Replik
Sedan red. låtit mig ta del av Folke Schmidts ovanstående inlägg, ber jag att få anföra följande. Jag är inte riktigt säker på att jag alldeles förstått innebörden av inlägget. I början sägs, att min kritik bygger på felaktiga premisser. Detta omdöme är tydligen grundat på att jag icke beaktat den försäkringsmässiga bakgrunden till pensionslöften. Till sist förklaras emellertid, att författaren inte vill bestrida att det skulle vara möjligt att lösa problemet men att detta skulle kräva en »differentiering av rättssystemet» (?) som icke gåve lön för mödan.
Låt mig i korthet sammanfatta vad min uppsats — som med några mindre ändringar publicerats även i Skattenytt nr 10 för i år — går ut på. Jag menar, att det kan finnas ett beaktansvärt intresse av att arbetsgivare, som inte anser sig kunna ge obegränsade pensionsutfästelser, dock — hellre än att inte ge några alls — skola kunna ge sådana som äro förenade med en begränsningsmekanism, som innebär, att man kontinuerligt kan bedöma, om företaget kan bära ytterligare pensionsbörda. De båda metoder som funnits härför — att arbetsgivaren avsätter för pensionering tillgängliga medel till en stiftelse samt antingen låter stiftelsen lämna utfästelsen eller väl själv lämnar denna men däri intar en klausul om begränsning till stiftelsens medel —har förbjudits i 1961 års lag med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse. Som skäl härför anföres i motiven, att pensionsstiftelsen är en för liten enhet för att kunna erbjuda försäkringsmässig utjämning, samt att arbetsgivaren icke bör få skjuta emellan sig och sin arbetstagare en stiftelse, som »lyfter av honom förpliktelser» vilka sammanhänger med tjänsteavtalet. Jag menade att detta är en otillfredsställande motivering. Min tanke var att när det inte existerar någon för-
pliktelse över huvud att utfästa pension, det är vilseledande för att inte säga felaktigt att tala om att någon försöker att »lyfta av» en dylik förpliktelse. Det förefaller mig vara ungefär detsamma som att förebrå en person, som förklarat sig vilja understödja ett allmännyttigt ändamål med 100 000 kronor, att han genom detta löfte undandrar sig (förpliktelse) att stödja ändamålet med 200 000 kronor.
Av vad Schmidt nu anför synes framgå, att de åsyftade orden skola ge uttryck för värderingen, att arbetsgivaren bör ta risken för det framtida utfallet i fråga om livslängd m. m. Talet om avlyftande av förpliktelse — liksom det hos Schmidt nu förekommande om risken att arbetsgivaren »underlåter att fullgöra ett löfte» — synes mig då avsett att tjäna syftet att stämpla beteendet hos arbetsgivare, som skulle använda ifrågavarande begränsningssystem, såsom mindre hedervärt, moraliskt klandervärt. Är detta meningen, förefaller mig omdömet lika opåkallat som förebråelsen i det nyss anförda exemplet. Dessutom synes mig användningen av termen »förpliktelse» strida mot vad jag är övertygad om att professor Schmidt liksom jag själv och våra kolleger plägar docera för de juris studerande om detta begrepps juridiska innebörd.
Det centrala är, synes det mig, att man här har ett läge, där, såsom Schmidt också framhåller, arbetsgivaren inte är pliktig att utfästa någon pension alls, och att det då måste vara oklokt att hindra honom att göra utfästelser blott därför att dessa icke är så säkra somde skulle ha varit om han varit i stånd till en ännu större uppoffring och insats i pensioneringshänseende; det bästa bör m. a. o. inte varadet godas fiende. Viktigt är blott att arbetstagaren får full klarhet ominnebörden av utfästelsen.
