffas, men det kan tyckas finnas ett behov av att låta företaget gottgöra den kränkte, liksom man i andra sammanhang inom skadeståndsrätten erkänner s. k. anonym culpa. Ett justitieråd ansåg bolaget skadeståndsskyldigt, oavsett vilken ställning den tjänsteman som utarbetat upplysningarna intagit inom företaget och oavsett vilka ursäkter han skulle ha kunnat anföra om han åtalats för ärekränkning. De övriga justitieråden ålade bolaget skadeståndsskyldighet under anförande att den tjänsteman inom företaget som lämnat uplysningarna intagit en självständig ställning eller att granskning måste anses ha skett genom befattningshavare åt vilka uppdragits att i detta hänseende fullgöra på ledningen ankommande uppgifter.

 

    18 kap. I SvJT 1960 rf s. 59 inställde sig i första hand fråga, huruvida gärningsmannen haft uppsåt omfattande att kvinnan var under 15 år. Frågan besvarades av alla domare enligt gängse lära om dolus eventualis, varvid endast en ledamot av HovR:n fann uppsåt föreligga. Något samlag hade emellertid ej kommit till stånd, men väl enligt denne ledamots mening försök, från vilket emellertid gärningsmannen frivilligt tillbakaträtt. Denne ledamot dömde då för tukt och sedlighetsårande gärning. Enligt BrB skulle i motsvarande fall, förutsatt att gärningsmannen insåg eller hade skälig anledning antaga att flickan ej uppnått 15 års ålder, 6:6 otvivelaktigt vara tillämplig men väl knappast det strängare straffbudet i 6:3.

 

    19 kap. Brand i den mening som avses i 19:1 ansågs i NJA 1959 s. 150 (tillståndsprövning) ha uppkommit, ehuru elden icke brann med låga. Den pyrde emellertid i trossbottenfyllningen, var ej under tillsyn och skulle icke ha slocknat av sig själv utan förr eller senare slagit ut i lågande eld. Enligt uttalande i förarbetena till 19:1 och i kommentaren av BECKMAN m. fl. skall med brand i 19:1, i överensstämmelse

med legaldefinitionen i 79 § försäkringsavtalslagen, förstås eld som är kommen lös, och detta betyder enligt förarbetena och kommentaren att elden brinner med låga och ej är under kontroll. Avgörandet i målet stämmer alltså icke med förarbetena. Ett fall sådant som det i målet förevarande hör dock knappast till dem som man under förarbetena önskade utesluta från begreppet brand, och man torde böra acceptera avgörandet såsom en korrigering av det under förarbetena gjorda uttalandet.
    En pojke hade från en bil kastat en explosiv leksak, en s. k. häxpipa, som exploderade och skadade en fotgängares kappa. Åtalad i SvJT 1961 rf s. 58 bl. a. för allmänfarlig vårdslöshet frikändes han från ansvar för sådant brott, emedan explosionen var alltför obetydlig för att falla under brottsbeskrivningen i 19:3 vartill 19:5 hänvisar. Frikännandet var säkerligen riktigt, något som skulle framstått ännu tydligare om åklagaren, såsom han med sin uppfattning om explosionens beskaffenhet nog bort, åtalat för allmänfarlig ödeläggelse. Den som genom vårdslöshet i trafik vållar tågolycka eller fara därför skall säkerligen dömas för två brott, nämligen både enligt 1 § trafikbrottslagen och enligt 19:5. Vid prövning vad med tågolycka eller därmed jämställd »ofärd» skall förstås stöter man naturligtvis på gränsfall. Att vid kollision det ena fordonet går på skenor bör ej vara tillräckligt för att kollisionen skall betraktas som tågolycka eller annan sådan ofärd. I SvJT 1962 rfs. 59 dömde HovR:n under dissens, men ej HR:n, föraren av lastbil både för vårdslöshet i trafik och för allmänfarlig vårdslöshet, när han passerat en järnvägsövergång så, att fara uppstod för kollision med en rälsbuss som närmade sig med betydande hastighet.
    I NJA 1959 s. 254, varom under 3 kap., var fråga om tillämpning av 19:8.

 

    20 kap. Enligt den före 1942 gällande rätten skulle olovligt tillgrepp av sak som ej var värd mer än 30 kr. bedömas som snatteri. I SvJT 1960 rf s. 49 dömdes en kvinna som tagit en cykel värd 100 kr. av RR:n för snatteri men av HovR:n för stöld. Såvitt man kan se, fäste domstolarna avseende icke uteslutande vid värdet. HovR:n dömde i SvJT 1962 rf s. 91 en distributionschaufför för egenmäktigt förfarande, när han i syfte att för avlastning av gods få plats för sin lastbil utan lov flyttat en bil tillhörig annan. Han hade rullat bilen ett par meter och glömt att rulla bilen tillbaka. Bilen kom att stå så, att han blev dömd också för olaga parkering. Nämnden i HR:n frikände från ansvar för egenmäktigt förfarande, och redan detta ger anledning till tvivel på den fällande domens riktighet. Straffbar besittningskränkning torde förutsätta, att besittaren på något sätt utsättes för vad som enligt gängse uppfattning är förfång eller intrång i hans rådighet. Det må erinras om att 20:6 härstammar från en bestämmelse som före strafflagsrevisionen fanns i 10:20 och handlade om den som grep K. B. i ämbetet i ty att han pantar något till sig eller egenmäktigt skiljer annan från det han innehar eller eljest själv tager sig rätt. Det kan också nämnas, att ett allmänt straffbud motsvarande det svenska om egenmäktigt för-

farande visst icke finns på alla håll. Ett sådant straffbud saknas t.ex. i ett sådant land som Tyskland. Jfr SvJT 1962 rf s. 29 under Trafikbrottslagen, i vilket rättsfall det ej synes ha varit tal om åtal för egenmäktigt förfarande ehuru även där en bil egenmäktigt flyttades ett kort stycke för att bereda plats för avlastning.

 

    21 kap. En tjänsteman i riksbanken utställde å sin checkräkning hos banken en check som saknade täckning. Han lyfte sedan pengar på checken i en affärsbank. Det dröjde, såsom han visste, någon dag innan affärsbanken skulle presentera checken hos riksbanken. När detta skulle ske, utställde han på sitt checkkonto hos riksbanken ytterligare två checkar, skaffade sig pengar på dem i andra affärsbanker och åstadkom genom att sätta in dessa pengar på sitt checkkonto, att där fanns pengar till täckning av den första checken. I NJA 1962 s. 414 åtalades han för bedrägeri mot riksbanken, icke mot affärsbankerna. Av HR:n, HovR:n och två ledamöter av HD dömdes han för bedrägeri, men tre ledamöter av HD, vilka bestämde domen, frikände honom. (För brott mot checklagen blev han dömd.) Såsom skäl anförde de, att riksbanken, sedan den mottagit de två senare checkarna, ägde återsända dessa till affärsbankerna inom 24 timmar och att man f. ö. inom riksbanken uppmärksammat överdragningen å kontot. Uppkomsten av bristen i täckning kunde, ansågo de, under sådana förhållanden icke bedömas som en riksbanken åsamkad skada. Risken, att riksbanken vid kontoföringen av de två senare checkarna kunde komma att förbise att check saknade täckning, vore icke skada som åsyftades med bedrägeriparagrafen. Utgången är nog riktig. Det var väl mot affärsbankerna som bedrägeri begicks, liksom så är fallet annars då någon skaffar sig något genom att betala med en värdelös check. Att en sådan check sedermera presenteras för den bank på vilken den dragits kan icke gärna göra förfarandet till bedrägeri mot denna bank, om banken icke honorerar checken. Att riksbanken i rättsfallet inlöste de båda senare checkarna och därmed gottgjorde affärsbankerna medförde icke att riksbanken blev bedragen, ty då hade man inom riksbanken upptäckt överdragningen, och uteslöt ej heller att affärsbankerna voro bedragna, ty innan dess hade de för vad de utgivit fått endast värdelösa checkar. Jfr SvJT 1963 rf s. 68 och NJA 1963 s. 227.
    En bokförsäljare dömdes i SvJT 1959 rf s. 17 av HovR:n för bedrägeri gentemot det bolag för vilket han sålde, ehuru bolaget fått en giltig fordran mot köparen. Köparen ville emellertid icke och kunde icke betala, något som försäljaren från början haft klart för sig. Se min skrift Skada och vinning, 1948, s. 84. En resenär, som utan rätt därtill innehade en fribiljett, visade upp denna vid spärren till en SJ:s färja,med vilken han skulle färdas, och f. ö. därefter även vid kontroll som företogs till sjöss. Han hade emellertid också en köpt biljett. I SvJT 1961 rf s. 76 ansåg HR:n och majoriteten inom HovR:n, att hans avsikt visserligen var att sedermera söka återfå en del av priset för den köpta biljetten men att, eftersom hans tillvägagångssätt avslöjats innan han hunnit få restitution, någon skada för SJ och vinning för ho-

