EDVARD HAMBRO. The Case Law of the International Court/La Jurisprudence de la Cour Internationale. III. Individual and dissenting opinions 1947—1958/Des opinions individuelles et dissidentes 1947—1958. Leiden 1963. A. W. Sijthoff. 2 vol. XIX + 1147 s. Hfl. 95,00.

 

Behovet av att folkrättsligt källmaterial göres mera lättillgängligt för forskare, diplomater och andra, som sysslar med internationell rätt, har i olika sammanhang påpekats, och i åtskilliga länder har sådant material hopsamlats, ordnats efter systematiska grunder och utgivits i form av s. k. »digests» eller »répertoires». Ett föregångsland i detta hänseende har varit USA, där sådana samlingsverk sedan länge förekommit. Under senare år har åtskilliga liknande initiativ tagits i andra länder, och inom olika internationella organisationer har man sökt främja sådana systematiseringsarbeten.

HANS DANELIUS 281    I linje med dessa strävanden ligger professor Edvard Hambros insatser i fråga om systematiseringen av Internationella domstolens avgöranden och yttranden. Visserligen är denna rättspraxis — till skillnad från mycket annat folkrättsligt källmaterial — redan samlad och utgiven i en särskild skriftserie, nämligen domstolens egen officiella rättsfallssamling, men å andra sidan har denna skriftserie med tiden blivit så omfattande, att det kan vara förenat med betydande svårigheter att söka sig fram till domstolens uttalanden i en bestämd detaljfråga.
    Denna orienteringsverksamhet har i hög grad underlättats genom Hambros verk, vars första del utkom redan år 1952. I denna del återgives domstolens uttalanden i olika rättsfrågor, grupperade under en mängd rubriker och underrubriker, och av betydande intresse är också den bibliografi, som ingår i denna del. I en andra del, som utkom år 1960, har domstolens praxis under åren 1952—58 systematiserats på motsvarande sätt, och denna del utgör alltså en direkt, kronologisk fortsättning av det tidigare arbetet.
    De båda tidigare utkomna delarna innehöll dock endast excerpter av domstolens avgöranden och uttalanden, medan dissenser eller andra yttranden av enskilda ledamöter av domstolen utelämnats. I förordet till den första delen förklarade Hambro själv detta med att hans syfte endast varit att återgiva vad som verkligen representerade domstolens ställningstagande till olika frågor, och han påpekade också att verket eljest skulle ha blivit alltför omfångsrikt.
    Sedan det visat sig, att flertalet recensenter med beklagande konstaterat att systematiseringsarbetet begränsats till att avse majoritetsyttranden av domstolen, har Hambro givit efter för deras uppfattning, som han själv uttrycker det, »partly because modesty forbids me to think that I can be right when nearly all my learned colleagues hold an opposite opinion on a question of presentation and usefulness». Såsom ett resultat av denna sinnesändring föreligger nu en tredje del av verket, innehållande dissenser och andra individuella yttranden grupperade efter samma systematiska principer som tillämpats i de tidigare delarna.
    Det har i olika sammanhang diskuterats, om inom internationella rättskipande organ enskilda domares individuella åsikter borde offentliggöras eller ej. Skilda meningar har därvid yppat sig, vilket åtminstone delvis torde sammanhänga med att i fråga om nationella domstolar motsvarande fråga besvarats på helt olika sätt i olika länder. I valet mellan motsatta ståndpunkter — å ena sidan att en domstol utåt skall framträda med en enhällig uppfattning, och å andra sidan att det skall klargöras vilken ståndpunkt varje enskild domare intagit — har man i fråga om Internationella domstolen stannat för en kompromiss. Varje domare är sålunda berättigad men icke förpliktad att avgiva ett särskilt yttrande, vilket, om vederbörande domare röstat mot majoriteten, brukar kallas för skiljaktig mening (dissenting opinion, opinion dissidente) och eljest för särmening (separate opinion, opinion individuelle). Härutöver finnes möjlighet för en domare att mera summariskt avgiva en förklaring om sin åsikt i målet.

282 ANM. AV E. HAMBRO: THE CASE LAW OF THE INTERNATIONAL COURT    Hambros tidigare framförda antagande, att verket skulle bli voluminöst om de särskilda yttrandena inkluderades, har visat sig välgrundat. Den tredje delen har till och med måst uppdelas på två volymer, vardera med ett respektingivande sidantal. Till det stora omfånget bidrager givetvis också det förhållandet att verket är avfattat såväl på franska som på engelska, domstolens båda officiella språk.
    I förordet till den tredje delen av verket påpekas, att de särskilda yttrandena inom domstolen med tiden blivit allt mera både talrika och utförliga. Det är också lätt att konstatera att nästan ett tusental excerpter systematiserats i de två volymerna. Det är givet att en sakkunnig bearbetning av ett så omfattande material är en insats av stort värde. Tillsammans kommer de tre delarna av Hambros verk säkerligen att visa sig vara ett användbart hjälpmedel vid studiet av Internationella domstolens praxis. Hans Danelius