NÅGRA ANMÄRKNINGAR BETRÄFFANDE KVITTNINGSFÖRKLARING

 

Av f. d. justitierådet GÖSTA WALIN

 

 

Lagberedningen har under sitt arbete med utsökningsrätten kommit in även på förutsättningarna för kvittning, när det gäller lönefordran o. l., samt innebörden av kvittningsförklaring eller kvittningsyrkande i civil-, process- och exekutionsrättslig mening. Därvid har givetvis beaktats de aktuella inlägg som gjorts i SvJT 1961 av Sven Larsson, Olivecrona och Ekelöf. Utan att vilja tala annat än för egen räkning har jag trott det vara önskvärt att i det kontroversiella ämnet framföra vissa synpunkter beträffande främst ensidig kvittningsförklaring i motsats till konventionell kvittning. Sedan länge har man brukat anse att kvittning kan ske genom ensidig kvittningsförklaring och att fordringarna då upphör under vederbörliga förutsättningar. Olivecrona hävdar däremot att, när ensidig kvittningsförklaring avgivits, kvittningen senare sker per judicem (se denna tidskrift 1961 s. 544 ff).Det förefaller som om man på civilrättsligt håll inlagt för mycket i den »kvittning» som ansetts ske genom ensidig kvittningsförklaring eller åtminstone uttryckt sig oförsiktigt, medan å andra sidan Olivecrona kanske gjort alltför rent hus i fråga om de tankegångar eller uttryckssätt som använts på den civilrättsliga sidan. I stort sett synes det ej vara fråga om några sakliga skiljaktigheter utan om den lämpligaste terminologin, men det kan befaras, att vissa materiella slutsatser drages av det uttryckssätt som väljs och att detta kan föranleda olika utgång även i sak.
    För egen del vill jag till en början bekänna, att det är mig något främmande att domstol — som Olivecrona menar beträffande kvittning — skulle anses kunna i vanliga förmögenhetsrättsliga förhållanden meddela »konstitutiva» domar. (Jag sympatiserar alltså på den punkten med Kallenberg, se SvJT 1961 s. 554.)
    Det naturliga synes vara, att man utgår från att en kvittningsförklaring, när den avges, är avsedd att ha en materiell innebörd medvvissa omedelbara rättsverkningar — om man överhuvud accepterar synsättet att enskilda viljeförklaringar kan i och för sig medföra rättsverkningar — och jag tror, att detta ligger så nära till hands att man är så gott som tvungen att använda den utgångspunkten. I så fall kan nog talet om konstitutiva domar i här ifrågavarande fall bortfalla.
    Olivecrona har särskilt vänt sig mot talesättet att motpartens fordran »upphört» redan genom kvittningsförklaringen, om vederbörliga förutsättningar för kvittning förelåg. Uttryckssättet är tydligen starkt förkortat, eftersom man räknar med att kvittningsförklaringen ibland är utan verkan även om de materiella förutsättningarna förelåg. Det

