Straffmätningen och brottsbalken
Till ledning för domstolarnas val mellan de i BrB upptagna påföljderna ges i 1 kap. 7 § vissa allmänna riktlinjer. Enligt detta stadgande skall rätten vid val av påföljd, med iakttagande av vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad, fästa särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället. Stadgandet ger uttryck för brottsbalkens principiella ståndpunkt till strafflagstiftningens ändamål. Ehuru stadgandet enligt sin ordalydelse gäller endast val av påföljd, är det enligt förarbetena1 avsett att tjäna till ledning också vid straffmätningen. Ledning för denna kan hämtas också ur andra stadganden såväl i BrB som i RB, t. ex. om rätt för åklagare att underlåta åtal. Straffmätningen enligt BrB torde liksom hittills i första hand komma att ske med beaktande av brottets svårhetsgrad, gärningsmannens avsikt däri inbegripen,2 eller med andra ord efter ett genom tradition utbildat taxesystem.3 Hänsyn bör emellertid även tagas till att straffet skall vara ägnat att främja den dömdes anpassning i samhället. Att avgöra huruvida ett bötesstraff, ett kort frihetsstraff eller ett långt frihetsstraff är bäst ägnat härför, torde åtminstone i vissa fall vara möjligt. Däremot är det icke möjligt att exakt ange det straffmått som är lämpligast ur individualpreventiv synpunkt. Bötesstraffet har för brottspreventionen icke annan funktion än att utgöra en näpst. När de lagstiftande myndigheterna stadgat frihetsstraff för ett brott måste de också, i den mån de har brottslingen själv i tankarna, främst utgå från föreställningen att lagöverträdaren bör undergå straffet som en näpst.4 Det är naturligt och rimligt att näpsten utmäts i proportion till brottets bestraffenhet och den dömdes skuld. Att märka är också att ett frihetsstraff understundom saknar betydelse ur individualpreventiv synpunkt. Straffet kan i sådant fall icke utmätas annat än efter brottets svårhetsgrad. Av förarbetena till brottsbalken5 torde framgå att vid straff mätningen större hänsyn än hittills bör fästas vid individuella omständigheter. Som stöd härför kan också åberopas 33 kap. 4 § BrB om rätt för domstolen att i särskilda fall nedsätta straff eller efterge påföljd. En friare straffmätning än hittills syns sålunda vara avsedd. Vid utmätande av straffet bör hänsyn kunna tagas även till humanitära synpunkter, såsom att den brottsliga handlingen för den dömde medfört allvarliga biverkningar, t. ex. genom att brottslingen själv blivit allvarligt skadad eller förlorat sin anställning,6 lagöverträdarens höga ålder,7 måhän-
da också till straffets verkningar för den dömdes familj. Individualpreventiva skäl kan givetvis tala icke blott för ett mildare utan också för ett strängare straff än som normalt bort följa med hänsyn till brottets objektiva beskaffenhet. Av särskild betydelse i detta avseende är återfall i brott. I fråga om utmätning av straff vid återfall har8 från sakkunnigt håll ofta pekats på hur ogynnsamt det är med gradvisa små pålägg som vänjer lagöverträdaren vid frihetsförlust utan att ge möjlighet till en mer ingripande behandling innan det är för sent. Visar en lagöverträdare, fortsätter Andenaes, stadigvarande kriminella tendenser måste det rationella som regel vara att försöka med ett nog så långvarigt straff på en tidigare tidpunkt. Å andra sidan kan, som Andenaes framhåller, omständigheterna vara sådana att det från behandlingssynpunkt är ändamålsenligt att ge lagöverträdaren en ny chans även om han är straffad flera gånger tidigare. Att ge även återfallsförbrytare, t. o. m. på prov utskrivna förvarade, villkorlig dom, om särskilt gynnsamma omständigheter föreligger för ett försök med kriminalvård i frihet (s. k. experimentdomar) har redan under gällande lag praktiserats av vissa domstolar, icke helt utan framgång. Om det i det konkreta fallet låter sig påvisa handgripliga reella hänsyn som talar för att avvika från den taxemässiga straffmätningen, bör domstolarna således, som Andenaes anför,9 icke vara ängsliga för att göra detta. Straffmätningstraditionen bör vara något man faller tillbaka på när man icke har hållpunkter för annat avgörande. Detta från Andenaes hämtade uttalande syns väl överensstämma med BrB:s anda. Accepterar man en dylik friare straffmätning syns det av olika skäl, bl. a. för upprätthållande av fasta normer ifråga om straffmätningen, vara nödvändigt, att domstolarna i större utsträckning än hittills i domskälen redovisar de skäl som föranlett avvikelse från taxemässig straffmätning. Att uppnå enhetlighet i straffmätningen är visserligen en utopi. Man bör dock icke underlåta att sträva efter målet, även om detta är ouppnåeligt.
