Svea hovrätts 350-årsjubileum högtidlighölls den 2 december 1964 vid en högtidssammankomst i konserthuset och en jubileumsbankett i Blå Hallen i närvaro av Konungen och Drottningen.
    Sammankomsten inleddes med ett musikprogram, som utfördes av Nationalmusei kammarorkester med Claude Génetay som dirigent. Presidenten Sture Petrén höll ett högtidstal med en utförlig och intresseväckande redogörelse för förhållandena vid tiden för hovrättens inrättande och dess verksamhet i början av dess tillvaro (jfr SvJT 1964 s. 673 ff). Han överlämnade därefter till Konungen ett exemplar av minnesskriften »Svea Hovrätt 1614—
1964»1 med studier kring hovrättens tillblivelse och verksamhet genom åren och skildringar av hovrättens tjänstelokaler bl. a. i slottet Tre Kronor och i Wrangelska palatset. Så hölls anföranden av justitieministern Herman Kling, Högsta domstolens ordförande justitierådet Nils Beckman, presidenten i Åbo hovrätt Filip Jaatinen, presidenten i Göta hovrätt Joel Laurin, häradshövdingen Erik Alexanderson, borgmästaren Yngve Kristensson, riksåklagaren Emanuel Walberg, och ordföranden i Sveriges advokatsamfund advokaten Per-Axel Weslien. Generaldirektören i kammarkollegiet Rolf Dahlgren samt t. f. presidenten i kammarrätten Olof von Unge överlämnade hyllningsadresser.
    I jubileumsbanketten deltog drygt 750 personer. Bland gästerna märktes — utöver talarna vid högtidssammankomsten — statsministern, statsråden Rune Hermansson och Sven-Eric Nilsson, riksmarskalken, talmannen Fridolf Thapper, överståthållaren, samtliga rikets hovrättspresidenter, JK, JO, MO, regeringsrättens ordförande samt flera finländska hovrättspresidenter. Under banketten höll Konungen ett anförande som bl. a. innehöll följande:
    »Svea hovrätt som i år kan fira minnet utav sin 350-åriga tillvaro är den äldsta av våra hovrätter. Den var i själva verket vid sin tillkomst avsedd att bli en rikets högsta domstol, en anordning som emellertid nästan omedelbart ändrades därhän, att Gustaf II Adolf såsom konung tillsammans med rådet återtog värvet att utgöra den slutliga judiciella instansen i vårt land. Oberoende härav blev Svea hovrätt en dömande myndighet av den största betydelse för det svenska rättsväsendets utveckling. Dess sammansättning borgade, och detta alltmera efter som tiden gick, för att sakkunskap på det rättsliga området fick tillbörligt inflytande på rättens handhavande. Det blev därför Svea hovrätts domar, som började skapa rättspraxis i vårt land på olika viktiga områden. Detta var i högsta grad behövligt för 350 år sedan, då en oroande upplösning av rättsförhållandena och av administrationen hotade den svenska staten. Härtill kom att samhället självt befann sig under stark utveckling, och att mellanfolkliga kontakter särskilt på handelns område betydligt förstärkts, varigenom nya ej tidigare förutsedda rättsförhållanden uppstått, vilka i sin tur krävde rättslig reglering och rättsligt ingripande. Man kan väl också säga, att hovrättens verksamhet på

 

    1 Ett begränsat antal exemplar av minnesskriften finnes nu i bokhandeln.

NOTISER 141detta område utgjorde en viktig förberedelse för tillkomsten av 1734 års lag. Det var Axel Oxenstierna, som livligt stödd av Gustaf II Adolf tog det viktiga steg på rättsväsendets område som inrättandet av Svea hovrätt innebar. Han var själv djupt medveten om den nya rättsinstansens vikt och betydelse. Härom vittnar uttalanden av honom, då hovrätten år 1614 tillsatt och förordnad blev. Vi som kan se på denna sak i den historiska utvecklingens ljus måste vara honom djupt tacksamma för hans framsynta initiativ. Det är en stor tillfredsställelse att på denna festdag kunna konstatera, hurusom Svea hovrätt under sin långa tillvaro med stor framgång fullföljt sin grundares avsikt. En så omdömesgill personlighet som Louis de Geer skriver på ett ställe i sina minnen om Svea hovrätt, där han blev president år 1870. Han skriver: Jag fann att med undantag av något pedanteri i skrivsättet arbetet i denna hovrätt var snart sagt mönstergillt såväl i avseende till plikttrohet och noggrannhet, varmed det i allmänhet utfördes, som i avseende å produktens beskaffenhet. Svea hovrätt, fortsatte han, ansågs också vid den tiden och anses efter vad jag tror ännu som den bästa skola för unga jurister. Så långt Louis de Geer. de Geers sista påpekande är också värt att i dag understryka. God rättsskipning beror självfallet i hög grad på att välutbildade kunniga personer bekläda domarämbetena. Här har Svea hovrätt gjort och gör än idag en glänsande insats, som också torde vara allmänt insedd. Vi uttalar vår odelade uppskattning och vårt varma tack för detta liksom för hela domstolens ytterst betydelsefulla insats i vårt rättsliv och uttalar vi alla till Svea hovrätt vår hjärtliga lyckönskan på dess högtidsdag samt alla goda önskningar för framtiden. Man kan, synes det mig, inte nog betona vikten för vårt land av ett sunt, ett kunnigt, ett rakryggat och omutligt rättsväsen. Jag tror, att vi kan glädja oss åt att i stort sett vara i besittning av en sådan högtstående jurisdiktion och domare. Ingenting mänskligt är emellertid ofelbart. Även en domstol eller en domare kan ju fela, men då finns det lagfästade bestämmelser, hur sådant skall beivras. Offentlig debatt är till nytta också på rättsväsendets område, men man må då se till att kritiken blir helt saklig och konstruktiv och ej är föranledd av personliga eller eljest ovidkommande skäl. Förtroendet till rättsskipningens oväld kan annars skadas. Det är således all anledning, att vi alla slår vakt om den dyrbara, ja ovärderliga tillgång, som vårt rättsväsende utgör. Må envar betänka sin medborgerliga plikt att hålla vår svenska rättsskipning och våra domstolar i aktning och i helgd.»
    Festligheterna avslutades med dans.
    I hovrättens lokaler i Wrangelska palatset öppnades den 15 november en utställning av porträtt, klädedräkter och dokument m. m. i syfte att åskådliggöra hovrättens förflutna. Kommissarie för utställningen var intendenten Gunnel Hazelius-Berg, vilken jämte förste antikvarien Sten Landahl utarbetade en katalog över utställningen i samverkan med förste antikvarien Nils Ludvig Rasmusson, bibliotekarien Erik Eriksson och biblioteksassistenten Malla Horn. Utställningen skulle ha stängts den 6 december men fick förlängas en vecka på grund av det stora publikintresset; mer än 10 000 personer besökte utställningen. Den visades därefter i valda delar under februari 
fram till den 7 mars i Lund. J. L.