96 GÖSTA WALINär nu ej något alldeles unikt att (såsom Rodhe) tala om fordringens upphörande även om den anses kunna återuppstå i vissa situationer. En fordran som anses ha upphört kan ju återupplivas av flera andra skäl än som nu är i fråga, t. ex. om skedd betalning blir föremål för återvinning i konkurs. Frågan synes vara, om det i förevarande fall får räknas med så många eller så beskaffade undantag att uttryckssättet blir missvisande. Jag är benägen att från den utgångspunkten instämma i kritiken. För egen del skulle jag vilja karakterisera ensidig kvittningsförklaring som en rättshandling, varigenom någon förklarar sig vilja begagna en honom tillkommande befogenhet att, med flera eller färre villkor, knyta samman två parallella »rättighetsförhållanden» — för att använda Olivecronas term — med varandra; två alltjämt existenta rättighetsförhållanden ställs i beroende av varandra. Uttrycket sammanknyta är naturligtvis ej juridiskt gångbart men innebär åtminstone ej någon överdrift, och jag vill i fortsättningen t. v. använda det för att beskriva situationen.
    En sådan försiktig karakterisering av kvittningsförklaringen som nu angivits går väl att tillämpa på stadgandet i 15 § skuldebrevslagen angående kvittning innan överlåtelse av huvudfordran skett. Lagstiftaren räknar här uppenbarligen även med ensidig kvittningsförklaring, jfr Marks von Würtembergs och Sterzels auktoritativa kommentar till skuldebrevslagen (3 uppl. s. 86). Det förtjänar observeras, att det i den danska och norska lagen, såsom påpekas i kommentaren, talas om »modregningserklaering» resp. »motrekningsfråsegn» i stället för om kvittning. Olivecrona nämner, när han behandlar 15 § skuldebrevslagen, endast fordrans »upphörande» genom kvittning. Den som anser att det i förevarande sammanhang är missvisande att tala om att fordringen upphört kan glädja sig åt att det i lagrummet heter att skuldförhållandet »upphört eller förändrats» genom bl. a. kvittning. Terminologin i lagen är alltså — kanske av en slump— förenlig med ett antagande att ensidig kvittningsförklaring omedelbart medför endast mera begränsade rättsverkningar än fordrans upphörande.
    Även 18 § skuldebrevslagen låter sig förena med den karakterisering av kvittningsförklaring som här skett. Situationen är där, att huvudfordran redan har överlåtits när det blir tal om att huvudgäldenären vill kvitta med fordran hos överlåtaren. Olivecrona säger: »Meningen måste vara, att han då yrkar judiciell kvittning.» För egen del kan jag ej förstå, varför det skulle förhålla sig så som Olivecrona här uttalar. Jag är tvärtom övertygad om att lagstiftaren utgått från att ensidig kvittningsförklaring även i den nu aktuella situationen skulle kunna ske med omedelbara rättsverkningar. Olivecrona anger ej heller något stöd för det kategoriska uttalandet. Med mitt sätt att se innebär 18 § ej mer än att gäldenärens befogenhet att sammanknyta sin fordran med huvudfordringen är mera begränsad än förut — men alltså icke helt utesluten. I övrigt torde icke genom lagrummet ha skett någon strömkantring i fråga om användningen och betydelsen av ensidig kvittningsförklaring.

KVITTNINGSFÖRKLARING 97    28 § skuldebrevslagen måste vila på samma betraktelsesätt som de båda andra lagrummen.
    Som även Olivecrona vitsordar tillerkänner härskande uppfattningen gäldenärs kvittningsförklaring vissa materiella verkningar, om den är grundad. Vilka dessa verkningar bör anses vara kan man måhända tvista om. Från mina utgångspunkter är det ej något axiom, att alla rättsverkningar som anses ingå i fordrans upphörande skall anses ha inträtt. Vissa rättsverkningar torde vara fullt klara. Att t. ex. ränta ej skall beräknas för tiden efter förklaringen synes vara klart. Såsom Olivecrona påpekat skall morapåföljder ej inträda. En annan verkan kan vara, att gäldenär, som valt att kvitta en motfordran X mot huvudfordran A, blivit bunden och icke äger senare byta X mot fordringen Y eller förklara att han hellre vill kvitta fordringen X mot fordringen B. Det förefaller dock osäkert, om en sådan bundenhet som nu sagts bör anses inträda innan huvudborgenären accepterat kvittning.1 I konkurs kan det också vara av betydelse, vid vilken tidpunkt kvittningsförklaring (och »kvittning») skett. (Det är naturligt att man ej vill acceptera att ensidig kvittningsförklaring skall utan vidare utesluta tillämpningen av de skyddsregler som landets konkurslagstiftning uppställer mot illojal kvittning o. l. Men om man antager att ensidig kvittningsförklarings rättsverkningar är villkorliga så som nedan sägs, kan man reda sig med konkurssituationen.) Rätteligen bör varje sida av saken analyseras. Kanske man även dessförutan vågar formulera en sammanfattning så, att med kvittningsförklaring skall in dubio anses följa alla rättsverkningar som ingår i att fordran upphör, med de särskilda reservationer som följer av tillämpliga civilrättsliga och andra villkor. Uppgiften blir med en sådan turnering att beskriva vilka villkor som skall anses gälla.
    Olivecrona uttalar, att i fråga om »eventuell kvittning» svårigheter i tysk doktrin främst vållats därav att en kvittningsförklaring icke ansågs kunna förenas med villkor. För svensk rätts del är det svårt att finna något rimligt skäl, varför man skulle intaga en så doktrinär ståndpunkt. Om ej annat stadgats, bör — förefaller det — en ensidig kvittningsförklaring kunna vara förenad med villkor som ej stöter påtvingande bestämmelser, låt vara att villkoret kan utgöra ett skäl för motparten att avvisa kvittningsförklaringen, om det ej har stöd i lag eller avtal.
    De reservationer som man får tänka sig förenade med en ensidig kvittningsförklaring kan bero på den handlandes uttryckligen uttalade eller tolkningsvis förmodade villkor (villkor i mera inskränkt bemärkelse) eller på tvingande lagstiftning (legala begränsningar ifråga om rättsföljden). I det senare hänseendet gäller t. ex. att den kvittande ej kan sätta tvingande forumregler ur spel. Om tvistig motfordran hör till arbetsdomstol och andra parten ej godtager kvittningsförklaringen, gäller att de två rättsförhållandena ej kan bli sam-

