I vad mån är 1912 års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar alltjämt tillämplig?
Familjerättskommittén har under sitt arbete på översyn av den internationella familjerätten observerat den fråga som anges i rubriken.
Enligt 1 § lagen den 1 juni 1912 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar äger Konungen under förutsättning av ömsesidighet förordna, att i fråga om tillämpning av främmande stats lag vissa i lagen angivna bestämmelser skall här i riket lända till efterrättelse. Lydelsen anger tydligt, att Konungens förordnande skall gå ut på att bestämmelserna i 1912 års lag skall tillämpas. Att-satsen i paragrafen innehåller icke att giltigheten av meddelat förordnande skall vara villkorlig, d. v. s. beroende av ömsesidighet. Enligt vanlig lagteknik bör de i kraft satta bestämmelserna förbli gällande i enlighet med förordnandets innehåll så länge förordnandet formellt är gällande.
Lagen grundas på en den 17 juli 1905 i Haag avslutad internationell konvention rörande konflikter mellan olika lagar i fråga om vissa rättsverkningar av äktenskap. Denna konvention omnämns också i 1 § av 1912 års lag, ehuru endast upplysningsvis. Där sägs nämligen, att Konungens förordnande må avse att »följande bestämmelser, upptagna i» sagda konvention, skall här i riket lända till efterrättelse. Härpå följer lagens bestämmelser i 1 §.
Sverige har numera uppsagt konventionen med verkan från den 23 augusti 1962. Uppsägningen av konventionen har icke i och för sig medfört, att 1912 års lag upphävts (jfr departementschefens uttalande i proposition till 1964 års riksdag nr 168 s. 46). De förordnanden som utfärdats med stöd av lagen kan ej heller formellt anses återkallade i och med att konventionen uppsagts. Spörsmålet huruvida meddelade förordnanden alltjämt har någon materiell verkan är beroende av vad förordnandena innehåller.
I lagboken återges tre kungörelser som rör tillämpningen av 1912 års lag, nämligen två kungörelser i positiv riktning och en kungörelse i negativ riktning. Den 12 augusti 1912 utfärdades den grundläggande kungörelsen ang. tillämpning av bestämmelserna i — som det heter — den 17 juli 1905 i Haag avslutad internationell konvention rörande konflikter mellan olika lagar i fråga om vissa rättsverkningar av äktenskap. Redan rubriken till kungörelsen är tekniskt felaktigt formulerad. Kungl. Maj:t har nämligen icke genom 1912 års lag fått någon fullmakt att förordna om tillämpning av bestämmelserna i konventionen, utan fullmakten innehöll bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna om tillämpning av bestämmelserna i 1 § av 1912 års lag, vilka emellertid byggde på konventionen.
Den redaktionella bristfälligheten inskränker sig ej till rubriken.
Texten innehåller, att Kungl. Maj:t, sedan Kungl. Maj:t tillträtt konventionen, funnit gott att med stöd av 1 § i 1912 års lag förordna att bestämmelserna i konventionen, sådana de finnas i 1912 års lag återgivna, skola här i riket lända till efterrättelse. Man har sålunda vänt upp och ned på bemyndigandet i 1912 års lag, som innehöll att Kungl. Maj:t fick förordna om tillämpning av vissa bestämmelser i 1912 års lag, upptagna i konventionen, och i stället förordnat om tillämpning av konventionens bestämmelser, sådana de finns återgivna i lagen. Det torde likväl få antagas, att förordnandet är avsett att stå i överensstämmelse med lagen, i synnerhet som bemyndigandet i lagen uttryckligen åberopats.