nom icke uppstått. Hans förfarande vore därför endast försök till bedrägligt beteende, och sådant är icke straffbelagt. En minoritet inom HovR:n ansåg däremot, att han, genom att medelst fribiljetten vilseleda spärrvakten och därmed förmå denne att låta honom medfölja färjan utan betalning, begått fullbordat bedrägligt beteende oaktat att han innehade en köpt biljett. Denna senare mening förefaller bättre grundad. Att han betalat för färden synes icke böra räknas honom till godo, eftersom han undanhöll SJ den köpta biljetten och därför kunde begagna den vid annan färd, sälja den eller få restitution.
    En järnvägstjänsteman försökte förmå en sjukkassa att till honom utge resekostnadsersättning, oaktat han för resan använt honom i anledning av tjänsten tillkommande fribiljetter och alltså icke, såsom han uppgivit till sjukkassan, haft kontant utgift för köp av färdbiljetter. I NJA 1960 s. 482 (tillståndsprövning) dömdes han för försök till bedrägeri. (HR:n hade ansett hans beteende vara straffritt såsom försök till allenast bedrägligt beteende.) Han sökte försvara sig med att han ansett att fribiljetterna vore löneförmån och att han därför hade rätt att få pengar i stället. Det må vara sant, att den som tror sig ha rätt till en prestation icke gör sig skyldig till bedrägeri om han genom vilseledande skaffar sig denna. Men den tilltalade måste ha förstått, att den omständigheten att han hade rätt till vissa gratisresor med järnväg, låt vara Statens Järnvägar, ej kunde berättiga honom att av sjukkassa utfå ersättning för resekostnad som han icke haft. Biljetterna hade han f. ö. kvar oklippta. I SvJT 1961 rf s. 81 var en man åtalad för bedrägeri mot sjukkassa. Han hade d. 7 juli 1958 sjukanmält sig och åtnjutit sjukpenning fram till d. 21 aug. D. 5 juli hade han slutat en anställning men hade omedelbart sökt en ny och redan d. 10 juli erhållit en, avlönad, sådan. Därefter hade han i olika perioder haft förvärvsarbete under sjukpenningstiden. Åklagaren utgick emellertid ifrån att mannen verkligen var sjuk, och i HovR:n förklarade åklagaren uttryckligen, att han icke gjorde gällande annat än att mannen under sjukpenningstiden saknat arbetsförmåga i sjukförsäkringslagens mening. HovR:n frikände. Annat var kanske icke att göra, ty arbetsoförmåga i lagens mening gav enligt sjukförsäkringslagen (och ger enligt den nu gällande lagen om allmän försäkring) rätt till sjukpenning. Att den försäkrade uppbär lön är i och för sig icke något som betager honom rätten därtill. Men att den som för botande av sjukdom bör avhålla sig från arbete, d. v. s. är, icke faktiskt, men vad man kallar medicinskt arbetsoförmögen, ändock arbetar kan föranleda ansvar för bedrägeri. I dom d. 14 nov. 1963 har HD dömt för bedrägeri, där den försäkrade ingivit läkarintyg vilka ansågos innebära att han för botande av sjukdom skulle helt avhålla sig från arbete. Genom att åberopa intygen ansågs han ha ingivit sjukkassan den föreställningen, att han ämnade avhålla sig från arbete i enlighet med intygen, ehuru han vid ingivandet hade för avsikt att arbeta, vilket han också gjorde. En ingående utredning om sjukkassebedrägeri lämnas av PER EDWIN WALLÉN i SvJT 1963 s. 321 ff, varest rättsfallet i SvJT diskuteras på s. 335 f. Jfr SvJT 1963 rf s. 52.

    En diversearbetare hade förmått en chaufför att köra honom en lång sträcka genom att säga honom, att han visserligen icke då hade pengar men att han skulle betala fem dagar senare då han skulle få lön; NJA 1960 s. 529. Diversearbetarens ekonomi var dålig, men han hade verkligen utsikt att inom fem dagar få in pengar, delvis som lön, varmed resan skulle kunna betalas. Han betalade emellertid icke. I de lägre instanserna dömdes han för bedrägeri, under anförande att det för honom måste ha framstått såsom synnerligen tveksamt om han skulle kunna fullgöra betalningen på den utsatta dagen och att det måste antagas att han icke skulle ha avhållit sig från att förmå chauffören att köra även om han varit viss om att han icke skulle kunna fullgöra sin betalningsutfästelse. De båda domstolarna tillämpade sålunda läran om dolus eventualis med avseende å frågan huruvida vilseledande ägt rum. Detta var emellertid icke riktigt. För att vilseledande skall föreligga kräves en uppgift som avviker från sanningen. Uppsåt att vilseleda kräves också, men en första fråga måste bli om vilseledande ägt rum. HD ansåg icke styrkt, att diversearbetaren, när krediten beviljades honom, hade för avsikt att icke betala och frikände därför. Ett objektivt rekvisit, låt vara i detta fall avseende ett inre faktum, var icke uppfyllt. Någon fråga om dolus eventualis uppkom vid sådant förhållande icke.
    En man lovade en annan, att denne skulle få lägga in ett parti strumpor i hans källare; NJA 1961 s. 402. Han trodde då, att strumporna voro smuggelgods. Några dagar senare fördes strumporna i hans frånvaro till källaren. När han kort därpå fick se strumppartiet men först då eller något senare, misstänkte han eller fick reda på att strumporna i själva verket voro tjuvgods. Han uppmanade därefter vid flera tillfällen tjuven att föra bort strumporna, men så skedde först några dagar senare. Han åtalades för häleri. I de lägre instanserna, dock under dissens i HovR:n, dömdes han för häleri begånget från den tidpunkt då han förstod att strumporna voro stulna. I HD frikändes han däremot. Vad han gjort efter det att han förstått att strumporna voro stulna var blott, att han låtit strumporna ligga kvar. De ledamöter som dikterade domen funno, att detta icke kunde grunda ansvar för honom i åtalat hänseende. Det torde ock överensstämma med vanlig och riktig tolkning av 21:6, att det där använda uttrycket »taga befattning» kräver något mera än ett blott passivt förvarande. Till den meningen anslöto sig också de skiljaktiga ledamöterna av HD. Enligt en av dem skulle det möjligen ha kunnat anses, att den tilltalade genom att låta strumporna opåtalt ligga kvar mottagit dem, men en sådan bedömning vore i detta fall utesluten emedan han uppmanat tjuven att bortföra strumppartiet. Enligt ett annat votum hade, med hänsyn till vad som förekommit mellan de båda männen före inläggandet av strumporna i källaren, den tilltalade icke utan att ådraga sig häleriansvar kunnat overksam låta förvaringen fortgå. Han hade emellertid gjort vad som rimligen kunde begäras för att slippa förvaringen. Tankegången är tydligen, att den tilltalade skulle på grund av vad han gjort före förvaringen ha kunnat dömas för underlåtenhet att häva denna. Denna

