CARL AUGUST FLEISCHER. Fiskerijurisdiksjon. Oslo 1963. Johan Grundt Tanum Forlag. 426 s.
    MORRIS DAVIS. Iceland extends its fisheries limits. Oslo 1963. Universitetsforlaget. 137 s.

 

De två böcker, som är föremål för denna anmälan, har en viss — om än något ytlig — anknytning till varandra, såtillvida som de båda behandlar frågor i samband med utflyttning av fiskegränser och inrättande av särskilda fiskezoner. Trots denna likhet är dock framställningarna av helt olika art. Fleischers bok är en rent juridisk avhandling; enligt bokens undertitel är det fråga om »en undersøkelse av folkerettens regler om jurisdiksjonskompetanse, særlig med henblikk på fiskerisoner utenfor territorialgrensen». För Davis är det icke fråga om att belysa fiskezonerna från internationellrättslig synpunkt. Han syftar närmast till att från sociologiska utgångspunkter belysa den politiska beslutsmekanismen i samhället — hans verk bär undertiteln »a political analysis» — och Islands beslut att utflytta sin fiskegräns framstår för honom väsentligen såsom en intressant politisk åtgärd, som lämpar sig för en sociologisk case study i det angivna syftet.
    Fleischer har producerat en omfångsrik volym, vari han framför allt söker klarlägga kuststaternas jurisdiktionskompetens i de särskilda fiskezonerna, d. v. s. vattenområdena mellan territorialvattensgränsen och fiskegränsen. Frågan i vad mån folkrätten tillåter inrättandet av fiskezoner lämnas däremot i stort sett utanför framställningen. Denna begränsning är såtillvida väl motiverad som de senaste årens utveckling kommit den tidigare folkrättsliga debatten i ämnet att te sig tämligen inaktuell; fiskezoner inom en 12-milsgräns har faktiskt inrättats i stor utsträckning. Vid den andra Genéve-konferensen 1960 lyckades man i det närmaste sluta en konvention, vari inrättandet av sådana zoner accepterades, och vid London-konferensen 1964 har en konvention av liknande innehåll faktiskt undertecknats av flertalet västeuropeiska stater. Det synes därför knappast längre realistiskt att intaga en alltför avvisande hållning gentemot utvidgningar av fiskegränser. Detta hindrar dock icke, att en fylligare redogörelse i Fleischers bok för den tidigare folkrättsliga diskussionen i denna fråga hade kunnat lämna en del ytterligare material, då det gäller att fastställa kuststatens särskilda befogenheter inom fiskezonen.
    Med hänsyn till bokens omfång är det naturligt att Fleischer velat ålägga sig vissa begränsningar i fråga om ämnets behandling. Det kan dock diskuteras, på vilket sätt ämnet bort begränsas. Såsom boken nu föreligger, synes det som om en oproportionerligt stor del upptages av frågor om den systematik som skall väljas för den fortsatta framställningen och av andra inledande avsnitt. Det hade sannolikt varit att föredraga, om dessa delar hållits inom något snävare gränser.
    Den centrala framställningen i boken är uppdelad i två huvuddelar. Den första av dessa delar gäller jurisdiktionen inom fiskezoner i allmänhet, och Fleischer synes här — bl. a. genom analogier med vad

som gäller för (det inre och yttre) territorialvattnet, å ena sidan, och det öppna havet, å andra sidan — komma till en i stort sett rimlig avvägning av vad som bör gälla för fiskezonerna. I den andra huvuddelen behandlas motsvarande frågor med särskild tillämpning på den norska fiskezonen, inrättad genom lag den 24 mars 1961. Den norska åtgärden att fastställa en 12-milsgräns för fiskeändamål vidtogs först sedan man på de båda Genève-konferenserna 1958 och 1960 misslyckats med att åstadkomma en internationellt bindande överenskommelse i denna fråga. Norge kunde dock basera sitt beslut på det förslag, som innebar ett godtagande av en 12-milsgräns och som varit synnerligen nära — ytterligare en röst hade erfordrats — att uppnå erforderlig majoritet på den andra Genève-konferensen. Fleischer uppehåller sig också vid den närmare innebörden av de övergångsrättigheter, som Norge tillerkänt vissa andra staters fiskare, stundom efter särskilda avtal med vederbörande stater men i fråga om Danmark och Sverige även utan sådana avtal.
    Fleischers verk kännetecknas av stor sakkunskap och förmåga att precisera de många frågor — delvis av speciell natur — som uppkommer vid tillämpningen av ett system med särskilda fiskezoner. Internationell praxis är tills vidare tämligen ostadgad på detta område, men sedan allt flera länder inrättat sådana fiskezoner, blir det alltmera angeläget att finna svaren på dessa frågor. Även efter det att Fleischersbok utkommit, har utvecklingen gått snabbt. Den europeiska fiskerikonvention, som antogs vid London-konferensen 1964, har redan omnämnts; konventionen bygger på att en 12-milsgräns skall vara tillåten, såvitt angår fisket, ehuru vissa rättigheter skall kvarstå för stater vilkas fartyg tidigare vanemässigt bedrivit fiske i vatten som kommer att ligga innanför sådan fiskegräns. Med denna konvention som grundval har sedermera Storbritannien företagit en utvidgning av sin fiskegräns till 12 mil.
    Islands beslut om en utflyttning av fiskegränsen till 12 mil fattades redan 1958, d. v. s. efter den första Genève-konferensens misslyckande. Beslutet blev mycket uppmärksammat och utlöste bl. a. det s. k. torskkriget från Storbritanniens sida. Davis försöker i sin bok utreda, vilka personer eller grupper av personer som närmast drivit fram det isländska beslutet. För att klarlägga detta har han studerat isländska tidningar och olika officiella handlingar samt företagit intervjuer. Den allmänna opinionen tillmäter han icke någon större betydelse i sammanhanget, och fiskarnas egna organisationer spelade enligt hans uppfattning en långt mindre betydelsefull roll än man skulle ha väntat. Däremot anser han sig finna de personer, som inspirerat beslutet, inom de politiska partierna och i någon mån bland de högre ämbetsmännen.
    Ehuru Davis redogör för den första Genève-konferensen 1958 och särskilt omnämner de isländska delegaternas insatser vid konferensen, sätter han dock knappast in den isländska åtgärden i sitt vidare folkrättsliga sammanhang. Närmast förefaller han att betrakta de med fiskegränserna förknippade problemen som inrikespolitiska intressefrågor utan beaktansvärda juridiska aspekter. Med visst — ehuru kan-

hända något perifert — intresse läser man dock Davis' framställning, låt vara att man stundom är tveksam inför riktigheten av de slutsatser, som dragits på grundval av det hopsamlade materialet. Hans Danelius