ÄGAREFÖRBEHÅLLETS GILTIGHET MOT BORGENÄR OCH SENARE FÖRVÄRVARE I NYARE RÄTTSPRAXIS1

 

Av preceptor ANDERS AGELL

 

I. Enligt den s. k. traditionsprincipen inom sakrätten är det sakrättsliga skyddet vid överlåtelse eller pantsättning av lösöre knutet till besittningsövergången och inte till avtalet mellan parterna. När en köpare får egendomen i sin besittning, vinner han bl. a. skydd mot säljarens borgenärer. Samtidigt vinner köparens borgenärer möjlighet att få utmätning i godset eller att få det indraget i köparens eventuella konkurs. Säljaren kan emellertid genom ägareförbehåll förlänga den tid under vilken han åtnjuter sakrättsligt skydd, så att sådant skydd föreligger även efter besittningsövergången. Med ägareförbehåll förstår man, som det står i 1 § lagen om avbetalningsköp, att »äganderätten till godset skall förbliva hos säljaren intill dess betalningen eller viss del därav blivit erlagd». Hänvisningen till äganderättens bevarande kan tyckas vara tämligen innehållslös om innebörden av ett ägareförbehåll efterfrågas. Det bör därför tilläggas att den faktiska avsikten med ett ägareförbehåll anses vara — även om det inte uttryckligen sagts — att säljaren skall ha rätt att återtaga godset i händelse av bristande betalning.2
    Redan titeln på denna uppsats antyder, att ett ägareförbehåll i vissa lägen kan vara giltigt mellan parterna utan att fördenskull ha sakrättslig verkan. Möjligheten av en sådan skiljelinje

 

    1 Denna uppsats återger med vissa ändringar och tillägg en provföreläsning över förelagt ämne, som förf. hållit den 12 mars 1964 som sökande till en preceptur i civilrätt vid Stockholms universitet. 
    2 Betr. den särskilt i något äldre litteratur diskuterade frågan om ett s. k. enkelt hävningsförbehåll bör tilläggas samma sakrättsliga verkan som ett uttryckligt ägareförbehåll se Schmidt, Om ägareförbehåll och avbetalningsköp (1938) s. 110 ff och 160 ff med hänvisningar, Almén, Om köp och byte av lös egendom (4 uppl. 1960) § 28 not 126, Eklund & Nordström, Lagen om avbetalningsköp (2 uppl. 1957) 1 § anm. 5, och Undén, Svensk sakrätt I (4 uppl. 1961) s. 107. Som Hellner (Köprätt, 1961, s. 158) påpekat har spörsmålet dock ringa praktisk betydelse. Enligt 28 § andra st. köplagen är en köpares hävningsrätt, när han fått godset i sin besittning, visserligen beroende av förbehåll därom. Sådana förbehåll får i praktiken regelmässigt formen av ägareförbehåll. 


15—653005. Svensk Juristtidning 1965

226 ANDERS AGELLmåste utan vidare godtagas som en principiell utgångspunkt, vilken även i helt andra sammanhang brukar åberopas som karakteristisk på tal om obligationsrättsliga resp. sakrättsliga verkningar av ett avtal. På några punkter i det följande skall uppmärksammas frågan huruvida det i vissa lägen kan vara påkallat att frånkänna ägareförbehåll t. o. m. obligationsrättslig verkan och att därmed göra ett avsteg från den principiella utgångspunkten.
    »Sakrättslig giltighet» är i och för sig också ett väl schematiskt uttryckssätt. Som den grundläggande sakrättsliga verkningen av ett ägareförbehåll har man att uppfatta säljarens skydd i händelse att köparen gör konkurs eller blir utsatt för utmätning. Föreligger detta skydd för säljaren mot köparens borgenärer, så anses säljaren även ha vindikationsrätt, d. v. s. han har rätt att kräva tillbaka egendomen om köparen sålt den vidare till tredje man.3 I detta senare hänseende föreligger emellertid en inskränkning såtillvida, att en tredje man som köpt egendomen kan göra ett godtrosförvärv. Sker detta, återstår för säljaren blott möjligheten att enligt allmänna principer för godtrosförvärv återlösa egendomen hos förvärvaren.
    Nyare svensk rättspraxis måste sägas vara rik på fall angående ägareförbehålls giltighet i olika hänseenden. På sitt sätt avspeglas här den stora betydelse som ägareförbehållen, erkannerligen genom avbetalningsköp, har både för många enskilda och även som samhällsekonomisk företeelse. Flera av rättsfallen från senare år faller emellertid utanför ämnet därför att de an-

 

    3 Jfr Schmidt a.a. s. 144 f. — Det synes inom sakrätten vara en vedertagen princip att en ägares vindikationsrätt och hans skydd mot andras borgenärer jämlikt HB 17 kap. 2 § och UL 68 § är rättsverkningar, vilka normalt föreligger jämsides. Se t. ex. framställningen hos Undén a.a. § 11. Det samma gäller vid fråga om ägareförbehåll, där man ytterligare måste beakta köparens straffansvar för olovligt förfogande jämlikt 10 kap. 4 § brottsbalken. Jfr härtill Schmidt (a.a. s. 143), som utvecklar lämpligheten av parallellitet mellan straffansvaret och säljarens skydd mot köparens borgenärer. Teoretiskt kan man självfallet tänka sig en uppdelning, så att ett ägareförbehåll i vissa lägen får medföra någon men inte samtliga av de angivna rättsverkningarna. (Ang. den allmänna frågan om bildandet av ofullbordade sakrätter jfr t. ex. Undén a.a. s. 8 f, Nial i SvJT 1940 s. 673 ff, Lundstedt i Festskrift tillägnad Ekeberg [1950] s. 339 ff, Karlgren i SvJT 1956 s. 246 ff och Tiberg i SvJT 1964 s. 501 f). Såväl rättspolitiska skäl som den rättstekniska önskvärdheten, att regelsystemet ej göres alltför invecklat och svåröverskådligt, torde dock vanligtvis tala emot en sådan uppdelning. Ang. frågan om en säljare av gods med ägareförbehåll bör tillerkännas vindikationsrätt mot senare förvärvare, som känt till ägareförbehållet, även när skydd inte föreligger mot köparens borgenärer, se nedan s. 234 ff.

ÄGAREFÖRBEHÅLLETS GILTIGHET 227går andra problem rörande ägareförbehåll än dettas verkningar mot borgenär och senare förvärvare.4
    Frågan om förutsättningarna för godtrosförvärv av tredje man, om köparen av gods med ägareförbehåll skulle ha sålt det vidare, hör bara i vid mening till ämnet. Om ett ägareförbehåll av allmänna skäl anses sakrättsligt overksamt, kan nämligen tredje man i princip göra ett giltigt förvärv från köparen, alldeles oavsett sin goda tro. Godtrosrekvisitets innebörd får m. a. o. betydelse endast om det föreligger ett sakrättsligt verksamt ägareförbehåll. Tredje mans goda tro kan då visserligen sätta ägareförbehållet ur spel, men den goda tron har ingenting att göra med den bakomliggande grundfrågan om förbehållets sakrättsliga giltighet. Även om ett godtrosförvärv anses föreligga, kvarstår f. ö. en lösningsrätt för den som kan åberopa ett i och för sig sakrättsligt verksamt ägareförbehåll. — De talrika rättsfallen angående godtrosförvärv av bilar, köpta med ägareförbehåll, lämnas därför utanför framställningen.5

 

II. a) Låt oss alltså övergå till nyare rättspraxis angående ägareförbehålls giltighet i egentlig mening. Först ett fall från år 1958 (NJA 1958 s. 577). HD:s dom i målet saknar visserligen principiellt intresse för detta ämne. Ett för detsamma behjärtansvärt votum av jr Karlgren drar emellertid upp en för ägareförbehållet grundläggande problematik.
    En lantbrukare Edman hade i många år haft anställd en person som hette Frej. På grund av Edmans betalningssvårigheter hade Frej kommit att få en avsevärd innestående lönefordran. Då väcktes tanken, att Frej kunde beredas säkerhet för sin fordran i samband med att en ny traktor skulle skaffas till Edmans gård. Traktorn köptes med ägareförbehåll från en bilfirma, och i kontraktet skrevs Frej som köpare; traktorn registrerades vidare i hans namn. Dessutom skrev Frej sitt namn på de växlar, som successivt omsattes till betalning av traktorn. Växlarna inlöstes i verkligheten av Edman. Sedan denne gått i konkurs, uppstod process mellan konkursboet och Frej om bättre rätt till trak-

 

    4 Se NJA 1960 s. 557 och 1962 s. 49; jfr även NJA 1958 s. 117 och 1961 s. 552.
    5 Som ett ytterligare skäl för att lämna åsido denna del av rättspraxis kan anföras, att frågan om godtrosförvärv icke bör behandlas med sikte enbart på situationer, när ägareförbehåll förelegat, utan med uppmärksammande även av andra fall, då förvärv skett från annan än ägaren. — Se i övrigt översikten över rättspraxis i SOU 1965:14 s. 36 f och 101 ff.