tankegång torde icke vara på sin plats vid häleribrottet. Detta är icke ett effektdelikt, om med effektdelikt förstås brott som förutsätta att en yttre effekt orsakats. Det är emellertid endast vid effektdelikt i denna betydelse som det kommer i fråga, att vad som anses vara en underlåtenhet skulle bestraffas på grund av en föregående handling av den underlåtande. Frågan uppkommer därav, att å ena sidan i vissa situationer ett orsakande genom underlåtenhet ter sig till sin straffvärdhet så likt ett orsakande genom handling att man nödgas anse ett straffbud som straffbelägger orsakande genom handling omfatta även orsakande genom underlåtenhet, å andra sidan man icke kan låta straffbudet omfatta allt orsakande genom underlåtenhet. Det gäller att finna, i vilka fall straffbudet är tillämpligt vid orsakande genom underlåtenhet. Såsom en grupp av sådana fall har man då brukat framhålla dem, där den underlåtande genom föregående handling har framkallat fara för effekten. Frågan hur långt kriminaliseringen sträcker sig är däremot vid ett sådant brott som häleri en tolkningsfråga som alla andra. Jfr nästa rättsfall.
    En skolpojke dömdes i NJA 1961 s. 518 av RR:n för häleri bestående däri, att han lånat en moped med vetskap om att denna var stulen. Efter någon dag hade han återlämnat mopeden till tjuven i oskadat skick. Att detta var häleri var tydligt, och domen överklagades icke i denna del. Tjuven hade sedermera slaktat mopeden, vilket skolpojken visste att han skulle göra, och försäkringsbolaget yrkade i målet mot skolpojken att denne skulle ersätta bolaget för vad detta utgivit såsom försäkringsersättning åt ägaren, 861 kr. Yrkandet bifölls av alla domare utom tre justitieråd, vilka emellertid bildade majoritet i HD. Utgången förefaller välmotiverad. Ägaren-försäkringsgivaren hade icke ekonomiskt kommit i sämre ställning genom skolpojkens förfarande. Märk f. ö., att om det som skulle grunda skadeståndsskyldighet för honom vore att han lämnat mopeden tillbaka till tjuven, detta icke är annat än vad de skiljaktliga ledamöterna av HD i det nyss omtalade rättsfallet NJA 1961 s. 402 ville räkna den där tilltalade till godo såsom friande från straff.
    En man mottog under en bilfärd obligationer som han visste vara stulna och färdades med dem för att överlämna dem till en tillämnad köpare; NJA 1960 s. 522. Under färden var han skuggad av polisen, som varskotts om förehavandet. Han dömdes för häleri. HD uttalade, att hans befattning med obligationerna varit ägnad att försvåra deras återställande oavsett huruvida bevakningen, om vilken han saknade vetskap, uteslutit eljest förefintlig risk för att obligationernas ägare ej skulle återfå dem. Utgången är säkert riktig, men när man vill motivera den, möter man svårigheter, emedan det förefaller som om rekvisitet »befattning ägnad att försvåra sakens återställande» ej skulle kunna vara uppfyllt om befattningen med saken icke innebär någon risk för att denna skall gå förlorad för ägaren. Emellertid är det till en början tydligt, att befattningen med saken icke behöver vara sådan att den skulle på något vis göra det svårare för ägaren att återfå saken. Rekvisitet kan vara uppfyllt, även om gärningen, befattningen, skulle rent

av göra sakens återställande lättare. Visst är det häleri, om en ökänd poliskund, hos vilken polisen rutinmässigt gör undersökning, köper tjuvgods från någon som är höjd över alla misstankar. Detta framgår ock av lagtexten, där det förbehållslöst säges att köp är sådan befattning som kan vara häleri. Ehuru uttrycket »ägnad att» framkalla eller hindra viss effekt i allmänhet i lagen användes för att uppställa ett krav på, visserligen icke konkret, men dock abstrakt fara, torde man icke behöva uppfatta uttrycket så i 21:6. Vad det syftar till är att från det straffbara området utesluta åtgärder som te sig legitima från ägarens synpunkt, t. ex. att reparera den stulna saken. Åtgärder som från denna synpunkt icke äro legitima, såsom just t. ex. ett köp, falla under lagrummet utan att det behöver prövas om de medföra någon fara, vare sig konkret eller abstrakt, för att saken icke skall återställas. Naturligtvis kan man, om man så vill, genom att ge begreppet abstrakt fara en helt uttunnad innebörd utsträcka det så långt, att alla åtgärder som omfattas av häleribeskrivningen rymmas därunder, men man utsätter sig då för en svårighet. Där ett farerekvisit är abstrakt, torde nämligen som regel gälla, att ansvar ändock är uteslutet om varje fara är utesluten i det konkreta fallet. Denna ståndpunkt torde praxis intaga beträffande deklarationsbrott; se NJA 1948 s. 224 och 1962 s. 420 samt SvJT 1959 rf s. 39, varom under Skattestrafflagen. Häleri torde emellertid, såsom HD fann i förevarande rättsfall, kunna föreligga, ehuru omständigheterna uteslutit all risk för att saken ej skall återställas. Man kan undra över innebörden av det i HD:s dom liksom i förbigående gjorda uttalandet, att mannen saknade vetskap om polisövervakningen. Av uttalandet kan man frestas att sluta, att mannen icke skulle ha dömts om han känt till denna. Fallet är orealistiskt, men skulle det inträffa, skulle man måhända, med den här framställda åsikten, kunna försvara ett frikännande med att mannen i så fall höll det stulna polisen till handa. Att häleriet i viss mån provocerats av polismyndigheterna ansågs icke fritaga hälaren från ansvar. Jfr om rättsfallet AGGE, Straffrättens allmänna del, h. 2, 1961, s. 285 n. 40.
    Det är klart, att det för ansvar för häleriförseelse ej är tillräckligt att köparen saknar sådan god tro som skulle ha gjort hans förvärv till ett godtrosförvärv. För att förvärvare av begagnad bil skall anses vara i god tro, torde i regel fordras något slags undersökning eller kontroll från hans sida; se därom NJA 1955 s. 114 och 1961 s. 567. Huruvida någon sådan åtgärd fordras för att köpare av stulen begagnad bil skall undgå ansvar för häleriförseelse är mera osäkert. Om förvärv i allmänhet gäller, att underlåtenhet att vidtaga sådan åtgärd icke ådrager ansvar för detta brott såvida det icke fanns särskild anledning till misstanke, men fråga är om den omständigheten att förvärvet avser begagnad bil är en sådan anledning. I NJA 1962 s. 20 frikände HD:s majoritet köpare av begagnade bilar, som hade viss anledning att misstänka att bilarna voro stulna men också viss anledning att lita på säljaren och hade underlåtit att göra något för att förvissa sig om att denne vore ägare.

    22 kap. En poliskonstapel, som i sin tjänst indrivit skattemedel, hade vid skilda tillfällen tillägnat sig sådana medel, sedan han avsänt girokort med begäran om girering från sitt privata postgirokonto till sitt tjänstepostgirokonto av motsvarande belopp men innan beloppen gottskrivits tjänstepostgirokontot; NJA 1959 s. 723. Det ålåg honom att icke med sina egna tillgångar sammanblanda de i tjänsten uppburna medlen, så att kronan ginge sin äganderätt till medlen förlustig. Fråga uppstod, om förfarandet utgjorde olovligt förfogande. HR:n, HovR:n och en stark minoritet inom HD svarade ja men majoriteten inom HD nej. Majoriteten fann, att de medel, om vilkas överförande från det privata postgirokontot poliskonstapeln anhållit, enligt lagen om redovisningsmedel jämte dess grunder finge på det sättet anses ha trätt istället för tjänstemedlen att de, redan innan beloppet gottskrivits tjänstepostgirokontot och oberoende av om konstapeln dessförinnan varit formellt behörig att återkalla sin begäran om girering, blivit förbehållna kronan med äganderätt. Ansvar för tjänstefel undgick konstapeln emellertid icke. Se om målet, vari han dessutom dömdes för förskingring, också under 25 kap.
    En handelsresande hos ett företag hade bedrivit försäljning även för annans räkning av produkter av samma slag eller med liknande användning som de företaget saluförde. Han ansågs i NJA 1960 s. 628 ha begått trolöshet mot huvudman, och den andre ansågs ha gjort sig skyldig till medhjälp därtill.

 

    23 kap. I NJA 1959 s. 134 dömdes under stark meningsskiljaktighet i HD för mannamån mot borgenärer, förövad genom inlösen av en växel. Tvivel vållades av att betalningen av växeln delvis syntes ha skett med medel som ej omfattades av konkursen och av att den måhända medförde att konkursboet tillfördes tillgångar. Den ene av de två styrelseledamöterna i ett aktiebolag frikändes i SvJT 1959 rf s. 19 av HovR:n från ansvar för bokföringsbrott, emedan han ansågs icke ansvarig för bokföringen i vidare mån än att han, såsom han ansågs ha gjort, skulle tillse att denna organiserades på ett tillfredsställande sätt och att organisationen fungerade ordentligt, därvid han hade att i förekommande fall ingripa och söka åstadkomma rättelse.

