Godtrosförvärv av lösöre. På initiativ av Nordiska Rådet tillsattes för några år sedan i Danmark, Finland, Norge och Sverige utredningsmän, som skulle utreda reglerna om verkan av god tro vid förvärv av lösöre från annan

än rätt ägare eller innehavare. Gällande regler är ganska olikartade i de nordiska länderna. Särskilt är olikheten stor mellan å ena sidan Finland och Sverige samt å andra sidan Danmark och Norge. I de sistnämnda länderna erkännes icke godtrosförvärv annat än i ytterst begränsad omfattning. Har någon, som fått egendom som deposition eller lån e. d. eller som köpt den med äganderättsförbehåll för säljaren etc., olovligen överlåtit egendomen, har ägaren rätt att oberoende av god tro hos förvärvaren återtaga egendomen. Detsamma gäller, om den som överlåtit egendomen stulit den eller eljest åtkommit den genom brott. För Sveriges och Finlands del ges i HB 11:4 och 12:4 regeln om skydd för godtroende förvärvare. Nämnda lagrum, vilka avser obehörigt disponerande över lånt och deponerat gods, har givits en mycket vidsträckt analogisk tillämpning på andra åtkomstsituationer. Den skillnaden föreligger mellan svensk och finsk rätt att i Sverige men icke i Finland godtrosförvärv kan ske även av stulet gods.
    Syftet med utredningen har varit att kartlägga gällande rättsregler samt att föreslå lagändringar till uppnående av nordisk rättslikhet. Den svenska utredningen (utredningsman prof. H. Hessler, sekreterare hovr.fiskalen jur. lic. S. Strömholm) har nu framlagt sitt betänkande (SOU 1965:14). Betänkandet innehåller en ganska omfattande redogörelse för gällande svensk rätt på området, därvid tonvikten lagts vid en redovisning av rättspraxis. Vidare ges en jämförande sammanställning av reglerna i de nordiska länderna och en översikt över rättsläget i några viktigare utomnordiska rättssystem.
    Härjämte framlägges ett förslag till lag om godtrosförvärv av lösöre jämte motiv. Förslaget innehåller de regler som de danska (utredningsman prof. W. E. v. Eyben), finska (utredningsman prof. S. Zitting) och svenska utredningarna enats om. Beklagligtvis har det däremot icke varit möjligt att vinna anslutning av den norske utredningsmannen (prof. K. Robberstad). De danska, finska och svenska utredningarna har efter överväganden av för och nackdelar med de båda principerna — obegränsad vindikationsrätt för rätte ägaren oberoende av god tro hos förvärvaren samt principen om exstinktion, d. v. s. skydd för godtroende förvärvare — stannat för att lagen bör bygga på sistnämnda princip. I denna bör emellertid göras modifikationer för olika fall; detta sker så att man, såsom i svensk praxis skett i betydande omfattning framför allt i fråga om stulna eller med äganderättsförbehåll köpta motorfordon, uppställer särskilda krav på undersökningar för att god tro skall kunna åberopas.
    I 1 § av förslaget upptages den allmänna bestämmelsen om godtrosförvärv. Bestämmelsen anknyter i sin utformning till motsvarande regel i skuldebrevslagen, men godtroskravet har beskrivits något utförligare; god tro föreligger icke, om förvärvaren visste att fångesmannen ej ägde överlåta egendomen eller han »åsidosatt den aktsamhet som med hänsyn till egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds samt omständigheterna i övrigt skäligen bort iakttagas». — Anmärkas må att — i motsats till vad som torde anses vara gällande svensk rätt — godtrosförvärv skall kunna ske icke blott från den som uppträder som ägare (och i vissa andra situationer) utan även från den som uppträder som fullmäktig eller eljest som ställföreträdare för rätte ägaren. I detta hänseende överensstämmer förslaget sålunda med den motsvarande regeln i skuldebrevslagen.

    Två situationer har föranlett speciella bestämmelser innebärande en ytterligare skärpning av kravet på god tro. Det ena fallet avser gods som åtkommits genom stöld eller rån, det andra sådan egendom som allmänt säljes på kredit med äganderättsförbehåll. Särbestämmelserna gäller icke förvärv på offentlig auktion eller från yrkesmässig försäljare med fast affärsställe — t. ex. butiksköp — eller under därmed likartade förhållanden.
    Särbestämmelsen för stöldfallet sammanhänger huvudsakligen med att det för dansk och finsk del — i båda dessa länder har man ju f. n. obegränsad vindikation för detta fall — framstått såsom speciellt angeläget att, om man går över till principen om möjlighet till godtrosförvärv, det dock statueras en särskilt markerad undersökningsplikt. Bestämmelsen går ut på att så snart det visar sig, att egendomen var åtkommen genom stöld eller rån, något godtrosförvärv icke skall kunna äga rum, med mindre »förvärvaren visar, att han med skälig noggrannhet undersökt överlåtarens åtkomst».
    Den andra särbestämmelsen avser det fall som ur praktisk synvinkel är det viktigaste på förevarande område, nämligen obehörigt förfogande över gods köpt på avbetalning med äganderättsförbehåll. Här har föreskrivits att »vid förvärv av sådan egendom som allmänt säljes på kredit med äganderättsförbehåll bör förvärvaren genom granskning av åtkomsthandling eller kvitto eller på annat sätt söka förvissa sig om att överlåtaren icke på grund av sådant förbehåll saknar rätt att överlåta egendomen». Bestämmelsen går således icke lika långt som den i fråga om stulet gods; godtrosförvärv skall i undantagsfall kunna ske, även om undersökning icke företagits. Men det normala skall vara att om man utanför den ordinära handeln köper gods av hithörande slag — t. ex. motorfordon, radio- och tv-apparater, lantbruksmaskiner etc. — undersökning måste verkställas.
    Den i svensk liksom i finsk rätt gällande regeln om generell rätt för ägaren att lösa den förlorade egendomen åter har icke upptagits i förslaget. Lösenrätt skall föreligga endast om egendomen hade ett värde av annan art än det rent ekonomiska, såsom affektionsvärde, eller då det eljest är av särskild betydelse för ägaren att återfå egendomen. Löseskillingen skall bestämmas efter egendomens värde i den allmänna handeln; vid köp skall lösenbeloppet motsvara köpeskillingen, om icke denna i märklig mån avviker från handelsvärdet. En preskriptionsregel upptas i andra stycket.
    Liksom enligt gällande rätt skall godtrosförvärv kunna ske icke blott av äganderätt utan även av panträtt och retentionsrätt. Lösenbeloppet skall därvid motsvara högst det belopp saken häftar för.
    Tilläggas må blott att det danska betänkandet redan publicerats och att det finska torde vara att förvänta inom en nära framtid. H. H-r