A. VINDING KRUSE. Erstatningsretten. I del. Ansvarsgrundlaget. Kbhvn1964. Juristforbundet. 371 s. Inb. dkr. 59,00.

 

    Rubricerade arbete är den första systematiska framställningen av dansk skadeståndsrätt sedan HENRY USSINGS Erstatningsret, som kom 1937. Utvecklingen sedan 1937 är betydande: det har tillkommit en omfattande rättspraxis och en icke obetydlig lagstiftning, motortrafiken har haft ett uppsving och därmed har också skadorna genom motortrafik ökat, försäkringsverksamheten har fått ökad betydelse för skadeståndsrätten, de skadeståndsrättsliga frågorna har debatterats i rättsvetenskapen, och det har framlagts åtskilliga förslag till mer eller mindre vittgående reformer av skadeståndsrätten. Inför en

sådan utveckling står rättsvetenskapsmannen inför ett val. Han kan antingen betona det nya och söka framställa skadeståndsrätten i nytt ljus, med beaktande av nya funktioner och nya värderingar, eller söka fördjupa analysen av de traditionella problemen, i förvissning att från juristens, och särskilt från domarens, synpunkt dessa problemfortfarande är väsentliga. För båda dessa tillvägagångssätt finns det goda skäl. ANDERS VINDING KRUSE har valt det senare. Hans bok visar också — om någon skulle betvivla detta — att de traditionella problemen har kvar sin betydelse särskilt för domstolsjuridiken och att äldre läror kan behöva överses och modifieras i ljuset av nyare utveckling.
    Till dispositionen ansluter sig boken ganska nära till det traditionella schemat, sådant man finner det t. ex. i Ussings Erstatningsret. Huvuddelen av boken handlar om culparegeln, och därtill ansluter sig ett mera kortfattat avsnitt om strängare ansvar än enligt culparegeln. I avsnittet om culparegeln finner man bl. a. särskilda kapitel om rättsstridighetsläran, om culparegelns funktion, om culpaprincipens användning, om orsaksbedömning och adekvans. I avdelningen om strängare ansvar lägger man märke till ett ganska utförligt kapitel om »råden over andres formuegoder», särskilt ersättning för obehörig vinst.
    Man kan emellertid också i boken urskilja två olika typer av framställning. Den ena typen består av principiella diskussioner av allmänna grundsatser, begreppsbildning och rättspolitisk värdering, denandra av mera praktiskt inriktade skildringar av nu gällande regler. Arbetets största förtjänster ligger enligt anm:s mening i de avsnittsom behandlar praktiska frågor. Här visar förf. sina grundliga insikter i ämnet — ofta med givande utblickar till straffrätten — och de meningar som han uttalar synes genomgående väl avvägda och praktiskt väl motiverade. Vinding Kruse tar ofta sin utgångspunkt i Ussings framställning av motsvarande fråga och tillfogar sin egen anslutande eller kritiska uppfattning. Han har regelbundet goda skäl för sin ståndpunkt. Det ligger i sakens natur att de teoretiska partierna måste vara kontroversiella på ett helt annat sätt. Trots den livliga debatten härskar ingen enighet om rättsstridighet, culpabedömning och orsaksbedömning, vare sig i Norden eller annorstädes. I viss utsträckning förefaller emellertid själva den attityd till dessa problem som Vinding Kruse intar, diskutabel, och anm. skall i fortsättningen något uppehålla sig härvid.
    En analys av principproblemen, ingående i en systematisk framställning av närmast läroboksmässig karaktär, kan ha två ganska olika syften. Det ena är att göra läsaren bekant med åsikter och kontroverser, som spelat en roll i äldre litteratur, för att möjliggöra för honom att förstå dessa och för att klargöra förf:s egen position i förhållande till sina föregångare. Det andra är att skapa en lämplig begreppsapparat för den egna framställningens syften och för läsarens egen förståelse av sakfrågorna. Det förra syftet fordrar en ganska utförlig, historisk framställning; det senare syftet kan ofta tillgodoses på

