Några processuella spörsmål i anledning av brottsbalken

Brottsbalken och dess följdförfattningar medföra åtskilliga betydelsefulla nyheter icke minst i processuellt avseende. Särskilt intresse tilldrar sig härvid innebörden av att visst straff »är stadgat» för ett brott. Uttrycket återfinnes i flera för domstolsarbetet viktiga bestämmelser. Sålunda stadgas i RB 1 kap. 5 och 12 §§, att underrätt är domför med tre i nämnden »i mål om brott, för vilket ej är stadgat svårare straff än fängelse i ett år och ej heller avsättning». Vidare gäller enligt RB 24 kap. 1 § första stycket, att häktning må ske — under i övrigt angivna förutsättningar — i anledning av »brott, för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver». I 12 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare utlöses numera tvåveckorsregeln av »brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än ett år». Den nya lagen om personundersökning i brottmål innehåller i 3 § andra stycket föreskrift om skyldighet för åklagare att för beslut angående personundersökning redan på förundersökningsstadiet anmäla till rätten misstänkt, som erkänt »brott för vilket är stadgat fängelse i två år eller däröver». Terminologin återkommer i flera andra stadganden av processuell betydelse, t. ex. 57 § lagen om nykterhetsvård. På andra håll, t. ex. i 28 kap. RB, användes däremot uttrycket »kan följa», vilket innebär att man får med osjälvständiga ämbetsbrott, även om de såsom allmänna brott endast äro belagda med böter.
    Om innebörden av uttrycket »är stadgat» ha uttalanden under förarbetena gjorts av lagrådet och departementschefen. Lagrådet (NJA II 1962 s. 16) har utsagt, att härmed avses »det straff som är utsatt i den speciella bestämmelse varom är fråga». Departementschefen (NJA II 1962 s. 27, prop. nr 10/1964 s. 125) har yttrat, att härvid genomgående åsyftas »den straffskala, som är föreskriven i eller i anslutning till själva bestämmelsen om brottet». En mera vidsträckt innebörd har ju det snarliknande uttrycket att å brottet »kan följa» visst straff, vilket dock ej behandlas i fortsättningen.
    När det gäller att tillämpa de angivna definitionerna uppstå inga svårigheter, när för brottet finnes, d. v. s. mot brottsbenämningen svarar en enhetlig straffskala, såsom för stöld (fängelse i högst två år) eller snatteri (böter eller fängelse i högst sex månader). I viss mån annorlunda förhåller det sig med andra vanliga brottstyper, såsom misshandel (BrB 3 kap. 5 §), vållande till annans död (3 kap. 7 §), tillgrepp av fortskaffningsmedel (8 kap. 7 §), egenmäktigt förfarande (8 kap. 8 §), häleri (9 kap. 6 §) m. fl.; andra brottsbenämningar än de i lagrummen kursiverade äro ju ej avsedda att användas. En enhetlig straffskala finnes dock ej i dessa fall, utan för t. ex. häleri finnas tre »delskalor», nämligen a) fängelse i högst två år (normalfallet), b) böter eller fängelse i högst sex månader (i ringa fall) och c) fängelse

lägst sex månader och högst fyra år (i grova fall). Det straff, som är stadgat för »häleri», kan således utmätas från böter till fängelse högst fyra år. Detta skulle i sin tur inverka på rättens sammansättning vid huvudförhandling och utlösa övriga inledningsvis berörda regler. Emellertid torde avsikten vara, att de olika graderna i bl. a. hithörande avseenden skola behandlas som särskilda brott, således ett brott för varje »delskala». Till stöd härför lär kunna åberopas ett uttalande av lagrådet i NJA II 1962 s. 81 och vidare att lagrådet bl. a. »av processuella skäl» ansåg en särskild skala för ringa misshandelsfall vara önskvärd (NJA II 1962 s. 107).
    Tydligen måste både från åklagarens och domstolens sida en bedömning göras i fråga om vilken »delskala» som kan vara den i varje särskilt fall tillämpliga. Detta blir aktuellt för åklagaren bl. a. när det gäller anmälningsskyldigheten enligt personundersökningslagen, vid häktningsframställning eller vid åtalsprövning enligt nykterhetsvårdslagen. En motsvarande bedömning måste göras av domstolen särskilt vid måls utsättande till huvudförhandling. Någon nyhet i förhållande till vad som gällde före BrB utgör detta visserligen icke. Ett åtal för allmänfarlig vårdslöshet med åberopande av 19 kap. 5 § SL torde sålunda ha handlagts med tre i nämnden, om ej åklagaren i sin gärningsbeskrivning påstått brottet vara grovt. BrB synes emellertid medföra en utvidgning av området för överväganden av denna art.
    I de fall, där flera »delskalor» finnas för en och samma brottsbenämning, torde det ur domstolens synpunkt vara önskvärt, att åklagaren i stämningsansökningen uppger icke blott det lagrum, som är tilllämpligt, utan även utsäger om brottet enligt hans mening är ringa eller grovt. En sådan tolkning av RB 45 kap. 4 § första stycket 3 kan väl anses försvarlig. I det övervägande antalet fall torde åklagarens bedömning stå sig och exempelvis domstolen — med tre i nämnden — komma att jämlikt BrB 3 kap. 5 § ådöma böter för »misshandel», vilken åklagaren i stämningsansökningen angivit vara ringa. Vid tvekan om huruvida åklagarens bedömning är riktig synes det tillrådligt att handlägga målet med stor nämnd. Tydligen måste stor nämnd även medverka, om åklagaren underlåtit att ange, om brottet är ringa eller grovt, och stämningsansökningen i detta hänseende icke kompletteras. Dessa förhållanden kunna medföra viss ökad användning av stor nämnd. Å andra sidan verkar i motsatt riktning särskilt att återfall icke längre har betydelse för rättens sammansättning.
    Även om åklagaren uttalar att brottet enligt hans mening är ringa, innebär ju detta ej att domstolen skulle vara bunden härav i så måtto att icke skalan för normalfall skulle få tillämpas (n. b. om målet handlägges med stor nämnd). Domstolen har ju att självständigt, oberoende av åklagarens yrkanden, rättsligen bedöma gärningen och ex officio pröva tillämpligheten — och lämpligheten — av alla påföljder och andra rättsverkningar, som kunna ifrågakomma, såsom ämbetsstraff, förvisning, straffskatt o. dyl., som ha karaktären av sanktioner från det allmänna och ej utgöra enskilt anspråk. Den uppfattningen framkommer ibland, att t. ex. ansvar för stöld icke skulle kunna ådömas,

