ULLA JACOBSSON. Parts kostnad i civilprocess. Idéhistorisk utredning och synpunkter på kostnadsreglernas funktion. Akad. avh. Sthm 1964. Norstedts. 281 s. Kr. 32,00.
Det har i Sverige under det senaste seklet blivit nära nog tradition att en akademisk avhandling om rättegångskostnader och därmed förknippade problem skall ventileras vart trettionde år. Början gjordes 1899, då Hugo Gemmel försvarade sin avhandling »Om rättegångskostnadsersättning i civila mål». År 1931 kom Sigurd Wildte med sitt arbete »Om kostnader i civil rättegång och deras gäldande» och nu har alltså ytterligare en monografi över samma ämne tillkommit. De tre avhandlingarna är varandra ganska olika både vad gäller omfattning och innehåll. Gemmels avhandling är koncentrerat skriven och omfattar inte stort mer än 100 sidor, medan Wildtes är påfallande mångordig och mycket omfångsrik, inte mindre än 500 sidor. Måhända kan man säga att Ulla Jacobsson i dessa hänseenden valt en lycklig medelväg. Hennes avhandling är mycket välskriven — vissa terminologiska felaktigheter och oklara begreppsbestämningar jävar inte helhetsintrycket — framställningen är klar, ledig och rentav medryckande. Beträffande omfånget skiljer sig boken på ett välgörande sätt från de tegelstenar, varmed juris doktorander på senare år ej sällan redovisat resultatet av sina forskningsmödor.
Sedan Gemmels och Wildtes arbeten utkom har vi fått en ny rättegångsbalk, som radikalt ändrat principerna för rättegångskostnadernas fördelning mellan parterna. Genom införande av den muntliga och omedelbara processen i alla instanser har rättegångskostnadernas storlek för både det allmänna och den rättssökande allmänheten stegrats avsevärt, vilket medfört att kostnadsfrågorna numera torde spela en ännu större roll än förr. De nya reglerna har tillämpats i drygt 15 år och man bör därför kunna bilda sig en ganska god uppfattningav hur de verkar i praktiken.
Allt detta motiverar väl att de med rättegångskostnaderna och deras fördelning förknippade problemen ånyo göres till föremål för en systematisk vetenskaplig undersökning. Ämnet erbjuder inte bara praktiskt betydelsefulla problem utan också principiella frågor av betydande vikt och svårighetsgrad. Redan med hänsyn till ämnesvalet bör därför avhandlingen tilldra sig ett stort intresse bland Sveriges — och kanske även grannländernas — jurister.
Som i viss mån framgår redan av bokens underrubrik har förf. begränsat sin undersökning till vissa av de problem, som här är aktuella, och lagt huvudvikten vid de principiella frågeställningarna. Sålunda behandlas inte närmare de både praktiskt och principiellt mycket viktiga reglerna i 18:4 RB om fördelningen av rättegångskostnaderna
då parterna ömsom vinner och tappar, liksom ej heller de därmed nära sammanhängande bestämmelserna i 18:15 RB om rättegångskostnadernas fördelning vid fullföljd av talan i högre rätt. Reglerna i 18:5 RB om kostnadsfördelningen då målet avgöres på annat sätt än genom dom och i 18:8 RB om vilka kostnader som är ersättningsgilla har berörts bara i förbigående på olika ställen i avhandlingen; det förefaller onekligen en aning förbryllande att ett arbete med titeln »Parts kostnad i civilprocess» saknar en utläggning av begreppet rättegångskostnad. Stadgandena i 18:9—12 RB om uppdelning av ersättningsskyldigheten mellan ersättningsskyldiga medparter inbördes och i förhållande till den ersättningsberättigade motparten samt om fördelningen av kostnaderna vid partssuccession och intervention har inte behandlats alls. Institutet fri rättegång har ej kommenterats närmare. Det kan ifrågasättas om inte behandlingen av övriga problem i viss mån blivit lidande på den snäva begränsningen av ämnet.
Då avhandlingen ej heller beträffande de delar av ämnet, som behandlas mer ingående, bygger på något nämnvärt empiriskt material utöver de fåtaliga i NJA och SvJT refererade rättsfall som avser rättegångskostnadsproblem — även några av dessa saknas för övrigt — måste tyvärr konstateras att avhandlingen har ringa praktisk användbarhet. Dess intresse ligger huvudsakligen på det principiella planet.
Bortsett från vissa upprepningar och smärre dispositionsfel, som ger läsaren ett intryck av att boken inte blivit fullt genomarbetad, är uppläggningen klar och överskådlig. Efter att i inledningskapitlet ha redovisat bl. a. skälen för ämnets avgränsning samt metodik, frågeställningar och material skildrar förf. i andra kapitlet på ett synnerligen lapidariskt sätt — kapitlet omfattar tre sidor! — huvudregeln om ersättning åt vinnande part i svensk och utländsk rätt.
