World Peace Through Law. Den från Amerika inspirerade rörelsen för uppnående av världsfred genom att åstadkomma en för hela världen gällande laglig ordning, vilken 1963 hade en världskongress i Aten (se SvJT 1963 s. 228 och 1964 s. 223), har d. 12—d. 18 sept. 1965 hållit en liknande kongress i Washington. Denna »Washington World Conference on World Peace Through Law» var mycket större än föregående kongress. Den naturliga förklaringen

604 NOTISERhärtill är, att rörelsens spiritus rector Charles S. Rhyne, tidigare ordförande i det amerikanska advokatsamfundet, »American Bar Association», är bosatt i Washington. Det var han som fungerade som kongressens ordförande.
    I kongressen deltog icke mindre än mellan 2 500 och 3 000 jurister från drygt 115 olika länder. Av Östeuropas länder var blott Polen och Jugoslavien tillstädes, men Västeuropas länder var fulltaligt representerade liksom de amerikanska staterna. Likaså fanns representanter för de flesta afrikanska och asiatiska stater, däribland anmärkningsvärt många från de nytillkomna staterna.
    Bland de nordiska delegaterna märktes från Danmark højesteretsdommer Theodor Petersen, från Finland HD:s president Antti Hannikainen, justitierådet och fru Sakari Sohlberg ävensom justitierådet Voitto Saario, från Island hæstarettardomari Thordur Eyjolfsson och Thorvaldur Thorarinsson, från Norge justitiarius Terje Wold samt från Sverige justitierådet Nils Beckman, advokaten Dag Magnusson och hovrättspresidenten Sture Petrén.
    Bland de representerade juristkategorierna fanns många domare, advokater och professorer i internationell eller komparativ rätt. Domarna samlades vid ett par tillfällen till särskilda överläggningar under ledning av ordföranden i Förenta staternas högsta domstol Earl Warren, vilken också var hedersordförande för kongressen i dess helhet och tog livlig del i dess arbete.
    Rörelsen kan sägas ha ett tvåfaldigt syfte. Ett syfte är att samla jurister från hela världen för att hos dem väcka intresse för tanken att uppnå världsfred genom att införa en internationell rättsordning, så att staterna — liksom tidigare de enskilda — övergår från våldsamma medel till laglig ordning för att lösa sina mellanhavanden. Som det sades på ett av domarmötena kunde juristerna sedan gå ut »som missionärer» för att sprida denna tanke till allmänheten; lag och rätt borde bli mera populära än hittills. Det andra syftet är att bereda de samlade juristerna tillfälle att diskutera de juridiska frågor som måste lösas för att uppnå det eftersträvade resultatet. Förentastaternas president Lyndon Johnson framhöll i det tal han höll på kongressen, att många tidskrävande detaljlösningar erfordrades. Detta kan ju verka nedslående, eftersom det icke är lätt att väcka intresse för reformer på långsikt bland en bredare allmänhet. Man kan emellertid söka tröst i vad en representant från det mörkaste Afrika anförde, nämligen att en kongress av detta slag ännu för femtio år sedan varit fullkomligt otänkbar. Om man betänker vilka framsteg som ägt rum under de senaste femtio åren, är det kanske inte så utopiskt som det först kan låta, att vi relativt snart skulle kunna få en för hela världen gällande internationell rättsordning.
    På kongressen diskuterades följande särskilda ämnen: Existerande och föreslagna internationella domstolar, rymdrätt, internationell rätt vid nationella domstolar, internationella kommunikationer, mellanstatlig handel och samfärdsel, skiljedomstolar, mänskliga rättigheter, internationellt domstolssamarbete, avrustning, immaterialrätternas allmängiltighet, forskning och undervisning i internationell rätt samt den internationella rättens struktur. Kongressen avslutades med uppgörande av ett program för fortsatt samarbete i dessa ämnen ävensom två i Aten diskuterade men nu ej medhunna, nämligen internationellt förenhetligande av privaträtten och juristernas organi
serande i effektiva internationella sammanslutningar. N. B.