 

    25 kap. En hovrättsassessor ansågs i NJA 1960 s. 186, varom i JO:s ämbetsberättelse 1961 s. 15 ff, ha begått tjänstefel dels genom att åt en juris kandidat i dennes advokatrörelse lämna biträde av sådan art och omfattning att han måste anses ha idkat advokatverksamhet och därigenom överträtt det i arbetsordningen för hovrätterna upptagna förbudet för lagfaren befattningshavare att idka advokatverksamhet, dels genom att åt två andra personer lämna sådan rättshjälp som med hänsyn till sin art och omfattning varit uppenbart oförenlig med domartjänstens krav och ägnad att rubba förtroendet till rättsskipningen. En ledamot av HD frikände i förra hänseendet. Det vore tveksamt, om den tilltalade kunde anses ha idkat advokatverksamhet. Bestämmelsen i arbetsordningen vore i allt fall så tvetydig och oklar, att även om den finge tolkas så att den tilltalades förfarande fölle därunder, den icke

utan vidare borde vara utslagsgivande vid avgörandet av om straffbart tjänstefel förelåge. I enlighet med eljest erkända straffrättsliga grundsatser måste den tilltalade fast hellre äga till sitt fredande göra gällande, att hans missbedömning varit ursäktlig. Denne ledamot fann emellertid, att den tilltalades verksamhet, också i vad den bestod av rättshjälp åt juris kandidaten, hade varit oförenlig med hans ställning som domare och att han själv insett att verksamhetens förenlighet med domartjänstens beskaffenhet åtminstone kunnat starkt ifrågasättas, och dömde liksom majoriteten för tjänstefel. Om denne ledamots votum innefattar att för ansvar för tjänstefel kräves dolus eller culpa omfattande att tjänstemannen åsidosatt sin tjänsteplikt, stämmer det med vad jag hävdat i SvJT 1962 s. 207 f. I NJA 1962 s. 498 dömdes en landskamrerare till ansvar för tjänstefel för det han bristfälligt fullgjort skyldighet att tillse att yttranden som infordrats från ordförande i taxeringsnämnd inkommo inom skälig tid.
    En förste flygplansmekaniker ansågs i NJA 1960 s. 374 ha gjort sig skyldig till tjänstefel genom att underlåta att avkräva hjälpmekaniker, som hade att utföra vissa förberedelser för start, uttryckligt besked om att viss däri ingående åtgärd vidtagits; att hjälpmekanikern igångsatt startaggregatet som om planet vore klart för start räddade icke förste flygplansmekanikern från ansvar. I NJA 1960 s. 540 frikändes däremot en flygplansmekaniker med hänsyn till omständigheterna från ansvar för tjänstefel, som skulle ha bestått i att han icke utfört anbefalld kontroll före start. En furir dömdes i NJA 1960 s. 76 enligt 25:4 för det han icke tillsett att kulspruta plundrades efter en övning. Att sådan tillsyn icke ingick i hans uppdrag som säkerhetskontrollant och icke heller särskilt beordrats honom räddade honom icke. En ledamot fann, att han visserligen underlåtit att iakttaga all den omsorg som på grund av hans tjänst ålegat honom men att hans oaktsamhet icke var av beskaffenhet att böra tillräknas honom såsom straffbart tjänstefel; skadeståndsskyldighet kunde furiren däremot icke undgå. I målet dömdes också en värnpliktig befälselev, men enligt 26:18. I NJA 1962 s. 808, där en biskop var åtalad för tjänstefel, invände han bl. a., att han handlat under utövning av själavårdande verksamhet och att vid sådant förhållande allmän domstol icke ägde upptaga målet till prövning. Denna invändning godtogs icke. I NJA 1962 s. 787 blev en stadsfogde av pluraliteten inom HD frikänd från ansvar för tjänstefel, under motivering att han icke varit skyldig att underkasta sig viss reglementsändring. Minoriteten ville fälla honom men blott för tid efter det han fått ett enligt dess mening auktoritativt besked att han icke var berättigad att inneha den bisyssla för vars innehav han var åtalad.
    I NJA 1959 s. 723 slapp en poliskonstapel, som dömdes till villkorligt fängelsestraff för tjänstefel och förskingring av tjänstemedel, avseende ett ringa belopp vilket ersatts, undan med suspension och detta ehuru han förut för brott av annan typ dömts till avsättning från polistjänst. En ledamot av HD dömde till avsättning. Fallet är emellertid icke refererat med avseende å frågan om påföljden. Se om målet också under 22 kap.

    Personundersökare ansågs i NJA 1960 s. 308 vara underkastad ämbetsansvar.
    26 kap. I NJA 1959 s. 202 hade RÅ sökt resning i mål, vari en värnpliktig dömts för lydnadsbrott ehuru någon befallning icke givits. HD fann emellertid, att den värnpliktige enligt de vid den ifrågavarande tidpunkten gällande bestämmelserna varit skyldig att bära vapen och uniform men inför förman förklarat sig icke ämna underkasta sig denna för tjänstgöringen grundläggande skyldighet (vilket medfört att han hemförlovats) samt att denna förklaring måste anses innefatta grovt tjänstefel. Om förklaringen föregåtts av befallning av förman, skulle förfarandet enligt HD varit att bedöma såsom lydnadsbrott. Att nu domstol, ehuru befallning icke förekommit, dömt för lydnadsbrott i stället för grovt tjänstefel borde — helst som lydnadsbrott ej vore belagt med svårare straff än grovt tjänstefel — icke föranleda resning. Kravet på en befallning såsom förutsättning för lydnadsbrott kan säkerligen icke anses uppfyllt genom en helt allmän befallning till den värnpliktige att fullgöra sina skyldigheter. Däremot kan enligt NJA 1959 s. 417 i en situation sådan som där förelåg ansvar för grovt tjänstefel ifrågakomma. I detta mål hade en viss värnpliktig efter inryckning anmält samvetsbetänkligheter och blivit tillfrågad, om han ville ansöka om vapenfri tjänstgöring. Sedan han avböjt detta, yttrade personalofficeren under framhållande att det var en order: »Jag ålägger er att vid regementet fullgöra vad er i tjänsten åligger.» Den värnpliktige svarade: »Jag vägrar.» Han hemförlovades då omedelbart och fick alltså ej tillfälle att visa, om han i enlighet med sin förklaring skulle komma att undandraga sig tjänstgöring. I likhet med vad som skedde i det närmast föregående rättsfallet ansågs en sådan förklaring, att den värnpliktige över huvud icke ämnade tjänstgöra, tillräcklig för att konstatera grovt tjänstefel. Domen var enhällig i alla instanserna. Ett justitieråd, som sedermera icke deltog i avgörandet, hade dock röstat för prövningstillstånd. Angående frågan om lydnadsbrott skall anses grovt se SELDÉN i SvJT 1964 s. 59 ff.
    En samvetsöm värnpliktig, som fått order att inställa sig till vapenfri tjänstgöring viss dag på visst klockslag men inställt sig tidigare på dagen och då vägrat lyda befallning av arbetsledare, frikändes i NJA 1959 s. 20 från ansvar för tjänstefel, emedan han vid sin vägran ännu icke var krigsman. Men i NJA 1961 s. 1, som skilde sig från detta fall endast därigenom att beträffande klockslaget i ordern stod »senast», fälldes till ansvar för grovt tjänstefel och detta fastän den värnpliktige ungefär samtidigt med ordern fått en uppmaning att resa med tåg vars ankomsttid var senare än hans vägran. Värnpliktig ansågs i NJA 1962 s. 650 (tillståndsprövning) såsom krigsman, oavsett om han borde vara hemförlovad, och dömdes därför för grovt lydnadsbrott.
    I SvJT 1961 rf s. 9, varom under Dolus, förelåg fråga huruvida uppsåtsrekvisitet vid brottet undanhållande var uppfyllt.

 

    SL:s promulgationslag. Medan ett mål om ansvar för olovlig varuutförsel, NJA 1961 s. 724, var beroende på HD:s prövning, trädde i stäl-

 

     7—643004. Svensk Juristtidning 1964

let för den förutvarande lagstiftningen lagen om straff för varusmuggling i kraft. HD:s majoritet fann, att de påföljder, nämligen fängelse och förverkande, som skulle ådömas enligt den nya lagen, vid det förhållandet att denna ej ledde till förverkande av varans hela värde bleve lindrigare än de den tilltalade förskyllt enligt den äldre lagen och tillämpade därför den nya lagen. Av det uttryckssätt majoriteten och även de avvikande ledamöterna använde framgår, att man, såsom säges i referatets rubrik, ansåg bedömningen, huruvida tillämpningen av nya lagen ledde till lindrigare resultat, skola ske med hänsyn tillde i målet ifrågakomna rättsverkningarna av straffrättslig natur, nämligen frihetsstraff och förverkande, sammantagna. Detta överensstämmer med en av AGGE, Den svenska straffrättens allmänna del i huvuddrag, h. 1, 1944, s. 114, uttalad åsikt. Tveksamhet har kommit till uttryck i ett lagrådsuttalande NJA II 1960 s. 186; jfr straffrättskommittén, SOU 1953:14 s. 427 och 429. I det för riksdagen framlagda förslaget till följdförfattningar till BrB stadgas, att BrB:s förverkandebestämmelser skola tillämpas jämväl när fråga är om gärning för vilken straff skall bestämmas enligt äldre lag, alltså oavsett när gärningen begicks.
    I en stadga föreskrevs straff för den som icke ställde sig till efterrättelse av kommerskollegium meddelade säkerhetsföreskrifter. Stadgan upphävdes genom en kungörelse, varest stadgades straff allenast för den som begagnade anläggning av ifrågavarande slag utan att iakttaga kollegiets föreskrifter. Genom en ny kungörelse gjordes därefter ett tillägg, varigenom det blev straffbart även att vid sådan anläggnings utförande åsidosätta kollegiets föreskrifter. En man hade under stadgans tid åsidosatt kollegiets föreskrifter vid sådan anläggnings utförande. Hans gärning var därför straffbar såväl när den skedde som när den, i SvJT 1961 rf s. 8, låg under domstols bedömande. Men den var det icke under mellantiden. HovR:n, men icke HR:n, fann gärningen för den skull straffri enligt grunderna för 5 § SL:s promulgationslag. Den tyska strafflagen och det senaste tyska strafflagsförslaget intaga båda uttryckligen, § 2, denna ståndpunkt. Såsom skäl för denna kan anföras rättvise- eller billighetsskäl. Det beror ofta icke av den brottslige, att hans sak ej avdömts förrän straffbarheten återupplivats.