228 ANDERS AGELLtorn. I HovR:s dom — som fastställdes av HD — konstaterades att vad som i verkligheten förekommit, när traktorn anskaffades, var ett avtal mellan Edman och bilfirman, varigenom Edman förvärvat traktorn, och att Frej angetts som köpare och ägare blott för att han skulle få en säkerhetsrätt. HovR ansåg därför att Frej inte förvärvat någon äganderätt till traktorn, och eftersom han inte åberopat någon annan grund på vilken han förvärvat rätt till traktorn framför Edmans övriga borgenärer förklarade HovR, att Frej inte kunde göra någon rätt till traktorn gällande mot Edmans konkursbo.
    Som redan antytts, säger detta avgörande i och för sig ingenting om giltigheten av ett ägareförbehåll. Bilfirmans ägareförbehåll till traktorn måste självfallet bestå, vare sig Edman eller Frej ansågs vara köpare.
    Jr Karlgren ingick i den enhälliga HD, som fastställde HovR:s dom. I ett särskilt votum tillade han, att transaktionen skulle kunna uppfattas så, att Frej visserligen förvärvat traktorn för Edmans räkning på samma sätt som en kommissionär förvärvar egendom för kommittentens räkning, men att förvärvet varit begränsat på så sätt, att Frej förbehållit sig äganderätten gentemot Edman till dess Edman betalt Frejs lönefordran. — Här dyker alltså tanken upp på ett nytt ägareförbehåll, giltigt till Frejs förmån mot Edman, och den principiella fråga som Karlgren berör är, om ett ägareförbehåll kan sakrättsligt godtagas, när det fyller annan funktion än att säkra krav på köpeskilling i vanlig bemärkelse; Frejs fordran var ju en lönefordran. Enligt Karlgren borde ett sådant godtagande inte ske. Han anförde att de allmänna skälen för ägareförbehållets sakrättsliga verkan här inte förelåg samt hänvisade vidare till 8 § andra stycket lagen om avbetalningsköp och grunderna för detta stadgande. Lagrummet i fråga förbjuder — med visst undantag — s. k. kopplingsförbehåll, d. v. s. att köparens rätt till godset skall vara beroende av att han fullgör annan förpliktelse än sådan som ålagts enligt avbetalningsköpet. Slutligen hänvisade Karlgren också till att ett accepterande av ägareförbehållet i det tänkta fallet skulle medföra risk för kringgående av lösöreköpsförordningens föreskrifter.
    b) Måhända kan det vara på sin plats med en utförligare antydan om den grundläggande rättspolitiska problematiken i fråga om ägareförbehålls giltighet mot köpares borgenärer och

ÄGAREFÖRBEHÅLLETS GILTIGHET 229singularsuccessorer. När man i tidigare litteratur satt i fråga lämpligheten av att ägareförbehåll tillerkändes sakrättslig verkan, så utgick man framförallt från en analogi med förhållandena vid panträtt.6 I båda fallen är det nämligen fråga om kreditgivning. Eftersom pantsättning kräver tradition för sakrättslig giltighet borde, kunde det tyckas, inte heller ägareförbehållet accepteras, eftersom det skulle undandraga egendomen från köparens borgenärer, trots att den fanns i köparens besittning. Ett godtagande av ägareförbehåll kan på liknande skäl synas strida mot det genom lösöreköpsförordningen uppställda kungörelseförfarandet, som utgör ett alternativ till traditionen vid handpant. I motiven till lagen om avbetalningsköp bemötte obligationsrättskommittén dessa invändningar med ett argument, vars kärna var att köparens borgenärer inte borde få tillgripa gods, som köparen visserligen hade i sin besittning men i fråga om vilket säljaren — på grund av ägareförbehållet — aldrig avstått från sin äganderätt.7 Den synpunkten framstår numera som så uppenbart färgad av begreppsjurisprudens, att den har föga utsikter att vinna gehör. Större slagkraft har i stället det resonemang som Undén utfört till påvisande av att analogin med förhållandena vid panträtt är förhastad.8
    Enligt Undéns oemotsagda uppfattning är de viktigaste skälen för traditionskravet vid pant inte att åstadkomma publicitet utan dels att försvåra en gäldenärs simulerade rättshandlingar till skada för borgenärerna genom pantsättningar som egentligen är skentransaktioner, dels att tvinga pantsättaren till en uppoffring, genom att han måste avstå från panten. Traditionskravet ger enligt denna mening ett visst skydd mot lättsinniga pantavtal, som eljest skulle ge en gäldenär möjlighet att till borgenärernas skada upptaga lån och uppskjuta en oundviklig konkurs. Vid fråga om köp på kredit mot ägareförbehåll är emellertid läget ett annat. Undén har särskilt understrukit, att det är köparens behov av en viss sak, som framtvingar köpet. Undén menar synbarligen, att detta skäl till köp mot ägareförbehåll kullkastar nödvändigheten av att som vid pantsättning motverka simulerade rättshandlingar och möjligheten för en gäldenär att länge hålla sig på fallrepet utan att släppa det.

 

    6 Se redogörelsen hos Schmidt a.a. s. 118 ff.
    7 Se NJA II 1915 s. 304 f.
    8 Se numera Undén a.a. s. 101 f (jfr 1 uppl. 1927 s. 153 ff).

230 ANDERS AGELL    Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera, att det just vid köp föreligger särskilda skäl att godtaga ägareförbehåll såsom sakrättsligt giltiga. Med en något vidare aspekt bör det dessutom kraftigt understrykas, att ägareförbehållens erkännande utgör en nödvändig förutsättning för den traditionella avbetalningshandeln med dess tidigare antydda samhällsekonomiska betydelse.9 Vid fråga om andra transaktioner än köp är det däremot rimligt att uppehålla den allmänna regeln, att en överlåtelse av lösöre i säkerhetssyfte kräver tradition eller tillämpning av lösöreköpsförordningens föreskrifter, och det var också vad jr Karlgren uttalade.10 Däremot har hans hänvisning till avbetalningslagens principiella förbud mot koppling av ägareförbehåll måhända inte så stor bärkraft. Förbudet har nämligen framförallt motiverats med hänsyn till avbetalningsparternas inbördes förhållande och för att skydda köparen mot att han på grund av ett beroendeförhållande till säljaren kunde tvingas gå med på ett kopplat ägareförbehåll.11 Ett kopplingsförbehåll är alltså i första hand ogiltigt mellan parterna och kommer därigenom automatiskt att sakna även sakrättsliga verkningar. I den mån kopplingsförbehållet enligt lagrummet i fråga tillerkännes giltighet mellan parterna — och så sker i de inom bilhandeln talrika fall, när förbehållet även omfattar ersättning för reparation eller annan åtgärd beträffande det sålda godset — får det emellertid också sakrättslig verkan.12 Det är f. ö. denna effekt som framförallt är betydelsefull ur säljarens synpunkt.

