Ett amerikanskt strafflagsutkast.1 I princip är var och en av USA:s femtiodelstater suverän i fråga om utformningen av den strafflagstiftning, som skall gälla på dess territorium. Detta förhållande leder till att USA kan uppvisa en provkarta av mycket olikartade straffrättsliga bestämmelser, och härtill kommer att det också existerar en federal straffrätt. I fråga om angelägenheter, som enligt den amerikanska konstitutionen är förbehållnaunionens organ, har dessa utfärdat viktiga straffstadganden med giltighet för hela unionen. Dessutom finns en fullständig federal strafflag med giltighet för District of Columbia och andra områden, som är undandragnadelstatlig förvaltning.
    De högst betydande olikheterna mellan de olika straffsystemen — särskilt påfallande och förbryllande är i många fall skillnaden från stat till stat i fråga om påföljden för ett och samma slags brottslighet — är otvivelaktigt ägnade att leda till komplikationer och otillfredsställande resultat i rättstillämpningen, och det är naturligt att ett förenhetligande av straffrätten för många kommit att framstå som eftersträvansvärt. En ledanderoll i dessa unifieringssträvanden spelar THE AMERICAN LAW INSTITUTE, ensammanslutning av ett stort antal domare, professorer och andra framträdande jurister från alla delar av USA. Efter omkring tio års förarbeten kunde institutet år 1962 framlägga ett fullständigt utkast till strafflag, en Model Penal Code, avsedd att tjäna till ledning för de olika delstaterna vid reformer på straffrättens område. I vad mån delstaterna faktiskt kommer att taga intryck av det i och för sig mycket imponerande utkastet, är svårt att förutse. Tydligt är dock, att institutet icke hänger sig åt några illusioner i detta hänseende. En helt enhetlig amerikansk straffrätt är tills vidare icke ett realistiskt mål att arbeta för, och förhoppningarna sträcker sig icke längre än till ett närmande av de olika systemen till varandra. Institutet har själv utarbetat alternativa skrivningar av vissa paragrafer till tjänst för sådana stater som icke kan väntas acceptera de av institutet förordade alternativen.
    Lagförslaget är omfattande och detaljerat. Till sin allmänna uppläggning påminner det om åtskilliga europeiska strafflagar. Dess första del upptar allmänna bestämmelser, och härefter följer stadganden om de särskilda brotten. En tredje huvuddel innehåller bestämmelser om den närmare utformningen av påföljdssystemet, och förslaget avslutas med vissa föreskrifter om organisationen av de straffverkställande myndigheterna.
    I olika uttalanden har påpekats att förslaget är typiskt amerikanskt genom sin avsaknad av dogmatism. Det kan väl tilläggas, att ett arbete av detta slag med nödvändighet måste vara resultatet av en mängd kompromisser mellan olika ståndpunkter och att det redan därför knappast kan präglas av någon bestämd straffteori. Förslaget innehåller bland de all-

 

    1 Model Penal Code. Proposed Official Draft. The American Law Institute. Philadelphia 1962. 346 s. 48— 

    643004. Svensk Juristtidning 1964

754 HANS DANELIUSmänna bestämmelserna ett slags programförklaring rörande de syften som ligger bakom bestämmelserna om de särskilda brotten och om påföljderna. I denna programförklaring har såväl individualpreventiva som generalpreventiva synpunkter kommit till uttryck. Däremot göres icke något försök till avvägning mellan dessa olika intressen. Dessutom har rättssäkerhetssynpunkter tillmätts stor betydelse vid fastställandet av lagens allmänna syften. I detta hänseende uttalas, att lagen är avsedd att förhindra att klanderfritt handlande bedömes såsom brottsligt och att brottslingar blir föremål för alltför höga, oproportionerliga eller godtyckliga straff. Det sägs vidare att lagens föreskrifter skall ge en skälig varning om vilka handlingar som utgör brott och vilka straff som kan följa på de olika brotten.
    De nyssnämnda allmänna uttalandena om de rättssäkerhetssynpunkter som ligger bakom lagutkastet kompletteras av andra bestämmelser, genom vilkaden straffrättsliga legalitetsprincipen stadfästes. Ingen handling skall kunna bedömas som brott om den inte är ett brott enligt gällande lag. Härigenom avvisar lagutkastet brottstyper, som endast grundar sig på sedvanerätt, en företeelse som eljest icke är okänd i anglosaxisk rätt. Även det andra ledet av legalitetsprincipen — intet straff utan stöd i lag — har kommit tilluttryck i lagförslaget, och bland övriga rättssäkerhetsgarantier må särskilt nämnas att förslaget inledes med ett förbud mot retroaktiv tillämpning avlagen.
    Från de egentliga brotten, crimes, utskiljer man i förslaget bagatellförseelserna, violations. I anslutning till anglosaxisk tradition uppdelar man de egentliga brotten i felonies och misdemeanors, och som en tredje grupp räknar man i förslaget med petty misdemeanors. Felonies uppdelas i sin tur i tre grader, felonies of the first degree, felonies of the second degree och felonies of the third degree. I de bestämmelser, som avser de särskilda brotten, anges icke vilket straff som kan följa på varje brott. I stället hänföres varje brott till en av de här nämnda kategorierna, och man får sedan studera de allmänna bestämmelserna för att finna, vilka strafflatituder som gäller för varje sådan kategori.
    Enligt lagutkastet kan en person icke straffas annat än för en frivillig handling eller för en underlåtenhet att utföra en handling, som han fysiskt är i stånd att utföra. I fråga om de subjektiva rekvisit, som erfordras för straffbarhet — med anglosaxisk terminologi mens rea — räknar man med fyra olika grader, nämligen purpose, knowledge, recklessness och negligence. I åtskilliga bestämmelser om de särskilda brotten anges vilken eller vilka av dessa grader som skall krävas för straffbarhet. Saknas en sådan särskild bestämmelse, räcker det med att purpose, knowledge eller recklessness föreligger. Distinktionen mellan purpose och knowledge påminner om skillnaden mellan direkt och indirekt uppsåt. Recklessness innefattar ett medvetet risktagande och erinrar härigenom om rättsfiguren medveten oaktsamhet, medan det för negligence räcker, att gärningsmannen bort inse den risk som förelåg. Både vid recklessness och negligence kräves dock enligt lagförslaget att gärningsmannens handlande innebär en kraftig avvikelse från normal aktsamhet. De olika subjektiva rekvisiten är dessutom försedda med vissa karakteristika, som här icke antytts, och denna del av den straffrättsligasystematiken kompliceras i förslaget — liksom i övrigt inom anglosaxisk

