Nordiska rådets trettonde session

 

Nordiska rådets trettonde session avhölls i Reykjavik under tiden den 13—18 februari 1965. Vid sessionen tillämpades för första gången rådets reformerade arbetsformer, innebärande att vid rådsmötet icke andra saker togos upp på saklistan än sådana i vilka något rådets uttalande eller ställningstagande bedömts behövligt eller önskvärt. Rådet hade därför denna gång att behandla ett något mindre antal saker än vid närmast föregående sessioner. De å saklistan uppförda frågorna gåvo dock full sysselsättning åt rådsmedlemmarna under de sex sessionsdagarna. Flera av de behandlade frågorna kunna påräkna intresse ur rättslig synpunkt.

    Allmänt statsrättsligt intresse ha de rekommendationer, som antogos vid årets session åsyftande upprättande av gemensamma nordiska organ med i viss mån överstatliga funktioner. Rådet rekommenderade regeringarna att undersöka möjligheterna att tillskapa sådana organ för handläggning dels av gemensamma luftfartstekniska frågor (rek. nr 30/1965) dels av gemensamma tulladministrativa spörsmål (rek. nr 31/1965). Om en nordisk patentbesvärsmyndighet talas i det följande. Även administrationen av en nordisk kulturfond med ett årligt disponibelt belopp av 3 miljoner danska kronor föreslogs av rådet skola bli gemensam (rek. nr 28/1965). Om dessa förslag realiseras, har det nordiska samarbetet slagit in på nya vägar, som leda fram mot en mera långtgående integration än nuvarande former tillåta.

    Av folkrättslig betydelse är den rekommendation, som rådet antog angående en gemensam lösning av fiskerigränsfrågorna i Skagerack och Kattegatt (rek. nr 19/1965). Bakom rekommendationen, som hölls i allmänna vändningar, ligger ett förslag, som vunnit fiskarorganisationernas gillande, om att utvidga fiskerigränsen i dessa vatten till 12 sjömil men med bevarad rätt för de nordiska grannländernas fiskare att fortsätta att fiska inom det utvidgade fisketerritoriet.
    Sedan någon tid befinner sig frågan om skadeståndsrättens fortsatta legislativa bearbetning i något av en återvändsgränd. Någon riktig klarhet om det vidare arbetets uppläggning gav väl den allmänna plenardebatt i ämnet som fördes vid sessionen i Reykjavik knappast. Några beslut i saken fattades ej, men det var tydligt att regeringarna, särskilt den danska, saknade intresse för en mera allmän lagstiftning på området, avsedd att slå fast vissa för hela rättsområdet bärande principer och av samma typ som det svenska hösten 1964 lagrådet förelagda men sedermera återkallade förslaget till allmän skadeståndslag. En sådan lag skulle kunna i princip besvara frågor om skadeståndsskyldighetens inträde, om jämkningar i denna och om skadeståndets beräknande. Vädjanden från rådsmedlemmars sida att söka finna fram till modifierade regler, som bättre än den rena culparegeln kunna tillgodose dagens behov av skadeståndsrättsliga normer, förklingade också ohörda. Man torde ha att räkna med att lagstiftningen även framgent kommer att följa samma slingrande väg som hittills, undvikande de principiella huvudfrågorna.
    Inom den allmänna civilrätten faller också den rekommendation (nr 13/1965), som antogs beträffande en gemensam nordisk lagstiftning om fordringspreskription. Rättsreglerna på detta fält äro för närvarande ganska varierande i Norden. Rekommendationen tar sikte på två preskriptionsfrister, en längre allmän på förslagsvis tio år och en kortare för det dagliga livets behov. Sättet för tidens beräknande liksom sättet för dess avbrytande voro två frågor, på vilkas besvarande rådet icke ville ingå. Norge utsågs till koordinerande land för denna rekommendation och det ankommer nu närmast på norska regeringen att återupptaga förhandlingarna i denna sak, som sedan misslyckandet i förra förhandlingsomgången nu legat nere några år.