 

    Skattestrafflagen. Sedan en man underlåtit att avge självdeklaration för visst år, blev han skönstaxerad men klagade hos prövningsnämnden över taxeringen. En taxeringstjänsteman anmodade honom då att avge självdeklaration, och han upprättade en sådan och ingav den till prövningsnämnden. För oriktighet i denna deklaration åtalades han i SvJT 1962 rf s. 25 och medgav, att den av grov oaktsamhet blivit oriktig. Han ville emellertid ha deklarationen betraktad icke som en självdeklaration utan som en inlaga i ett mål. Denna invändning godtogs icke. I SvJT 1960 rf s. 29 ansågs det möjligt, att den oriktiga deklaration som avgivits blivit inlämnad eller insänd av misstag. HovR:ns pluralitet ansåg, att oaktsamhet i detta avseende icke är straffbelagd. Åsikten har nog visst fog för sig men inger också betänkligheter. En invändning om att det icke var meningen att inge den, undertecknade,

deklaration som kommit beskattningsmyndigheterna tillhanda kan ju icke godtagas utan starkt stöd av bevisning, men därmed omkastas bevisbördan.
    En man hade, oaktat att han yrkat avdrag för resekostnader, underlåtit att i sin självdeklaration upptaga ett belopp för reseersättning och traktamenten, vilket uppgick till inemot 1/3 av lönen. Han dömdes av HD för vårdslös deklaration i NJA 1961 s. 533 II. Han sökte förgäves försvara sig med att i den kontrolluppgift, som han fått från arbetsgivaren, endast lönen var upptagen. Av anvisningarna på blanketten för kontrolluppgiften framgick, att uppgiften om lönen icke skulle omfatta resekostnads- och traktamentsersättning. I NJA 1962 s. 420 hade en deklarant upptagit sina inkomster till 8 863 kr, i stället för 18 248 kr. Felet hade föranletts av att man på den deklarationsbyrå, som deklaranten anlitat och åt vilken hon lämnat arbetsgivarens löneuppgift, förväxlat löneinkomsten 15 188 kr., med det belopp som avdragits såsom preliminärskatt, 5 803 kr. Detta senare belopp hade i deklarationen upptagits både som erlagd preliminärskatt och såsom löneinkomst. Hon hade undertecknat deklarationen utan att kontrollera riktigheten. Hon dömdes, icke av RR:n och HovR:n, men av HD för vårdslös deklaration: omständigheterna vore icke sådana att det kunde anses uteslutet att felet skulle ha undgått upptäckt. Omständigheterna ansågos emellertid mildrande. Se om straffmätningen ROSÉN i SvJT 1963 s. 373. En man som brukat låta sin hustru ombesörja hans deklaration, hade ett år uppdragit detta åt henne och lämnat henne riktiga uppgifter för deklarationen, varefter hon gick till en deklarationsbyrå. Denna upprättade deklaration, hon undertecknade den med makens namn och byrån ingav den. Därvid förbisågs emellertid viss inkomst. När hon kom hem, icke medförande någon kopia, hade mannen nöjt sig med att fråga henne om alla uppgifterna kommit med i deklarationen, vilket hon bejakade. Han dömdes, under stark meningsskiljaktighet mellan och inom domstolarna, i NJA 1961 s. 533 I för vårdslös deklaration. Jfr SvJT 1961 rf s. 81, varom under 13 kap.
    En överlärare, som utgav läroböcker, anlitade såsom medhjälpare sin ännu icke 16-åriga dotter och tillsade förlaget att utbetala halva honoraret till denna. Därefter upptog han i sin deklaration blott hälften av honoraret. Andra hälften upptog han i sin dotters. Detta godtogs emellertid icke av skattemyndigheterna, och han åtalades i SvJT 1959 rf s. 39 för falsk deklaration. Domstolarna frikände honom emellertid, emedan det enligt deras mening icke förelåg sådan fara för att deklarationerna skulle följas som fordras för deklarationsbrott. Skattestrafflagen utgår från att uppgifterna i en deklaration skola vara riktiga. Den stadgar straff för oriktig uppgift men tillägger, att uppgiften för att ådraga ansvar skall vara ägnad att leda till alltför låg skatt. Tilläggets funktion är i första hand att från straff undantaga uppgift som om den följes leder till högre eller lika skatt. Genom tilllägget framhålles emellertid också, att risken för alltför låg skatt skall bedömas på grundval av uppgiften läst för sig. Vid bedömningen skall alltså bortses från andra uppgifter i deklarationen; se NJA

1962 s. 420 varom ovan. Likaså skall bortses från uppgifter utanför deklarationen, t. ex. kontrolluppgift från arbetsgivare; se NJA 1953 s. 553 och 364. Det räcker alltså med vad man brukar beteckna som abstrakt fara. Men, i enlighet med en grundsats som i allmänhet torde gälla när abstrakt fara är tillräcklig, skall dock deklaranten gå fri, om med hänsyn till de upplysningar som över huvud stå skattemyndigheterna till buds — deklarationens övriga innehåll, kontrolluppgifter, tidigare deklarationer m. m. — risken för alltför låg skatt får anses utesluten; se NJA 1948 s. 224; jfr vad som sagts under 21 kap. med anledning av NJA 1960 s. 522. Å andra sidan ligger nog i uttrycket »ägnad att» en anvisning om att även en ringa risk för alltför låg skatt är tillräcklig för straffbarhet. I förevarande rättsfall var måhända risken för alltför låg skatt paktiskt taget utesluten, emedan dotterns deklaration granskades i samband med faderns.
    Uppgifterna i en deklaration skola som sagt vara riktiga. Skattestrafflagen stadgar straff för oriktig uppgift, om denna läst för sig är ägnad att leda till alltför låg skatt. Har deklarant upgivit viss inkomstpost för lågt, äger han icke till sitt fredande från ansvar åberopa, att en annan post uppgivits för högt. Men det finns en gräns för hur långt specifikationen i poster behöver drivas. Var gränsen går kan naturligtvis vara tvivelaktigt. I SvJT 1961 rf s. 52 frikändes en deklarant, som icke uppgivit traktamentsersättning men hade haft utgifter för kost och logi med minst motsvarande belopp under samma tid för inkomstens förvärvande. I SvJT 1961 rf s. 50 fick deklarant i HovR:n såsom avdrag från det han bort deklarera såsom influtet genom försäljning räkna sig till godo vad han erlagt för inköp av de sålda varorna. Det ansågs med andra ord tillräckligt, att han deklarerat nettointäkten.
    En fabrikör lät två av sina arbetare få vissa extra inkomster, men arbetarna deklarerade i samförstånd med fabrikören icke dessa inkomster och han utelämnade dem i sina löneuppgifter till skattemyndigheterna; NJA 1959 s. 597. Under det att dessa sedermera granskade hans bokföring, insågo de alla tre, att fabrikören skulle komma att efterbeskattas bl. a. för belopp som i verkligheten tillfallit arbetarna. Dessa begärde då i samråd med fabrikören hos skattemyndigheterna, att de själva skulle efterbeskattas för vad de uppburit. Alla tre åtalades, men åklagaren godtog i överinstanserna uppgift av dem att det icke förelegat någon risk för att oriktigheten i arbetarnas deklarationer skulle bli upptäckt vid granskningen av fabrikörens bokföring och att arbetarnas hemställan om efterbeskattning föranletts allenast av att de funnit det rättvist att icke arbetsgivaren utan de själva beskattades för de belopp de faktiskt uppburit. HD fann, med en dissident, liksom förut HovR:n, att de båda arbetarna rättat sina deklarationer frivilligt, varför de frikändes. Att de, såsom RÅ-ämbetet framhöll, så till vida befunnit sig i ett slags tvångssituation som deras arbetsgivare,om de icke rättade deklarationerna, skulle drabbas alltför hårt i skatterättsligt och straffrättsligt hänseende, ansågs alltså icke betaga rättelsen karaktären av frivillighet. Att fabrikören medverkat till rättelsen

