SERGE L. LEVITSKY. Introduction to Soviet Copyright Law. A. W. Sythoff. Leyden 1964. 303 s. Fl. 31,90.

 

Auktorrätten hör till de relativt fåtaliga rättsområden, som blivit föremål för en verkligt omfattande internationell reglering. Bland de länder, som stå utanför denna reglering, har särskilt Sovjetunionen tilldragit sig uppmärksamhet. Det är att märka, att redan Tsarryssland höll sig utanför Bernuninonen. Till skillnad från Sovjetunionen ingick emellertid Tsarryssland några bilaterala avtal om ömsesidigt auktorrättsligt skydd, nämligen med Frankrike (1912), Tyskland (1913), Belgien (1915) och Danmark (1915). Sovjetrysk auktorrätt torde väl för de flesta utanför den kommuniststyrda världen vara terra incognita. Det är därför med tillfredsställelse man hälsar en så utförlig och intressant behandling av densamma som Levitsky åstadkommit.
    Undersökningen har förts fram till och med 1962 med vissa kompletterande uppgifter från första halvåret 1963. Den har därigenom kommit att behandla bl. a. de 1961 tillkomna nya principerna för civillagstiftning, varigenom auktorrätten avses skola ingå som ett led i det allmänna civilrättsliga systemet, vilket 1928 års federala lag om auktorrätt icke gjorde. Auktorrätt anses enligt dessa principer väsentligen utgöra en del av den sovjetryska civilrätten och icke en gren av arbetsrätten. Dessa principer synas tänkta att bl. a. utgöra modell för de särskilda i Sovjetunionen ingående delstaternas lagstiftning på förevarande område, vilken ännu 1962 icke kommit till stånd.

ÅKE LÖGDBERG 119    Det skulle kräva för mycket utrymme att ingående redovisa ens huvuddragen i framställningen, utan jag skall nöja mig med att något beröra vissa partier, som synas mig vara av särskilt intresse för en svensk läsare. Nyss har berörts den i jämförelse med den tsarryska auktorrätten mindre hänsynen till utlandet, som präglar Sovjets auktorrätt. Detta har kommit till uttryck även på det sättet, att i utlandet på utländska språk publicerade och auktorrättsligt skyddade verk kunna, till skillnad från vad fallet var i Tsarryssland, utan upphovsmannens samtycke utgivas i Sovjetunionen på originalspråket, vilket också sker i mycket stor skala. Även beträffande skyddstidens längd anknöt tsarrysk rätt i högre grad till i utlandet förhärskande principer.
    Upphovsmännens ställning i Sovjetunionen präglas i hög grad av det förhållandet, att de för utövande av sin rätt att mångfaldiga, sprida och utföra sina verk äro beroende av statliga företag. I den ryska auktorrättsliga litteraturen betonas också i regel med eftertryck, att det här icke är fråga om någon monopolrätt i västerländsk mening. Utförliga regler finnas beträffande auktorerna tillkommande ersättning för utnyttjande av deras verk. Utgångspunkten är t. ex. för böcker ett visst antal rubler pr ark (för poesi ett visst antal rubler pr rad), som fastställes i officiella tariffer. Emellertid skifta dessa ersättningar bl. a. med hänsyn till arbetets genre. Ersättningen kan t. ex. bli väsentligt högre när det gäller en novell än när det är fråga om en vetenskaplig framställning, även om det i båda fallen krävts en lika mängd av arbete från författarnas sida. Författare av filmmanuskript erhålla två slag av ersättningar, ett grundbelopp i enlighet med kontraktet och »supplementära» royalties i förhållande till antalet framställda exemplar av filmen. Olika detaljerade standardkontrakt ha införts för skilda verktyper, böcker, filmverk o. s. v. I rättslitteraturen har hävdats, att den »verklige ägaren» till ett verk icke är dess skapare utan det socialistiska samhället i dess helhet, för vilket upphovsmannen måste arbeta liksom alla andra medborgare.
    För att en prestation skall tillerkännas auktorrättsligt skydd enligt sovjetisk rätt erfordras, att den utgör en skapande idé, som har erhållit en objektiv form möjlig för andra att imitera. Detta anses innebära krav på bl. a. en viss originalitet. Sovjetiska domstolar synas emellertid ha ställt relativt låga krav på originalitet. Som exempel kan nämnas, att USSR:s högsta domstol har ansett, att författaren till en bok innehållande ritningar med förklarande text rörande en traktors konstruktion och verkningssätt kunde göra anspråk på auktorrätt till detta arbete, trots att experter hade intygat, att ritningarna blott utgjorde exakta avbildningar av blåkopior av fabriksmodeller och texten endast en lätt omskrivning av specifikationerna till blåkopiorna. Domstolen ansåg, att dylik kopiering skulle förhindra beviljande av patent men icke auktorrättsligt skydd. Det är knappast ägnat att förvåna, att auktorrätten till filmverk visat sig höra till de kontroversiella frågorna inom rättslitteraturen även i Sovjetunionen. Visserligen anses auktorrätten till filmverket i dess helhet enligt sovjetisk lag tillkomma filmstudion, men frågan om de till de skilda vid filmens framställning verksamma