Det följande kapitlet innehåller en redogörelse för huvudregelns idéhistorik — teorierna i kostnadsfrågan. Såsom framhållits av Lundstedt och Ekelöf skilde man i gångna tider inte klart mellan kostnadsreglernas rättfärdighetsgrund och de ändamålsskäl, som kan åberopastill stöd för dem. Sålunda uppfattade man ursprungligen — exempelvis i den romerska rätten — tappande parts ersättningsskyldighet som ett straff för missbruk av process. Denna straffteori avlöstes småningom av en skadeståndsteori, som betonade den privaträttsliga karaktären hos ersättningsskyldigheten. Enligt bägge teorierna var en förutsättning för att part skulle kunna förpliktas att ersätta motpartens kostnader att subjektiv skuld låg honom till last. Hade saken varit så mörk och tvivelaktig att tappande part haft skälig orsak till rättegång, borde han således ej åläggas ersättningsskyldighet. I dylika fall kunde man för övrigt inte vara säker på att domen var materiellt riktig och genom att kvitta kostnaderna undgick man risken att tillfoga den tappande en dubbel orättvisa. Denna uppfattning, som låg till grund för gamla RB:s kostnadsregler, gav upphov till en omfattande kvittningspraxis. Som en reaktion häremot framhöll kausalitetsteoriens förespråkare processens självständiga karaktär och — som en konsekvens därav — nödvändigheten av att grunda beslutet i kostnadsfrågan enbart
på utgången i huvudsaken. Kostnadsansvaret borde vara strikt; att processa var en allvarlig sak och den som gav sig in därpå fick ta risken av att få stå för alla kostnader. Ibland framhöll man också att konsekvensen fordrade att man även i tveksamma fall alltid betraktade domen som överensstämmande med det materiella rättsläget, läran om domens formella eller juridiska sanning. Som en modifierad form av kausalitetsteorien framträdde rättsskyddsteorien, vilken erkände vissa speciella undantag från huvudregeln om tappande parts ersättningsskyldighet. Denna teori, som i Sverige utvecklats främst av Kallenberg och Wildte, har influerat på utformningen av kostnadsreglerna i 18 kap. RB.
I anslutning till Lundstedt och Olivecrona riktar förf. i tredje och sjätte kapitlen — liksom även i tionde och tolfte — en lika förödande som övertygande kritik mot de olika kostnadsteorierna och de konstruktioner som de byggde på. Då förf. i dessa för henne uppenbarligen centrala avsnitt av boken tar till storsläggan mot exempelvis skuldidén och läran om domens formella sanning, känner man dock ett visst drag från inslagna öppna dörrar, eftersom det åtminstone i Sverige torde ha varit länge sedan dessa idéer spelade någon roll i doktrin och rättspraxis. Ibland — t. ex. å s. 126 — kan man inte heller frigöra sig från misstanken att förf. förväxlat uttrycken metafysisk och metaforisk. Vissa uttalanden i äldre doktrin, som förf. uppfattar som indicier på förekomsten av vissa mer eller mindre metafysiska idéer, synes närmast vara att betrakta som kortfattade generaliseringar grundade på helt realistiska överväganden.
I fjärde kapitlet redovisar förf. sin egen uppfattning om hur kostnadsreglerna i 18 kap. RB bör tillämpas de lege lata och utformas de lege ferenda. Förf. slår fast, att det inte finns någon gemensam formel, som anger kostnadsreglernas effekt och ändamål, utan att varje regel måste betraktas för sig, varvid utgångspunkten bör vara regelns samband med eller avsaknad av samband med annan lagstiftning. Två huvudfrågor ställs av förf., nämligen dels vilket beteendemönster hos allmänhet och parter, som kan tänkas bli följden av att domstolarna tillämpar en viss kostnadsregel — effekten av kostnadsregeln — dels vilket beteendemönster, som kan anses önskvärt — ändamålet med kostnadsregeln. Detta är ett — låt vara föga preciserat — exempel på den teleologiska metoden, vilken åtminstone i svensk processrättsvetenskap av idag torde vara den förhärskande. Tillämpad på rätt sätt synes metoden också ha obestridliga förtjänster inte minst på kostnadsrättens område.