 

III. I det följande (under III och IV) skall behandlas några rättsfall, som angår frågan om betydelsen av att köparen förenar ett med ägareförbehåll köpt föremål med annan egendom, eller att han enligt sitt köpeavtal äger förfoga över godset på visst sätt, trots ägareförbehållet.
    a) Problemet beträffande sammanfogande av föremål, besvärat av ägareförbehåll, med annan egendom, har först aktualiserats i fråga om föremål, som insatts i köparens fasta egendom. Praxis om dessa fall är sedan länge stabiliserad. Det oaktat kan

 

    9 Jfr af Hällström i SvJT 1941 s. 679 ff. Ang. numera förekommande alternativa köpformer se Hessler i Teori och praxis, Skrifter tillägnade Hjalmar Karlgren (1964) s. 169 ff.
    10 Se även Schmidt a.a. s. 154 ff och Hessler a.a. s. 173 f.
    11 Se NJA II 1953 s. 294 ff.
    12 Se NJA 1944 s. 184 och 1948 s. 152.

ÄGAREFÖRBEHÅLLETS GILTIGHET 231några anmärkningar om ägareförbehållets giltighet i denna situation vara motiverade,13 både därför att frågan är aktuell i samband med arbetet på en ny jordabalk, och därför att rättsfallen angående föremål, som infogats i lös egendom, har påverkats av denna äldre praxis. De olika problemen har också ett allmänt rättspolitiskt och rättstekniskt samband.
    Alltsedan ett pleniavgörande i HD år 1918 (NJA 1918 s. 441)14 anses gälla, att om ett föremål förenas med fast egendom på sådant sätt, att det objektivt sett omfattas av 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra, så upphävs också ägareförbehållets sakrättsliga verkningar, såvitt angår både säljarens skydd mot köparens borgenärer och hans vindikationsrätt.15 För denna lösning talar självfallet framför allt hänsynen till inteckningshavare och övriga borgenärer, men även andra synpunkter har åberopats. Sålunda har det hävdats att omsättningen på fastighetsmarknaden skulle bli mera osäker om ägareförbehåll av denna typ ansågs giltigt mot förvärvaren av en fastighet.16 Emellertid har hittillsvarande praxis inneburit, att ägareförbehållet ansetts giltigt mellan parterna, alltså mellan säljaren, på ena, och köparen-fastighetsägaren på den andra sidan.17 Dock brukar den begränsningen antagas, att ett sålt föremål, som förenats med fast egendom, får återtagas av säljaren blott om inte fastigheten skadas.
    Mot denna principiella giltighet mellan parterna av förbehållet talar nu vissa skäl, bl. a. hänsynen till hyresgästerna, som inte kan väntas uppskatta om hissar, spisar, avloppsledningar och andra föremål, som möjligen kan vara köpta med ägareförbehåll, monteras bort från fastigheten. Schmidt lanserade i sin doktorsavhandling från år 1938, »Om ägareförbehåll och avbetalningsköp», en ny tanke, som man skulle kunna kalla för kapplöpningssynpunkten.18 Om förbehållet är giltigt mellan parterna, och köparen-fastighetsägaren blir insolvent, kan det nämligen

 

    13 Se härtill Schmidt a.a. kap. IX, Undén a.a. s. 103 ff, SOU 1947:38 s. 110 f och SOU 1965:14 s. 59 ff. Jfr även Portin i JFFT s. 277 ff.
    14 Se även NJA 1923 s. 602.
    15 Jfr Schmidt a.a. s. 173.
    16 Jfr SOU 1947:38 s. 114. Den senare synpunkten torde härröra från Lundstedt, Byggnadsborgenärernas rättsliga ställning (1917) s. 20; jfr Schmidt a.a. s. 172 not 19.
    17 NJA 1941 s. 156; jfr även NJA 1923 s. 602, Schmidt a.a. s. 173 med hänvisningar och SOU 1965: 14 s. 61.
    18 Schmidt a.a. s. 174.

232 ANDERS AGELLuppstå en kapplöpning mellan säljaren, som önskar få tillbaka egendomen, och köparens borgenärer — främst inteckningshavarna — som har intresse av en snar utmätning eller konkurs för att omöjliggöra återtagande. En sådan kapplöpning förefaller att leda till godtyckliga resultat och att slumpartat gynna den ene eller den andre. Det kan därför synas lämpligt att låta denna avvägning mellan borgenärs- och säljareintressen t. o. m. medföra, att säljaren inte heller gentemot köparen personligen skall ha rätt att kräva tillbaka det sålda. Härigenom får f. ö. inte blott inteckningshavare och övriga borgenärer utan även hyresgästerna ett förstärkt skydd. I det jordabalksförslag, som framlades år 1947, förordades också — bl. a. med hänvisning till Schmidts framställning — att i den mån ett ägareförbehåll blev ogiltigt, därför att det köpta föremålet insatts i fast egendom, så borde ogiltigheten gälla även parternas mellanhavande.19 Denna uppfattning har bibehållits i det reviderade förslag till jordabalk, som framlades år 1963.20 Å andra sidan innebär detta senaste förslag, att ägareförbehåll till föremål, som ingår i köparens fasta egendom, i stor utsträckning föreslås bli giltiga inte bara mot köparen-fastighetsägaren utan även mot inteckningshavare och andra borgenärer. Det är emellertid en annan historia, som sammanhänger med att begreppet fast egendom i förslaget kraftigt utvidgats vid fråga om s. k. industritillbehör.21
    b) År 1960 meddelade HD en dom angående giltigheten av ägareförbehåll till bildäck (NJA 1960 s. 9). En person vid namn Svensson hade från ett bolag köpt en begagnad lastbil med ägareförbehåll. Kort tid därefter bytte Svensson ut två av bilens däck mot andra däck, även de köpta med ägareförbehåll men från annan säljare. När han senare inte kunde betala bilen, lämnade han den tillbaka till bilsäljaren-bolaget, och då satt de nya däcken på. Bolaget kände vid den tidpunkten till, att Svensson hade köpt däcken med ägareförbehåll. I målet förde säljaren av dessa talan mot bolaget och hänvisade till förbehållet. Både underrätten och HovR ansåg att bolaget ådragit sig ersättningsskyldighet mot säljaren av bildäcken, och båda instanserna åberopade, att bolaget, när det återtog bilen, hade känt till ägareförbehållet till bildäcken; bolaget ansågs då inte ha förvärvat bättre

 

    19 SOU 1947:38 s. 115 (2 kap. 7 § i förslaget).
    20 SOU 1963:55 s. 265 f och 346 f (2 kap. 6 § i förslaget).
    21 Se a.a. 2 kap. i förslaget samt ss. 237—267.

ÄGAREFÖRBEHÅLLETS GILTIGHET 233rätt till däcken än den Svensson ägt. — HD:s majoritet förklarade däremot, att däcken genom monteringen på bilen måste på det sätt ha blivit beståndsdel av eller tillbehör till bilen, att säljaren av däcken inte med stöd av ägareförbehållet kunde hävda någon mot envar gällande rätt till däcken. Dessutom uttalade HD-majoriteten, att bolaget ej heller på annan grund ådragit sig ersättningsskyldighet genom att förfoga över däcken utan hänsyn till ägareförbehållet. Två justitieråd ansåg ägareförbehållet giltigt trots att däcken monterats på bilen.
    Till en början kan det understrykas, att omständigheterna i målet var något speciella, eftersom bolaget återfått bilen på grund av sitt ägareförbehåll. Det är emellertid svårt att tro, att målets utgång skulle ha påverkats av detta förhållande. Utgången måste nog antagas ha blivit densamma, om bolaget i stället varit en köpare vilken som helst, som förvärvat bilen med de omstridda däcken. Om man godtar denna tanke, så kan frågan om ägareförbehållets giltighet sägas ha angått giltigheten mot singularsuccessor i allmänhet, alltså en förvärvare till vilken däcken överlåtits såsom tillbehör till bilen.
    Låt oss vid en närmare analys tillsvidare bortse även från komplikationen, att bolaget känt till ägareförbehållet till däcken, och fråga på vilka skäl HD allmänt sett kan ha underkänt förbehållets giltighet, sedan däcken monterats på bilen. Det kan nämnas att i de tidigare fall, då HD i refererade avgöranden bedömt ägareförbehåll till gods, som förenats med annan lös egendom, har det varit fråga om ägareförbehåll till motorer med tillbehör, som inmonterats på fartyg. I den mån fartygsinteckning kan komma i fråga gör sig f. ö. delvis samma hänsyn gällande som när ett föremål, sålt med ägareförbehåll, infogats i köparens fasta egendom. Ägareförbehållen har genomgående förklarats ogiltiga gentemot köparens borgenärer. I ett fall från 1934 (NJA 1934 s. 234) åberopades omfattningen av de åtgärder, som erfordrades för att taga bort motorn, och den betydande skada som skulle orsakas. I ett avgörande påföljande år (NJA 1935 s. 416) framhöll HD, att fartyget, om motorn togs bort, i huvudsak skulle förlora sin användbarhet som fiskefartyg. I ett tredje fall, från år 1942 (NJA 1942 s. 195), gavs en lika knapphändig motivering som i det aktuella avgörandet angående bildäcken; det förklarades att motorn jämte tillhörande föremål måste anses ha blivit så förenad med fartyget, att ägareförbehållet inte kunde göras