 

    1 Särskilt när kvittningsförklaring eller kvittningsyrkande framställs i rättegång synes angeläget, att bundenhet ej anses inträda. Jfr Kallenberg, denna tidskr. 1916 s. 144 och 209 samt Larsson, denna tidskr. 1961 s. 86. 


7—653005. Svensk Juristtidning 1965

98 GÖSTA WALINmanknutna med samma verkningar som när en och samma domstol kan pröva båda rättighetsförhållandena.
    Från angivna utgångspunkter föreligger ej ur civilrättsliga synpunkter någon grundväsentlig skillnad mellan kvittningsförklaring och kvittningsyrkande i process. Bådadera får tolkas och tillämpas efter sitt innehåll, i den mån de ej strider mot tvingande regler inom process- (inkl. konkurs) lagstiftningen m. m. Det är emellertid tydligt, att yrkande som framställs under rättegång kan med hänsyn till situationen böra tillmätas en annan innebörd än en kvittningsförklaring utom rättegång. Om man håller fast vid att varje ensidig kvittningsförklaring t. v. endast leder till villkorliga rättsverkningar, synes det icke vara någon större risk förenad med att i kvittningsyrkande under rättegång inlägga även en kvittningsförklaring. Jag är böjd att anse, att kvittningsyrkande under rättegång — t. ex. underförberedelsen — regelmässigt och möjligen alltid bör anses inkludera en kvittningsförklaring med de villkor i fråga om rättsverkningarna som följer av huvudgäldenärens ståndpunkt i övrigt och den processuella situationen. Dessutom innehåller naturligtvis kvittningsyrkandet något mera, nämligen en begäran till domstolen att den skall taga kvittningsförklaringen ad notam och döma i enlighet därmed.2 Av min uppfattning följer att det är likgiltigt bl. a. ur räntesynpunkt, om kvittning begärs utanför eller i rättegång, förutsatt att kvittningsyrkande i rättegång överhuvud bör upptagas. Från mina utgångspunkter är det vidare ur kvittningssynpunkt likgiltigt, om motfordran görs gällande genom invändning eller genkäromål, under förutsättning nämligen i det senare fallet att rättighetsförhållandena kan prövas i samma dom.
    Om man uppfattar kvittningsförklaringen såsom en rättshandling i syfte att åtminstone villkorligt sammanknyta två rättighetsförhållanden (ställa dem i beroende av varandra), förefaller det knappast bli några processuella svårigheter med terminologin när det gäller domstolens avgörande. Jag vill i denna del först framhålla, att det från mina utgångspunkter synes missvisande att tala om att domstolen »förordnar» om kvittning. Ordet förordnar förefaller att passa bättre för den situationen att domstolen gör något som den enskilde ej kan göra — t. ex. häktar någon, lägger kvarstad o. s. v. När domstol »förordnar» om kvittning, gör den enligt mitt betraktelsesätt ej annat än att den helt eller delvis godkänner en kvittningsförklaring, d. v. s. dömer i enlighet med denna. Jag tror ej heller, att man har något behov av det utav Olivecrona framhållna, renodlade alternativet i kvittningsavseende att någon allenast yrkar att domstol skall »förordna om kvittning». Sällan önskar väl den kvittande att rättsverkningarna t. ex. i fråga om ränta och morapåföljd skall inträda först när domen vunnit laga kraft; det vore ju regelmässigt till hans nackdel. Men det står honom naturligtvis fritt att yrka kvittning först fr. o. m. viss framtida dag t. ex. därför att hans egen fordran ännu ej