I femte kapitlet — med rubriken »Sambandet mellan huvudregeln och huvudsaken» — applicerar förf. sin metod på huvudregeln i 18:1 RB om tappande parts ersättningsskyldighet. Huvudregelns betydelse studeras i tre olika hänseenden: 1) i den allmänna samfärdseln, 2) för uppgörelse utom rätta (förlikningsvilligheten) och — som en följd därav — för processfrekvensen samt 3) för parternas handlingar i processen. Förf. gör alltså skillnad mellan regelns betydelse på tre olika stadier så att säga. På det första stadiet är det fråga om regelns
inverkan rent allmänt på människors beteende innan någon tvist uppkommit. På det andra stadiet gäller intresset regelns betydelse då tvist uppkommit eller, när det gäller icke tvistiga fall, då fråga om prestation blivit aktuell — exempelvis då en icke bestridd fordran förfallit till betalning. På det tredje stadiet är det regelns effekt på parternas handlingar sedan saken gått till rättegång som granskas. Enligt förf. har kostnadsregeln inte lika stor betydelse på alla tre stadierna. Dess effekt varierar också med hänsyn till vilka slags mål och rättsförhållanden det är fråga om. Exempelvis har huvudregeln i icke tvistiga fall stor betydelse på det andra stadiet — genom att förmå gäldenärer till frivillig fullgörelse och på så sätt nedbringa processfrekvensen — medan den i tvistiga fall inte har nämnvärd eller åtminstone bara svårbestämbar inverkan på parternas förlikningsvillighet — det andra stadiet — och — på det tredje stadiet — helt saknar förmåga att avhålla parterna från en yvig processföring.
Mycket av detta låter plausibelt, allrahelst som det ej innebär några alltför överraskande nyheter. Skeptisk ställer man sig dock till förf:s utläggningar om huvudregelns betydelse på det första stadiet. I anslutning till Lundstedt framhåller hon den samverkan huvudregeln har med civilrättsliga regler: huvudregeln eller »idén om en kostnadsfördelning enligt huvudregeln» (s. 57 och 71) verkar förstärkande på de civilrättsliga reglerna. Vad innebär då detta i realiteten? Låt oss ta ett exempel från skadeståndsrättens område. Den materiella regeln — om skadelidandes rätt till skadestånd alltså — vilken kostnadsregeln enligt förf. skulle förstärka, har utom det reparativa syftet även ett preventivt, nämligen att påverka människor att vara försiktiga så att de undviker skadegörande handlingar. Men påverkas människor i allmänhet av tanken på att, om de är oförsiktiga och vållar en skada, så blir de skyldiga att ersätta inte bara skadan utan även den skadelidandes kostnader för en eventuell rättegång? Det senare beror ju helt på skadevållarens egen inställning: gör han rätt för sig, blir det ju aldrig fråga om process och rättegångskostnader! Jag tror för min del att skadeståndshotet är det helt avgörande momentet, som avhåller folk från vårdslösa handlingar. Rättegångskostnadshotet aktualiseras inte förrän skadan inträffat och fråga om prestation således uppkommit.
När det gäller behandlingen av huvudregelns betydelse på det första stadiet inom familjerättens område visar förf. en betänklig brist på konsekvens. På tal om kostnadsfördelningen i mål om äktenskapsskillnad på grund av otrohet och alkoholism framhåller förf. sålunda (s.193), att »varken otrohet i äktenskap eller alkoholism lär avtaga genom att människor i allmänhet bibringas uppfattningen att den otrogne och alkoholisten i skillnadsmål får betala motpartens kostnader.» Men redan å s. 198 gör förf. gällande, att eftersom stadgandena i 11:22—25 GB utöver sitt reparativa ändamål även har en viss handlingsdirigerande funktion — »ansvarskänslan stärkes av uppfattningen att man inte utan ekonomiska påföljder lösgör sig från familjerättsliga åtaganden» — kan denna funktion stärkas av en tillämpning av
huvudregeln vid kostnadsfördelningen! Motsvarande uppfattning framföres å s. 187 beträffande kostnadsfördelningen i mål om underhåll åt barn under hemskillnad eller efter äktenskapsskillnad.1 Däremot avvisar förf. å s. 167 f en tillämpning av 18:3 st. 1 RB i avtalstvister därför att en sådan kostnadsfördelning, som grundas på ett handlande före tvistens uppkomst, saknar handlingsdirigerande betydelse: »En person, som skall utforma ett avtal, låter sig knappast påverka att giva avtalet en distinkt avfattning av tanke på en kostnadsfördelning jämlikt 18 kap. 3 § första stycket i en eventuell framtida rättegång.»2
Efter att i sjunde och åttonde kapitlen ha behandlat kvittning i nordisk rättspraxis enligt ett generellt undantag från huvudregeln samt de försök som gjorts i lagförslag och lagar i de nordiska länderna att begränsa ett sådant generellt undantag — den kvarleva av den generella kvittningsregeln i gamla RB som finns i 18:3 st. 2 RB är så starkt begränsad att den enligt förf. inte förtjänar att betecknas som ett generellt kvittningsstadgande3 — ägnar förf. nionde kapitlet och ett avsnitt av elfte kapitlet (s. 179—181) åt synpunkter de lege ferenda på kvittning med hänsyn till bevis- och rättsfråga. Som utgångspunkt för denna diskussion uppställer förf. vissa omständigheter, som är oberoende av domstolens värdering, nämligen arten av bevisning, om fånget av bevisningen och typen av rättsfråga, vilka omständigheter i sin tur kan anknytas till vissa typer av mål. Förf. finner det rimligt, att domstolarna står allmänheten till tjänst med utredning av tvister i vilka omfattande sakkunnigbevisning fordras (arten och omfånget av bevisningen), mål vari tvisten gäller avtals giltighet eller tolkning (typen av rättsfråga) samt mål där vägledning av lag och sedvanerätt saknas och domstolen således ägnar sig åt rättsskapande verksamhet. En sådan »domstolsservice» skulle bestå däri att part i angivna typfall, oavsett målets utgång, inte skulle riskera att nödgas ersätta motpartens kostnader utan endast behövde stå för sina egna. Huruvida förf. tänkt sig att denna reform skulle genomföras som en självständig kvittningsregel eller som ett tillägg till stadgandet i 18:2 RB framgår inte.