kunde däremot enligt HD icke rädda honom från ansvar för medhjälp till arbetarnas deklarationsbrott: hans medverkan till rättelsen var icke frivillig, och arbetarnas frivilliga rättelse medförde straffrihet endast för dem.
    När i SvJT 1960 rf s. 25 dömdes till böter för falsk deklaration begången genom ett flertal oriktiga deklarationer angående förbrukning av skattepliktig brännolja, ådömdes ett enda bötesstraff i stället för ett bötesstraff för var och en av deklarationerna. Visserligen äro böter enligt skattestrafflagen normerade och skola därför ådömas särskilt för varje brott; se NJA 1958 s. 304 och ATLE ERIKSSON, Om påföljder av brott mot skatteförfattningarna, 3:e uppl., 1961, s. 59, men HovR:n fann sig oförhindrad att ådöma ett enda straff för alla deklarationerna, då det icke fullständigt kunnat utrönas till vilka deklarationer de undandragna skattebeloppen hänförde sig och brännoljeskatten icke är progressiv.
    En man dömdes i NJA 1962 s. 143 för oriktig deklaration av inkomst från jordbruket. Vid beräkningen av undandragen skatt utgingo domstolarna icke från den lagakraftvunna, ja av RegR:n fastställda, taxering vid vilken hans inkomst från jordbruket höjts skönsmässigt. HD prövade i målet vilken hans inkomst av jordbruket hade varit, varvid HD emellertid naturligtvis tog hänsyn till utredningen i taxeringsmålet. Majoriteten kom därvid till att hans inkomst minst uppgått till visst belopp, minoriteten till att det icke vore tillförlitligen styrkt i målet att deklarationen, frånsett de oriktigheter för vilka han dömdes och frånsett visst medgivet belopp, i ytterligare hänseenden varit oriktig i så måtto att beräkningen av undandragen skatt borde röna inverkan därav. Dessa belopp lades av resp. majoritet och minoritet till grund för beräkningen. Samme man dömdes av samma domare också för oriktighet i nästa års deklaration. Icke heller då tog man hänsyn till att RegR:n skönsmässigt tillagt visst belopp vid taxeringen. Man prövade även poster, som RegR:n funnit styrkta och därför tillagt men som icke omfattades av åtalet. Majoriteten fann, att vad i målet förekommit ej föranledde till annat än att hänsyn skulle tagas till dessa, minoriteten att det (frånsett ett medgivet belopp) icke var tillförlitligen styrkt i målet att deklarationen i dessa hänseenden varit oriktig i så måtto att beräkningen av undandragen skatt borde röna inverkan därav.

 

    Trafikbrottslagen. En man hade, gående vid sidan av en bil vars motor icke var i gång, skjutit bilen några meter bakåt och därefter framåt. Åtalad i NJA 1961 s. 352 för förande av bil utan körkort och för rattonykterhet fälldes han i de lägre instanserna men frikändes av HD, emedan hans förfarande icke kunde anses ha innefattat sådant förande av fordonet som dessa brott förutsätta. Att ratten var låst ansågs, får man hoppas, irrelevant. HD:s avgörande synes strida mot utgången i NJA 1950 C 53 men torde böra hälsas med tillfredsställelse. Se ADÈLL och KLACKENBERG i SvJT 1962 s. 344 och 387 f. Förande av bil kan visserligen kanske ske utan att föraren sitter i bilen, men då bör motorn vara i gång (naturligtvis även bilen), såsom fallet var i

NJA 1931 s. 138. Först därmed uppstår en sådan situation, för vilken straffbuden beträffande de nämnda brotten kunna antagas vara avsedda (men ansvar för vårdslöshet i trafik är ej uteslutet: se NJA 1934s. 81). I SvJT 1962 rf s. 29 uppstod fråga, om den som medelst en gaffeltruck flyttat en bil hade fört denna bil. Han satt icke vid ratten utan sköt den med trucken ett kort stycke framåt, varvid bilens motor kom i gång och bilen av sig själv körde 20—25 m. Truckföraren ansågs icke ha förfarit vårdslöst. Han hade emellertid en alkoholhalt i blodet av minst 1,5 ‰. RR:n dömde honom för rattfylleri, men HovR:ns majoritet frikände honom emedan det icke kunde läggas honom till last att bilen kom i rörelse och han därför icke kunde anses ha fört denna. Motsättningsvis synes man kunna sluta, att han skulle ansetts ha fört bilen om han förfarit oaktsamt. Någon sådan distinktion gör dock icke 4 § trafikbrottslagen. Den kräver förande, något som språkligt förutsätter uppsåt; se vad därom säges i nästa stycke. Det är svårt att se, att hans gärning, oaktsam eller icke, skulle kunna anses såsom förande. (Rättsfallet bör jämföras med SvJT 1962 rf s. 91 under 20 kap.) Fallet är olikt NJA 1931 s. 138, ty där hade den tilltalade uppsåtligen startat motorn (och man kunde kanske utgå från att han gjort detta för att bilen skulle komma i rörelse). Att leda en motorcykel (eller moped), vars motor ej är i gång, har i NJA 1951 s. 314 ansetts icke vara förande av motorfordon, och det kan ifrågasättas om ledandet bör anses som förande ens om motorn är i gång eftersom motorcykeln, om den släppes, nästan genast faller. Det betraktas som förande av bil att sitta vid ratten medan bilen rullar, ehuru motorn icke är i gång; se NJA 1935 s. 354, 1936 s. 69 och 1944 s. 307. Svårigheten att bevisa, att motorn är i gång, torde göra detta motiverat. Samma skäl motiverar, att förande av motorcykel eller moped medelst trampning anses som förande av motorfordon såvida icke motorn är funktionsoduglig; se NJA 1947 s. 253 och 1958 s. 39 samt SvJT 1956 rf s. 24 men SvJT 1947 rf s. 30. Jfr till det i detta stycke sagda Nykterhet i trafik (SOU 1963:72) s. 106 ff.
    Såsom nyss sagts, innefattar ordet förande språkligt ett krav på uppsåt. Att ordet bör tolkas så synes också vara en förutsättning för att man skall kunna, såsom skedde i NJA 1956 s. 66 (se även NJA 1961 not. B 33), kräva uppsåt med avseende å påverkan. Det förefaller nämligen svårt att utan stöd i lagtexten antaga, att olika subjektiva rekvisit skulle gälla beträffande skilda moment i brottsbeskrivningen. Att uppsåt kräves beträffande alla momenten synes dessutom vara en förutsättning för att medverkansreglerna skola kunna, såsom väl sker i praxis, tillämpas både lagenligt och förnuftigt. Uppsåtsrekvisitet beträffande förandet får emellertid anses uppfyllt redan där personen ifråga sitter vid ratten i en bil som är i rörelse. Se mina framställningar i SvJT 1960 s. 285 ff och 1962 s. 189 f. Avvikande åsikter i nyssnämnda betänkande s. 108 ff. När där säges att förandet icke behöver vara uppsåtligt, tycks kommittén anse, att förande nödvändigtvis inbegriper startande av bilens rörelse. Att startandet icke behöver ske uppsåtligen är emellertid klart. Om, såsom här hävdas, den som sitter vid rat-