 

    2 Jfr Kallenberg s. 209 ff och särskilt not 1 på s. 213.

KVITTNINGSFÖRKLARING 99är förfallen eller är beroende av annat villkor. Ett yrkande om att domstol skall förordna om kvittning bör enligt min mening in dubio anses innefatta dels en ensidig kvittningsförklaring med vanliga villkorliga rättsverkningar dels en begäran att domstolen dömer i enlighet därmed.3 Att t. ex. lagsökningslagen använder ordet förordnar synes mig betydelselöst för den nu berörda frågan.4 Uttrycket faller sig naturligt i olika sammanhang men kan ej få uppfattas som ståndpunktstagande till någon viss teori.
    Det har av Ekelöf sagts, att domstolen, om kvittningsförklaring godkännes, skall »ogilla» huvudborgenärens talan därför att huvudfordringen upphört genom kvittningsförklaringen. Även med min uppfattning att varje kvittningsförklaring är en rättshandling med vissa materiellrättsliga (villkorliga) verkningar är det klart, att godkännande av kvittningsförklaring innebär att huvudborgenärens talan måste i något hänseende ogillas. Antag t. ex. att huvudfordringen godkännes, att motfordringen också godkännes och att kvittningsförklaring konstateras ha skett under vederbörliga förutsättningar. I en sådan situation kommer domen att innehålla ogillande av huvudborgenärens yrkande i vad talan går ut på ett kondemnatoriskt moment i domen (i den mån huvudfordringen täcks av motfordringen) samt av yrkande om ränta för tiden efter kvittningsförklaringen (ev. senare datum) o. s. v. Men domstolen bör ej ogilla huvudborgenärens talan i nu nämnda delar av det skälet att fordringen skulle ha »upphört» redan genom kvittningsförklaringen.
    En dom med nu angiven innebörd innebär ej till sin typ någon konstitutiv dom. Detta omdöme gäller även om domstolen kan behöva reglera en del modaliteter som den kvittande ej själv gått närmare in på i sin kvittningsförklaring eller vid utförande av sin talan i övrigt.
    I detta sammanhang må påpekas att det åskådningssätt som här utvecklats passar jämväl till det förhållandet att domstol — även frånsett det fallet att motfordran hör till arbetsdomstol — kan under vissa betingelser avvisa kvittningsyrkande, t. ex. när det framställs i högre instans. Möjligheten att genom ensidig kvittningsförklaring sammanknyta två rättighetsförhållanden med önskad verkan lider sålunda av den inneboende begränsningen att den icke kan brukas under vissa yttre förhållanden då den skulle leda till konsekvenser som lagstiftaren funnit icke acceptabla. Det sagda innebär, att rättsverkningarna av en ensidig kvittningsförklaring bör anses villkorliga av både civilrättsliga och processrättsliga skäl.

 

    3 Om en svarande undantagsvis yrkat att domstol skall förordna om kvittning, kan detta uppfattas som innebärande att han gör kvittningsförklaring av den innebörden. Måhända bör då kvittning anses ske genom den dom som först godkänner yrkandet och på den domens dag.
    Som Larsson påpekat, s. 174, kan svaranden också ha intresse av att domstolen endast konstaterar kvittningsrätt för honom utan att kvittning därigenom sker.
    4 Jfr Kallenberg s. 142 ff.

