SVEN ULRIC PALME. Gymnasiets samhällslära. 3 uppl. 1962. Bokförlaget Liber. 309 s. Kr. 11,20.

 

Den som går genom gymnasiet bör ha någon kunskap om den svenska lagen. Icke så att han känner till alla möjliga specialförfattningar, ej heller så att han om han själv blir invecklad i ett juridiskt sammanhang kan klara detta utan sakkunnig hjälp. Men han bör ha någon kunskap om reglerna på de viktigaste av vardagens områden. Härigenom minskas hans utsikter att råka ut för påföljder eller i onödan bli invecklad i en civil process. Och han bör också veta något om hur rättsskipningen fungerar; detta sista behövs icke blott för att han skall ha det lättare att underkasta sig om han själv råkar ut för rättsskipningen utan även för att han skall kunna förstå meningen i mycket av vad han dagligdags läser, t. ex. om rättegångar och om kraven på domstolarnas självständighet. Det är därför helt i sin ordning att professorn i historia Palme i en lärobok om samhällslära har ett kapitel Vardags juridik.
    Utrymmet i boken och den för undervisningen anslagna tiden gör att ett sådant kapitel kan redogöra blott för en ringa del av lagen och dess tillämpning. Om vad som skall medtagas kan det alltid vara olika meningar. En författare måste härvidlag ha en ganska stor frihet att välja.
    Men ur annan synpunkt måste Palmes redogörelse utdömas. Ty för en redogörelse om lagen måste fordras att redogörelsen är riktig, eljest blir den skadlig. Det räcker icke, såsom en recensent av lärobokens andra upplaga förklarade (SvJT 1963 s. 217), om Palme lyckats utan större misstag. Det skall icke vara några misstag alls i en bok, som gör anspråk på att vara en lärobok och som behandlar lagens innehåll utan att behöva eller ens böra gå in på tveksamma tolkningsfrågor. Det kan icke begäras, att juridiskt icke utbildade lärare skall rätta till lärobokens fel.
    Hovrättsrådet Per Ryding har tidigare i Skolvärlden 17/64 med uttalande att han långt ifrån tagit med alla felen räknat upp åtskilliga dylika. Utrymmet förbjuder att jag här tager med alla felen; den som vill veta mer må läsa Rydings recension eller boken själv.
    Skilsmässa. Palme säger att domstolen efter att ha försökt medla i äktenskapet fastställer hemskillnad under ett år och att om makarna fasthåller vid sin begäran dömer till skilsmässa. Vidare säges att alltid under hemskillnaden och oftast också efter skilsmässodom föreligger underhållsskyldighet samt att detta betyder vanligtvis att mannen får betala underhåll till den frånskilda frun; det är bara om hustrun varit huvudsakligen vållande som han slipper betala underhåll till henne (varjämte underhållsskyldigheten förfaller om hustrun gifter om sig).
    Barnets rättsliga ställning. Om man läser Palme s. 217—218 får man den uppfattningen att Palme tror att det blott är arvsfrågorna som är motiv för en mans talan att ett hustruns under äktenskapet tillkomna barn saknar