Förf. synes alltför lättvindigt avvisa tanken på ett återinförande av en modifierad generell kvittningsregel av den typ, som finns i dansk och norsk rätt och som processkommissionen föreslog i sitt betänkan-
de.4 Hennes förslag till en mer begränsad kvittningsregel, som är oberoende av domstolens värdering, verkar ej heller fullt genomtänkt. Sålunda är det svårt att förstå, varför »avtalets betydelse i den allmänna samfärdseln — — — inte (skulle) förringas av lättnad i möjligheten att få avtalsfrågor prövade av domstol» (s. 181). Mig synes det sannolikt, att en kvittningsregel i sådana mål skulle stimulera mindre nogräknade personer att åsidosätta ingångna avtal i den förvissningen att de i en eventuell rättegång utan kostnadsrisk kunde åberopa mer eller mindre ogrundade invändningar mot avtalets giltighet eller tolkning. Vidare torde det i praktiken sällan förekomma avtalstvister där rättsfrågan är renodlad; vanligen åberopas någon bevisning exempelvis beträffande omständigheterna vid avtalets ingående.5 Ytterligare en invändning mot förf:s förslag är att de uppställda kriterierna ingalunda genomgående är oberoende av domstolens värdering. I det enskilda fallet kan det sålunda vara en delikat uppgift att avgöra exempelvis om sakkunnigbevisningen är så omfattande att kvittning bör ske eller om lag och sedvanerätt helt saknas. Då service-synpunkten inte är begränsad till de av förf. angivna typfallen, kan man fråga sig, varför det ej är lika bra att ta steget fullt ut och ge domstolarna frihet att, om särskilda omständigheter föranleder därtill, kvitta kostnaderna oberoende av vilken typ av mål det är fråga om.6 Jag tror att farhågorna för att en sådan frihet skulle missbrukas på samma sätt som skedde på 1700- och 1800-talen är överdrivna. Nutidens svenska domare har gått i nya RB:s hårda skola. Redan under de sista decennierna av gamla RB:s giltighetstid minskade för övrigt kvittningsfrekvensen betydligt.7
I tionde kapitlet behandlas regeln i 18:3 st. 1 RB om vinnande parts ersättningsskyldighet på grund av onödig process. Som utgångspunkt för sin undersökning av detta stadgande tar förf. i anslutning till processlagberedningen tre typfall, som hon kallar kravfallet, bevisfallet och förlikningsfallet. Det första synes inte erbjuda några intressantare problem. Beträffande bevisfallet saknar man redovisning och analys av åtminstone två rättsfall, nämligen AD 1960 nr 9 och det av Ekdahl i TSA 1949 s. 248 ff refererade målet. Och då förf. å s. 147 under hänvisning till rättsfallet NJA 1962 s. 658 och ett i JO:s ämbetsberättelse 1960 s. 101 refererat mål framhåller såsom önskvärt att blodgruppsbestämningar sker före rättegången, bör — även om man i princip må dela förf:s uppfattning — erinras om att detta ej sällan är en ekonomisk fråga. Endast om undersökning sker efter rättens förordnande i anhängigt mål utgår ersättning för blodprovstagning och blodundersökning av allmänna medel (se 4 § lag ang. blodundersök-
ning m. m. i mål om äktenskaplig börd etc.). I sådana fall då modern har grundad anledning anta att den utpekade mannen inte bestrider faderskapet utan bara av slöhet eller nonchalans underlåter att skriva på ett faderskapserkännande, förefaller det också vara väl mycket begärt att moder och barn skall underkasta sig blodundersökning före talans anhängiggörande bara därför att mannen i rättegången möjligen kan komma att förneka faderskapet (jfr JO:s av förf. ej redovisade uttalande i ovan omnämnda mål).