Kungl. Maj:ts befogenhet att förordna om tillämpning av lagens bestämmelser är emellertid icke obetingad. Den gäller endast under förutsättning av ömsesidighet. Ömsesidigheten är en förutsättning för att förordnande skall få utfärdas. Däremot anger lagtexten ej, att giltigheten av utfärdat förordnande skall vara beroende av att ömsesidigheten består. Det bör i stället ankomma på Kungl. Maj:t att beakta, huruvida någon ändring i detta hänseende inträder. Och Kungl. Maj:t får anses skyldig att, om detta inträffar i förhållande till viss stat, förordna att lagens bestämmelser i motsvarande mån ej skall gälla eller m. a. o. inskränka tidigare meddelat förordnande. De tillämpande myndigheterna skulle sålunda vara befriade från att själva undersöka, om ömsesidighet förelegat från början eller huruvida ömsesidighet alltjämt består.
Kungörelsen den 12 augusti 1912 anger icke — på sätt man kunnat vänta — i sin kläm, att bestämmelserna i 1912 års lag skall lända till efterrättelse »i fråga om tillämpning» av vissa angivna främmande staters lagar (i förhållande till vilka ömsesidighetskravet var uppfyllt). Man får sluta sig till vad som skall gälla av en parentes i inledningen. När det där uppges att Kungl. Maj:t tillträtt konventionen, upplyses nämligen tillika i en därtill knuten relativsats, att konventionen tillträtts av följande främmande stater, nämligen Frankrike, Italien, Nederländerna, Portugal, Rumänien och Tyskland. Översatt till normal författningstext torde kungörelsen få antagas innebära, att Kungl. Maj:t med stöd av 1 § i 1912 års lag förordnat, att bestämmelserna i 1912 års lag skall här i riket lända till efterrättelse i fråga om tillämpning av lagen i sagda främmande stater.
Man skulle till äventyrs kunna tänka sig möjligheten av att den besynnerliga författningstekniken inkluderar den reservationen att tilllämpningen av kungörelsen skulle eo ipso utvidgas, inskränkas eller bortfalla allt efter som kretsen av de till konventionen anslutna staterna ändrades eller vårt land frånträdde konventionen.1
Såvitt angår inskränkning av tillämpningen har en sådan tolkning
ett visst formellt stöd i avfattningen av kungörelsen den 17 december 1920 med anledning av Frankrikes uppsägning av konventionen. Denna kungörelse innehöll, att, sedan Frankrike uppsagt konventionen, Kungl. Maj:t funnit gott kungöra, att det i 1912 års kungörelse meddelade förordnandet angående tillämpningen av konventionen hade, såvitt rör tillämpningen av fransk lag, »upphört att gälla». (Jfr vad nedan sägs om belgisk lag.) Sannolikt har man dock allenast känt sig bunden av den egendomliga avfattning som 1912 års kungörelse fått och ansett sig formellt tvungen att taga konsekvensen av dess formulering.
I fråga om utvidgning av tillämpningsområdet för 1912 års kungörelse kan man svårligen tro, att Kungl. Maj:t kunnat eller avsett att avhända sig prövningen huruvida ömsesidighetskravet var uppfyllt i förhållande till en nytillträdande stat. Man synes icke heller senare ha formellt utgått från någon automatisk utvidgning av tillämplighetsområdet. Senast när Polen och den fria staden Danzig tillträdde konventionen innehöll kungörelse i ämnet den 7 september 1929, att sedan Polen och Danzig tillträtt konventionen, hade Kungl. Maj:t funnit gott förordna, att bestämmelserna i konventionen, sådana de fanns återgivna i 1912 års lag, skulle här i riket lända till efterrättelse jämväl i fråga om tillämpning av polsk lag och lagen i Danzig. 1929 års kungörelse är liksom 1912 års kungörelse felaktigt avfattad men anger i klämmen åtminstone de lagar, med avseende å vilkas tillämpningkonventionens bestämmelser skulle lända till efterrättelse. (Motsvarande formulering användes tidigare i kungörelse den 31 oktober 1913 i anledning av Belgiens tillträde till konventionen. Genom kungörelse den 1 augusti 1922 har, sedan Belgien uppsagt konventionen, kungjorts, att förordnandet i 1913 års kungörelse skulle jämlikt de i konventionen angående sådan uppsägning meddelade bestämmelser upphöra att gälla.)