120 ÅKE LÖGDBERGpersonernas individuella bidrag knutna auktorrätterna är icke så klar. Nämnas må, att åtminstone tidigare i allmänhet filmregissör och fotograf synas ha ansetts kunna göra anspråk på upphovsrätt men icke filmskådespelare. Att märka är att enligt sovjetisk rätt juridiska personer kunna tillerkännas auktorrätt.
    Upphovsmannen till ett auktorrättsligt skyddat verk tillerkännes icke blott ekonomisk förfoganderätt utan även droit moral (bl. a. både droit à la paternité och droit au respect).
    En viktig skillnad mellan Sovjetunionens auktorrätt, å ena sidan, och Bernkonventionen liksom även USA:s upphovsrätt, å andra sidan, är inställningen till skyddstidens längd. I Sovjet har under lång tid gällt, att skyddstiden icke varat längre än 15 år efter upphovsmannens död. V. I. Serebrovskii hävdar, att denna 15 års-period infördes för att hjälpa auktors närmaste anhöriga att anpassa sig till den genom upphovsmannens död förändrade ekonomiska situationen och för att ekonomiskt understödja auktors minderåriga barn tills de uppnådde den ålder, då de själva kunde förtjäna sitt levebröd. Efter det andra världskriget började emellertid en hel del arvingar till framgångsrika upphovsmän förtjäna stora summor och utsattes för beskyllningen att leva dagdrivarliv med hjälp av inkomster, som de icke hade förtjänat. Efter en veritabel kampanj förd både i den rättsvetenskapliga litteraturen och i dagspressen minskades dessa förtjänstmöjligheter genom olika metoder. En av dessa var tvångsförsäljning av arvingarnas rätt för en klumpsumma, som bestämdes av regeringen. Enligt 1961 års principer för civillagstiftning begränsas arvingarnas royalties till högst 50 procent av de royalties, som skulle ha tillkommit upphovsmannen själv. I ett utkast till ny civillag för RSFSR synes skyddstiden ha reducerats till 10 år post mortem auctoris. Mot bakgrunden av dessa förhållanden förefaller det knappast troligt, att Sovjetunionens lagstiftare inom överskådlig tid skulle vara villiga att acceptera den långa skyddstid, som Bernkonventionen föreskriver.
    Boken innehåller en mycket intressant översikt över sovjetmyndigheternas faktiska behandling av utländska auktorer och deras verk. Många utländska författare synas åtnjuta en enorm popularitet hos den ryska allmänheten, vilket framgår av de ofantliga upplagor av deras verk, som utkomma i Sovjet. Av västerländska författares verk ha särskilt franska utkommit i en stor mängd exemplar men även många brittiska, amerikanska och tyska auktorer ha utkommit i väldiga upplagor. Nämnas må, att Arthur Conan Doyles arbeten sålts i c:a 5 000 000 exemplar. Artiklar i utländska vetenskapliga och tekniska tidskrifter utnyttjas flitigt. I viss utsträckning förekommer det, att utländska auktorer erhålla betalning för sina verks utnyttjande i Sovjetunionen, ibland efter därom gjord framställning, i andra fall utan sådan framställning. Det förekommer, att betalningen sker i upphovsmannens hemlands valuta, men vanligare är, att den sker i form av öppnande av ett rubelkonto i auktors namn i Sovjetunionen, vilken summa skall förbrukas uteslutande inom Sovjetunionens gränser.
    Levitsky lämnar en utförlig redogörelse för västerländska initiativ

ANM. AV SERGE L. LEVITSKY: SOVIET-COPYRIGHT LAW 121för att få till stånd internationella överenskommelser med USSR på upphovsrättens område. Åtskilliga dylika ha tagits. Nämnas må, att Winston Churchill och Franklin D. Roosevelt togo upp frågan direkt med Josef Stalin. Adlai Stevenson gjorde i egenskap av representant för Authors' League of America en resa till USSR 1958 och förde där flera timmars fruktlösa diskussioner med representanter för Sovjets kulturministerium. Som en framstöt i samma syfte kan man måhända också se det så kallade Conan Doyle-fallet 1958—59. Professor Harold J. Berman vid Harvards universitet förde såsom företrädare för Conan Doyles arvingar talan vid ryska domstolar med yrkande om royalties för publiceringen i Sovjetunionen av mer än 70 olika volymer av Sherlock Holmes' äventyr. Inemot 30 år hade förflutit efter Conan Doyles död. Då i Sovjetunionen auktorrättsligt skydd för utländska auktorer förutsatte internationella överenskommelser och dessutom skyddstiden gällde endast 15 år post mortem auctoris åberopades en bestämmelse i RSFSR:s civillag, som föreskriver restitution av pengar erhållna genom obehörig vinst. Berman förlorade målet, som definitivt avgjordes av högsta domstolen i RSFSR. Levitsky tror, att Berman hoppats, att kulturministeriet skulle ha föredragit att göra upp saken i godo. Levitsky menar emellertid, att processen hade sitt värde, enär Berman hade rätt »in his assumption that legal pressures, added to other pressures, would contribute towards forcing the Soviet Union eventually to seek a framework of co-operation in this area of conflict».
    Framställningen avslutas med ett försök att förutspå utsikterna för Sovjets deltagande inom överskådlig tid i internationellt samarbete på auktorrättens område. Dessa utsikter synas icke särskilt ljusa.
    Boken innehåller ett flertal bilagor, som upptaga bl. a. förteckning över de under Sovjetregimens tillvaro utfärdade auktorrättsliga författningarna och grundläggande partidirektiven på litteraturens, konstens och musikens områden, 1961 års principer för civillagstiftning såvitt gäller auktorrätt, kontraktsformulär, litteraturförteckning (tämligen utförlig) och sakregister. Åke Lögdberg