mindre utrymme, och den explicita analysen kan ibland för läsaren ersättas med klargörande exempel.
    Det förefaller som om Vinding Kruse särskilt vid framställningen av rättsstridighetsläran och dess förhållande till culpabegreppet i en vällovlig strävan att tillgodose båda dessa syften ej skilt dem tillräckligt klart. I betraktande av den roll som rättsstridighetsläran spelat i den tidigare nordiska — icke minst i den danska — litteraturen i skadeståndsrätt är det naturligt att denna lära ägnas åtskillig uppmärksamhet. Man blir emellertid rätt förvånad över att förf. går så långttillbaka som till Goos för att hämta det som han anser vara värdefullt i denna lära, och att Goos' beroende av Bornemann och andra föregångare ägnas rätt stor uppmärksamhet, medan senare inlägg, t. ex. Ussings och Ross', ej ens nämnes i det historiska avsnittet (s. 35—42). Ser man på vad Vinding Kruse finner värdefullt i den nordiska rättsstridighetsläran, blir man också något förvånad. Detta är dels tanken att en handling för att föranleda »retshåndhævelse» måste ha träffat ett intresse som är värt rättsordningens skydd, ett »retsgode» (s. 47), dels tanken att man vid bedömningen om en handling som träffar ett sådant »retsgode» skall medföra »retshåndhævelse» bör bedöma först »handlingsområdets generelle skadeevne» och sedan »den enkelte (konkrete) handlings retsstridighed» (s. 40 f.; jfr s. 47 f.), och dels slutligen att vid bedömningen av såväl rättsområdets som handlingens rättsstridighet man endast skall beakta handlingar som objektivt sett erbjuder en ganska betydande fara för ifrågavarande »retsgode»(s. 47). Det kan till en början ifrågasättas om framställningen ger en tillfredsställande bild av den roll som rättsstridighetsläran spelat för tidigare doktrin. Den tanke som ansetts utgöra kärnan i den nordiska rättsstridighetsläran och som säkerligen också är viktigast för förståelsen av nyare diskussion, nämligen att man vid bedömningen om en handling skall föranleda rättslig reaktion eller ej skall väga dess farlighet mot dess nyttighet, kommer helt i skymundan. Detta beror främst på att Vinding Kruse själv — och på denna punkt är det sannolikt att hans praktiska sinne leder honom rätt — menar att denna fråga har ganska ringa betydelse vid avgörandet av konkreta skadeståndsrättsliga problem (s. 47 f., 157—162). Vill man återigen seframställningen som ett försök att nå fram till ett lämpligt tankeschema och en lämplig begreppsbildning förefaller de resultat, som betecknas som de värdefulla delarna av rättsstridighetsläran, rätt obetydliga.
    Följer man den fortsatta framställningen finner man nämligen att förf. får svårt att fasthålla ens det som han godtagit av rättsstridighetsläran. Vid de skador som har den största betydelsen inom skadeståndsrätten, nämligen skador på person och sak, har man föga anledning att fråga, om de träffat ett »retsgode» eller ej, därför att detstår utom tvekan att liv, hälsa och egendom utgör sådana »retsgoder» i snävaste betydelse (jfr s. 135—138). I de tveksamma fallen, t. ex. omman skall avgöra vilka konkurrensmedel företagare emellan som är tillåtna, blir frågan om skadan träffar ett skyddsvärt intresse en gans-