ten bör anses föra bilen även om han icke startat bilens rörelse, kan förande knappast äga rum annorledes än uppsåtligen; varför ett krav på oaktsamt förande skulle innebära en inskränkning av det straffbara området i jämförelse med vad här hävdas.
    I SvJT 1962 rf s. 65 dömdes en bilist av HR:n till fängelse för grov vårdslöshet i trafik, men HovR:n ändrade med 2 röster mot 2 domen till att lyda på böter för vårdslöshet i trafik. Bilisten hade företagit omkörning vid ett backkrön där, såsom han väl visste, sikten var starkt begränsad och trafiken vanligen mycket livlig. Just då kom emellertid intet fordon från andra hållet, och någon olycka inträffade icke. Enligt den i HovR:n segrande meningen kunde, särskilt med hänsyn till att körningen icke lett till någon trafikolycka, övertygande utredning icke anses förebragt om att vårdslösheten varit av sådan beskaffenhet att den borde medföra frihetsstraff. Huruvida olycka inträffat eller icke och huruvida konkret fara, d. v. s. olyckstillbud, uppstått eller icke äro nog omständigheter till vilka hänsyn är att taga. Det är givet, att medvetet framkallande av konkret fara är en sådan omständighet och att inträffandet av trafikolycka är ägnat att visa att konkret fara uppkommit. Omvänt: har någon trafikolycka icke inträffat, bortfaller detta indicium på att körningen varit höggradigt klandervärd. I vad mån man skall taga hänsyn till den omständigheten i och för sig, att trafikolycka inträffat eller uteblivit, är mera svårbedömt. I praxis gör man det säkerligen i verkligheten, även där man icke utsäger det. Att sådan hänsyn tages kan tyckas irrationellt men är nog oundvikligt, vilket är ett skäl för att det bör accepteras. Körningens straffvärdhet ter sig så olika beroende på vad som inträffat. Se första lagutskottets uttalande i NJA II 1957 s. 407. Att sammanstötning och därvid uppkomna skador varit av lindrig art åberopades i SvJT 1962 rf s. 57 av HovR:n jämte andra omständigheter till stöd för att anse viss oaktsamhet i trafik ha varit ringa. Det bör emellertid fasthållas, att uteblivande av trafikolycka och även frånvaro av konkret fara icke utesluter att körning bedömes såsom grov vårdslöshet i trafik.
    Då enligt lokal trafikföreskrift ett från vänster kommande fordon skulle stannas innan det fördes in på genomfartsled, ansågs i NJA 1959 s. 558 vänsterregeln visserligen ej vara satt ur kraft men dock ha inskränkt tillämplighet. I NJA 1961 s. 606 uppstod fråga, huruvida visst torg i en stad vore sådant område att förare, som därifrån vill passera eller svänga in på väg, enligt 48 § 1 mom. andra st. vägtrafikförordningen är skyldig att lämna företräde åt fordon på vägen. Frågan besvarades nekande. I NJA 1960 s. 660 var fråga om hur mycket försiktighet en bilist måste iakttaga, när han ser barn vid vägkanten, och i NJA 1960 s. 292, varom under Culpa, om vad förare av renhjord borde iakttaga. I NJA 1959 s. 612 dömdes en bilförare för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död. Han hade under färd i mörker blivit bländad av en, såsom han trodde, mötande bils strålkastare och trott vägbanan vara fri. Han ansågs icke ha anpassat sin hastighet efter den begränsade sikten över vägbanan. I SvJT 1960 rf s. 66 var fråga om vilken varsamhet som borde iakttagas vid omkörning under mör-

ker. En bilförare hade, i NJA 1960 s. 283, i avsikt att avhålla förare av bakomvarande bil från att köra om svängt sitt fordon in på mitten av körbanan. HD ansåg, att han gjort sig skyldig till ovarsamhet och att denna icke kunde bedömas såsom ringa: den tillämnade omkörningen innebure, ehuru platsen vore olämpligt vald, ingalunda sådan överhängande trafikfara att med hänsyn härtill bilförarens åtgärd varit försvarlig. En bilförare dömdes i SvJT 1961 rf s. 61 för vårdslöshet i trafik för det han icke tillsett att passagerarna sutto så att det icke utgjorde ett riskmoment i trafiken.
    En bilförare körde av vägen ned i en å; SvJT 1961 rf s. 83. Nästan alltid skulle en sådan bilförare utan vidare dömas för vårdslöshet i trafik. Denne frikändes emellertid, under åberopande att han, såsom omständigheterna voro, icke framkallat fara för skada å annan persons liv, hälsa eller egendom och att han kört som han gjort för att beröva sig livet. Målets utgång är ju tilltalande. Men vad betydde det, att föraren försökte begå självmord? Säkerligen drager man sig för att åtaladen, som försökt skjuta sig, för det han åsidosatt förbudet mot skottlossning i allmänna ordningsstadgan. Vårdslöshet i trafik är emellertid ett allvarligare brott. Att ingen vid tillfället utsattes för fara till person eller egendom är icke tillräckligt för frikännande. Man kunde emellertid nog hävda, att bilföraren behärskade bilens rörelser och överblickade situationen så väl att han kunde anses iakttaga den omsorg och varsamhet, som till förekommande av olycksfall betingade sav omständigheterna, och alltså icke färdades oaktsamt.
    Ehuru det enligt 49 § vägtrafikförordningen är förbjudet att uppställa bil på väg så att fara uppstår för person eller egendom eller trafiken onödigtvis hindras eller störes eller i skarp kurva eller på eller vid backkrön, blev i NJA 1961 s. 669 en bilförare, som genom att ställa bil i en kurva orsakat en trafikolycka, frikänd från ansvar för vårdslöshet i trafik av HD, mot en dissident och de båda lägre instanserna. Såsom skäl för frikännandet åberopades bl. a., att anledningen varför föraren stannade bilen där var, att han i egenskap av arbetsledare för vägarbete skulle ge en order, även som att uppehållet var avsett att bli mycket kortvarigt, att bilen stod mellan varningsmärken, som utmärkte vägarbetet, och på en plats där den var synlig minst 150 m. åt båda hållen. Slutsatsen blev, att hans förfarande icke kunde anses vara av beskaffenhet att föranleda ansvar. HD uttalade alltså icke, att hans förfarande var icke culpöst, men ett sådant hänsynstagande till omständigheterna som skedde torde rymmas under den för tillämpning av 1 § trafikbrottslagen erforderliga culpabedömningen, vilken är självständig i förhållande till vägtrafikförordningens föreskrifter. Jfr NJA 1956 s. 597, där en mjölkutkörare, som förde bilen intill högra sidan av vägen för att hämta flaskor från ett mjölkbord på denna sida, förgäves åberopade att han måste göra så för att kunna fullgöra sin arbetsuppgift. Jfr också SvJT 1960 rf s. 26, varest förare av en lastbil ansågs ha gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik genom att under utförande av vägarbete låta bilen en kort stund stå uppställd på en väg 35 à 40 m. från ett backkrön å vägens vänstra sida, från backkrönet sett, utan att

ha vidtagit erforderliga varningsåtgärder. Angående de båda förstnämnda rättsfallen se AGELL, Samtycke och risktagande, 1962, s. 93 f och 102 n. 4, se även s. 118 f.
    En bil sladdade och rullade runt, varvid en passagerare skadades. Föraren åtalades i NJA 1960 s. 18 för vårdslöshet i trafik. Vad som lades honom till last i överrätterna var icke, att hans färdsätt var oaktsamt utan att han var trött; han hade icke sovit på 24 timmar men väl därunder kört bil och förtärt något alkohol. Enligt medicinalstyrelsen måste den kombination av brist på vila, lång bilkörning och alkoholförtäring som förelåg i fallet från medicinsk synpunkt innebära, att den tilltalade befunnit sig i ett sådant tillstånd av fysisk och psykisk uttröttning att han var olämplig att föra motorfordon. Då utlåtandet emellertid utgick endast från allmänna förutsättningar, kunde det enligt HovR:n icke anses innefatta tillräcklig bevisning om att den tilltalade vid tillfället i fråga var så uttröttad att han icke kunde på betryggande sätt föra sitt fordon, varför han frikändes av HovR:n. HD fastställde. Det måste emellertid ifrågasättas, om den omständigheten allena, att en bilförare är trött, är tillräcklig för straffbarhet. Låt vara att det låter säga sig att den som alltför trött sätter sig vid ratten därigenom, såsom förutsättes i 1 § första st. trafikbrottslagen, brister i den omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna och låt vara att en sådan tolkning synes ha varit avsedd av den kommitté vars förslag ligger till grund för trafikbrottslagen (se SOU 1948:34 s. 167), enligt stadgandets ordalydelse skall dock subjektet vara en vägtrafikant, vilket tyder på att det är hans sätt att trafikera vägen som är det straffbara beteendet. I den mot stycket svarande 39 § vägtrafikförordningen är denna tolkning svårfrånkomlig; jfr 28 §. En jämförelse med andra stycket i 1 § och med 4 § talar också starkt mot den andra, extensiva, tolkningen. Enligt andra st., där det stadgas frihetsstraff, måste väl fordras att själva färdsättet är oaktsamt, men har man icke anledning att tro att de båda styckena avse väsentligen samma slags handlingar? I 4 § åter har för vissa fall stadgats straff oberoende av färdsättet för den som för motorfordon utan att äga nödiga förutsättningar härför. Har man då icke anledning att tro, att enligt 1 § för ansvar kräves oaktsamt färdsätt? Den extensiva tolkningen, vilken omfattas av FREDRIKSSON, Vägtrafikförordningen, 2:a uppl., 1961, i kommentaren till 28 och 39 §§ vägtrafikförordningen, leder, såvitt man kan förstå, till att innehavare av körkort skulle kunna straffas för vårdslöshet i trafik om han icke upphör att köra, när hans syn till följd av ålder blivit alltför dålig, oberoende av om han kört illa.
    Att övningskörning, varom stadgas i 30 § vägtrafikförordningen, föreligger har enligt lagrummet betydelse i två riktningar. Å ena sidan fritages eleven-föraren från ansvar, som annars skulle drabba honom. Det är klart, att ansvarsbefrielsen icke inträder, om icke de förutsättningar äro uppfyllda som enligt lagrummet gälla för att körning skall anses som övningskörning. En färd, vid vilken föraren saknade körkort men en passagerare innehade sådant, kunde, i SvJT 1961 rf s. 11,