100 GÖSTA WALIN    Man frågar sig, huruvida det är ändamålsenligt att — om det här antydda åskådningssättet skulle godtagas — fortfarande tala om att »kvittning» sker genom ensidig kvittningsförklaring. Det måste nog erkännas, att ordet kvittning så som det nu används är mindre lämpligt som gemensam (sammanfattande) beteckning för konventionell kvittning och ensidig kvittningsförklaring. Med hänsyn till bl. a. terminologin i skuldebrevslagen och redan vunnen hävd i den civilrättsliga framställningen i Danmark, Norge och Sverige håller jag emellertid med viss reservation före att man måste acceptera termen för båda situationerna. Reservationen skulle avse, att man, när det gäller konventionell kvittning, jämkar innebörden något. Konventionell kvittning kan ju sägas innebära dels en kvittningsförklaring dels en accept av förklaringen. Ensidig kvittningsförklaring åter utgör en ännu ej accepterad dylik förklaring. Att rättsverkningarna t. v. blir olika förklaras av att i ena fallet tillkommit accept, medan i andra fallet kvittningsförklaringen ej godtagits. Man kan tänka sig att även vid vanlig konventionell kvittning kalla gäldenärs däri ingående kvittningsförklaring för »kvittning». Överskottet i rättsverkningar vid konventionell kvittning får byggas på den andra partens rättshandling att godtaga kvittningsförklaringen.
    Det förefaller som om den antydda jämkningen av termen kvittningsinnebörd skulle kunna vara möjlig att genomföra och innebära en vinning. Låt oss tänka på fyra enkla exempel: 1) A avger muntlig kvittningsförklaring. Den accepteras omedelbart av B. 2) A avger kvittningsförklaring per brev. Den accepteras efter en vecka. 3) A avger kvittningsförklaring på ena eller andra sättet. Den accepteras efter 6 mån. under rättegång. 4) A avger kvittningsförklaring, som godkännes av domstol efter två år. Enligt den föreslagna innebörden skulle »kvittning» i samtliga fall anses ha skett när kvittningsförklaringen avgavs (eller kanske rättare när den mottogs av B). Villkorliga rättsverkningar räknas m. a. o. ha uppkommit i och med kvittningsförklaringen, ehuru det dröjer olika länge innan de genom godkännande eller domstols dom räknas som definitiva. En annan sak är, att accept av kvittningsförklaring kan innehålla modifikationer som i sin tur godtages av den som begärt kvittning. Accepteras ej den förordade terminologin, måste »kvittning» alltjämt indelas i två underavdelningar som får hållas väl isär. Detta går naturligtvis också för sig men kan lättare vålla missförstånd.
    Olivecrona har även kritiserat, att man anser kvittningsförklaring analog med betalning. En sådan analogi är otvivelaktigt farlig. Olivecrona har påvisat, hur olika rättshandlingarna är. Ehuru vissa likheter föreligger, får man uppenbarligen ej av den summariska jämförelse som »analogin» innebär förledas att draga några slutsatser om vad som må gälla om verkan av kvittning. Härmed är ej sagt, att analogisk tillämpning icke skulle kunna ifrågakomma i en del hänseenden.
    Av det anförda framgår, att Olivecrona synes ha fog för sin kritik av brukligt civilrättsligt uttryckssätt. Huvudfordringen har ej »upphört» redan genom en aldrig så berättigad kvittningsförklaring. Men

KVITTNINGSFÖRKLARING 101Olivecrona har enligt min mening förbisett eller ej intresserat sig för möjligheten, att man i civilrättsligt hänseende gripit till överord som skulle kunna korrigeras utan någon hästmedicin. Om man reducerar rättsverkningarna av kvittningsförklaring till mera blygsamma proportioner, kommer de att svara mot verkligheten och man behöver ej kasta ut barnet med badvattnet.
    Olivecrona med sin strävan till pragmatisk framställning invänder kanske, att de villkorliga rättsverkningar som jag talat om är något som överhuvud ej existerar i sinnevärlden förrän de godtagits av motparten, domstol eller annan behörig myndighet. Med godtagande av en sådan invändning skulle emellertid följa, att man även i många andra fall skulle upphöra att tala om villkorliga rättsverkningar. Jag tror t. ex. att en kvittningsförklaring med villkorliga rättsverkningar ej skulle vara något för rättsväsendet mera främmande än t. ex. ett villkorligt köp. Inom civilrätten vimlar det av rättshandlingar som anses medföra villkorliga rättsverkningar i ett eller flera hänseenden, och konstruktionen kan väl knappast avvaras.