Beccaria. Ett 200-årsminne

 

I år för 200 år sedan utkom anonymt den säkerligen mest översatta av alla skrifter på juridikens område, den milanesiske markisen CESARE BECCARIAS skrift Dei delitti e delle pene.
    Förf. var vid bokens utgivande en man på 26 år, som dittills icke visat något särskilt intresse för juridik ehuruväl han som 20-årig graduerats i ämnet. Han anses ha skrivit boken under tiden mars 1763— januari 1764. I juli 1764 kom boken ut. På en månad var första upplagan slutsåld. Nästa år trycktes redan en tredje upplaga. Boken översattes snabbt till flera språk. En översättning till svenska av J. H. Hochschild utkom 1770.
    Man frågar sig hur något sådant var möjligt. Förklaringen ligger väl i vad man brukar kalla det andliga klimatet. 1700-talet var de begåvade dilettanternas tid. I salonger, på kaféer och i akademier träffades en bildad och för allehanda kulturella frågor intresserad elit, ofta berest och väl insatt i vad som hände utanför det egna landets gränser. Beccarias idéer hade utvecklats under diskussioner med likasinnade. Måhända var det en fördel för honom, att han icke var belastad med professionell lärdom. Han hade tillägnat sig upplysningsfilosofiens allmänna åskådning, och med denna som utsiktspunkt betraktade han straffrättsskipningen liksom utifrån och von oben. Kortfattat men med elegans och klarhet behandlade han en rad av förhållanden eller missförhållanden inom denna. Skriften har ett mycket måttligt omfång. Den var lättläst och är det alltjämt. Den var för sin tid uppseendeväckande radikal men stod ändock i samklang med idéer som voro allmänt spridda bland den bildade publiken.
    Beccaria opponerade sig med känsla och övertygelse mot den dåtida straffrättsskipningens grymhet och godtycklighet men icke med sentimentala argument utan med rationella.
    Mest känd har han blivit för sin opposition mot dödsstraffet, som då för tiden användes i oerhörd utsträckning. Han anför flera argument mot detta straff, bl. a. att det icke är verkningsfullt nog: den som drives till brott av sin misär befrias ju därifrån om han mister livet. Mera avskräckande skulle därför vara livstids tvångsarbete, ty sådant straff innebär ett hot om fortsatt misär. Ett annat argument är, att dödsstraffet, även om det verkställes på ett särskilt plågsamt sätt, icke tillåter en rättvis gradering av straffet efter brottets svårhet. Man är nämligen snart uppe i en stränghet som icke kan överträffas.
    Att straffet skall stå i proportion till brottets svårhet är en huvudpunkt i Beccarias lära. Annars är det icke rättvist. Straffet skall vara sådant, att det uppväger frestelsen att begå brott, men icke strängare. Är det strängare än som behövs är det orättvist eller orättfärdigt. Men det behövs strängare straff ju svårare ett brott är, och omvänt.

    För att straffet skall vara effektivt är det enligt Beccaria av vikt, att det följer snabbt och säkert på brottet. Straffets effektivitet som avhållande från brott beror enligt honom snarare på den grad av visshet med vilken det följer brottet än på dess stränghet. Han är därför motståndare till benådning.
    Han är också motståndare till att domstolarna skola ha något utrymme att pröva om en gärning skall vara straffbar. Domstolarna böra vara bundna av skriven lag, som lämnar minsta möjliga plats för tolkning och som kan förstås av medborgarna.
    Beccaria ivrar mot tortyr och mot inkvisitorisk process och pläderar för fri bevisprövning, jury och offentlighet.
    Det sistnämnda kravet gäller ej blott straffprocessen utan även straffverkställigheten. Det är icke lämpligt att gömma undan brottslingen i ett fängelse eller att förvisa honom. Människorna böra se honom, så att de taga varning.
    Bokens innehåll är ingalunda uttömt med denna uppräkning, men det sagda torde vara tillräckligt för att visa att Beccaria tog upp en rad mycket betydelsefulla frågor. Det är också klart, att han utövat ett mycket stort inflytande på straffrättsskipningens utveckling. Hans inflytande gjorde sig snart gällande på åtskilliga håll, även i Sverige, trots häftigt motstånd från vissa kretsar av teologer och jurister, vilka höllo på det traditionella.
    För traditionen hade Beccaria föga respekt: »Människosläktets historia är ett ofantligt hav av villfarelser, på vilket man ser simma här och var med stora mellanrum ett litet antal sanningar, illa insedda.» Detta var hans inställning. De reformkrav han framställde tedde sig för honom ändamålsenliga och humana, men han gjorde gällande att de också voro slutsatser till vilka man måste komma om man inser sanningen.
    Hans utgångspunkt är frågeställningen: Vad är rätt? Grundvalen förrättsordningen är enligt hans och hans samtids uppfattning ett fördrag mellan medborgarna om bildande av ett rättssamhälle. Svaret på frågan vad som är rätt finner Beccaria genom att undersöka vad detta samhällsfördrag förnuftigtvis kan innehålla. Genom samhällsfördraget ha medborgarna enligt honom överlämnat en del av sin frihet till lagstiftaren för att kunna åtnjuta återstoden i säkerhet och lugn. Därav följer rätt för lagstiftaren att stadga straff men icke i större omfattning eller med större stränghet än som är nödvändigt. Det är lagstiftaren och icke domaren som fått denna rätt: därav kravet på legalitet. Och ända till att avhända sig livet ha medborgarna icke gått: därav kravet på avskaffande av dödsstraff. Och så vidare. Kraven på rättvisa, humanitet, ändamålsenlighet, alla följa de av att samhällsfördraget förnuftigtvis måste tolkas så. Det naturrättsliga betraktelsesättet hindrade icke Beccaria från att yrka på reformer som syntes honom praktiskt värdefulla. Tvärtom, de naturrättsliga resonemangen stödde kraven och de gav dem en motivering som appellerade till samtiden. Reformkraven gick i linje med vad man önskade. Ty upplysningsmännen ivrade för rättssäkerhet, under senare delen av 1700-talet gjorde sig en sen-

timentalt färgad människosyn starkt gällande och anläggande av nyttosynpunkter var utmärkande för hela århundradet. Nu fann man hos Beccaria, att vad man önskade stämde med vad som principiellt var rätt. Beccarias skrift var det första framgångsrika försöket att framställa ett sammanhängande och logiskt konstruerat straffrättsligt system.
    För att straffet icke, så slutar Beccaria sin framställning, skall vara en akt av våld, begånget av en eller av flera mot en medmänniska, bör det vara offentligt, snabbt, nödvändigt, så föga strängt som är möjligt med hänsyn till förhållandena, proportionellt mot brottet och föreskrivet i lag. Ivar Strahl