Efter dessa allmänna synpunkter övergår jag till behandling av två ur praktisk synpunkt betydelsefulla frågor, den ena avseende verkan av det enhetliga frihetsstraffet på straffmätningen jämte vissa därmed sammanhängande frågor och den andra rörande verkningarna av de ändrade minima för grova förmögenhetsbrott.
Principen för frågan om ny eller gammal lag skall tillämpas är enligt 5 § promulgationslagen till BrB att den vid brottets begående gällande lagen skall tillämpas, såvida icke den nya lagen i det konkreta fallet leder till frihet från straff eller lindrigare straff. Frågan hur jämförelsen skall ske kompliceras av införandet av enhetligt frihetsstraff. Enligt 4 § promulgationslagen får ju icke vidare dömas till straffarbete; i stället skall dömas till fängelse på så lång tid som är stadgat för straffarbetet (om endast straffarbete ingår i skalan alltså lägst 2 månader). Hur skall då i ett taxemässigt fall straffet bestämmas
exempelvis för en stöld begången före den 1 januari 1965? Låt oss anta att enligt strafflagen skulle ha utmätts, i det ena fallet straffarbete tre månader (straffarbetsfallet) och i det andra fallet fängelse tre månader (fängelsefallet). Skäl torde icke finnas till antagande att straffarbetsfallet, bedömt enligt BrB, skulle leda till mildare straff. Strafflagen skall alltså tillämpas och straffet enligt promulgationslagen i det antagna fallet bli tre månaders fängelse.10 Men hur skall man då göra i fängelsefallet, som avser ett objektivt väsentligt lindrigare brott? Skall man också i detta fall döma till tre månaders fängelse, d. v. s. bedöma olika fall lika? Detta kan uppenbarligen icke vara avsett. Det återstår då icke annat än att sänka straffet i fängelsefallet till förslagsvis två månader. Konsekvensen härav blir en ändrad gränsdragning också mellan stöld och snatteri. Motsvarande gäller vid andra förmögenhetsbrott. Hur skall man då förfara om brottet begåtts efter brottsbalkens ikraftträdande? Frågan torde icke kunna besvaras generellt. I fråga om förmögenhetsbrotten torde med hänsyn till den allmänna välståndsökningen och utvecklingen av försäkringsväsendet de mindre förmögenhetsbrotten ur den enskildes och möjligen även ur samhällets synpunkt icke vara av samma farlighetsgrad som i äldre tider, då egendomen spelade väsentligt större roll än nu. På grund härav och med hänsyn till den ökade betydelse BrB tillmäter bötesstraffet, dagsbotssystemet, som haft till följd att böter avbetalas i långt större utsträckning än tidigare, samt BrB:s tendens att inskränkade korta frihetsstraffen, syns en ändrad praxis i enlighet med vad tidigare anförts inom förmögenhetsbrottens område kunna väl motiveras. Härför talar också den ändrade gränsdragningen mellan normalfallen och de grova fallen av förmögenhetsbrott. En sådan mildrad straffmätningspraxis skulle också ge möjlighet att i större omfattning än hittills döma till böter i stället för villkorlig dom i lindrigare fall, vilket sannolikt skulle vara till fördel ur såväl individual- som allmänpreventiv synpunkt, eftersom ett kännbart bötesstraff i många fall torde vara mera verksamt än en villkorlig dom utan övervakning. Är det nu angivna resonemanget riktigt, skulle t. ex. cykelstölder i fortsättningen böra bedömas som snatteri eller ringa tillgrepp av fortskaffningsmedel, stöld av pengar t. ex. vid besök i annans bostad till värde av, låt säga 300—400 kronor, som snatteri o. s. v.
Det nu angivna principiella resonemanget beträffande straffmätningen under övergångstiden syns tillämpligt också ifråga om andra brott än förmögenhetsbrott, låt vara att betydelsen härav blir mindre, eftersom straffmätningspraxis i fråga om flertalet av dessa brott torde vara mindre fast. Beträffande brott begångna efter BrB:s ikraftträdande må framhållas, att i fråga om vissa brott, däribland misshandelsbrotten, BrB — om man bortser från de objektiva överskotten — i princip intar en strängare ståndpunkt än strafflagen. Att sänka straffen för dessa brott efter BrB kan därför icke ifrågakomma.
