Studieresor med nämndemän. Häradshövdingen och nämndemännen i Nedansiljans domsaga jämte jurister på domsagans kansli har även 1964 företagit en utländsk studieresa av samma slag som förekommit tidigare (jfrSvJT 1963 s. 650). Denna senaste resa gick till England. Under loppet av en vecka åhörde man rättegångar i Old Bailey samt följde det rättsliga förfarandet i Bow Street Magistrates Court. Besök avlades även på avdelningen för äktenskapsmål i Law Courts. En dag ägnades åt ett besök på en stor borstal utanför Rochester. Samtliga studiebesök hade på ett berömvärt sätt förberetts av ambassadrådet vid den svenska beskickningen i London. På grund härav och genom tillmötesgående från vederbörande domares och tjänstemäns sida blev studieresan mycket givande och gav en god inblick i engelsk rättsskipning och ungdomsvård. I. R.

 

    Carl Romberg † F. d. presidenten i Västra hovrätten Carl Romberg avled den 2 november 1964 i en ålder av 69 år. Han var född i Jönköping, där fadern var en för sin juridiska skicklighet högt skattad och inte minst av de unga uppburen divisionsordförande. Från honom och i den hovrättsmiljö där han växte upp fick han i blodet den gamla ämbetsmannatraditionens grundelement plikttroget arbete och objektivitet; det lätta och glada sinnet var modersarv.
    Efter tingstjänstgöringen inträdde han i Göta hovrätt, där han i vanlig ordning passerade graderna. Redan tidigt kallades han till justitiedepartementet där han snabbt avancerade till lagbyråchef och expeditionschef.

    När det under världskrigets andra år ansågs erforderligt att inrätta en informationsstyrelse, blev Romberg dess souschef. Det är inte möjligt för en utomstående att döma om hur informationsstyrelsens otacksamma och känsliga uppgift löstes — det får ankomma på eftervärlden när svallvågorna en gång lagt sig — men säkert är att det var Rombergs administrativa skicklighet som fick den nyskapade kristidsorganisationen att finna sin form, att hålla samman och fungera. En av hans medarbetare har vittnat om vad hans rakryggade personlighet och förmåga att hålla stånd i blåsväder betydde för verket vid de oundvikliga stötarna.
    Jämsides med denna uppgift var Romberg sysselsatt med lagstiftnings- och utredningsuppdrag på vitt skilda områden inom samhälls- och rättslivet.Bara det väsentligaste skall här nämnas — ordförandeskapet i fiskerättskommittén. Kommitténs utredningsarbete ledde till 1950 års fiskelagstiftning. Att komma fram till en lösning av problemen var förvisso ingen lätt uppgift. Det gällde bl. a. att nyansera reglerna med hänsyn till skiftande biologiska och befolkningspolitiska förutsättningar. Under arbetets gång höll kommittén offentliga möten på mer än 30 orter med representanter för skilda intressegrupper. Man föreställer sig att Rombergs lätthet att vinna kontakter i förening med hans natur- och friluftsintresse gjorde dessa sammankomster till uppfriskande inslag i det tyngande skrivbordsarbetet. Att den färdiga lagstiftningsprodukten ur kvalitativ synpunkt fyller höga anspråk torde vara allmänt erkänt.
    När den nya rättegångsordningen 1948 trädde i kraft, blev Romberg president i hovrätten för Övre Norrland. Han hade i den egenskapen ansvaret för att den stora reformen genomfördes i den vidsträckta hovrättskretsen. Om den tjusning och den vedermöda som var förbunden härmed, särskilt med hänsyn till de många och långa tingsresorna, har Romberg berättat i en artikel i Festskriften till Gärde (SvJT 1950 s. 748). 1953 blev han president i Västra hovrätten där han kvarstod till pensionsåldern 1960.
    Romberg besatt i sin krafts dagar ett skarpt och genomträngande intellekt som snabbt uppfattade problemens kärna. Detta i förening med hans lätta och glada väsen kunde för den ytlige bedömaren skapa ett intryck av att han icke brottades med problemen. Intet kunde vara felaktigare. Hans skarpsinne var i hög grad förbundet med de traditionella domardygderna, grundlighet, självständighet och oväld. Rombergs harmoniska och i ordets bästa bemärkelse mänskliga personlighet gjorde honom till en mästare när det gällde att utjämna motsättningar och uppklara missförstånd samt att skapa den trivsel och den arbetsglädje som är så väsentliga i ett kollegialt arbetande verk. Den personliga umgängelsens nådegåva var i ovanlig mån hans. Till den uppskattning som kom honom till del utanför juristkretsarna bidrog en annan omständighet, som satte spår också i domargärningen. Romberg hade under sin ämbetsmannabana kommit att syssla med mer mångskiftande uppgifter än som torde vara vanligt även inom en framgångsrik hovrättskarriär. Härigenom vann han en djup insikt i samhällsförhållandena och människans villkor; han var klart medveten om att det fanns »en värld också utanför Veronas murar».
    De som haft förmånen att lära känna Carl Romberg i liv eller arbete kan aldrig glömma han ljusa, mänskliga och högresta gestalt. Maths Heuman