234 ANDERS AGELLgällande vid den utmätning av fartyget, som målet angick. När man i 1960 års avgörande enbart framhållit, att däcken förenats med bilen, kan detta tyda på, att man blivit något mera villig att ogiltigförklara ägareförbehåll än som tidigare kommit till uttryck i de, som antytts, något speciella fallen angående fartygsmotorer. Den knappa majoriteten av tre justitieråd mot två gör emellertid att avgörandets vägledande betydelse för framtiden inte säkert kan bedömas.
    För förståelsen av HD-majoritetens uppfattning kan även i detta mål ett särskilt yttrande av jr Karlgren vara till hjälp. Han framhåller bl. a., att det visserligen kan finnas skäl att godtaga ett ägareförbehåll till en standardartikel, som infogats i en huvudsak, eftersom huvudsaken efter från skiljandet relativt lätt kan kompletteras med en annan standardartikel. Ändå finner han risken för värdeförstöring vara beaktansvärd, eftersom ett frånskiljande innebär, att antingen det frånskilda föremålet eller huvudsaken mister sitt försäljningsvärde. Ett sådant förhållande kan — framhåller Karlgren — inge betänkligheter bl. a. ur exekutionsrättslig synpunkt, eftersom det kan leda till förluster för exekutionsgäldenären. — Liknande synpunkter har tidigare utvecklats av Schmidt till vilken Karlgren också hänvisar.22
    c) Enligt HD:s majoritet kunde alltså inte enbart bolagets kännedom om ägareförbehållet medföra ersättningsskyldighet. På denna punkt torde de två dissiderande ledamöterna ha haft samma uppfattning.22a Domen utgör ett betydelsefullt avgörande i en fråga, som tidigare inte synes besvarad i publicerad rättspraxis.23

 

    22 Se Schmidt a.a. s. 190 ff.
    22a Som ovan nämnts ansåg dessa ledamöter ägareförbehållet giltigt trots däckens montering på bilen. Därutöver åberopades bolagets kännedom om ägareförbehållet till stöd för dess ersättningsskyldighet; härigenom avvisades synbarligen tanken, att bolaget skulle ha kunnat göra ett godtrosförvärv av däcken. Slutligen förklarade sig dissidenterna — överröstade i fråga om ägareförbehållets giltighet mot envar — i övrigt ense med majoriteten. Detta sista led synes ha hänfört sig till frågan om betydelsen i och för sig av bolagets kännedom om ägareförbehållet.
    23 Ej heller synes den frågan ha ställts på sin spets om ett ägareförbehåll till föremål, som infogats i fast egendom, möjligen — trots sin principiella sakrättsliga overksamhet — skulle kunna göras gällande mot ny förvärvare av fastigheten, som ägt vetskap om förbehållet. (I NJA 1923 s. 602 och 1944 s. 183 har visserligen köpare av fastighet känt till ägareförbehållet, men fråga var om exekutiv, ej frivillig, försäljning. I detta läge skyddar man borgenärernas intressen genom att trots förvärvarens »onda tro» anse ägareförbehållet ogiltigt.) Frågan har dock i litteraturen besvarats nekande; se Schmidt a.a. s. 173 och SOU 1965:14 s. 61. HD-majoritetens dom i NJA 1960 s. 9 erbjuder ett ytterligare skäl för riktigheten av denna uppfattning, som synes särskilt motiverad vid fråga om fast egendom.

ÄGAREFÖRBEHÅLLETS GILTIGHET 235Det kan tilläggas, att frågan hör till en större problemkrets angående möjligheten av att ett blott obligationsrättsligt anspråk beträffande viss sak — om vi nu antar ägareförbehållet ha varit giltigt åtminstone mellan parterna — skulle kunna göras gällande mot tredje man, som haft vetskap om anspråket. Enligt ett par uppmärksammade rättsfall från 1920-talet blir en pantsättning, som ännu inte följts av tradition, bindande även mot tredje man, som förvärvat egendomen med kännedom om pantavtalet.24 Emellertid har svensk rättspraxis näppeligen gått så långt att ett obligationsrättsligt anspråk vilket som helst, som på något sätt angått rätten till viss sak, skulle kunna anses giltigt mot tredje man, vilken medvetet inkräktat på detsamma.25 HD:s nu aktuella avgörande talar också emot en så långtgående princip.
    Nyligen har i betänkandet »Godtrosförvärv av lösöre»26 framförts tanken, att ond tro måhända har betydelse blott i sådana fall »då den rättighet om vars respekterande fråga är enligt den gällande rätten kan bli sakrättsligt skyddad i full utsträckning, ehuru sålunda alla rekvisit härför ännu icke blivit uppfyllda».27Utgången i det nu aktuella rättsfallet låter sig onekligen väl förenas med denna hypotes, som också har vissa rättspolitiska skäl för sig såvitt nu angår ägareförbehåll till föremål, som sammanfogats med annan egendom. Enligt det nu aktuella avgörandet medför sammanfogandet synbarligen, att säljaren normalt mister sitt skydd både mot köparens borgenärer och mot hans singularsuccessorer; någon lösningsrätt mot godtrosförvärvare har säljaren då heller ej. Det skydd som ett ägareförbehåll normalt erbjuder har härigenom redan urholkats så kraftigt, att det för en avbetalningssäljare typiskt sett förefaller ha begränsad betydelse, huruvida han tillerkännes ett anspråk mot singularsuccessor, som haft vetskap om ägareförbehållet. Dessa överväganden i kombination med det rättstekniska intresset av ett enkelt regelsystem talar för den utgång, som det aktuella fallet fick. Resonemanget kan måhända för gällande rätts del tyckas föra så långt, att även lämpligheten av de nämnda avgörandena an-

 

    24 Se NJA 1924 s. 329 och 1925 s. 80. Jfr Undén a.a. s. 182 och Lundstedt i Festskrift för Ekeberg s. 344 ff.
    25 Se de likaledes uppmärksammade fallen NJA 1939 s. 592 (ang. förbud mot utlåning av bok i förvärvssyfte) och 1949 s. 645 (ang. förbud mot offentlig återgivning av grammofonskivor) ävensom Nial i SvJT 1940 s. 681 f och Karlgren, Säkerhetsöverlåtelse enligt svensk rättspraxis (1959) s. 122.
    26 SOU 1965:14, avgivet av prof. H. Hessler såsom särskild utredningsman med jur. lic. Stig Strömholm som sekreterare.
    27 A.a. s. 35. Jfr även Nial a. st.