Som förut nämnts har Sverige uppsagt här ifrågavarande konvention med verkan från den 23 augusti 1962. Någon kungörelse som upphävt 1912 och 1929 års förordnanden har emellertid ej utfärdats. Kan nu uppsägningen av konventionen anses ha eo ipso medfört, att 1912 års kungörelse upphört att gälla?
1912 års kungörelse synes böra läsas som om den avfattats enligt den riktiga teknik som i det föregående angivits, med bortseende från de redaktionella besynnerligheterna. Detta stämmer ju också bäst med 1929 års kungörelse, vars avfattning ju formellt knappast medger att där meddelat förordnande skulle automatiskt upphöra att gälla, om Sverige eller Polen skulle frånträda konventionen. Innehållet i 1912 års lag är också sådant, att det ej lämpligen bör överlämnas åt myndigheterna att själva pröva om lagen saknar tillämpning utan att de erhållit några direktiv av Kungl. Maj:t därom.
Här bör påpekas en problematik som hänför sig till punkt 10 under 1 § i 1912 års lag. Den innehåller föreskrift, att »konventionen» ej skall äga tillämpning i den mån på grund av dess bestämmelser lagen i annan stat än någon av de fördragsslutande skulle bli att tillämpa. Man kan med visst fog göra gällande att, sedan Sverige uppsagt kon-
ventionen, finns det ej längre ur vår synpunkt någon fördragsslutande stat. Vilken främmande lag som än skulle komma i tillämpning enligt tidigare bestämmelser i 1 § så borde den lagen anses vara lagen i icke fördragsslutande stat. Om man överhuvud anser att 1912 och 1929 års kungörelser fortfarande föreskriver att bestämmelserna i 1912 års lag skall lända till efterrättelse i fråga om tillämpning av med kungörelserna bestämda staters lagar, kan emellertid nämnda punkt i 1 § ej gärna få läsas på angivet sätt. (Jfr noten s. 199 här ovan.) Sagda stater bör i stället vid tillämpning av lagrummet anses som fördragsslutande stater trots att vi ej har något fördrag med dem.
Övervägande skäl synes tala för att bestämmelserna i 1912 och 1929 års kungörelser t. v. alltjämt skall lända till efterrättelse i fråga om tillämpning av lagstiftningen i Italien, Nederländerna, Portugal, Rumänien, Tyskland och Polen. Det torde vara Kungl. Maj:ts sak att beakta huruvida ömsesidighetskravet alltjämt är uppfyllt och, om så ej finnes vara fallet, genom kungörelse förordna att 1912 och 1929 års kungörelser skall upphöra att gälla. Man kan givetvis befara, att de stater, som alltjämt må anse sig bundna av konventionen, med tillämpning av den mot 1 § punkt 10 i 1912 års lag svarande konventionsbestämmelsen icke respekterar svensk lag, eftersom Sverige ej längre är fördragsslutande stat. Risken att ömsesidighetskravet ej är uppfyllt förefaller därför ganska överhängande.
Olägenheterna av den oklarhet som föreligger reduceras av att 1912 års lag anses i väsentliga hänseenden analogiskt tillämplig, när den icke enligt meddelat förordnande är direkt tillämplig (jfr Undén, Internationell äktenskapsrätt s. 110 f, Karlgren, Internationell privat och processrätt, 2 uppl., s. 37, och Beckman, Svensk domstolspraxis i internationell rätt s. 66). Familjerättskommittén har övervägt, huruvida den borde förorda omedelbart upphävande av 1912 och 1929 års kungörelser, men har stannat för att det borde t. v. anstå därmed i avbidan på närmare undersökningar i de ämnen som 1912 års lag reglerar. Gösta Walin