Det både ur praktisk och principiell synpunkt mest intressanta av de tre typfallen är förlikningsfallet. Detta kan i sin tur varieras på två sätt, för vilka är gemensamt att förhandlingar mellan parterna äger rum innan rättegång inleds. Låt oss i anslutning till förf:s exempel å s. 155 f anta, att i en tvist om skadestånd den skadelidande begär 15 000 kr. och att skadevållaren lämnar ett effektivt betalningserbjudande å 12 000 kr., trots att han värderar skadan till lägst 8 000 och högst 10 000 kr. Svaranden tar nämligen hänsyn till det besvär och den otrevnad, som en process innebär, samt till risken att få svara för sina egna och kanske även för motpartens rättegångskostnader. Erbjudandet accepteras emellertid inte utan saken går till rättegång.
I den första varianten av vårt exempel återtar nu skadevållaren sitt förlikningserbjudande eller nedsätter det under 10 000 kr. I domen bifalles käromålet såvitt gäller ett belopp om 10 000 kr. Rättegången kan tydligen på sätt och vis sägas ha varit onödig, eftersom käranden inte tillerkänts mer utan tvärtom mindre än vad han skulle ha fått om han accepterat svarandens förlikningserbjudande. Tre olika kostnadsbeslut är därför de lege lata möjliga i detta fall. Svaranden kan enligt 18:1 RB förpliktas att ersätta kärandens rättegångskostnader eller också kan enligt 18:3 st. 1 RB antingen kostnaderna kvittas eller käranden åläggas att ersätta svarandens kostnader. I rättsfallet NJA 1937 s. 162 I (förf. synes ha förbisett att referatrubriken avser två skilda rättsfall med olika utgång; endast det andra var ett plenimål) tillämpades det sistnämnda alternativet, i NJA 1937 s. 162 II kvittades kostnaderna och i NJA 1955 s. 329 ålades den tappande svaranden ersättningsskyldighet för den vinnande kärandens kostnader. Ett av styrelsen för Sveriges advokatsamfund i sistnämnda mål avgivet yttrande kritiseras av förf. — enligt min mening med full rätt. Men i övrigt kan jag inte dela förf:s synpukter på förevarande variant av förlikningsfallet. Under hänvisning till att skadeståndsfall med anledning av sammanstötning mellan bilar på grund av sitt stora antal och de betydande värden de angår tilldrar sig särskild uppmärksamhet och att — i den mån försäkringsbolagen åtagit sig att svara även för rättegångskostnader — deras kalkyler härvidlag är av största intresse framhåller nämligen förf. å s. 155:
Dock resultera försäkringsbolagens kalkyler, i den mån de äro baserade på antaganden om kostnadsfördelning av domstol, i erbjudanden om de högsta beloppen, om domstolarna allmänt ålägga tappande part att betala den vinnandes fulla kostnader i skadeståndsmål, oberoende av förlikningserbjudanden, som lämnats före rättegången. Bolagen kunna i så fall erbjuda den skadelidande ersättning utom rätta med belopp, i vilka inräknats såväl in-
besparade egna utgifter för rättegång som beräknade utgifter för den skadelidande. Denna synpunkt kan anföras som en tungt vägande motivering för tillämpning av huvudregeln framför tillämpning av 3 § första stycket.
Förf. glömmer emellertid att tala om varför det är önskvärt att försäkringsbolagen skall påverkas att bjuda högsta möjliga belopp.8 Detta måste väl medföra, att de skadelidande blir överkompenserade på försäkringsbolagens bekostnad? I det av förf. å s. 156 skildrade tredje fallet erbjuds den skadelidande 2 000 kr. mer än vad domstol uppskattar skadan till! Denna invändning synes inte kunna ignoreras under hänvisning till att den bygger på läran om domens formella sanning: parterna känner ej domen i det ögonblick svaranden ger förlikningsanbudet och käranden avvisar det, varför den senare inte kan lastas för någon culpa (s. 132 ff och 139). Ty en initierad fackman bör väl i de flesta fall kunna med en viss marginal beräkna vilket belopp domstolen kommer att uppskatta skadan till; annars dömer tydligen våra domstolar helt godtyckligt. I vårt exempel lade sålunda skadevållaren på 2 000 kr. ovanpå det högsta belopp, till vilket han beräknadeatt domstolen skulle uppskatta skadan.
