Ändrade delgivningsbestämmelser

 

Genom kungörelser den 30 juni 1965 har ändrade bestämmelser om delgivningsförfarandet utfärdats. Ändringarna, som trädde i kraft den 1 augusti 1965, bygger på en inom justitiedepartementet upprättad promemoria med förslag om hur delgivningsverksamheten bör ordnas efter ett förstatligande av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet och på de synpunkter som har framförts under remissbehandlingen av promemorian.
    De grundläggande bestämmelserna om delgivning finns i 33 kap. rättegångsbalken. I anslutning till dessa föreskrives i delgivningskungörelsen att det ankommer på rätten att bestämma hur delgivning skall ske (3 §). Enligt de nya bestämmelserna bör delgivning ske genom att handlingen sändes genom tjänstebrev eller bud med begäran om skriftligt erkännande av mottagandet, brevdelgivning (4 §). Om det finns särskild anledning att antaga att delgivningserkännandet inte skall sändas tillbaka, bör i stället postdelgivning eller stämningsmannadelgivning användas (5 §). Delgivning med den som är intagen på fångvårdsanstalt, allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller ungdomsvårdsskola bör ske genom tjänsteman påanstalten (7 §). Delgivning kan också ske på annat sätt, om omständigheterna föranleder därtill (8 §) och enligt den nya lydelsen av 27 § kungörelsen angående den militära rättsvården åligger det militär chef att på begäran av domstol eller annan myndighet ombesörja delgivning med den som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten.
    På grundval av vad som har anförts i promemorian och remissyttrandena framföres här några synpunkter på de nya delgivningsbestämmelserna.
    På många håll överhopas polismyndigheter och delgivningscentraler av delgivningsuppdrag från domstolarna. Gjorda undersökningar visar att en del domstolar begagnar sig av stämningsmannadelgivning i större utsträckning än som är nödvändigt. Det är emellertid av vikt att så långt det är möjligt befria polisen från arbete som inte har direkt samband med den egentliga polisverksamheten.
    Åtskilliga delgivningsuppdrag är enkla men föranleder likväl en hel del arbete för delgivningspersonalen. Det kan med goda skäl antagas att resultatet ofta skulle bli lika bra, om domstolen sände handlingen direkt till den som skall delges och denne sände tillbaka ett

 

4 Jfr NJA 1948 s. 1; 4 § kung. om vissa statliga kollektivavtal m. m. SFS 1965 nr 465.

436 ULF ANKARLOOdelgivningserkännande. Brevdelgivning är ett billigt förfarande och har den fördelen att den som sökes för delgivning inte blir föremål för onödig uppmärksamhet från utomståendes sida. De domstolar som har använt sig av brevdelgivning i större utsträckning har funnit att det är ett snabbt och effektivt delgivningssätt. Brevdelgivning är därför det förfarande som bör användas i första hand. På detta sätt bör delgivning kunna ske av kallelse, föreläggande att inkomma med yttrande, beslut under rättegången vilket får överklagas särskilt och i domstolsärende. I tveksamma fall kan man vid delgivningshandlingen foga ett meddelande att delgivning kan komma att ske genom stämningsman, om delgivningserkännandet inte sändes tillbaka till domstolen.
    I vissa typfall bör brevdelgivning i allmänhet inte försökas. Detta gäller föreläggande i mål om lagsökning eller betalningsföreläggande. Man kan i dessa fall befara att en gäldenär underlåter att sända tillbaka ett delgivningserkännande för att fördröja handläggningen och därigenom få längre tid på sig för att betala en skuld. I tvistemål är det ibland nödvändigt att kunna fastställa när preskription har avbrutits eller från vilken dag ränta skall beräknas. I andra fall kan stämningsansökningen vara så omfattande att det skulle vara förenat med betydande arbete, att framställa nya avskrifter. Postdelgivning bör då användas i första hand.
    Det är vanskligare att uppställa någon allmän regel hur delgivning av stämning i brottmål bör ske. Vid åtskilliga tillfällen kan man räkna med att den tilltalade skall sända in ett delgivningserkännande till domstolen. Vid andra tillfällen bör delgivning ske omedelbart för att avbryta preskription eller också är det risk att den tilltalade försöker hålla sig undan, om han i brev får veta att rättegången är omedelbart förestående. Sannolikt är emellertid dessa senare tillfällen inte särskilt vanliga. Man kan därför antaga att det finns rätt stort utrymme för brevdelgivning även beträffande stämning i brottmål.
    Det är slöseri med arbetskraft att låta stämningsman verkställa delgivning med person som tjänstgör vid krigsmakten eller är på anstalt. Ett sådant förfarande medför i allmänhet också att arbetsrutinen störes i onödan genom att stämningsmannen måste sammanföras med den som skall delges. Dennes identitet torde i allmänhet få vitsordas av militär tjänsteman eller av någon på anstalten. Det kan därför inte antagas att delgivningen blir mindre tillförlitlig, om den sker genom militär chef eller genom anstaltspersonal än om den sker genom stämningsman. Med hänsyn till den fria bevisprövning som gäller enligt rättegångsbalken föreligger det inte något hinder för domstolen att tillerkänna ett delgivningsbevis som har bestyrkts av militär chef eller av tjänsteman på anstalt samma bevisvärde som tillkommer intyg av stämningsman enligt 33 kap. 25 § rättegångsbalken.
    Om en förhandling inställes, skall parter och vittnen givetvis underrättas härom så att de inte infinner sig i onödan. I allmänhet torde rätten inte behöva något bevis om att underrättelsen nått adressa-

ÄNDRADE DELGIVNINGSBESTÄMMELSER 437ten. Meddelandet kan därför oftast lämnas muntligen eller i brev. Om man i undantagsfall anser sig behöva bevis om delgivning av meddelandet, är det lämpligt att använda brevdelgivning.
    En förutsättning för att brevdelgivning skall kunna användas i den utsträckning som har förordats här är att arbetet på domstolen planeras så, att kallelser kan sändas ut i god tid före den utsatta förhandlingsdagen. Omkring tre veckor torde vara lämpligt. Härigenom tillgodoses ett berättigat krav från parter och vittnen att få kännedom om inställelsedagen i så god tid att de kan bli lediga från sitt arbete utan större svårigheter. Tiden medger då också att en ny kallelse sändes ut, om brevdelgivningen misslyckas. Skulle någon anmäla förhinder, finns det även möjlighet att inställa förhandlingen och kalla parter och vittnen i ett annat mål.
    Det är emellertid uppenbart att det finns fall när delgivning måste ske på ett sätt som är snabbt och samtidigt tillförlitligt. Den tid som står till buds för delgivning av kallelser i mål mot häktad understiger ofta en vecka. I ett sådant mål kan det stundom vara nödvändigt att delge målsägande eller vittne genom stämningsman. Vidare kan målsägande eller vittne uppehålla sig på en adressort där postdelgivning inte kan äga rum. Delgivning genom stämningsman bör emellertid inte vara det normala delgivningsförfarandet. Det bör utnyttjas endast om annat delgivningssätt misslyckats eller kan bedömassom utsiktslöst. Ulf Ankarloo