om åklagaren benämnt den beskrivna gärningen som snatteri och åberopat det lagrum, som stadgar straff för sådant brott. Tanken bakom denna inställning skulle vara, att åklagaren till stöd för åtalet icke avser att åberopa andra omständigheter än sådana, som göra brottet till ringa. Det torde dock vara klart, att domstolen har rättighet — och skyldighet — att fritt bedöma den åtalade gärningen med utgångspunkt från gärningsbeskrivningen och de omständigheter åklagaren i sakframställningen åberopat till stöd för åtalet. Domstolen kan således finna de handlingsmoment åklagaren åberopat böra bedömas som stöld och icke snatteri, vilket åklagaren påstått, varvid straffskalan blir en annan än den i stämningsansökningen åsyftade. Domstolens fria bedömande inskränkes dock i realiteten, när mål angående t. ex. häleri, av åklagaren i stämningsansökningen ansett som ringa, utsättes till handläggning med tre i nämnden. Domstolen har då blivit bunden till viss straffskala, vilket synes stå i motsats till RB 30 kap. 3 § andra punkten. Även om detta i vissa fall gällde även före BrB, torde detta principiellt mindre tillfredsställande förhållande nu bli accentuerat. I praktiken torde dock svårigheter uppkomma endast undantagsvis.
    Som en följd av de ändrade domförhetsreglerna kan med tre i nämnden handläggas mål om ansvar för brott, för vilket ej är stadgat svårare straff än fängelse i ett år, t. ex. rattfylleri, även om tillämpningav BrB 20 kap. 5 § eller 8 § kan ifrågakomma i målet. Det må emellertid framhållas, att hinder icke möter att handlägga mål som nu avses med stor nämnd; detta uttalande i prop. nr 10 får kanske uppfattas som en rekommendation.
    Slutligen kan man ställa sig tvekande inför frågan hur omfattande åklagares anmälningsskyldighet är avsedd att vara jämlikt 3 § andra stycket lagen om personundersökning i brottmål. Uttalandena i prop. nr 90/1964, s. 49, avse sådana fall som att ett erkännande återtages och bevisningen mot den misstänkte är otillräcklig för åtal samt då ett erkännande visar sig vara oriktigt. Även andra fall kunna tänkas, i vilka anmälningsskyldigheten icke fyller någon uppgift. Icke så sällan framstår det redan från förundersökningens början som mest sannolikt, att den misstänkte icke kommer att lagföras utan att i stället beslut att icke tala å brottet kommer att fattas, t. ex. enligt 1 § första stycket lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Vidare åtalas mer sällan brott begångna under rymning från t. ex. ungdomsvårdsskola och ungdomsanstalt, när återintagning sker i anledning av brotten ifråga. Vid en del typer av brott förordnas ytterst sällan om personundersökning, såsom när det gäller falskdeklaration. Att i här nämnda fall och andra liknande situationer till domstolen anmäla erkända brott av den föreskrivna svårhetsgraden synes icke fylla någon uppgift. Närmare instruktioner på detta område tycks behövliga för att åstadkomma en enhetlig praxis härvidlag hos åklagarna. Tillämpningsföreskrifter ange vilka handlingar åklagaren bör foga vid sin anmälan; önskvärda äro även den misstänktes förhörsutsaga för bedömande av brottet, levnadsberättelse för inriktningen av personundersökningen, prästbevis m. m., som kan vara av betydelse

för domstolens beslut angående personundersökning. Handlingarna kunna ju sedan överföras till brottmålsakten, när åtal blivit väckt.
B. Karle