Detta gynnande av de skadelidande på försäkringsbolagens bekostnad skulle i sin tur sannolikt medföra en höjning av premierna, vilket drabbade även de försiktiga bilägare som inte råkar ut för några olyckor. Hur menar för övrigt förf. att man skulle göra i sådana mål, där något försäkringsbolag ej är intressent utan bägge parterna är enskilda personer? Inte kan man väl göra något undantag för sådana fall (jfr s. 95 f)? Den viktigaste invändningen mot förf:s rekommendation att tillämpa huvudregeln i denna typ av förlikningsfall torde dock vara, att en sådan praxis visserligen kan förväntas öka skadevållarnas — eller måhända i de flesta fall realiter försäkringsbolagens — förlikningsvillighet men samtidigt i motsvarande mån minska de skadelidandes förlikningsvillighet. Och vad har man då vunnit? En skadelidande kan utan kostnadsrisk begära ett orimligt skadeståndsbelopp och förkasta skäliga förlikningserbjudanden! En tillämpning av 18:3 st. 1 RB i detta förlikningsfall synes mig både ha den gynnsammaste handlingsdirigerande effekten på bägge parter och åstadkomma det materiellt sett mest tilltalande resultatet.
Låt oss nu övergå till den andra varianten av förlikningsfallet. Här förutsättes skadevållaren-svaranden vidhålla sitt ursprungliga förlikningserbjudande å 12 000 kr. under hela rättegången ända fram till domen, i vilken käranden tillerkännes 10 000 kr. Förf. anser det ej heller i detta fall vara anledning att tillämpa regeln i 18:3 st. 1 RB utan förordar att svaranden enligt huvudregeln i 18:1 RB förpliktas att ersätta kärandens rättegångskostnader. Denna minst sagt uppseendeväckande ståndpunkt motiverar förf. på följande sätt (s. 157 f):
En skadegörare kan ge ett generöst förlikningsanbud före rättegång med tanke på de kostnader, som kunna sparas, om motparten accepterar förlikningserbjudandet. Ett förlikningserbjudande, som skall vidblivas hela rättegången, måste grundas på andra kalkyler. Parten måste räkna med att hans
anbud kan accepteras av motparten när som helst under processen. Antages anbudet på ett sent stadium, kunna kostnaderna ha hunnit komma upp i ansenliga belopp. Om förlikning i rättegång stadfästes genom dom, skola kostnaderna kvittas jämlikt 18 kap. 5 § sista stycket. Vidbliver part ett förlikningserbjudande i processen, måste han därför räkna med att själv stå för sina kostnader, vilka till storleken bli beroende av den tidpunkt, vid vilken förlikningen kommer till stånd. — — — Dessa beräkningar synas omintetgöra den påverkan 18 kap. 3 § första stycket skulle kunna antagas ha på en skadegörares villighet att i rättegång vidbliva ett generöst förlikningserbjudande.
Mig förefaller det uppenbart att det måste finnas någon hake i detta resonemang. Sannnolikt är förklaringen helt enkelt den att förf. förbisett att enligt 17:6 RB för stadfästelse av förlikning genom dom fordras att båda parterna gör framställning därom. Skulle i vårt exempel käranden innan dom i målet meddelats acceptera svarandens förlikningserbjudande, får man väl därför utgå från att svaranden är klok nog att inte förena sig med käranden i en begäran om stadfästelse av förlikningen utan att han blir gottgjord för sina kostnader i målet. Vill käranden inte ersätta svarandens kostnader, återstår honom tydligen bara att återkalla sin talan med påföljd att målet avskrives. Innan så kan ske måste dock svaranden beredas tillfälle att yttra sig och denne torde kunna förutsättas inte ha något att erinra mot målets avskrivning men fordra ersättning för sina kostnader. Jag vill ifrågasätta om man inte här bör kunna tillämpa 18:5 st. 2 RB — trots att anledningen till återkallelsen och målets avskrivning är en förlikning — och således förplikta käranden att ersätta svarandens kostnader; särskilda omständigheter kan ju i detta fall knappast anses föranleda att ersättningsskyldigheten bestämmes annorledes.9 Regeln i 18:5 st. 3 RB om obligatorisk kvittning vid förlikning om ej annat avtalats har i förarbetena (se NJA II 1943 s. 231 f) motiverats med att det inte vore lämpligt att rätten sedan parterna förlikts inginge på ett bedömande av det genom förlikningen avgjorda rättsförhållandet, något som måste ske ifall rätten skulle avgöra kostnadsfrågan med hänsyn till omständigheterna i målet. Men i vårt exempel föreligger ju ett uppenbart fall av onödig process och någon ingående bedömning av det genom förlikningen avgjorda rättsförhållandet torde ej erfordras för att kunna tillerkänna svaranden kostnadsersättning. Denne skulle alltså inte behöva dra sig för att vidhålla ett generöst förlikningserbjudande med hänsyn till risken för att käranden accepterade det. Följaktligen finns det också allt skäl att i fall av ifrågavarandeslag tillämpa 18:3 st. 1 RB, då förlikningserbjudandet ej antagits och rätten dömer ut det erbjudna beloppet eller lägre belopp.