I fortsättningen av min uppsats diskuteras, vad dessa pensionsutfästelser med begränsningsanordning juridiskt sett kunna tänkas innebära, ett spörsmål, som icke alls berörts av pensionsstiftelseutredningen. Jag menar, att utfästelserna böra tolkas så att de ge så stor del av det utfästa pensionsbeloppet som svarar mot vad av gjord avsättning till stiftelsen som belöper just på den ifrågavarande pensionsberättigade. Värdet av fribrev om anställningen upphör i förtid bör beräknas på motsvarande sätt. Man bör sålunda icke tillämpa principen att den som först kommer till kvarnen först får mala, d. v. s. att— oberoende av huruvida gjorda avsättningar i och för sig äro tillräckliga — utbetala full pension till den som först blir pensionsberättigad, så länge medlen räcker. Den antagna tolkningen innebär sålunda schematiskt sett, att om det, för att en pension på visst angivet årligt belopp skall kunna utgå, kräves en årlig avsättning av t. ex. 1 000 kr. men avsättning skett endast med 500 kr. per år under hela intjänandetiden eller med 1 000 kr. under halva denna tid, pensionenreduceras till hälften av det utfästa beloppet (med all reservation förförsäkringsmässiga modifikationer av olika slag!). Den ifrågavarande tolkningen innebär å andra sidan, att man inte skall koppla bort sambandet mellan gjorda avsättningar och de utfästelser som föranlettavsättningarna på det sättet att nytillkomna pensionsutfästelser, som
icke åtföljts av någon avsättning, skulle få s. a. s. »urholka» tidigare gjorda utfästelser genom att de tidigare avsatta beloppen slås ut likformigt över samtliga utfästelser (jfr HAHR i Svensk Skattetidning1956 s. 121 f). Den föreslagna tolkningen ansluter sig till skatteavdragsreglerna, vilka ju i princip bygga på ett samband mellan avsättning och de pensionsberättigades resp. tid för pensionens intjänande.
Nu är jag fullt medveten om att invecklade beräkningar måste tillför att genomföra angivna tankegång. Så förefaller mig bli händelsen vilket system man än har. Och klart är att ju mindre destinatärskretsen är, dess större är risken att en försäkringsmässig utjämning icke skall kunna ske. Men det betyder icke något annat än ett bekräftande av vad ingen velat bestrida, nämligen att denna osäkrare och till mindre förpliktande pensionering inte är lika värdefull som andra säkrare och dyrbarare pensioneringsformer, vilket konstaterande dock inte borde leda till slutsatsen att den är värdelös eller skadlig.
Det erkännes att jag inte nämnvärt sökt tränga in i hur hithörande beräkningar skall gå till. Med den respekt som det okända injagar har jag tagit del av Schmidts intressanta redogörelse för vissa grundläggande spörsmål; jag har dock svårt att i allo förstå på vilket sätt förf. menar, att vad där anföres skulle innebära något avgörande argumentav försäkringsmässig natur mot de av mig berörda pensioneringsmetoderna. Bortsett härifrån kan det säkerligen icke vara någon omöjlighet för den försäkringsmatematiska expertisen att klara av de problem som skulle uppstå, om nu diskuterade begränsningsanordningar godtoges, förutsatt blott att målsättningen är klar (jfr Hahr a.st.). Och ingen skulle väl kunna ha något emot att den allsmäktige lagstiftaren, om det hela bleve alltför krångligt, ingrep med några förenklande tumregler. Kanske kunde man också finna en metod för mindre arbetsgivare att sluta sig samman för erhållande av en försäkringsmässigt tillfredsställande utjämning eller föreskriva att dylik arbetsgivare skulle teckna försäkring som trädde i kraft då pensionstagare överskred viss åldere. d. Men att tillgripa den hästkur som består i att kasta ut såväl badvatten som barn synes dock icke erforderligt.
De synpunkter jag skisserat i uppsatsen — innefattande även att det skulle föreligga förpliktelser för arbetsgivaren att i viss utsträckning vara verksam för pensionsutfästelsernas fulla infriande — bära kanske, som jag också själv antytt, prägel av frihandsteckning. Mitt främsta syfte har varit en kritik mot 1961 års lagstiftare för att icke alls ha utrett hithörande spörsmål utan avfärdat dem med några helt kortfattade, efter min mening innehållslösa eller ohållbara argument. Detta är så mycket mer överraskande som pensionsstiftelseutredningens ordförande nu förklarar sig icke ha något att invända mot värderingen, att »lagstiftaren bör gynna en reglering som gör det möjligt förett företag att kontinuerligt bedöma, i belysning av den ekonomiskautvecklingen för företaget, hur stor pensionsbörda företaget skall åtaga sig» — d. v. s. just det syfte som de i uppsatsen diskuterade pensioneringsmetoderna skulle kunna tjäna.
Henrik Hessler