236 ANDERS AGELLgående pantavtal kan sättas i fråga. De spörsmål som här möter är emellertid alltför omfattande för att närmare kunna penetreras i detta sammanhang.28
    d) Vad kan slutligen HD ha menat om ägareförbehållets giltighet parterna emellan? Har man alls velat uttrycka någon åsikt på denna punkt, som i och för sig inte var processföremål? HD förklarade alltså, att säljaren av däcken inte kunde göra gällande någon mot envar gällande rätt till däcken. När HD skulle taga ställning till den sakrättsliga tvistefråga, som var aktuell i målet, hade man i och för sig ingen anledning att binda sig beträffande giltigheten av ägareförbehållet mot köparen själv, d. v. s. Svensson, så länge han hade bilen kvar. Om HD velat begränsa sina domskäl till just den aktuella tvisten, var det emellertid något besvärligt att uttrycka detta på ett lämpligt sätt. Skrev man att ägareförbehållet inte var giltigt mot bolaget, skulle det ha kunnat ge intryck av att just bolagets ägareförbehåll till bilen varit ett speciellt motiv för utgången. Men som tidigare framhållits verkar det knappast påkallat att behandla det aktuella fallet annorlunda än om bilen med däcken överlåtits av Svensson till en tredje man vilken som helst. HD kunde emellertid inte gärna skriva, att ägareförbehållet saknade giltighet mot ny förvärvare av däcken, eftersom det skulle kunna ge sken av att förbehållet vore giltigt mot köparens, Svenssons, borgenärer. Man kan ha valt uttryckssättet, att ägareförbehållet inte kunde göras gällande mot envar, på grund av de antydda skrivningstekniska svårigheterna. I jr Karlgrens votum talas det också enbart om avtalets sakrättsliga verkningar.
    Det är emellertid möjligt att HD i verkligheten resonerat på annat sätt. Åberopandet av att giltighet saknades mot envar kan motsatsvis betyda, att ägareförbehållet i alla fall ansetts gälla mellan parterna.29 Den tolkningen kan tyckas ha stöd av att HD omedelbart därefter uttalar, att bolaget inte ådragit sig ersättningsskyldighet på grund av sin kännedom om ägareförbehållet.

 

    28 Det i texten sagda har inte beaktat möjligheten av vare sig att en borgenär mot tredje man kan göra gällande ett blott obligationsrättsligt anspråk på grund av ett förbehåll i överlåtelseavtalet mellan denne och gäldenären eller att tredje man i samråd med gäldenären handlat till borgenärens förfång. Betr. frågan om den förra synpunkten kan ha spelat in i panträttsfallen se Lundstedt a.st. Se till samma fråga även NJA 1923 s. 80 och Schmidt a.a. s. 149.
    29 Jfr HD:s domskäl i det nämnda NJA 1942 s. 195 och därtill Karlgren i SvJT 1944 s. 401 f.

ÄGAREFÖRBEHÅLLETS GILTIGHET 237Om nämligen ägareförbehållet skulle ha ansetts ogiltigt även mellan parterna, skulle det överhuvudtaget inte ha funnits något förbehåll som objektivt sett skulle kunna föras över till och binda bolaget. Det hade i så fall varit logiskt överflödigt av HD att alls beröra bolagets förfogande över däcken utan hänsyn till ägareförbehållet. Å andra sidan kan det också tänkas, att HD-majoriteten föredragit att uttryckligen omtala denna omständighet såsom icke ersättningsgrundande just därför att man inte velat binda sig i frågan, huruvida ägareförbehållet skulle ha kunnat åberopas mot Svensson personligen, om han haft bilen kvar. Någon säker uppfattning om HD-majoritetens verkliga inställning till ägareförbehållets giltighet mellan parterna kan därför inte utläsas ur domskälen. Det sagda föranleder emellertid den slutsatsen i fråga om domens prejudikatvärde för framtiden, att HD inte bör anses ha tagit ställning till ägareförbehållets obligationsrättsliga giltighet.30
    Denna uppfattning om avgörandets innebörd hindrar inte, att det — ehuru med någon tvekan — kan förmodas, att ägareförbehållet skulle ha ansetts giltigt parterna emellan om HD haft att pröva även denna fråga. Ett sådant antagande låter sig bäst förenas med den traditionella uppfattningen om ägareförbehållets principiella, obligationsrättsliga giltighet, när det sålda föremålet infogats i köparens fasta egendom men kan borttagas därifrån utan att egendomen skadas. Visserligen kan önskvärdheten av att undvika värdeförstöring tala för att ett ägareförbehåll bör bedömas som ogiltigt även mellan parterna. Vid bedömningen härav bör man emellertid rimligen även uppmärksamma principerna för äganderättsförvärv genom sammanfogande (accessio).31 Det förefaller knappast förenligt med de rätt stränga krav härför, som hittills brukat uppställas, att anse köparen ha förvärvat äganderätt till bildäcken genom deras montering på bilen.
    Rättspolitiskt sett kan emellertid också i detta sammanhang hänvisas till Schmidts kapplöpningssynpunkt, d. v. s. att giltigheten av ägareförbehållet mellan parterna kan leda till slumpartade resultat, om köparen är insolvent. Också när ett föremål förenats med annan lös egendom kan denna synpunkt tala för att ägareförbehållet icke heller bör kunna göras gällande av säl-

 

    30 I Ekonomisk Revy 1961 s. 139 har Fogelklou däremot antagit HD:s domskäl innebära, att ägareförbehållet ansetts även obligationsrättsligt ogiltigt.
    31 Se härom Undén a.a. s. 88 f.

238 ANDERS AGELLjaren mot köparen personligen, ehuru tanken på en kapplöpning mellan borgenärerna och den, som kan åberopa ett ägareförbehåll, väl har mindre bärkraft i dessa fall än vid fråga om fast egendom. Skulle vi med ledning av jordabalksförslaget få en lagstiftning om fast egendom, som leder till ogiltighet av ägareförbehåll till infogade föremål både i sakrättsligt och obligationsrättsligt hänseende, synes det dock möjligt att samma betraktelsesätt så småningom kan bli anammat i rättspraxis även vid fråga om lös egendom.
    e) I belysning av det nyss sagda har det sitt särskilda intresse att nämna ytterligare ett rättsfall från senare år (NJA 1955 s. 1). En egnahemsbyggare hade med ägareförbehåll köpt material till ett trähus, och huset uppfördes av detta material och av visst annat material av mindre värde. Dessutom bidrog köparen till husbygget med eget arbete. Sedan huset blivit färdigt gick köparen i konkurs. Säljaren gjorde mot konkursboet gällande sitt ägareförbehåll till det försålda materialet. Enligt säljarens mening förelåg det samäganderätt till byggnaden mellan honom och konkursboet. RR:s dom kom att bli avgörande för målet. Den fastställdes av HovR och prövningstillstånd meddelades inte.
    Beträffande ägareförbehållet förklarade RR helt kort, att det levererade godset vid uppförandet av byggnaden kommit att utgöra en väsentlig och oskiljaktig del av denna, och att ägareförbehållet därför förfallit. Det tycks också vara en rätt självklar lösning, att man i ett fall som detta inte kan låta säljaren bryta ut det material, som han levererat, ur byggnaden. Här är det f. ö. otvivelaktigt fråga om en sådan värdeförstöring, att förbehållet måste bli ogiltigt även mellan parterna. Domskälen är skrivna så, att de tycks ge uttryck för denna uppfattning, som även måste antagas följa av principerna för specifikationsfång.32
    Vad därefter angår materialsäljarens påstående om samäganderätt, förklarades det i den delen av domen lika kort, att vad som anförts inte lagligen kunde grunda äganderätt för bolaget till byggnaden eller del därav. Hur man närmare resonerat är inte lätt att veta. I Schmidts avhandling har det ifrågasatts, om man inte i vissa fall bör antaga samäganderätt när två ungefär likvärdiga föremål fogats samman, och det ena besvärats av äga-

 

    32 Specifikationsfång synes i en sådan situation böra erkännas även om husbyggaren medvetet och olovligen skulle ha använt annans material till huset. Jfr NJA 1934 s. 29 och Undén a.a. s. 87 f.