Förf:s resonemang präglas ibland av en viss ensidighet. Då hon konstaterat att en kostnadsregel saknar handlingsdirigerande effekt, bryr hon sig vanligen ej om att undersöka ifall det finns några andra skäl som talar för en tillämpning av ifrågavarande regel.10 I elfte kapitlet, som handlar om den fakultativa kvittningsregeln i 18:2 RB, kritiserar förf., såsom tidigare berörts, den i rättspraxis vanliga kostnadsfördelningen enligt 18:1 RB i mål om äktenskapsskillnad på grund av otrohet eller alkoholism även då skillnadsgrunden erkänts av svaranden; anledningen till kritiken är att en sådan kostnadsfördelning saknar handlingsdirigerande betydelse (att förf. senare återtar sin kritik åtminstone beträffande vissa av dessa fall kan vi här bortse från). Förf. ignorerar tydligen att kostnadsersättning åt käranden i mål av förevarande slag kan ha en reparativ funktion.11 Så torde väl vara fallet åtminstone då svarandens beteende inneburit en grov kränkning av den andra maken. Tvekan i detta hänseende — alltså huruvida kostnadsersättning åt vinnande kärande är motiverad ur reparativ synpunkt — kan däremot föreligga i andra skillnadsmål även om den juridiskt-tekniska grunden är exempelvis otrohet.12 Makarna kanske sålunda på grund av söndring levat åtskilda utan att det är möjligt att avgöra hos vem den egentliga skulden ligger.
Bland de mål, beträffande vilka 18:2 RB brukar anses tillämplig, ingår jorddelningsmålen. En grupp av dessa — nämligen äganderättstvister som enligt 3:12 jorddelningslagen (JDL) skall hänskjutas till ägodelningsrätts prövning — behandlas av förf. i elfte kapitlet. Syftet med detta avsnitt framgår emellertid inte fullt klart. Närmast får man det intrycket att förf. vill visa att jorddelningsmål — i motsats till vad som angetts i doktrinen — ej är av indispositiv natur (se t. ex. s. 174 överst). Detta är dock inte generellt riktigt. Dispositiva är i regel ej ens de äganderättstvister, som avses i 3:12 JDL. Om två eller flera personer tvistar om äganderätten till en i jorddelningsförrättningen deltagande fastighet — s. k. pretendenttvist — är med hänsyn till den i 3:12 st. 1 JDL intagna legitimationsregeln (»äge den, som innehar jorden, därför föra talan») tvistens avgörande vanligtvis utan betydelse för förrättningens behöriga verkställande och underställning av tvisten får ej ske. Underställningsregeln i 3:12 JDL syftar tydligen främst på de s. k. parcelltvisterna, vilka förvisso ej är dispositiva.12a Om sålunda under en jorddelningsförrättning uppkommer tvist beträffande frågan till vilken fastighet ett visst område hör13 samt parterna förliks i detta hänseende, är förrättningsmannen vid förrättningens genomförande inte bunden av överenskommelsen försåvitt han anser den strida mot gällande fastighetsindelning (ej fastighetsböckernas beteckningar som förf. påstår å s. 176; fastighets-
böckerna innehåller inte några uppgifter efter vilka vissa ägolotter på marken kan identifieras!); men han får inte — ej blott saknar anledning, som förf. skriver ibidem — hänskjuta frågan till ägodelningsrättens prövning, eftersom någon tvist inte längre föreligger. Vill parterna ha förrättningen genomförd på sätt de önskar, måste de således gå vidare till ägodelningsrätten och försöka övertyga denna om riktigheten av sin uppfattning. Bl. a. i sådana jorddelningsmål synes det vara lämpligt att rätten har möjlighet att kvitta kostnaderna. Detta hindrar emellertid inte att huvudregeln om vinnande parts rätt till kostnadsersättning ej sällan bör tillämpas även i jorddelningsmål — 18:2 RB är ju fakultativ — särskilt då fråga är om en arrangerad förrättning, exempelvis för gränsbestämning mellan två eller flera fastigheter, där det egentliga syftet är att få en tvist om fastighetstillhörigheten beträffande visst område avgjord. Att förf. underlåtit att kommentera eller hänvisa till fastighetsbildningskommitténs betänkande såvitt gäller frågan om kostnadsreglernas utformning i jorddelningsmål (mål om fastighetsbildning)14 förefaller med hänsyn till det sagda märkligt.15