icke anses såsom övningskörning, eftersom passageraren saknade de kvalifikationer som enligt 30 § kräves av en instruktör vid övningskörning. Föraren dömdes därför enligt 3 § trafikbrottslagen för olovlig körning. Å andra sidan stadgas i 30 §, att instruktören vid övningskörning skall anses som förare, d. v. s. hållas ansvarig för eleven-förarens fel. Enligt lagrummet är denna rättsverkan knuten vid samma förutsättningar som ansvarsbefrielsen, alltså vid de förutsättningar som ha uppställts för att den som sitter vid ratten skall slippa ansvar. Men därigenom bli förutsättningarna alltför snäva, ty i själva verket är ju instruktören ännu mera straffvärd om förutsättningarna för övningskörning icke äro uppfyllda. En sådan förutsättning är, att eleven har fyllt 18 år. I SvJT 1961 rf s. 41 var han endast 16 år. Icke förty dömdes instruktören på grund av alkoholhalten i sitt blod för rattonykterhet. Det vore onekligen underligt, om instruktören skulle slippa billigare undan emedan pojken var alltför ung för att tillåtas övningsköra. Detsamma gäller andra förutsättningar för övningskörning. Att den verklige föraren, d. v. s. eleven, icke går fri från ansvar med mindre instruktören har körkort sedan minst tre år och är van och skicklig synes i sin ordning, men icke skall väl brist i dessa avseenden medföra att instruktören slipper undan föraransvar? Se mina anteckningar i SvJT 1960 s. 284 f. Om emellertid instruktören skall anses som förare inställer sig frågan vad detta innebär. I SvJT 1961 rf s. 41 dömdes han, som sagt, för rattonykterhet. I SvJT 1959 rf s. 9 dömdes instruktör, som varit så påverkad av starka drycker att det kunde antagas att han icke på betryggande sätt kunnat föra fordonet, för rattfylleri, och i SvJT 1959 rf s. 41 ansågs en instruktör såsom förare också enligt bilansvarighetslagen. Skäl härför utvecklas i SvJT 1959 s. 539 f av MALMER, som deltog i avgörandet i HovR:n.
    När instruktören i SvJT 1959 rf s. 9 dömdes för rattfylleri, dömdes hans hustru, vilken var den verkliga föraren, för medhjälp därtill. Hon visste, att han druckit. Det torde vara tillräckligt, att hon visste att han förtärt alkohol i sådan mängd att, vare sig hon visste det eller icke, förutsättningarna för ansvar enligt 4 § trafikbrottslagen voro uppfyllda; se mina anteckningar i SvJT 1960 s. 285 ff och 1962 s. 189 f. När i SvJT 1961 rf s. 11, varom ovan, instruktören däremot icke ansågs som förare utan den verklige föraren straffades såsom sådan, uppstod fråga, om instruktören kunde straffas enligt 3 § trafikbrottslagen för det han tillåtit den andre att köra ehuru denne saknade körkort. Emedan den verklige föraren var ägare av bilen, kunde emellertid enligt HovR:n instruktören icke anses ha tillåtit honom att köra. Nästa fråga blir då, om icke instruktören främjat hans olovliga körning och därför borde straffas för medverkan därtill. Frågan besvarades av HovR:n nekande och antagligen med rätta. Om lagen särskilt straffbelagt ett tillåtande och detta straffbud är otillämpligt emedan instruktörens befattning med saken var mindre än ett tillåtande, synes därav böra slutas, att instruktören skall gå fri.
    I NJA 1961 s. 285 hade domstolarna att taga ställning till invändning av en för rattfylleri åtalad man om att spritförtäringen ägt rum så kort

tid före körningen att otillåten påverkan ej hunnit inträda. I NJA 1962 s. 639 ansågs i de lägre instanserna ett rattfylleri vara begånget under mildrande omständigheter med hänsyn till att alkoholhalten i blodet huvudsakligen härrörde från förtäring föregående dag samt till att annat ej ådagalagts än att föraren icke känt sig påverkad när han förde bilen. HD däremot fann icke skäl att anse omständigheterna mildrande med hänsyn till dessa förhållanden och ändrade straffet från böter till frihetsstraff.
    Beskrivningen av det s. k. smitningsbrottet i 5 § trafikbrottslagen föranleder tvivelsmål i åtskilliga hänseenden. I SvJT 1960 rf s. 6 hade en hund blivit överkörd och så illa skadad, att föraren såg sig föranlåten att avliva den. Sedan han gjort detta, for han vidare lämnande hunden, som saknade halsband, liggande synlig på vägkanten. HovR:ns majoritet fällde honom emedan han avlägsnat sig utan att dessförinnan eller sedermera vidtaga någon åtgärd för att ägaren av hunden skulle erhålla kännedom om vem som påkört denna. Rättsfallet ger anledning till åtskilliga frågor. Enligt förarbetena är det utmärkande för brottet smitning, att trafikanten avlägsnar sig i syfte att undgå upptäckt; se NJA II 1951 s. 543. Lagtexten ger i någon mån stöd för denna uppfattning genom uttrycket »undandrager sig». Att den som körde på hunden efter en stund for vidare behöver emellertid icke alls ha berott på någon önskan att icke medverka till åtgärder med anledning av händelsen. En fråga är vidare vad straffbestämmelsen egentligen åsyftar. Är det att uppkomsten av varje trafikolycka måtte bli ordentligt utredd eller att skadelidande (eller försäkringsgivaren) skall få sina intressen tillgodosedda och i så fall vilka intressen: intresset att få ersättning eller att få hjälp om han lidit kroppsskada (jfr 43 § vägtrafikförordningen) eller även andra intressen? Kan smitning föreligga ehuru endast föraren eller hans egen bil blivit skadad? I så fall kan påkörandet av hunden grunda smitningsbrott även om hunden var ekonomiskt värdelös, annars kanske icke. I SvJT 1963 rf s. 77 blev en man, som genom oaktsamhet kört i diket men därigenom orsakat skada allenast på bilen, dömd enligt 5 § av HR:n men av HovR:n frikänd från ansvar enligt lagrummet, emedan han lånat bilen och enligt låneavtalet var skyldig att ge ägaren ersättning för skadan. Enligt JO:s ämbetsberättelse 1964 s. 199 f fick en för smitningsbrott dömd man resning i ett fall där skada uppstått endast på den av honom förda bilen,vilken ägdes av annan. Att han borde underrätta ägaren om skadan är klart men, såsom RÅ-ämbetet framhöll, erfordrades för detta icke att han kvarstannade på olycksplatsen. Vidare inställer sig frågan, om trafikant verkligen är skyldig att vidtaga positiva åtgärder för att icke anses ha undandragit sig att medverka till de åtgärder vartill olyckan skäligen bör föranleda. Föreligger en anmälningsskyldighet? I SvJT 1959 rf s. 7 hade en bilförare kört på en parkerad personbil som skadades. Enligt hans egna uppgifter, mot vilka ingen motbevisning synes ha förts, stannade han en stund på platsen och talade med några personer där. Han fick därvid veta, att ägaren av den påkörda bilen bodde i ett hus bredvid, men han uppsökte icke denne. Däremot ringde

han, enligt egen uppgift, ett par gånger till bilregistret för att få reda på vem ägaren var men kom aldrig fram. Tre dagar efter olyckan ringde polisen. När polisen då upplyste honom om vem som var ägare, satte han sig omedelbart i förbindelse med denne. Han dömdes av HovR:n, under meningsskiljaktighet, för smitning, varvid det lades honom till last att han icke fäst en lapp med sitt namn på den påkörda bilen. Detta och att ägaren ännu tre dagar efter händelsen icke fått någon underrättelse från honom ansågs vederlägga hans uppgift, att han icke haft någon tanke på att undandraga sig sina skyldigheter. Jfr SvJT 1963 rf s. 65. I SvJT 1963 rf s. 59 blev, i HovR:n under dissens, en bilist som stänkt ned fotgängare dömd, under anförande att han genom underlåtenhet att stanna och göra sig närmare underrättad om skadorna gjort sig skyldig till smitning. Är det detta han vid straffansvar är skyldig att göra? Och var det trafikolycka?? I det senaste tyska strafflagsförslaget, § 347, har man ansett sig böra ge brottsbeskrivningen en betydligt mera precis avfattning än den svenska. Jfr DAHLIN i SvJT 1960 s. 621 ff.
    Se om trafikbrott också NJA 1960 s. 430 och 1961 s. 507 och 596 under 1 kap.