ÄGAREFÖRBEHÅLLETS GILTIGHET 239reförbehåll, t. ex. ett bilchassi och en kaross.33 Ett sådant betraktelsesätt är onekligen svårt att använda i ett fall som det föreliggande, där värderelationen mellan de två intressenternas andelar kan vara vansklig att fastställa, bl. a. på grund av den enes arbetsprestation. Självfallet kan man dock inte uppfatta det aktuella avgörandet som ett principiellt avvisande av den möjlighet på vilken Schmidt pekat. Till stöd för utgången i denna del kan f. ö. åberopas ytterligare en synpunkt, nämligen att det här var fråga om hus på annans grund och inte om lösöre. Det är närliggande att betrakta denna situation på samma sätt som om byggnadsmaterialet använts för ett hus, som kommit att utgöra fast egendom. I detta senare fall kan man inte rimligen antaga samäganderätt. Det kan emellertid knappast vara lämpligt att skilja på de två situationerna, särskilt som hus på annans grund lätt kan bli fast egendom om de två sakerna förenas i samma ägares hand.

 

IV. a) Till behandling återstår nu problemet om ägareförbehålls ogiltighet därför att köparen trots förbehållet har fri förfoganderätt över godset. Typiskt sett angår detta en annan situation än den redan diskuterade, då ett ägareförbehåll kan mista sin giltighet därför att godset förenas med annan egendom, fast eller lös. I speciella fall kan det tyckas diskutabelt vilket synsätt som bör väljas; frågan skall beröras något i det följande.
    Ett rättsfall från år 1959 (NJA 1959 s. 590) angår köp av grisar. En hemmansägare Jönsson hade av tre olika personer köpt ett stort antal smågrisar för uppfödning till slakt och på villkor, att äganderätten till grisarna inte skulle övergå till Jönsson, förrän köpeskillingen betalats. Sedan Jönsson gått i konkurs uppstod tvist mellan konkursboet och säljarna om ägareförbehållets giltighet i tre olika hänseenden. Två av dem kan behandlas relativt kortfattat. För det första34 hävdade konkursboet, att grisarna under sin tid hos Jönsson så ökat i vikt och värde att, »Jönsson genom sin uppfödning kunde anses ha framställt en helt ny vara». Sannolikt är det möjligheten av äganderättsförvärv genom specifikation, som konkursboet åsyftat, men Jönssons arbete och grisarnas matlust ansågs i målet inte ha betagit dem

 

    33 Schmidt a.a. s. 192.
    34 Den ordning i vilken konkursboet åberopat olika grunder för sin talan har här omkastats.

240 ANDERS AGELLderas identitet. Konkursboets påstående om ägareförbehållets ogiltighet på denna grund avvisades i varje fall av domstolarna.35 Lika kort tog HD ställning till vad konkursboet för det andra hävdade, nämligen att de tre säljarnas grisar sammanblandats med varandra hos Jönsson, så att man inte kunde skilja på dem — att så skett var i och för sig ostridigt — och att ägareförbehållet därför blivit overksamt. Enligt HD kunde emellertid sammanblandningen inte anses ha medfört denna verkan. Nämnas kan f. ö., att HR uttryckligen förklarat, att säljarna efter sammanblandningen fått samäganderätt till grisarna.30 — Det kan tilläggas, att ägareförbehållet däremot utan tvivel skulle ha blivit overksamt, om Jönsson sålt grisarna och ersatt dem med andra. Det skulle då ha stridit mot ett krav, som i olika sammanhang brukar uppställas, på individualisering av en sakrätt.37
    För det tredje påstod konkursboet — och här möter den intressantaste frågan — att grisköpet i själva verket inneburit, att Jönsson skulle föda upp grisarna, sälja dem vidare och först därefter betala köpeskillingen till de ursprungliga tre säljarna. Ägareförbehållen borde därför anses från början ogiltiga, eftersom Jönsson haft fri förfoganderätt över grisarna. Säljarna påstod däremot, att Jönsson enligt avtalet inte hade rätt att förfoga över grisarna innan han betalt dem. HD fann att Jönsson visserligen för sin del utgått från att han hade rätt att sälja grisarna innan han betalt dem, men att det inte kunde anses, att säljarna godtagit den uppfattningen. Bestämmelserna i det skriftliga avtalet skulle därför tillämpas, och härmed segrade säljarnas uppfattning, att de skulle ha betalt, innan Jönsson fick avyttra grisarna. Med den tolkningen av avtalen måste HD tydligen godtaga ägareförbehållen såsom giltiga.
    HD:s dom tycks alltså motsatsvis ge vid handen, att ägareförbehållen skulle ha underkänts som ogiltiga, om Jönsson enligt avtalen haft fri förfoganderätt över grisarna innan han till fullo betalt dem. Så hade saken f. ö. också bedömts av HovR. I allmänhet bör man visserligen vara försiktig vid motsatsslut från domskäl, men här är ett sådant motsatsslut motiverat, inte bara med hänsyn till HovR:s dom utan framförallt därför att det alldeles

 

    35 Ang. frågan huruvida ägareförbehåll betr. kreatur även omfattar rätt till avel se SvJT 1961 rf. s. 79 med där lämnade litteraturhänvisningar.
    36 Jfr Undén a.a. s. 89 f.
    37 Jfr t. ex. Undén a.a. s. 61 f, s. 89 f och 103 samt Schmidt a.a. s. 150 f.

ÄGAREFÖRBEHÅLLETS GILTIGHET 241överensstämmer med äldre praxis att underkänna ägareförbehåll, om köparen trots ägareförbehållet haft fri förfoganderätt över godset.38
    Vanligen har det här varit fråga just om fall, då köparen trots ägareförbehållet varit befogad att sälja godset vidare innan köpeskillingen till fullo betalats. Parternas mening brukar då vara, att köparen genom vidareförsäljningen skall få medel till köpeskillingen. Principen om köparens fria förfoganderätt torde kunna tillämpas också i andra situationer, såsom när köparen ägt att efter gott finnande förbruka godset.39
    b) Principen att köparens fria förfoganderätt gör ett ägareförbehåll ogiltigt, har av vissa författare uttryckts på det sättet, att omständigheterna då tyder på att ägareförbehållet inte varit allvarligt menat. Det borde då frånkännas all verkan. Uttryckssättet i fråga har i varje fall i ett tidigare skede varit rätt vanligt. Det användes först av Almén40 men omnämnes fortfarande såsom det brukliga i Hellners lärobok i köprätt.41 Det har emellertid också fått kraftig kritik av Schmidt.42 Som denne utvecklat kan ägareförbehållet dock vara allvarligt menat såtillvida, att säljaren önskar bevara ett sakrättsligt skydd till den tidpunkt, då köparen förfogar över godset. Alméns formulering tycks i själva verket bara ge en beskrivning av rättsläget — man bedömer saken som om förbehållet inte varit allvarligt menat — men ger ingen motivering för regeln.
    Talet om att ägareförbehållet inte varit allvarligt menat förefaller sålunda tvivelaktigt ur vissa synpunkter, bl. a. också därför, att det tycks förutskicka en lösning — nämligen förbehållets ogiltighet även mellan parterna — som visserligen kan diskuteras men ingalunda är självklar. Veterligen ger rättspraxis inte heller något stöd för en sådan uppfattning, låt vara att frågan måhända aldrig ställts på sin spets. Det kan nog antagas, att säljaren kan återfordra godset av köparen personligen, om köparen eftersatt sina betalningsförpliktelser och har godset i be-

 

    38 Så redan NJA 1908 s. 449 (jfr NJA II 1915 s. 305); se vidare NJA 1932 s. 292 och 564, 1933 s. 133 och 1935 s. 152 ävensom Almén a.a. § 28 not 129 sista stycket, Schmidt a.a. kap. XI och Undén a.a. s. 103. Ang. det besläktade spörsmålet om kommissionsavtal eller köp i fast räkning bör antagas se Schmidt a.a. s. 205 ff, Eklund & Nordström a.a. 1 § anm. 7 med hänvisningar och SOU 1965:14 s. 34.
    39 Jfr vidare nedan efter not 53.
    40 Almén a. st.
    41 Hellner a.a. s. 184.
    42 Schmidt a.a. s. 197 f.