Tolfte kapitlet ägnas åt regeln i 18:6 och 7 RB om ersättningsskyldighet på grund av försumlig processföring. Förf. skiljer mellan formell och materiell sådan. Försumlig formell processföring yttrar sig exempelvis i underlåtenhet att efterkomma rättens föreläggande om personlig inställelse eller beslut om förhandlingsordning, medan försumlig materiell processföring består i framställande av påstående eller invändning som parten insett eller bort inse saknade fog.16 Förf. framhåller svårigheten för domstolen att avgöra när part varit i ond tro eller vårdslös vid framställande av påståendet eller invändningen i fråga. Hon gör gällande, att skuldkonstruktionen bygger »på en antecipering av domstolens värdering, det vill säga läran om den formella sanningen», och att en kostnadsfördelning med denna konstruktion som grund saknar handlingsdirigerande effekt (s. 212). I stället anser hon — de lege ferenda — att utgångspunkten i en diskussion av möjligheten att genom kostnadsfördelning påverka parter att hålla sin materiella processföring inom vissa gränser bör väljas oberoende av domstolens värdering och framför å s. 215 vissa rekommendationer, ehuru hon medger att det föreslagna systemet bleve »alltför stelt och inte tillät hänsyn till speciella omständigheter i de olika fallen». I sistnämnda hänseende vill jag gärna hålla med förf. men i övrigt ställer jag mig ganska frågande inför hennes uppfattning. Varför är det olämpligare eller ur handlingsdirigerande synpunkt mindre effektivt
att låta domaren använda sitt omdöme vid tillämpning av en kostnadsregel som den förevarande än vid tillämpning av materiella rättsregler, exempelvis civilrättsliga skadeståndsregler? I skadeståndsmål måste ju domaren — förutsatt att det ej är fråga om strikt ansvar — göra en värdering av bl. a. skadevållarens subjektiva beteende vid olyckstillfället, en efterhandsvärdering alltså som grundas på domarens under rättegången vunna kännedom om fakta, av vilka kanske åtskilliga inte var kända för skadevållaren vid olyckstillfället. En sak är väl att domaren i bägge fallen måste iakttaga stor försiktighet vid sin bedömning, en annan sak att rättsreglerna skulle sakna preventiv effekt och därför vara olämpliga eller åtminstone onyttiga?17
Ett reservationslöst instämmande synes mig förf. förtjäna, när hon å s. 218 ff kritiserar HD:s dom i rättsfallet NJA 1961 s. 157 (av förbiseende ej upptaget i rättsfallsregistret i bokens slut) — vilket gällde fråga om partsombuds ersättningsskyldighet på grund av försumlig formell processföring — och uttrycker en förhoppning om att domstolarna ej av HD:s dom skall avskräckas att tillämpa 18:6 och 7 RB i sådana fall då »en idé om dessa kostnadsregler synes ha betydelse».
I det sista kapitlet, det trettonde, behandlar förf. formella kostnadsregler, d. v. s. sådana regler som angår handläggningen av kostnadsfrågan. Framställningen är här i stor utsträckning rent deskriptiv och de behandlade frågorna föga kontroversiella eller ibland rent elementära (exempelvis avsnittet å s. 223 ff om rättsmedel mot kostnadsbeslut och handläggning i överrätt av kostnadsfrågan, ehuru man gärna instämmer i förf:s kritik mot RB:s i dessa hänseenden onödigt komplicerade regelsystem). Å s. 239 påstår förf., att om talan fullföljts bara i huvudsaken och domen ändras i högre rätt, »kvarstår likväl underrättens dom som grund för fördelningen av kostnaderna i underrätt»; som belägg härför refereras rättsfallen NJA 1962 s. 660 och 1960 s. 503. I själva verket är väl dock förhållandet helt enkelt det, att underrättens kostnadsbeslut står fast i den mån det ej överklagats och frågan, som de bägge rättsfallen avser att belysa, gäller hur ett fullföljdsyrkande måste vara beskaffat för att kunna anses omfatta även underrättens kostnadsbeslut. Och i detta hänseende saknar man en redogörelse för eller åtminstone en hänvisning till rättsfallet NJA 1963 s. 81, som synes innebära en något liberalare inställning hos HD.
Avhandlingen avslutas med en sammanställning av huvudsakliga resultat — en utmärkt idé som synes efterföljansvärd — och ett sammandrag på engelska.
Det ligger i sakens natur att det knappa utrymme, som står en anm. till buds, främst används till kritik och diskussion av sådana partier, där anm. har annan uppfattning än förf., medan bokens förtjänster blir styvmoderligare behandlade. Det är mig därför angeläget att framhålla det värdefulla i att förf. på ett så frejdigt och oförskräckt sätt ställt problemen under debatt och inte minst att hon lyckats göra detta på ett ovanligt stimulerande och intresseväckande sätt. Avhandlingen har också givit förf. docentkompetens. Thorsten Cars