E. THOMASSON 597akta börd, men jag medger, att Palme kanske menar något annat fastän han icke har förmått uttrycka detta. Barnets rätt till livsuppehälle säge suppö ra vid 16 års ålder, men om familjens ekonomi det tillåter och barnet visar goda anlag har barnet rätt till hjälp också i fortsättningen; detta stämmer icke med FB 7 kap. 1 och 3 §§, ej heller med den förlängda skolgången.
    Testamente säges skola i princip vara skriftligt (det kunde gärna ha sagts med två samtidigt närvarande vittnen), »fastän det förekommer att också muntliga testamenten, som är väl styrkta, kan av rätten godkännas som testamente». Detta utvecklas i en egendomlig redogörelse för ett tänkt mål. Här kan Palme lura en på läroboken troende att nöja sig med muntligt testamente ehuru nödfall icke föreligger.
    Rättsskipning. Exemplet på s. 222 om en civilprocess mot en byggmästare som slagit igen är icke lyckat, ty har han slagit igen lärer det icke vara någon glädje med att vinna skadeståndsprocessen mot honom, som f. ö. i dylikt fall är regelmässigt belastad med förmånsberättigade borgenärer; möjligen kan en konkurs vara påkallad. — Domstolsväsendet. Häradsrätten säges bestå av häradshövdingen och nämnden om 7—9 lekmän, varjämte tingssekreterare och notarier får döma i en del mindre mål. Tingsdomare och liten nämnd finnes alltså ej enligt Palme. Den äldste av nämndemännen, häradsdomaren, säges bistå häradshövdingen vid planläggningen av nämndens arbete. Varifrån har Palme fått det sista? När häradshövdingen samråder om nämndens arbete, sker det med hel nämnd, åtminstone har jag aldrig varit med om annat. I rådhusrätten säges de lagfarna döma men att vid vissa brott finnes en nämnd. — Alla domare i hovrätterna sägas ha lång domareerfarenhet. I alla hovrätterna finnas enligt Palme ett par lagmän. — I redogörelsen för testamentsmålet, förut berört, synes Palme ha felaktig uppfattning om hur intyg få användas. — Såsom skäl för att häradsrättens dom överklagas tänker sig Palme att det funnits delade meningar i häradsrätten, ordföranden har blivit överröstad eller det har yppat sig skilda åsikter i nämnden. Om part fått reda på det sista måste domstolsledamot eller protokollförare ha gjort sig skyldig till tjänstefel, mot domareden. Dispensansökan prövas enligt Palme i HD av en avdelning vid namn justitierevisionen.
    Beträffande brottmålen säger Palme det vanliga vara att en tilltalad anlitar försvarsadvokat. Men i mängder av smärre mål anlitar den tilltalade ej advokat, och han har sannerligen icke någon anledning att göra detta och därigenom utan nytta åsamka sig en kostnad märkbart större än bötesbeloppet. Palme synes ej veta att åklagaren kan överklaga även om den tilltalade blivit dömd. Strax efter det att Palme har talat om åklagarna, säger han att domare och advokater måste ha både mycket rik erfarenhet av människornas sätt att handla och grundliga insikter i rättsreglerna. Gäller detta icke också åklagarna?
    Palme synes icke känna till institutet strafföreläggande, genom vilket dock flertalet förseelser bestraffas, jfr s. 224 första st. sista punkten.
    Under resning talar Palme om domar som fällts i samband med psykos t. ex. under intryck av den allmänna avskyn inför ett särskilt bestialiskt brott, och som sedan visat sig felaktiga. Herr Palme, tala om några dylika domar under 1900-talet i Sverige!
    Sanktionerna. Palme talar om att förvaring å säkerhetsanstalt alls icke har karaktären av sanktion utan av skyddsåtgärd, ehuru den allmänt uppfattas som sanktion. — Enligt Palme skall (enligt lagen före brottsbalken) den villkorligt dömde alltid stå under övervakning. Palme säger (före det brottsbalken utfärdats) att avsikten är att ersätta fängelse och straffarbete i slutna anstalter med ett ensartat frihetsstraff i öppna anstalter.
    Ungdomsbrottslighet. Palme påstår, att bilstölderna i Sverige hålla på att upphöra.
    På en punkt önskar jag att Palme har rätt, nämligen när han säger att det finns ingen anledning tro att det inte skall gå att komma till rätta med den stigande brottsligheten.

598 ANM. AV SVEN ULRIC PALME: GYMNASIETS SAMHÄLLSLÄRA    Palme uttrycker sig ofta icke med den klarhet, som ämnet kräver. Och i en strävan att skriva hurtfriskt använder han missvisande uttryck: att häradshövdingen kan »röstas omkull» av nämnden tyder på hårda tag, ej på saklig överläggning.

    Man måste förvåna sig över att denna lärobok har godkänts av statens läroboksnämnd. Jag har tagit reda på att nämnden var tveksam. Den borde ha låtit någon noggrann och kunnig jurist granska kapitlet om vardagsjuridik. E. Thomasson