ETT AMERIKANSKT STRAFFLAGSUTKAST 755rätt — ytterligare av att olika moment i en brottsbeskrivning ofta förutsätter olika slag av subjektiv täckning för att straffbarhet skall inträda.
    Bland de många intressanta problem, till vilka institutet haft att tagaställning inom ramen för de allmänna bestämmelserna, må också nämnas den både i England och Amerika mycket omdiskuterade frågan om straffrihet på grund av sinnessjukdom. Till grund för rättstillämpningen på detta område ligger i de flesta amerikanska stater liksom i England de s. k. M'Naghten rules, som första gången kom till uttryck i ett uppmärksammat engelskt mordmål från 1843. Enligt dessa regler leder sinnessjukdom till straffrihet då gärningsmannen antingen icke visste vad han gjorde eller icke förstod att han handlade orätt. Den kritik som ofta riktats mot denna princip har i regel avsett dess snäva begränsning, och man har särskilt hävdat att straffrihet även borde inträda i fall då en gärningman handlat under inflytande av en till följd av sinnessjukdom oemotståndlig impuls (irresistible impulse). I många delstater har man också i rättstillämpningen utsträckt straffriheten till andra fall än dem som rymmes inom M'Naghten-reglernas snäva ram. Ett särskilt uppmärksammat avgörande träffades 1954 i det s. k. Durham-målet i District of Columbia. Enligt detta avgörande skall straffrihet inträda för gärning som är resultatet av sinnessjukdom eller annan själslig rubbning (the product of mental disease ordefect). Vid förarbetena till institutets lagförslag tycks man ha varit på det klara med att M'Naghten-reglerna behövde kompletteras med en regel, enligt vilken straffrihet skulle inträda i vissa andra fall. Uppmärksamheten kom då att riktas på avgörandet i Durham-målet. Man sökte dock finna en mera entydig formulering av den princip, som däri kommit till uttryck, och man stannade slutligen vid att framställa saken så, att »en person icke är ansvarig för brottslig handling, om han vid tidpunkten för dess begående till följd av sinnessjukdom eller annan själslig rubbning i väsentlig grad saknar förmåga att inse det brottsliga i sitt handlingssätt eller att anpassa detta efter rättens krav».
    Inledningsvis har antytts, att påföljden för ett och samma brott ofta varierar högst betydligt från stat till stat. Uppenbarligen har detta skapat särskilda problem vid utarbetandet av lagutkastet. Skillnaderna är uppseendeväckande stora på sedlighetsbrottens område. Medan homosexuell otuktär straffri i åtminstone en stat, kan samma beteende följas av livslångt frihetsstraff i andra stater. Institutet har stannat vid att lämna sådan handling straffri, dock givetvis med undantag för vissa fall då den sker under tvång eller missbruk av annans ställning eller riktar sig mot minderårig.
    Givetvis har dödsstraffets bibehållande eller avskaffande varit en kontroversiell fråga under institutets arbete. Medan detta straff redan är avskaffat i nio stater, har det bibehållits i de övriga, ofta som påföljd för mord och förräderi men i vissa stater även som straff för kidnapping, våldtäkt, grova former av rån, mordbrand, mened o. s. v. En rapport rörandedödsstraffet utarbetades för institutets räkning av professor THORSTEN SELLIN. Någon enighet kunde dock icke uppnås. I lagförslaget har intagits en paragraf, som ger möjlighet att utdöma dödsstraff för mord begånget under vissa försvårande omständigheter. Detta stadgande kan dock utan svårighet uteslutas av sådana stater som icke är anhängare av detta straff.

756 ETT AMERIKANSKT STRAFFLAGSUTKAST    Mot bakgrunden av det långvariga och mödosamma arbete på en strafflagsreform, vilket bedrivits exempelvis i Sverige och Tyskland, framstår det amerikanska lagutkastet för en europeisk iakttagare som en respektingivande prestation. Även om det tills vidare är osäkert, vilken betydelse utkastet kommer att få för utvecklingen på straffrättens område i USA, är det dock givet att institutets arbete icke kan lämnas obeaktat vid kommande reformer inom de olika delstaterna. Förslaget är dessutom mycket intressant såsom en aktuell kartläggning av ledande amerikanska experters inställning till många kontroversiella straffrättsliga och kriminalpolitiska problem.

Hans Danelius