    En viktig fråga, som alltsedan rådets andra session 1954 stått på dagordningen, är patentlagstiftningen. Redan 1963 framlade en nordisk kommitté efter ett mångårigt arbete förslag till en gemensam nordisk patentlagstiftning (NU 1963:6). Detta förslag har sedan remissbehandlats och ligger för närvarande i departementen och ministerierna för den slutliga översynen, innan förslagen överlämnastill parlamenten. I denna situation hade svenska regeringen för rådet framlagt ett förslag med begäran om ett rådets uttalande rörande vissa huvudprinciper i det gemensamma nordiska lagförslaget, bl. a. i fråga om ett gemensamt nordiskt patent, som skulle beviljas av patentmyndigheten i varje särskilt land men som skulle ha giltighet över hela Norden. Motstånd mot denna del av förslaget har rests från danskt och norskt näringsliv, som ansett att industrin i dessa länder med den nya ordningen kan komma att tyngas av flera patent än om patentsökande även framgent måste gå till varje land för sig för att där erhålla patent. Rådet rekommenderade emellertid regeringarna att snarast söka genomföra kommitténs lagförslag med 45 röster mot 2 (en dansk och en norrman) samt 9 nedlagda röster (rek. nr 36/1965).
    En konsekvens av att ett gemensamt nordiskt patent kan beviljasav fyra olika nationella patentmyndigheter blir att skiljaktigheter i praxis kunna uppstå. Det blir därför nödvändigt med en gemensam besvärsinstans. Rådet rekommenderade regeringarna att närmare utreda frågan om en sådan samnordisk klagoinstans' upprättande (rek.nr 37/1965).
    På straffrättens område förekommo några frågor av intresse. Enligt rådets mening borde den gemensamma nordiska straffverkställigheten leda till att arbetet med att förenhetliga straffarterna i de olika länderna påskyndades. Samarbetet på det straffrättsliga området omhänderhas för närvarande av Nordiska straffrättskommittén, som emellertid har begränsade resurser. Rådet rekommenderade, bl. a. med tanke på den nyss angivna viktiga arbetsuppgiften, att denna kommitté skulle få sitt sekretariat förstärkt och att även i övrigt dess arbete skulle främjas (rek. nr 23/1965).
    Vid flera tillfällen, första gången 1954, har frågan om förenhetligande av rattfyllerilagstiftningen tagits upp i Nordiska rådet. Egentliga resultat ha dock hittills icke uppnåtts. Angelägenheten av att något åtgöres i denna sak har emellertid ökat i och med utvidgningen av de enskilda nordiska ländernas domsrätt. En gärning, förövad i ett nordiskt land av en tillfällig besökare från ett annat nordiskt land, kan numera i allmänhet bedömas av domstol i båda länderna. Äro reglerna som avse brottet olikartade på väsentliga punkter i de berörda länderna, kan utgången både i fråga om straffbarhet och straffmätning bli helt olika beroende på i vilket av de båda länderna åtal väckes. Regeringarna rekommenderades därför att göra ett nytt försök att komma fram till en enhetlig lagstiftning beträffande straff för rattfylleri (rek. nr 24/1965), även om tron på att man skulle lyckas härvidlag ej är så stor på alla håll.
    En gemensam nordisk vägtrafiklagstiftning är under utarbetande.

Denna kommer dock ej att omfatta körkortsreglerna. Rådet önskade få gemensamma nordiska regler rörande förvärv, förnyande och indragande av körkort med sikte på att ett körkort utfärdat i ett nordiskt land skall kunna ges internordisk giltighet (rek. nr 8/1965).
    Giltighetstiden för pass har i Danmark nyligen förlängts till 10 år. Rådet rekommenderade nu övriga nordiska länder att göra sammaledes (rek. nr 14/1965).
    Vad gäller skatterätten antogs vid sessionen allenast en rekommendation och denna avseende en tämligen speciell fråga berörande sjömansskattens kommunandel. Enligt gällande ordning erhåller en kommun sin andel av sjömansskatten endast om den i kommunen hemmahörande sjömannen arbetar å ett fartyg av samma nationalitet som kommunen. Rekommendationen gick ut på att kommunandelen alltid bör tillfalla den beskattade sjömannens hemkommun försåvitt gäller skatt erlagd av nordisk sjöman hemmahörande i nordisk kommun (rek. nr 7/1965).
    I rådet vilar sedan länge ett medlemsförslag om harmonisering av sociallagstiftningen i Norden. Ur detta stora komplex ha utbrutits olika specialområden. Till årets session hade sålunda vederbörande utskott genomgått och undersökt harmoniseringsmöjligheterna beträffande två lagstiftningsområden, nämligen semesterlagstiftningen och socialhjälpslagstiftningen. Ett förenhetligande bedömdes möjligt vad gäller den förra lagstiftningen beträffande reglerna om semesterlagens tillämplighet, om semesterns förlängning och i viss mån om semestergottgörelsen. Vad beträffar socialhjälpslagstiftningen konstaterades på samma sätt harmoniseringsmöjligheter föreligga rörande socialhjälpens former, försörjningsplikt och ersättningsskyldighet. Rekommendationer avseende samordning av de särskilda ländernas lagstiftning på de båda områdena antogos (rek. nr 20/ och 21/1965).
    Frågan om arbetsgivares rätt att fritt avskeda anställda, vilken varit före i svenska riksdagen vid olika tillfällen, behandlades vid sessionen även av rådet. Bakgrunden är att, medan i Norge lagregler finnas på området, sådana saknas i övriga länder. Ett förslag till rekommendation, vari uttalades önskemål om en enhetlig nordisk lagstiftning på detta område, förkastades av rådet med 38 röster mot 26.
    Slutligen kan nämnas, att rådet i en rekommendation förordade sådana regler att recept å läkemedel utfärdat i ett nordiskt land kan expedieras vid apotek även i övriga nordiska länder (rek. nr 22/1963). Också förutsättningarna för enhetliga regler för märkning av brand- och hälsofarliga ämnen och för handeln med sådana ämnen önskade rådet i en rekommendation (rek. nr 17/1965) få närmare utredda. Gustaf Petrén