Internationella adoptionsärenden

 

I en artikel i januarihäftet av SvJT 1965 har justitierådet Dennemark behandlat ett spörsmål, som svenska judiciella och andra myndigheter kommit att ställas inför i ökad omfattning under åren efter andra världskriget. Artikeln, som är betitlad »Om svensk domstols behörigheti internationella adoptionsärenden» — den behandlar emellertid även i viss utsträckning Kungl. Maj:ts adoptionspraxis —, grundar sig på genomgång av ett omfattande material bl. a. i Stockholms rådhusrätt och utgör med sin inträngande analys ett välbehövligt och välkommet tillskott till den sparsamma judikaturen inom ett tidigare alltför litet uppmärksammat område. Hur sparsamt internationella adoptionsärenden fram till och med 1960 behandlats framgår av ingressen till utrikesdepartementets i april 1961 utgivna skrift »Internationella adoptionsärenden» (för närvarande föremål för överarbetning och utökning). Därefter torde olika sidor av hithörande frågor blivit föremål för behandling av JO (ämbetsberättelse 1960), i SvJT 1961 (artikel av kanslirådet Wisén) och SvJT 1962 (artikel av prof. Eek).
    På några ställen i artikeln tar Dennemark upp vissa uttalanden av utrikesdepartementet på ett sådant sätt att de möjligen kunna ge den oinitierade läsaren intrycket att departementet skulle inom detta område ha någon annan funktion än upplysningslämnarens. Utrikesdepartementet plägar låta sig angeläget vara att på fråga betona att departementet ej tolkar lag; däremot har departementet ansett sig oförhindrat att giva hänvisning till rättsfall, uttalanden av rättslärde m. m. i syfte att underlätta för den behöriga myndigheten att taga ställning till spörsmål, med vilka den ej kan beräknas ha daglig kontakt. Detta har bl. a. gällt det ej alldeles lätta spörsmål om svensk domstol i vissa lägen skall anses exklusivt behörig. I samband härmed uttalar Dennemark (s. 12) att justitierådet Linds yttrande i rättsfallet NJA 1947 s. 164 »tydligen både i justitiedepartementet och utrikesdepartementet åtminstone tidigare föranlett den uppfattningen, att rättsfallet NJA 1947 s. 164 borde tolkas så, att i de fall då adoptanten äger hemvist i Sverige exklusiv behörighet tillkommer svensk domstol». I en fotnot hänvisas som stöd härför bl. a. till ett uttalande i utrikesdepartementets skrift Internationella adoptionsärenden, vari det heter: »Det har hävdats, att rättsfallet NJA 1947:164 — — — bör tolkas så — — —,» till vilket Dennemark fogar: »dock utan att källan för denna mening angives.»
    Låt mig då först meddela, att den efterlysta källan är de arbeten av Beckman och Karlgren, som Dennemark omnämner i texten och i en senare fotnot. Därutöver — och kanske viktigare — äro JK:s utlåtanden under senare hälften av 1950-talet i de adoptionsärenden, som för-

L. KELLBERG 543des under Kungl. Maj:ts (i justitiedepartementet) prövning jämlikt IÄL 6: 1 andra stycket. JK:s dåvarande allmänna inställning framgår av följande citat ur ett utlåtande i ett dylikt ärende.
    Med undantag av förordningen den 31 december 1931 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap — som föranletts av en nordisk konvention i ämnet — saknas i svensk lagstiftning bestämmelser, vilka reglera den statliga kompetensen vid internationella adoptionsärenden. Jämlikt 11 § nämnda förordning har vid bestämmande av den internordiska kompetensen i fråga om adoptionsärenden adoptantens hemvist tillmätts avgörande betydelse. Samma grundsats torde för svensk rätts del få antagas vara normerande vid bestämmande av den statliga kompetensen i fråga om internationella adoptionsärenden i allmänhet; jfr Hassler: Internationella adoptivförhållanden s. 47 f., Karlgren: Kortfattad lärobok i internationell privat- och processrätt s. 131 samt NJA 1947 s. 104, särskilt justitierådet Linds votum.

    Då nedtecknaren av dessa rader i slutet av år 1957 kom i kontakt med JK:s inställning kunde han ej undgå att ställa sig frågan, huruvida de konsekvenser denna inställning skulle få voro rimliga, enär, med Dennemarks ord, déni-de-justice-artade lägen härigenom kunde uppstå till skada för dens intresse som i första hand skulle beaktas, nämligen barnets. Av handlingar i utrikesdepartementet framgår att man där ej ansåg denna inställning leda till rimliga och praktiskt godtagbara konsekvenser. Internt hävdades därför av de för dessa ärenden ansvariga UD-tjänstemännen att ståndpunkten borde mjukas upp. Det första tecknet på en uppmjukning torde ha varit det fall, som gick till Regeringsrätten och är refererat i RÅ 1960 not. Ju 49.
    Dennemarks resonemang i frågan om perpetuatio jurisdictionis — föranledd av ett av tveksamhet präglat uttalande i utrikesdepartementets merberörda skrift — bär vittne om hans tidigare studier i ämnet. Det må emellertid vara mig förlåtet om jag alltfort uttalar tveksamhet inte rörande svenska domstolars formella rätt att hävda behörighet vid domicilförändringar även över gränserna utan närmast på det praktiska planet. Efter tjänstgöring på ett flertal poster i avlägset belägna länder med en rudimentär om ens någon social- och barnavårdsorganisation vågar jag påstå att det ej torde vara så lätt som Dennemark synes vilja göra gällande (s. 26) att åstadkomma tillförlitlig utredning. Självfallet möter ej oöverstigliga svårigheter, om adoptanterna skulle råka vara bosatta på en ort där beskickning eller konsulat äro belägna; om adoptanterna skulle bo på annat ställe, torde, då det här ofta gäller länder många gånger Sveriges yta och med bristfälligheter i administration och kommunikation, det emellertid kunna visa sig hart när omöjligt att åstadkomma en utredning som är värd namnet. Mot denna bakgrund skulle det vara av intresse att ha fått belyst vad som menas med »rimlig kraftinsats» (s. 27 jfr s. 29). Om sökanden har formell rätt att få sitt ärende handlagt av svensk domstol, är väl risken den, att han anser sig ha blivit försatt i ett déni-de-justice-artat läge därest ansökan på grund av utredningssvårigheter lämnas utan bifall, vilket icke beror på att han själv ej gitter lämna erforderliga uppgifter utan på myndigheternas oförmåga. L. Kellberg