 

16—653005. Svensk Juristtidning 1965

242 ANDERS AGELLhåll. Även om ägareförbehållet förklaras sakrättsligt overksamt har det nämligen den betydelsen för säljaren, att det kan fungera som hävningsförbehåll enligt 28 § andra stycket köplagen.43 Denna verkan av ägareförbehållet synes inte gå att underkänna utan särskilda skäl. En annan sak är att köparen på grund av sin fria förfoganderätt går fri från straffansvar för olovligt förfogande, om han redan skulle ha överlåtit godset till tredje man.
    Bortsett från de språkliga betänkligheter som kan anföras mot uttryckssättet, att ett ägareförbehåll inte varit allvarligt menat, kan man emellertid fråga sig vad det finns för sakligt skäl för regeln, att köparens fria förfoganderätt gör ett ägareförbehåll sakrättsligt overksamt från början. Varför kan inte ägareförbehållet få gälla vid konkurs och utmätning, om köparen ännu har egendomen i behåll? Ja, i och för sig vore väl en sådan regel inte otänkbar,44 men den tycks föga ändamålsenlig. En kort beskrivning av den rättspolitiska problematiken i den sakrättsliga frågan kan kanske göras på följande sätt:45 När köparen haft rätt att fritt överlåta godset vidare torde det finnas goda skäl för att säljaren i varje fall bör stå tillbaka för en singularsuccessor till köparen, därest en vidareöverlåtelse kommer till stånd. Kvarstår då frågan, om han skall tillerkännas skydd mot köparens borgenärer i fall köparen har egendomen kvar. Det är framförallt denna möjlighet som är betydelsefull för säljaren. Den omständigheten, att säljare och köpare inbördes avsett att åstadkomma ett sådant skydd, och att säljaren önskar det, kan givetvis inte tillerkännas någon betydelse. Det är ju en vedertagen uppfattning att två parter inte kan bestämma om ett avtals sakrättsliga verkningar. Samtidigt kan man förmoda, att om säljaren ändå gavs ett skydd mot köparens borgenärer skulle det skyddet vara av begränsat värde för honom, eftersom det måste bero på en slump, om köparen sålt egendomen vidare innan det blir konkurs eller utmätning. Samma slumpartade resultat skulle det bli, om man i stället ser på situationen för köparens borgenärer. Det

 

    43 Jfr SOU 1965:14 s. 35.
    44 I dansk rätt tillämpas en sådan regel under vissa förutsättningar, synbarligen främst att säljaren har effektiv kontroll över att godset disponeras enligt köpeavtalet och att köpesumman avräknas i takt med vidareförsäljningen. Se Illum, Dansk Tingsret I (1952) s. 361 ff, och von Eyben, Formuerettigheder (1958) s. 188 ff. Ang. tysk rätt se Enneccerus & Lehmann, Recht der Schuldverhältnisse (15. uppl., 1958) § 118 B IV. 4 med hänvisningar; jfr även Schmidt a.a. s. 61 vid not 8 och s. 63 ff.
    45 Jfr Schmidt a.a. s. 204 f. och Olsson i JFFT 1960 s. 6 f.

ÄGAREFÖRBEHÅLLETS GILTIGHET 243förefaller därför att vara en rimlig regel, att ägareförbehållet inte alls ger säljaren något sakrättsligt skydd, när köparen haft fri förfoganderätt över godset, och den regeln har, som nu framhållits ett par gånger, varit aktuell i rättsfallet om grisarna, ehuru förutsättningarna för en tillämpning inte ansågs föreligga.46 Principen användes däremot av HD följande år i ett annat i NJA refererat avgörande.
    c) I det antydda rättsfallet (NJA 1960 s. 221) var fråga om ett bolag, som åtagit sig att på entreprenad uppföra en byggnad för annans räkning, och som införskaffat ett antal brand- och skjutdörrar, som skulle sättas in i byggnaden. Dörrarna hade sålts med ägareförbehåll. Medan större delen av köpeskillingen för dörrarna ännu var obetald gick bolaget i konkurs, och tvist uppstod mellan bolagets konkursbo och säljaren av dörrarna. Vid konkursutbrottet — och detta är en viktig punkt — var samtliga dörrar levererade till bolaget men blott några få hade ännu satts in i byggnaden, som var under uppförande. Tvisten gällde ägareförbehållets giltighet till de dörrar som ännu inte satts upp i byggherrens fastighet. HD förklarade att annat inte kunde antagas, än att bolaget enligt köpeavtalet ägt att omedelbart efter leverans använda dörrarna för avsett ändamål, även om full betalning inte erlagts, och oaktat dörrarna genom användningen kom att såsom beståndsdelar av eller tillbehör till fastigheten övergå i byggherrens ägo. Ägareförbehållet kunde därför inte anses gälla mot konkursboet.
    HD har sålunda utgått från att ägareförbehållet måste bli

 

    46 Schmidt (a.a. s. 209 f) har — främst för att ernå en lämplig begränsning av köparens straffansvar — pläderat för utsträckande av ogiltigheten även till vissa närliggande fall, nämligen dels när säljaren visserligen förbjudit köparen att förfoga över godset, men säljaren ägt kännedom om att köparen inte skulle respektera förbudet, dels när säljaren bort äga kännedom om att köparen skulle komma att förfoga över godset. Rättspraxis synes ej lämna stöd för denna uppfattning; se de av Schmidt (a. st.) själv berörda fallen NJA 1932 s. 564 och 1935 s. 152. Mot densamma talar även HD:s domskäl i NJA 1959 s. 590 med framhållande av att köparen visserligen utgått från att han hade befogenhet att förfoga över grisarna, men att det ej visats att säljarna godtagit detta. — Det synes också svårt att förstå lämpligheten av att göra köparens straffansvar (liksom säljarnas sakrättsliga skydd) beroende av att säljaren varken insett eller bort inse att köparen tänkte handla i strid mot det ingångna avtalet. Erforderlig begränsning av straffansvaret kan erhållas genom brist i det subjektiva rekvisitet hos köparen, vilket även åberopades av HD i det nämnda NJA 1935 s. 152. Av HD:s berörda uttalande i 1959 års mål synes också följa, att straffansvar för köparen ej skulle ha kunnat åläggas.

244 ANDERS AGELLverkningslöst senast när dörrarna av bolaget-köparen uppsatts i byggherrens, d. v. s. tredje mans, fastighet. Denna uppfattning äro tvivelaktigt motiverad om man beaktar bolagets antagna frihet enligt köpekontraktet att omedelbart, alltså innan dörrarna betalats, använda dem för sitt ändamål.47 I likhet med vad som i allmänhet gäller när en köpare fått fri förfoganderätt trots ägareförbehållet, bör nämligen säljaren inte tillerkännas vindikationsrätt mot tredje man, till vilken godset överlåtits i enlighet med avbetalningsköpet. Emellertid har HD i målet gått ett betydelsefullt steg längre, när man funnit att ägareförbehållet redan dessförinnan mist sin verkan mot bolagets borgenärer. Enligt en välinformerad källa skulle HD vid sitt avgörande ha beaktat de praktiska svårigheterna att efteråt avgöra vilka av de levererade föremålen som vid konkursutbrottet inte infogats i byggnaden.48
    Oavsett vilka närmare överväganden, som kan ligga bakom utgången, har domstolen synbarligen tillämpat principen om ägareförbehålls ursprungliga ogiltighet, när köparen haft fri förfoganderätt. Avgörandet är betydelsefullt därför att principen här begagnats i ett fall, när köparens förfoganderätt över dörrarna enligt avtalet varit påtagligt begränsad. Det torde ingalunda ha varit parternas mening att köparen skulle få sälja de för byggherrens fastighet avsedda dörrarna till vilken tredje man som helst.49 Det låter sig dock sägas, att köparen inte heller i de fall, i vilka principen tidigare tillämpats, haft en obegränsad förfo-

 