ka klumpig formulering av de överväganden som kommer i fråga. Det visar sig vidare att tanken, att man genom skadeståndsskyldighet skulle förbjuda hela »handlingsområden», huvudsakligen leder tillsvårigheter, något som också påpekas av förf. (s. 48, 89 ff.; jfr s. 122 f.,125). Ståndpunkten att endast handlingar som medför en icke obetydlig fara bör betraktas som rättsstridiga är uppenbarligen mycket obestämd, och då förf. kommer in på mera konkreta frågor, huruvida skadeståndsskyldighet skall åläggas vid ringa grader av oaktsamhet, blir framställningen mera nyanserad än till ett framförande av detta argument (se särskilt s. 154 ff.). Man har därför svårt att tro att förf. skulle lagt sådan vikt vid dessa synpunkter om han ej velat fasthålla rättsstridighetsläran så långt det varit möjligt.
    Rättsstridighetsläran betonar ävenledes att en handlings större eller mindre farlighet, dess »skadeevne», utgör ett viktigt moment vid avgörandet om den bör mötas med rättslig reaktion. Det visar sig emellertid att det ej heller för att få in detta moment är nödvändigt att införa rättsstridighetsläran, eftersom Vinding Kruse själv uttryckligen framhåller, att bedömningen om en handling är »uforsvarlig» i rättsstridighetslärans mening väsentligen kommer att sammanfalla med bedömningen om den kan tillräknas skadevållaren såsom culpa (s. 76—81). Rättsstridighetsläran förflyktigas sålunda allt mera förläsarens ögon.
    Anm. vågar för sin del tro, att det är möjligt att helt undvara rättsstridighetsbegreppet i en framställning av den nordiska skadeståndsrätten. Det kan vara en fördel att behandla inverkan av nödvärn, samtycke, tjänsteplikt o. d. utan att vara bunden av någon rättsstridighetslära. Man bör skilja sådana värderingsfrågor som den om intresseavvägningens betydelse från bestämningen av begreppsapparaten. Det är varken från systematisk eller från terminologisk synpunkt lämpligt att draga en skiljelinje mellan rättsstridiga och rättsenliga handlingar. Culpabedömningen kan behandlas utan någon hänvisning till begreppet rättsstridig handling. Mot att slopa rättsstridighetsbegreppet talar visserligen önskan att bevara kontinuiteten med äldre framställningar av skadeståndsrätten. Men rättsstridighetsläranär i ovanligt hög grad en rättsvetenskapens angelägenhet, och dess bibehållande är ej ägnat att nämnvärt underlätta förståelsen av vare sig lagstiftning eller rättspraxis. Den juridiska idéhistorien i all ära; för en framställning av gällande rätt måste den bedömas som ett medel för förståelsen av denna rätt.
    Den invändning som nyss gjordes, nämligen att den principiella analysen ej avsätter några särskilt värdefulla resultat för behandlingen av de praktiska problemen, och samma försvar, nämligen att den ej heller leder till några ohållbara resultat, synes ha sin tillämpning även på andra delar av begreppsanalysen. Ytterligare ett exempel må nämnas. Vid utvecklingen av »teoretiske synspunkter vedrørendeculpareglens uforsvarlighedsbetingelse, adækvansbegrænsningen ogdet objektive ansvar» bestämmes en handlings farlighet eller »skadeevne» som »produktet af sandsynligheden for skadens eller skaders

indtræden som følge af handlingen og de mulige skaders omfang (værdi)». Om sålunda skadesannolikheten sättes till 1/n och den möjliga skadans värde sättes till S, skulle »skadeevnen» kunna uttryckas som S/n (s. 82 f.). Ett sådant påstående är tvivelaktigt av flera skäl. Man kan till en början invända, att sannolikheten måste bero av vilka omständigheter som man tar hänsyn till. Ju flera omständigheter i situationen vid skadans inträffande man utgår från som kända, desto större blir sannolikheten för att skadan skulle ha inträffat. Utgår man från att alla omständigheter är exakt kända, måste sannolikheten — utifrån det gängse deterministiska betraktelsesättet — vara 1.Vinding Kruse uppmärksammar emellertid själv denna svårighet ochkringgår den genom att säga, att man måste bedöma skaderisken pågrundval av vad som kunde iakttagas av en normalt utrustad person som befann sig i skadevållarens ställning vid den tidpunkt då handlingen företogs (s. 83 ff.). Men gör man denna reservation har man också uppgivit den exakthet som den angivna formeln förefaller ge, eftersom i praktiken det är omöjligt att bestämma någon sådan skaderisk annat än inom ytterst vida gränser och mycket inexakt. En kanske viktigare invändning är att de faktorer, varom det blir frågavid en bedömning av farligheten, ofta icke kan kvantifieras på det sätt som fordras för insättande i en formel av den angivna karaktären. Den skada som uppstår genom att ett några veckor gammalt barn dödas blir antagligen obetydlig i pengar, om någon skulle komma på den cyniska idén att söka använda detta som ett kvantitativt mått på den möjliga skadans storlek, men i praktiken räknar man icke med sådana mått.
    Även här kan man emellertid konstatera, att »skadeevnen» i den angivna betydelsen icke spelar någon nämnvärd roll i den fortsatta framställningen. Såvitt anm. förstår, hade denna blivit lika förståelig om förf. helt hade utelämnat sin matematiska bestämning av farligheten. Vid framställningen av culpabedömningen kommer nämligen i förgrunden inverkan av straffregler och liknande föreskrifter, rättspraxis, sakkunnigas bedömning och det gängse handlingssättet,och därvid visar förf. ett realistiskt sinne för nyanser som gör framställningen mycket givande.
    Man kan icke sällan tycka, att Vinding Kruse gör sig alltför mycket besvär med att framlägga ett traditionellt betraktelsesätt på de principiella frågorna. Oavsett vad man må anse härom har man dock all anledning att erkänna värdet av att ha fått en modern och välbalanserad skildring av den danska skadeståndsrätten.

Jan Hellner