I fråga om det nu förda resonemanget beträffande konsekvenserna av det enhetliga frihetsstraffet under övergångstiden kan invändas att det rör sig om fall, som i praktiken torde bli förhållandevis sällsynta, då i dylika fall villkorlig dom eller skyddstillsyn torde bli det vanliga och dessa påföljder är självständiga, i följd varav straffmätning i traditionell mening icke förekommer.11 Detta är visserligen riktigt men det bör beaktas att vad tidigare anförts är av betydelse även för bestämmande av återfallsstraff, i vart fall om den ovan kritiserade praxis följs, och för brottsrubriceringen. Det bör även framhållas att även om straffmätningen är flexibel den måste ske efter fasta grunder och icke efter godtycke.
En fråga som sammanhänger med den förut berörda är frågan om verkningarna av höjningen av minimistraffet för vissa grova förmögenhetsbrott, däribland grov stöld, grovt häleri och grovt bedrägeri, till fängelse sex månader.12 Denna ändrade gränsdragning torde medföra att om mildrande subjektiva omständigheter icke föreligger straffet för grova förmögenhetsbrott med angivna straffminimum icke bör sättas lägre än åtta à nio månader. Departementschefen har ifråga om höjningen av minimistraffen för de grova förmögenhetsbrotten anfört att ändringen »innebär en förskjutning av gränsen mellan normalformen och den grova formen av brottet, och syftet är alltså icke att åstadkomma en allmän straffskärpning vid ifrågavarande brott. Jag vill i detta sammanhang erinra om att rubriceringen alltid skall ske med hänsyn tagen till samtliga vid brottet föreliggande omständigheter. De i vissa brottsbeskrivningar angivna exemplen på omständigheter, som skall särskilt beaktas vid bedömande huruvida ett brott är grovt, är sålunda varken uttömmande eller i och för sig avgörande. Även om exempelvis ett olovligt tillgrepp har skett medelst inbrott, kan det därför med hänsyn till omständigheterna i övrigt bli att bedöma såsom stöld och icke som grov stöld.»13 Departementschefens uttalande att någon »allmän» straffskärpning icke avses, kan synas något dunkelt i belysningen av gängse straffmätningspraxis vid inbrottsstöld av medelsvår beskaffenhet och departementschefens senare uttalande att även om ett olovligt tillgrepp skett medelst inbrott »kan14 det med hänsyn till omständigheterna i övrigt» bli att bedöma som stöld och icke som grov stöld. Avgörande syns emellertid vara att ändringens syfte är att få till stånd en förskjutning av gränsen mellan normalbrotten och den grova formen av brott och icke att åstadkomma allmän straffhöjning. Godtar man detta kommer ett flertal av de i brottsbalken i vägledande syfte lämnade exemplen på vad som särskilt skall beaktas vid bedömande huruvida ett brott är grovt, t. ex. att stöld förövats medelst inbrott eller att bedrägeri skett medelst förfalskning, i de
mest frekventa fallen av inbrottsstölder och bedrägerier medelst förfalskning att sakna betydelse. Att för en vanlig inbrottsstöld i affär eller en postanvisningsförfalskning avseende mindre belopp utmäta ett straff av åtta till nio månaders fängelse, torde nämligen innebära en sådan allmän höjning av straffet, som enligt departementschefens av riksdagen utan erinran lämnade uttalande icke varit åsyftad. För praxis återstår sålunda, om det anförda är riktigt, icke annat än att med ledning av andra exempel på vad som särskilt skall beaktas vid prövningen och övriga omständigheter söka draga en ny gräns mellan grova och icke grova förmögenhetsbrott. Som exempel på fall då stöld enligt brottsbalken bör anses som grov skulle förslagsvis kunna nämnas kassaskåpsstöld, inbrottsstöld som gällt eller åsyftat avsevärda värden (låt säga 5 000 å 10 000 kronor) eller seriebrottslighet av allvarlig art. För grovt bedrägeri medelst förfalskning torde i typfallen vara nödvändigt att på liknande sätt höja värdegränsen.
Med hänsyn till vikten av enhetlig straffmätning skulle det uppenbarligen vara av största värde om — i likhet med vad som genom åklagarmyndigheternas försorg skett beträffande vissa bötesstraff — normer utarbetades av hovrätterna efter hörande av underdomstolarna om vad som i frekventa typfall anses vara »normalstraff».
Syftet med detta inlägg har icke varit att taga bestämd ståndpunkt till alla de spörsmål som berörts utan att få till stånd en diskussion rörande dessa frågor, en diskussion, som syns icke blott angelägen utan även brådskande. Folke Höijer