    47 Däremot förefaller det osäkert om ägareförbehållet bort vika enbart av den anledningen att dörrarna förenats med fast egendom. Situationen skiljer sig ju nämligen något från de under III i uppsatsen behandlade fallen av ägareförbehålls sakrättsliga ogiltighet när föremål, som fastighetsägaren själv köpt på avbetalning med ägareförbehåll, förenats med hans fasta egendom.
    Ett föremål som infogas i fast egendom av annan än dennas ägare, t. ex. av en hyresgäst, behåller sin karaktär av lös egendom. I linje härmed ligger att ett ägareförbehåll till föremål, som en hyresgäst köpt och infogat i fastigheten, kan göras sakrättsligt gällande mot fastighetsägaren samt dennes borgenärer och singularsuccessorer (se NJA 1933 s. 447 samt Schmidt a. a. s. 183 f och SOU 1965:14 s. 61 f), låt vara att möjlighet till godtrosförvärv måhända föreligger för sistnämnda kategori (se SOU 1965:14 s. 63 f). Med dessa utgångspunkter kan det åtminstone ifrågasättas, om inte en avbetalningssäljare bör vara skyddad av sitt ägareförbehåll — fortfarande med den begränsning som följer av reglerna om godtrosförvärv —även när köparen i strid med köpeavtalet överlåtit godset vidare till tredje man, som infogat det i sin fastighet.
    48 Jfr Lech & Beckman i TfR 1961 s. 467.
    49 I ett finländskt rättsfall (HD 1958 M 80) har ägareförbehåll till en ångpanna ansetts giltigt i en liknande situation varvid avgörande synes ha varit, att köparens rätt att överlåta ångpannan varit begränsad till viss byggherre. Se om fallet Olsson i JFFT 1960 s. 10 ff.

ÄGAREFÖRBEHÅLLETS GILTIGHET 245ganderätt över köpgodset.50 När han mottagit en vara med ägareförbehåll men för vidareförsäljning innan varan betalts, har det självfallet inte heller varit parternas mening, att köparen i stället skulle få skänka bort egendomen, om nu detta skulle falla honom in. Såtillvida kan bolagets förfoganderätt över dörrarna sägas skilja sig mera till graden än till arten från tidigare fall, som föranlett liknande bedömning.
    d) Vid sidan av dessa iakttagelser angående avgörandets mera omedelbara innebörd kan göras några reflexioner om dess eventuella biverkningar i olika avseenden. HD förklarade att ägareförbehållet till dörrarna inte kunde anses gälla mot köparens konkursbo. Om något annat behövde domstolen inte heller uttala sig för att avgöra målet. I överensstämmelse med vad som i allmänhet torde gälla, när köparen haft fri förfoganderätt, kan man emellertid antaga, att förbehållet skulle ha ansetts giltigt parterna emellan, om det inte hade blivit konkurs eller utmätning.51 Däremot är det en något mera komplicerad och svårbedömd situation om tvisten i stället skulle ha angått ägareförbehållets giltighet mot tredje man vilken som helst — alltså någon annan än byggherren — till vilken köparen tänkes ha överlåtit dörrarna. Eftersom säljaren i rättsfallet vägrats skydd mot köparens borgenärer, är det möjligt att han skulle anses ha saknat även vindikationsrätt. Vid sidan av den rättstekniska önskvärdheten av ett enkelt regelsystem kan också åberopas ett rättspolitiskt skäl härför, ett skäl som utgör en variation på en tidigare i föreläsningen diskuterad tanke. Om nämligen säljaren frånkännes borgenärsskydd är hans säkerhet redan så svag, att frånkännandet av vindikationsrätt typiskt sett inte är så betydelsefullt för hans intressen. Resonemanget är kanske inte invändningsfritt, men därest det godtages så stämmer det slutligen också bäst med rättsfallet angående bildäcken och vad som i det föregående sagts på tal om detta att inte ens fästa avseende vid tredje mans eventuella vetskap om ägareförbehållet.
    Dessutom kan man fråga sig hur det skulle ha gått, om dörrarna varit avsedda för en byggnad, som bolaget-köparen uppfört för egen räkning. Svaret måste bli att ägareförbehållet i det läget sannolikt skulle ha ansetts giltigt fram till den tidpunkt då

 

    50 Jfr rättsfallshänvisningarna ovan i not 38.
    51 Annan uppfattning Fogelklou i Ekonomisk Revy 1961 s. 140.

246 ANDERS AGELLdörrarna satts in i byggnaden.52 Hittillsvarande rättspraxis torde nämligen inte ge något stöd för tillämpning i detta fall av principen om ägareförbehålls ogiltighet på grund av köparens fria förfoganderätt. Man får i stället använda reglerna om ogiltighet när föremål, som sålts med ägareförbehåll, förenats med köparens fasta egendom. Detta antagande föder emellertid spörsmålet, om en sådan gränsdragning bör upprätthållas, och om det är rimligt, att ägareförbehållet förklaras ogiltigt vid olika tidpunkter i de två fallen. Bör inte HD:s dom angående ägareförbehållet till dörrarna åtminstone »de sententia ferenda» föranleda ägareförbehållets ursprungliga ogiltighet i sakrättsligt hänseende om ett föremål, besvärat av ägareförbehåll, avtalsenligt varit avsett att förenas med köparens fasta eller lösa egendom?
    Domen öppnar nog möjlighet för en sådan utveckling. Emellertid bör det inte förglömmas, att reglerna om ägareförbehåll till föremål, som infogas i köparens fasta egendom, f. n. ger säljaren tillfälle att i princip göra ägareförbehållet gällande mot köparen personligen, även sedan infogande skett. Ett sådant åberopande efter infogandet kan däremot, enligt vad HD utgått från i 1960 års avgörande, i varje fall inte komma i fråga, när det sålda föremålet varit avsett för egendom, som tillhör annan än köparen. Detta kan möjligen vara ett skäl för att åtminstone f. n. behandla de två fallen olika beträffande den tidpunkt, när ett ägareförbehåll blir overksamt. Som tidigare berörts innehåller emellertid förslaget till jordabalk en regel av innebörd, att ett ägareförbehåll till föremål, som köparen förenar med sin fastighet, genom infogandet blir ogiltigt även mellan parterna. Om denna regel förverkligas kan man med större fog ifrågasätta, huruvida inte även en ursprunglig, sakrättslig ogiltighet av ägareförbehållet borde inträda, när godset inköpts för att avtalsenligt insättas i köparens fasta egendom. Samma synpunkter förefaller i så fall aktuella, som i andra situationer när köpares förfoganderätt gör ägareförbehållet ogiltigt från början. Emellertid blir möjligheten av en sådan rättsanalogi även beroende av ett lagtillämpningsproblem, nämligen i vad mån den skisserade lösningen anses förenlig med den föreslagna ogiltighetsregeln med dess mera begränsade innebörd.53

 

    52 Jfr Hellner a.a. s. 184 f.
    53 Förklarligt nog har frågan ej uppmärksammats i jordabalksförslagen, av vilka det senaste stadgar ägareförbehållets ogiltighet »sedan föremålet tillförts fastighet på sådant sätt, att det är att anse som tillbehör» (2 kap. 6 § i SOU 1963:55; undantagen i lagtexten har här utelämnats).

ÄGAREFÖRBEHÅLLETS GILTIGHET 247    Till sist må påpekas, att tidpunkten för inträdet av ett ägareförbehålls sakrättsliga ogiltighet kan vara tveksam även vid fall av förvärv genom specifikation eller sammanfogande av föremål, som utgör lös egendom. Om köparen varit befogad att vidtaga åtgärder med det köpta, vilka innebär ett fullständigt utsläckande även av säljarens obligationsrättsliga anspråk på godset, så kan det synas påkallat av det nyss sagda, att anse ägareförbehållet utan sakrättslig verkan redan innan åtgärderna i fråga vidtagits. Principen om ursprunglig ogiltighet vid köparens fria förfoganderätt skulle alltså tillämpas, och så borde exempelvis ha kunnat ske i det redan behandlade rättsfallet från 1955 (NJA 1955 s. 1) angående byggnadsmaterialet, av vilket ett hus uppfördes. I målet behövde frågan dock inte besvaras, eftersom huset förelåg färdigt, när tvist uppstod om ägareförbehållets giltighet.54

 

    54 Jfr ur liknande synpunkt även SvJT 1946 rf. s. 25 (ägareförbehåll till ved, avsedd och använd till kolning, förklarat ogiltigt) samt därtill Almén a.a. § 28 not 129 sista stycket; kommentarförf. synes ha omfattat den i texten berörda uppfattningen.